< Bibelfråga från Första Moseboken

Fråga: Hur vet vi att Första Moseboken hör hemma i Bibeln?

S: Bland annat därför att Jesus och så många andra i Bibeln bekräftade Gamla testamentet och hänvisade till Första Moseboken som helig skrift. Se Matteus 19:4 och Markus 10:4–9 för två exempel där Jesus citerar ur Första Moseboken som helig skrift.

Fråga: Vem var den första som besvarade frågor om Första Moseboken?

S: Såvitt jag vet var den första personen som skrev svar på frågor om Första Moseboken Filon, en hellenistisk jude från Alexandria, som levde från omkring 20 f.Kr. till 50 e.Kr. Idag har vi en armenisk översättning av hans verk. Han skrev ett verk i tre delar, Frågor och svar om Första Moseboken. Vi har bevarat hans svar på 244 frågor från Första Moseboken 1 till 17, utifrån synvinkeln hos en from jude som var starkt influerad av den grekiska platoniska filosofin. Du kan hitta detta i *The Works of Philo: Complete and Unabridged* – ny uppdaterad version översatt av C.D. Yonge, Hendrickson Publishers 1993, fjärde upplagan 1997.

Fråga: Eftersom vissa saker i 1 Mosebok 1 måste vara sanna, som att 1 = 1 och 1 + 1 = 2, skapade då Gud matematiken och siffrorna? Hur skulle Han annars kunna skapa dem?

S: Gud skapade allt; en tautologi, som per definition är sant – precis som att röda saker är rödfärgade – är dock inte en sak. Vi kan spekulera i att Gud skapade varje ”sak” inom matematiken som inte är en tautologi.

Fråga: Eftersom Gud skapade allt i 1 Mosebok, skapade han då mörkret, ondskan och hålen i marken? Om han skapade ondskan låter han inte som en fullkomligt god Gud. Om inte, så låter den som gjorde det också som en skapare.

S: Gud skapade allt. Mörkret är inte en sak, utan en frånvaro eller minskning av ljus. Det onda är inte en sak, utan en frånvaro eller en förvrängning av det goda. Hål, mörker och det onda skapades inte direkt av Gud, utan de uppstod som tautologier, eller ”existentiella biprodukter” av materia, ljus och det goda. På samma sätt är en skugga inte en självständig sak som har materia, energi eller ande. Ändå kan växter dö i skuggorna. Skuggor har alltså en ”parasitisk existens”, men de existerar ändå verkligen.

Fråga: Eftersom Gud i 1 Mosebok 1 skapade allt gott, varför drabbas vi då av tornador, plågor och andra katastrofer?

S: Allt var ursprungligen gott. Men Romarbrevet 8:20–22 avslöjar att jorden sedan syndafallet också har blivit ”underkastad förgängligheten”. Hela världen står under den ondes herravälde (1 Joh 5:19), och denna världens furste är Satan enligt Johannes 12:31; 14:30.

F: Vad är det kosmologiska argumentet i 1 Mosebok 1?

S: Först och främst, här är ett enkelt, logiskt löst sätt att formulera det på.

Man kan inte få något ur ingenting. Allt som skapats måste ha skapats. Även det eller de första skapade ting måste ha skapats av något eller någon som redan fanns där. Därför måste något eller någon ha varit oskapad och evig.

Här följer en mer rigorös formulering; definitionerna är mina egna.

Vi antar att alla har tillräckliga kunskaper för att ha en lämplig definition av logik, motsägelse och icke-motsägelse, händelse, process, ”i”, objekt, samling, tid, sekvens, materia, energi, ande, orsak, påverkas av och påverkar.

Faktisk existens definieras här som att befinna sig i detta universum, ha förmågan att påverkas av något i detta universum eller ha förmågan att påverka något i detta universum. Detta skulle vara en alltför snäv definition av ”existens”, eftersom den inte tar hänsyn till idéer, mönster och andra saker. Låt oss därför kalla detta ”faktisk existens” och begränsa vår diskussion här till faktisk existens.

En verklig sak definieras här som ett objekt eller en samling av materia, energi, ande eller en kombination därav som har faktisk existens. Logiska sanningar, logiska motsägelser och matematiska bevis betraktas inte som saker här.

Parasitisk existens definieras, som en parentes, som den faktiska existensen av saker som inte är verkliga saker. Hål, mörker, brist, felaktighet och ondska är inte materia, energi eller ande, men precis som en skugga kan döda växter som behöver sol, eller brist på mat kan döda en person, har skuggor och brist på mat faktisk existens utan att vara verkliga saker.

Universum definieras här som en samling av verkliga ting som faktiskt existerar. Observera att universum enligt just denna definition är slutet i sig själv, och att Gud (förutsatt att Gud existerar, är ande och kan påverka saker) befinner sig i universum.

Ingenting definieras här som något som aldrig faktiskt existerar eller som inte har faktisk existens vid en viss tidpunkt. Med andra ord: innan det skapas [eller efter att det förstörs] befinner sig en verklig sak inte i universum, påverkar inte universum och påverkas inte av universum.

En orsak definieras som något som har faktisk existens eftersom den påverkar andra saker i universum som har faktisk existens. En orsak är per definition en verklig sak om den kan bestå av materia, energi, ande eller en kombination av dessa.

Skapelse definieras här som händelsen eller processen att frambringa en ny verklig sak. Skapelse skiljer sig från ”förändring”, som inte nödvändigtvis kräver någon orsak utanför saken själv. Skapandet av en ny verklig sak kan innefatta förändring eller förstörelse av en redan existerande verklig sak, men det behöver inte vara så. Se dock nästa punkt.

Något kan inte uppstå ur ingenting. Varje skapad verklig sak kräver en orsak till sin skapelse. Med andra ord kan ingenting skapas om inte någon eller några saker eller varelser har skapat det. Något kan inte skapas utan någon orsak.

Något kan inte skapa sig själv. Ingenting kan skapa sig själv. Även om verkliga ting ibland kan förändra sig själva eller förstöra sig själva, kan ingenting vara sin egen orsak till skapelsen.

En första orsak. Även om skapade verkliga ting kan skapa andra skapade verkliga ting, måste det i slutändan ha funnits en första orsak. Med andra ord, i en kedja av orsaker måste åtminstone en orsak ha funnits före alla andra orsaker som kräver en orsak.

Osapad. Eftersom åtminstone en orsak måste sakna föregående orsak, och varje skapelse kräver en orsak, måste åtminstone en sak eller ett väsen med faktisk existens vara osapad och ha existerat sedan evighetens begynnelse, eftersom den inte har skapats.

Sammanfattning: Varje verklig sak som existerar hade antingen en tidpunkt eller en tidsperiod då den först existerade, eller så hade den inte det. Om den inte hade det, är den evig och oskapad. Om den hade det, var någon verklig sak orsaken till dess existens.

Begränsningar: Detta argument bevisar inte att den första orsaken är ett levande väsen, eller att det endast finns en oskapad orsak, eller om några oskapade orsaker fortfarande existerar. Det bevisar helt enkelt att det fanns åtminstone en sak med faktisk existens (personlig eller opersonlig) som existerade evigt utan att ha skapats.

En av de första författarna som tydligt insåg det kosmologiska argumentet och talade om Gud som den första orsaken var Filon den jude, som levde i Alexandria i Egypten från 15/20 f.Kr. till 50 e.Kr. R.C. Sproul och Norm Geisler har mycket bra material om det kosmologiska argumentet.

Fråga: Argumentet att ”världens komplexitet tyder på att det måste finnas en skapare” låter bra, tills man drar den logiska slutsatsen. Hur är det då med Guds komplexitet? Om ett invecklat väsen kräver en skapare, måste Gud i sin tur kräva en ännu större skapare, och så vidare uppåt i skalan. Var slutar det? Argumentet hamnar i en ”oändlig regression”, och det finns inget svar på det. Eller finns det?
S: Innan jag besvarar detta argument vill jag först utveckla ”problemet”. Förutom komplexiteten är detta också ett problem med en bristfällig form av det kosmologiska argumentet. Om allt har en orsak, måste även Gud ha en orsak. Men naturligtvis behöver Gud ingen orsak till sin skapelse om Gud är evig och osapad.

Eftersom något måste ha ett slut, eller annars inte ha något slut, finns det bara två möjliga svar:

a) det finns inget slut på den bakåtgående regressionen

b) det finns ett slut på den bakåtgående regressionen, en orsakad första orsak.

Om a), det inte fanns något slut på den bakåtgående regressionen, då har inte allt en orsak, eftersom regressionen i sig i slutändan inte hade någon orsak. Därför finns det, oavsett vilket, någon/något som saknar orsak.

Om b), det finns ett slut på den bakåtgående regressionen, då måste det finnas en första orsak, av ospecificerad komplexitet. Naturligtvis innebär detta då att Gud inte är ett orsakat väsen, en produkt av någon skapelse.

Jag undrar dock om Gud kanske skulle tycka att hela detta resonemang är alltför förenklat, eftersom vi tänker på orsaker i tid. Om Gud existerar både utanför tiden och inom den, och om även tiden är en skapelse av Gud, är det en motsägelse att tala om hur det var i tiden innan Gud existerade.

Fråga: Kunde Gud i 1 Mosebok ha skapat andra varelser och världar?

S: Han skapade verkligen andra varelser: änglar och demoner. När det gäller att skapa andra världar med varelser i dem berättar Bibeln inte allt vi önskar veta, utan bara det vi behöver veta – och vi måste se till att vi åtminstone läser det. Gud kunde ha skapat andra universum, och kanske är det just det som himlen och helvetet är.

F: Varför skapade Gud Adam och Eva i 1 Mosebok, eftersom Gud på förhand visste att de skulle vara olydiga mot Honom?

S: Trots att Gud på förhand visste att de skulle synda, berättar Gud för oss en rad saker om varför han skapade människorna.

För sin ära: Gud skapade sina barn för sin ära. Jesaja 43:7; 61:3.

Människor att älska: Gud älskar oss oerhört mycket. Psaltaren 145:9,17; 1 Johannes 3:1.

För att vara hans barn: 1 Johannes 3:1–2; Galaterbrevet 3:28, Romarbrevet 8:15–17

För att bo i oss: 1 Johannes 4:12–16; Romarbrevet 8:9–11

Gud önskar att ingen ska gå förlorad. Hesekiel 18:23,32; 33:11; 2 Petrus 3:9. Ändå ångrar Gud inte att han skapade dem som, när de fick möjligheten, frivilligt valde att förkasta honom. Gud visste på förhand att de skulle synda, och valde ändå att inte ingripa i deras val eller ”avskapa” dem.

Kanske är en del av anledningen till att Gud valde att skapa varelser som skulle vara till Hans avbild liknande anledningen till att föräldrar väljer att skaffa barn. Ja, barnen kommer att kosta mycket, med blöjor och mat, och ja, barnen kommer att orsaka hjärtesorg genom sina sjukdomar, sår och olydnad, men trots allt detta gör kärleken det värt besväret.

Fråga: I 1 Mos 1:1, skapade Gud för att Han behövde skapa?

S: Bibeln ger inget stöd för denna spekulation. Gud har inga behov, i den meningen att Han skulle drabbas av skada eller upphöra att existera om Han inte skapade något. Å andra sidan var det Guds önskan att skapa, och Gud uppfyllde Sin önskan i en storslagen och underbar skala.

F: I 1 Mos 1:1, fanns det fler skapelser efter 1 Moseboken?

S: Skriften säger varken det ena eller det andra, och Gud är fri att göra som Han önskar. Om Gud skapade andra varelser, kunde de vara som änglarna, som Adam och Eva före syndafallet, som oss, som demoner, som djur eller något helt annat.

Fråga: I 1 Mos 1:2, om Guds ande svävade över vattnen, betyder det då att den Helige Ande inte är ett intelligent, levande väsen, utan istället en aktiv kraft, som Jehovas vittnen hävdar?

S: Nej. Det faktum att den Helige Anden inte har en fysisk kropp och kan sväva över vattnet står inte i strid med det faktum att Skriften visar att den Helige Anden är en levande varelse med en personlighet.

Följande är en kopia av diskussionen om 1 Johannes 5:6–8.

Ett vittne kan vara både ett levande väsen och ett livlöst föremål. Ett misstag som Jehovas vittnen gör är att de, eftersom den Helige Anden har många egenskaper som en människa inte har, därför (genom en något långsökt logik) drar slutsatsen att den Helige Anden inte kan ha en personlighet. 1 Johannes 5:6–8 visar att det finns tre vittnen till det faktum att Jesus hade en fysisk kropp. Blodet syftar på hans korsfästelse, och Anden är ett inre vittnesbörd för de kristna. Vattnet syftar antingen på Jesu dop av Johannes eller möjligen på vattnet som omger ett barn vid födseln.

Nedan följer olika fakta som Bibeln lär oss om den Helige Andens personlighet.

Parakletos (tröstaren, den som är vid vår sida). Johannes 14:16,26, Johannes 15:26

Kan känna till Guds innersta tankar 1 Kor 2:10–11

Talar till oss. Apostlagärningarna 13:2, Hebreerbrevet 3:7

Påminner oss. Johannes 14:26

Som en förälder, så att vi inte ska bli föräldralösa (”orphanos” på grekiska). Johannes 14:18

Vägleder oss. Johannes 16:13

Lär oss. Johannes 14:26, 1 Korintierbrevet 2:13

Bor i oss. 1 Korintierbrevet 3:16, 2 Timoteusbrevet 1:14, Romarbrevet 8:9,11, Efesierbrevet 2:22

I våra hjärtan. 2 Korintierbrevet 1:22, Galaterbrevet 4:6

Han förmedlar för oss (livlösa föremål ber inte och förmedlar inte). Romarbrevet 8:26–27

Kan kränkas. Hebreerbrevet 10:29

Vittnar om Kristus. Johannes 15:26

Har ett sinne. Romarbrevet 8:27

Kan sörjas. Jesaja 63:10, Efesierbrevet 4:30

Gör val. 1 Korintierbrevet 12:11

Besitter kärlek. Romarbrevet 15:30

Kan tycka att saker är bra. Apostlagärningarna 15:28

Utforskar Guds djupa saker 1 Korintierbrevet 2:9-10

Suckar (och bryr sig alltså) för oss Romarbrevet 8:26

Fråga: I 1 Mosebok 1:10, hur kunde Gud skapa jorden, eftersom jorden redan var skapad i 1 Mosebok 1:1?

S: Det hebreiska ordet (eres) är detsamma i båda fallen. Precis som på engelska kan (eres) betyda världen under himlen, och det kan betyda mark eller torr mark. Således skapade Gud planeten i 1 Mosebok 1:1 och den torra marken i 1 Mosebok 1:10. Se Encyclopedia of Bible Difficulties, s. 65–66.

F: Varför verkar det finnas två skapelseberättelser i 1 Mosebok 1 och 1 Mosebok 2?

S: Titta på vad som skapas i varje berättelse. Första Mosebok 1 handlar om skapelsen av himlen och jorden, och Första Mosebok 2 handlar om skapelsen av människan i Edens lustgård.

Fråga: Varför kallas Gud Elohim i 1 Mosebok och på andra ställen, medan han på andra ställen, till exempel i 2 Mosebok, kallas Jahve?

S: Gud har ett stort antal namn och titlar i Bibeln. Det verkar som om namnet Jahve fokuserar på Guds personliga relation till oss, till skillnad från namnet Elohim, som betonar hans opartiska, transcendenta aspekter. I 1 Mosebok 1 nämns varken Adam, Eva eller några djur vid namn, medan de nämns i 1 Mosebok 2. Kontrasten är så stor att den måste ha varit avsiktlig.

Det var vanligt i forntida kulturer att ha mer än ett namn för samma gud. Här är några exempel:

Osiris – Wennefer, Khent-amentius, Neb-abdu

Bel – Enlil, Nunamnir

Sin – Nanna

El – Latpan

Baal – Larpan

Fråga: Kan Gud i 1 Mosebok ha skapat jorden på sex bokstavliga 24-timmarsdagar?

S: Oavsett om de anser att jorden är gammal eller ung bör alla kristna svara ”ja” på denna fråga.

I stället för sex dagar kunde den Allsmäktige ha skapat den på sex sekunder om Han hade velat. Frågan är inte hur Gud var tvungen att skapa, utan hur Skriften och naturen visar att Han valde att skapa.

Som en sidokommentar säger Skriften inte hur lång en dag hos Gud är i 1 Mosebok. 5 Mosebok 9:1 visar att en ”dag” kan beteckna en tidsperiod som är längre än 24 timmar, såsom det förstods under Mose ”tid”. Psalm 90:4 och 2 Petrusbrevet 3:8 tyder på att Guds dagar kan vara mycket långa.

F: Bevisar likheterna mellan skapelseberättelsen i 1 Mosebok och de babyloniska skapelseberättelserna att de har ett gemensamt, mänskligt ursprung?

S: De babyloniska berättelserna liknar varandra i många fysiska detaljer, men är nästan diametralt motsatta när det gäller orsaken. Till skillnad från Marduk, som kämpar mot draken Tiamats kaos, är det Gud som bestämmer vad som ska hända. Om det finns en viss sanning i icke-bibliska kulturer bör det inte komma som någon överraskning. Dessutom verkar stilen i 1 Mosebok 1 vara en avsiktlig kontrast till hedniska föreställningar.

F: Varför används ordet ”oss” i 1 Mos 1:26 och 3:22 för den ende sanne Guden?

S: Det finns två möjliga svar.

1. ”oss” syftar på den ende sanne Guden, men pluralformen är den rätta formen för en konversation inom Treenigheten.

2. Det ”kungliga vi” användes av kungar och gudar för att beteckna en enda person. Ett exempel på detta inom den mellanösterniska religionen islam är att den muslimska Koranen använder ”oss” och ”vi” när Allah hänvisar till sig själv. Både muslimer och icke-muslimer kan enas om att användningen av det ”kungliga vi” i Koranen inte tyder på att Muhammed lärde ut att Allah bestod av flera gudar.

Däremot tolkade juden Filon (15/20 f.Kr. till 50 e.Kr.) detta inte som det kungliga ”vi”, utan att Gud använde sig av assistenter i *Om skapelsen*, kapitel 24, nr 75, s. 11.

Fråga: Betyder 1 Mos 1:26 att vi bör utbildas för att förvärva gudomliga fullkomligheter och bli föremål för gudomliga välsignelser, såsom bahá’íerna lär i *Some Answered Questions*, s. 8–9?

S: Nej, eftersom 1 Mos 1:27 säger att Gud gjorde vad Han sade i 1 Mos 1:26. När Adam och Eva skapades var de fullkomligt syndfria före fallet, och de behövde ingen fostran. Även om vi fortfarande är skapade till Guds avbild, hänvisar 1 Mos 1:26–28 till vad Gud redan hade fullbordat.

F: Betyder 1 Mos 1:26 att människor själva är ”smågudar”, som Kenneth Hagin och vissa lärare inom ord-tro-rörelsen hävdar?

S: Nej. Ordet i Första Moseboken är ”liknar”, inte ”är”. Till och med lärare inom ”word-faith”-rörelsen skulle hålla med om att varelser som vi aldrig var avsedda att tillbedjas. Adams och Evas kroppar gavs en odödlighet som kunde förverkas, en rättfärdighet som kunde förstöras och en fullkomlig kärlek till Gud som kunde kastas bort som en gammal frukt.

F: Var det i 1 Mos 1:26–27 ett samtal mellan medlemmarna i Treenigheten eller mellan skapade varelser såsom änglar?

S: Även om änglarna kanske också hörde dessa ord, var detta ett samtal mellan Treenigheten. Vår skapelse var inte änglarnas verk utan Guds i Treenigheten. Den första kristna författaren som är känd för att ha konstaterat att det inte kunde ha varit änglar var Justinus Martyr (verkade ca 138–165 e.Kr.) i sin ”Dialog med Tryfon den jude”, kapitel 62, s. 228.

F: Eftersom Gud i 1 Mos 1:26–27 skapade människorna högre än änglarna, skulle Gud då senare kunna skapa varelser som är högre än människorna?

S: Skriften säger varken det ena eller det andra, och Gud är fri att göra vad Han vill. Skriften säger dock att troende är ”Guds söner” och att vi ska ”regera med Kristus” och ”sätta oss tillsammans med Kristus” (Efesierbrevet 2:6). Det är svårt för en ändlig varelse att vara mycket högre än så.

Fråga: Var Adam i 1 Mos 1:26 en ”supermänniska” med förmågor som var en miljon gånger större än våra, såsom Watchman Nee lärde i The Latent Power of the Soul (1933, s. 15)?

S: Skriften har aldrig lärt ut denna märkliga spekulation. Den har heller aldrig lärt ut att Adam redan var lik Gud till sitt yttre, som Watchman Nee lärde ut i samma bok på s. 18. Tyvärr försöker människor ofta lägga till sina egna läror till det som Gud faktiskt har sagt.

Fråga: Om vi i 1 Mos 1:26 är skapade till Guds avbild, bevisar inte det att Gud (eller åtminstone Fadern) har en människas fysiska kropp? (Mormoner nämner detta.)

S: De flesta skulle hålla med om att den Helige Ande inte har en fysisk kropp och att Jesus inte hade en fysisk kropp vid den tiden. Om ”oss” syftar på en diskussion med Fadern, Sonen och Anden, kan avbilden inte syfta på enbart en fysisk kropp. För övrigt visar 1 Mosebok 9:6 att vi fortfarande har Guds avbild sedan syndafallet.

F: I 1 Mosebok 1:27, är människor fortfarande skapade till Guds avbild sedan syndafallet?

S: Ja. I 1 Mosebok 9:6, efter syndafloden, framgår det att vi fortfarande bär Guds avbild, trots att vi är besudlade av synd.

F: Eftersom människan i 1 Mosebok 1:28 skulle fylla jorden och underkuva den, gav detta då människan tillstånd att förstöra miljön?

A: Inte alls! Vi har aldrig hört talas om någon kristen eller jude som läst Bibeln med den tolkningen. Denna nya tolkning, som först lades fram 1967 [se Kaisers referens i slutet], verkar bara ge mening om man läser en del av 1 Mosebok 1 och definierar ”underkuva” som ”förstöra”, snarare än ”styra klokt”. Faktum är att Bibeln säger sex viktiga saker om att ta hand om jorden och djuren.

1. De var ”arrendatorer” på mark som egentligen tillhörde Gud

1a. Därför fick marken inte säljas permanent (3 Mosebok 25:23)

1b. Allt tillhör Gud (Psaltaren 24:1)

2. Gud kommer att döma dem som förorenar jorden i allmänhet

2a. I Jesaja 24:5 står det att jorden förorenades av sitt folk.

2b. Sakarja klagade över förstörelsen av mäktiga skogar och frodiga betesmarker. Ännu mer klagade han över den andliga katastrofen, som dessa naturkatastrofer är allegorier för. (Sakarja 11:1–3)

3. Gud fördömer fysisk förorening av jorden

3a. Gud kommer att förgöra dem som förstör jorden. (Uppenbarelseboken 11:18).

3b. Gud kommer att döma de ”får” som inte bara äter vad de behöver, utan också trampar sönder resten av betesmarken. De dricker inte bara klart vatten, utan grumlar resten av vattnet med sina fötter (Hesekiel 34:17–22).

3c. 4 Mosebok 5:3 talar om att inte förorena lägret, i sammanhanget med smittsamma sjukdomar.

3d. Även i krig får man inte hugga ner fruktträden som gör landet produktivt (5 Mosebok 20:19–20). Ett olivträd kan leva i över 1 000 år.

4. Gud fördömer att förorena landet med ondska

4a. 4 Mosebok 35:33–34 befaller oss: ”Förorena inte landet” i sammanhanget att döda människor.

4b. Förorena inte landet med avgudadyrkan (Jeremia 16:18).

4c. I Jeremia 32:34 nämns människor som förorenar Tophets dal med spädbarnsoffer.

4d. I Hesekiel 7:22 kommer de ogudaktiga att förorena Guds heliga plats.

5. Guds lag innefattar klok resursförvaltning

5a. Adam sattes ”i Edens trädgård för att bruka och vårda den” (1 Mosebok 2:15).

5b. Att inte odla två sorters grödor tillsammans (5 Mosebok 22:9). Att istället växla mellan grödor minskar skadedjursangrepp.

5c. Att låta marken vila vart sjunde år och under jubileumsåret (3 Mosebok 25:3–7, 11–12, 18).

5d. Gud skulle döma Israel för att ha brutit mot denna regel (3 Mosebok 26:34–35).

6. Djur: de tillhör Gud, är skapade för vårt bruk, men vi måste behandla djuren väl

6a. Djuren tillhör Gud (Psaltaren 50:10) och Han tar hand om dem (Psaltaren 36:6; 104:11,14; 147:8–9).

6b. Det är okej att äta kött, och i vissa fall är det till och med ett bud (1 Mosebok 9:2–5; Apostlagärningarna 10:13).

6c. Jesus var syndfri (Hebreerbrevet 4:15; 7:26; 1 Petrusbrevet 2:22; 1 Johannesbrevet 3:5). Han åt fisk (Lukas 24:42–43) och som en god jude åt han kött enligt budet under påsken (2 Mosebok 12:8–10).

6d. Det är tillåtet att bära läder, eftersom Johannes Döparen hade ett läderbälte i Markus 1:6.

6e. Jakt är tillåtet (3 Mosebok 17:13).

6f. Att döda djur för offer var till och med föreskrivet (2 Mosebok – 5 Mosebok).

6g. Vi ska vara vänliga mot djur (Ordspråksboken 12:10).

Fråga: I 1 Mosebok 1:28, även om Bibeln inte uttryckligen säger att vi ska slösa bort Guds gåva i form av vår miljö, lär kristendomen då implicit att vi kan förstöra miljön?

S: Nej. Man kan inte skylla de ekologiska problemen, som orsakas av girighet och överbefolkning, på kristendomen, lika lite som man kan skylla problemen på animister i Afrika, hinduer i Indien, ateister i Kina och muslimer i Indonesien och Mellanöstern. Det finns ekologiska problem på varje kontinent, precis som det finns människor som offrar miljön för personlig vinning på varje kontinent. För en diskussion om vad Bibeln faktiskt säger om miljön, se det föregående svaret.

F: Fick Adam och Eva i 1 Mos 1:29 alla fröbärande växter, eller fick de inte äta av frukten från kunskapens träd om gott och ont, som det står i 1 Mos 2:17?

S: Även om vi inte vet om trädet som ger kunskap om gott och ont hade frön eller inte, är det inte relevant här. Oavsett vilket var meningen att de fick äta av alla fröbärande växter, med undantag för trädet som ger kunskap om gott och ont.

Fråga: Om alla växter i 1 Mos 1:29 kunde ätas av människor, hur kan Bibeln då vara logisk och rimlig, eftersom det finns giftiga växter och frön som vi inte kan äta? (En muslim tog upp detta.)

S: I Koranen, sura 5:46–48, står det att Jesus bekräftade Toran och evangelierna. Det är en mycket allvarlig anklagelse för en muslim att framföra, att Jesus bekräftade något som var felaktigt och inte kom från Gud. Men för att besvara invändningen: oavsett om det tolkades som varje enskild växt eller varje ört och säd, så sa Gud detta till Adam före syndafallet, innan jorden blev förbannad. Naturen förändrades radikalt när Adam och Eva syndade. Före syndafallet gav Gud Adam och Eva herraväldet över jorden, men när de syndade genom att följa ormens förslag blev Satan denna världs furste (om än inte kung). Men syndafallet väcker en intressant fråga: om muslimer idag säger att profeterna är syndfria, och om Adam och Eva syndade och drog all förbannelse över oss när de syndade, varför säger då muslimer att Adam var en profet?

Fråga: Varför vilade Gud från sitt skapelseverk på den sjunde dagen i 1 Mos 2:2–3?

S: ”Vila” betyder här att upphöra med skapelseverket. Gud blir inte trött (Jesaja 40:28). Skriften säger aldrig att Gud behövde vila, utan att Han valde att göra det.

Fråga: I 1 Mos 2:2, var begreppet sabbat av babyloniskt ursprung som senare lades till den judiska traditionen?

S: Två svar, ett för kristna och ett för icke-kristna.

1. (för kristna): Om man utgår från att Jesus kom från Gud – vilket bevisas av hans uppståndelse – och med tanke på att Jesus erkände Gamla testamentets ursprungliga riktighet och bevarade tillförlitlighet, samt att hänvisningarna till sabbaten i Första Moseboken och Jeremia kan bevisas ha skrivits före Jesu tid, så var det inte en babylonisk uppfinning, och det finns inget mer att säga om saken.

2. (för icke-kristna): Babylonierna kallade den 15:e dagen i månaden för sappatu. Det är förstås bara en dag i månaden, inte fyra. På s. 19 var Asimov skarpsinnig nog att lägga märke till att sabbaten tycktes ha liten betydelse för israeliterna före exilen och stor betydelse efter exilen. Att dock påstå att de babyloniska och de judar som levde efter exilen genomgående ”lurades” att a) tro att deras exil berodde på att de inte hade följt ett bud som inte fanns i deras skrifter, och b) att detta lades till på 59 ställen (varav 35 i Toran) utan att någon lade märke till det nya begreppet, är inte trovärdigt. För övrigt begav sig inte alla judar till Babylonien. Jeremia berättar att vissa istället begav sig till Egypten. Det var ättlingar till dessa judar som översatte Gamla testamentet till grekiska, och den grekiska Septuaginta-översättningen innehåller också sabbatsverserna.

Varje spekulation om fel i Bibeln kan verka fullständigt trovärdig för någon som ansåg det mycket viktigt att visa att det fanns fel i Bibeln och att man därför inte behövde följa den. Men till och med Isaac Asimov insåg åtminstone hur bräcklig denna teori var genom att inte nämna den som något mer än en frestelse.

Fråga: I 1 Mos 2:4, 5:1, 6:9, 10:1, 11:10, 11:27, 25:12, 25:19, 36:1, 36:9 och 37:2, 4 Mos 3:1; Rut 4:18, inleder det hebreiska ordet (Tol^e dot) ett avsnitt, eller avslutar det ett avsnitt?

S: Antingen avser det alltid början, alltid slutet, eller så kan det ibland betyda båda delarna.

Tvetydigt: Här är några ”tol^e -punkter” som kan tolkas på båda sätten: 1 Mos 2:4; 5:1; 36:9; 37:2.

Början: Här är några ”tol^e dots” som sammanhanget kräver att de ska stå i början: 1 Mosebok 6:9; 10:1; 11:10; 11:27; 25:12; 25:19; 36:1; 4 Mosebok 3:1. Filo den jude (15/20 f.Kr.–50 e.Kr.) nämner 1 Mosebok 2:4 som ”en sammanfattning av hans [Mose] redogörelse för världens skapelse” i Om skapelsen 44:129, s. 18.

Avslutningsvis: Det finns inte ett enda ”tol^edot” som bevisligen hör hemma i slutet av ett avsnitt. Därför är de tvetydiga avsnitten troligen ”tol^edots” i början.

Det mest avgörande beviset för att ”tol^e-prick” står i början av ett avsnitt är 1 Mosebok 25:19, där det står att det är berättelsen om Isak. Det omedelbart efterföljande avsnittet handlar om Isaks barn. Det omedelbart föregående avsnittet handlar om Ismael och har ingenting alls att göra med Isak.

Fråga: I 1 Mos 2:5–7, skapade Gud växterna efter människan, eller före människan som det står i 1 Mos 1:12,26? (En ateist vid namn Capella ställde denna fråga.)

S: Tre punkter att beakta i svaret.

1. Växterna först: Första Mosebok 1 säger tydligt att växterna skapades på jorden före människan. Dessa skulle naturligtvis inkludera förfäderna till alla moderna växter.

2. Världen kontra Edens trädgård: 1 Mosebok 1 är skapelseberättelsen om himlen och jorden, medan 1 Mosebok 2 är skapelseberättelsen om Edens trädgård.

3. Grödor efter människan: Första Mosebok 2 visar att fältets buskar kom efter människan, åtminstone i Edens trädgård. I båda fallen används det hebreiska ordet för ”fält”, saday, istället för att bara säga ”växter”.

Som en sidokommentar står det i Wycliffe Dictionary of Biblical Archaeology, s. 23, att man i Beersheba har hittat förkolnade korn av vete, korn, linser och druvor från 4000 f.Kr.

Fråga: Vilka spannmål, både de vi använder idag och de som användes förr, nämns i 1 Mos 2:5–7?

S: Många tänker ofta på spannmål som endast de tre största livsmedelsgrödorna: vete, ris och majs, men faktum är att man skulle kunna äta tre måltider om dagen i en vecka och ha en annan spannmålssort vid varje måltid.

Majs: Arkeologer berättar att majs domesticerades i den nya världen omkring 5000 f.Kr. Det fanns ingen majs i Europa, Mellanöstern, Afrika eller Asien före Columbus. Majs härstammar från en spannmålssort som kallas teosinte. Teosinte hade cirka 50 löst sittande kärnor, och kolven var mindre än en tum lång. Däremot har dagens majs 500 till 1 000 tätt sittande kärnor på varje kolv. Eftersom kärnorna sitter så tätt kan dagens majs inte växa vilt utan människans hjälp.

Vete: Arkeologiska fynd har visat att vete har sina förfäder i Mellanöstern, i Irak, omkring 7 000 f.Kr. Den kallas emmer och tappar sina frön när vinden blåser. Idag finns det tusentals vetesorter. Kamut (=khorasan, = Tutankhamons vete) är troligen en typ av durumvete. Som en sidokommentar ser vissa den 2 000-åriga skillnaden mellan tidpunkten för odlingen av vete och majs som en av de två orsakerna (hästar är den andra orsaken) till att den indianska kulturen, när spanjorerna kom till Amerika, låg 1 000 till 2 000 år efter den europeiska kulturen.

Ris var nykomlingen bland de tre huvudsakliga spannmålen. Det domesticerades omkring 3500 f.Kr.

Emmer (= emmervete, = faro) har påträffats på förkeramiska fyndplatser i Mellanöstern redan så tidigt som 9800–8800 f.Kr. Det domesticerade emmervetet skiljer sig från vildemmer, men härstammar från vildemmer. Senare spred sig emmer till Europa och Indien.

Spelt har ett något mystiskt ursprung. Det odlades i Romarriket, Storbritannien och Asien redan innan vete började odlas. Det kan vara en hybrid mellan emmer och vete, eller mellan emmer och vild getgräs (Aegilops tauschii), eller så kan det ha två olika ursprung. Vissa tror att spelt uppstod omkring 6 000 f.Kr.

Sorghum härstammar från ett gräs i Afrika. Det påminner något om majs till utseendet. Sorghum är en av de åtta viktigaste spannmålsgrödorna som odlas idag; det används idag som djurfoder, men är troligen också den femte största grödan för mänsklig konsumtion.

Korn odlades troligen först omkring 8 000 f.Kr. i området kring Israel och Jordanien. Det spred sig österut till Himalaya.

Råg tros ha sitt ursprung i området kring berget Ararat och Van-sjön i östra Turkiet strax efter domesticeringen av vete. Det växer på platser där vete och korn inte klarar sig.

Havre är en spannmål som vi vet lite om, förutom att man hittat rester av den i en egyptisk grav från 2 000 f.Kr., och att den troligen har sitt ursprung i Mindre Asien.

Bovete (Fagopyrum esculentum) odlades först i provinserna Yunnan och Sichuan i Kina omkring år 1000 e.Kr. Det ger inte någon hög skörd, men mognar snabbt och trivs i torra och svala klimat. Det finns minst 14 sorter.

Palmers gräs (= nipa-gräs, = Distichlis palmeri) odlades endast i Sonoraöknen i västra Mexiko och västra USA. Det var den huvudsakliga födokällan för Cocopah-stammen. Det liknar vete i viss mån, förutom att det kan växa under torra förhållanden och kan ta upp havsvatten och utsöndra saltet.

Hirs är en samling av minst 13 ätbara gräsarter med små frön som lämpar sig väl för odling under torra förhållanden. Hirsarter som t.ex. kvastmjölhirs utgjorde också den viktigaste spannmålen i Kina och Korea under de allra tidigaste tiderna. Några typer av hirs är gårdshirs, broomcorn, browntop-hirs, fingerhirs, fonio, rävsvanshirs, japansk hirs, Jobs tårar, kodo-hirs, liten hirs, pärlhirs, prosohirs och teff. Se http://en.wikipedia.org/wiki/Millet för mer information.

Potatis är inte ett spannmål, men är idag den fjärde största livsmedelsgrödan. Man tror att odlingen började omkring 6 000 f.Kr. i Peru och Bolivia i området kring Titicacasjön.

Andra grödor som inte är spannmål är bönor, baljväxter, sojabönor, jordnötter, maniok, sötpotatis, ärtor, brödfrukt, kokosnötter, bananer, plantaner och taro. Kesari-frö odlades i Indien, men det har långvariga förlamande effekter.

Fråga: I 1 Mos 2:7, skapade Gud materien, eller ”organiserade” Han den bara, som många mormoner lär ut, eller var materien osapad eftersom materien inte är något verkligt, som Christian Science och vissa östliga religiösa grupper lär ut?

S: Nej. Att Gud är allsmäktig innebär att Gud kan göra vad som helst, och att Gud är Skaparen innebär att Gud skapade allt. Gud skapade universum ”ex nihilo”, vilket betyder ur intet. För att vara exakt skapade Gud alltså inte bara ”saker av materia och energi”, utan Gud skapade själva materian och energin.

F: I 1 Mos 2:7,19, skapade Gud människan före djuren, eller efter djuren som det står i 1 Mos 1:24,27? (En ateist (Capella) ställde denna fråga).

S: Tre punkter att beakta i svaret.

På jorden skapade Gud människan efter djuren, som det står i 1 Mosebok 1:24,27.

I Edens lustgård måste Gud ha skapat människan innan han visade henne djuren.

Även i Edens trädgård kan djuren ha funnits där före människan. 1 Mosebok 2:19 hänvisar till de djur som hade skapats vid den tidpunkten. Det betyder inte att djuren inte skapades förrän vid den tidpunkten.

Fråga: Bevisar 1 Mosebok 2:7 att människor inte har en odödlig själ, som Jehovas vittnen hävdar?

S: Nej. Det hebreiska ordet här, nephesh, betyder ”själ” på vissa ställen och ”liv” på andra ställen, såsom här. Hur skulle de troende under altaret i Uppenbarelseboken 6:9–10 kunna befinna sig under altaret om de inte hade någon existens efter döden?

F: I 1 Mos 2:10–14, var finns då floderna som flödade ut ur Edens lustgård?

S: För det första finns Edens trädgård inte på jorden idag. Vi vet inte var floden Pishon låg, och floderna Tigris och Eufrat ligger i Turkiet, Syrien och Irak. Gihon anses vanligtvis vara Nilen, som flödade från regionen Kush, söder om Egypten. Det kan dock ha varit en mindre flod med sitt ursprung i ”Kush” (Kashshu) i västra Elam, vilket ligger mycket nära Tigris och Eufrat. Kassiterna (grekiska: Kossaeans) kom därifrån.

Fråga: Varför sa Gud i 1 Mos 2:15 att du (singular) får äta av alla frukter i trädgården, men att ni (plural) inte får äta av trädet som ger kunskap om gott och ont?

S: Vem som helst av dem kunde välja vilket träd som helst; de behövde inte äta samma mat. Däremot fick ingen av dem äta av just det trädet. Pluralformen förstärker budskapet; detta bud riktade sig inte bara till Adam, utan till alla.

Filo den jude (15/20 f.Kr. till 50 e.Kr.) besvarade först denna fråga i ”Frågor och svar om Första Moseboken”, I, s. 794.

Fråga: Varför skapade Gud Adam i 1 Mos 2:16, när han visste att han skulle falla?

S: Gud kan göra vad som helst, men en logisk omöjlighet existerar inte. Gud kan inte skapa en varelse som väljer att i kärlek lyda Gud, om den varelsen inte har förmågan att välja att lyda Gud. Att kunna välja att lyda Gud innebär att kunna välja att inte lyda Gud.

Fråga: Eftersom det i 1 Mos 2:17 står: ”Den dag du äter av det, ska du säkert dö”, hur dog då Adam och Eva ”den dagen”?

S: Andligt och rättsligt. Tre punkter att beakta i svaret.

Den andliga döden inträffade den dagen.

Rättsligt utdömdes den dagen både evig och fysisk död mot dem. I *Hard Sayings of the Bible*, s. 91–92, visar Walter Kaiser, Jr. att det hebreiska uttrycket betyder säkerheten om deras död, inte att döden skulle inträffa omedelbart.

För ett annat exempel på användningen av detta språkliga uttryck, se 1 Kungaboken 2:37, där Salomo gav en liknande varning till Simei den dag han lämnade Jerusalem.

Den första person vi känner till som gav ett svar på denna fråga var juden Filon (15/20 f.Kr. till 50 e.Kr.) i *Frågor och svar om Första Moseboken*, I, s. 794, och *Allegorisk tolkning*, I 33 (105), s. 46–47, där han nämner själens död.

En andra antik författare, som gav ett annat svar, är Irenaeus i ”Mot kätterierna”, bok 5, kap. 23 (182–188 e.Kr.), s. 551–552. Eftersom Irenaeus påpekar att en dag hos Herren är 1 000 år tolkar han detta som en av Guds dagar, och han anser det betydelsefullt att 1 Mosebok 5:5 säger att Adam dog när han var 930 år gammal, vilket är mindre än 1 000 år.

Fråga: Varför står det i 1 Mosebok 2:18 att människan var ensam, när människan ju var tillsammans med både Gud och djuren?

S: Adam hade visserligen herravälde över djuren, och Adam tillbad Gud, men Adam hade ingen annan som var lik honom. Han var ensam i det avseendet att han inte hade någon att förhålla sig till på ett horisontellt plan som jämlike.

Fråga: Visar 1 Mos 2:18–22 att kvinnan skapades i efterhand, som det hävdas på s. 164 i boken Born Again Skeptic?

S: Nej, det visar precis tvärtom. Gud tog god tid på sig – Adam fick ju namnge djuren och allt – för att visa Adam att han behövde en partner. Det mesta i 1 Mosebok 1 och 2 skapades helt enkelt utan någon närmare förklaring. Men innan Gud skapade Eva ”förberedde han scenen” och förklarade hennes syfte som Adams medarbetare.

F: Visar 1 Mos 2:18 att kvinnor är underordnade män, eftersom Eva skapades på ett annat sätt än Adam?

S: Nej, det gör det inte. Sex punkter att beakta i svaret.

1. Att vara annorlunda bevisar inte att man är ojämlik. Olika människor talar olika språk, men det betyder inte att varje språk är underlägset eller överlägset ett annat. Som en kristen sa: Eva skapades inte av Adams fot för att vara underordnad honom, inte heller av hans huvud för att vara överordnad honom, utan av hans sida för att vara med honom.

2. ”Hjälpare” betyder inte underlägsen. Vissa kanske tror att Eva var mindre värd än Adam eftersom hon var en ”hjälpare” i 1 Mosebok 2:18. Men Gud är vår hjälpare (samma hebreiska ord) i Psalm 70:5, och det betyder inte att Gud är underlägsen oss! Att översätta det hebreiska ordet med ”hjälpare” är därför ganska oprecist. En bättre översättning är ”Jag ska skapa en kraft [eller styrka] som motsvarar mannen”, enligt Walter Kaisers detaljerade studie av hebreiskan i *Hard Sayings of the Bible*, s. 92–94. Kvinnan ska alltså vara en ”fullvärdig partner” och inte bara en assistent.

3. 1 Mosebok 1:27 visar att båda är skapade till Guds avbild. Det var inte bara Adam som var skapad till Guds avbild, utan både mannen och kvinnan är skapade till Guds avbild. Att vara skapad till ”Guds avbild” innebär för övrigt inte på något sätt att Gud är begränsad till att ha två fötter, två händer, en mage osv. Snarare är det så att, precis som en tvådimensionell avbild är en ofullkomlig kontur av ett verkligt, tredimensionellt objekt, så finns det vissa likheter mellan den oändlige Gudens karaktär och vårt ändliga väsen.

4. Lika till sin natur, sitt värde, sin betydelse osv. I Bibeln står det i Galaterbrevet 3:28: ”Det finns varken jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna, ty ni är alla ett i Kristus Jesus.” (BSB)

5. Men ändå olika i roll: Efesierbrevet 5:22–24 visar att hustrur ska underordna sig sina män, eftersom männen är hustrarnas huvud. Männen ska älska sina hustrur så som Kristus älskade församlingen, enligt Efesierbrevet 5:25–26. Paulus sade i 1 Timoteusbrevet 2:12 att kvinnor inte ska undervisa män eller ha auktoritet över män.

6. Hur fungerar detta i praktiken?

6.1 Debora var en gudfruktig domare i Israel i Domarboken 4–5. Utifrån detta finns det inga problem med att rösta på en kvinna som president eller premiärminister.

6.2 De kunde ärva egendom, inklusive mark, enligt 4 Mosebok 36:8 och Job 42:15.

6.3 För en mer ingående beskrivning av hur en hustru ska vara en fullvärdig partner till sin man, läs Ordspråksboken 31:10–31. Där står bland annat:

Hon arbetar med sina händer (Ordspråksboken 31:13, 22) och drar nytta av detta enligt Ordspråksboken 31:24, 31.

Hon handlar mat (Ords 31:14) och lagar mat. Ords 31:15

Hon leder andra. Ordspråksboken 31:15

Hon beslutar själv att köpa fastigheter i Ordspråksboken 31:16.

Hon anlägger en vingård. Ordspråksboken 31:16 (Observera att en familj inte äger en hel vingård enbart för eget bruk; den var en inkomstkälla.)

Hon är fysiskt stark. Ords 31:17

Hon bedriver också handel, inte bara för att tillgodose nödvändiga behov utan för att tjäna pengar. Ords 31:18

Hon ger själv till de fattiga. (För att kunna göra det måste hon ha kontroll över pengarna.) Ordspråksboken 31:20

Hon sköter hushållet. Ords 31:21

Hon är klok och undervisar i visdom. Ordspråksboken 31:26

Sammanfattningsvis: Kvinnor är inte underlägsna män vad gäller natur, värde eller betydelse. De har visserligen en annan roll än män, vilket varje blivande mamma kan intyga.

Se även Today’s Handbook for Solving Bible Difficulties, s. 191–193, för mer information om hur kvinnan skapades ”lik” mannen och jämställd med honom.

Fråga: Varför behövde Adam i 1 Mos 2:19 se alla djuren?

S: Gud gav Adam herravälde över alla djuren i 1 Mosebok 1:26, och Gud ville se vad Adam skulle döpa djuren till i 1 Mosebok 2:19.

Utöver detta kan det ha funnits en mer subtil anledning. Innan Eva skapades insåg Gud vikten av att fylla det som saknades hos Adam, men Adam insåg det inte. På så sätt kunde Adam lära sig tre saker om djuren som var relevanta för hans aktuella situation.

Familj:

a) Genom att visa Adam att alla högre djur hade hanar och honor visade Gud hur han hade skapat dem fullkomliga och i stånd att föröka sin art.

b) Adam kunde betrakta alla varelserna och se att det inte fanns någon som liknade honom.

c) Adam kunde se att även han behövde en annan för att bli fullkomlig.

För övrigt är det ett bra sätt att lära barn hur Gud har bestämt att barn ska skapas genom att undervisa dem om hur växter och djur förökar sig.

Gemenskap:

a) Till och med hundar och hjortar lever i gemenskaper.

b) Adam kunde se att han inte hade någon som liknade honom i ett samhälle att dela sitt liv med, och människor behöver andra människor omkring sig.

Ledarskap:

a) Eftersom Gud gav Adam herraväldet över jorden, behövde Adam lära känna de djur som fanns på jorden.

b) Eftersom Adam hade herraväldet hedrade Gud honom genom att låta honom namnge djuren. Juden Philo nämnde detta i Works of Philo, s. 882.

Fråga: Vilka bevis finns det i de tidiga mormonska skrifterna, i 1 Mos 2:19–3:19, för att mormoner trodde på den galna läran att Adam var Gud?

S: Här är citaten från mormonernas *Journal of Discourses*, följt av tolv andra skrifter som bevis.

a. *Journal of Discourses*, vol. 1, s. 50. (Predikan av Brigham Young) ”Hör nu, o jordens invånare, judar och hedningar, heliga och syndare! När vår fader Adam kom in i Edens trädgård, kom han dit med en himmelsk kropp och tog med sig Eva, en av sina hustrur. Han hjälpte till att skapa och organisera denna värld. Han är Mikael, ärkeängeln, den Evige! Om vilken heliga män har skrivit och talat Han är vår Fader och vår Gud, och den ende Guden som vi har att göra med. Varje människa på jorden, vare sig hon bekänner sig som kristen eller inte, måste höra detta och kommer att förstå det förr eller senare.” (kursiv stil och versaler finns i originalet)

b. Journal of Discourses, vol. 1, s. 51. (samma predikan) ”Jesus, vår äldre bror, blev avlad i köttet av samma varelse som fanns i Edens lustgård och som är vår Fader i himlen.”

Observera att mormoner ofta hävdar att detta är ett tryckfel. Det är intressant att notera att volymerna av den store kristne predikanten Charles H. Spurgeon publicerades ungefär samtidigt, och att det inte fanns några tryckfel i Spurgeons verk som hävdade att något skapat väsen var Gud. Nedan följer bekräftande bevis för att den mormonske profeten verkligen sa detta.

1. Wilford Woodruffs dagbok, 19 februari 1854. (Se i BYU-biblioteket)

2. Deseret Evening News 14 juni 1873

3. Deseret Evening News 18 juni 1873

4. Hosea Stouts dagbok: On the Frontier, vol. 2, s. 438.

5. The Millennial Star, vol. 16, s. 543.

6. The Millennial Star, vol. 15, s. 769–770. Ett och ett halvt år efter detta.

7. John Nuttalls dagbok, vol. 1, s. 18–21.

8. Abraham H. Cannons dagbok, vol. 11, s. 39 (undervisade i 50 år)

9. Sacred Hymns and Spiritual Songs for the Church of Jesus Christ of Latter-Day Saints 1856, s. 375

10. Women of Mormondom, s. 179

11. Journal of Discourses, vol. 4, s. 1 (president Heber C. Kimball talar den 29 juni 1856)

”...och jag vet också att om vi inte är ett med broder Brigham, vår ledare, är vi inte ett med Kristus. Ja, jag vet detta, och mina känslor är och har hela tiden varit med broder Brigham. Jag har genom erfarenhet lärt mig att det endast finns en Gud som hör till detta folk, och Han är den Gud som hör till denna jord , den första människan. Den första människan sände sin egen Son för att frälsa världen, för att frälsa sina bröder.”

12. Slutligen, en mycket senare bok:

Adams ställning i L.D.S.-skrifterna och teologin: ”President Brigham Youngs identifiering av Adam med Gud Fadern är ett obestridligt faktum.” s. 58

Fråga: Hur kunde Adam i 1 Mos 2:20 namnge alla djuren, om inte den förbjudna frukten var en Apple Macintosh-dator?

S: Någon sa en gång skämtsamt att om Adam var tvungen att namnge alla djurarter (inklusive 1,5 miljoner kryp och insekter) inom 24 timmar på den sjätte dagen, är det inte konstigt att vi förväxlar den förbjudna frukten med ett Apple, hårddiskar och allt!

Å andra sidan har Paul S. Taylor helt riktigt påpekat att frasen ”gav namn åt alla boskapsdjur, åt himlens fåglar och åt alla vilda djur på marken” i 1 Mosebok 2:20 inte nödvändigtvis innebär att namnge varje art på jorden. Det kan helt enkelt handla om att namnge släkten och familjerna av djur i Adams omedelbara närhet.

För den som gillar kuriosa finns det cirka 26 000 levande arter av ryggradsdjur på land och fåglar samt 9 500 kända fossila arter på jorden. (Av de fossila arterna var nästan hälften reptiler och 1 000 var fåglar).

Det finns ungefär 5 600 levande släkten av landdjur, inklusive 1 900 släkten av fåglar. Det finns cirka 6 500 släkten av kända fossila landdjur, inklusive nästan 1 000 släkten av fåglar och 1 500 släkten av reptiler.

Fråga: Var Adam både man och kvinna före skapandet av Eva, enligt 1 Mos 2:21–23?

S: Inget i Skriften tyder på detta. I 1 Mosebok 3:16 står det att mannen ska vara hustruns huvud. Eftersom detta var efter syndafallet har det ingen betydelse hur ”manlig” Adam var innan Eva skapades. När det gäller kyrkans auktoritet i allmänhet anser dock Paulus i 1 Timoteusbrevet 2:13 att det är betydelsefullt att Adam skapades före Eva. Paulus argument skulle bli missvisande om Adam var både man och kvinna.

F: I 1 Mosebok 2:21–23, är berättelsen om att Eva skapades av ett revben hämtad från den sumeriska Dilmun-dikten?

S: Nej. Först lite bakgrundsinformation, sedan svaret och slutligen två lärdomar vi kan dra av svaret om hur Gud inspirerade Bibeln.

B1. Samuel Noah Kramer nämner i The Sumerians (University of Chicago 1963) att det sumeriska ordet för revben, ti, också betyder ”att ge liv”, och i Dilmun-dikten var Nin-ti både ”revens härskarinna” och ”den som ger liv”, som helade guden Enkis sjuka revben.

B2. Detta är ett ordspel på sumeriska, men inte på hebreiska, vilket gör denna likhet ganska slående.

B3. Förutom ”damen som helade revbenet” kontra ”Eva som skapades ur Adams revben” i Första Moseboken finns det inga andra likheter mellan de två berättelserna. Se *The Sumerians*, s. 148–149, eller *Hard Sayings of the Bible*, s. 94–95, för den sumeriska berättelsen.

B4. Tavlorna från Dilmun-dikten är från 2400 f.Kr. eller senare. Oavsett vilket är de ändå äldre än Abraham, som lämnade Ur före 2050 f.Kr.

B5. Denna berättelse kan ha varit välkänd i antiken.

Svaret består av fyra punkter.

A1. Detta är bara ett av flera exempel på liknande återgivningar av händelser som nämns i Första Moseboken. Ett annat exempel är de mer än 200 berättelserna om en världsomfattande översvämning hos olika folk runt om i världen.

A2. Ordleken om revbenet kan tyda på att andra tidiga kulturer bevarade åtminstone ofullständig kunskap om mänsklighetens skapelse.

A3. Mer än så verkar andra delar av Första Moseboken 1 nästan vara skrivna på ett avsiktligt sätt för att stå i kontrast till sumeriska, akkadiska och andra berättelser. De andra berättelserna skildrar gudar som grälar; i Första Moseboken skapar den Ende Guden lugnt och stilla. Andra berättelser skildrar hjälten som kämpar mot kaoset. Första Moseboken skildrar Gud som svävar över ”avgrunden/vattnet” och ger befallningar och order.

A4. Vissa likheter i detaljerna mellan Första Moseboken å ena sidan och Dilmun-dikten samt andra forntida verk å andra sidan skulle kunna peka på en gemensam kunskap om vissa händelser. Det är dock ohållbart att hävda att det ena skulle ha kopierats från det andra, inte bara för att de gemensamma detaljerna är få, utan också för att det nästan inte finns några likheter i betydelsen bakom detaljerna.

Lärdomar att dra av svaret:

L1. Första Moseboken skrevs inte i ett vakuum. Gud uppenbarar inte bara sanningen för oss, utan Han uppenbarar tidlös sanning, men på ett praktiskt sätt som är relevant för den aktuella tiden och kulturen. En anledning (men inte den främsta anledningen) till att Första Moseboken kan ha givits av Gud var att rätta till de felaktiga uppfattningarna om människans ursprung som folk hade, samtidigt som man erkände vissa av de korrekta saker som hade bevarats.

L2. Gud använder sig av kulturen. Gud använder till och med människors onda handlingar till sin ära (1 Mosebok 50:20). Hur kan vi ens försöka hindra Gud från att använda sig av kulturen också, precis som Han önskar? Mose var en lärd man, och kanske hade han läst den här berättelsen, och Gud använde Mose läsning för att visa honom vad som var sant och vad som inte var sant.

L3. Framför allt får man inte tolka uttrycket ”Skriften är ofelbar” som att Bibeln måste ha dikterats mekaniskt. I 2 Petrusbrevet 1:21 står det att profetiorna var människor som talade under den Helige Andens ingivelse. När olika delar av Bibeln uppenbarligen återspeglar olika mänskliga skrivstilar utesluter det alltså inte ett gudomligt författarskap. Det visar bara att Gud använde olika människors skrivstilar efter eget behag.

Fråga: Vem är Lilith vid denna tidpunkt i 1 Mos 2:22?

S: Namnet Lilith nämns inte en enda gång i Bibeln. Under medeltiden fanns en saga om en kvinna vid namn Lilith som var Adams första hustru. Hon vägrade att underkasta sig Adam, och Gud skapade då Eva. Enligt myten förvandlades Lilith till en demon som dödar nyfödda barn.

Lilith var också en vampyr i den sumeriska mytologin, enligt The Sumerians, s. 198, 258. I Civilizations of the Ancient Near East, s. 1890, nämns att ogifta personer som dog blev en särskild klass av demoner kallade Lilu (manliga) och Lilitu (kvinnliga). De brukade be de levande att gifta sig med dem och lovade dem rikedom, men om den levande personen samtyckte dog denne i förtid.

Inget av alla bibelmanuskript, vare sig judiska eller kristna, innehåller fler antydningar om Lilith än om Kalle Anka.

Fråga: Hur kunde Gud i 1 Mos 2:22 skapa Eva ur ett revben?

S: På vilket sätt den Allsmäktige Gud än ville. Om Gud var tvungen att använda ett revben, och om du tror att Gud var tvungen att ta bort hela revbenet, då antar jag att du skulle kunna dra slutsatsen att Eva skulle räkna alla Adams revben varje morgon!

Allvarligt talat, Gud kanske inte använde hela revbenet; en cell kunde ha räckt.

I ”735 Baffling Bible Questions Answered”, s. 23, tilläggs att om Gud hade skapat henne av lera, skulle man kunna hävda att kvinnor är väsentligt annorlunda (och kanske underlägsna män). Eftersom Eva dock skapades av ett revben, hade hon samma identitet som mannen.

Fråga: Bör män, enligt 1 Mos 2:22–23, ha ett revben mindre än kvinnor?

S: Nej. Om en man får armen avskuren, föds inte hans efterkommande barn och barnbarn alla med en arm mindre. På samma sätt, om man tar några celler från en persons revben, kommer både föräldrarna och deras barn fortfarande att ha samma antal revben.

Tertullianus, som skrev mellan år 198 och 220 e.Kr., tolkar detta som att Gud ”lånade ett revben” i Tertullianus, *Om uppmaning till kyskhet*, kap. 5, s. 53. Han tillägger också att Gud kunde ha lånat fler revben för fler hustrur men valde att inte göra det, som ett exempel på att monogami var normen och inte polygami.

Fråga: I 1 Mos 2:25, skapades mannen och kvinnan ursprungligen nakna, och var det meningen att de skulle bära kläder?

S: Ja, de skapades nakna och kände ingen skam. Men efter syndafallet klädde Gud dem, och vi har varit klädda ända sedan dess.

Fråga: Eftersom Gud i 1 Mos 3:1–24 skapade människorna för att i slutändan vara högre än änglarna, kan det ha varit en faktor som bidrog till att Satan valde att falla?

S: Skriften säger varken det ena eller det andra, men det är säkerligen en möjlighet.

F: I 1 Mos 3:1–24, var Adam och Eva vita, svarta, bruna, gula eller röda i huden?

S: Bibeln säger ingenting alls om detta. Eftersom Adam och Eva var våra allas förfäder spelar det ingen roll. Vi är alla lika mycket ättlingar till Adam och Eva. Kanske ville Gud just inte säga något om detta, så att ingen skulle hävda att Gud visade att någon ras stod närmare eller längre bort från Adam och Eva.

F: Varför lät Gud Adam och Eva bli frestade i 1 Mosebok 3?

S: Bibeln säger inget om det. Vi kan dock spekulera i att Gud inte bara ville ha människor som älskade Honom, utan människor som fick ett val, men ändå valde att älska Gud.

Fråga: Om Eva införde arvsynden i 1 Mosebok 3, hur kommer det sig då att Satan begick synden av högmod mot Gud? Har jag missat något här?

S: Satan syndade och föll före Adam och Eva. Men Eva och Adams synd införde en syndig natur i mänskligheten.

F: I 1 Mosebok 3 har jag en fråga som jag inte har kunnat få svar på. I Bibeln står det skrivet att Gud skapar människan. Gud säger till människan att inte äta den förbjudna frukten – frukten från kunskapens träd – eftersom dess frukt kommer att öppna dina ögon och göra dig medveten om rätt och fel, gott och ont. Människan äter den förbjudna frukten och förändras. Människan ser nu att det är fel att vara naken. Hur kan det vara en synd för människan att vara olydig mot Gud när människan inte hade någon kunskap om rätt och fel vid den tidpunkt då hon åt den förbjudna frukten?

S: Jag svarar gärna på din fråga. Låt mig inleda svaret på din fråga med att ställa en fråga: hur vet en människa, sedan syndafallet, vad som är rätt och fel? Vi vet det direkt genom allt som Gud har uppenbarat för oss om vad som är rätt och fel, och alla har en ungefärlig uppfattning genom sitt inre samvete. (Naturligtvis kan en människa dock förslöa sitt samvete.)

Efter syndafallet hade både Adam och Eva ett samvete, en känsla av skuld över att de hade gjort fel genom att vara olydiga, och de och deras efterkommande hade en syndig natur. Syndafallets följder var genomgripande.

Före syndafallet hade de inget av detta och ingen kunskap om rätt och fel. Deras natur var god, och vad de än gjorde skulle vara rätt – nästan. De hade inga bud att oroa sig för att bryta mot, förutom ett: ät inte av det förbjudna trädet med kunskap om gott och ont. Deras val, om de skulle äta eller inte, handlade inte om rätt eller fel, eftersom de inte visste vad det var. Snarare handlade deras val helt enkelt om att lyda Gud eller inte.

Idag kan människor ibland ha märkliga uppfattningar om rätt och fel, till exempel muslimska fäder som anser att det är rätt att döda sina döttrar eftersom de tror att döttrarna har dragit skam över familjen, bland annat genom att göra saker som att gifta sig med någon som fadern inte godkände. Till och med kristna kan ibland fastna för mycket i frågan ”tillåter Bibeln detta?”. Viktigare än att fråga ”är detta rätt eller fel” är ”vill Gud att jag ska göra detta” eller ”är detta till Guds behag”. Svaret kommer faktiskt att vara detsamma som ”är detta rätt eller fel”, men poängen bör inte vara att göra saker enbart för att lätta vårt samvete eller följa en massa regler, utan för att behaga Gud.

Så det korta svaret på din fråga är att Adam och Eva inte syndade genom att välja det onda istället för det goda, eftersom de inte visste vad ont och gott var. De syndade genom att känna till Guds enkla bud till dem och välja att vara olydiga mot Gud.

Fråga: Var detta i 1 Mos 3 ett orättvist prov, eftersom Adam och Eva ännu inte hade kunskap om gott och ont, som en ateist (Capella) hävdar?

S: Nej. Är det ett orättvist prov att säga till någon att inte använda olagliga droger, såsom kokain, förrän de först har haft en chans att prova det? Självklart inte. På samma sätt var det inte orättvist att de fick förbudet utan att ha upplevt det onda och skuldkänslor. Även om man skulle kunna hävda att de inte visste allt om gott och ont vid denna tidpunkt, så visste de att deras Skapare hade befallt dem att inte äta av det trädet, och den kunskapen i sig var tillräcklig för att göra detta till ett rättvist prov.

Idag känner vi inte till varje enskild anledning till varför Gud förbjuder oss att göra något, men om Gud har befallt oss att inte göra det, vet vi allt vi behöver veta för att lyda Gud.

Fråga: Vad var det egentligen som var fel med att äta av trädet i 1 Mos 3?

S: Det var inte så att en viss frukt var ond; kanske kunde de ha ätit av trädet senare. Som Theofilus, biskop av Antiochia (168–181/188 e.Kr.), skrev i sitt brev ”Theofilus till Autolycus”, bok 2, kap. 25, s. 104: ”Ty det var inte trädet, som vissa tror, utan olydnaden, som innebar döden.” Ante-Nicene Fathers, vol. 2, s. 104. Vissa tolkar också frasen ”som Gud, att känna till gott och ont” som att de ville tillskansa sig Guds privilegium att definiera gott och ont.

Fråga: Var detta prov i 1 Mos 3 ungefär som om föräldrar skulle placera ett batteri på 40 000 volt i vardagsrummet och säga till sitt barn att inte röra det?

S: Nej, faran låg i deras olydnad, inte i trädet. Fyra punkter att beakta i svaret.

1. Till skillnad från ett farligt batteri var det inte trädet som var dödligt. Det var olydnaden mot Gud som var dödlig och som ledde till att de dog andligt den dagen och fysiskt senare.

2. Adam och Eva var inga spädbarn. De kunde resonera precis som vuxna gör; de var fullt medvetna om vad de gjorde och vilka konsekvenser Gud hade sagt att det skulle få.

3. Adam och Eva hade alla sina behov tillgodosedda, och de hade inget annat sätt att trotsa Gud än genom att äta av trädet. Oavsett om vi gillar det eller inte, ger Gud människor valet att tjäna Honom eller inte. Vissa kanske tänker: ”Gud borde inte ha gjort så, Gud borde ha skapat oss alla som robotar som inte kan vara olydiga.” Oavsett vad människor tycker kan Gud göra som Han vill, och Gud valde att ge alla den fria viljan att vara olydiga mot Honom och att leva med konsekvenserna av sin lydnad eller olydnad.

4. Frukten skulle kanske ha ätits så småningom. Theofilus, biskop av Antiochia (168–181/188 e.Kr.), lärde att om Adam och Eva inte hade syndat, skulle de ha mognat, blivit fullkomliga och stigit upp till himlen i besittning av odödlighet. Mänskligheten hade en mellanliggande natur, varken helt dödlig eller helt odödlig, eller så låg paradiset mellan jorden och himlen. Theophilus till Autolycus, bok 2, kap. 22, s. 24, s. 104

Fråga: Bör vi, enligt 1 Mosebok 3, vara stolta över att Eva åt äpplet, som Laura Schlesinger säger?

S: Nej. Dr Laura har rätt i många saker, men här har hon fel. Här är vad hon sa i *Modern Maturity*, september–oktober 1999, s. 67.

”Jag är mycket stolt över att hon åt frukten från kunskapens träd. För om hon inte hade gjort det skulle vi fortfarande vara djur i Edens trädgård. Gud satte inte dit det trädet bara för att ge skugga. Vi blev människor genom det steget.”

För det första var trädet inte bara kunskapens träd, utan trädet som ger kunskap om gott och ont. Schlesinger har rätt i att människorna inte var desamma längre. Alla mord, krig, förtryck och den moraliska ansvarslöshet som människor begick inträffade efter detta. Men människor är fortfarande människor i himlen, där de inte längre kommer att synda. Det är inte omöjligt att vara fullt mänsklig och inte syndig, precis som Adam och Eva var innan de åt, och precis som Jesus Kristus är.

Senare i intervjun, när dr Laura sa att Adam hade fel när han försökte skylla på Eva, hade Schlesinger rätt, eftersom 1 Mosebok 3:6 säger att Adam var tillsammans med Eva när hon åt.

Fråga: Var frukten från trädet i 1 Mosebok 3 en metafor för en olaglig andlig sexuell förening mellan Eva och Satan, såsom pastor Moon från Föreningskyrkan (Moonies) lär ut i ”Det gudomliga principen” (femte upplagan, 1977), s. 75–79?

S: Det fanns ingen sexuell metafor kopplad till trädet, frukten eller Satan. Om pastor Moon hade rätt, då:

Vad var då alla de andra träden som var tillåtna?

Eva ignorerade Satan när hon åt frukten från trädet

I 1 Mosebok 3:13 försökte Eva lägga hela skulden på ormen och sa bara att ormen hade förlett henne. Hon sa aldrig att ormen hade gjort något mot henne.

Se även föregående fråga.

F: Finns det i 1 Mosebok 3 någon annan kultur som har en liknande berättelse om de första människorna, i en trädgård, och om att äta en förbjuden frukt?

S: Ja. Här är åtminstone tre exempel.

S’gaw Karen-folket i östra Burma: den allsmäktige, allvetande Guden vid namn Y’wa skapade allt. Han skapade två personer, en man vid namn Thanai och en kvinna vid namn Eeu, och placerade dem i en trädgård med sju sorters fruktträd. En sort fick de dock inte äta. Den onde Mu-kaw-lee lurade de två personerna genom att säga att de skulle få mirakulösa krafter och stiga upp till himlen. Mu-kaw-lee övertalade dem att äta frukten från prövningens träd. De åt och blev utsatta för sjukdom, åldrande och död.

Don Richardson undersöker möjligheten att detta kan ha sitt ursprung i nestorianskt eller romersk-katolskt inflytande, men drar slutsatsen att så inte är fallet, eftersom Richardson inte fann något begrepp om inkarnationen eller en frälsare som dör för människan och uppstår från de döda.

Santalfolket i nordöstra Indien: De trodde på ”Thakur Jiu” (Thakur = äkta, Jiu = Gud), som skapade det första paret, en man vid namn Haram och en kvinna vid namn Ayo, och placerade dem i Hihiri Pipiri, som låg väster om Indien. Den onde Lita frestade dem att brygga risöl och hälla ut en del av det på marken som ett offer till Satan. De gjorde så och blev berusade av resten av ölet. När de vaknade insåg de att de var nakna och skämdes. Senare fick de sju söner och sju döttrar. Deras ättlingar blev fördärvade, så Thakur Jiu gömde ett ”heligt par” på berget Harata (= Ararat?) och utplånade resten i en översvämning. Så småningom vandrade deras förfäder (österut) från skog till skog, tills de kom till höga berg som blockerade deras väg. Till slut tog de sig igenom (kanske vid Khyberpasset) och kom till sitt hemland nära Calcutta.

Sumererna: Sumererna trodde att de kom från ett paradis som de kallade Dilmun. Det finns dock inte många andra paralleller till Edens lustgård. Dilmun var en plats där alla gudarna befann sig, liksom Ziusudra, en människa som hade uppnått odödlighet. Dilmun-dikten dateras till omkring 2400 f.Kr.

Fråga: I 1 Mosebok 3 stod det att Adam och Eva var fullkomliga. Hur kan då fullkomliga varelser göra ofullkomliga saker, såsom att synda?

S: Oavsett hur man definierar ”fullkomlig” säger Bibeln aldrig att Adam och Eva var fullkomliga. Den säger heller aldrig att de var oförmögna att synda. Bibeln visar snarare bara att de var mycket goda och att de var ”syndfria” i den meningen att de inte hade syndat. De var fortfarande kapabla att utöva sin fria vilja och kunde fatta ett beslut om synd.

Klemens av Alexandria i *Stromata* (193–202 e.Kr.), bok 6, kap. 12, s. 502, var en av de första att besvara denna fråga. Han sade bland annat att människan ”inte var fullkomlig vid sin skapelse, utan anpassad för att ta emot dygd. … En benägenhet är en strävan mot dygden, inte dygden i sig. Alla är alltså, som jag sa, av naturen skapade för att förvärva dygd.”

Fråga: Eftersom en fullkomlig Gud enligt 1 Mos 3 endast skapar fullkomliga varelser, hur kunde då Adam och Eva synda?

S: Fem punkter att beakta i svaret.

Tertullianus besvarade denna fråga redan år 207/208 e.Kr. i ”Fem böcker mot Marcion”, bok 2, kapitel 5–9. Tertullianus utförliga svar kan sammanfattas med hans egna ord: ”Därför var det lämpligt att [människan], Guds avbild och likhet, skulle skapas med fri vilja och självbehärskning; så att just detta – nämligen viljefrihet och självbehärskning – skulle kunna räknas som Guds avbild och likhet i henne.” Med andra ord var det lämpligt för en fullkomlig Gud att skapa varelser som liknade Honom själv och som besatt fri vilja.

Teofilus, biskop av Antiochia (168–181/188 e.Kr.), besvarade en relaterad fråga – om Adam och Eva var dödliga eller odödliga – genom att visa att de befann sig i en utvecklingsprocess och kunde gå åt båda hållen. (Teofilus till Autolycus, bok 2, kap. 27, s. 105)

Inte robotar: Skulle du vilja att en fullkomlig Gud var begränsad till att skapa robotar och oförmögen att skapa människor som har fri vilja? Gud skapar inte logiska omöjligheter, och för att Gud skulle kunna skapa människor som fritt väljer att älska och lyda Honom, skapade Gud dem också med förmågan att inte älska och lyda Honom. Bibeln säger aldrig att Adam och Eva var ”perfekta” i den meningen att de aldrig kunde synda. Snarare säger Bibeln att de var ”mycket goda” och ”syndfria”, i den meningen att de inte hade syndat.

Guds fullkomlighet: När det gäller mänskligheten och demonerna gör Bibeln det helt klart att Guds fullkomlighet inte hindrar Honom från att skapa varelser med förmågan att vara olydiga mot Honom.

Vems definition? Om någons definition av en fullkomlig Gud är en som är oförmögen att skapa människor med moraliska valmöjligheter, då ligger bevisbördan på dem att hitta åtminstone en vers som underbygger den åsikten. Annars stämmer den definitionen inte överens med Bibelns Gud. Den grundläggande frågan här är:

a) ska man försöka påtvinga Bibelns Gud sin egen definition av ”Guds fullkomlighet”, eller

b) låta Gud själv tala i Bibeln om hur Han är fullkomlig och hur Han valde att skapa.

När det gäller varför Gud valde att ”ta sig besväret” att skapa Adam och Eva, trots att han visste att de skulle synda, se diskussionen om 1 Mosebok 1.

Fråga: Varför frestades Adam och Eva i 1 Mosebok 3:1 och 2 Korintierbrevet 11:3 av Satan i form av en orm, istället för något annat, som ett lejon eller en kanin?

S: Skriften säger inget om detta, men vi kan spekulera. Stora djur kan vara skrämmande och få människor att vara på sin vakt. Små djur kan ignoreras eftersom de anses obetydliga. En orm kan antyda att ”list” är okej. För att många i samhället ska gå och synda i massor måste många människor först övertygas om att en synd inte är fel.

Vissa ser ormen som en symbol för intelligens utan samvete. Ormen är fascinerande i sitt sätt att listigt ligga på lur och smyga sig på sitt byte. I Matteus 10:16 står det att vi ska vara kloka som ormar och oskyldiga som duvor.

Fråga: Hur kunde ett okunnigt, stumt djur som en orm fresta Adam och Eva i 1 Mosebok 3:1?

S: Detta var ingen vanlig orm. Satan antog formen av en orm, och Satan kunde tala och är mycket intelligent. Satan kallas också ormen i Uppenbarelseboken 12:9, 14, 15 och Uppenbarelseboken 20:2. Det finns två möjliga sätt på vilka Satan kunde ha varit en orm, och den enklaste tolkningen antyder att båda är sanna.

Fysisk förvandling: Satan förvandlade antingen sig själv eller förvandlades till en orm som kunde tala.

Besatthet: Det är möjligt att Satan tog sig in i ett befintligt djur och talade genom det.

Oavsett om ormen som Eva såg var Satan själv eller bara en vanlig orm, så ”talade Satan bakom” denna gestalt för att antyda ormens listiga och förrädiska tillvägagångssätt.

Fråga: Vad är några allmänna saker vi kan lära oss om synden från detta exempel i 1 Mos 3:1–16?

S: Vi kan lära oss många saker, men här är bara några av dem.

1. Synd leder till döden. Adam och Eva skulle aldrig ha dött, men de var på väg mot döden den dag de syndade.

2. Synd har konsekvenser även efter förlåtelse. Gud förlät dem, men de skulle ändå dö, och de fick inte tillbaka gåvan från livets träd. (Åtminstone inte förrän i Uppenbarelseboken 2:7; 22:2,14).

3. Skriften nämner inte om de ens såg döden innan Gud dödade några djur för att klä dem i skinn. Synden kunde inte täckas av ett knippe löv som skulle växa ut igen nästa år. Den kunde endast täckas av blod, från ett djur som dog.

4. De kunde äta från nästan vilket träd som helst i trädgården, men de tyckte att Gud var snål som höll tillbaka just det trädet. Efter fallet visade Gud barmhärtighet genom att förlåta dem och klä dem i djurskinn, men de skulle få det svårt, för jorden skulle nu vara snål mot dem.

5. Till och med konsekvenserna av deras synd var en nåd från Gud. Haddon Robinson nämner att smärta sätter upp verklighetens flagga i det upproriska hjärtats fästning.

6. Även efter synden har Gud fortfarande en frälsningsplan. Även efter att vi har gjort bort oss ordentligt är löftet i Romarbrevet 8:28 fortfarande sant. Till och med i detta mörka kapitel hade Gud ett löfte i 1 Mosebok 3:15.

Fråga: I 1 Mosebok 3:1,14 blev ormen förbannad att krypa på magen – betyder det att ormar tidigare hade ben?

S: Nej. Vissa amfibier (sirenor) har visserligen framben men inga bakben, men det är inte vad som avses här. Även om Skriften inte är specifik blev Satan förbannad med ett försämrat och förnedrande sätt att förflytta sig på. Satan antog formen av en ringaktad orm, och Gud straffade Satan med en förbannelse som innebar att en del av ormens egenskaper skulle förbli hos Satan.

När människor syndar är behovet av förlåtelse för den yttre handlingen bara en del av problemet. Syndens natur är ofta sådan att en del av synden fastnar i våra hjärtan inuti, och vi behöver både renande och förlåtelse.

Fråga: I 1 Mos 3:1, 14–15, hade ormen ben före förbannelsen eller inte?

S: Det finns två huvudsakliga åsikter.

Ja: Möjligen kan just denna ”orm” i trädgården ha liknat en varan, som håller magen ovanför marken, och Gud förändrade den varelsen så att den förlorade alla spår av ben. Den kunde inte bara ha gått från en ”varanliknande” hållning till ett krokodilaktigt krypande på magen, eftersom användningen av det vanliga ordet ”orm” skulle antyda att den saknar ben. I Nelson Study Bible, s. 10, står det: ”Texten … antyder att ormen tidigare hade någon annan kroppsform.”

Nej: I New International Bible Commentary, s. 117, framförs följande syn: ”Straffet för ormen (v. 14) får inte tolkas som att den en gång hade ben. Snarare skulle det som en gång hade verkat naturligt och vackert nu utgöra en ständig påminnelse om vad den en gång hade gjort.” I Expositor’s Bible Commentary, vol. 1, s. 55, står det: ”Denna förbannelse antyder inte nödvändigtvis att ormen tidigare hade gått på fötter och ben som de andra landdjuren. Poängen är snarare att ormen, som en följd av förbannelsen, för resten av sitt liv, när den kryper på magen, som ormar gör, kommer att ’äta stoft’.” Tyngdpunkten ligger på att ormen ”äter stoft”, ett uttryck som på andra ställen har betydelsen ”total nederlag” (jfr Jes 65:25; Mik 7:17).”

Oavsett detta är poängen dock att ormen, som var så listig (’arum i 1 Mos 3:1), nu är förbannad (’arur i 1 Mos 3:14). Ordet ”förbannad” används om ormen och marken, men inte om mannen eller kvinnan.

Fråga: Varför straffades Adam och Eva i 1 Mos 3:3–24 hårdare än många människor idag?

S: Gud straffade dem inte enbart för att de plockade frukten; de kunde ju trots allt plocka frukt från andra träd. Gud straffade dem för att de, trots att de inte hade en fallen natur, ändå var olydiga mot Gud.

Straffets stränghet verkar rimlig när vi beaktar att Gud straffar utifrån vad människor vet och vad de var kapabla att göra. Till skillnad från människor idag befann de sig i Guds direkta närvaro, och ändå litade de inte på att Gud visste vad som var bäst för dem. Till skillnad från människor idag hade de inte en syndig natur, som ständigt skulle driva dem till att synda.

Fråga: Åt Adam och Eva ett äpple i 1 Mos 3:3–6?

S: Skriften säger aldrig att de åt ett äpple. Det var en förbjuden frukt, kunskapens frukt om gott och ont, som förmodligen inte finns på jorden idag.

Vissa tror att förväxlingen av den förbjudna frukten med äpplet under medeltiden uppstod eftersom det latinska ordet för ondska är malum och det latinska ordet för äppelträd är malus. Hur denna idé än uppstod finns det ingen biblisk grund för kärnan i denna idé, hur man än vänder och vrider på det. ;-)

F: I 1 Mos 3:5–22, symboliserar Adam den himmelska anden, Eva den jordiska själen och ormen bindningen till den mänskliga världen, såsom bahá’íerna lär i Some Answered Questions, s. 123?

S: Nej. I århundraden har människor försökt hitta andliga betydelser som strider mot den bokstavliga betydelsen i Första Moseboken. Adam är definitivt en manlig människa och Eva en kvinnlig människa, och genom att lägga till denna ogrundade tolkning görs män till högre ”himmelska andar” och kvinnor till ”jordiska själar”. Sanningen är istället att män och kvinnor är jämlika och har samma värde i Guds ögon (Galaterbrevet 3:28).

F: I 1 Mos 3:5, 22 står det att Adam och Eva skulle bli ”som gudar” om de åt frukten. Betyder det att det finns mer än en Gud, som mormonerna lär ut?

S: Det var först efter det som de skulle få kunskap om gott och ont. 1 Mosebok 3:5 säger ”som Gud”. ”Gudar” med ”s” finns endast i KJV; på hebreiska är det Elohim, ett namn på Gud. Således bevisar 1 Mosebok 3:5 inte någon faktisk pluralitet.

F: Skulle människor i 1 Mosebok 3:5, 22 kunna veta allt, precis som Gud?

S: Nej. Satan antydde inte ens att de skulle bli som Gud i alla avseenden (dyrkan, allsmäktighet, treenigheten osv.). Snarare lovade Satan att de skulle bli som Gud i det avseendet att de skulle känna till både gott och ont. Innan de åt frukten kände de förstås bara till det goda. Efter att de ätit frukten kände de till både gott och ont. Så på ett sätt som Adam och Eva skulle komma att ångra djupt hade ormen rätt. Se ”Hard Sayings of the Bible”, s. 95–96, för ett liknande svar.

Det finns fem andra bibelställen som nämner att känna till gott och ont: 5 Mosebok 1:39; 2 Samuelsboken 14:17; 19:35; 1 Kungaboken 3:9; och Jesaja 7:15. Dessa visar att det är Gud som avgör vad som är gott och ont, och kanske lovade Satan dem en ”frihetsförklaring” där de själva skulle bestämma vad gott och ont var. Denna ”självständighetsförklaring” fångade dem i själva verket i fördömelse. Se 735 Baffling Bible Questions Answered, s. 24–25, för mer om denna syn.

Satan ger ett liknande löfte idag. I många former av hinduismen är målet inte att ha en relation med Gud eller att vara ”god”. Målet är snarare att vara ”erfaren”, att uppleva både gott och ont. Ibland blir människor förvånade när de stöter på en hinduisk guru som är oärlig och lurar någon. Det kan hända att gurun inte agerar i strid med sin religion. För vissa är målet att bemästra både gott och ont.

Fråga: Varför straffades Eva i 1 Mos 3:6 för att hon sökte visdom genom att äta frukten, eftersom det anses vara bra att skaffa sig visdom?

S: Att söka visdom är inte gott i sig. Att söka visdom från Gud är gott, men visdom genom olydnad är inte gott. Kristna har i allmänhet inte lärt sig och upplevt alla olika former av ondska, och de vill inte heller göra det.

Som Theofilus, biskop av Antiochia (168–181/188 e.Kr.), skrev i sitt brev Till Autolycus, bok 2, kap. 25, s. 104: ”Ty det var inte trädet, som vissa tror, utan olydnaden, som bar döden i sig. Ty det fanns inget annat i frukten än endast kunskap; men kunskap är god när man använder den med omdöme. Men Adam, som ännu var ett barn till åldern, var av denna anledning ännu oförmögen att ta emot kunskap på ett värdigt sätt.” Ante-Nicene Fathers 2, s. 104.

Fråga: På vilket sätt liknar Satans frestelser av Eva i 1 Mos 3:6 Satans frestelser av Jesus i Matt 4:1–11 och Luk 4:1–13?

S: Även om de inte är identiska använder Satan ofta liknande taktik om och om igen, och det beror troligen på att de inte har slutat fungera.

Eva såg att den förbjudna frukten var

1. God att äta [fysisk aptit],

2. tilltalande för ögat [skönhet, ögonens begär],

3. åtråvärd för att vinna visdom [ögonen skulle öppnas, och man skulle bli som Gud och känna till gott och ont] [gudalik makt efter att ha följt Satans befallning].

Jesus, som fastade, frestades med

1. att förvandla stenar till bröd [fysisk aptit],

2. Att kasta sig ner från templets tak [att visa upp sig],

3. makt över alla jordens riken [gudalik makt under Satans befäl].

1 Johannes 2:16 nämner tre slags synder i världen: köttets begär, ögonens begär och livets stolthet.

Fråga: I 1 Mos 3:8 står det att Gud är överallt (Ps 139), hur kunde då Adam vara borta från Guds närvaro?

S: Att Guds närvaro finns överallt hindrar inte Gud från att ha en direkt, lokaliserad närvaro för att förhålla sig till oss. Som nämns i *When Critics Ask*, s. 36, finns det många andra exempel på att Gud uppenbarar sig på vissa platser genom olika saker. Dessa inkluderar Abrams tre besökare (1 Mosebok 18:1–33), den brinnande busken (2 Mos 3:2–22), ett tätt moln (2 Mos 19:9), på berget Sinai (2 Mos 19:11–12), på förbundsarken (1 Kung 8:11–13), när han lämnade templet (Hes 10:3–18) och Jesu ankomst till jorden.

Fråga: Eftersom Gud är överallt, hur kunde då Adam och Eva i 1 Mos 3:8 höra Gud vandra i trädgården?

S: Gud är överallt och Han kan göra vad som helst; detta inkluderar även att ha en lokaliserad närvaro. Detta kan avse Gud i Treenigheten, men tidiga kristna, såsom Theofilus av Antiochia (168–181/188 e.Kr.) i sitt ”Brev till Autolycus”, bok 2, kap. 22, s. 103, säger att det var Jesus Kristus. Teologer kallar Kristi uppenbarelser före Hans jungfrufödsel för kristofanier.

F: I 1 Mos 3:9,11, eftersom Gud vet allt, varför behövde han då fråga var Adam var och vad han hade gjort?

S: Gud vet verkligen allt. Precis som en förälder som har att göra med barn ställer Gud ibland frågor vars svar han redan känner till, för att ge människor möjlighet att bekänna sig inför honom.

Då ställde Gud fyra frågor till dem:

1. Var är du?

2. Vem har berättat det för er (var har ni hört det)?

3. Har du ätit (varit olydig)?

4. Vad är det ni har gjort?

Guds frågor ledde dem varsamt mot omvändelse. Gud förlät dem visserligen, men de fick ändå lida konsekvenserna och fick inte tillbaka gåvan från livets träd.

Idag ställer Gud samma fyra frågor till människor!

1. Var befinner du dig? Människor som lever i synd vet ofta inte var de befinner sig, även om både Gud och människorna omkring dem kan se hur eländigt de gör sitt eget liv. ”För en gång i tiden var även vi oförståndiga, olydiga, vilseledda och slavar under alla slags begär och njutningar – vi levde i ondska och avund, var hatade och hatade varandra. Men när vår Frälsare Guds godhet och hans kärlek till mänskligheten uppenbarades,” (Titus 3:3–4a BSB).

2. Vem har sagt det till dig (var har du lärt dig det)? Människor idag tror ofta på alltför många lögner istället för på sanningen från Gud. ”Jag är dock rädd att, precis som Eva blev förledd av ormens list, era sinnen kan ledas bort från er enkla och rena hängivenhet till Kristus. För om någon kommer och förkunnar en annan Jesus än den vi har förkunnat, eller om ni tar emot en annan ande än den ni har tagit emot, eller ett annat evangelium än det ni har tagit emot, så finner ni er i det alldeles för lätt.” (2 Korintierbrevet 11:3–4 BSB)

3. Har du ätit (varit olydig)? Oavsett om det är en källa till förbjuden (och ofta lögnaktig) kunskap, eller förbjudna upplevelser, eller ett hjärta som är inställt på mindre viktiga saker, frågar den Helige Ande: ”Är du olydig?”

4. Vad har du gjort? Tragedier som man själv orsakat (både moraliska och fysiska) inträffar vanligtvis inte plötsligt som när en ballong spricker, utan bygger på en grund av synd som byggts upp över tid, som en ballong som sakta läcker. I Jakob 1:15 står det att när begäret har blivit befruktat, föder det synd; och synden, när den är fullt utvecklad, föder döden. Även om en skyldig person saknar ursäkt, bör man ändå se tillbaka och se vilka val och hjärtats inställningar som ledde till denna katastrof.

De tidiga kristna författarna såg likaså Guds frågor som ett sätt att avslöja deras situation för dem själva och kalla dem till omvändelse.

Teofilus (biskop av Antiochia 168–181/188 e.Kr.) var den förste att ta upp denna fråga i sitt ”Brev till Autolycus”, bok 2, kap. 26, s. 105. Han sade: ”Och när det gäller att Gud kallade och sade: ’Var är du, Adam?’, gjorde Gud detta inte som om han vore ovetande om detta; utan eftersom han är långmodig gav han honom en möjlighet till omvändelse och bekännelse.”

Tertullianus besvarar denna fråga på följande sätt i sitt verk ”Fem böcker mot Marcion” (207/208 e.Kr.): ”… Gud var varken osäker på att synden hade begåtts, inte heller okunnig om Adams vistelseort. Det var visserligen lämpligt att kalla på den skyldige, som gömde sig undan medvetandet om sin synd, och att föra honom fram inför sin Herres ansikte, inte bara genom att ropa hans namn, utan med ett rakt slag mot den synd som han just då hade begått. Ty frågan bör inte läsas i en rent frågande ton: ’Var är du, Adam?’, utan med en imponerande och allvarlig röst och med en anklagande ton. ”Åh, Adam, var är du?” – vilket i praktiken innebär: du är inte längre här, du är i fördömelse – så att rösten är uttrycket för En som samtidigt tillrättavisar och sörjer.” (Fem böcker mot Marcion, bok 2, kap. 26, s. 317). Tertullianus besvarar också denna fråga (mer kortfattat) i Mot Praxeas (ca 213 e.Kr.), kap. 16, s. 612.

Adamantius (ca 300 e.Kr.) säger att Gud inte frågade Adam ”för att han ville utreda saken, utan snarare för att påminna honom [Adam] om något.” ”Dialog om den sanna tron”, första delen, strof 17, s. 61.

Athanasius (331 e.Kr.) svarade också att Gud frågade trots att han visste. Han tillägger även att om någon tror att Gud är okunnig om svaret när han ställer frågan, tillhör denne redan manikeerna. ”Fyra tal mot arianerna”, tal 3, kap. 28.50, s. 421

Fråga: I 1 Mos 3:14–15 förbannade Herren Gud ormen med orden: ”Støv skall du äta alla dina livsdagar.” Jag har svårt att förena detta med de zoologiska bevisen på att ormar är köttätare och äter grodor, fåglar osv. Jag försöker inte säga att Gud har fel; jag tror att Han är ofelbar, men skulle du kunna förklara vad denna vers egentligen betyder? Är det meningen att det ska vara en metafor här?

A: Låt oss först titta på ormar och sedan på metaforen. Till skillnad från maskar är ormar köttätare och får inte sin näring genom att äta damm. Men de flesta ormar kryper på marken; deras föda består endast av det som faller ner i dammet, och de kan inte undvika att få i sig lite jord tillsammans med maten. Det är inte bara deras föda, utan hela ormens liv som är lågt, omgivet av det smutsiga och obetydliga. Det hebreiska substantivet här, nacash, är ett vanligt ord för orm, som härstammar från verbet som betyder att väsas eller viska. Det har konnotationer av viskande magi. Ordet betonar alltså ormens viskande, och Första Moseboken betonar dammet, så bilden här är ”en gång en dammviskare, en dammviskare alla dina dagar”.

I New Geneva Study Bible, s. 13, står det att stoft kan betyda ”djup förnedring”. I NIV Study Bible, s. 10, står det att stoft också kan vara en symbol för döden.

Nu var ormen som frestade Adam och Eva ingen vanlig orm; det var Satan själv. Det finns två möjligheter: antingen uppenbarade sig Satan som en orm, eller så använde han en befintlig orms kropp. Medan 1 Mosebok 3:14–15 kan syfta på alla ormar, eller på en amfibie/ödla/orm och alla dess avkommor, kan det också syfta på att Satan på något sätt är bunden till den fysiska gestalten, eftersom han använde den då.

Den viktigaste betoningen i 1 Mosebok 3:14–15 är domen mot Satan. Precis som ormen kryper på ett lågt, vanärande sätt och endast äter det som är smutsigt, kommer Satan – som valde att anta formen av en orm – på samma sätt aldrig att undkomma att krypa i stoftet från sin tidigare höga position i himlen.

Att människor ser ormen krypa och äta stoft kan tjäna som en påminnelse om syndafallet.

Under tusenårsriket i Jesaja 65:25 kommer vargen, lammet och andra djur att förvandlas och välsignas, men ormen kommer fortfarande att ”äta stoft”. Även om ingen kommer att skada någon, och det inte kommer att finnas köttätare på Guds heliga berg, kommer ormen fortfarande att ”äta stoft”. Uppenbarelseboken 20:1–10 berättar att de troende ska regera med Kristus på jorden i 1 000 år, men vid slutet av de 1 000 åren kommer Satan fortfarande att gå ut och ”viska” och uppvigla nationerna mot Gud.

Fråga: Betyder 1 Mos 3:15 att Jungfru Maria skulle vara syndfri, som vissa katoliker hävdar?

S: Nej, av två skäl.

Det är Eva som avses här, inte Maria. Självklart var Eva inte syndfri, men det är inget problem eftersom denna vers aldrig säger att hon var syndfri.

Sädet, det vill säga Jesus, är i fokus i denna vers. Ingenting här, eller någon annanstans i Bibeln, säger att Jesu mor skulle vara syndfri. Dessutom finns det inga uppgifter i de nästan 4 200 sidorna av bevarade kristna skrifter från tiden före Nicenska konciliet som säger att Maria var syndfri.

Fråga: Vem är egentligen Satans avkomma i 1 Mos 3:15?

S: I Johannes 8:41,44 antyder Jesus att det är de som förkastar Jesus.

Fråga: Vad är det ironiska med de ord som används i 1 Mos 3:15, 23–24?

S: Det är ett ordspel. Adam placerades i trädgården för att tillbe (le’obdah) och lyda (lesomrah), men efter syndafallet skulle han arbeta (la’abod) och hållas borta (lismor) från vägen till livets träd.

Ibland kan samma omständigheter vara en välsignelse för oss, eller en förbannelse, beroende på vår lydnad mot Gud.

F: Bör 1 Mos 3:16 översättas med ”En snara har ökat din sorg och dina suckar” eller den traditionella översättningen ”Jag skall kraftigt föröka”?

S: De hebreiska konsonanterna är nästan desamma i båda fallen. Vokalerna skiljer sig mycket åt, men vokalmarkeringarna lades till först många år efter Kristus. Den enda skillnaden i konsonanterna är att det saknas två konsonanter i den traditionella översättningen. Antingen var de saknade konsonanterna ett tryckfel, eller så är den andra översättningen korrekt.

Om den andra översättningen (”fälla”) är korrekt, skulle Satan vara fällan. Oavsett vilket är det inte ont att få barn, och det var ursprungligen en del av Guds vilja för dem (1 Mos 1:28), och syndafallet förändrade inte detta.

F: Bör 1 Mos 3:16 tolkas så att kvinnan blev förbannad med ett överväldigande [sexuellt] begär efter sin man? Eller borde ordet vara ”vända/styra” istället för ”begär”?

S: Även om ordet i sig kan betyda båda delarna, tyder sammanhanget på att vända, kontrollera eller behärska. Av de totalt 120 gånger som de engelska orden ”desire”, ”desiring” och ”desirous” används i Gamla testamentet, förekommer just detta hebreiska ord för begär, teshuqah (Strong 8669), endast tre gånger: 1 Mosebok 3:16; 1 Mosebok 4:7 och Höga visan 7:10. Höga visan 7:10 handlar om en persons längtan efter sin älskade, och i 1 Mosebok 4:7 varnar Gud Kain för att synden längtar efter att få tag på honom.

Enligt Walter Kaiser översatte de tidiga kyrkoförfattarna Clemens av Rom (96–98 e.Kr.), Irenaeus (182–188 e.Kr.), Tertullianus (198–220 e.Kr.), Origenes (225–254 e.Kr.), Epifanius, Hieronymus och juden Filon översatte detta med ”vända sig”, och de var inte bekanta med tolkningen ”begär”. Därför betyder avsnittet att kvinnor skulle vända sig bort från att lita på Gud och istället lita på sina män. Kaiser nämner att Katherine C. Bushnell upptäckte att det första bruket av ”begär” i detta avsnitt gjordes av en italiensk dominikanermunk vid namn Pagnino. Även om Wycliffe-bibeln översattes före detta, översatte tyvärr alla andra engelska biblar från Coverdale-versionen till King James-bibeln därefter detta som ”begär”.

Fem skäl tyder på att det betyder att vända sig, kontrollera eller behärska, i motsats till sexuell lust:

1. Symmetrin mellan ”begär efter din man” och ”han skall härska över dig”.

2. Den nära kopplingen till samma betydelse i 1 Mosebok 4:7

3. Om det betydde sexuell åtrå, varför nämns då inte mäns åtrå till kvinnor också?

4. Nya testamentet: att hustrur ska underordna sig sina män och att män ska älska sina hustrur så som Kristus älskade församlingen i Efesierbrevet 5:22–33. I 1 Timoteusbrevet 2:11–14 talas det till och med om att kvinnor inte ska undervisa eller ha auktoritet över män, eftersom det var Eva som blev förförd.

5. Ondska i historien: Män har ofta härskat över kvinnor på utnyttjande och olämpliga sätt också. När en sumerisk eller kinesisk kejsare dog, dödades hans hustrur ibland tillsammans med honom. Innan britterna kom, när en hinduisk man dog, brändes hans hustru vanligtvis levande vid hans begravning (kallat suttee). Grekerna såg inte på kvinnor som särskilt mycket högre än araberna och muslimerna: När man får en kvinna, en tjänare eller boskap, ska man ta tag i dess panna och be till Allah. Ibn-i-Majah vol. 3 nr 1918 s. 157. Enligt den muslimska sharia (lagen) är en kvinnas vittnesmål värt hälften av en mans, ”på grund av bristen i kvinnans förnuft”. (Bukhari, vol. 3, bok 48, kap. 12, nr 826, s. 502)

Fråga: I 1 Mos 3:16, skulle kvinnan ha stora smärtor vid barnafödandet, eller var det en välsignelse att få barn, som det står i 1 Mos 1:28?

S: Båda påståendena är sanna. Det finns tre punkter att beakta i svaret.

Före Adams och Evas fall skulle det ha varit en välsignelse att få barn, utan någon fysisk eller känslomässig smärta.

Efter syndafallet står det i 1 Mosebok 3:16 att det skulle bli fysisk smärta. Dessutom skulle det finnas den smärta som barnen skulle orsaka på grund av sin synd. I boken ”735 Baffling Bible Questions Answered”, s. 25, står det att det är mest troligt att smärtan avser hela processen att uppfostra barnen till vuxen ålder. Den smärta Eva kände när hon födde Kain och Abel måste ha varit liten jämfört med smärtan av att få veta att Kain mördade Abel.

Som en sidokommentar kan nämnas att djur i allmänhet inte upplever så stor smärta vid förlossningen på grund av storleksskillnaden mellan barnets huvud och moderns bäcken.

Välsignelsen är dock inte helt utplånad. Barn är fortfarande en välsignelse från Herren (Psaltaren 127:3–5).

Fråga: Varför lades allt skulden på Eva i 1 Mos 3:16? (En muslim hävdade detta.)

S: Allt lades inte på Evas axlar. Även om Eva åt först och Eva straffades, straffades även Adam. Han var tvungen att arbeta hårt för att få ut ur jorden det som tidigare kom lätt.

I den bibliska teologin finns det inget som tyder på att Eva skulle ha blivit ”dummare”. Eftersom den muslimske mannen dock tog upp detta, sade den tidige muslimske teologen och historikern al-Tabari att Eva ursprungligen var intelligent, men att Allah gjorde henne (men inte Adam) dum efter Adam och Evas fall. al-Tabari, vol. 1, s. 280–281. Dessutom sade Muhammed i haditherna att urinen från en pojke är renare än den från en flicka. Ibn-i-Majah, vol. 1, nr 522, 525, 526, s. 284, 285, 286. Anledningen är: ”Han (Profeten) sade: ’Sannerligen, Allah den upphöjde skapade Adam och Eva (Hawwa’) skapades ur hans lilla revben. Därför kom en pojkes urin från vatten och lera, medan en flickas urin kom från kött och blod.’” Observera att detta inte beror på något som har med syndafallet att göra, utan på själva skapelsen av Eva.

Fråga: I 1 Mos 3:20 står det att alla människor härstammar från Adam och Eva – men hur kan alla raser härstamma från dem, trots att människor är så olika?

S: I 1 Mosebok 3:20 står det att Eva skulle bli moder till alla levande. Längd, hår och hudfärg är små skillnader, inte bara hos människor, utan även hos hundar, katter och hästar. Genetiskt sett är alla människor mycket lika varandra. En genetisk studie av 67 hundraser i juni 1997 års utgåva av tidskriften Science visar att även hundar har ett gemensamt ursprung.

Andra verser som bekräftar att alla härstammar från Adam och Eva är Matteus 19:4–5, Romarbrevet 5:12–19 och 1 Timoteusbrevet 2:13–14.

Fråga: I 1 Mosebok 3:20 – om Adam och Eva inte hade syndat, skulle de ändå ha fått barn? (min fru ställde den här frågan)

S: Ja. Vi vet inte hur gamla Adam och Eva var när de syndade; de kunde ha varit barn, tonåringar eller vuxna. Det faktum att det inte fanns några barn före syndafallet betyder inte att Gud skapade dem oförmögna att få barn om de inte syndade.

Två olika bibelställen bevisar att de kunde ha fått barn, oavsett syndafallet.

I 1 Mosebok 1:28, före syndafallet, befallde Gud dem att vara fruktsamma och föröka sig. Om inte Gud syftade på matematik, befallde han dem att skaffa barn.

I 1 Mosebok 3:16 blev Eva förbannad med ökad smärta vid barnafödandet. Hon blev förbannad med ökad smärta eller sorg vid barnafödandet, inte med barnafödandet i sig.

Fråga: Varför klädde Gud Adam och Eva i djurskinn i 1 Mosebok 3:21?

S: Skriften säger inte uttryckligen detta, men vi kan se detta första djuroffer som en symbol för att Gud skulle använda offret av ett levande väsen som en täckning för vår synd.

Fråga: Varför ”behövde” Gud i 1 Mosebok 3:21 jord från marken för att skapa Adam och ett revben för att skapa Eva?

S: Bibeln säger att Gud valde att använda dessa, men den säger aldrig att Gud var tvungen att använda jord och celler från ett revben. Gud kan använda vad Han vill.

F: Varför hindrade Gud i 1 Mos 3:22 Adam och Eva från att äta av livets träd längre?

S: Det finns tre aspekter på detta.

Tukt: Detta skulle visa Adam och Eva, och oss, allvaret i att vara olydiga mot Gud.

Rättsligt straff: Gud lovade dem att de skulle dö den dag de åt av den förbjudna frukten. De dog andligt den dagen, och tillgången till livets träd togs ifrån dem så att de skulle dö fysiskt.

Barmhärtighet och välsignelse: Om de fortfarande hade kunnat äta av livets träd skulle de ha burit med sig skulden och förbannelsen för sin synd för evigt. Att de fick lov att dö och börja om från början, vilket kulminerade i att Kristus kom och förde med sig frälsning för alla, var alltså en barmhärtighet. Novatian såg detta i sin ”Avhandling om treenigheten”, kap. 1, s. 612.

Fråga: Varför avvisade Gud Kains offer i 1 Mos 4:3–6?

S: Även om Abel kanske offrade det bästa han hade och Kain inte gjorde det, finns det inga tecken på detta i Första Moseboken.

I Hebreerbrevet 11:4 står det att Abel offrade i tro. Förutom att Kain hade en dålig inställning (vilket hans efterföljande handlingar visade), kan det också vara så att Gud ville ha blodsoffer, inte grönsaker, som en förebild för Kristi död.

Detta kan vara en kontrast mellan Abels uppriktiga tillbedjan och Kains formalistiska tillbedjan. Abels offer av de ”bästa delarna” av ”förstfödda” var de utvalda delarna av de förstfödda. Kain tog bara med sig ”några” grönsaker, inte de första frukterna.

Fråga: I 1 Mos 4:7, ska pronomenet översättas som ”det” och syfta på frestelsen att synda, eller som ”honom” och syfta på Abel?

S: Jag anser att det bör vara ”det”. Det hebreiska ordet är tredje person singular, vilket i sig kan betyda ”han”, ”hon” eller ”det”. För att avgöra om det betyder ”han” eller ”det” måste man titta på sammanhanget.

Om det betydde ”han” (dvs. Abel) skulle detta vara det enda stället där den äldre brodern potentiellt skulle sägas ha ”herravälde” över den yngre brodern. Under Gamla testamentets tid fick den äldste vanligtvis en dubbel andel, men det är inte samma sak som herravälde. Om det betydde ”han” skulle man faktiskt kunna hävda att antingen sa Gud till Kain att döda (utöva herravälde över?) sin bror, eller också att Kain, genom att göra motsatsen till vad Gud rådde, utövade herravälde över Abel.
Om det betydde ”det”, talar Gud då till Kain om att motstå det som lurar (som ett djur) vid dörren, dvs. frestelsen att synda. Jag har bara hört denna tolkning, aldrig den andra.

Jag var nyfiken på vad de förnikenska kyrkofäderna lärde om denna vers. Den ende förnikenske författaren som tog upp detta var Irenaeus (182–188 e.Kr.) i Irenaeus *Mot kätterierna*, bok 3, kap. 23.4, s. 456, och bok 4, kap. 18.3, s. 485. Irenaeus, en grekisk författare, använde uppenbarligen Septuaginta. Även om han diskuterade 1 Mosebok 4:7 utan att citera den, visar hans resonemang att han uppenbarligen tolkade det som ”han”. Irenaeus uppfattning är att Kain inte ville dela upp saker rättvist med sin bror, utan ville härska över honom.

Min uppfattning är att det är ”det”, eftersom Gud säger till Kain att Kain ska ha herravälde över ”det/honom”. Irenaeus har helt missförstått poängen med versen här. Det är Kain som ska ha herravälde över frestelsen att synda, inte Abel.

Fråga: Hur kunde Abels blod ropa i 1 Mos 4:10?

S: Detta är en metafor för orättvisan mot Abel och Kains skuld. Att tolka Bibeln bokstavligt innebär att läsa den så som författarna avsåg. Att inte känna igen metaforer och allegorier i Bibeln kallas att tolka Bibeln överdrivet bokstavligt. Se inledningen för mer diskussion om överdrivet bokstavlig tolkning kontra att tolka Bibeln så som den var avsedd, och så som Jesus tolkade den.

Fråga: Varför avrättades inte Kain för mord i 1 Mos 4:12? (min fru ställde den här frågan till mig)

A: Dödsstraff föreskrivs i Gamla testamentet, inte bara i de tio budorden, utan också strax efter syndafloden i 1 Mosebok 9:5–6 och i 5 Mosebok 13:10–11. Dessa föreskrifter är dock alla från tiden efter Kain och Abel. Dessutom känner Gud till alla omständigheter, och Gud själv är inte bunden av de lagar som gäller för oss.

Vid den tiden hade Kain inte fått någon lag om avrättning för mord, och Gud hanterade honom genom att förvisa honom från jorden.

Fråga: I 1 Mosebok 4:12, visade sig profetian vara ouppfylld eftersom Kain byggde en stad i 1 Mosebok 4:17?

S: Nej, detta är inte en profetia som visat sig vara ofullbordad av två skäl.

Fysiskt: 1 Mosebok 4:12 säger helt enkelt att Kain skulle bli en rastlös vandrare; det står inte när han skulle vandra, hur länge han skulle vara en vandrare eller om han alltid skulle vara en vandrare. Vi vet lite om Kains liv efter det. 1 Mosebok 4:17 säger att Kain byggde en stad och namngav den efter sin son Enok. Kanske försökte Kain bygga en stad i trots mot Guds profetia, och därefter drevs han bort och vandrade omkring.

Andligt: Kain ansågs tillhöra den ”förbannade” släktlinjen, och det finns inga bevis för att han någonsin återvände till att följa Gud. Så denna profetia kan ha syftat på Kains andliga tillstånd såväl som på hans fysiska tillstånd.

Fråga: Varför trodde Kain i 1 Mos 4:13 att den som fann honom skulle vilja döda honom?

S: Det är mycket intressant att Bibeln aldrig nämner att Gud eller någon annan sa detta till Kain. När det gäller många moraliska överträdelser, däribland mord, har människor ett samvete inom sig som säger att detta är fel. Kain resonerade kanske att om han dödade en medmänniska, som var skapad till Guds avbild, vore det rättvist att han i sin tur blev dödad. I 1 Mosebok 4:15 tycktes Gud bekräfta detta resonemang, och det var därför Gud vidtog extra försiktighetsåtgärder och satte ett märke på Kain, så att andra skulle veta att de inte fick göra detta.

Fråga: I 1 Mosebok 4:13–16, vilket märke satte Gud på Kain?

S: Skriften säger inget om detta, förutom att det var något som andra skulle känna igen. Det ingick dock inte i Kains förbannelse. Det var snarare Guds nåd att ge Kain ett märke så att andra skulle veta att de inte fick döda honom.

F: Fanns det någon annan på jorden förutom Adam, Eva och Kain i 1 Mos 4:13?

A: Detta avser inte bara eventuella döttrar som Kain tog till hustru, utan även människor som föddes efter mordet. Även om alla människor härstammar från Adam och Eva (1 Mos 3:20; Apg 17:26; Rom 5:14–15), hade Adam och Eva andra söner och döttrar enligt 1 Mos 5:4.

F: I 1 Mos 4:16–22, varifrån fick Adams och Evas söner sina hustrur? Är inte incest förbjudet?

S: I 1 Mosebok 5:4 står det att Adam och Eva hade andra söner och döttrar. Incest var inte förbjudet på den tiden: om våra gener hade varit fria från genetiska defekter skulle incest inte ha orsakat någon av de över 2 000 genetiska sjukdomar som drabbar människan idag.

Som en historisk anmärkning svarade Augustinus av Hippo i princip på samma sätt i ”Guds stad”, bok 15, kap. 16, s. 297 (413–426 e.Kr.).

Fråga: Hur fick Kain sin hustru från landet Nod i 1 Mos 4:16–17?

S: Två punkter att beakta i svaret.

1. Även om man antar att Kain fick sin hustru från landet Nod, skulle hon ändå vara avkomma till Adam och Eva, eftersom alla människor härstammar från Adam (Apg 17:26) och Eva var alla levandes moder (1 Mos 3:20).

2. Bibeln säger aldrig att Kain träffade sin hustru i Nod. Kain kan mycket väl ha varit gift, och hans hustru kan ha följt med Kain till Nod.

Fråga: Är 1 Mos 4:17–24 Adams släktregister, eller är det 1 Mos 4:25–5:32 som är Adams släktregister? (En liberal tog upp detta som ett exempel på att 1 Moseboken har flera författare.)

S: 1 Mosebok 4:17–24 är Kains släktregister, där Set inte nämns. Omedelbart därefter, i 1 Mosebok 4:25–5:32, ges Sets släktregister, där Kain inte nämns. Det finns ingen överlappning eller dubblett här.

Om detta inte är tydligt kan du titta på ett andra exempel. 1 Krönikeboken 5:1–10 ger Rubens släktregister, en av Jakobs söner. Omedelbart därefter, i 1 Krönikeboken 5:11–22, finns Gads släktregister, en annan av Jakobs söner.

Fråga: Hur kunde metaller användas så tidigt i 1 Mosebok 4:22?

S: Brons har påträffats i: Thailand – 4500 f.Kr., f.d. Jugoslavien – 4000 f.Kr., Grekland – 3000 f.Kr. och Anatolien – före 3000 f.Kr. Egyptierna använde järn från meteoriter till smycken och dolkar redan före 3000 f.Kr. I staden Eshnunna, nära Babylon, har arkeologer dessutom hittat ett järnblad från 2700 f.Kr.

F: I 1 Mos 4:22, har namnet ”Tubal-Kain” något samband med regionen ”Tubal” i dagens Turkiet, som det står i Asimovs Guide to the Bible, s. 33?

S: Även om det inte går att bevisa i någon riktning är det troligen inte kopplat till det. Tubal var också namnet på en son till Jafet, och Tubal-folket var sannolikt släkt med honom. ”Tubal”-folket omnämns i assyriska källor under Shalmaneser III:s tid (859–824 f.Kr.) och Sargons tid omkring 732 f.Kr.

F: Varför sårade mannen Lemek i 1 Mos 4:23–24?

S: Tre spekulationer om mannen är:

En självutnämnd hämnare trodde att han gjorde det rätta genom att försöka döda Kains avkomma. Men Gud visade uttryckligen i 1 Mosebok 4:15 att ingen fick hämnas på Kain, vilket innebär att man inte heller fick hämnas på hans söner.

En ursäkt för en rånare som försökte ta Lamechs ägodelar var att Lamech var en av Kains avkommor.

Det spelade ingen roll vems ättling Lemek var; mannen försökte helt enkelt råna och/eller döda Lemek.

Skriften lägger dock ingen vikt vid varför just denna man försökte skada Lemek. Poängen med 1 Mosebok 4:23–24 var att visa att Kain och hans efterkommande, efter det första mordet, levde i fientlighet mot andra.

Fråga: I 1 Mos 4:23–24, vilket ursprung hade mannen som skadade Lemek, och när föddes Set?

S: Skriften säger inget om detta, så det finns tre lika troliga möjligheter.

Abel fick barn innan han mördades.

Set var hans förfader. Inget tyder på att 1 Mosebok 4:23–24 hände kronologiskt före 1 Mosebok 4:25–26.

Kain var den unge mannens förfader.

F: I 1 Mos 5:1–32, kan åren egentligen vara månader?

A: Nej. Om så vore fallet, skulle Enok bara ha varit 65 månader gammal (cirka 5½ år) när han blev far till Metusala! Se ”1001 Bible Questions Answered”, s. 323, för i stort sett samma svar.

Fråga: Antar Första Moseboken i 5:1–32 att alla talade hebreiska före Abraham?

S: Nej, tvärtom. I 1 Mosebok 11, där det berättas om Babels torn, står det att olika folk talade språk som var obegripliga för varandra efter syndafloden. Före Babels torn finns det inga tecken på att hebreiska var det språk som folk talade. Abraham själv talade troligen inte hebreiska. Han kom från Ur, en sumerisk stad. Hebreiskan har några sumeriska lånord som kom via akkadiska.

Sekulära lingvister anser att de flesta västerländska språken, inklusive sanskrit i Indien, hade ett gemensamt ursprung omkring 4000 f.Kr.

Fråga: Vad betyder alla dessa namn på hebreiska i 1 Mos 5:3–29?

S: Här är betydelserna, baserade på etymologin (ordens ursprung) hämtad från Strongs konkordans och i vissa fall på vad 1 Mosebok anger att betydelsen är.

Adam – människa. Strongs konkordans anger att det betyder rödlätt eller människa. 1 Mosebok 2:23 visar att Adam = människa.

Set – sätta/placera/utse/ersätta. Första Mosebok 4:25 säger att Eva gav honom namnet Set eftersom Gud utsåg en annan i Abels ställe.

Enos – dödlig. NIV Study Bible, s. 13, säger att namnet, precis som ”Adam”, betyder ”man”.

Kainan/Kenan – fast (som ett bo eller en bostad)

Mahalaleel – Guds lov, prisa Gud.

Jared – en härstamning

Enok – Invigd, hängiven, uppfostrad

Metusala – pilens man

Lamech – från en outnyttjad rot med oklar betydelse

Noah – antingen vila eller tröst

Irad – flykting

Ham – het

Sem – namn?

Jafet – utbredning. Enligt de förkristna grekerna var Japetos deras förfader.

En sak vi kan lära oss av Japetos är att etymologin eller betydelsen bakom varje namn inte nödvändigtvis är av betydelse.

En andra sak vi kan lära oss av Set och Noa är att betydelsen bakom vissa namn är betydelsefull.

Fråga: Finns det i 1 Mos 5:21–27 någon anledning till att Metusala var den äldste människan i Bibeln?

S: Kanske. Syndafloden inträffade samma år som Metusala dog. Kanske var detta ett tecken på Guds barmhärtighet, att han fördröjde syndafloden genom att ge honom ett långt liv.

Fråga: Varför tog Gud Henok, en gudfruktig man, i 1 Mos 5:24?

S: Kanske av samma anledning som vi tar med vackra blommor hem. Enok dog inte nödvändigtvis; Gud tog bara Enok med sig till himlen, på samma sätt som med Elia i 2 Kungaboken 2:11–12. En annan bild är att Enok och Gud, som goda vänner, gick på en promenad, det började bli sent, och Gud sa: ”Eftersom du är närmare mitt hus än ditt eget, varför kommer du inte bara hem till mig nu?” Gud låter dock de flesta av sina tjänare dö för att komma till himlen. Detta är inte hjärtlöst likgiltighet, utan i Psalm 116:15 står det: ”Kärt är i Jehovas ögon de heligas död.” (Green’s Literal Translation)

Fråga: Varför finns det i 1 Mosebok 6 likheter mellan Noas syndaflod och andra berättelser?

S: De borde vara likartade om de beskriver en gemensam händelse. Den babyloniska berättelsen liknar den i detaljerna, men skiljer sig mycket åt när det gäller de angivna orsakerna. Enligt denna berättelse förintade gudarna människan därför att människan gjorde för mycket oväsen, men senare ångrade de detta och samlades hungrigt kring ”Noas” offer.

En intressant likhet är att Bibeln säger att Noas tre söner var Ham, Sem och Jafet. De ariska instituten i Manu säger att Satyavrata överlevde syndafloden med tre söner: Jyapeta, Sharma och C’harma. Den grekiske författaren Aristofanes beskriver den grekiska traditionen att Japetos (titanen Iapetus) var grekernas förfader. Allt detta är bekräftande bevis på en gemensam händelse.

Fråga: Betyder 1 Mos 6:3 att Guds Ande kan lämna någon och aldrig återvända?

S: Nej. 1 Mosebok 6:3 säger att den ande som Gud har gett kommer att lämna en människas fysiska kropp efter 120 år.

F: Betyder 1 Mos 6:3 att människans livslängd hädanefter endast skulle vara 120 år, eller att det skulle finnas en 120-årig nådetid före syndafloden?

S: Det kan vara på båda sätten, eftersom det inte finns några bevis som talar emot någon av åsikterna. Båda kan vara korrekta enligt The NIV Study Bible, s. 14, och New International Bible Commentary, s. 120. The Expositor’s Bible Commentary, vol. 2, s. 77, lutar åt att det handlar om människans livslängd. Där sägs att åsikten att det var tiden fram till syndafloden förespråkades av Luther, Calvin och The Scofield Bible. The New Geneva Study Bible, s. 18, nämner båda åsikterna, men lutar åt att det var åren fram till syndafloden.

Fråga: Fastställde Gud i 1 Mos 6:3 vår livslängd till 120 år, eller endast 70 till 80 år som det står i Ps 90:10?

S: Vissa saker är svåra att förstå tills man inser att Gud är fri att fastställa olika regler vid olika tidpunkter. Människors genomsnittliga livslängd har förändrats. Gud fastställde den genomsnittliga livslängden till 120 år strax före syndafloden. Mycket senare visar Psaltaren 90:10 att den förkortades. Där sägs det att en människa lever till 70 år, 80 om hon har krafterna till det. En graf över de livslängder som anges i Första Moseboken visar en exponentiell nedgång.

Forskarna är inte säkra på alla mekanismerna bakom åldrandet: mikrober åldras inte. Även om demetylering av DNA kan vara en mekanism, verkar den dominerande mekanismen vara en förkortning av DNA-strängarna. Varje gång DNA:t i en cell hos ett djur delar sig förkortas vissa av ändarna. Nu finns det främmande material på ändarna, och mikrober har ett enzym, telomeras, som återställer ändarna. Telomeras verkar dock inte återställa DNA-ändarna hos djur.

Fråga: Hur stämmer detta överens med paleontologernas påstående i 1 Mos 6:3 att forntida människor levde kortare liv?

S: Det finns vissa brister i just detta påstående från scientismen som utger sig för att vara vetenskap.

1. Lägg märke till att de aldrig nämner på vilken grund de hävdar att människor hade kortare livslängd.

2. De lägger inte fram några bevis för att de har ett statistiskt giltigt och opartiskt urval. Till exempel skulle en hypotetisk framtida paleontolog, om flera århundraden, kunna gräva upp avfallet från ett par abortkliniker och ”bevisa” att vår genomsnittliga livslängd var mindre än ett år. Detta ”bevis” skulle också vara statistiskt partiskt.

3. Uppskattningar av livslängden bör ange om de inkluderar eller exkluderar spädbarnsdödlighet. Till exempel var livslängden i många centralafrikanska länder under 1970-talet mindre än 30 år. Ändå skulle man, om man reste till landet, fortfarande se många äldre människor. Om det fanns ett hypotetiskt land där varje småbarn levde till 60 års ålder, men två tredjedelar av alla spädbarn dog, skulle den genomsnittliga livslängden endast vara 20 år.

Fråga: Eftersom Gud aldrig kunde bli kött, hur kunde då Jesus komma till jorden, enligt 1 Mos 6:3? (En ateist ställde denna fråga)

S: 1 Mosebok 6:3 säger inget sådant. Det står helt enkelt att människor verkligen är kött och blod. Det är visserligen sant att Gud är Ande, och att Jesus tömde sig själv för att komma till jorden i kött och blod, men 1 Mosebok 6:3 i sig varken bekräftar eller förnekar något om att Gud skulle ha kommit i kött och blod.

Fråga: Vem var nefilim eller ”Guds söner” i 1 Mos 6:2, 4–5?

S: Nefilim, som betyder ”de fallna”, kallades också ”Guds söner”, och här är några teorier om varför folk kallade dem det.

Den gudfruktiga släktlinjen efter Set, eller troende som syndade genom att gifta sig med icke-troende från Kains släkt. Denna uppfattning går så långt tillbaka som till Julius Africanus, som skrev 232–245 e.Kr., i Ante-Nicene Fathers, volym 6, fragment 2, s. 131.

”Mäktiga kungar” är tolkningen i den arameiska Targum-översättningen.

En annan ras, såsom neandertalare, denisovaner eller möjligen Homo erectus.

Tekniskt avancerade: En skeptiker tror att israeliterna kallade dem jättar på grund av deras höga murar och tekniskt avancerade vapen.

Barn till kvinnor och demonbesatta män.

Att vissa demoniska varelser kunde korsbefrukta var en tro hos judarna Filon, Josefus (<100 e.Kr.) och författaren till 1 Enoch (kapitel 6). Bland de kristna som förkunnade detta fanns Justinus Martyr i ”Andra apologin”, kap. 5, s. 190, Tertullianus i ”Om jungfrurnas slöja”, kap. 7, s. 32 (198–220 e.Kr.), ”Commodianus instruktioner” (ca 240 e.Kr.), kap. 3, s. 203, samt Ambrosius av Milano (ca 378 e.Kr.). Augustinus av Hippo erkänner i *Guds stad* (413–426 e.Kr.), bok 15, kap. 23, s. 303–304, att tidigare kristna hyste denna uppfattning, men påpekar att 1 Mosebok 6:3 strider mot denna uppfattning, eftersom Gud säger att hans ande inte för evigt skall strida mot människan, vilket inte skulle ge någon mening om det bara var demoner som gjorde dessa saker.

Kanske var detta Satans försök att förändra vår genpool. Men om demoner kunde korsbefrukta varandra, hur skulle då Jesus kunna göra halvgott för halvmänniskor och halvdemoner?

Fråga: Hur ångrar sig Gud i 1 Mosebok 6:6?

S: Ordet kan också översättas med ”bedrövad”. Gud uttrycker sina känslor i takt med att händelserna utspelar sig. Jeremia 18:8 går in på detta i detalj. Se även diskussionen om 1 Mosebok 20:3,6 för mer information.

F: I 1 Mos 6:9, på vilket sätt var Noa fullkomlig i sin generation?

S: Det finns inget som tyder på att ”fullkomlig” här betyder syndfri fullkomlighet. Det hebreiska ordet betyder snarare ”överensstämmelse med normen”, och den ursprungliga betydelsen kan mycket väl ha varit ”att vara rak”. Samma ord, med olika vokaltecken, används i 3 Mosebok 19:15 i betydelsen ”att döma din nästa rättvist”.

F: I 1 Mosebok 6:12 står det att alla hade fördärvat sina vägar – hur kunde då Noa vara ostrafflig enligt 1 Mosebok 6:9 och 1 Mosebok 7:1?

S: Sammanhanget visar tydligt att ”alla” betyder med undantag för Noa och hans familj. Observera att Noas far Lemek också dog under översvämningens år.

Fråga: I 1 Mosebok 6:13 och 7:1, hur visste Noa att Gud talade till honom, eftersom han aldrig såg Gud?

S: Många gånger vet människor som har haft en långvarig relation med Gud när Gud talar till dem. Se 1 Kungaboken 19:11–13 för ett annat exempel.

Den enda varningen människorna hade om en syndaflod var Noa, mannen som byggde en båt i en öken. Ur Noas perspektiv skulle han antingen vara den största hjälten eller den största dåren som hans generation någonsin hade sett. Han skulle inte vara något däremellan. Det är så stor tro på Gud fungerar. (Predikan av Bill Counts 5 november 2005)

Fråga: Hur kunde Noa bygga en så stor ark, enligt 1 Mosebok 6:14?

S: Han hade 100 år på sig att bygga den tillsammans med sina tre söner och eventuellt några inhyrda arbetare. Arken var ungefär 450 fot lång, 75 fot bred och 45 fot hög. Det motsvarar 1 518 750 kubikfot om den var en exakt rektangulär låda. Under 100 år kunde de bygga 45/100 = mindre än en halv fot i höjd per år. En box som är 10 fot x 15 fot x 6 2/3 fot rymmer 1 000 kubikfot. Fartyget Queen Elizabeth 2 är 963 fot (294 m) långt, 105,3 fot (32,09 m) brett och 171,3 fot (52,5 m) högt. Arken var alltså mindre än Queen Elizabeth 2, med undantag för att arken inte hade någon djup köl.

F: Hur långa var vissa andra forntida båtar enligt 1 Mos 6:14?

S: I forna tider hittades en romersk båt i Storbritannien som var 100 fot lång, och senare var även vikingaskeppen långa, där det längsta kända var Roskilde-skeppet på 115 fot. Under upptäcktsresornas tid kunde linjeskeppen vara 200 fot långa, och senare var klipperskeppen vanligtvis 150–250 fot långa. Det längsta klipperskeppet, kallat Great Republic, var 302 ft långt. Även om det fanns några få klipperskepp av metall i Europa, var de flesta klipperskepp byggda av trä med metallförstärkningar i spant och inre köl.

Naturligtvis hade de inte 100 år på sig att bygga dessa båtar. Dessutom, även om de flesta båtar byggs av ek eftersom det är ett starkt träslag, finns det andra träslag, såsom teak, ebenholts, brasilianskt blackheart och cocobolo (i Sydamerika), som är mycket starkare. Arken byggdes inte av ek utan av gopherwood. Vi vet inte säkert vad gopherträ är; det finns två teorier. Den ena är att det var ett mycket hårt träslag (som kanske fortfarande finns idag under ett annat namn eller kanske är utdött idag). En andra teori är att ”gopherträ” var en mekanisk metod att pressa träet för att härda det så att det skulle hålla bättre. Slutligen innebär det faktum att den byggdes av gopherträ inte att den inte hade andra delar, såsom kanske metallspikar, förstärkningar osv. 1 Mosebok 4:22 visar att de hade verktyg av brons och järn (troligen meteoritiskt) långt före Noa.

F: I 1 Mos 6:14, hur vet vi att en aln är 17,5 tum?

S: När kung Hiskia lät bygga Siloamtunneln, omkring 700 f.Kr., ristade hans arbetare in en inskription som angav att den var 1 200 alnar lång. Genom att dela längden i tum med 1 200 alnar fick man cirka 17,5 tum per aln. Naturligtvis kan en aln på Mose tid ha varit något större eller mindre. Det skulle göra arken något större eller mindre.

F: Hur kunde arken överleva Noas syndaflod, enligt 1 Mos 6:14?

S: Det finns minst tre skäl.

Gopherträ kan ha varit en stark träsort, men det kan också ha varit specialbehandlat trä. Tungt trä är ett bra val, eftersom det har flexibilitet. 1 Mosebok 4:22 visar att de hade brons och järn redan före Noa.

Formen var idealisk för grov sjö (1 × 1,67 × 10).

Gud kunde naturligtvis också på ett övernaturligt sätt skydda arken vid behov.

F: Skulle Noa enligt 1 Mosebok 6:19 ta med två av varje djur, eller sju par av varje rent djur som det står i 1 Mosebok 7:2? Men gick det bara in ett par av varje enligt 1 Mosebok 7:8–9?

S: Allt stämmer; 1 Mosebok 6:19 nämner inte specifikt de rena djuren. Noa skulle ta med sig två av varje sort, och dessutom skulle han ta med sig sju av de rena djuren. I 1 Mosebok 6:19 står det ”två”; det står inte ”högst två”. De extra djuren var avsedda som föda och för att offras enligt 1 Mosebok 8:20. Detta är inte så mycket en oklarhet i Bibeln som ett exempel på hur Gud undervisar oss. Gud ser till att vi förstår det allmänna begreppet ”två för att återuppbygga”, och lägger sedan till ett andra begrepp: ”sju extra för offer”. Det liknar när elever lär sig aritmetik. De lär sig först hur man subtraherar ett mindre tal från ett större tal. Först senare lär de sig om negativa tal och att man kan subtrahera ett större tal från ett mindre tal.

1 Mosebok 7:8–9 säger inte exakt ett par av varje djurart. Det står ”två och två”, vilket skulle omfatta både det enda paret av orena djur och alla par av de rena.

F: Kommer 1 Mos 6:19–20 från en ”prästlig” källa omkring 450 f.Kr., och 1 Mos 7:2–3 från en ”yahwistisk” källa omkring 850 f.Kr.?

S: Det finns inga bevis för att de någonsin varit två separata berättelser, förutom att de förekommer upprepade gånger. Upprepning är dock en litterär teknik för att förstärka ett budskap. På den tiden hade de kanske inte det moderna ordspråket ”Berätta för dem vad du ska berätta, berätta det, och berätta sedan vad du har berättat”, men de var definitivt medvetna om upprepningens effektivitet, vilket även en kort titt på Psalmerna eller Ordspråksboken visar.

Det är svårt för liberaler att hävda att berättelsen om Noas syndaflod härstammar från antingen 850 f.Kr. eller 450 f.Kr., eftersom det sumeriska Gilgamesh-eposet innehåller några av samma detaljer om en världsomfattande översvämning, och det skrevs före 2500 f.Kr. (En babylonisk kopia av tavla 11 av det 12-tavliga eposet fanns i Ashurbanipals palats i Nineve.)

För att vara rättvis bör man dock nämna att den liberala JEPD-teorin, enligt vilken Noas syndaflod härstammar från två källor, uppstod under 1800-talet, innan Gilgamesh-eposet var känt i den moderna världen. Den enda anledningen till att denna fråga tas upp i detta verk är att det fortfarande finns ett antal liberala ”kristna” som tror på JEPD-teorin.

Fråga: Kastar 1 Mos 7:1–24 skuggor över Guds karaktär och hans rättvisebegrepp? Gud utplånade hela mänskligheten eftersom han ”ångrade” att han hade skapat den. I grund och botten medgav Gud att han hade begått ett misstag, och för att rätta till det misstaget agerar han domare, jury och bödel och utplånar hela mänskligheten à la ”Robo-Cop” utan rättegång, och begår därmed folkmord. Jag tvivlar inte på att det fanns ondska, men hur ond kan ett ettårigt barn eller ett ofött foster vara?
S: Inte alls, även om det kanske kullkastar vissa människors ”mjuka” föreställningar om Gud. Alla som någonsin har levt, om de inte befinner sig på jorden just nu, har dött (med endast två undantag). Frågan är inte att de dog, utan när de dog, och om de fick lov att få några efterkommande. Gud kände sorg när han såg hur världen såg ut på Noas tid. Vare sig man gillar det eller inte är Gud en domare. Han är också en jury, och ja, en bödel. Gud har rätten – och han utövar den rätten – att bestämma när och hur människor dör.

Fråga: Hade de andra människorna i 1 Mos 7:1 ”ingen chans” att omvända sig, som ateisterna har hävdat?

S: Nej, ett sekel är gott om tid för omvändelse. När de såg arken byggas kunde de lyssna till Noa, en ”rättfärdighetens predikant” (2 Petrus 2:5). Det tog 100 år att bygga arken, och över hundra år är gott om tid för att få en chans att vända sig till Gud. Kanske är detta en anledning till att det i 1 Petrus 3:20 står att Gud väntade tålmodigt medan arken byggdes.

F: I 1 Mos 7:2, hur kunde Noa veta hur han skulle ta med sig de rena djuren, eftersom det ännu inte fanns någon lag i Gamla testamentet?

S: Noa hade inte skrifterna från Gamla testamentet; istället talade Gud själv till Noa. Även om vi inte vet exakt hur mycket Gud lärde Noa om vad som skulle ingå i Mose lag, kände Gud självklart till detta och kunde förmedla till Noa vilka djur han skulle ta med sig sju av.

I detta personliga samtal med Noa vet vi inte om Gud använde samma definition av ”rent” som finns i Mose lag. Oavsett vilket fick Noa veta vilka djur han skulle ta med sig.

Det finns en lärdom för oss i denna fråga. Närhelst Gud säger åt oss att göra något känner vi vanligtvis inte till varje enskild detalj om allt. Vi kan skjuta upp det eller så kan vi helt enkelt lyda det vi vet och lita på att Gud rättar oss vid behov medan vi lyder. Om vi väntar tills vi först känner till varje enskild detalj kommer vi förmodligen aldrig att lyda.

Fråga: Skulle Noa enligt 1 Mos 7:2 ta med sig sju par rena djur, eller bara två par rena djur, som bibelkritikern Bart Ehrman (Jesus, Interrupted, s. 10) hävdar att 1 Mos 7:9–10 tyder på?

S: Ehrman kan ha blandat ihop sina anteckningar här. 1 Mosebok 7:2 talar om sju par av de rena djuren och ett par av de orena djuren. I 1 Mosebok 7:8–10 står det: ”Och de gick in till Noa i arken, hanar och honor av rena djur och av orena djur, och av fåglar och av allt som kryper på jorden, (9) två och två, såsom Gud hade befallt Noa. (10) Och efter sju dagar uppstod flodvattnet på jorden.” (Green’s Literal Translation)

I 1 Mosebok 7:9–10 sägs ingenting om hur många djur det var. I 1 Mosebok 7:8–9 står det att djuren (plural) kom ”två och två”, det vill säga i par (plural). Det fanns flera par, ett per art av orena djur. Det fanns också flera par av rena djur. I 1 Mosebok 7:8 fanns det ingen anledning att vara mer specifik om antalet par här, eftersom det sex verser tidigare hade angetts hur många par det var.

Fråga: Vad är det som är ovanligt med den litterära strukturen i 1 Mos 7:4–8:12?

S: Detta kallas ett kiasm, vilket är vanligt i forntida hebreisk litteratur, där varje påstående (förutom ibland det mittersta) har ett symmetriskt motsvarande påstående. Här är strukturen:

7:4 – 7 dagar att vänta på syndafloden

7:10 – – 7 dagar att vänta på syndafloden

7:17a – – – 40 dagars översvämning

7:24 – – – – 150 dagar då vattnet stiger

8:3 – – – – 150 dagar då vattnet drar sig tillbaka

8:6 – – – 40 dagars väntan

8:10 - - 7 dagars väntan

8:12 – 7 dagars väntan

Dessutom utgör 1 Mosebok 7:21–23a en chiasm inom denna chiasm.

- Allt kött dog

- - Fåglar

- - - husdjur och vilda djur

- - - - kryp

- - - - - Människor

- - - - - - allt på torra land

- - - - - - alla levande varelser på jordens yta

- - - - - Människor

- - - - Djur

- - - Klättrande växter

- - fåglarna i luften,

- de utplånades.

Fråga: I 1 Mos 7:12,24, varade syndafloden i 40 dagar eller 150?

S: I 1 Mosebok 7:12 står det att det regnade från himlen i 40 dagar, men vattnet översvämmade jorden under sammanlagt 150 dagar. Se When Critics Ask, s. 42, och Chronological and Background Charts of the Old Testament, s. 36.

Fråga: Varför verkar Bibeln i 1 Mos 8 lära ut att mänskligheten bara går tillbaka cirka 6 000 år?

S: Enligt radioaktiva dateringsmetoder uppträdde den anatomiskt moderna människan, som många kallar Cro-Magnon-människan, för första gången för mellan 350 000 och 300 000 år sedan.

Oavsett när Gud skapade människan medger dock släktregistren i 1 Mosebok obestämda luckor, eftersom ordet ”son” också betyder ”ättling” och ordet ”far” också betyder förfader. I Jesaja 51:2 står det att Abraham är judarnas far, och judarna sa till Jesus att Abraham var deras far i Johannes 8:39.

Som en sidokommentar kan vi med säkerhet säga att världen skapades på sex dagar, men hur lång är en av Guds dagar? I 2 Petrusbrevet 3:8 står det att en dag hos Herren är som tusen år, och tusen år som en dag. I Psalm 90:4 står det att tusen år i Guds ögon är som en dag eller en vakt på natten. Irenaeus tolkar i ”Mot kätterierna”, bok 5, kap. 23.2 (182–188 e.Kr.), s. 551–552, en av Herrens dagar i Första Moseboken som 1 000 år.

Fråga: I 1 Mosebok 8:1 och 2 Mosebok 6:5, hur kunde Gud ”minnas” om Han inte först hade glömt?

S: Gud är allvetande. Även om Noa kanske kände sig bortglömd, är detta bara ett uttryck för att Gud inte glömde bort Noa. När vi minns någon på deras årsdag eller födelsedag betyder det inte att vi glömmer bort dem resten av året. Se *When Critics Ask*, s. 43, för ett liknande svar.

F: Vad är det som är betydelsefullt med olivbladet i 1 Mos 8:11?

S: Bladet växte förmodligen fram efter syndafloden, och olivträd växer inte på höga höjder. Olivträdet är ofta en symbol för Guds folk.

F: I 1 Mos 8:15, härstammar alla folk från Noa?

S: På faderns sida ja, men på moderns sida nej. Noas hustru, hans tre söner och deras hustrur var också med på arken. Skillnaderna är inte så stora, med tanke på att i blandäktenskap kan två bröder ha mycket ljus respektive mycket mörk hud.

F: Vilka paralleller finns det mellan 1 Mos 8:15–21 och 1 Mos 12:1–7?

S: Det finns minst sju paralleller mellan Guds kallelse av Noa och Guds kallelse av Abram.

Gud säger till [honom] 1 Mos 8:15 1 Mos 12:1

Gå ut ur arken/landet 1 Mos 8:16 1 Mos 12:1

Så [han] gav sig av 1 Mos 8:18 1 Mos 12:4

Sedan byggde [han] ett altare 1 Mos 8:20 1 Mos 12:7

Gud välsignade [honom] 1 Mos 9:1 1 Mos 12:2

Föröka dig/bli ett stort folk 1 Mos 9:1 1 Mos 12:2

Slut ett förbund / Gud ger dem landet 1 Mos 9:9 1 Mos 12:7

Fråga: Kommer vattnet i 1 Mos 8:21–22 att täcka hela jorden igen?

S: Nej, eftersom Jesaja 54:9 påminner oss om att så inte kommer att ske. Detta är ytterligare ett argument mot teorin om en lokal översvämning, eftersom Gud sade att det aldrig mer skulle inträffa en översvämning som täcker jorden. Om Noas översvämning endast hade varit en lokal översvämning, skulle det ha förekommit andra fruktansvärda lokala översvämningar.

Fråga: Kommer Gud i 1 Mos 8:21 återigen att förgöra allt liv, eller kommer allt att förgöras enligt 2 Petr 3:7,10?

S: I 1 Mosebok 8:21 står det att Gud lovade att inte förstöra allt liv ”...som jag har gjort”, och i 1 Mosebok 8:22 tilläggs ”...så länge jorden består.” Gud kommer att förstöra jorden med eld, men skona de troende.

F: Varför har vi fortfarande hungersnöd, enligt 1 Mos 8:22?

S: I 1 Mosebok 8:22 står det att skördetiden och såtiden inte ska upphöra. Även om det har förekommit många hungersnöd har det inte funnits någon världsomfattande, permanent hungersnöd.

F: Hur kunde alla djur i 1 Mosebok 9 återvända till samma plats som de kom ifrån?

S: Kristna är oeniga om huruvida syndafloden inträffade 2600–3000 f.Kr., omkring 7000 f.Kr., omkring 14 000 f.Kr. eller för nästan en miljon år sedan. De som tror att syndafloden inträffade mellan 2600 och 3000 f.Kr. anser att arkeologiska fynd och radioaktiva dateringsmetoder är förvirrande, så det skulle inte finnas några data som visar om djuren återvände till samma plats som de kom ifrån eller inte.

Om översvämningen däremot inträffade för cirka 14 000 år sedan stannade inte alla djur kvar på samma plats. En landbro förband Amerika och Asien. Därefter dog mammutar och hästar ut i Amerika.

Oavsett när syndafloden inträffade kan dock alla kristna vara överens om att Gud har makten att påverka djuren att gå dit Han vill.

Fråga: Får människor äta kött enligt 1 Mos 9:3, eller bara grönsaker?

S: I 1 Mosebok 1:29 står det att Adam fick äta frukt och grönsaker. Efter syndafloden står det i 1 Mosebok 9:3 att vi nu fick äta kött. Se diskussionen om 1 Mosebok 1:28 för mer information.

Fråga: Är det enligt 1 Mos 9:4 och Apg 15:28–29 förbjudet att äta blod idag?

S: Vissa säger nej, eftersom Kristus upphävde lagen, och i Apostlagärningarna 10:11–16 kallades all ”mat” ren.

Vissa säger ja, eftersom detta angavs före den mosaiska lagen i 1 Mosebok 9:4. I Apostlagärningarna 15:20, 28–29 trodde och lärde den tidiga, apostoliska kyrkan att kristna borde avstå från blod. Naturligtvis är ytterst små mängder blod tillåtna, eftersom judarna enligt 3 Mosebok 17:13 fick äta vilt som de jagat och [snabbt] tömt på blodet ute i fältet.

Fråga: I 1 Mos 9:4, 3 Mos 7:26–27, 3 Mos 17:11–12 och 5 Mos 12:16, 23–25 – innebär förbudet mot att äta blod att människor aldrig bör genomgå blodtransfusioner, såsom Jehovas vittnen lär ut?

S: Nej. Vi ska inte vara kannibaler, men organtransplantationer är ändå tillåtna. På samma sätt blev människor tillsagda att inte äta blod, men blodtransfusioner är tillåtna.

Som det framgår av boken *Jehovas vittnen – svar vers för vers*, s. 22–23, förbjöd inte ens Jehovas vittnens organisation Vakttornet blodtransfusioner förrän 1944. År 1967 förbjöd de även organtransplantationer (tidskriften *Vakttornet*, 15 december 1967, s. 702–704). Sedan ändrade de sig och tillät dem 1980 (tidskriften Watchtower 15 mars 1980, s. 31). De tillät inte heller vaccinationer mellan 1931 och 1952.

Fråga: Förbjuder 1 Mos 9:6 avrättning av brottslingar idag?

S: Inte alls. 1 Mosebok 9:6 förbjuder både mord och föreskriver avrättning som straff för mördare. Kom ihåg att 1 Mosebok var en av Moseböckerna, och i 2 Mosebok till och med 5 Mosebok föreskrevs avrättning som straff för ett antal brott. Se även nästa fråga.

Fråga: Handlar 1 Mos 9:6 om dödsstraff?

S: Det handlar definitivt om dödsstraff. Det innebär avrättning och inte bara den fysiska döden som drabbar både icke-mördare och mördare lika.

F: Visar regnbågen som ett tecken på Guds förbund i 1 Mosebok 9:12–13 att det inte fanns några regnbågar före syndafloden?

S: Det antyder detta men bevisar det inte. Som det står i *Today’s Handbook for Solving Bible Difficulties*, s. 220–221, bevisar inte det faktum att Gud använder ett tecken automatiskt att det inte fanns tidigare. Till exempel praktiserades omskärelsesriten redan före Abraham av andra folk, däribland egyptierna och etiopierna (Herodotos i sin *Historia*, bok 2, kap. 104, s. 69). Egyptierna utövade den enligt Barnabasbrevet (ca 70–130 e.Kr.), kap. 9, s. 142: ”Ja, även egyptierna utövar omskärelse.”

Fråga: Hur kunde en gudfruktig man som Noa bli berusad, enligt 1 Mos 9:20–21?

S: För det första döljer Bibeln inte det faktum att även Guds folk syndar. För det andra är det lättare att bli berusad på grund av det lägre lufttrycket nära toppen av ett berg efter syndafloden.

Fråga: Varför finns denna sorgliga berättelse om Noa som blir berusad i 1 Mos 9:20–21?

S: Bibeln visar oss inte bara varför det är viktigt att göra det rätta, utan ger oss också konkreta exempel på konsekvenserna av att göra fel. Clemens av Alexandria (193–217/220 e.Kr.) besvarar detta mycket tydligt. ”Noas berusning har nedtecknats skriftligen, så att vi, med den tydliga och skriftliga beskrivningen av hans överträdelse framför oss, med all vår kraft kan skydda oss mot berusning.” Boken *The Instructor*, volym 2, kapitel 2, s. 246.

Fråga: Var 1 Mosebok 9:21–25 en nedskalad version av en ursprunglig berättelse där Ham kastrerade Noa för att hindra honom från att få fler söner, liknande den grekiska myten om Kronos som kastrerade sin far Uranos, såsom en ateist (Capella) har föreslagit?

S: Nej, det finns inget som tyder på kastrering här. När det gäller den grekiska kulturen bör man komma ihåg att den enda grekiska kulturen under Mose tid var de tidiga mykenska grekerna. Mycket av det vi vet om grekisk mytologi härrör från tiden efter det. Som referens kan nämnas att Homeros trojanska krig utspelade sig omkring 1200 f.Kr., cirka 250 år efter uttåget ur Egypten.

Därför har det troligen inte skett något lån här. Om man ändå hävdar att det skedde ett lån, måste det senare ha lånat från det tidigare, och den grekiska berättelsen här var sannolikt senare än Moses.

Fråga: Vad var det för fel i 1 Mos 9:22 att Ham såg sin far naken?

S: Söner bör inte fritt sprida sina föräldrars brister, och Hams attityd i 1 Mos 9:22 var respektlös. Ham fick veta att hans egen son skulle bli en skam för honom. Hams attityd var hånfull enligt Methodius (270–311/312 e.Kr.) i ”De tio jungfrurnas bankett”, diskurs 10, kap. 2, s. 348, och Justinus (ca 138–165 e.Kr.) i ”Dialogen med Trypho”, kap. 139, s. 269.

Fråga: I 1 Mos 9:22–23, vad gör du om du skäms för dina föräldrar?

S: Försök först förstå varför du skäms. Gör dina föräldrar faktiskt något moraliskt fel, är det en fråga där du bara är petig, eller något däremellan? Du måste hedra dina föräldrar (2 Mos 20:12; Ef 6:2), men du får ändå inte tolerera synd. Du bör lyda dina föräldrar i Herren (Efesierbrevet 6:1). Det innebär att du ska lyda dem, men när de befaller något som strider mot Gud måste du lyda Gud först.

Fråga: I 1 Mosebok 9:22–23, vad gör du om dina barn skäms för dig?

S: Det finns åtminstone fyra sätt på vilka de kan skämmas:

1) på grund av en moralisk ståndpunkt som du intar och som är korrekt,

2) på grund av något som rör stil, personlig smak eller ett annat moraliskt neutralt ämne som är lämpligt,

3) på grund av något du har gjort fel,

4) på grund av något som i sig inte var fel, men som är hänsynslöst eller inte respekterar deras känslor.

När det gäller den första anledningen kan du helt enkelt förklara varför du intar din ståndpunkt. När det gäller den andra anledningen bör du inte låta det som är gott kallas ont (Romarbrevet 14:16), men av kärlek kan du kanske anpassa dig efter dem (Romarbrevet 14:14–15).

Fråga: Varför händer det ibland att barn inte hedrar sina föräldrar, enligt 1 Mos 9:22–23?

S: Det finns en gammal kinesisk berättelse om en resande som såg en man bära sin åldrade far i en skottkärra, medan hans unga son gick bakom. Resanden frågade mannen vad han höll på med, och han svarade att eftersom hans far inte längre kunde ta hand om sig själv och var en börda för familjen, skulle han kasta honom i floden för att dränka honom. Resenären blev upprörd över detta och visste inte vad han skulle säga för att avråda mannen från denna onda handling. Till slut sa han helt enkelt: ”Glöm inte att ta med skottkärran tillbaka!” Med andra ord: genom att han behandlar sin far på detta sätt lär han sin egen son att göra samma sak mot honom.

När barn inte hedrar sina föräldrar kan det bero på minst fem olika orsaker.

a) De ser inget behov av att lyda Gud, som befaller oss att hedra våra föräldrar (2 Mosebok 20:12; Efesierbrevet 6:2).

b) Som barn vill de inte lyda sina föräldrar i Herren, såsom Efesierbrevet 6:1 uppmanar dem att göra.

c) De kanske har hedrat dem tidigare, eftersom de trodde att deras föräldrar kunde hjälpa dem. De ser inte längre sina föräldrar som kapabla att hjälpa dem materiellt, så varför ska de hedra dem? Detta kan gälla barn när de flyttar hemifrån för att studera, eller vuxna som inte ser några utsikter till att få ekonomiskt stöd från sina föräldrar.

d) De är otacksamma för de uppoffringar som deras föräldrar gjorde för dem under uppväxten.

e) De kanske väljer att bortse från auktoritet i allmänhet.

Skottkärran kommer alltid att finnas där. När antingen dina barn eller andra bestämmer hur de ska hantera sin relation till dig, kommer de att minnas vad du gjorde med skottkärran, och relationer där du kanske inte längre är den främsta förmånstagaren.

Fråga: Hur ska vi i 1 Mos 9:22–23 förhålla oss till andras synd?

S: I alla fall bör vi inte ge intryck av att vi godtar synden, men vi kan ändå älska syndaren. Vi bör inte hamna i en situation där vi själva frestas. Dessutom spelar det roll om syndaren är ditt barn, din förälder, en person som är äldre än du, en kristen eller en icke-troende.

Om vår broder syndar mot oss, ska vi enligt Matteus 18:15–17 först försöka tala med honom i enrum, och om det fungerar är saken avklarad. Men om han inte lyssnar, ska du gå tillbaka och ta med dig en eller två andra personer. Om det inte fungerar, ska du anmäla saken till församlingen. Om det inte fungerar, ska han uteslutas ur församlingen.

Ta inte upp en anklagelse mot äldste om den inte framförs av två eller tre vittnen (1 Timoteusbrevet 5:19).

Kroppsstraff (smisk) får användas mot dina egna barn, men inte mot andra människor (Ordspråksboken 22:15; Hebreerbrevet 12:7–11).

Tillrättavisa inte en äldre man hårt (1 Timoteusbrevet 5:1).

Fråga: Varför blev Kanaan och inte Ham förbannad i 1 Mosebok 9:25?

A: Ham fick veta att hans efterkommande skulle bli ett exempel på syndens konsekvenser. I *The Expositor’s Bible Commentary*, volym 2, s. 97, står det att den hebreiska verbformen är imperfekt och inte jussiv, ”så betydelsen är sannolikt snarare en förutsägelse (’Han kommer att bli’) än en förbannelse (’Må han bli’). Därmed föregriper Noas ord ett centralt tema i de följande berättelserna – åtskillnaden mellan det utvalda släktet och kanaaniternas släkte.” I *735 Baffling Bible Questions Answered*, s. 32, sägs samma sak.

Se Justinus Martyr [ca 138–165 e.Kr.], ”Dialog med Tryfon”, kapitel 139, s. 268–269, för ytterligare diskussion.

Fråga: Vad var Kanaans förbannelse i 1 Mos 9:25–26?

S: I Första Moseboken står det endast: ”Han skall vara en tjänare bland tjänare åt sina bröder.” Observera att förbannelsen inte riktas mot Ham, utan mot Kanaan. Inget grekiskt eller hebreiskt manuskript anger att det var Ham; endast en arabisk översättning säger så. (Enligt *The Origin of the Bible*, s. 307, översattes den första arabiska versionen av Moseböckerna av Saadya Gaon, som levde mellan 892 och 942 e.Kr.)

Precis som Ham gjorde sin far Noa till skam, skulle Kanaan och hans efterkommande göra Ham till skam inför sin far. Se *Hard Sayings of the Bible*, s. 116–118, för ett mer utförligt svar.

F: Vem är dessa 68 folk och 16 städer i 1 Mos 10?

S: Detta är det äldsta etnografiska dokumentet som vi har bevarat, enligt boken *735 Baffling Bible Questions Answered*, s. 32. Forskare anser sig kunna identifiera 51 av de 68 folken, och arkeologer har hittat 11 av de 16 städerna. Sodom och Gomorra förstördes så fullständigt att de aldrig har hittats. Emellertid nämns städerna Si-da-mu (Sodom) och I-ma-ar (Gomorra) på Ebla-tavlorna, som skrevs 2400–2250 f.Kr. Dessutom står det i Wycliffe Dictionary of Biblical Archaeology, s. 124, att en helgedom vid namn Bab edh-Dhra har hittats strax söder om Döda havet. Den daterades till mellan 2800 och 1800 f.Kr.

Här är de folk som är kända eller som man antar har funnits.

Jafet – Grekerna hävdade att deras förfader var Japetos

|->Gomer – Gimirra/assyriska cimmerier/grekiska

| |->Askenas – As-gu-za-a/assyriska = skyter

| |->Rifat – ? bodde i Ryssland?

| |->Togarma – Antingen staden Tegarama i

| Mindre Asien, armeniernas förfäder,

| eller båda.

|->Magog – skyter? enligt Josefus

|->Madai – mederna

|->Javan – joniska greker

| |->Elishah – eolier? enligt Josefus

| |->Tarsis – stad i Mindre Asien eller annars Spanien

| |->Kittim – Cypern

| |->Dodanim/Rodanim – ön Rhodos

|->Tubal – tabalifolket i Kappadokien

|->Meshech – Mushki/assyrierna, ursprungligen mellan

| Kilikien och Kaspiska havet

|->Tiras – möjligen thruserna (=Tw-r’w-s3), som invaderade Egypten 1250 f.Kr.

Ham – Inget folk, endast ättlingar

|->Kush – sudaneser (Kush i antiken)

| |->Seba – norra Etiopien. Namnet på

| | platsen kom troligen från sabeiska kolonister

| | som anlände senare.

| |->Havila – Antingen nära Indusfloden i

| | Pakistan, eller annars nära Saba och Hadramaut

| |->Sabtah – ? bodde troligen norr om Saba

| |->Raamah – Troligen rhammaniterna i sydvästra

| | | Arabien (Strabo 16.4.24)

| | |->Saba – Saba i den sydvästra delen av

| | | Arabiska halvön

| | |->Dedan – nordväst om Persiska viken.

| | Omnämnt av kaldeerna och assyrierna

| |->Sabteca – ? annars okänt

|->Mizraim – Egypten

| |->Luditerna – ? okända i övrigt

| |->Anamiterna – ? endast kända i 1 Krön 1:11

| |->Lehabiterna – Rbw/Libu var en fientlig

| | stam väster om Egypten

| |->Naftuhiterna – ? annars okända

| |->Pathrusiterna – Pathros var södra Egypten

| |->Kasluhiter – filistéerna härstammade från dessa

| |->Kaftoriter – Kreta / Egeiska öarna

| | (Akkadiska/Mari/Ugarit/Egypten)

|->Put – Libyen enligt babyloniska och persiska källor.

|->Kanaan – kanaaniterna

| |->Sidon – fenicisk stad

| |->Hettiterna – bodde strax norr om Jerusalem

| |->Jebusiterna – bodde i Jerusalem

| |->Amoriter – bodde i Kanaan. Amurru i

| | akkadiska betyder ”västerlänning”

| |->Girgasiter – bodde i Kanaan, troligen

| | Qirkiterna/Assyrierna

| |->Hiviterna – bodde nära Tyros, Sidon och Sichem. Salomo använde dem vid byggandet av templet

| |->Arkiterna – Hamnen ’Arqah i norra Syrien

| |->Siniterna – den nordkananeiska hamnstaden Siannu

| |->Arvaditerna – den nordfeniciska staden Arvad

| |->Zemariter – den kanaanitiska staden Simura 6

| | mil söder om Arvad

| |->Hamathiterna – en av de äldsta syriska städerna

Sem – troligen Sumer

|->Elam – elamiterna, huvudstaden var Susa

|->Assur – den första assyriska huvudstaden

|->Arfaxad – ? Ptolemaios nämnde regionen Arrapachitis mellan sjöarna Van och Urmia

| |->Shelah – Ingen känd stam, endast ättlingar

| | |->Eber – ingen stam känd, endast ättlingar

| | |->Peleg – Ingen stam känd, endast ättlingar

| | |->Joktan – många arabiska stammar, eller annars

| | | sydarabiska stammen Qahtan (al-Tabari

| | | vol. 6 s. xxii; vol. 20 s. xv)

| | | |->Almodad – möjligen? en sydarabisk stam

| | | |->Sheleph – en jemenitisk sydarabisk stam

| | | |->Hazarmaveth – Hadrumaut i Arabien

| | | |->Jerah – förmodligen en arabisk stam?

| | | |->Hadoram – ? inget annat känt

| | | |->Uzal – ? inte känd i något annat sammanhang.

| | | | Uzal/Auzal var dock en forntida

| | | | namnet på Sa’na i Jemen.

| | | |->Diklah – betyder ”palmlund”. De

| | | | kanske? har bosatt sig vid Wadi Sirhan,

| | | | ca 250 miles sydöst om Döda havet.

| | | |->Obal – okänt utanför 1 Krön 1:22

| | | |->Abimael – ? annars okänt

| | | |->Sheba – sabéerna i södra Arabien

| | | |->Ophir – möjligen Somalia eller sydvästra

| | | | Arabien. Josefus och Hieronymus ansåg

| | | | att det var Indien.

| | | |->Havila – Troligen centrala Arabien

| | | |->Jobab – ? Inget annat är känt

|->Lud – Antingen lydierna eller landet

| Lubdi mellan övre Tigris och Eufrat

|->Aram – arameerna i Syrien

|->Uz – Ausitai-stammen? bodde väster om Eufrat

|->Hul – ? okänt

|->Gether – ? Inget annat känt

|->Mash/Meshech – ? Antingen den syro-arabiska öknen Mash som var känd för assyrierna, det libanesiska berget Masius, eller så var Meshech en blandning av två folkgrupper

Fråga: Varför nämns inte indier och kineser i folkförteckningen i 1 Mos 10?

S: Först vad som inte är svaret, och sedan svaret.

Inte svaret: Även om siniterna nämns är dessa troligen inte kineser utan kommer från den kanaanitiska hamnstaden Siannu i norra Syrien. Josefus och Hieronymus trodde att Ofir var Indien, men det är mer troligt att det var Afrika.

Svaret: Alla härstammar från Adam, eftersom alla var drabbade av Adams natur. Första Moseboken gör inget anspråk på att räkna upp alla folk, och av de hundratals folken nämner Första Moseboken endast de nationer som vissa israeliter kunde känna igen.

Fråga: Nämns sumererna i Mesopotamien i 1 Mos 10?

S: Ja, det gör de troligen, under namnet ”Sem”. Landet Sumer uttalades ofta utan ”r”, och Sum kunde lätt bli till Sem. För vetenskapligt stöd för detta, se The Sumerians av Samuel Noah Kramer, s. 297–298. Kramer hänvisar också till American Journal of Semitic Languages, vol. 58 [1941], s. 20–26.

F: Vem var Gomers folk i 1 Mos 10:2?

S: Detta var det folk som assyrierna kallade ”Gimirra” och grekerna kallade cimmerier. Gomer bodde i Ukraina och södra Ryssland.

Fråga: Varför nämns mederna (Madai) i 1 Mos 10:2, eftersom detta folk inte nämns någon annanstans förrän år 836 f.Kr. i Shalmaneser III:s text?

S: Shalmaneser III:s text är från en tid efter Mose, år 1407 f.Kr., men att ett folk inte nämns i bevarade tidiga skrifter bevisar inte att det inte existerade. Assyrierna noterade endast när de stred mot och bedrev handel med mederna för att skaffa hästar. Enligt boken *Persia and the Bible*, s. 35, ”anser I.M. Diakonoff att de indo-iranska stammarna anlände till den iranska högplatån under den första hälften av det andra årtusendet f.Kr. [2000–1500 f.Kr.]. Men de tidigaste arkeologiska bevisen på nykomlingar tycks dateras till början av andra hälften av det andra årtusendet f.Kr. [1500–1300 f.Kr.].”

I motsats till detta nämns det mäktiga Minni-folket i Jeremia 51:27. Minni-folket går dock inte längre tillbaka än till 1200 f.Kr., och de nämns inte i Första Moseboken, eftersom den skrevs tidigare.

Sammanfattningsvis stöder arkeologin att mederna existerade på Mose tid.

Fråga: Vem var Javans folk i 1 Mos 10:2?

S: De är de joniska grekerna som bodde på öarna och i Mindre Asien. På hebreiska var detta yawan, vilket motsvarar det grekiska iaones eller iawones i Homeros Iliaden 8:685, och yamanu i inskriptioner av Sargon II och Darius I. Jonierna nämns i Egypten från Ramses II:s tid (ca 1300 f.Kr.). Jesaja 66:19 och Hesekiel nämner dem, och i Septuaginta-översättningen översätts detta som ”Hellas”.

Fråga: Vem var tubalerna i 1 Mos 10:2?

S: De kallades tabal (eller tabali) av assyrierna och bodde i dagens Turkiet i regionen Kappadokien. Den grekiske historikern Herodotos kände till dem som tibarenoi. De nämns i Hesekiel 27:13; 38:2–3; 39:1 och Jesaja 66:19.

Den assyriske kungen Salmanassar III (859–824 f.Kr.) mottog tribut från de tjugofyra kungarna i Tubal. Assyrierna avsatte kungen av Tubal år 732 f.Kr. Sargon nämner att behållare av ädelmetall kom från Tubal. Sargon krossade också ett uppror som anordnades av Tubal, Mushki (Meshech) och Ararat.

Fråga: Vem var meshechfolket i 1 Mos 10:2?

S: Assyrierna nämnde dem först som ”Mus-ka-a-ia” och uppgav att de hade en armé på 20 000 man under Tiglat-Pilesers I tid (ca 1100 f.Kr.). De nämns även under Salmanassar III (859–824 f.Kr.). De bodde ursprungligen mellan Kilikien och Kaspiska havet, men under Sargon II:s tid (722–705 f.Kr.) bodde de i regionen Frygien i dagens Turkiet. Herodotos 3:94 nämner dem som ”Moschoi”, som utgjorde en av Darius 19 satrapier. De likställs också med frygierna.

Fråga: Vem var tirasfolket i 1 Mos 10:2?

S: Vi vet inte mycket om tirasfolket. Medan Josefus hävdar att thrakerna härstammade från dem, anser man idag att de var tursenicherna/tyrsenerna, som var pirater. Egyptierna nämner ett ”Thrusa”-folk (Tw-rw-s3) som invaderade Egypten omkring 1250 f.Kr. Den apokryfiska Jubileerboken säger att tirasfolket bodde på fyra öar.

Fråga: Var låg Togarma enligt 1 Mos 10:3?

S: Togarma låg cirka 70 miles (113 km) väster om staden Malatya i Mindre Asien. Hettiterna kallade det Tegarama. Assyrierna kallade den Tilgarimanu och erövrade den år 695 f.Kr. Grekerna kallade den Gauraena. Armenierna hävdar att de härstammar från Haik, en son till Torgom, så de kan vara ättlingar till Togarma.

F: I 1 Mos 10:5, 20, 31 fanns det olika språk, så varför talade hela jorden ett enda språk enligt 1 Mos 11:1?

S: 1 Mosebok 10 är en översikt, och 1 Mosebok 11 handlar om en händelse inom ramen för 1 Mosebok 10. I 1 Mosebok 10:5 står det: ”från dessa...”, och i 10:18: ”Senare...”. Detta antyder att 1 Mosebok 10 beskriver hur ättlingarna senare spred sig. 1 Mosebok 11:1 handlar om händelsen med Babels torn, som inträffade innan folket spred sig.

Ett intressant fragment av en lertavla i Babylon berättar om ett tempel som förolämpade gudarna. De förstörde det på en natt och skingrade folket med ett främmande språk.

Fråga: Varför nämns inte Egypten bland dessa nationer i 1 Mos 10:6,13 och 1 Krön 1:8,11? (En kristen som undrar över detta)

S: Det nämns; det hebreiska ordet för Egypten är Mizraim.

Fråga: I 1 Mos 10:8–12 – var Nimrods gärningar en sammanblandning av bedrifterna hos Lugal-Zaggasi, Sargon av Agade, Hammurabi och Salmanassar I, som det står i Asimovs Guide to the Bible (s. 52)?

S: Nej. Även om vi inte vet särskilt mycket om dessa forntida sumeriska kungar, bortsett från de tiotusentals sumeriska lertavlor som har bevarats, är likheterna mellan dessa erövrare och Nimrod ytterst små. Bibeln nämner helt enkelt att Nimrod var en mäktig jägare inför Herren, att Nimrods karriär inleddes i fyra städer i Shinar (Sumer) och att han senare begav sig till Assyrien och där byggde fyra städer som låg tätt intill varandra och som senare blev mycket inflytelserika. Bibeln säger inget annat om Nimrod, så det är svårt att göra en jämförelse. Nimrod kan inte ha varit Hammurabi, eftersom Hammurabi (1803/1793–1760/1750 f.Kr.) levde långt efter Abraham. Nimrod kan i själva verket vara en biblisk hänvisning till Sargon, men vi vet för lite om både Sargon och Nimrod för att kunna säga det med säkerhet.

Fråga: I 1 Mos 10:9, var Nimrod en god jägare ”inför Herren”, eller en ogudaktig rovdjursjägare ”i trots mot Herren”?

S: Den troligtvis bästa översättningen av det hebreiska ordet paniym här är ”inför”. Precis som det engelska ordet ”before” används paniym i många sammanhang. Till exempel kunde en ledare stå inför församlingen i Josua 20:6,9, Israel besegrades inför filistéerna i 1 Samuelsboken 4:2, och Israel flydde inför filistéerna i 1 Samuelsboken 4:17.

I det här fallet betyder ”paniym” troligen en ogudaktig beskrivning, som i ”att strida inför”. Namnet Nimrod är besläktat med det hebreiska ordet ”marad”, som betyder ”att göra uppror” eller ”vi ska göra uppror”. Efter Babels torn byggde Nimrod staden Babylon i trots mot Herren.

Att Nimrod var en ”mäktig jägare inför Herren” har en negativ, ogudaktig konnotation för Nimrod.

Fråga: I 1 Mosebok 10:9, vilken etnisk grupp tillhörde Nimrod/Nimrud exakt?

S: Det finns tre möjligheter.

Assyrien kallas Nimruds land i Mika 5:6, staden Kalah kallas också Nimrud, och den babyloniska staden Borsippa kallas även Birs Nimrud.

Ättling till kassiterna från Kish, som bodde i Mesopotamien och regerade över Babylon omkring 3200 f.Kr., och i 1 Mosebok 10:8 står det att Kush var Nimrods far. Nin-Maradda är ett icke-semitiskt namn på en stad sydväst om Kish, enligt Ungers Bible Dictionary, s. 794. Denna uppfattning stämmer också överens med den första.

Ubaidierna var mycket tidiga (ca 3800–3500 f.Kr.) icke-semitiska invånare i Sumer och Mesopotamien före sumererna som kom från söder. Första Mosebok 10:8–10 tyder på att Nimrod först befann sig i Babylonien och sedan begav sig norrut till Assyrien. Vi vet mycket lite om ubaidierna, men med tanke på kopplingen till Ham kan de ha varit släkt med det mörkhyade Harappa-folket i Indien. Se Wycliffe Bible Dictionary, s. 1207–1208, för mer information om denna uppfattning.

Fråga: I 1 Mos 10:14, varifrån härstammar termen ”Palestina”?

S: Vi vet inte med säkerhet, men det verkar troligt att det härstammar från landet Filisteen.

Den grekiske historikern Herodotos (ca 484–ca 425 f.Kr.) skriver: ”Fenicierna och syrierna i Palestina erkänner själva att de har lärt sig denna sed av egyptierna; och syrierna … säger att de nyligen har övertagit den från kolchierna. Dessa är nu de enda folken som praktiserar omskärelse, och det är uppenbart att de alla här i detta avseende efterliknar egyptierna.” Historien, bok 2 (Euterpe), kap. 104, s. 69

Den grekiske filosofen Aristoteles (384–322 f.Kr.) Om det dessutom, som sägnen berättar, finns en sjö i Palestina där en människa eller ett djur som man binder och kastar i den flyter och inte sjunker, skulle detta bekräfta vad vi har sagt. Man säger att denna sjö är så bitter och salt att inga fiskar lever i den och att om man blötlägger kläder i den och skakar dem blir de rena. Meteorologi II.3

Filon från Alexandria (20 f.Kr.–50 e.Kr.) skriver: ”Dessutom saknar varken Palestina eller Syrien exemplarisk visdom och dygd.” Every Good Man is Free, kap. XII (75), s. 689

Den romerske geografen Strabo (23 e.Kr.) diskuterar judarnas utvandring från Egypten till Palestina, vilket han hört från judar i Alexandria.

Josephus (ca 100 e.Kr.): ”vad gäller det som har drabbat judarna, såväl i Egypten som i Syrien och i Palestina, och vad vi har fått utstå från assyrierna och babylonierna, ...” *Antiquities of the Jews*, bok 20, kap. 11, s. 426

Dessutom hänvisar tio kristna författare från tiden före konciliet i Nicea (alla efter år 135 e.Kr.) till Palestina. Dessa är Justinus Martyr, Theofilus av Caesarea (i brevets titel), Clemens av Alexandria, Tertullianus, Hippolytus, Origenes, Julius Africanus, Dionysius av Alexandria, Gregorius Thaumaturgos och Pamphilus.

När den romerske kejsaren Hadrianus kväste det andra Bar Kochba-upproret 132–135 e.Kr. förvisade han judarna från landet och döpte om området till Syrien-Palestina (Chris J. Seeman, ”Judea”, Dictionary of NT Background [Downers Grove, IL: InterVarsity Press, 2000], 624).

Fråga: I 1 Mos 10:22 och 1 Mos 22:21, föddes Aram förmodligen två gånger, som den skeptiska boken Asimov’s Guide to the Bible på s. 88 hävdar?

S: Nej, men det finns två möjliga svar:

Flera personer: Det fanns inte bara två, utan tre personer i Bibeln som hette Aram.

1. I 1 Mos 10:22 står det att Aram i Syrien var en ättling till Sem. (Det hebreiska ordet är detsamma för son och ättling, precis som det hebreiska ordet är detsamma för far och förfader.)

2. I 1 Mosebok 22:21 nämns Aram, som härstammade från Kemuel (Abrahams brorson), som var av Nahors släkt, som var av Terahs släkt, som härstammade från Sem.

3. Mycket senare, i 1 Krönikeboken 7:34, nämns en Aram, son till Shamer, från Asers stam.

Även i ”Wycliffe Bible Dictionary”, s. 122, och ”The New International Dictionary of the Bible”, s. 74, nämns tre personer.

En och samma person: Observera att de två Aram i 1 Mosebok 10:22 och 22:21 båda är ättlingar till Sem. De kan alltså i själva verket vara en och samma person, och i folkens släktregister nämns Sem som en förfader till Aram.

Fråga: Hade människorna i 1 Mos 11 en så ”låg” uppfattning om himlen att de kunde försöka bygga Babels torn ända upp till den?

S: Detta var inte Mose uppfattning, utan uppfattningen hos folket som byggde tornet. Första Mosebok 11 redovisar, utan att ta ställning till dem, några av människornas dåraktiga idéer. Naturligtvis kan det som är en dåraktig idé för massorna vara ett klokt drag för prästerna för att säkerställa att folket hyste vördnad för dem.

I NIV Study Bible, s. 23, listas andra pyramider/ziggurater som arkeologer har hittat med liknande högtravande benämningar.

Larsa: Huset som förbinder himmel och jord

Borsippa: Huset för de sju vägledarna i himlen och på jorden

Asshur: Universums bergs hus

Babylon: Huset för himlens och jordens grundplattform

I den babyloniska Enuma Elish VI, raderna 55–64, sägs det att Babylon byggdes av gudarna i himlen som en himmelsk stad. Babili betyder ”Guds port”.

Fråga: Vad var det syndigt med att bygga Babels torn enligt 1 Mosebok 11?

S: Det var inte själva byggandet av ett torn, utan den arroganta motivationen att (dåraktigt) tro att de kunde stiga upp till himlen på egen hand. Kärnan i mycket av avgudadyrkan är tron att människor ska vara religiösa precis som de vill, på ”sitt eget sätt”, istället för att söka den ende sanne Guden. Guds reaktion verkar inte vara en bestraffning utan snarare ett försök att hindra dem från ytterligare ondska. Kloka föräldrar vill inte att deras barn helt ska ignorera lagen och deras egna bud, och Gud vill inte heller att människorna, som Han har skapat, ska göra det.

F: Vad vet vi om det sumeriska språket i 1 Mos 11?

S: Det sumeriska språket skrevs med kilskrift och är inte ett indoeuropeiskt språk. Det har vissa likheter med turkiska, ungerska och vissa språk i Kaukasus. Forskare kan idag läsa sumeriska och vet hur orden uttalades. Sumeriska hade inga f-, i-, j-, th-, mjuka ch-, v-, w- eller omljudsljud. De hade ett ”ng” (liksom kantonesiska och vietnamesiska), och de hade inga böjningar i slutet av orden som de flesta indoeuropeiska språk. Det fanns också ett antal sumeriska dialekter. Precis som det fanns forntida versioner av engelska och kinesiska, fanns det fyra perioder av sumeriska: arkaisk, klassisk, ny och postsumerisk. Abraham levde under en tid då man talade ”nysumeriska”.

Hebreiskan har några sumeriska lånord som kom via akkadiska. Liksom sumeriska hade hebreiskan inget ”j”-ljud.

Fråga: Var 1 Mosebok 11 i fel ordning?

S: Nej, ingenting tyder på att det var felplacerat. Tänk efter. Om hela mänskligheten utplånades utom åtta personer som var släkt genom blod eller äktenskap, är det mycket troligt att de alla talade samma språk. Men någonstans längs vägen skulle människor börja tala olika språk, och det skulle ske ungefär när de blev geografiskt isolerade. Som en intressant sidokommentar anser icke-religiösa lingvister att de kan spåra alla indoeuropeiska språk (från keltiska språk till tyska, grekiska och till och med sanskrit) till ett gemensamt ursprung, som de tror talades i Ukraina omkring 4 000 f.Kr.

Fråga: Varför fanns det ett enda språk före Babel i 1 Mos 11:1–9, när det i 1 Mos 10:5, 20, 31 står att det fanns många språk som uppstod efter syndafloden?

S: Båda påståendena är sanna, eftersom 1 Mosebok 10 berättar hur stammarna spred sig både före och efter Babel. Tre punkter att beakta i svaret.

I 1 Mosebok 10:5 står det att det handlar om hur havsfolken ”spridde sig ut över sina områden”. Denna utspridning ägde rum efter Babels torn.

I 1 Mosebok 10:20 står det likaså att det hänvisar till Hams söners områden, och att hamiternas flytt till sina områden skulle ske efter Babels torn.

1 Mosebok 10:31 är nästan identiskt med 1 Mosebok 10:20, förutom att det hänvisar till Sems söner.

Fråga: I 1 Mos 11:5 och 1 Mos 18:21, eftersom Gud är överallt, hur kunde då ”Herren stiga ner för att se på staden...”?

S: Detta är ett uttryck för att förmedla att Gud ägnade staden särskild uppmärksamhet.

Fråga: I 1 Mos 11:7 – var de tidiga trosuppfattningarna, såvitt vi vet, alltid polyteistiska, medan monoteismen var en senare utveckling, som det står i den skeptiska boken *Asimov’s Guide to the Bible* på s. 18?

S: Nej. Såvitt vi vet från historien var den tidiga kinesiska religionen monoteistisk, liksom vissa andra sydostasiatiska kulturer. Det tidiga kinesiska namnet på denna monoteistiska Gud var Shang-di, vilket används för Gud i kinesiska biblar idag.

F: I 1 Mos 11:7–9, var språkförvirringen vid Babels torn hämtad från den grekiska berättelsen om Aloadae?

S: Origenes (230–254 e.Kr.) undersökte detta i sin bok ”Origenes mot Celsus”, bok 4, kap. 21, s. 505, och drog slutsatsen att så inte kunde vara fallet eftersom:

a) Han (eller vi) kände inte till någon grek som hade hört talas om detta före Homeros.

b) Homeros levde flera århundraden efter Mose.

För övrigt finns det motstridiga uppgifter om när Homeros levde. Den antika grekiske historikern Aristarchos anger 1044 f.Kr., auktoriteter i Filostratos anger 1159 f.Kr., och i Pseudo-Herodotos verk *Homers liv* anges 1102 f.Kr. I motsats till detta hävdade historikern Theopompos att Homeros levde så sent som 685 f.Kr. Herodotos säger att det inte var tidigare än omkring 730 f.Kr. Utvandringen ägde rum omkring 1447 f.Kr.

Teofilus till Autolykos (168–181/188 e.Kr.), bok 3, kap. 20, s. 117, påpekar också att ”det är bevisat att Mose och hans anhängare levde 900 eller till och med 1 000 år före Trojanska kriget”. Trojanerkriget ägde dock faktiskt rum cirka 250 år senare, inte 900 till 1000 år senare.

Slutsats: Antingen hämtade grekerna berättelsen från de tidigare hebréerna, grekerna hämtade berättelsen från någon annanstans utanför Grekland, eller så bygger de grekiska och bibliska berättelserna på samma händelse.

Fråga: Var det fel att i 1 Mos 11:9 härleda namnet ”Babel” från det hebreiska ordet balal, som betyder ”blandad, förvirrad eller förvirrad”, eftersom Bab-ilu på babyloniska betyder ”Guds port”, som det står i den skeptiska boken Asimov’s Guide to the Bible, s. 55?

S: Nej. Asimov antar att Babel ligger på platsen för staden Babylon. Bibeln säger inte att babylonierna eller sumererna hävdade att det berodde på att språken var blandade, förvirrade eller förvirrade. I stället säger Första Moseboken att oavsett var Babel låg, kunde folket efteråt (inklusive hebréerna som läste Första Moseboken) kalla det Babel eftersom språken var förvirrade där.

F: I 1 Mos 11:10, hur gammal var Sem när syndafloden kom?

S: Här är vad man kan utläsa ur skrifterna, och sedan slutsatsen:

I 1 Mosebok 11:10 står det att Sem var 100 år gammal två år efter syndafloden.

I 1 Mosebok 5:32 står det att Ham, Sem och Jafet föddes när Noa var 500 år gammal.

I 1 Mosebok 7:6 står det att Noa var 600 år gammal när syndafloden drabbade jorden.

Inget i Skriften tyder på att Ham, Sem och Jafet var trillingar. 1 Mosebok 5:32 var ett rundat tal; de tre föddes, troligen en i taget, när Noa var ungefär 500–600 år gammal.

Fråga: Finns det i 1 Mos 11:18–24 några utombibliska uppgifter om Reu, Serug och Nahor?

S: Ingen kan förvänta sig att vi har oberoende uppgifter om varje enskild person. I det här fallet har vi dock troligen sådana uppgifter. De assyriska krönikorna nämner byar i dagens Syrien med namnen Paligg, Reu, Sarugi och Nakhur. Även Mari-arkiven nämner Nakhur.

F: I 1 Mos 11:27 och 1 Mos 17:5, vad är ursprunget till namnen ”Abram” och ”Abraham”?

S: Namnets ursprung är osäkert. Det är ett västsemitiskt namn och betyder troligen ”fadern är upphöjd” eller ”upphöjd fader”. På lertavlor som bevarats från staden Mari (2800–1760 f.Kr.) förekommer namnen Noa, Abram, Laban och Jakob. Namnet ”Abraham” betyder ”många folkens fader” eller ”en stor skaras fader”.

F: Hur påverkar namn, smeknamn och titlar människor på ett subtilt sätt i 1 Mos 11:27 och 17:5?

S: De kan göra minst åtta saker:

De informerar och ger en främling ett första intryck av en persons arbetsuppgift eller betydelse. På ett företag där jag arbetade hade majoriteten av de anställda, och alla som hade en viss erfarenhet, titeln ”vice-president”.

Övertyga människor om att du kan klara jobbet. Varför skulle man anställa någon med en magisterexamen för ett jobb när man istället kan ha en doktorsexamen? Av alla erövrare i historien är det intressant att ”Vilhelm Erövraren” var en av de ytterst få som fick det smeknamnet. Även om han erövrade England, Skottland och senare Irland, fanns det så många tillfällen då det var på håret om hans armé skulle vinna eller utplånas.

Påminn oss själva och andra om exakt vilka vi är.

Förtydliga för andra som redan känner oss exakt vad vår primära identitet är.

Dölja för andra exakt vad vi håller på med. Tänk på en ”rådgivare” vid Planned Parenthood, eller nazisternas ärftliga hälsodomstolar och äktenskapshälsolagen.

Förnedra andra genom att uttala deras namn fel eller ge dem ett nedsättande smeknamn. Bloody Mary, eller Maria I (1516–1558), var dotter till Henrik VIII och katolsk drottning av England. Efter att några protestanter försökt mörda henne lät hon bränna 280 protestanter på bålet och försökte döda eller förvisa fler. Efter att hon avlidit av sjukdom förvisades eller dödades de flesta katoliker i England.

Var ett skämt, som Robin Hoods vän ”Little John” eller fotbollsspelaren ”Refrigerator Perry” i Chicago Bears. (Att tackla honom var som att tackla ett kylskåp.) Countrysångaren Johnny Cash hade en intressant ballad som hette ”A Boy Named Sue”.

Bygg upp andra i deras egna eller andras ögon. Tänk på Alexander den store, Alfred den store, Otto den store, Suleiman den storslagne eller Ivan den store (kallad Ivan den förskräcklige av sina fiender). Å andra sidan kan man framhäva deras grymhet. Rumänerna försökte övertala muslimer att inte försöka invadera Rumänien, eftersom deras kung hette Vlad Spetsaren. Det fanns också den turkiske härskaren Selim den grymme som massakrerade många alawiter.

Ibland kan en kinesisk mamma ge sitt yngsta barn smeknamnet ”duo duo”, vilket betyder ”mer”. Detta kan betyda en ytterligare välsignelse, eller så kan det betyda en oavsiktlig, oönskad extra börda.

Fråga: Lär 1 Mos 11:27 ut att Abram, Nahor och Haran föddes i någon specifik ordning?

S: Även om vissa felaktigt tror att en lista i Bibeln alltid anger vem som föddes först, så stämmer det inte. I 1 Krönikeboken 3:15 anges till exempel Zedekia som Josias tredje son och Sallum/Joahas som den fjärde. Men när Joahas blev kung år 609 f.Kr. var han 23 år gammal, medan Zedekia bara var tio år gammal. Ett annat exempel är att Ham nämns före Jafet, men 1 Mosebok 9:24 visar att Ham var yngre. Om Bibeln alltså ger en lista utan att ange att den är i ordning, bör vi inte försöka läsa in något i Bibeln som inte finns där.

I just detta fall, eftersom Abram var 75 år när han lämnade Haran efter att Terah hade dött (1 Mosebok 12:4), och Terah dog vid 205 års ålder (1 Mosebok 11:32), var Abram inte den son som föddes när Terah var 70 år. Abram föddes inte förrän Terah var minst 130 år.

Fråga: I 1 Mos 11:28, var Abram från staden Ur, eller var han från staden Haran enligt 1 Mos 24:4?

S: Abram var ursprungligen från Ur i Kaldeerna i södra Mesopotamien, men innan han kom till Kanaan bosatte sig Abram och hans släktingar först i staden Haran i dagens Syrien.

Fråga: Varför nämns Ur i Kaldeerna i 1 Mos 11:28, eftersom Ur var en sumerisk stad?

S: Detta ger oss en ledtråd om när detta skrevs. Kaldéerna och sumererna i Irak hade smält samman under Mose tid, och Mose nämnde det land som idag är Irak så som det var känt på Mose tid. Dessutom nämns i Ebla-dokumenten en stad vid namn Uru som låg i Padan-Aram (dagens Syrien). För att vara helt säker på att det inte skulle uppstå något missförstånd stod det alltså ”Ur i Kaldéerna” istället för bara ”Ur”.

F: I 1 Mos 11:28, kunde Abraham ha lämnat en annan stad som hette Ur?

S: Nej. Det fanns en stad nära Haran som hette Ur/Urfa (dagens Edessa), en hettitisk stad som hette Ura i nordöstra Anatolien/Armenien och en hettitisk hamnstad som också hette Ura nära Tarsus. Dessa städer nämns dock först 500 år efter Abraham.

Fråga: Vad vet vi om den mesopotamiska staden Ur, förutom det som står i Bibeln, enligt 1 Mos 11:28?

S: Vi vet mycket om Ur tack vare omfattande utgrävningar. Staden var troligen den största i världen vid den tiden, med en befolkning som uppskattas till 180 000, 200 000 eller 300 000. Den var oval till formen, och stadsvallen är 3 000 fot lång och 800 fot bred. Den hade en ziggurat i tre nivåer, 70 fot över slätten. Murarna var trettio fot höga. Det var en rik stad med spektakulära konstverk. Befolkningen i Ur var relativt sofistikerad, vilket framgår av en matematisk text som visar kubikrötter.

Geografi: Ur hade floden Eufrat på ena sidan och kanaler på de andra sidorna. Marken var något alkalisk, men utmärkt för vete och korn med bevattning. Det fanns omkring 50 olika fiskarter i floderna Tigris och Eufrat. Det fanns inga träd i närheten, så de importerade virke från 400 miles bort.

Civilisation: Cirka 40 % av allt spannmål användes för att tillverka öl. Ett brädspel har påträffats. De hade en- och tvåvåningshus av lertegel och ogasade gator. Ofta fanns en familjegrav under huset.

Litteratur: Den första sumeriska skriften dateras till omkring 3 200 f.Kr., 1 200 år före Abraham. 100 000 lertavlor har återfunnits i Ur, Umma, Lagash, Puzrish-Dagan och Nippur.

Vetenskap: En matematisk lertavla med kubikrötter har hittats. De hade inget decimalsystem, utan använde istället 1, 10, 60, 600, 3 600, 36 000 osv. Ett arv från detta är att vi delar upp cirklar i 360 grader. Deras kalender hade 360 dagar, och de utövade astrologi. Den huvudsakliga zigguraten var mycket välbyggd.

Tempel: Den huvudsakliga zigguraten var tillägnad månguden (inte gudinnan) som hette Nanna/Nannar på sumeriska och Sin på akkadiska/semitiska. Den huvudsakliga zigguraten hade tre nivåer. Den lägsta, som mätte 210 x 140 x 20 fot, byggdes av Ur-Nammu och Dungi. Ur-Nammu levde ungefär vid Abrahams tid. Nabonidus (ca 560 f.Kr.) byggde den andra våningen, och en liten byggnad utgjorde den tredje våningen. Det fanns tempel tillägnade E-num-mah, Nirgal/Ningal (Nannas hustru) och Nannars helgedom.

Historia: Den första dynastin i Ur (2600–2500 f.Kr.) hade kungar vid namn Mesanepada och Aanepada. Gutierna erövrade Ur och härskade där från 2150–2070 f.Kr. tills Ur-Nammu drev bort dem och grundade den tredje dynastin i Ur. Befolkningen i Ur plundrade Susa, elamiternas huvudstad, ungefär 50 år senare. Abraham lämnade Ur före 2000 f.Kr., då Ur kanske såg ut som en av de säkraste platserna att bo på. År 2004 f.Kr. (vissa säger 1950 f.Kr.) plundrade elamiterna Ur, och staden återfick aldrig sin tidigare betydelse. Om Abraham alltså hade varit olydig mot Gud och stannat kvar i Ur, skulle antingen han själv eller hans efterkommande troligen ha blivit förslavade eller dödade.

Fråga: I 1 Mos 11:31, gav sig Abram iväg till Kanaan från Ur, eller från Haran som det står i 1 Mos 12:5?

S: I 1 Mosebok 12 står det inte att Abram befann sig i Haran när Gud kallade honom. Det finns inget som tyder på att 1 Mosebok 11:31 kronologiskt sett föregår 1 Mosebok 12. Många moderna biografier är strikt kronologiska, men det finns inget krav på att de ska vara det, och ofta var det inte strikt kronologiskt i Gamla testamentet och evangelierna. Vi kan bara vara säkra på att det var meningen att texten skulle följa en kronologisk ordning när författaren uttryckligen anger att den är kronologisk. I 1 Mosebok 24:4 står det inte ”mitt födelseland” på hebreiska, utan snarare ”mitt land”, vilket betyder den plats där Abram bodde en tid och där hans närmaste släktingar fortfarande bodde.

Fråga: Varför valde Gud i 1 Mosebok 12:1, 28:10–15 och 32:22–32 just judarna istället för kineserna eller någon annan?

S: För det första har Gud rätten att välja vem Han vill. Här valde Gud inte ett folk, utan snarare en man: Abraham. Senare hänfördes förbundet och avkomman till Isak i 1 Mosebok 17:21 och 21:12. Senare valdes Jakob ut i 1 Mosebok 28:10–15. Abraham var villig att lämna sin kultur och sin stad (Ur), som förmodligen var den största staden (100 000 till 180 000 invånare) och den mest civiliserade staden på jorden vid den tiden. Många människor har en viss önskan att göra det rätta, men få förmögna män skulle vara villiga att offra sina band till sin kultur och religion för att framför allt följa Gud, till och med till en plats han inte kände till (Hebreerbrevet 11:8).

Idag lär Romarbrevet 10:12 och Galaterbrevet 3:28 oss att det för Gud inte finns någon skillnad mellan troende som är judar och icke-judar.

Fråga: Finns det i 1 Mos 12:1 några bevis, utanför Bibeln, på att den sanne Guden uppenbarade sig för någon annan under Abrahams tid eller tidigare?

S: Ja. Först två bakgrundsfakta från Bibeln, och sedan svaret.

B1. I 1 Mosebok 14:18–20 var Melkisedek kung i Salem och präst för den Högste Guden, som han kallade El Elyon. Vi räknar dock inte med Melkisedek, eftersom han endast nämns i Bibeln och Melkisedek kan ha varit en förinkarnerad uppenbarelse av Kristus.

B2. I 1 Mosebok 24:50 trodde Abrams släktingar i Syrien (bland arameerna) på Herren.

Svaret:

A1. Ugaritiska texter (från den kultur som fanns i dagens Syrien och Libanon) nämner också en personlig Gud vid namn ”El” och använde uttrycket ”El Elyon” för den Högste Guden, precis som Melkisedek gjorde. Tyvärr präglades den ugaritiska kulturen av synkretism, och så småningom dyrkade de endast ”El” som en gud bland många.

A2. I Kina, innan buddhismen kom strax efter Kristus och innan konfucianismen och taoismen uppstod några hundra år före Kristus, dyrkade man ett antal avgudar. Men innan dess dyrkade man en högsta Gud, som man kallade Shang-di. De tidigaste skriftliga omnämnandena av Shang-di i Kina dateras till 2600 f.Kr., vilket är cirka 400–500 år före Abraham! Tyvärr beslutade man under Zhou-dynastin, omkring 1000 f.Kr., att ingen utom kejsaren var värdig att tillbe Shang-di, och tillbedjan av Shang-di bland folket dog ut. För några århundraden sedan rådde stor oenighet bland kristna i Kina om huruvida den kinesiska bibeln alltid skulle använda den generiska termen för gudom, Shen, eller även använda det forntida ordet Shang-di. Den senare åsikten segrade, och kinesiska biblar använder både Shang-di och Shen.

Den kinesiske kejsaren dyrkade Shang-di genom att offra en tjur på ett altare av vit marmor under det så kallade ”gränsoffret”, vilket beskrevs av Konfucius i Shu Jing (Historieboken), där han nämnde att kejsar Shun (2256–2205 f.Kr.) utövade denna ritual. Den upphörde år 1911 e.Kr. Här följer ett utdrag ur det som sades under offret:

”I forna tider, i begynnelsen, rådde det stora kaoset, formlöst och mörkt. De fem elementen [planeterna] hade ännu inte börjat kretsa, och varken solen eller månen hade börjat lysa. Du, o andlige härskare, skilde först de grovare delarna från de renare. Du skapade himlen. Du skapade jorden. Du skapade människan. Alla ting med sin fortplantningsförmåga fick sin existens.” För mer information om Shang-di, se en artikel av Ethel Nelson i Creation ex Nihilo vol. 20 nr 3 juni–augusti 1998 s. 50–53.

Koreanerna har en liknande forntida tradition om en Shang-di, som de kallar Hananim. En forntida koreansk Tan-gun-tradition berättar att Hananim hade en son som önskade att leva bland människorna. Du kan läsa mer om Shang-di, Hananim och andra tidiga uppenbarelser som uppenbarligen handlade om den sanne Guden i boken *Eternity in Their Hearts*.

Fråga: Hur höll Gud sina löften till Abraham i 1 Mos 12:1–3, 7?

S: Gud höll dem villkorslöst, oavsett vad Abraham gjorde.

Gud gjorde Abraham till en stor nation. Faktum är att Abraham var stamfader till både israeliterna och många av araberna. (1 Mosebok 12:2)

Gud skulle välsigna Abraham. Abraham levde och dog som en mycket förmögen man och fick dessutom många efterkommande. (1 Mosebok 12:2)

Gud gjorde Abrahams namn stort. Hans namn är högt aktat överallt där det finns kristna, judar och muslimer. (1 Mosebok 12:2)

Gud kommer att välsigna dem som välsignar Abraham och förbanna dem som förbannar Abraham. Länder som välkomnat judar har fått en stor välsignelse, och de som förbannat dem, såsom Nazityskland, har lidit svårt. (1 Mosebok 12:3)

Abrahams efterkommande har haft landet Palestina. (1 Mosebok 12:7)

Fråga: I 1 Mos 12:1–5, talar Gud här till Abram, eller är detta en upprepning av det som Gud sade till Abram i 1 Mos 12:4b–9?

S: Detta är inte en upprepning. I 1 Mosebok 12:1–4a beordrade Gud Abram att göra något utan att säga om Abram gjorde det eller inte. 1 Mosebok 12:4b–9 berättar att Abram gjorde som Gud sa, förutom att Abram också tog med sig Lot.

Fråga: Kan Abraham i 1 Mos 12 ha skrivit det som mormonerna betraktar som helig skrift, kallat Abrahams bok?

S: Nej. Först lite bakgrundsinformation om mormonernas ”Abrahams bok” och betydelsen av förfalskningen, och sedan bevis för att det är en förfalskning. Detta material är hämtat från tidigare skrivet material om mormonismen.

Bakgrund:

Mormonernas ”Abrahams bok” är en del av den mormonska skriften ”Den dyrbara pärlan”. Den utgör grunden för mormonernas anti-svarta lära, som hindrade svarta från att någonsin få tillgång till det mormonska prästerskapet. Den anti-svarta läran ändrades (av den mormonska guden?) år 1978.

Mormonernas ”Abrahams bok” skrevs utifrån forntida egyptiska skriftrullar som Joseph Smith kom över i juli 1835, vilka han hävdade innehöll Abrahams och Josefs skrifter. Han kunde inte forntida egyptiska, vilket få kunde läsa vid den tiden. Han förkunnade att Gud på gudomligt sätt inspirerade honom att översätta några av dessa skriftrullar till engelska, och så kom mormonernas ”Abrahams bok” till.

Dessa egyptiska skriftrullar ansågs en gång vara förlorade och förstörda, men elva av dem hittades på Metropolitan Museum i New York och överlämnades till mormonkyrkan 1967.

Betydelsen av bedrägeriet:

Mormons bok sägs ha översatts från samma språk som Abrahams bok. Om Joseph Smith inte kunde översätta den ena, så översatte han inte heller den andra, och ingen av hans skrifter kan anses vara tillförlitlig. Dessutom, om skriftrullen är en hednisk skrift tillägnad en avgud, skulle Joseph Smith vara en profet, siare och uppenbarare för sin ledare, avguden i skriftrullen.

Här är vad Joseph Smith sade om översättningen: ”En översättning av några forntida uppteckningar, som har hamnat i våra händer från katakomberna i Egypten. – Abrahams skrifter, skrivna av hans egen hand på papyrus.” Pearl of Great Price, s. 29.

Bevis på bedrägeriet:

Det finns tre sätt på vilka vi vet att detta är de egyptiska skriftrullar som Joseph Smith försökte översätta.

1. Tre av de fyra handskrivna originalmanuskripten till Abrahams bok hade egyptiska hieroglyfer i marginalen. Av de drygt åttio egyptiska hieroglyferna på rullen fanns 20, 13 respektive 10 hieroglyfer i manuskripten nr 1, nr 2 och nr 3. När det fanns luckor i skriftrullen lades 7, 6 respektive 6 återställda hieroglyfer till i de tre manuskripten. Utifrån detta kan vi vara säkra på att denna egyptiska skriftrulle var den som Joseph använde.

2. Joseph uppfann en grammatik för det egyptiska språket. Den inbundna boken på trettiofyra sidor, kallad ”Egyptian Alphabet and Grammar”, finns fortfarande i kyrkans ägo. Denna språkbok illustrerar många av de egyptiska hieroglyferna på skriftrullen. En mycket liknande engelsk ”översättning” finns i ”Egyptian Alphabet and Grammar” som i Abrahams bok. Vissa betraktar detta som ett av de mer skadliga fakta som talar emot den inspiration som Joseph hävdade att han hade.

3. Bilderna i början av både den egyptiska skriftrullen och Smiths Abrahams bok är identiska. Den enda skillnaden är en plats som är inritad med blyerts på den egyptiska bilden, men som har fyllts i på den mormonska bilden. Inte bara är bilderna kopierade på samma sätt, utan även bildtexterna i bilderna nr 2 och nr 3, som hänvisar till de egyptiska avgudarna, har kopierats in i den mormonska skriften.

Den faktiska översättningen:

Smith trodde att han översatte dessa hieroglyfer. Läs den faktiska översättningen av dr Klaus Baer på nästa sida. (Dialogue: A Journal of Mormon Thought: hösten 1968, s. 119–120.)

”Osiris skall föras till Khons stora damm – och likaså Osiris Hor, den rättfärdige, född av Tikhebyt, den rättfärdige – efter att hans armar har lagts på hans hjärta och andningstillståndet (som [Isis] tillverkade och som har inskriptioner på insidan och utsidan) har lindats i kungligt linne och placerats under hans vänstra arm nära hans hjärta; resten av hans mumiebandage bör lindas över det. Den man för vilken denna bok har kopierats skall andas för evigt, såsom gudarnas bas gör.” (bas är själar.) På s. 111 konstaterade dr Baer: ”Joseph Smith trodde att hans papyrus innehöll Abrahams bok.”

Smith översatte tusentals engelska ord från dessa hieroglyfer. Joseph sade att detta var Abrahams skrift och hans guds ord. I själva verket var det en variant av Dödsboken – en hednisk egyptisk magibok fylld med hedniska gudar och gudinnor, som ofta begravdes tillsammans med mumier.

Dr Richard Parker vid Brown University skrev i ett personligt brev till Marvin Cowen daterat den 9 januari 1968: ”5. Jag har sett Joseph Smiths egyptiska alfabet och grammatik. Tolkningen av de tecken som påstås vara egyptiska har ingen likhet med den betydelse som egyptologer tillskriver dem.”

För femtio år sedan sade dr A.B. Mercer: ”Ingen av mina elever som skulle visa en sådan total okunnighet om egyptiska som Smith gör, skulle kunna förvänta sig att få mer än noll på ett prov i egyptologi.” (Improvement Era, vol. 16, s. 615.) Detta gäller fortfarande idag.

Dr John A. Wilson sade: ”... vad mig beträffar ser jag fragment av två eller möjligen tre olika papyrusrullar, och var och en av dem ser ut som en traditionell Dödsbok.” (brev av den 5 januari 1968.)

Detaljer i bilderna

Låt oss nu titta på de tre bilderna i Abrahams bok och de tillhörande bildtexterna från en av rullarna och Times and Seasons, volym 3.

Texten och bilderna föreställer typiska egyptiska begravningsscener med egyptiska avgudar. Joseph lärde ut att dessa bilder föreställde Abraham och den sanne Guden.

Faksimil nr 1:

Hor, den rättfärdige sonen till bäraren av samma titlar.

Faksimil nr 2

Må Osiris Sheshonks själ leva

Jag (Min) är en oöverträffad parande tjur.

Må denna grav aldrig vanhelgas.

Faksimil nr 3

O gudar i . . ., gudar i grottorna, gudar i söder, norr, väster och öster, skänk välgång till Osiris Hor, den rättfärdige

Slutsats:

Smiths gud bedrog honom. Joseph Smiths översättning är värdelös. Om du söker Herren, kära mormon, ber jag dig att lämna mormonkyrkan, förkasta Josephs bluff och överlämna ditt liv till den Allrahögste Guden genom Jesus Kristus, Hans Son.

Fråga: Hur kunde Abram i 1 Mos 12:4 vara 75 år gammal när han lämnade staden Haran efter att Terah hade dött? I 1 Mos 11:26, eftersom Terah var 70 år när han fick sina tre söner, Apostlagärningarna 7:4 säger att Abram lämnade Haran efter att Terah hade dött, och Terah dog vid 205 års ålder (1 Mos 11:32), då skulle hans tre söner vara 135 år gamla.

S: Om inte Abram, Nahor och Haran var trillingar (vilket är osannolikt), syftar 1 Mosebok 11:26 på att Terah var 70 år gammal när han började få barn. Abram föddes inte förrän Terah var minst 130 år gammal.

F: Har arkeologer i 1 Mos 12:8 grävt fram staden Ai?

S: Nej. De har inte hittat några rester av en liten stad som sägs ha blivit fullständigt förstörd.

F: Finns det i 1 Mos 12:10–19 några bevis utanför Bibeln på att människor från Kanaan eller andra delar av Mellanöstern kom till Egypten?

S: Ja, det finns det. En gravmålning i Beni Hasan i Egypten visar ”asiater”. Grav 3, som tillhörde Khnumhotep, visar 37 semiter som kommer till Egypten för att bedriva handel. De hade svart hår, spetsiga skägg, långa mantlar, bågar och kastpinnar. I Wycliffe Dictionary of Biblical Archaeology, s. 139, anges att detta är daterat till 1892 f.Kr.

Det är känt att alfabetet först användes av semiter i Egypten år 1800 f.Kr. eller tidigare norr om Luxor. (Se BAR jan/feb 2000, s. 12)

Kameler på väggmålningar i Hatshepsuts tempel nära Theben kan också dateras tillbaka till Abrahams tid.

Fråga: Var det Abraham som i 1 Mos 12:10–19 sa att hans hustru var hans syster i Egypten, eller var det Isak som gjorde det i Gerar i 1 Mos 26:2–11? (En liberal kristen tog upp detta som ett dubbelexempel för att visa att flera författare skrev 1 Moseboken.)

S: Detta är ingen dubbelhet; det rör sig om två separata händelser. Isak fick troligen denna dåliga idé genom att ta efter sin far.

Fråga: I 1 Mos 12:10–20 och 1 Mos 20:1–18, godkände Gud att Abram ljög?

S: Nej. Bibeln redogör ärligt för, men godkände aldrig, Abrams lögn på grund av hans bristande tro på Guds beskydd. Även stora Guds män syndar, och därför bör vi inte förlora modet när vi syndar.

Gud välsignade Abraham på grund av hans tro, inte för att han var syndfri, utan trots hans synd.

Endast Gud är fullkomlig. Vårt mål är att sträva efter fullkomlighet, som vi först kommer att uppnå i himlen. Se diskussionen om 1 Mos 19:30–36.

Fråga: I 1 Mos 12:16, vilka andra bevis har vi för att det fanns kameler i Mellanöstern, utanför Egypten, under denna tidsperiod?

S: Vi har minst fyra bevis:

1. En sumerisk text lyder: ”O Dummuzi, ge mig kamelmjölk – kamelmjölken är söt, kamelgrädden är söt” (Oppenheim, A. (1960) Chicago Assyrian dictionary, vol. 7)

2. En plakett vid Tell Asmar i Irak, från 2500–2000 f.Kr., visar en ryttare på en dromedar (Dostal, W. (1959) ”The Development of Bedouin Life in Arabia Seen from Archaeological Material.” I A. Abdalla m.fl., Studies in the History of Arabia vol. 1, s. 16, 13)

3. Ett sigill från Syrien från 1700-talet f.Kr. visar två personer som rider på en baktrisk kamel (Porada, E. (1977) ”A cylinder Seal with a Camel in the Walters Art Gallery.” Journal of the Walters Art Gallery 36).

4. En syrisk förteckning från 1700-talet f.Kr. nämner ”en [måttenhet] som foder till kamelen” (Wiseman, D. (1950) ”Ration Lists from Alalakh VII.” Journal of Cuneiform Studies 13).

Se Stephen Caesar ”Science, Scholarship and Scripture – Domesticated Camels in Genesis” i Christian News den 6 augusti 2001, s. 17.

Fråga: I 1 Mos 13:1–18, var det Lot som valde var Abraham skulle bo, eller gav Gud Abraham det utlovade landet att bo i?

S: Båda delarna. ”Samverkan” är läran om att Gud använder händelser och människor, till och med vilseledda och onda människor, för att fullborda sin vilja och hålla sina löften. Abram (Abraham) lät Lot välja mellan den östra eller västra sidan av Jordanfloden, och Lot valde den östra sidan. Samtidigt som Gud lät Abram flytta in i det allmänna området hade Gud också specifikt planerat att Abram skulle få den västra sidan av Jordanfloden. Gud använde Lots val för att fullborda sin vilja.

F: I 1 Mos 13:1–18, vad gör man när det uppstår oenighet mellan två personer eller två parter och man inte ser något hopp om att lösa oenigheten?

S: Det är bra att först samarbeta för att försöka lösa oenigheten. En sak som hjälper är att försöka se på situationen ur den andra personens perspektiv. Försök sedan hjälpa dem att se på det ur ditt perspektiv. Visa dem vad ditt bästa alternativ är om ni inte når en överenskommelse. Fråga dem vad de skulle göra om de var i ditt ställe. Ibland, precis som att ”trä en tråd genom en nål”, finns det ett sätt att gå en medelväg och ge båda sidor det mesta av vad de vill ha.

Ibland är det inte möjligt att nå någon kompromiss eller lösning. Ibland är det bäst att gå skilda vägar, och då gäller det bara att skiljas som vänner. När ni går skilda vägar, gör det på bästa möjliga villkor, med förlåtelse om det behövs. Även om Abraham och Lot inte hade någon meningsskiljaktighet mellan sig, fanns det inte tillräckligt med bete i ett område för båda deras hjordar tillsammans. Därför var de tvungna att gå skilda vägar; det fanns inget annat sätt.

Naturligtvis är försoning bättre än separation. Men för att försoning ska fungera måste båda parter, inte bara en, vara villiga att försonas.

Fråga: I 1 Mos 13:8 och 29:15, på vilket sätt var dessa män bröder?

S: I 1 Mosebok 13:8 kallar Abram Lot för sin bror, medan Laban i 1 Mosebok 29:15 kallar Jakob för sin bror. Bibeln beskriver att Abram och Laban uttryckte både sina nära känslor och sitt blodsband, men de var inte egentligen bröder.

Den skeptiska boken *Asimov’s Guide to the Bible*, s. 819–820, ser inget problem med detta, men tillägger att det i dessa fall vanligtvis ges tillräckligt med genealogiskt material för att vi ska kunna fastställa det exakta släktskapet. Så är inte fallet med Jesu bröder, så de var troligen biologiska halvbröder.

Fråga: I 1 Mos 13:12, slog Lot upp sitt tält nära Sodom, eller bodde Lot i Sodom enligt 1 Mos 14:12?

S: Båda påståendena är troligen sanna, vid olika tidpunkter. Att vara nomad innebar att man lätt kunde flytta runt. Lot hade säkert sitt tält långt från Sodom innan han skilde sig från Abrams grupp. Senare hade han det säkert nära Sodom och i det omgivande området som kontrollerades av Sodom (storsodom). Därefter bodde han i Sodom (antingen i ett tält eller ett hus). Senare, i 1 Mosebok 19:3, hade Lot ett hus i Sodom.

F: I 1 Mosebok 14:1–2, vilka är dessa kungar?

S: Detta inträffade omkring 2000 f.Kr., så det är inte förvånande att vi inte kan hitta vissa av dessa härskare. Elam var dock en stormakt som hade erövrat Abrams stad Ur omkring 2004 f.Kr. Shinar är det ord som både Gamla testamentet och egyptierna använde för Babylonien. Chederlaomer låter som kudur (elamitiska för tjänare) och Lagamar (en elamitisk gudinna). Cheder (=Kudur) var den första delen av namnet på många elamitiska kungar. Tidal verkar vara besläktat med det hettitiska namnet Tudhaliya, och det fanns åtminstone fem senare hettitiska kungar som hette Tudhaliya. Städerna Si-da-mu (Sodom) och I-ma-ar (Gomorra) nämns i Ebla-tavlorna, skrivna 2400–2250 f.Kr. Vi har inga uppgifter om Arioch av Ellasar, men det finns oberoende historiska belägg för en kung Ariochu av Larsa, en viktig sumerisk stad. Dessutom står det i *History of Israel*, s. 61, att Arriyuk(ki) eller Arriwuk(ki) är känt både i Mari och Nuzi som ett hurritiskt namn.

Enligt John Warwick Montgomery i *Evidence for Faith*, s. 157, identifierade man tidigare Amraphel med Hammurabi, men detta är felaktigt. Han säger också att Arioch föredras framför Ariochu, eftersom Arioch var ett vanligt namn på den tiden. Det var ett hurritiskt namn, liksom namnet på en kung i Mari (cirka 1750 f.Kr.), och det förekommer på lertavlorna i staden Nuzi (1500 f.Kr.). Eftersom det var ett vanligt namn kunde ett obestämt antal kungar från ett obestämt antal mindre provinser, okända för den moderna världen, ha haft det.

Sammanfattningsvis användes dessa märkliga namn endast under denna begränsade tidsperiod. Det är högst osannolikt att någon skulle ha skrivit ner dessa namn, om de inte hade haft exakta historiska kunskaper om denna tid.

Fråga: Hur kunde det i 1 Mos 14:1–2 förekomma ”allianser” av kungar som stred mot varandra?

S: Det skulle ha funnits mycket få allianser mellan kungar före den mäktiga stadsstaten Ur:s fall år 2004 f.Kr. Det skulle ha funnits mycket få allianser efter Hammurabis uppkomst i det gamla Babylon omkring 1700 f.Kr. Montgomery noterar dock att allianser var vanliga mellan den tid då elamiterna förstörde Ur år 2004 f.Kr. och den tid då elamiterna plundrade Babylon år 1725 f.Kr.

Ingen på Mose tid skulle försöka hitta på en trovärdig historia om kungliga förbund, eftersom monolitiska imperier dominerade. Att någon nämner sådana allianser visar att han hade en korrekt kunskap om den tidsperioden. Enligt Evidence for Faith, s. 157–164, nämns i ett brev som hittades i Mari koalitioner bestående av tio, femton och tjugo kungar. Dessutom är minst fem andra allianser kända.

Fråga: Finns det i 1 Mos 14:1–17 några bevis utanför Bibeln för Sodom, Gomorra och de andra städerna?

S: Ja. Det fanns inga sådana bevis förrän arkeologerna fann Ebla-tavlorna. De nämner si-dam-mu (Sodom) och sa-ba-i-im (Zeboiim). (Julius Africanus [200–245 e.Kr.] kallar detta Seboim.) I-ma-er är troligen Gomorra.

F: Vad betyder Ashteroth-Karnaim i 1 Mos 14:5?

A: Det finns två möjligheter.

1. Det kan möjligen betyda Ashtarte med de två hornen, eftersom denna gudinna avbildades med två horn i Gezer och Bet-Shan.

2. Det betyder troligen staden Ashteroth som ligger nära Karnaim, för att skilja den från andra städer som är uppkallade efter gudinnan.

Fråga: Vem är horiterna i 1 Mos 14:5–6, 36:20 och 5 Mos 2:12,22?

S: Horiterna kom från det som idag är Armenien. De omnämns för första gången under Sargons tid i Akkad på 2400-talet f.Kr.

F: Hur kunde Abram och hans allierade, endast 318 män, i 1 Mos 14:14 besegra en invaderande armé bestående av en allians mellan fyra stora kungar?

S: 1 Mos 14:15 antyder att detta inte var ett regelrätt slag. Det var troligen en överraskande nattlig räd av beridna trupper mot en oförberedd armé. Det fanns få hästar i öknen, och få människor öster om Egypten hade kameler, förutom Abraham. En blixtattack av beridna trupper från öknen skulle alltså vara helt oväntad. För det andra var Abraham allierad med tre andra hövdingar, och deras del i krigsbyten visade att även de deltog i räden. Naturligtvis kan Gud också ha hjälpt till.

Fråga: Hur kan Abrams räd i 1 Mos 14:14 jämföras med andra överraskningsattacker i historien?

S: Armén drog sig uppenbarligen tillbaka från Dan till Damaskus, cirka 40 miles (64 km) bort, så Abrams armé vann ”slagfältet”. Låt oss titta på överraskningsattacker, attacker mot större arméer och slutligen betrakta det ur fiendernas perspektiv. En del av dessa siffror kommer från Encyclopedia Britannica.

Först ska vi titta på överraskningsattacker.

I slaget vid San Jacinto 1836 genomförde Sam Houston och 743 oerfarna soldater en räd på dagtid mot 1 800 mexikanska soldater och vann.

I slaget vid Trenton korsade Washington Delaware på natten, överraskade de hessiska legosoldaterna och tillfångatog 1 000 av dem.

I Teutoburgskogen dödade germanen Arminius 14 000 erfarna romerska soldater i ett överraskningsanfall.

Låt oss nu titta på segrar mot alla odds.

I slaget vid Marathon år 490 f.Kr. besegrade 10 000 greker 20 000 perser.

Vid Cannae år 216 f.Kr. besegrade 56 000 karthagier (med effektivt insatt kavalleri) 86 000 romare.

Vid al-Qadissiyat år 636/637 e.Kr. besegrade 30 000 muslimer 120 000 perser.

Vid Farsalos år 48 f.Kr. besegrade Julius Caesar och 20 000 soldater Pompeius och 45 000 soldater.

Vid Dorylaeum år 1097 besegrade 70 000 korsfarare 250 000 muslimer och dödade omkring 30 000 av dem. (Korsfararna hade rustningar, men å andra sidan kan Abrams soldater ha haft rustningar medan den invaderande armén hade tagit av sig sina.)

Alexander den store mot perserna, Julius Caesar mot gallerna och helvetierna, Belisarius, Napoleon och andra besegrade också överlägsna styrkor, om än i större skala. Vi har inga siffror på dessa arméer, förutom att Julius Caesar endast hade 10 000 man när han invaderade Britannien.

Fiendens perspektiv: Anta att du är en elamitisk soldat, utvald att ingå i en elitgrupp som ska åka på ett uppdrag långt bort för att straffa Sodom. Du vet att det finns ett stort antal fiender precis utanför ditt tält, men de är fångar; obeväpnade och välbevakade. Mitt i natten väcks du av beridna trupper från en ny, okänd fiende som stormar in och dödar dina kamrater. Inte nog med det – om de driver iväg dina djur eller befriar och beväpnar fångarna är du dömd. Du gör det förnuftiga och flyr i motsatt riktning mot attacken, för att senare återförenas med dina kamrater.

Förutom alla dessa faktorer hjälpte Gud förstås troligen Abrams trupper att skapa panik och sätta fienden på flykt. För ett ännu bättre exempel på hur Gud hjälpte till med en lyckad överraskningsattack, se striden mellan Gideon och midjaniterna i Domarboken 7:6–25.

F: Vad är intressant med strukturen i 1 Mos 14:17–20?

S: 1 Mosebok 14:17–20 skildrar frestelsen av seger och ett möte med två kungar. Detta presenteras som en kiasm, vilket är ett vanligt poetiskt grepp i hebreiskan.

Kungen av Sodom 14:17

- Kungen av Salem mötte Abraham 14:18

- - Kungen av Salem välsignade Abraham 14:19–20

Kungen av Sodom erbjöd Abraham bytet 14:21

Det hade kanske varit lättare för Abraham att avvisa Sodoms kungs erbjudande efter Melkisedeks välsignelse.

Fråga: Hur kunde Melkisedek, som antagligen var en förbannad kanaanit, i 1 Mos 14:18–19 vara i stånd att välsigna Abraham?

S: Melkisedek är en mystisk person i Bibeln. En del har ansett att Melkisedek var en förinkarnerad uppenbarelse av Kristus. Andra säger att Melkisedek var en gudfruktig man (kanske kanané, kanske inte) som helt enkelt var en förebild för Kristus. Även om Melkisedek skulle ha varit en kanané, hindras inte Gud från att undervisa och helga människor av vilken nationalitet som helst.

Som en sidokommentar kan nämnas att den judiska sekten i Qumran lade stor vikt vid Melkisedek som en himmelsk befriare, som kommer att förkunna Guds frälsning.

Fråga: Hur gammal är staden Jerusalem enligt 1 Mos 14:18?

S: Vi tror att den grundades omkring 3000 f.Kr. Tidiga egyptiska krönikor kallar staden ”Urusalim”, vilket antyder att delen ”salem” i Jerusalem går tillbaka åtminstone lika långt som delen ”Jebus”.

Fråga: Lär 1 Mos 14:18 ut ett ”Melkisedekska prästerskap” av människor, såsom mormonerna lär ut?

S: Nej. Första Mosebok 14 nämner endast en person vid namn Melkisedek. Hebreerbrevet 7:23–24 säger att denne Melkisedek var en förebild för Jesus. Ingenting i Bibeln tyder på att vi idag behöver några fler präster än Jesus.

Fråga: Vad är egentligen ett förbund i 1 Mos 15, och på vilket sätt var förbundet mellan Gud och Abraham ovanligt?

S: Ett förbund är en ömsesidig överenskommelse mellan parter; parterna kan vara jämbördiga, som i ett handelsavtal, eller så kan det vara mellan en hög kung och en underordnad vasall. Förutom att det var ett förbund mellan människan och Gud var detta förbund ovanligt eftersom det var ett ensidigt löfte från Gud; Abraham behövde inte göra någonting.

Fråga: I 1 Mosebok 15, slöt Gud ett förbund med Abram här, eller i 1 Mosebok 17 efter att Ismael hade fötts? (En liberal kristen tog upp detta som bevis för att flera författare skrev 1 Moseboken.)

S: Både det ursprungliga förbundet i 1 Mosebok 15 och den senare bekräftelsen i 1 Mosebok 17 är sanna. Kanske flera decennier senare, i 1 Mosebok 15, ingick Gud ett formellt förbund med Abram, komplett med ett offer, och lovade honom ett barn. I 1 Mosebok 17:2, efter att Ismael hade fötts, bekräftade Gud sitt förbund med Abram, och ett tecken på detta var omskärelseriten. Bekräftelsen av förbundet var avgörande här eftersom Gud behövde rätta till Abrams tankesätt. Abram trodde felaktigt att förbundets löften skulle uppfyllas genom Ismael.

Ett annat exempel på bekräftelse av ett förbund är när israeliterna, efter att Gud hade låtit dem lida nederlag vid Ai, bekräftade det förbund de ingått vid berget Ebal i Josua 8:30–35.

Ibland bör även en kristen, som redan har ingått ett förbund med Gud, ta sig tid att bekräfta sitt förbund.

Det är intressant att jämföra att Gud ingick ett förbund med Abraham och bekräftade det strax innan Isak föddes. Senare gav Gud ett löfte om att sända Messias och bekräftade det med Johannes Döparen strax innan Jesu offentliga verksamhet inleddes.

Fråga: Vad är det som är ovanligt med Eliezers namn i 1 Mos 15:2?

S: Kanske ingenting, men i The Expositor’s Bible Commentary, volym 2, s. 131–132, står det att det ”knappast kan vara en slump” att värdet av bokstäverna i Eliezers namn på hebreiska är 318, samma antal krigare som Abraham hade i 1 Mosebok 14:14.

F: Var det vanligt i 1 Mos 15:2 att utse en arvinge som inte tillhörde den egna släktlinjen?

S: Vi vet inte hur vanligt det var, men Nuzi-tavlorna säger att i Ur kunde ett par adoptera en son som skulle hjälpa dem på ålderdomen, och i gengäld skulle sonen bli arvtagare.

Fråga: I 1 Mos 15:10, gjorde Abraham fel när han inte delade fåglarna på mitten, såsom den falske kristne läraren Rev. Moon lär ut i ”The Divine Principle”, 5:e upplagan, 1977, s. 269, 507?

S: Nej. Prästerna fick aldrig skära fåglarna i två delar enligt 3 Mosebok 1:17 och 5:9.

Fråga: I 1 Mos 15:13, var israeliterna i Egypten i 430 år, eller förtryckta i 400 år?

S: Båda påståendena stämmer. Se diskussionen om Apostlagärningarna 7:6 för att förstå hur israeliterna bodde i Egypten i 30 år innan de förslavades i 400 år.

F: I 1 Mos 15:16, hur kunde israeliterna vara förslavade i endast fyra generationer, eftersom de enligt 1 Mos 15:13 var förslavade i 400 år?

S: I 1 Mosebok 15:13,16 fick Abraham, som troligen uppfattade en generation som 100 år, beskedet: 400 år, 4 generationer. Moses levde till exempel till 120 års ålder.

Fråga: I 1 Mos 15:16, ägde uttåget rum i den fjärde generationen, eller i den sjätte, som 1 Krön 2:1–9 och Matt 1:3–4 antyder?

S: Två saker att tänka på i svaret.

1. Allt beror på hur lång tid man anser att en generation varar. Abraham och Sara fick Isak när de var 100 respektive 90 år gamla. Det var till Abraham som Gud talade här.

2. Hypotetiskt sett skulle det inte vara något fel även om Bibeln hade angett ett annat antal, så länge samma avsnitt hade definierat en generation på ett lämpligt sätt. Faktum är att ”fyra generationer” i 1 Mosebok 15:16 definieras som att vara förslavade i exakt ”400 år” i 1 Mosebok 15:13.

Fråga: Varför hävdar Bibeln i 1 Mos 15:17 och 1 Mos 19:23 att solen ”går ner” och ”går upp”?

S: Det ska jag berätta efter solnedgången. Allvarligt talat, precis som vi använder vanliga idiom och slang för att uttrycka oss, använder Bibeln också hebreiska och grekiska idiom.

Fråga: Vad är ”Egyptens flod” i 1 Mos 15:18?

S: Det är troligen inte Nilen, utan en liten bäck som kallas Wadi el-Arish, som ligger i den östra delen av Sinaihalvön. Det kan antingen vara Wadi el-Arish eller den östra grenen av Nilen.

F: I 1 Mos 15:18 gav Gud Abrams efterkommande hela landet ända till Eufratfloden, så varför fick de inte detta land?

S: Davids och Salomos riken sträckte sig faktiskt ända till Eufrat. Dessutom kan de komma att få landet under det kommande tusenårsriket.

Fråga: I 1 Mos 16:1 står det att Abraham och Sarai inte hade några barn. Hur kunde Abraham då få fler barn efter Isak? (En muslim ställde denna fråga.)

S: 1 Mosebok 16:1 visar att det var Sarai, inte Abraham, som var ofruktbar. Abraham fick fler barn (med sin hustru Ketura), men det gjorde inte Sarai.

Fråga: Begick Abraham äktenskapsbrott med Hagar enligt 1 Mos 16:1–4? (En muslim tog upp detta.)

S: Nej, Ismael var inte resultatet av äktenskapsbrott; han var inte utomäktenskaplig. Fyra punkter att beakta i svaret.

Konkubiner var lagliga: Polygami var tillåtet i Gamla testamentet, och Sara gav Hagar till Abraham som konkubin. Så det Abraham gjorde var ”lagligt” enligt både det som Gud hade uppenbarat för honom och den senare mosaiska lagen, liksom den mesopotamiska lagen vid den tiden.

Liknande exempel: Dessutom är detta inte så ovanligt som det kan verka för vissa moderna läsare. Liknande exempel på en tjänarinna som träder in i stället för en ofruktbar hustru återfinns i lagarna i Hammurabis lag, Nuzi-tavlorna, Alalakh-tavlorna och Mari-tavlorna. Men även om något både är allmänt utövat och ”lagligt”, betyder det inte nödvändigtvis att det behagar Gud. 1 Mosebok 16:4–5 visar att Sara snart ångrade sitt handlande.

Hagar var stolt över sin ställning: Hagar hade inga invändningar mot att bli Abrams hustru. Faktum är att Hagar senare hånade Sarai (1 Mosebok 16:4,5). I Gamla testamentet var det visserligen tillåtet att gifta sig med en fånge, men ingenstans rättfärdigades sex utanför äktenskapet som något annat än syndig omoral.

Däremot är det tillåtet för muslimer att tvinga sina fångar att ha sex med dem, även om de inte är gifta med dem. Se Bukhari, vol. 3, bok 46, kap. 13, nr 717, 718, s. 431–432, s. 432; vol. 9, bok 93, kap. 18, nr 506, s. 372; Sahih Muslim 2:3371–3374; Abu Dawud, vol. 2, nr 2150, 2167 för mer information.

Sammanfattningsvis kan sägas att Gud är helig, att Abraham inte var en äktenskapsbrytare och att kristna har en högre standard för helighet än den som Muhammed hade för sina följeslagare i haditherna.

Fråga: I 1 Mos 16:1–4, vilka exempel känner du till, eller har du sett genom historien, där troende har gjort kompromisser?

S: När Konstantin blev kejsare verkade det som om kristendomens guldålder på jorden hade börjat.

Att Abraham två gånger kallade Sara för sin syster (1 Mosebok 12:11–20; 20:1–2)

Akans vackra babyloniska mantel, 200 siklar silver och en guldklump (Josua 7:20–23)

Kristus till Petrus: Gå bakom mig, Satan (Matteus 16:23)

Judas för 30 silvermynt. Kanske för att tvinga Jesus att agera också. (Matteus 26:14–16)

Ananias och Saffira som sålde åkern och påstod att de gav bort alla pengarna. (Apostlagärningarna 5:1-11)

Demas, eftersom han älskade denna värld (2 Timoteus 4:10)

Martin Luther och judarna

Slaveriets ”normalitet” i Amerika. En tredjedel av sydstatsborna var slavar. Emancipationsproklamationen befriade omkring 3 miljoner slavar.

En del av kyrkan i Tyskland och på det kinesiska fastlandet gjorde kompromisser av rädsla

C5-missionärer: Treenigheten

I 1 Mosebok 25:1 gifter han sig med Ketura. Hennes barn, midjaniterna, blev senare en nagel i ögat på israeliterna. När Abraham dog begravde Isak och Ismael honom, men de andra sönerna dök inte ens upp.

Nationellt

I allmänhet verkar människor vara bättre på att följa order än att ifrågasätta om dessa order bör följas.

Urbefolkningen i Amerika: Brott mot fördrag med siouxerna när guld upptäcktes i Black Hills 1874, nez percéerna och andra.

Nez Perce-stammen bröt mot Walla Walla-fördraget från 1855, som gav stammen 7,5 miljoner acres på deras förfäders mark och rätten att jaga och fiska på mark som avträtts till regeringen. Senare upptäcktes dock guld, och vita nybyggare grundade olagligt staden Lewiston på Nez Perce-stammens mark. Nez Perce-kriget juni–oktober 1877

Att inte göra något åt de 1,5 miljoner människor som dödades i det armeniska folkmordet som inleddes den 5 juni 1915. År 1939 använde Hitler den ursäkten för att börja utrota judarna.

Abort: Hur många aborter har gjorts i USA sedan 1970? Det rätta svaret är att vi inte vet, eftersom vissa delstater inte rapporterade in siffrorna. Men från 1970 till 2012 är siffran över 44 miljoner. Det motsvarar ungefär 1/5 till ¼ av alla graviditeter. I Kanada var siffran 720 000 mellan 2007 och 2014. I Europa är det ungefär 1/3 av graviditeterna. I Asien är siffran också hög.

Fråga: I 1 Mos 16:1–4, vilka lärdomar kan vi dra av varför andra kristna har gjort kompromisser?

S: Kompromisser beror ofta på någon drivande faktor. Det kan handla om trygghet, girighet eller andra dåliga motiv. Vi kan också kompromissa och misshaga Gud av goda motiv, till exempel en önskan att vinna fler människor för vårt budskap.

Fråga: Hur ser syndiga kompromisser ut i en kristens liv, enligt 1 Mos 16:1–4?

S: Kompromisser kan vara både dödliga och subtila. Medan en groda som släpps ner i en gryta med kokande vatten har tillräckligt med förnuft för att omedelbart hoppa upp, kommer en groda som släpps ner i varmt vatten, som gradvis kokas upp, att stanna kvar där tills den kokas ihjäl.

Frestelser att kompromissa är som smuts eller grus som kommer in i ditt liv, och de är oundvikliga. Men vad gör du med gruset? Låter du det förorena dig, eller låter du det bli en pärla och en del av en evig skatt? När du frestas att kompromissa, gläd dig! Din seger över det är en möjlighet att behaga Herren och få belöningar i himlen.

Fråga: I 1 Mos 16:1–4 är ”kompromiss” i sig inte ett negativt ord; ibland är det okej att kompromissa. Vad är skillnaden mellan en bra kompromiss och en dålig kompromiss?

S: Inte alla enklare vägar är dåliga. Att kompromissa innebär ofta att man går med på saker, eller att man gör saker på ett sätt som man normalt sett inte skulle vilja göra, för att få någon annans samarbete. När det gäller icke-moraliska frågor, i relationer och ofta på arbetsplatsen är kompromisser något bra och nödvändigt. I kyrkan kan kompromisser vara bra när det gäller saker som varken är bibliska eller antibibliska, till exempel vilken sorts musik man ska använda. Men när en kompromiss innebär att man uttryckligen gör saker som misshagar Gud, eller förnekar sin tro, är det bättre att förlora förhandlingen, affären, relationen eller jobbet än att kompromissa. Men en kompromiss kan också innebära att man indirekt gör saker som misshagar Gud. Hur är det då med att frivilligt bidra med tid, pengar eller kompetens för att hjälpa en välgörenhetsorganisation som finansierar Planned Parenthood? Planned Parenthood är en stor abortklinik.

Fråga: I 1 Mos 16:1–4, vilka krafter i våra liv idag uppmanar oss att kompromissa på ett dåligt sätt?

S: Det finns många påverkningar.

Media: Internet, TV, filmer, tidningar osv. Hur många av er visste att Facebook har censurerat viss konservativ information? Om ni använder AOL, hur många av er vet att AOL försöker lyfta fram allt som är negativt om kristendomen eller kristna pastorer?

Lagar: Kongressen får inte stifta någon lag som rör inrättandet av en statsreligion.

Domstolar: Bör ett ölföretag få lov att avskeda en chaufför om den muslimske chaufförens religiösa övertygelse hindrar honom från att distribuera alkohol? Bör en domstol år 2015 döma mot ett kristet par som äger ett bageri i Oregon och tvinga dem att betala mer än 136 000 dollar, bara för att de vägrade att baka en tårta till ett homosexuellt bröllop?

Arbete: I vissa jobb finns det påtryckningar att ljuga och vara oärlig. En kristen chef jag känner blev medtagen till en strippklubb av sin chef. Ibland finns det nästan obligatoriska fester där det finns mycket alkohol, och en person kan känna sig pressad att dricka eller ta en shot.

Ibland vänner: Jag träffade en kristen i Dublin, Irland, som hade varit alkoholist större delen av sitt liv. När han väl blev kristen visste han att han inte borde bli berusad, men det var svårt för honom att bryta sina gamla vanor, eftersom hans vänner alltid bad honom att följa med till puben. Han löste till slut problemet genom att inte ha några pengar på sig. När hans vänner frågade honom sa han att han kunde följa med, men att de skulle få betala eftersom han inte hade några pengar med sig. Efter en eller två gånger slutade de att fråga.

Ibland familjen: I Nordafrika blev en muslimsk tonårspojke kristen, så hans mamma lade råttgift i hans mat. Ibland ansöker en make eller maka om skilsmässa för att den andre har blivit kristen eller slutat gå till sin religiösa församling. I Utah berättade Sandra Tanner att det fanns mormonska män som hon talade med som sa att de visste att mormonismen inte var sann, men att de inte kunde lämna mormonismen offentligt, eftersom deras fruar då skulle skilja sig från dem och ta barnen med sig. Jag känner personligen till ett icke-religiöst par som gifte sig för många år sedan, och när mannen blev kristen vägrade hustrun att ha intima relationer med honom under ett helt år om han inte slutade vara kristen. Till slut löstes det när hon själv blev kristen. Ibland är det mer subtilt, som att alltid planera att åka till sjön eller göra andra aktiviteter på söndagsmorgnarna.

Fråga: I 1 Mos 16:1–8, eftersom Hagar var slav, var Abrahams sexuella förening med henne då en påtvingad våldtäkt, liknande det som vissa muslimer tillåts göra enligt sin religion? (Se Bukhari Hadiths vol. 3, bok 46, kap. 13, nr 717, 718, s. 431–432)

S: I 1 Mosebok 16:3 står det att Hagar blev Abrams hustru, och hon hade uppenbarligen inga invändningar. Faktum är att Hagar var stolt över sin graviditet och hånade Sarai (1 Mosebok 16:4,5). I Gamla testamentet var det visserligen tillåtet att gifta sig med en fånge, men ingenstans rättfärdigades sex utanför äktenskapet som något annat än syndig omoral.

F: I 1 Mos 16:3; 17:20; 21:13 – hänvisar det faktum att Hagar är Ismaels mor till Muhammed?

S: Hagar, Abrahams bihustru, och hennes son Ismael nämns i Bibeln. Det råder dock viss osäkerhet om huruvida ’Adnan (Muhammeds förfader) härstammar från Ismael. Den kände tidiga muslimske historikern al-Tabari skriver i vol. 6, s. 37: ”Genealogerna är överens om vår profet Muhammeds härstamning så långt som till Ma’add b. ’Adnan, … men de är oeniga om vad som kommer därefter.” I slutändan är detta dock en avledningsmanöver, eftersom det faktum att Ismael förekommer i Bibeln inte visar att Muhammed kommer från Gud.

Fråga: Vad betyder egentligen Guds namn El Shaddai i 1 Mos 17:1; 28:3; 35:11; 43:14; 48:3; 2 Mos 6:3?

S: El-Shaddai är ett namn på Gud som bokstavligen betyder El ”Gud” Shaddai ”Allsmäktig” enligt Ungers bibelordbok s. 1000–1001, The New NIV Dictionary of the Bible s. 309–310 och Wycliffe Bible Dictionary s. 695. Detta namn var ett av de viktigaste namnen på Gud som Abraham, Isak och Jakob kände till. Även om de hade lärt sig Guds ”personliga” namn, Jahve, uppenbarade sig Gud inte för dem som Jahve, såsom han gjorde för Mose enligt 2 Mosebok 6:2–3.

Namn på Gud gäller även Jesus som en del av den heliga treenigheten, men det finns inget som tyder på att El Shaddai gäller Jesus i högre grad än Fadern eller den Helige Ande.

Det hebreiska ordet el användes på ett sätt som mycket liknar hur vi idag använder det engelska ordet ”God/god”. Vi kallar den ende och allsmäktige Skaparen för Gud, medan vi kallar en avgud för en ”gud”, osv. Ordet Shaddai (Allsmäktig) utan el förekommer i 1 Mosebok 49:25; 4 Mosebok 24:4,16; Rut 1:20,21; 31 gånger i Job 5:17–40:2; samt Psaltaren 68:14; 91:1.

Vissa liberala kritiker hävdar att El-Shaddai härstammar från ett hedniskt uttryck för ”bergsgud”, men det finns inga belägg för att Bibeln avser detta.

El Shaddai används i Första Moseboken till Abraham i 17:1; till Jakob i 28:3; 35:11; 43:14; 48:3; och till Mose i Andra Moseboken 6:3.

Liknande namn på Gud är El Elyon, ”den Högste Guden”, som används av Melkisedek (1 Mosebok 14:18; 4 Mosebok 24:16; 5 Mosebok 32:8; 2 Samuelsboken 22:14; Psaltaren 9:2; Jesaja 14:14; Klagovisorna 3:35,38), El Hai, ”den levande Guden”, i Josua 3:10, eller helt enkelt El, ”Gud”, på många ställen.

Fråga: Vad betyder det i 1 Mos 17:3 att Gud är Allsmäktig? Gud kanske väljer att inte göra vissa saker, men vilka är de fyra saker som Gud inte kan göra?

S: Gud kunde ha skapat oss alla som robotar om han hade velat. Men Gud ville skapa varelser som hade fri vilja att välja att älska honom eller inte. Detta innebär att människor som Josua kunde välja att ”tjäna Herren” (Josua 24:15). Människor som fariséerna kunde avvisa Guds avsikt för sig själva, eftersom de ”avvisade Guds avsikt för sig själva” (Lukas 7:30). Vissa kunde ”hålla fast vid värdelösa avgudar” och ”överge hans kärleksfulla hängivenhet” (Jona 2:8).

Här är fyra saker som den Allsmäktige Gud inte kan göra.

Ljuga (Hebreerbrevet 6:18)

Låta sig frestas av det onda (Jakob 1:13)

Förneka sig själv (2 Timoteus 2:13)

Svär vid någon som är större än Han själv (Hebreerbrevet 6:13)

Fråga: Vad är betydelsen av att namnet Abram ändrades till Abraham i 1 Mosebok 17:5?

S: Namnet Abrams ursprung är osäkert. Det är ett västsemitiskt namn och betyder troligen ”fadern är upphöjd” eller ”upphöjd fader”. Namnet ”Abraham” betyder ”mångas fader” eller ”fader till en skara”.

Detta kan betraktas som ”ett skämt som blev verklighet”. Medan Abram betyder ”far” – ett ironiskt namn för en barnlös man – tar namnet Abraham verkligen priset, eftersom det betyder ”en mångas far”. Som det står i 735 Baffling Bible Questions Answered, s. 39: ”Vi kan nästan höra fnissandet när den barnlöse Abram tillkännagav för sina många herdar och deras familjer att han från och med nu skulle kallas Abraham.” Att få barn var särskilt viktigt i det forntida samhället, men man kan förstå hur den barnlöse Abrahams tro på Gud gjorde honom till ett lätt mål för hån. Ändå uppfyllde Gud sitt löfte, och Abraham i himlen kunde le åt det skämt som Gud spelade för att uppfylla Abrahams innerliga önskan.

Fråga: I 1 Mos 17:5, hur allvarligt tror du att Gud tar det vi kallas, och det vi kallar andra människor?

S: Jag skulle våga påstå att Gud tar de namn vi ger oss själva, eller som vi ger andra, på större allvar än de flesta människor gör.

1 Mosebok 35:10 – Jakob fick ett nytt namn: Israel.

I Jesaja 62:2 lovar Gud sitt folk ett nytt namn.

Lukas 1:13, 60–63. Gud ville verkligen att Johannes Döparen skulle heta Johannes.

Lukas 1:31 – Ängeln sa till Maria att hon skulle ge sitt barn namnet Jesus. Namnet Jesus/Josua nämns redan i Sakarja 3:8–9.

Matteus 5:22 där man kallar människor för tomhuvade, dumma eller luftskallar

Matteus 12:35–37: Vi kommer att dömas för varje meningslöst ord vi yttrar

Uppenbarelseboken 3:12: De som tillhör församlingen i Filadelfia kommer att få ett nytt namn.

Fråga: I 1 Mos 17:5 finns en kristen sång med texten ”Säg mig, än en gång, vem jag är i Dig”. Varför behöver vi påminnelser om vilka vi är?

S: Det beror inte på att vi helt tappar bort vem vi är. Snarare kan vår primära identitet – som Guds barn – trängas undan av alla de sekundära saker som vi också är. Vi kan vara make eller maka, förälder, barn, vän, kollega, konsument, beundrare och tusen andra saker. Dessa saker är inte nödvändigtvis dåliga. Men som troende är vi först och främst Guds barn. Det är viktigt att inte glömma det, att identifiera de saker som tenderar att få oss att glömma det och att mildra deras effekter.

Fråga: Varför beordrade Gud i 1 Mos 17:12 att omskärelsen skulle ske just på den åttonde dagen?

S: Skriften säger inget om detta. Däremot koagulerar blodet hos nyfödda inte lika bra som hos vuxna. Efter att de har ätit och fått i sig vitamin K innehåller deras blod mer protrombin, som används vid blodkoagulering. För spädbarn som inte får vitamin K-injektioner når protrombinnivåerna sin topp den åttonde dagen. Därför var detta den idealiska dagen för att utföra omskärelsen.

Som en sidokommentar nämns i Wycliffe Bible Dictionary, s. 354, att egyptierna praktiserade manlig omskärelse; en bild visar hur den utförs på en 13-årig pojke. Där står det att de flesta semitiska folken uppenbarligen praktiserade omskärelse. Även etiopierna praktiserade senare omskärelse. Araberna, som härstammar från Ismael, praktiserade också omskärelse före islam. Omskärelse praktiserades inte av filistéerna, babylonierna, assyrierna och senare edomiterna.

Fråga: Vilka andra folk praktiserade omskärelse enligt 1 Mos 17:12?

S: Den grekiske historikern Herodotos skriver i sin Historia, bok 2, kap. 104, s. 69, att endast egyptierna, etiopierna och kolchierna praktiserade omskärelse. Han hävdar att kolchierna emigrerade från Egypten. Han nämner också att vissa fenicier och syrier praktiserade detta och påstår att de lärde sig det av egyptierna.

Den tidiga författaren Bardesan/Bardesanes (154–224–232 e.Kr.) säger att folket i den romerska provinsen Arabien praktiserade omskärelse, men att romarna tvingade dem att upphöra med det när de erövrade provinsen. Detta står i *The Book of the Laws of Diverse Countries*, s. 730. Efter att Jerusalem föll år 70 e.Kr. uppfördes ett tempel tillägnat Jupiter på platsen år 130 e.Kr. av den romerske kejsaren Hadrianus, som också förbjöd judarna att utföra omskärelse.

Fråga: I 1 Mos 17:17 och 1 Mos 18:12, skrattade Abraham och Sara av misstro, eller skrattade Sara av glädje i 1 Mos 21:6?

S: Båda verserna kompletterar varandra. Abraham och Sara skrattade av misstro innan Isak blev till. Ibland, när en person verkligen vill ha något och någon erbjuder sig att ge det till dem, kan den mänskliga naturen vara sådan att man inte tror på det och skrattar bort det för att skydda sig mot besvikelse.

Men Sara skrattade återigen av glädje när Isak föddes.

F: Varför tillrättavisade Gud Sara för att hon skrattade i 1 Mos 17:17 och 1 Mos 18:12–15, men inte Abraham?

A: Att skratta av förvåning första gången man får höra något skiljer sig från att skratta av skepsis vid senare tillfällen när man redan har fått höra det. Det hebreiska ordet för skratt, sahaq, betyder båda delarna.

Fråga: I 1 Mos 17:19, namngavs Abrams utlovade barn som Isak här, eller i 1 Mos 21:3?

S: Innan Isak föddes sa Gud i 1 Mosebok 17:19 att han skulle kallas Isak. Denna vers anger inte om de gav honom det namnet eller inte. Efter att Isak föddes berättar 1 Mosebok 21:3 att de faktiskt gav honom namnet Isak. Det är ungefär som när ängeln Gabriel sa till Maria att hon skulle ge sin son namnet Jesus, och efter att han föddes lydde de vad ängeln hade sagt.

Fråga: Varför omskärde Abraham i 1 Mos 17:27 alla män som föddes i hans hus, vare sig de var slavar eller fria?

S: Abraham var inte bara intresserad av att hans egna avkommor skulle ingå i Guds förbundsfamilj på jorden, utan alla i hans hushåll. Detta skulle innebära att även deras efterkommande skulle ingå i Guds förbundsfolk.

Filo den jude (15/20 f.Kr. till 50 e.Kr.) gav i princip samma svar i ”Frågor och svar om Första Moseboken”, III (62), s. 863.

Fråga: I 1 Mos 18:1–10, tror du att Abraham var gästvänlig därför att han insåg att Gud besökte honom, eller därför att han i allmänhet var gästvänlig?

S: Vi ser inte exakt vid vilken tidpunkt Abraham insåg att detta inte var några vanliga besökare, förutom att det var före verserna 13 och 14. Hebreerbrevet 13:2 kan tyda på att Abraham inledningsvis inte insåg detta. Generellt sett ska vi vara gästvänliga, som det står i 1 Petrusbrevet 4:9.

Fråga: Vilka risker skulle det innebära för Abraham att vara gästvänlig enligt 1 Mos 18:1–10?

S: Abraham var oerhört förmögen, så det hade kanske varit säkrare att inte låta främlingar eventuellt spionera på hans läger, med antalet vakter och var värdeföremålen förvarades. Det hade kanske varit säkrare inledningsvis att låta en av Abrahams tjänare tala med dem, snarare än att riskera ett bakhåll. Slutligen hade det kanske varit säkrare att gå till deras plats istället för att de skulle komma till honom. Men Abraham tänkte uppenbarligen inte på något av detta. Abraham var en gästvänlig man.

Men Romarbrevet 12:13, Hebreerbrevet 13:2, 1 Petrusbrevet 4:9 och 1 Timoteusbrevet 5:10 uppmanar oss att vara gästvänliga mot främlingar. Det säkraste vore kanske att aldrig vara gästvänlig, men i så fall måste vi välja mellan det som verkar vara det säkraste och att lyda Guds bud.

Fråga: Vad var kristofanierna och teofanierna i Gamla testamentet i 1 Mosebok 18?

S: Kristofani är ett begrepp som beskriver ett framträdande av Kristus på jorden, innan han föddes av Maria. En teofani är ett framträdande av Gud, vare sig det är Fadern, Sonen, Anden eller Treenigheten. Eftersom vissa är oense om skillnaden mellan en kristofani och en teofani, och det ibland är oklart om en ängel är ett framträdande av Kristus eller bara en ängel, följer här en lista över möjliga teofanier i Gamla testamentet.

I Edens lustgård före syndafallet. (1 Mosebok 1:29–3:24)

Möjligen Melkisedek (1 Mosebok 14:18–20)

Samtalet med Hagar, som såg ängeln (1 Mosebok 16:8–14)

Abrahams tre besökare (1 Mosebok 18:1–33)

Gud uppenbarade sig för Abram (1 Mosebok 17:1–2)

Troligen inte Jakobs stege, eftersom detta endast var en dröm (1 Mosebok 28:12-15)

Troligen inte Jakobs kamp med ängeln (1 Mosebok 32:30)

Gud uppenbarar sig för Jakob vid Betel (1 Mosebok 35:9-15)

Mose och den brinnande busken (2 Mosebok 3:2-22)

Det täta molnet (2 Mosebok 19:9)

Vid berget Sinai (2 Mosebok 19:11-12; 24:9,10)

Mose som ser Guds rygg (2 Mosebok 33:19-20)

Josua och Herrens härförare (Josua 5:13–15)

Gideon ser en ängel (Domarboken 6:11–24)

Ängeln uppenbarar sig för Samsons mor (Domarboken 13:3–5)

Molnet över förbundsarken (1 Kungaboken 8:11–13)

Elia i klippsprickan (1 Kungaboken 19:9-18)

Avfärden från templet (Hesekiel 10:3–18) och Jesaja 6 räknas förmodligen inte, eftersom det handlade om visioner.

En viktig punkt är att i vissa av dessa fall, såsom med Josua och befälhavaren, insåg människan inte först att det var Gud.

Fråga: Första Mosebok 18 och 19 består av två distinkta delar: 18:1–19 och 18:20–19:33. Vilka är de två saker som både förenar och kontrasterar dessa två delar?

S: Det handlar om två besök; i det första ville ett gudfruktigt gift par ha ett barn men kunde inte få det. I det andra ville människor begå homosexuellt våldtäktsförsök. I det första visade Abraham stor gästfrihet; i det andra var stadsborna mordiskt ogästvänliga, och Lot var gästvänlig på ett märkligt, desperat sätt.

Fråga: Eftersom Abraham i 1 Mos 18:2 bugade inför kungar, stöder detta då den katolska och ortodoxa sedvänjan att buga inför avbildningar?

S: Nej, bilddyrkan är obiblisk eftersom vi enligt det andra budet inte får ha avbildningar för tillbedjan. Oavsett vad man anser om bilddyrkan kan denna vers dock inte användas för att rättfärdiga att man bugar sig inför avbildningar. Till skillnad från avbildningar,

1. bugade sig Abraham för att visa respekt för en verklig person.

2. visade Abraham respekt för en hednisk kung; det handlade inte om vördnad eller någon form av religiös hedring.

3. Abraham bad inte till dessa kungar. Han bad inte heller till Gud genom dessa kungar, såsom de ortodoxa hävdar att de ber till Gud genom bilderna.

En läsare hävdade att vördnad inte skiljer sig från respekt inom den ortodoxa kristendomen. Det stämmer dock inte, eftersom de östortodoxa ber till (eller mer exakt genom) bilder till Gud och olika helgon. Ändå skulle de inte ta sin hustru, sitt barn, sina föräldrar eller någon annan de respekterar, placera dem framför sig och be till dem.

Fråga: I 1 Mos 18:2, när ska vi buga och när ska vi vägra att buga?

S: Vi bör inte buga för några religiösa avbildningar; detta inkluderar hinduiska bilder, statyer eller bordsdekorationer under Divali-festivalen. Att buga för att visa respekt för någon, som japaner ofta gör, är helt i sin ordning.

Fråga: I 1 Mos 18:6 äger Gud boskapen på tusen kullar, och om Gud på något sätt vore hungrig skulle han inte behöva säga det till någon (Ps 50:10–12). Om Gud hade velat äta något behövde han verkligen inte låta Sara och Abraham sätta sina matlagnings- och serveringsfärdigheter på prov. Varför tror du att Gud ”sänkte sig” till att låta dem servera honom?

S: Gud ville umgås med dem. Det är ungefär som när en pappa och hans åttaårige son bygger ett staket tillsammans. Behöver pappan pojken? Skulle inte pappan kunna göra det snabbare utan att pojken ens var där? Skulle inte staketet se bättre ut utan den lille pojkens ”bidrag”? Dessa frågor missar poängen; poängen är att pappan och sonen ska bygga något tillsammans som ett team. Pappan förstår det. Ibland kanske barnet inser det, ibland inte.

Naturligtvis går det inte alltid enligt våra planer som människor. En gång när en av mina döttrar gick i fjärde klass sa hon till mig att hon ville göra ett konstprojekt tillsammans med mig. Jag tyckte att det var en jättebra idé, så vi gjorde en ”uggla” av en papperspåse tillsammans, precis som hon ville. Jag tyckte att slutresultatet såg okej ut, men när den var klar grät hon och frågade varför hon inte kunde ha fötts hos damen tvärs över gatan, som var bildlärare. Ibland kan vi förstöra stunden med Gud också, genom att gråta för att något inte levde upp till våra förväntningar, eller inte var så imponerande som vi hade velat att det skulle vara.

Fråga: I 1 Mos 18:16–33, vad var det som gjorde att Sodom och Gomorra inte bara var onda, utan så onda att Gud skulle förstöra dem?

S: Först vad som inte är svaret, och sedan tre svar, som alla kan vara betydelsefulla.

Det fanns visserligen inget påtagligt vittnesbörd om Gud i dessa städer, men det fanns inget vittnesbörd om Gud i många städer, så det var inte orsaken i sig.

a) Kanaaniterna utövade i allmänhet spädbarnsoffer och religiös prostitution. I 1 Mosebok 18:32 står det att det inte ens fanns tio rättfärdiga människor i staden.

b) Men folket i Sodom och Gomorra ägnade sig också åt homosexuella handlingar, och deras utbredda homosexualitet var avskyvärd för Gud.

c) De ville våldta änglarna, som uppenbarade sig som män, på ett homosexuellt sätt. Gud hade dock redan beslutat att förstöra staden innan änglarna anlände. Deras allmänt ogästvänliga inställning gentemot besökare gav dem dock fräckheten att försöka våldta dem.

Fråga: Hur kunde man i 1 Mos 18:16–33 övertala Gud att inte förstöra Sodom och Gomorra? (Bibelkritikern Bart Ehrman säger att Marcion tog upp detta i Lost Christianities, s. 196)

S: Tre punkter att beakta i svaret.

1. Gud lät sig inte övertalas att inte förstöra Sodom och Gomorra; han förstörde dem faktiskt.

2. Gud behövde inte Abrahams vädjan, lika lite som han lär sig något av våra böner.

3. Snarare interagerar Gud med oss på sätt som vi kan förstå. Även om Guds uppenbarade vilja ibland förändras när vi förändras, ger inte ens 1 Mosebok 18:16–33 någon indikation på att Gud ändrade vad Han avsåg att göra till följd av samtalet med Abraham. Ibland har Gud nedlåtit sig att låta oss veta vad Han tänkte och varför.

Fråga: Lär 1 Mos 18:10,14 och 1 Mos 21:1,2 att Gud gjorde Sara gravid, som det hävdas på s. 217 i *Born Again Skeptic*?

S: Nej. Ateisten missade poängen att Gud inte återvände för att göra Sara gravid, utan att Gud återvände efter att sonen hade fötts. Gud sa endast tre saker om Saras son.

1. Gud skulle besöka dem igen nästa år, som det står i 1 Mosebok 18:10,14.

2. Gud skulle uppfylla sitt löfte om att Sara skulle få en son, som det står i 1 Mosebok 21:1.

3. Och viktigast av allt: sonen skulle härstamma från Abraham (1 Mosebok 17:15, 17). För att vara exakt härstammade sonen från Abrahams egen kropp, som det står i 1 Mosebok 15:4.

Fråga: Varför säger Abraham just här i 1 Mos 18:27 att han bara är stoft och aska?

S: Abraham, den erfarne förhandlaren och diplomaten, inser att han ställer en mycket djärv begäran till Gud. Abraham vill först erkänna att han är ingenting inför Gud och inte har någon rätt att tvinga Gud att göra någonting, innan han ber Gud att ändra det som Gud har uppenbarat.

F: Var synden i Sodom och Gomorra i 1 Mosebok 19 verkligen brist på gästfrihet, som det står i Hesekiel 16:49?

S: Det är bara en del av historien. Vissa homosexuella citerar Hesekiel 16:49 men bortser från Hesekiel 16:50, där det står att de ”begick avskyvärda handlingar”. 1 Mosebok 19:5–7 betonar homosexualiteten. Judasbrevet 7 talar också om dem som ”hängav sig åt otukt och jagade efter främmande kött”. 1 Mosebok 13:13 visar att Sodoms ondska fanns redan innan Lot anlände.

F: Varför skulle någon som Lot överhuvudtaget bo på den här platsen i 1 Mosebok 19?

S: Vad tänkte Lot på? Kanske fanns det ekonomiska incitament för att bo i staden. Kanske var Lot högt aktad som en av stadens ledande medborgare. Kanske hade han förlorat hela sin förmögenhet efter att kungarna tillfångatagit Sodoms invånare.

Vad tänkte Lot inte på? Det finns inget som tyder på att Lot någonsin ställde sig frågan: ”Är detta en bra miljö för mig andligt sett?” Han frågade uppenbarligen heller aldrig: ”Är detta en bra miljö för mina barn?”

F: I 1 Mos 19:1–3, hur blev ”tre män” i 1 Mos 18:2 till två änglar/män i 1 Mos 19:1, och varför verkade de behöva tak över huvudet?

S: Det handlade om teofanier, eller uppenbarelser av Gud. Gud kunde lätt ändra antalet som syntes. Två främlingar kunde verka behöva tak över huvudet. Medan Abraham, som tidigare hade fått besök av Gud, kanske snabbt insåg att de tre inte var vanliga män, kanske Lot inte kunde se att de inte var vanliga män. Vi vet inte. Men de kunde ha framträtt som helt vanliga män. Lot kunde helt enkelt ha ignorerat dem, medveten om att torget i den staden var ganska farligt. När de väl hade sagt till honom att de inte behövde hans hjälp kunde Lot ha tänkt: ”Tja, jag försökte hjälpa till, men om de vill utsätta sig för fara bryr jag mig inte.” Men det gjorde Lot inte; han insisterade på att de skulle få hans skydd från den farliga situationen.

Vem skyddade vem? Ironiskt nog verkade det först som om de bara kom till Lots hus därför att Lot insisterade på att skydda dem. Det kan ha verkat komiskt för änglarna i himlen att se denna dödliga människa besluta sig för att skydda dessa änglar. Men det visade sig att änglarna skyddade Lot och hans familj den natten, och i slutändan skyddade de hela Lots familj, utom hans hustru, från döden senare.

Fråga: Varför erbjöd Lot i 1 Mos 19:8 sina oskuldsfulla döttrar till folkmassan?

S: Skriften berättar inte om Lots motiv till denna onda handling, men vi kan se tre saker.

1. Lot befann sig i en desperat situation, och han kanske drabbades av panik och tog saken i egna händer.

2. Han visste att männen i Sodom inte var intresserade av hans döttrar.

3. Lot hade bott i Sodom länge, och han visste förmodligen att dessa män inte var intresserade av hans döttrar. Lot försökte troligen vinna tid.

En kombination av allt ovanstående. Döttrarna var redan utlovade till äktenskap, och om männen hade utnyttjat hans döttrar visste både de och Lot att de klaner som de blivande männen tillhörde skulle hämnas på männen. Om en klan inte fick rättvisa eller hämnd för ett uppenbart oförrätt som begåtts mot dem, kunde de framstå som svaga och andra klaner skulle inte respektera dem. Således kunde ett mord eller en våldtäkt i senare tider utlösa ett klankrig, såvida inte gärningsmännen överlämnades för bestraffning eller om den drabbade klanen gick med på blodspengar som betalades av den skyldiga klanen.

Bibeln godkänner inte Lots handling här; den redogör bara för den. Om Bibeln bara vore ”propaganda”, skulle man förvänta sig att den skulle redogöra för allt positivt och aldrig nämna något negativt. Men Bibeln är inte propaganda, utan Guds sanna ord, och den berättar ärligt om människors liv, med alla brister och fel.

Fråga: I 1 Mos 19:23–26 skyddade änglarna inte bara Lot, utan hela hans familj. Om Lots hustru faktiskt var skyddad, varför dog hon då och förvandlades till en saltstod?

S: Änglarna skyddade verkligen dem alla, inklusive Lots hustru. Men Lots hustru lämnade deras skydd. Eller för att vara mer precis: hon stannade kvar när hon borde ha gått vidare. Ibland, när Gud befaller oss att gå någonstans för att göra något, kan det verka mycket säkrare för oss att bara stanna kvar. Men Gud vet bäst. Ett andra exempel där det visade sig vara farligt att stanna kvar gäller Abraham själv. Abraham lämnade Ur, förmodligen en av de största städerna i hela Mellanöstern, och kanske i hela världen, omkring 2000 f.Kr. År 1950 f.Kr. förstörde elamiterna hela staden, som hämnd för att staden Ur tidigare hade förstört elamiternas huvudstad Susa. Att inte lyda Gud och stanna kvar i Ur skulle ha lett till att Abraham dödats eller förslavats. Men det kunde Abraham förstås inte veta vid den tidpunkten.

Fråga: I 1 Mos 19:24–26, hur förstördes Sodom och Gomorra exakt?

S: Bibeln säger helt enkelt att Herren lät svavel och eld regna ner, och att Lots hustru, som stannade kvar, förvandlades till en saltstod. Även om vi inte har fler detaljer vet vi att området är rikt på tjära (petroleum) och asfalt på ytan. Föreställ dig en storm, vind och blixtar som skulle antända tjäran. Den resulterande elden skulle skapa sin egen vind, och hela området är inte någon plats man skulle vilja befinna sig på. Å andra sidan kan det i första hand ha varit ett vulkanutbrott, ungefär som ett mini-Mount St. Helens i delstaten Washington 1980.

F: Vet vi, utifrån 1 Mos 19:26, om det sedan dess har funnits andra än Lots hustru som har förvandlats till ”en saltstod”?

S: Fysiskt sett har människor och hundar dödats omedelbart och deras kroppar bevarats genom att de täcktes av aska i Pompeji när Vesuvius utbröt. Detta har utan tvekan hänt även vid andra stora utbrott.

I överförd betydelse förhärdades Lots hustru till okänslighet av sin kärlek till det liv hon lämnat bakom sig. Många har sedan dess också förhärdats av sin kärlek till världen. Uppenbara exempel är narkomanen som letar efter en dos och alkoholisten som letar efter en drink; de är inte riktigt medvetna om de enkla glädjeämnena i livet omkring dem. Synd i allmänhet, eller att önska sig något framför Gud, kan göra dig mindre uppmärksam på de goda saker som Gud har gett oss. Klemens av Alexandria (verkade 193–217/220 e.Kr.) var bland de första att se denna tillämpning i ”Uppmaning till hedningarna”, kap. 10, s. 201.

Fråga: Varför lär Bibeln i 1 Mos 19:30–36 att Lot hade sex med sina döttrar? Jag kan helt enkelt inte tro att detta var rätt.

S: Bra, Bibeln säger inte att det var rätt. Incest och otukt är onda handlingar, och Bibeln redogör ärligt för vad Lot gjorde.

Till Lots försvar påpekar Irenaeus i *Mot kätterierna*, kap. 31 (182–188 e.Kr.), att Bibeln visar att Lot inte deltog på grund av lust, utan att hans motståndskraft var nedsatt efter att ha druckit för mycket.

Origenes (225–254 e.Kr.) sade att berättelser som den om Lot och hans döttrar finns i den heliga skriften för att visa på Bibelskrivarnas strävan efter sanning, eftersom de inte ens undanhöll det som var till deras nackdel. Origenes i *Mot Celsus*, bok 4, kap. 45, s. 518

Fråga: Hur kunde filistéerna, enligt 1 Mos 20 och 2 Mos 23:31, befinna sig i Israel på Abrahams tid, omkring 2000 f.Kr.?

S: Även om det skedde en massiv migration år 1200 f.Kr., var de tidigaste lagren i Ashdod bebodda redan på 1600-talet f.Kr. (H.F. Vos, *Archaeology in Bible Lands*). Någon bodde i det bördiga landet redan då, och det finns inga historiska belägg för att det inte skulle ha varit filistéerna. Efter att egyptierna besegrade filistéerna år 1190 f.Kr. kom de i stor skala till Palestina, och det är rimligt att de skulle dra sig tillbaka till de platser där de redan hade städer.

Fråga: Varför sa Gud i 1 Mos 20:3,6 att Abimelek var en död man, när Abimelek ändå levde?

S: Gud förändras inte (Malaki 3:6; Jakob 1:17; Hebreerbrevet 13:8). Men Hesekiel 33:12–20 visar att Guds uppenbarade vilja gentemot människor kan förändras när de förändras.

Se diskussionen om 2 Mosebok 33:5–6; 5 Mosebok 20:17; Jeremia 15:6; Jona 3–4; Jona 3:10 och Jona 4:1–2 för mer information.

F: Vad betyder Abimelek i 1 Mos 20:3, 8–10, 1 Mos 26:1, Dom 8:31 och Dom 9:1?

S: Ab betyder far och melech betyder kung eller härskare. Det betyder antingen ”kungens far” eller ”fadern är kung”. Förutom att det är namnet på två kungar i Gerar och på Gideons son, skriver Cyril Aldred i boken *Akhenaten King of Egypt*, s. 186, att Abimilki var en härskare i Tyros som nämns i Amarna-breven (1400–1370 f.Kr.).

F: Varför gifte sig Abram med sin halvsyster Sarai i 1 Mos 20:12?

S: Incest var inte uttryckligen förbjudet på den tiden. Dessutom var Abram inte nödvändigtvis en troende när han gifte sig.

Fråga: I 1 Mos 21:8–14, gjorde Abraham rätt i att skicka bort Hagar?

S: Normalt sett skulle det vara fel av Abraham att skicka iväg Hagar, modern till hans barn, och hennes tonårige son ensamma utan skydd och med lite vatten, även om Hagar hade hånat Sara i 1 Mosebok 21:9. Det är därför Saras begäran oroade Abraham djupt i 1 Mosebok 21:11. I just detta fall sa dock Gud till Abraham att han skulle göra det, och att allt skulle ordna sig. Gud själv gav Hagar och Ismael vatten (1 Mosebok 21:17–19), och Gud var med Ismael medan han växte upp (1 Mosebok 21:20).

Som en sidokommentar kan nämnas att Hagar faktiskt var ett semitiskt namn. Det fanns många semiter som bodde i den norra delen av Egypten.

Fråga: I 1 Mos 21:14. Om man läser Gamla testamentet framgår det tydligt att den förstfödde sonen (det vill säga Guds utvalde, arvtagaren till sin far) i 1 Mosebok är ISMAEL, och de lögner som judarna infogade i Gamla testamentet för att göra honom arvlös (varför? Eftersom de inte kunde acceptera någon utifrån sin stam) blir tydligt synliga när de skrev att ISHMAEL tillsammans med sin mor HAGAR förvisades från ABRAHAMS stam för alltid?, men när vi läser vidare i Första Moseboken finner vi att den sanna historien är att ”ISHMAEL dog i närvaro av alla sina bröder” (familj) och vidare att ”ISAAC” dog i närvaro av alla sina bröder”. Dessa uttalanden från Bibeln visar tydligt på ytterligare en judisk tilläggshistoria, nämligen att de var tvungna att hitta på händelsen om den permanenta förvisningen av HAGAR och ISHMAEL för att kunna ersätta ISHMAEL, som var den ursprunglige ”ABRAHAMS ende son” vid den tidpunkt då ABRAHAM var villig att offra vad som helst av kärlek till och lydnad mot Guds vilja; det visar också att löftet om mänsklighetens frälsare gavs genom ISHMAEL (den förstfödde sonen) och inte ISAAC (den andre sonen). (Detta sade en muslim)

S: För det första är kanske vissa muslimer inte medvetna om att Koranen inte specificerar om den son som offrades var Ismael eller Isak.

Ditt påstående att Ismael dog i närvaro av ”sin familj” bevisar inte att han inte blev förvisad. Det enda Bibeln säger om detta är 1 Mosebok 25:17b, där det står: ”Sedan drog han sin sista andedräkt och dog, och han samlades till sitt folk.” Detta var en vanlig eufemism för att säga att han dog. Naturligtvis kunde hans barn och svärföräldrar ha befunnit sig i hans närhet. Detta kan inte bevisa att han begravdes hos sina förfäder, eftersom även Abraham ”förenades med sitt folk” i 1 Mosebok 25:8, och det betyder inte att han begravdes i Ur i Kaldeerna.

I motsats till vad du frågar om står det aldrig att Abraham skulle offra sin förstfödde son. Istället skulle Abraham offra sin ende son, eftersom Ismael redan hade skickats bort och Isak var det enda löftets barn.

Jag har dock en fråga till dig: kan Koranen ha fel?

1. Sura 32:23 ”Vi gav sannerligen tidigare skriften till Mose. Tvivla därför inte på att den når dig; och Vi gjorde den till en vägledning för Israels barn.” Håller du alltså med om att Toran, så som den ursprungligen gavs, var korrekt och kom från den sanna Guden?

2. Sura 5:46 ”Och i deras [profeternas] fotspår sände vi Jesus, Marias son, för att bekräfta Toran som hade kommit före honom; vi sände honom evangeliet; däri fanns vägledning och ljus. Och en bekräftelse av Toran som hade kommit före honom: en vägledning och en förmaning till dem som fruktar Allah.” Håller du alltså med om att Toran på Jesu tid, så som han bekräftade den, var Allahs sanna ord?

3. Döda havsrullarna innehåller många kopior av manuskript från Gamla testamentet från Kristi tid och tidigare. Tre punkter där du anser att Bibeln innehåller fel är:

3.1. Isak var det utlovade barnet, förbundet. 1 Mosebok 17:19,21

3.2. Ismael och Hagar förvisades. 1 Mosebok 21:8–19

3.3. Abraham offrade Isak istället för Ismael – 1 Mosebok 22:1–18

Döda havsrullarna nämner att Isak är det utlovade barnet. Filon var en judisk lärd som levde i Alexandria i Egypten och dog år 50 e.Kr. Han skrev en kommentar till Första Moseboken, och hans kommentar visar att Första Moseboken på hans tid var densamma som den vi har idag.

Klemens av Rom var en tidig kristen biskop, troligen den Klemens som Paulus nämner, och som skrev ett brev till korintierna år 96–98 e.Kr. Han nämner att den son som Abraham erbjöd sig att offra var sonen som han fått i sin ålderdom. [Han nämner dock inte uttryckligen Isak].

4. Du kan inte klandra kristna för att de dömer utifrån dina anklagelser mot evangeliet från både Jesu och Muhammeds tid på grund av sura 5:47. Där står det: ”Låt evangeliets folk döma enligt vad Allah har uppenbarat däri...” Håller du alltså med om att kristna bör döma enligt evangeliet, av vilket vi har kopior från långt före Muhammeds tid? Om inte, är då Koranen felaktig?

Sura 5:48 säger: ”Till er (Bokens folk) sände Vi Skriften i sanning, som bekräftar den Skrift som kom före den och bevarar den i säkerhet: döm därför mellan dem enligt vad Allah har uppenbarat, och följ inte deras fåfänga begär, som avviker från den sanning som har kommit till er...” Om du är en muslim som inte håller med om dessa ord, hur skiljer då Allah mellan Sina ord, som Han tillåter fromma troende att lära sig endast i förvanskad form, och Sina ord som förblir oförvanskade?

De flesta muslimer tror på haditherna, som är de auktoritativa samlingarna av Muhammeds uttalanden och handlingar, som de högsta auktoriteterna efter Koranen. Av de sex stora erkända hadithsamlingarna är Bukhari den högsta. Jag tänkte att du kanske skulle vilja läsa vad den säger om Hajar [Hagar] och Ismael.

Bukhari, vol. 4, bok 55, kap. 9, nr 583, s. 373: ”Abraham förde henne [Hagar] och hennes son Ismael, medan hon ammade honom, till en plats vid Ka’ba under ett träd på den plats där Zamzam ligger, på den högsta platsen i moskén. Under dessa dagar fanns det ingen i Mecka, och det fanns inte heller något vatten. Så lät han dem sätta sig där och placerade bredvid dem en läderpåse med några dadlar och en liten vattenflaska med lite vatten, och gav sig sedan av hemåt. Ismaels mor följde efter honom och sade: ”O Abraham! Vart är du på väg, när du lämnar oss i denna dal där det inte finns någon vars sällskap vi kan njuta av, och där det inte finns något (att njuta av)?” Hon upprepade detta för honom många gånger, men han vände sig inte om för att se på henne. Då frågade hon honom: ”Har Allah befallt dig att göra så?” Han svarade: ”Ja”. ... (s. 374, samma hadith) ”Profeten sade: ’Detta är ursprunget till traditionen att människor vandrar mellan dem (dvs. Safa och Marwa). När hon nådde Marwa (för sista gången) hörde hon en röst och bad sig själv att vara tyst och lyssnade uppmärksamt. ... Hon såg en ängel vid Zamzam-källan som grävde i jorden med sin häl (eller sin vinge), tills vatten flödade fram från den platsen.” Din uppfattning stämmer alltså varken överens med Bukhari eller Bibeln.

Den berömde tidiga muslimske historikern al-Tabari (839–923 e.Kr.) undersökte om det var Ismael eller Isak som nästan offrades, och han sade att det var Isak, inte Ismael (al-Tabari, vol. 2, s. 68). Han ägnade tio sidor åt att diskutera de muslimska auktoriteter som hävdade att det var Isak och de som hävdade att det var Ismael (al-Tabari, vol. 2, s. 82–92), samtidigt som han drog slutsatsen att det var Isak.

Jag anser dock att denna fråga – vilken av Abrahams söner som var vilken – är en bagatell jämfört med att kunna besvara frågan i Ordspråksboken 30:4f: ”Vem har låtit jordens alla ändar uppstå? Vad är Hans namn, och vad är Hans Sons namn? Det vet du säkert.” (Green’s Literal Translation)

Fråga: Varför uppmuntrade Gud i 1 Mos 22 till människooffer med Abraham och Isak?

S: Fyra punkter att beakta i svaret.

1. Abraham hade redan visat att han älskade Gud mer än sitt folk och sin kultur, men Gud prövade Abraham för att se om han älskade Gud mer än sin egen kära son.

2. De tio budorden (du skall inte döda, osv.) gavs inte förrän Moses var på berget Sinai.

3. Även i detta enda fall där Gud inledningsvis beordrade offret hindrade Gud att det genomfördes. Ingen människa dog.

4. Gud Fadern bad inte Abraham om något som Han inte själv gjorde, när Han offrade Jesus för vår skull.

Som Chip Ingram (skrev den 20 maj 2007): ”Vid någon tidpunkt kommer Gud att be dig om din Isak. Du kommer att upptäcka Guds största kraft när du överlämnar dig. … Att överlämna sig till Gud är det som saknas i kyrkan idag.”

Fråga: I 1 Mos 22:1–18, kan den pojke som Abraham nästan offrade vara Ismael, inte Isak, som muslimerna hävdar? Hur skulle annars Isak kunna vara Abrams ”enda son”?

S: Det var Isak som nästan offrades och inte Ismael, av minst fem skäl:

Inte ens Koranen säger att det var Ismael: 1 Mosebok 22:2 säger att det var Isak. För muslimer gäller att även om Koranen tar upp detta i sura 37:99–111, står det ingenstans i hela Koranen om det var Ismael eller Isak.

Den enda pojken som Abram hade vid den tiden: Ismael var 14 år när Isak föddes, enligt 1 Mosebok 17:25 och 1 Mosebok 18:10. Hagar och Ismael skickades iväg till en annan plats den dag Isak avvänjdes, enligt 1 Mosebok 21:8–10. Abraham prövades ”lång tid” efter detta enligt 1 Mosebok 21:34, och en ”pojke” låg på altaret enligt 1 Mosebok 22:12.

Ensam son i Guds ögon: Gud förkunnade i 1 Mosebok 21:12 att det var genom Isak och inte Ismael som Abrahams avkomma skulle räknas. Abraham hade inte Ismael hos sig eftersom Ismael och hans mor ”förvisades” genom att skickas bort enligt 1 Mosebok 21:10–12.

Den ende arvingen i denna värld: Isak var den ende arvingen, och ”enda son” betyder också ”älskad son”. Även om den dåtida kulturen accepterade att man tog sig bihustrur för att skaffa avkomma, skulle arvet och förstfödslorätten tillfalla sönerna till de egentliga hustrurna, inte sönerna till bihustrurna.

Den ende sonen enligt löftet: I 1 Mosebok 21:12 står det: ”Genom Isak skall din avkomma räknas.” Abraham hade också andra söner, men de föddes efter detta.

Fråga: Hur kunde Isak i 1 Mos 22:2 vara Abrams ”enda son”?

S: Även om Ismael föddes först hade han vid denna tidpunkt redan skickats bort, och Isak var den ende son som Abram fortfarande hade kvar hos sig. Isak var den ende arvingen, och ”ende son” kan också betyda ”älskad son”. I 1 Mosebok 21:12 står det: ”Genom Isak skall din avkomma räknas.” Abraham hade också andra söner, men de föddes efter detta. Även om det i den tidens kultur var accepterat att ta sig byrackor för att skaffa avkomma, skulle arvet och förstfödslorätten tillfalla sönerna till de egentliga hustrurna, inte sönerna till byrackorna.

Fråga: I 1 Mosebok 22:2 – leder den Helige Ande någonsin människor till att bryta mot det som har uppenbarats i Bibeln?

S: Nej. Tre punkter att beakta i svaret.

1. Naturligtvis ledde Gud inte Abraham att göra något som stred mot den uppenbarade Skriften, eftersom ingen Skrift hade skrivits ned på Abrahams tid.

2. Eftersom Skriften har uppenbarats, säger Gud inte till någon att göra saker som strider mot Hans uppenbarade bud. Även när den Helige Ande drev ut Jesus i öknen, där Jesus frestades av Satan, frestade den Helige Ande inte Jesus eller sa till Jesus att göra något fel.

3. Gud önskar inte att någon ska utföra handlingar som strider mot Hans vilja. Inte ens när Gud befallde Abraham att ta Isak som offer tillät Gud inte Abraham att genomföra mordet på Isak.

Så, Gud kunde säga det till Abraham då, eftersom Mose lag ännu inte hade skrivits ned. Men varken då eller idag vill Gud någonsin att någon ska genomföra ett människooffer.

Fråga: I 1 Mos 22:12 sa Gud: ”Nu vet jag att du fruktar Gud.” Visste Gud inte vad Abram skulle göra?

S: Naturligtvis visste Gud det, men uttrycket betyder att det var just vid denna tidpunkt som Abraham bevisade vad han skulle göra.

Isak var det viktigaste i Abrahams liv. Men var Isak viktigare än Gud? Abraham visade att Gud kom först i hans liv. I Jakob 1 står det att prövningen av vår tro ger uthållighet. Men även om vi kanske vill ha en tro som aldrig tar risker, är det inte den tro som Gud lät växa fram hos Abraham eller andra. Abraham hade inget val när det gällde typen, omständigheterna eller tidpunkten för prövningen av hans tro, och det har vi vanligtvis inte heller.

Fråga: Hur kunde hettiterna befinna sig i Palestina enligt 1 Mos 23 och 2 Mos 3:8?

S: Hettiterna var ett folk med ett stort utbredningsområde, och en koloni hade bosatt sig i Palestinens berg. De indoeuropeiska hettiterna plundrade Babylon år 1590 f.Kr. Andra anser att detta avser hatti, ett icke-indoeuropeiskt folk som erövrades före år 2000 f.Kr. Hatti och hetti skrivs på samma sätt på hebreiska.

Fråga: Varför nämns det i 1 Mos 23:2 att Kiriat-Arba också kallas Hebron?

S: Det finns två möjliga, kompletterande skäl till varför Hebron nämns här.

Kom ihåg att även om Abraham levde omkring 2000 f.Kr., skrevs Första Moseboken under Mose tid, 1447–1407 f.Kr., så den staden kan ha kallats Hebron av israeliterna och/eller kanaaniterna under Mose tid. De israeliska spionerna kände till Kanaans geografi och använde kanske detta namn för staden under Mose tid.

Oavsett vilket kallade israeliterna staden endast Hebron, inte Kiriat-Arba, strax efter erövringen under Josua. Denna enkla förklarande anmärkning om att Kiriat-Arba nu är Hebron kan ha lagts till kort därefter.

Fråga: I 1 Mos 23:2 är förhandlingar vanligtvis ett givande och tagande. Till exempel säger säljaren 300 dollar. Köparen säger 100 dollar. Säljaren säger 250 dollar; köparen säger 150 dollar. Kanske enas de om 200 dollar. Hur kan detta vara motsatsen till en vanlig förhandling?

Varför sa Abraham: ”Jag är en främling och en utomstående bland er”?

1 Mos 23:5–6 Hettiterna: Du är en furste bland oss. Begrav dina döda i vilken som helst av våra gravar utan kostnad.

1 Mos 23:7–9 Abraham bugar och ber: ”Var snäll och förmedla till Efron att jag får köpa grottan på hans mark.”

1 Mos 23:10–11 Efron: Du kan få grottan gratis.

1 Mos 23:12–13 Abraham bugar: Jag vill betala för grottan. Vad är marknadsvärdet på fastigheten?

1 Mos 23:14–15 Efron: Det är 400 siklar.

1 Mos 23:16 Abraham argumenterade inte och förhandlade inte, utan gick helt enkelt med på att betala 400 siklar.

En sikkel var vid denna tid en viktenhet och blev först senare en valutaenhet.

I Josua 7:21 stal Akan 200 siklar silver. På Abrahams tid var en manlig slav värd ungefär 20 siklar. Några århundraden tidigare var en slav värd 10 till 15 siklar. På Mose tid, ungefär 500 år senare, var en slav värd 30 siklar. Priset för åkern motsvarade alltså ungefär tio slavar.

Svaret är att hur rik Abraham än var, så brydde han sig inte om denna lilla summa pengar. Han brydde sig mer om att de skulle se att Abraham betalade marknadsvärdet för den, och därmed bli mer benägna att lämna graven orörd. Ibland är det mer fördelaktigt för dig att inte utnyttja din fördel så mycket som möjligt, utan ge något till den andra sidan för att bygga upp goodwill, särskilt när du inte kan vara där för att se till att de håller sin del av avtalet.

F: I 1 Mos 23:2–3, trots att Abraham grät över Sara, på vilket sätt visade han då vänlighet mot hettiterna?

S: Abraham hedrade dem i sitt tal. Ekonomiskt sett försökte han inte bara inte få det lägsta priset, utan han lät dem ta initiativet och fastställa priset. Ibland är det bra att låta även våra små barn ta initiativet.

I Lukas 14:9–11 sa Jesus att man vid en festmåltid ska ta den lägsta platsen. När du är värd för en festmåltid ska du bjuda in de fattiga, de handikappade och andra som inte kan återgälda dig.

F: I 1 Mos 23:3–20 var Abraham mycket framgångsrik i affärer. Men här, om han ville få marken gratis eller till ett mycket lågt pris, verkade han inte vara någon bra förhandlare. – Eller var han det?

S: Ett ordspråk att komma ihåg är: ”Håll blicken på målet”. Ibland vet en duktig affärsman att det lägsta priset inte är det enda målet. Vem skulle ta hand om marken och graven när Abraham och hans familj var borta? Det vore klokt att inte driva en hård förhandling som skulle lämna efter sig bitterhet, utan snarare lämna efter sig välvilja. Han ville alltid att hettiterna skulle ha ett gott minne av honom, så att de inte skulle vanhelga eller använda gravplatsen till andra ändamål när han var borta. I 1 Mosebok 25:9–10 begravdes Abraham i samma grotta, bredvid Sara, precis som Jakob i 1 Mosebok 50:12–13. I 1 Mosebok 50:25 ville Josef inte bli begravd i Egypten.

Fråga: Varför betraktade hettiterna Abraham som en mäktig furste bland dem i 1 Mosebok 23:5?

S: Abraham var mycket förmögen. Abraham hade uppenbarligen också odlat nära relationer med dem, och de betraktade honom inte bara som en vän, utan också som en av sina egna.

Fråga: I 1 Mosebok 23:7 – fanns hettiterna verkligen?

S: Moderna arkeologer upptäckte hettiterna redan 1892. Vissa forskare tvivlade dock fortfarande på deras existens även tio år senare (1902, E.A.W. Budge). Idag har hela böcker skrivits om hettiterna.

F: Varför var Abraham tvungen att väga upp silvret i 1 Mos 23:15–16?

S: Sekeln var en viktenhet och blev först senare även en valutaenhet. Abraham var tvungen att ”väga” upp silvret eftersom mynt inte användes förrän omkring 800 f.Kr., enligt boken *Can Archaeology Prove the Old Testament?*, s. 27. På samma sätt stal Achan guld och silver som ”vägde” 50 respektive 200 siklar. De första kända mynten kom från Lydien omkring 700 f.Kr. Det påpekas också att det latinska ordet pecunia (från vilket det engelska ordet pecuniary, som betyder monetär, härstammar) kommer från det latinska ordet pecus, som betyder boskap.

Fråga: Hur undviker vi i våra förhandlingar att vara ”snåla på småsaker men slösaktiga på stora saker”, enligt 1 Mos 23:15–16?

S: I engelska valutan är en pence eller penny ungefär som en amerikansk penny. Ett pund är lite mer än en amerikansk dollar, förutom att det fram till nyligen var nästan 2 dollar.

Ett exempel på hur man inte ska göra detta var på ett företag där jag arbetade för ett antal år sedan. De beslutade att införa ”defensiva förmåner”. Vad detta begrepp innebar var att om du var gift och din make eller maka hade födelsedag en månad och dag tidigare på året än din egen, skulle de inte längre ge förmåner till din make eller maka och dina barn, utan endast till dig. Under ett personalmöte, där personalchefen halvhjärtat förklarade detta, ställde jag en fråga. Ungefär hur mycket pengar räknade de med att detta skulle spara företaget? Hon sa att det skulle spara mycket, omkring 50 000 dollar per år. Jag antar att ingen tänkte på att om så få som tre eller fyra personer per år lämnade företaget på grund av detta, och de anlitade rekryterare för att ersätta dem, skulle det i sig kosta mer än 50 000 dollar.

Fråga: Hur visar vi nåd i våra relationer, enligt 1 Mos 23:15–16?

S: Vi kan vara snabba att förlåta, men inte låta människor trampa på oss. Älska dem, inte bara med sentimentalitet utan uttryck det genom omtanke och handling.

Fråga: I 1 Mos 24:1; 25:8, varför tillåter Gud att vissa av sina barn får lida av ålderdom?

S: I himlen lider vi inte av ålderdom, och den eviga saligheten i himlen kommer att få vår korta tid av svårigheter på jorden att verka obetydlig. Se diskussionen om Josua 13:1 för svaret.

F: Varför insisterade Abraham i 1 Mos 24:4 på en hustru från sitt eget folk?

S: Kanaaniterna ansåg det vara rätt och religiöst att offra sina spädbarn i elden och att bedriva religiös prostitution. Hettiterna var annorlunda. De var indoeuropeiska, en koloni tillhörande det hettitiska riket i Anatolien (dagens Turkiet). Det är inte lika uppenbart varför Abraham inte ville ha en svärdotter från hettiterna, förutom att de inte heller trodde på den ende sanne Guden.

F: I 1 Mos 24:5–8, vad var det för fel med att Isak återvände till Aram [Syrien] för att bo där?

S: Då skulle allt som rörde Guds löfte till Abraham om att lämna sitt folk och bege sig till det utlovade landet ha varit förgäves, eftersom Abrahams efterkommande skulle ha övergett löftet.

F: I 1 Mos 24:5–8, vad skulle vara fel med att Isak återvände till Aram bara för att besöka platsen och välja ut en hustru åt sig själv?

S: Med tanke på hans släktskap och rikedom skulle hans släktingar förmodligen vilja att Isak stannade kvar, precis som Laban fick Jakob att stanna i fjorton år. Abraham skulle troligen inte vilja ta någon risk att Isak lockades att återvända och bosätta sig permanent där hans hustru skulle vara.

F: I 1 Mos 24:15, vad var relationen mellan Isak och Rebecka?

S: Rebecka var dotter till Abrahams brorson, vilket skulle göra henne till dotter till Isaks kusin.

Isak och Rebecka kunde inte ha brutit mot 3 Mosebok 18, eftersom den ännu inte hade skrivits. Det visar sig dock att deras äktenskap ändå låg inom ramen för de framtida reglerna i 3 Mosebok.

F: Var Ketura i 1 Mos 25:1 en hustru eller en bihustru?

S: En medhustru betraktas som en typ av hustru. 1 Mosebok 25:1 kan betyda antingen hustru eller medhustru.

Fråga: Vad hände med Keturas söner med Abraham i 1 Mosebok 25:2?

S: Abraham och Ketura hade sex kända söner.

Zimran är möjligen stamfader till en arabisk stam, Zimri, som nämns i Jeremia 25:25. Idag finns en stad som heter Zambran vid Röda havet väster om Mecka.

Man hör aldrig mer talas om Jokshan, förutom att han var stamfader till Saba och Dedan. Saba var ett folk i den sydvästra delen av Arabiska halvön. Dedaniterna i Jesaja 21:13 var araber som troligen härstammade både från Jokshan och Ham via Kush (1 Mosebok 10:7; 1 Krönikeboken 1:9). Staden Dedan låg 100 miles (160 km) sydväst om Tema vid oasen el-’Ula, 175 miles (280 km) norr om Medina. Dedan nämns också i protoarabiska sabiska och minaiska inskriptioner.

Medan nämns möjligen utanför Bibeln. I Wycliffe Bible Dictionary, s. 1093, står det att konsonanterna ”m” och ”b” ofta byts ut mot varandra på arabiska, så det kan röra sig om Bedana-stammen, som den assyriske kungen Tiglat-Pileser III erövrade.

Midian var en välkänd stam som förtryckte israeliterna i Domarboken 8.

Ishbak grundade en stam som bosatte sig i norra Syrien och omnämns i den assyriske kung Shalmaneser III:s (858–824 f.Kr.) annaler.

Shuah var uppenbarligen den stam som Bildad från Shuh kom ifrån i Job 2:11.

Fråga: I 1 Mos 25:2, om både Abraham och Sara var ofruktbara, hur kunde Abraham då få barn efter Isak?

S: Först vad som inte är svaret, och sedan svaret.

Inte svaret: Det var Sara som var ofruktbar, inte Abraham. Abraham fick ju trots allt ett barn, Ismael, med Hagar. Detta är det svar som Augustinus av Hippo ger i sitt verk ”Guds stad”, bok 16, kap. 28, s. 327.

Svaret: Sara var alltid ofruktbar, men när Abraham var 100 år gammal var båda oförmögna att på naturlig väg få barn, enligt Romarbrevet 4:19 och Hebreerbrevet 11:12. Så efter att Gud hade skänkt Abraham fruktbarhet tog Gud inte bort den.

Fråga: Hur många hustrur och bihustrur hade Abraham enligt 1 Mosebok 25:6?

S: Även om det egentligen inte spelar någon roll, så vet vi inte det exakta antalet. Efter att Sara hade dött tog Abraham Ketura till hustru, enligt 1 Mosebok 25:1. Hagar var en av hans bihustrur, men 1 Mosebok 25:6 tyder på att Abraham hade fler än en bihustru.

Fråga: Hur ”gav patriarkerna upp andan” i 1 Mos 25:8, 17 och 1 Mos 49:33?

S: Detta är en grov översättning av det hebreiska ordet gâva’, som bokstavligen betyder att andas ut eller upphöra att andas. En mer exakt översättning skulle vara ”andades sitt sista andetag”.

F: I 1 Mos 25:8, 17 och 1 Mos 49:33 ”samlades” Abraham och Jakob ”till sitt folk”, så hur kan det finnas liv efter döden?

S: Detta är ett uttryck som betyder att personen dog, och det låter mycket bättre än ”gick i graven”.

F: I 1 Mos 25:13, hänvisar omnämnandena av Kedar till Muhammed?

S: I 1 Mosebok 25:13 nämns Kedar, Ismaels son, men det råder tvivel om huruvida Muhammed härstammar från Ismael och Kedar. Oavsett detta säger dock 1 Mosebok 25:13, där tolv av Ismaels söner nämns, däribland Kedar, varken något gott eller ont om dem. Al-Tabari, vol. 6, s. 6, redovisar tre saker:

1) Det råder oenighet bland genealoger om Muhammeds härstamning efter ’Adnan (s. 37)

2) Många, men inte alla, släktregister inkluderar Muhammed … ’Adnan … Nabt b. Qaydhar [Kedar?], son till Isma’il [Ismael]

3) ”Dessa meningsskiljaktigheter uppstår eftersom det är en gammal vetenskap, hämtad från folket i den första boken (Gamla testamentet).”

Om alltså den tidiga muslimske historikern al-Tabari medger att de hämtade släktnamnen från judarna och Gamla testamentet, är det inte ett helt oberoende vittnesbörd.

Fråga: I 1 Mos 25:22–23 gällde Rebekkas fråga nutiden och den nära framtiden, men Guds svar handlade om den avlägsna framtiden. Varför gör Gud så?

S: Fem punkter att beakta i svaret.

1. Gud ville uppenbarligen avslöja denna profetiska sanning om Jakob och Esau.

2. Precis som duktiga mänskliga lärare vet Gud att en poäng kommer att fastna bättre i minnet om den är ett svar på en elevs fråga.

3. Oavsett om Gud fick barnen att sparka på varandra enbart för att få Rebecka att ställa frågan eller inte, så var det sparkandet som fick henne att ställa frågan.

4. Kanske tänkte Rebecka inte långsiktigt just då, men hennes fråga var tillräckligt öppen för att Guds uppenbarelse ändå skulle besvara hennes fråga.

5. När vi ber Gud om saker bör vi be på ett ”öppet sätt” och inte bara på våra egna villkor. Vi bör vara beredda på att Gud visar oss sanningar som vi inte förväntade oss och som vi inte direkt bad om.

Fråga: I 1 Mos 25:31–33, förvärvade Jakob sin förstfödslorätt genom att köpa den eller genom att ljuga?

S: Båda delarna.

1. Jakob ”köpte” den av Esau för en skål linser (1 Mosebok 25:29–34).

2. Jakob lurade senare Isak att ge honom välsignelsen som hörde till den förstfödslorätt som Esau redan hade valt att avstå från. (1 Mosebok 27:19)

Observera att Jakob endast köpte förstfödslorätten, men ljög för att få välsignelsen.

Oberoende av både köpet och bedrägeriet valde Gud att låta sitt folk, judarna, härstamma från Jakob (1 Mosebok 25:23–34).

Fråga: Skulle israeliterna enligt 1 Mos 26:2 bege sig ner till Egypten, eller inte?

S: I 1 Mosebok 26:2 blev Isak tillsagd att inte bege sig ner till Egypten. Det var Jakob, inte Isak, som blev tillsagd att bege sig dit i 1 Mosebok 46:3. På liknande sätt blev David i 2 Samuelsboken 7:5,12–13 tillsagd att det inte var han, utan hans son, som skulle bygga templet i Jerusalem. Lärdomen här är inte att det är bra eller dåligt att resa till Egypten, utan att vi ska gå dit Gud vill att vi ska gå, när Gud vill att vi ska gå.

Fråga: I 1 Mosebok 26:3–5, 1 Mosebok 12:1, 1 Mosebok 17:1, 9–14 och 1 Mosebok 22:16 – välsignade Gud Abraham på grund av Abrahams gärningar?

S: Nej. Både för Abraham och för människor i allmänhet finns det två skilda frågor här: frälsning och välsignelser.

Frälsning: Abrahams gärningar var inte viktiga i den meningen att de inte förde honom till himlen. Abrahams gärningar var däremot mycket viktiga som ett synligt uttryck för hans tro på Gud och var oskiljaktiga från hans tro på Gud.

Välsignelser: På grund av gärningar får både Abraham och vi ofta välsignelser i detta liv och belöningar i det kommande.

Jakob ger Abraham som ett exempel på att han rättfärdigades genom gärningar. Abraham ”trodde på Gud, och det räknades honom till rättfärdighet” ett eller två decennier innan han nästan offrade Isak.

Guds förbund hade både ett oföränderligt element och ett villkorligt element. 3 Mosebok 26:44–45 visar att även om Guds folk misslyckas med det villkorliga elementet, så gäller det oföränderliga elementet fortfarande.

Fråga: Varför är Isak en förebild för oss i 1 Mosebok 26:6–7, eftersom Isak ljög här?

S: Nej. Se svaret på 1 Mosebok 12:10–20.

Fråga: I 1 Mosebok 26:8–9, var detta samma Abimelek från Gerar som i 1 Mosebok 20:2–3?

S: Utifrån namnet, troligen inte. Abimelek betyder ”Fadern är kung”. Å ena sidan finns det många exempel på att en far och son eller ättling har samma namn. Å andra sidan är det här troligen en titel, inte ett personnamn, som det står i 735 Baffling Bible Questions Answered, s. 42.

Andra härskare med samma namn var Tobias I, II, III, IV och V från 590–200 f.Kr., Sanballat I, II och III från 445–330 f.Kr., Shalmaneser I, II och III, Antiochus I, II, III och IV samt Tiglath-Pileser I, II och III.

Fråga: Var det Abraham eller Isak som gav staden Beersheba dess namn i 1 Mos 26:33?

S: I 1 Mosebok 21:31 kallades den Beersheba redan på Abrahams tid på grund av den ed som ingicks mellan Abraham och Abimelek. Isak kände säkert till detta eftersom han bodde i Beersheba tillsammans med sin far, enligt 1 Mosebok 22:19. För att påminna Abimelek (som troligen var son till Abimelek på Abrahams tid) om det tidigare förbundet gav han en ny brunn ett liknande namn, ”Shibah”.

Fråga: Vem var Esaus fyra hustrur i 1 Mosebok 26:34 och 1 Mosebok 36:2–3?

S: Hustrur 1–2: Vid 40 års ålder gifte sig Esau med två hettiter, Judith och Basemat, dotter till Elon (1 Mosebok 26:34–35).

Ada, dotter till hettiten Elon (1 Mosebok 36:2), är troligen ett annat namn för Basemat.

Hustru 3: Efter att Jakob hade gett sig av gifte sig Esau med ismaeliten Mahalat, syster till Nabajot (1 Mosebok 28:8–9).

Basemat, dotter till Ismael och syster till Nabajot (1 Mosebok 36:3), är troligen ett annat namn för Mahalat.

Hustru 4: Esau gifte sig med Oholibama, dotter till Anah (1 Mosebok 36:3).

Judit nämns troligen inte i släktregistren i 1 Mosebok 36, eftersom hon inte födde några barn.

Fråga: Varför godkände Gud enligt 1 Mosebok 27 att Jakob bedrog Isak och lurade Laban i 1 Mosebok 31:20?

S: Gud godkände inte Jakobs lögner. För det första redovisar Bibeln noggrant och ärligt både de onda och de goda gärningarna som människor har gjort. För det andra har även Guds folk i Bibeln gjort fel. Som det står på s. 43 i boken *735 Baffling Bible Questions Answered*: ”Gud välsignade inte Jakob för att han ljög och använde bedrägeri, utan trots det.”

F: Varför var välsignelsen viktig i 1 Mos 27?

S: Normalt fick den förstfödde välsignelsen, vilket innebar en dubbel andel av arvet samt att han blev familjens överhuvud. En tavla från Nuzi från 1400-talet f.Kr. berättar om en rättstvist mellan tre bröder om vem som skulle gifta sig med en kvinna vid namn Zululishtar. En av bröderna vann eftersom han kunde visa att hans far hade godkänt äktenskapet på sin dödsbädd.

F: Vad betyder det hebreiska ordet som översätts med ”herre” bokstavligen i 1 Mos 27:29?

S: Det hebreiska ordet här, gebiyr (uttalas gheb-EER), kan översättas på två sätt: herre eller hjälte. I fallet med Esau och hans efterkommande var det en [oönskad] herre. I våra liv, om Gud har satt någon över dig som du ogillar, kan du välja att behandla denne som en oönskad herre eller som en hjälte.

F: Varför kunde inte Isak i 1 Mos 27:39–40 välsigna Esau på samma sätt som han välsignade Jakob?

S: Bibeln säger inte varför Isak hyste den övertygelsen (oavsett om den var rätt eller fel) att han inte kunde välsigna dem båda. Enligt de tavlor från den tiden som hittats i staden Nuzi ansågs dock testamenten som upprättades på dödsbädden vara giltiga och oåterkalleliga. Se även svaret på nästa fråga.

F: Varför välsignade inte Gud Esau på samma sätt som han välsignade Jakob i 1 Mos 27:39–40?

S: Det finns tre kompletterande skäl.

1. Romarbrevet 9:10–15 visar att Gud kan göra som Han vill utan att uppge sina skäl för oss.

2. Esau var hedning (gudlös) (Hebreerbrevet 12:16), och Jakob var en bedragare; det hade varit rättvist av Gud att förbanna dem båda. Istället fick båda välsignelse (Hebreerbrevet 11:20).

3. Gud har rätten att välja att ge särskild barmhärtighet och kärlek endast till vissa, så som Han finner det lämpligt – fråga bara Paulus.

Fråga: I 1 Mosebok 27:42–44, åkte Jakob till staden Haran för att fly från Esau, eller för att skaffa sig en hustru?

S: Båda delarna. Ibland finns det flera skäl till att göra en sak. Rebecka sa till Jakob att han skulle ge sig av för att fly från Esau i 1 Mosebok 27:42–46, men hon sa till Isak att skälet var att hitta en hustru i 1 Mosebok 27:46. Isaks skäl till att skicka iväg Jakob var att han skulle hitta en hustru i 1 Mosebok 28:1–6.

Fråga: I 1 Mosebok 27:45, avser ”båda” Jakob och Isak eller Jakob och Esau?

S: Språkligt sett kan det vara vilket som helst. Det var dock Isak och inte Esau, eftersom Isak var nära döden, Esau skulle döda Jakob strax därefter och det fanns inget hot mot Esau. Tyvärr kan Rebecka ha tänkt på ”båda” dem hon älskade, och inte ”två av tre”.

Fråga: I 1 Mos 27:46, var Esaus hustrur hettiter eller kanaaniter?

S: Kan någon vara både texan och amerikan? Hettiterna i Kanaan var ett av folken i Kanaan.

Fråga: Lyckades Rebecka och Jakob i 1 Mosebok 28 få det de ville ha?

S: På ytan ja, men i själva verket nej. De ville att Jakob skulle få förstfödslorätten, och genom felaktiga medel – lögner och bedrägeri – fick de den, så de lyckades.

Men den son som hade förstfödslorätten hade vanligtvis en hedrad plats i familjen därefter; ändå var Jakob tvungen att fly för sitt liv. Rebecka lyckades hjälpa sin favoritsson; ändå skulle hon aldrig få se Jakob på jorden igen. Som ”Women in the Bible” påpekar skulle Rebecka tvingas leva med den son hon hade gjort orätt mot resten av sitt liv.

Fråga: Är uttrycket ”på den/honom” i 1 Mos 28:12 tvetydigt?

S: Inte egentligen. Uttrycket ”på den” tolkades av vissa rabbiner som ”på honom”. Med andra ord: antingen steg himlens änglar upp och ner på stegen/trappan, eller så steg de upp och ner på Jakob själv. Detta tas upp eftersom Jesus i Johannes 1:51 sade att Natanael skulle se Guds änglar stiga upp och ner på Människosonen [Jesus].

Till stöd för ”på den”: analogin är logisk, med stegen (eller trappan) närvarande och Jakob som i drömmen ser flera änglar utföra sina sysslor. Metaforiskt sett är Jesus stegen genom vilken Guds välsignelser kommer ner till jorden, och stegen genom vilken vi förs upp till himlen.

Mot ”på honom”: trampar änglarna på Jakob för att komma till stegen? Klättrar änglarna på Jakob för att komma till himlen? Vad är då stegen till för? Jesus härstammade från Jakob, men Jesus liknar mer en stege än Jakob, som ofta lurade människor.

Fråga: Varför ska vi i 1 Mos 29:15–25 beundra Laban i Bibeln, när han bedrog och ljög för Jakob?

S: Vem har sagt att vi ska beundra Laban? Det ska vi inte. Denna fråga förutsätter att Bibeln endast kan tala om Guds folk i ett vakuum och inte kan nämna de andra människor som de var tvungna att ha att göra med. Naturligtvis talar Bibeln om onda människor lika väl som om goda människor. Dessutom visar Bibeln oss att inte ens de goda människorna var goda hela tiden.

En analogi kan kanske hjälpa här. Någon skulle kunna säga: ”Man kan inte beundra amerikanska hjältar. Ta till exempel John Wilkes Booth, som sköt Abraham Lincoln.” Jo, vi kan läsa om hur John Wilkes Booth spelade en betydande roll i den amerikanska historien, men han var ingen amerikansk hjälte.

Laban spelade en roll i Israels historia, men han var inte heller någon hjälte. Analogin med Booth kan verka lite löjlig, eftersom ingen ser upp till Booth som en hjälte, men att ta upp Laban för att kritisera människor som vi bör se upp till i Bibeln (vilket en ateist faktiskt gjorde) verkar också malplacerat.

Fråga: I 1 Mos 29:21–30, när fick Jakob Rakel?

S: Jakob arbetade i sju år, fick Lea, väntade en vecka och fick sedan Rakel vid den tidpunkten i utbyte mot löftet om ytterligare sju år.

Fråga: Varför gifte sig Jakob med två systrar i 1 Mos 29:28, eftersom 3 Mos 18:18 förbjuder att gifta sig med två systrar medan båda är i livet?

S: 3 Mosebok 18:18 var en del av den mosaiska lagen, som gavs över 400 år efter att Jakob gifte sig med sina hustrur. Man kunde givetvis inte kräva att Jakob skulle lyda en lag som han inte hade hört talas om, och som Gud ännu inte hade befallt.

F: Varför sa Gud inte bara till Jakob i 1 Mos 29:31 att han skulle älska Lea också, istället för att bara göra Rakel ofruktbar?

S: Ibland kan människor bara lära sig läxor den hårda vägen. Är vi annorlunda?

F: I 1 Mos 30:14–15, låter inte användningen av mandragora som en vidskepelse?

S: Mycket av folkmedicinen fungerar inte. Den långa tid som Rakel därefter förblev barnlös visar tydligt att mandragororna inte hade något att göra med att Gud öppnade Rakels livmoder. Denna text visar att även troende kan göra misstag och sätta sitt hopp till meningslösa botemedel.

F: Hur kunde Laban i 1 Mos 30:27 använda spådom för att få reda på saker om Jakob?

A: Om vi antar att Laban talade sanning här, så händer det ibland att människor får rätt svar genom spådom. Men även om spådom gav hela sanningen istället för en blandning av sanning och fel, bör troende inte följa Labans exempel eftersom Gud i 5 Mosebok 18:10,14 säger att man inte ska utöva spådom. För övrigt gav Labans spådom honom inte det resultat han önskade i 1 Mosebok 31:1-2,9.

F: I 1 Mosebok 30:37–43, låter det inte som vidskepelse när Jakob ”får” får och getter att bli fläckiga?

S: Det finns inget som tyder på vidskepelse, bara felaktiga föreställningar om djurens genetik. Gud välsignade Jakob utan hänsyn till detta, vilket Jakob själv visste i 1 Mosebok 31:7–13.

F: Är Gilead i 1 Mos 31:23 och 1 Mos 37:25 en anakronism, eftersom 4 Mos 26:29 säger att Manasse var Gileads farfar?

S: Inte alls. Först en punkt som inte är relevant för svaret, och sedan svaret.

Inte en del av svaret: Gilead var ett ganska vanligt namn. Gilead var inte bara en ättling till Manasse (4 Mosebok 26:29–30 och Josua 17:1), utan en annan Gilead var Jeftas far (Domarboken 11:1), och en tredje Gilead var från Gad (1 Krönikeboken 5:14).

Svaret är att ordet ”Gilead” visar när texten skrevs. Jakob och Josef skulle inte ha kallat regionen för Gilead, men ingen hävdar att Första Moseboken skrevs under Jakobs och Josefs tid. Första Moseboken skrevs istället under Mose tid. De två och en halv stammarna i Transjordanien skulle redan ha fått sitt land innan Mose dog.

En anakronism är när ett dokument som påstår sig vara skrivet vid en viss tidpunkt använder ord eller termer som först skulle komma att användas vid en senare tidpunkt. Det är ingen anakronism att använda ord från den tid då texten skrevs för att beskriva en tidigare tid. Det är till exempel ingen anakronism när någon på 1900-talet säger att regionen Gilead låg i landet Jordanien. Jakob, Josef och Mose kände inte till det moderna landet Jordanien, men det är ju ingen som hävdar att de gjorde det.

Fråga: Hur kan Bibeln [påstås] i 1 Mos 31:32,34 godkänna att Rakel stal avgudar från sin far?

S: Den godkänner inte Rakels stöld. Husgudarna hade inte bara religiösa konnotationer, utan att äga dem innebar också arvsrätt enligt tavlor, skrivna omkring Mose tid, som hittats i staden Nuzi.

I boken *Hard Sayings of the Bible*, s. 130–131, återges texten på Nuzi-tavlan, men där framhålls också att Rakels religiösa anknytning till dessa avgudar kan ha spelat en roll.

Även om vissa kanske sympatiserar med Rachels hämndlystna attityd, så godkänner Bibeln inte detta; den redovisar bara händelsen. Rachel dog i barnsäng bara några år efter att hon tagit gudarna i 1 Mosebok 35:17–19, så dessa husgudar gjorde henne verkligen ingen nytta. Bibeln är inte en bok om perfekta superhjältar, utan om mycket verkliga människor som hade många brister – precis som vi.

F: I 1 Mos 31:47 – eftersom 1 Moseboken skrevs så tidigt – varför finns det då två arameiska ord i denna vers?

S: Detta tyder på att arameiska existerade parallellt med hebreiska redan tidigt. Kom ihåg att arameerna bodde i Syrien, där Laban bodde. Jakobs hustrur kom därifrån. Alternativt kan det vara ord som var vanliga i det tidiga hebreiska språket.

F: Hur förbereder Gud oss för konflikter i 1 Mos 32:1–2; 33?

S: Det handlar inte bara om styrka inför konflikten, utan också om uthållighet. Vi kan stärkas på minst tre sätt.

1) Vi behöver påminnas om vad vi ska rikta blicken mot, målet som ligger framför oss och den kärlek som stärker oss att fortsätta.

2) Gud kan stärka oss genom att ge oss nya andliga gåvor och fördjupa de andliga gåvor vi redan har. Vi kanske behöver lära oss nya färdigheter och öva på nyfunna förmågor.

3) Men paradoxalt nog försvagade Gud Jakob i 1 Mosebok 32. Genom att vrida ur hans höftled skulle Jakob ha ännu mindre möjlighet att fysiskt stå emot Esau. Gud behöver hjälpa oss att göra oss av med onödig bagage som tynger oss när vi tjänar Honom. Ibland är något i sig inte dåligt, men om vi litar för mycket på det istället för på Gud, kanske Gud vill att vi ska tjäna Honom utan det.

Fråga: I 1 Mosebok 32:1–6, vilka tror du var de två syftena med att Jakob sände budbärare till Esau?

S: Eftersom Gud sände änglaliknande budbärare till honom, kanske det var så Jakob fick idén att sända budbärare till Esau. Det hade gått 20 år sedan Jakob och Esau såg varandra. Hur skulle Jakob bli mottagen? Å ena sidan var Jakob rädd för att ta reda på det, men å andra sidan visste han att han inte ville fly från detta och stanna hos Laban för alltid. Lägg märke till att Jakob inte kallar Esau ”din bror” utan snarare ”din tjänare”.

Fråga: I 1 Mos 32:6–7, vilka tror du är de två anledningarna till att Esau beslutade sig för att möta Jakob med 400 man?

S: För det första, varför skulle Esau ha 400 män? Esau var förmodligen ganska förmögen, och han kanske behövde den här armén för att bekämpa horiterna som bodde i landet.

Vid denna tidpunkt var Esau kanske på väg att göra det han tidigare hade svurit att göra: döda Jakob. Eller kanske var Esau osäker på vad han skulle göra, men han ville ha tillräckligt många krigare för att hålla alla sina alternativ öppna. Oavsett vilket ville Esau göra det klart att han hade kontrollen. Om han hade för avsikt att skrämma Jakob lyckades han; Jakob var livrädd.

Fråga: I 1 Mos 32:6–7, vad tror du att Jakobs hustrur hade för första intryck av Kanaan och av Jakob?

S: Kom ihåg att Jakob med nöd och näppe undkom problemen med Laban. Man kan undra hur nära och förtroendefullt förhållandet var mellan Rakel och Laban, med tanke på att han först gav Lea till Jakob. Så hon kanske kände sig lättad över att ha lite avstånd mellan sig och Laban. Landskapet såg liknande ut, förutom att det fanns många befästa kanaanitiska städer som Jakob var tvungen att komma överens med.

F: Vilka var de tre strategier som Jakob försökte använda samtidigt i 1 Mos 32:7–23?

A: Först försökte Jakob bana väg genom att ge Esau stora gåvor. För det andra delade Jakob upp sin familj i grupper; om en grupp blev attackerad och dödad skulle de andra kanske kunna sprida sig och fly. Slutligen bestämde sig Jakob för att gå sist. Jakob kände sig verkligen desperat här och insåg att han var helt på egen hand. Men som det står i Believer’s Bible Commentary, s. 68: ”Genom mänskliga säkerhetssystem skyddar vi oss ofta från ett dynamiskt böneliv. Varför gör vi oss själva detta ont?”

Fråga: I 1 Mos 32:22–32, döptes Jakob om till Israel här, eller döptes han om till Israel i 1 Mos 35:9–10? (En liberal kristen nämnde detta som bevis för att flera författare skrev 1 Moseboken.)

S: 1 Mosebok 32:22–32 är mycket detaljerad och berättar hur Jakob brottas med Gud, och hur Gud döper om honom till Israel. 1 Mosebok 35 ger en sammanfattning av Jakobs liv, och i två verser, 35:9–10, nämns att Jakob döptes om, så att vi kan placera berättelsen i 1 Mosebok 32 i rätt sammanhang. Ja, dessa två verser är en upprepning, men detta tjänar berättelsen, det är inte ett oavsiktligt infogande av något två gånger. Idag, när människor skriver, upprepar de ofta i slutsatsen vad de sagt i huvudtexten, men det betyder inte att de olika delarna av texten har skrivits av flera författare.

Fråga: Varför fick Jakob namnet Israel i 1 Mos 32:27–28?

S: Även om Bibeln inte säger något om det finns det två möjligheter, och båda kan vara sanna.

Att han fick ett nytt namn visade att Gud har kontroll över hela hans liv, till och med hans namn, och att han var en annan person, med ett annat öde, tack vare Gud. Jag antar att när vi kommer till himlen kan vi helt enkelt fråga Abram, Simon och Saul från Tarsus om detta, eller snarare Abraham, Petrus och Paulus.

Namn hade stor betydelse på den tiden, och Israel betyder tydligen ”Gud uthärdar” eller ”Han uthärdar med Gud”, och är kopplat till ”du har kämpat med Gud”.

Fråga: I 1 Mos 32:24, 27, eftersom Jakob brottades med en man, som visade sig vara en ängel eller Gud, är Gud då en ängel eller en människa?

S: Gud kan till och med uppenbara sig som en brinnande buske, men det gör inte Gud till en växt. Samtidigt som Gud är överallt kan Han också ha en lokaliserad närvaro i vilken form Han än önskar.

Så här tänkte Clemens av Alexandria (193–217/220 e.Kr.): ”När Han [Jesus] åter talar i egen person, bekänner Han sig vara Läraren: ’Jag är Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egyptens land.’… Och han framträder på det tydligaste sättet som Jakobs lärare. Han säger därför till honom: ’Se, jag är med dig för att bevara dig på hela den väg du skall gå; och jag skall föra dig tillbaka till detta land; ty jag skall inte lämna dig förrän jag har gjort vad jag har sagt dig.’ Det sägs också att han brottades med honom. ”Och Jakob blev ensam kvar, och där brottades en man (Läraren) med honom till morgonen.” Detta var den man som ledde, förde, brottades med och smorde idrottsmannen Jakob mot det onda.” Läraren, bok 1, kap. 7, s. 223

Fråga: I 1 Mos 32:24–32 – brottades Jakob med en verklig ängel, eller brottades han bara med ett problem?

S: Inget tyder på att vi kan lägga till något i Skriften som säger att detta inte var en riktig ängel.

1. Att tolka Bibeln bokstavligt är det enda ärliga sättet att tolka den

2. Att ta Bibeln bokstavligt innebär inte att man tvingar på en stel och konkret bokstavstolkning

3. Att ta Bibeln bokstavligt innebär att tolka boken så som den skrevs.

Även om judarna Josefus och Filon tolkade Jakobs brottning som en dröm, så lämnar drömmar inte höftlederna permanent ur led.

F: I 1 Mos 32:24–30, är kristendomens Allah [Gud] så svag att det tar honom hela natten att brottas med Jakob, som en muslim nämnde?

S: För det första var det Guds ängel (som Jakob kallade en man), inte Gud själv, som brottades. Jakob sa att han såg Gud ansikte mot ansikte, men Jakob mötte Gud endast genom ängeln. Oavsett detta sände Gud denna ängel, som hade makten att krossa Jakob.

Om en far brottas med sin viljestarka tvååring och till och med låter tvååringen vinna ibland, gör det honom inte till en svag far. På samma sätt var Guds avsikt att ta itu med Jakobs envishet, inte att förgöra Jakob och hans uthållighet. Gud ville få Jakob att inse vem han var, inte döda honom.

Föreställ dig hur fantastiskt det skulle vara om din kropp var precis densamma, fast 1 000 gånger starkare. Du skulle kunna utmärka dig inom idrott, bryta igenom väggar och springa extremt fort. Men varje gång du försökte plocka upp en blomma skulle du krossa den, varje gång du höll ett litet barns hand skulle du bryta den, och varje gång du höll om din partner skulle hon hamna på sjukhuset. Kanske är det trots allt inte så bra att bara ha muskler som är 1 000 gånger starkare.

Gud är allsmäktig, men Gud har också mildhet och finess. Gud är oändligt mycket mäktigare än vi, men Gud har större kontroll över sin egen styrka än vi har över vår. Zefania 3:17 ger ett exempel på hur den Allsmäktige är mild: ”Herren, din Gud, är mitt ibland dig; han är mäktig att frälsa. Han skall glädja sig över dig med jubel; han skall stilla dig med sin kärlek; han skall jubla över dig med sång.”

I 1 Kungaboken 19:11–13 säger Gud till Elia att han kommer att uppleva Herrens närvaro. Det var inte i den kraftiga vinden, jordbävningen eller elden som följde, utan i en stilla, svag röst.

Sammanfattningsvis kan man alltså säga att kristna tillber en Gud som är mild utan att för den skull vara mindre allsmäktig.

Fråga: Kan någon i 1 Mosebok 32:30 se Guds ansikte, eftersom det i 2 Mosebok 33:20 står att ingen kan göra det och förbli vid liv?

S: Jakob såg en ängels gestalt; han trodde först att det var en människa, och han såg verkligen inte Gud i hans härlighet ansikte mot ansikte.

Fråga: Varför tror du att Jakob i 1 Mos 32:26 var så angelägen om att bli välsignad av Gud?

S: Jakob kunde ha bett om mer rikedom, om trygghet eller om att Esau skulle vara välvilligt inställd till honom, men Jakob bad inte direkt om något av detta. Han bad bara om att Gud skulle välsigna honom. Jakob förväntade sig inte att Gud skulle göra det möjligt för honom att undvika Esau, men Jakob ville att Gud skulle välsigna honom så att han skulle klara sig igenom mötet med Esau med livet i behåll.

Fråga: I 1 Mos 33 och 1 Mos 36:7, skildes Esau och Jakob åt på grund av att deras ägodelar var för stora, eller på grund av Jakobs rädsla för Esau?

S: Båda delarna.

Fråga: I 1 Mos 33:18–19 och Jos 24:32, köpte Jakob marken vid Sichem, eller köpte Abraham den, som det står i Apg 7:15–16 och 1 Mos 23:16–20?

S: Abraham köpte mark i Mamre nära Hebron åt Sara i 1 Mosebok 23:16–20, men det är inte samma plats. När det gäller den mark som köptes i Sichem finns det tre möjliga svar.

Jakob och Abraham köpte den: Både Josua 24:32 och 1 Mosebok 33:18–19 säger att Jakob, Abrahams sonson, var den som köpte marken nära Sichem. Oavsett om Abraham kom för att bevittna köpet av marken med de pengar han lämnat vidare till Isak eller inte, kan man säga att Abrahams släkt köpte marken. Även idag kan en tonåring, med sin fars samtycke, köpa en bil i sin fars namn.

Stefan kan ha tagit fel: Eftersom Jakob köpte den mark där hans söner begravdes, men Jakob själv begravdes i Mamre tillsammans med Abraham, kan Stefan av misstag ha blandat ihop dessa två separata händelser. Även om Stefan hade tagit fel skulle Bibeln ändå vara felfri. Bibeln återgav helt enkelt, felfritt, vad Stefan sa, med misstag och allt.

Ombegravda: När de väl hade bosatt sig permanent i landet beslutade de att begrava om Abraham, Sara, Isak och Rebecka så att de skulle vara tillsammans.

Fråga: Vad vet vi mer om staden Sichem i 1 Mos 33:18–19?

S: Även om staden låg i ruiner på Abrahams tid var platsen känd. Abraham köpte inte staden, utan mark i närheten av Sichem.

Den byggdes ständigt upp igen eftersom den låg på en kulle som kunde befästas och hade en utmärkt källa. Sichem återuppbyggdes omkring 1900 f.Kr., men farao Senusert III (ca 1880–1840 f.Kr.) erövrade den. Sichem förstördes återigen omkring 1750 f.Kr. Den återuppbyggdes men förstördes återigen av egyptierna ca 1550 f.Kr. Den återuppbyggdes under Amarna-brevens tid (1400–1370 f.Kr.), där den omnämns som centrum för kungen Lab’ayu, som ingick i en allians med de invaderande ”habiru”. Staden återuppbyggdes, men förstördes av arameerna, Israels kung Menahem och assyrierna år 723 f.Kr.

Fråga: Hur kunde Gud [påstås] i 1 Mos 34:13–17 godta att Jakobs söner svarade bedrägligt om Dina?

S: Gud godkände det inte, och Jakobs två söner som dödade invånarna i Sichem blev förbannade för det.

Fråga: I 1 Mos 34:25–30, hur kunde Simeon och Levi på egen hand förstöra en hel stad?

S: De ledde räden, men de hade andra tjänare, lejsoldater och/eller släktingar under sitt befäl.

Fråga: I 1 Mos 35:1–5, hur såg händelseförloppet ut här?

S: Här är ordningen.

1. Jakob var uppenbarligen för slapp när det gällde att tillåta främmande avgudar bland sin nomadiska grupp.

2. Gud sa till Jakob att han ville att Jakob skulle bo i Betel och bygga ett altare åt honom.

3. Jakob insåg helt riktigt att om de skulle bygga ett altare åt Gud, så gick det inte att ha några avgudar bland sig.

4. När de väl hade hängett sig helt åt Herren hade de inget att frukta från de omgivande folken.

F: I 1 Mos 35:21, föddes alla Jakobs söner i Migdal Eber, eller föddes de tidigare som det står i andra delar av 1 Moseboken? (En liberal kristen tog upp detta som en motsägelse.)

S: 1 Mosebok 35:21–26 säger inte att varenda en av Jakobs söner föddes i Migdal Eber, särskilt eftersom Rakel, mor till två söner, enligt 1 Mosebok 35:19–20 just hade avlidit innan de flyttade dit. 1 Mosebok 35:21–26 räknar helt enkelt upp sönerna, efter berättelsen om hur Israel (= Jakob) slog upp sitt tält bortom Migdal Eber.

F: Varför räknas Esaus ättlingar upp så detaljerat i 1 Mosebok 36?

S: Det är visserligen inte det viktigaste kapitlet i Bibeln. Även om de enskilda namnen inte är viktiga, lär vi oss sex saker av detta.

1. Detta visar på Bibelns anspråk på historisk noggrannhet och uppmärksamhet på historiska detaljer.

2. Esaus ättlingar (edomiterna) och israeliterna kände varandra väl. I Jobs bok var Elifas en temanit, en ättling till Teman enligt 1 Mosebok 36:11, 15, 42 och 1 Krönikeboken 1:45. Senare använder Jeremia 49:7, 20 poetiskt Teman som synonym för Edom.

3. De två besläktade folken, även om de var åtskilda, var mycket vänligt inställda till varandra, åtminstone vid denna tidpunkt. Senare talar Amos 1:9–11 om det ”broderförbund” som edomiterna bröt. Detta var inte ett formellt förbund, utan en informell relation som sträckte sig tillbaka till tiden i 1 Mosebok 33:4–16.

4. Edomiterna förenade sig i grunden med horiterna, som redan hade bott i landet enligt 1 Mosebok 36:20–29. Denna förening liknar troligen det som shekemiterna föreslog för israeliterna. Århundraden senare fanns det faktiskt en mäktig nation i Mellanöstern, kallad Mitanni, eller även hurrierna, som utgjordes av en förening av två folk. Den dominerande gruppen i detta partnerskap var hurrierna, som uppenbarligen kom från Indien.

5. När Kanaan gavs till israeliterna fick edomiterna Edom och Seirs berg. Gud sade att han gav Seirs berg till Esaus barn i 5 Mosebok 2:5.

6. Antalet av Esaus ättlingar, i kombination med assimileringen med horiterna och den tidiga starten på statsbildningen, visade att det edomitiska folket utvecklades snabbt och att de senare kunde bli mäktiga rivaler.

Här följer striderna mellan Edom och Israel.

1 Samuelsboken 14:47 De stred under Sauls tid

1 Kungaboken 11:14–22 Edomiterna under Hadad stred under Salomos tid

2 Krönikeboken 20:1–23: Edomiterna ingick en allians och stred under Josafats tid

2 Kungaboken 8:21 Edomiterna stred under Jorams tid

2 Krönikeboken 28:17 Edomiterna stred under Ahas tid

Psaltaren 137:7; Klagovisorna 4:21–22; Obadja 10–14 Edomiterna stödde babylonierna mot Juda.

Malaki 1:2–5: omkring 433 f.Kr., efter återkomsten från exilen, var edomiterna fortfarande fiender.

I Hesekiel 25:12–17, efter Jerusalems fall, väntade edomiterna vid vägskälen för att döda och råna de flyende judarna.

Fråga: Var Zibeon i 1 Mosebok 36:2 en hivitisk stad, eller en horitisk stad som det står i 1 Mosebok 36:20?

S: Det finns två möjligheter:

Felstavning: Många forskare antar att detta är en felstavning i den masoretiska texten, eftersom ”hiviter” på hebreiska uttalas h[i]wwt och ”horiter” h[o]rrt. I Septuaginta står det ”horiter” i 1 Mosebok 34:2 och Josua 9:7.

Två namn för en grupp eller två sammanslagna grupper: Horiterna (hurriterna) bosatte sig också i Palestina i de områden där hiviterna bodde, vilket framgår av hurritiska personnamn. Till och med prinsen av Jerusalem på 1300-talet f.Kr. hade det hurritiska namnet Abdi-Hepa.

Fråga: I 1 Mos 36:31, visar frasen ”innan någon kung regerade över israeliterna” att texten skrevs under Sauls tid eller senare?

S: Nej. Inte bara kunde Mose veta att det skulle finnas en kung över Israel (5 Mosebok 17:14–15), utan alla israeliter ända tillbaka till Jakobs tid skulle veta att Israel skulle få en kung från Juda, på grund av Jakobs profetia i 1 Mosebok 49:10.

Fråga: Vad var det i 1 Mosebok 37:1–11 som ledde till att Josef hamnade i dåliga relationer med sin familj? Tror du att Josef var medveten om detta?

S: Det fanns fem saker.

1. Att han angav sina bröder i 1 Mosebok 37:2

2. Att Jakob älskade Josef mer än de andra i 1 Mosebok 37:3.

3. Att Jakob gav Josef, men inte de andra bröderna, en prydd mantel i 1 Mosebok 37:3–4.

4. Att det inte var Josef som hade drömmen, utan att Josef berättade för sina bröder om sin dröm om sädskärvarna i 1 Mosebok 37:5–8.

5. Josef berättade för sina bröder och sin far om en annan dröm om solen, månen och elva stjärnor som bugade sig för honom i 1 Mosebok 37:9–11.

Josef, en sjuttonårig pojke, verkade helt omedveten om hur andra människor skulle tolka det han sa. Jakob, som var mycket äldre, tänkte uppenbarligen heller aldrig på hur han kunde väcka avund mellan bröderna. Man skulle tro att Jakob borde veta något om det. Tydligen lärde sig Jakob den ”dåliga läxan” att ha favoriter, men inte den ”goda läxan” att det får dåliga konsekvenser att ha favoriter.

Fråga: Varför hatade egentligen Josefs bröder honom i 1 Mosebok 37:1–11?

S: Josefs bröder trodde förmodligen att hans drömmar kom från honom själv. Det var lätt att uppfatta Josef som stolt och självupptagen, eftersom hans far älskade honom (och hans mor Rakel) mer.

Fråga: I 1 Mos 37:1–11, vilka slags saker gör människor idag som skapar dåliga relationer med andra?

S: Av stolthet, avund eller illvilja kan de vara kontrollerande, skrytsamma, förtalande eller skvallriga. Av brist på empati kan de vara okänsliga. Av osäkerhet kan de vara förrädiska. Ibland gör de dessa saker medvetet, och ibland är de inte medvetna om att de gör dem. Vi har av naturen ett självcentrerat hjärta.

Vi behöver Jesus för att kunna älska vår nästa som oss själva, och för att kunna fortsätta att älska vår nästa som oss själva.

Fråga: Finns det i 1 Mos 37:3, 23, 32 några bevis utanför Bibeln för en mångfärgad mantel?

S: Ja, men inte just Josefs mantel. Arkeologer har funnit att ”asiater” med mångfärgade mantlar var avbildade på väggarna i graven tillhörande en egyptisk adelsman vid namn Khnumhotep. Se *Pharaohs and Kings: A Biblical Quest*, s. 332, 360, för bilder och mer information.

F: Finns det i 1 Mos 37:17 några bevis utanför Bibeln för att man fick människor att ”försvinna” genom att kasta dem i brunnar?

S: Ja. I boken *Can Archaeology Prove the Old Testament?*, s. 29, står det att man har hittat en cistern i Dothan (13 miles norr om Sichem) med flera skelett i. För övrigt befann sig Josefs bröder i närheten av Dothan.

Fråga: I 1 Mos 37:17, om du skulle fråga Josefs bröder varför de hade för avsikt att döda honom, vad skulle de då svara?

S: Josef ställer till problem för dem (Jakob hade skickat Josef för att skvallra på dem). Josef gav Jakob en dålig (ra’ah) rapport om dem, och de skulle berätta för Jakob att ett farligt (ra’ah) djur hade ätit upp Josef.

De kallade Josef för en drömmare.

Egenintresse, avundsjuka över att deras far älskade Josef mer. Om drömmarna kom från Gud (vilket de till slut visade sig göra), så gynnade till och med Gud Josef mer.

Sichem låg ungefär 50 miles norr om Hebron, där Jakob befann sig. Dothan låg ungefär 13 miles norr om det. Så de var förmodligen för långt borta från Jakob för att någon skulle kunna berätta för honom vad som hade hänt.

Det är ironiskt att Jakob tidigt i sitt liv använde kläder för att lura sin egen far Isak att tro att han var Esau. Nu skulle kläder användas för att lura honom av hans egna söner.

Fråga: I 1 Mos 37:17, planerade Josefs bröder att döda honom, eller beslutade de sig för att sälja Josef till midjanitiska handelsmän, som det står i 1 Mos 37:28–29?

S: Båda påståendena stämmer, eftersom människor kan ändra sina planer. Ursprungligen planerade de att döda Josef, men Ruben hade för avsikt att rädda honom. När de dock såg de midjanitiska handelsmännen insåg de att de kunde tjäna pengar på Josef och ändrade sina planer. Naturligtvis skulle man kunna tro att Josef hade ”rätt” att bli bitter över detta. Men Josef följde Gud, och svåra tider gjorde honom inte bitter, utan bara bättre.

F: I 1 Mos 37:25, var handelsmännen ismaeliter eller midjaniter, som det står i 1 Mos 37:28?

S: På avstånd kunde bröderna inte se vilket folk som kom, eller om det var en blandning av båda. Det spelade dock ingen roll för bröderna; de ville bara ha pengarna. Antingen kan ordet ismaeliter eller ordet midjaniter vara ett kopieringsfel. Eller så trodde bröderna att de var ismaeliter, men de var i själva verket midjaniter.

F: Var 20 siklar silver i 1 Mos 37:28 ungefär rätt pris för en slav som Josef?

S: Ja. Enligt K.A. Kitchen i *Ancient Orient and Old Testament Introduction*, s. 52–53, är detta det korrekta priset omkring 1800 f.Kr. Århundraden tidigare kostade de 10 till 15 silversekel, vid Mose tid kostade de 30 silversekel, och senare blev de dyrare. I Hosea 3:2 var en slav värd cirka 30 siklar. Se *Biblical Archaeology Review*, volym 21, nr 2, s. 53, för en graf över slavpriset över tid.

Fråga: Varför gjorde inte Gud det lättare för Josef i 1 Mos 37:28?

S: Gud kunde ha gjort det mycket lättare för Josef. Han kunde ha låtit bli att ge Josef dessa drömmar, och han kunde ha låtit Josef rädda sina bröder så att de skulle bli tacksamma mot honom. Gud använde Josef för att rädda sin familj när det rådde en stor hungersnöd, men Gud kunde också ha gjort något annat för att rädda dem från hungersnöden.

Vi vet inte varför Gud valde just de medel Han använde för att fullborda Sin vilja. Vi kan dock konstatera att Josefs tröst inte var Guds främsta mål; Gud använde Josefs tid på jorden för att åstadkomma saker i Josefs och hans bröders liv.

Fråga: Varför finns berättelsen om Juda och Tamar i Bibeln (1 Mos 38:1–21)?

S: På en skala från 1 (lägst, inte så illa) till 10 (högst, värst), där sexuell omoral är en 10, vad skulle du kalla det att avsiktligt aldrig ha för avsikt att hålla ett löfte som någon var beroende av för resten av sitt liv? – Det är säkert mer än en 1. Det finns åtminstone tre saker vi kan lära oss av detta.

1. För att vi inte ska tro att Juda och de andra patriarkerna var mer rättfärdiga än alla andra, påminner denna och andra berättelser oss om att de inte var särskilt rättfärdiga.

2. Bibeln ger oss en uppriktig och korrekt skildring av hur människor levde på den tiden. Bibeln förskönar inte deras historia det minsta. Vi kan lära oss både av det de gjorde fel och av det de gjorde rätt.

3. Detta visar på en typ av synd som finns även idag men som sällan diskuteras: att undandra sig ansvar. Detta anses vara en mycket allvarlig synd i Guds ögon, eftersom Onan dödades på grund av den. Inte heller Juda agerade ansvarsfullt gentemot sin svärdotter, och han bröt sitt eget löfte. Juda gav inte sin son till Tamar i äktenskap, eftersom han fruktade för sin sons liv och misstrode Guds godhet. Uppenbarligen ansåg Juda inte att Onan förtjänade döden för att han vägrade fullgöra sitt ansvar.

Fråga: Vad betyder Zerah/Zarah och Perez/Pharez i 1 Mos 38:29–30?

S: Först vad de betyder, och sedan två tillämpningar. Strongs, bibelordböcker och kommentarer är alla överens om att Perez/Pharez betyder genombrott eller en öppning. Han öppnade livmodern. Det finns dock en liten meningsskiljaktighet när det gäller Zerah/Zarah.

Scarlet: På grund av den scharlakansröda tråden som var bunden vid hans hand kan Zerah därför betyda scharlakansrött. Enligt vissa forskare kan det också betyda ljushet eller rödhet.

Uppgång: Zerah kommer från det hebreiska ordet Zerah, ”uppgång”, enligt andra forskare.

En orsak till meningsskiljaktigheten finns i Strongs Exhaustive Concordance (ord 2226). Där står det att det är detsamma som 2225 ”zerach, zeh’-rakh från 2224; ett uppgående av ljus: – uppgång.” 2224 säger ”zarach, zaw-rakh’; en prim. Rot; egentligen att stråla (eller skjuta ut strålar), dvs. att stiga upp (som solen); särskilt att dyka upp (som ett symptom på spetälska): – uppstå, stiga upp (upp), så snart den är uppe.” Ordet Zerah härstammar alltså från soluppgången, och det kan syfta på själva uppgången, eller så kan det syfta på grynings skarlagensröda färg.

Den messianska släktlinjen i Matteus 1:3 nämner kortfattat både Peres och Zerahs födelse. Vid sitt första ankomst sade Jesus att han skulle bringa splittring i Lukas 12:51. Paulus talar om glansen vid Kristi återkomst i 2 Tessalonikerbrevet 2:8. Så tvillingarna kom i ordningen efter Kristi två ankomster. Å andra sidan nämns det dock i Johannes 1:5,9 att Jesus var det sanna ljuset som lyser för varje människa, och att han kom till världen.

Akan, som avrättades i Josua 7, var en ättling till Zera. Att en person har ett särskilt eller gudfruktigt ursprung garanterar alltså inte att denne nödvändigtvis är rättfärdig eller kan undgå dom. Det har sagts att ”Gud har inga barnbarn”. Med andra ord: antingen är man ett Guds barn eller så är man det inte. Men man kan inte göra anspråk på en relation till Gud enbart på grund av sina föräldrars tro och inte sin egen.

Fråga: Eftersom de tio budorden ännu inte hade skrivits ner, vad skulle då ha varit fel med att Josef låg med sin herres hustru, enligt 1 Mos 39:7–10?

S: Josef behövde inte de tio budorden för att inse att detta skulle innebära ett totalt svek mot det förtroende hans herre hade visat honom. Josef sa också att detta skulle vara en synd mot Gud.

Vissa människor agerar enbart enligt lagens bokstav. Men så agerade inte Josef, och det är inte så kristna ska agera. Istället för att bara fråga ”kan jag komma undan med detta” eller ”finns det något absolut svartvitt förbud mot detta”, borde vi istället fråga ”vad skulle behaga Gud”.

Josef hade nu förlorat sin kappa två gånger! Men som någon en gång sa: det är bättre att förlora sin kappa och behålla sin karaktär än att förlora sin karaktär och behålla sin kappa.

Det finns en intressant arabisk berättelse som illustrerar tankesättet att endast följa lagens bokstav. En gång slöt en man ett avtal med en ond ande. De undertecknade båda ett papper, där andens del av avtalet var att förse honom med den vackraste kvinna han kunde föreställa sig som sin hustru och att anden inte skulle skada honom. Anden försvann, och senare kom en vacker kvinna som ville bli hans hustru. Vad mannen inte visste var att kvinnan var anden i förklädnad. En natt bad ”kvinnan” mannen att få se avtalet. När mannen tog upp avtalet lät anden vax från ett ljus täcka över ordet ”inte” i frasen ”inte skada mannen”, och anden dödade mannen.

Det är intressant att det för vissa räckte med lite stearin för att rättfärdiga att det löfte de två hade avgett skulle ogiltigförklaras. Idag anser vissa människor att det är helt i sin ordning att bryta ett avtal av skäl som knappast är mer väsentliga. För oss som verkligen tror på Gud gäller inte bara att vi håller vårt ord till punkt och pricka, utan vi håller också fast vid avsikten bakom vårt ord och låter inte svaga skäl tjäna som ursäkter för att vara oärliga.

Fråga: Finns det några andra berättelser av detta slag i 1 Mos 39:7–20?

S: Det finns inget som ligger särskilt nära detta, men det finns en fiktiv berättelse med en viss likhet. Idén om att hustrun är otrogen när maken är borta är inte unik för Josef. Cirka 600 år efter denna tid, under 1200-talet f.Kr., fanns det en egyptisk berättelse, kallad ”En berättelse om två bröder”, som hade några likheter. När maken var borta försökte hustrun förföra hans bror, som avvisade hennes närmanden. När maken återvände anklagade hustrun hans bror falskt. Så småningom kom sanningen fram och till slut avrättades hustrun.

Fråga: Hur fördes Josef bort från hebréernas land i 1 Mos 40:15?

S: Å ena sidan kom Josef från det land som var det utlovade och framtida arvet för de israelitiska hebréerna. Å andra sidan tänker vi på ”hebré” som synonymt med ”israelit”, men så var inte fallet på den tiden. En hebreer, eller ”Apiru”, betydde också en nomad, och Abram kallades för hebreer. Josef avsåg alltså antingen sitt härstamning från Abraham och att han bodde i Abrahams nya land, eller att han kom från ett nomadfolk, eller båda delarna.

F: Är det fel att fira födelsedagar enligt 1 Mos 40:20–22, Matt 14:6 och Mark 6:21, eftersom de enda födelsedagarna [påstås] i Bibeln är när farao avrättade bagaren och Herodes avrättade Johannes Döparen?

S: Nej. Jehovas vittnen försöker använda ett tystnadsargument för att förbjuda födelsedagsfirande. Både farao och Herodes var grymma, godtyckliga härskare som dödade människor även på andra dagar än födelsedagar, men det finns två starkare skäl till varför det är okej att fira en speciell dag för någons födelse.

Job var en gudfruktig man, och hans söner ”brukade turas om att hålla festmåltider i sina hem” (Job 1:4). På hebreiskan står det bokstavligen att var och en gjorde detta ”på sin dag”, och den frasen betyder ens födelsedag, vilket framgår av att Job förbannade ”sin dag” (hebreiska), vilket BSB översätter som ”dagen för hans födelse” i Job 3:1–3.

Dessutom förkunnade ängeln Gabriel att många skulle glädja sig över Johannes Döparens födelse (Luk 1:14), och om änglarna kunde fira Jesu födelse i Luk 2:13–14, är det okej för oss att fira hans födelse också.

Fråga: Hur kunde munskänken i 1 Mos 40:23 så lätt glömma bort Josef?

A: Vid den tiden var munskänken bekymrad över vad drömmen betydde. Men efter att han återfått sin ställning kunde han resonera sig fram till att det inte var Josef som hade återinsatt honom, och att Josef inte längre var till någon nytta för honom, så han riktade istället in sig på vad och vem som kunde gynna honom. Han glömde både sin tacksamhet gentemot Josef och sitt löfte till Josef att komma ihåg honom och nämna honom för Farao. Av sina bröder, Potifars hustru och munskänken blev Josef misshandlad, förtalad och bortglömd. Men Gud kunde fortfarande agera trots munskänkens glömska; det var bara det att det skulle ta två hela år. Det är intressant att Josefs förstfödde son fick namnet Manasse, vilket betyder ”att glömma” enligt Evangelical Commentary on the Bible, s. 33. Avundsjukan hos Josefs bröder, Potifars hustrus karaktärsmord och munskänkens glömska var obetydliga jämfört med den avgörande versen i detta kapitel: 1 Mosebok 41:32, där det står att saken ”har bestämts av Gud”.

Fråga: Varför finns det kor i floden i 1 Mosebok 41:18?

S: På de flesta platser skulle kor inte stanna kvar i floden. Men i Egypten befinner sig kor ofta där för att få lindring från hettan och för att i viss mån skydda sig mot flugor. Men en författare skulle ha behövt bo i Egypten för att veta detta.

F: Varför skulle farao i 1 Mos 41:32 utse en icke-egyptisk ställföreträdare?

S: Även om kungar ibland kan göra märkliga saker, var det i detta fall mycket förnuftigt. Om Josef försökte göra uppror skulle egyptierna inte följa honom. Det finns uppgifter om att kanaaniter, såsom Meri-Ra, Ben-Mat-Ana och en semitisk ställföreträdare till Amenhotep III vid namn Yanhamu, innehade höga positioner vid det egyptiska hovet. (Amenhotep III blev farao efter att israeliterna hade lämnat Egypten.) På mycket senare tid hade de turkiska ottomanerna ofta armenier i höga hovpositioner, väl medvetna om att folket aldrig skulle stödja en icke-muslim som försökte ta makten.

Fråga: I 1 Mos 41:45, var Josefs egyptiska namn, Zaphenath-Paneah, en titel eller ett egyptiskt namn?

S: Det betydde troligen ”den som kallas liv” eller något liknande. Det finns inga belägg för att några egyptier hade en sådan titel, så det var troligen ett namn. Farao ville förmodligen att Josef skulle framstå som mer egyptisk inför många av sina ämbetsmän. Det betyder dock inte att Josef övergav sitt ursprungliga namn. Det är ungefär som när människor kommer från Kina till västvärlden; ofta antar de också ett västerländskt namn, och när människor reser från västvärlden till Kina antar de ofta också ett kinesiskt namn.

Fråga: Finns det i 1 Mos 41:45 några bevis utanför Bibeln för Josefs egyptiska namn, Zaphenath-Paneah?

S: Ja. Även om forskarna inte känner till några av namnen på de egyptiska vizirerna under de århundraden som omger Josefs tid, har arkeologer funnit en koppling.

Zaphenath: Josefs egyptiska namn i 1 Mosebok 41:45 har troligen förts vidare till oss med ”t” och ”p” ombytta. Zat-en-aph betyder ”den som kallas”, vilket var en vanlig fras. Papyrus Brooklyn 35.1446 visar många exempel på asiater som fått egyptiska namn. Många av dessa namn har ”den som kallas” som första delen.

Paneah: ”Pa” eller ”Pe” skulle motsvara det egyptiska Ipi eller Ipu. ”anea” liknar det egyptiska ankh, som betyder ”liv”, eller ankhu, som betyder ”är vid liv”. I boken *Pharaohs and Kings: A Biblical Quest*, s. 350, dras slutsatsen att namnet Ipiankhu och varianter av det var vanliga på Josefs tid, men inte särskilt vanliga varken tidigare eller senare.

Fråga: I 1 Mos 41:45, när man tänker på hur Isak fick sin hustru och hur Jakob fick sin hustru, vad är det då som skiljer sig åt när det gäller hur Josef fick sin hustru? Hur hanterade Josef det?

S: Farao var inte troende, och Josefs hustru var förmodligen inte det heller, åtminstone inte till en början. Vi ser inte att de troende visade någon omsorg när de valde en hustru åt Josef; men Josef klarade sig ändå. Precis som Gud gav Adam herraväldet över landet och en hustru, gav farao Josef herraväldet över landet och en hustru.

Förresten är Potifar och Potifera troligen inte samma person. I Egypten finns ett monument som kallas Potifar-stelen, där det står: ”Potifar, son till ’Ank h-Hor”. Detta är troligen ingen av dessa män; snarare var Potifar ett vanligt namn.

Fråga: På vilket sätt var Josef en förebild för Kristus i 1 Mos 41:53–57?

S: Josef led själv för att kunna försörja hela Guds folk. Från den tidpunkt då Josef såldes som slav till den tidpunkt då han blev näst högsta befälhavare gick det ungefär 13 år. Under den tiden var Josef tvungen att vara tålmodig, trots att han inte fick några yttre tecken på att hans situation någonsin skulle förbättras. Tänk på hur tålmodig Gud är med oss!

F: I 1 Mos 41:57, gynnade det som hände Josef honom i slutändan?

S: I det här fallet gynnade det honom i andra hand, eftersom han inte befann sig i Kanaan när hungersnöden inträffade. Men i första hand var det inte till Josef:s fördel; Josef kunde ju trots allt ha smugit sig in i Syrien och levt ensam där, precis som Jakob gjorde. Nej, den främsta fördelen gick till de 70 personerna i hans släkt. Gud lät inte denna prövning drabba Josef främst för hans egen skull, utan för hans familjs.

Å andra sidan gynnades Josef i hög grad på ett annat sätt. Föreställ dig att Josef hade stannat kvar i Kanaan eller Syrien och inte gjort någonting under hela sitt liv. Han skulle kanske fortfarande ha haft en rättfärdig karaktär, men skulle inte betraktas som en stor troshjälte i Bibeln utan dessa erfarenheter som formade honom, även om formningen ibland var smärtsam.

Fråga: I 1 Mos 41:57 står det att hungersnöden var svår över hela världen, men varför drabbades inte alla platser i världen av hungersnöd?

S: Denna formulering uttrycker att hungersnöden var svår även utanför Egypten.

Fråga: Vad lärde sig familjen om favorisering i 1 Mos 42:3–4?

S: I Jakobs fall, uppenbarligen ingenting. Han skickade inte med Benjamin tillsammans med de andra på detta äventyr, eftersom det verkade som om han älskade Benjamin mer än dem. I Jakobs sinne var hans avlidna hustru Rakel, hans (förmodat) avlidne son Josef och Benjamin sammanlänkade, och han ville inte förlora den siste av dem. Uppenbarligen ansågs de andra bröderna vara mer utbytbara. Detta var ett fruktansvärt sätt att vara förälder på.

Bröderna hade dock känt sig dåliga efter att ha skickat iväg Josef och hållit detta hemligt för sin far under alla dessa år. Men sedan dess, med tanke på att Jakob var orättvis mot dem och att det inte skulle förändras, hade de nu lärt sig att leva med det.

F: Varför sålde de egyptiska tjänstemännen säd i 1 Mos 42:7?

S: Under Josefs ledning hade Egypten lagrat mat inför den svåra hungersnöden. Antingen hade den egyptiska regeringen tagit mer från bönderna än vad de behövde, eller så hade vissa egyptier mindre än vad de behövde eftersom de sålde folkets säd för att tjäna pengar. Årtusenden senare var det alltför vanligt att mat exporterades för att ge en betydande vinst, medan bönderna som producerade maten svalt ihjäl.

F: Varför kände inte Josefs bröder igen honom i 1 Mos 42:8?

S: Inget tyder på att detta var mirakulöst eller övernaturligt. De såg senast en hjälplös, rädd sjuttonårig pojke med skägg, och nu ser de en rik, mäktig trettioårig man som, om han följde egyptiska seder, inte skulle ha något skägg. Även när människor märker en likhet drar de ofta den förhastade slutsatsen att det inte kan vara samma person, om omständigheterna verkar göra det omöjligt att det är samma person.

F: Varför behandlade Josef sina bröder, som han hade blivit främmande för, på detta sätt i 1 Mos 42:6–20?

S: Även om Bibeln varken godkänner eller kritiserar denna strategi, visade den sig vara klok från Josefs sida. Josef ville veta vilken inställning de hade till sin mors andra son och vad de hade lärt sig under årens lopp. Han ville se vad som fanns i deras hjärtan innan han öppnade sitt hjärta för dem.

Även om ingen idag troligen kommer att befinna sig i samma situation, gäller fortfarande den allmänna principen att försöka få en uppfattning om vad som finns i en persons hjärta innan man anförtror sig åt dem. I ett annat sammanhang sa Jesus i Matteus 7:6 att man inte ska kasta sina pärlor för svinen.

Fråga: Varför kände de sig så skyldiga här i 1 Mos 42:21–23?

S: Detta var en stor hemlighet som bara bröderna kände till. (De visste inte att Josef stod framför dem och kunde hebreiska.) Föreställ dig att ha en hemlighet som gnager i ditt förflutna – något du gjort mot någon som står dig nära och som du inte kan berätta för dem. Tänk på hur svårt det måste ha varit för bröderna under alla dessa år på grund av deras synd.

Ruben hade en idé om att rädda Josef redan i 1 Mosebok 37:21–22. Ruben gick inte med på att sälja Josef i 1 Mosebok 37:29, men han gick med på att ta Josefs mantel och doppa den i blod. Här var Ruben fortfarande tyngd av skuldkänslor precis som de andra, men hade också en ”vad var det jag sa”-attityd och skyllde på dem.

Fråga: I 1 Mosebok 42:25–28, efter chocken över att ha tvingats lämna Simeon kvar i fängelset, hur tror du att de kände sig när de såg silverpengarna ligga kvar i säcken?

S: 1 Mosebok 42:28b underskattade förmodligen deras känslor när det stod: ”deras hjärtan sjönk”. De tyckte synd om Simeon, och de tyckte synd om sin far, och de fruktade att behöva berätta det för sin åldrade far. Jakob sade senare att om även Benjamin skulle försvinna, ”kommer ni att föra mitt gråa hår ner till dödsriket i sorg” (1 Mosebok 42:38b).

Rubens plan var att återvända till Egypten ensam, endast med Benjamin och silvret, och försöka få tillbaka Simeon. Men Jakob älskade Benjamin mer än han brydde sig om att få tillbaka Simeon.

Fråga: Varför sa Ruben i 1 Mos 42:37: ”Ni får döda mina två söner om jag inte lyckas föra honom tillbaka till er”?

S: Jakob hade inget intresse av att döda något av sina barnbarn. Ruben sa detta för att göra intryck och försöka övertala Jakob. Men det är ett något märkligt förhållande där Ruben skulle erbjuda Jakob ett sådant avtal. Det verkar som att även om Jakob inte kände till sanningen om Josef, så fanns det inte särskilt mycket förtroende mellan Jakob och hans söner. Tyvärr kan det vara så även i vissa familjer idag.

F: I 1 Mos 43–44 utsattes bröderna för en prövning. Varför prövades de?

S: Låt oss betrakta situationen ur Josefs perspektiv. En dag, efter så många år, dyker Josefs bröder upp vid hans hov och ber om hjälp. Vad visste Josef vid det här laget om dem och deras karaktär? Det enda Josef visste vid det här laget var att det var samma bröder – som förmodades vara kärleksfulla – som hade diskuterat hur de skulle döda honom och sedan sålt honom till slaveri. Åh, och de visste hur man binder fast en person ordentligt. Vi vet inte om tanken på hämnd slog Josef eller inte, men för andra människor hade det kanske varit helt naturligt. Vad skulle Josef göra?

Josef fann ingen tillfredsställelse i att lura sina bröder. Men Josef stod inför ett allvarligt beslut; om hans bröder inte hade förändrats sedan den tid då de sålde honom till slaveri, såg han ingen anledning att rädda dem.

I ”The Bible Knowledge Commentary: Old Testament”, s. 93–94, står det: ”Josef, som redan på ett briljant sätt hade lyckats skapa spänningar under deras två besök, utförde nu sitt mästerverk. Han prövade deras omsorg om Benjamin för att få dem att inse sitt onda handlande. Om de misslyckades med detta prov, om de inte visade någon medkänsla för Rakels andre son, skulle de inte få del i uppfyllelsen av löftena. Gud kunde börja om från början och göra Josef till ett stort folk om de andra visade sig ovärdiga (jfr 2 Mos 32:10).”

Fråga: När ska vi pröva andra, enligt 1 Mos 44? Hur bör vi vanligtvis pröva andra?

S: Brukar du pröva dina bröder och systrar på detta sätt? – Jag hoppas inte det. Även om vi inte ser gudfruktiga människor pröva andra lika hårt som Josef gjorde, måste människor ställas inför frågor och prövas för ledarskap. Människor kan lära sig när de prövas, men det är inte det viktigaste. Det viktigaste är att se om personen kan anförtros att utföra något, eller om man kan lita på att de undervisar i sund lära.

I 1 Timoteusbrevet 3:10 står det: ”Dessutom måste de först prövas. Om de sedan är oklanderliga, låt dem då tjäna som diakoner.” I Uppenbarelseboken 2:2 talas det i positiva ordalag om församlingen i Efesos: ”Ni har prövat och avslöjat som lögnare dem som falskt påstår sig vara apostlar.” I Romarbrevet 16:10 prövades och godkändes Apelles; det var dock troligen Gud som utförde prövningen.

Å andra sidan, om en person har klarat prövningen, är det fel att försöka lura dem under förevändningen av ytterligare prövningar. Fariséerna hade fel när de kom för att pröva Jesus genom att be om ett tecken i Markus 8:11 och Lukas 11:16.

De prövade Jesus med frågor i Matt 16:1; 22:35.

Naomi prövade Rut och Orpa i Rut 1:11–15. Det fanns ingen anledning för dem att bege sig till Israel, ett land de aldrig hade sett, bara för att de tyckte om Naomi. Om de inte följde samma Gud borde de helt enkelt stanna där de var.

Kung Saul prövades i 1 Samuelsboken 13:7b–14, men det är oklart om Samuel råkade bli några timmar försenad eller om han medvetet avsåg att vara några timmar försenad.

Jag läste en gång att under Sovjetunionens tid stormade några soldater utan uniform och med vapen in i en underjordisk gudstjänst just när den skulle börja. De frågade vilka som var kristna och sa att alla icke-kristna kunde gå därifrån. Sedan lade de ner sina vapen och deltog också i gudstjänsten; de ville få bort alla spioner från gudstjänsten.

Fråga: I 1 Mos 44:2–13, på vilket sätt kan silverkoppen i Benjamins säck liknas vid att Rakel stal sin fars avgudar?

S: Bröderna kanske kände till berättelsen om hur Rakel stal sin far Labans avgudar. Laban och Jakob hade kommit överens om att den som påträffades med dessa avgudar skulle dödas. Vid den tidpunkten visste de inte att det var Rakel som hade stulit dem. Om Laban och Jakob enades om det straffet, vilket straff skulle då den höga ämbetsmannen i Egypten utdöma för stöld av något som (uppenbarligen) stod honom nära och hade ett högt monetärt värde?

F: I 1 Mos 44:5, hur kunde Josef, en gudfruktig man, påstå att han använde spådom?

S: Det står inte att Josef någonsin använde den bägaren, utan bara att han berättade för sina bröder att han använde den för spådom. Enligt 1 Mosebok 44:15 var Josef uppenbarligen inte särskilt bekymrad över bägaren. Vi bör inte ägna oss åt spådom (5 Mosebok 18:10), och vi bör undvika till och med skenet av ondska (2 Korintierbrevet 8:21; 1 Tessalonikerbrevet 5:22), och inte ens Josef var en fullkomlig människa.

I ”The Evangelical Commentary on the Bible”, s. 34, står det att spådom med vatten var vanligt i Egypten. Man tittade på vattendropparna och gjorde förutsägelser.

Fråga: I 1 Mos 45:3, vilka är de fyra anledningarna till att Josefs bröder kan ha blivit mållösa?

S: Bröderna var både 1) mållösa eftersom de var chockade, inte bara över att se Josef, utan också över Josefs ställning. 2) mållösa eftersom de hade blivit avslöjade, och 3) mållösa när de funderade på vad som nu skulle hända med dem. 4) De hade sagt: ”Tänker du härska över oss?” (1 Mos 37:8). Nu härskade Josef över hela Egypten (1 Mos 45:8).

F: I 1 Mos 45:5,8; 50:19–20, vem sa Josef att det var som hade skickat honom till Egypten? Varför?

S: Hur många gånger har du hört att när någon planerade att mörda någon så slutade det väl för dem? Det slutade väl för bröderna.

Josef sa uttryckligen att det inte var bröderna, utan Gud. Josef såg att hans svårigheter och prövningar kom från Gud, och han prisade Gud för det, för nu, och först nu, såg Josef resultatet.

F: I 1 Mos 45:6 och 1 Mos 47:28, blev israeliterna slavar medan Josef fortfarande levde?

A: Ja. Om man tittar på 1 Mos 37:2; 41:1; 41:29–39; 45:6; 47:28, var israeliterna i Egypten i 71 år av Josef liv, som var 110 år långt. Så hebréerna blev slavar medan Josef fortfarande levde, eftersom de var slavar i Egypten i 400 år och befann sig i Egypten i sammanlagt 430 år.

Fråga: I 1 Mosebok 45:8 och 50:19, förslavar Gud gudfruktiga människor? Förslavade Gud Josef, eller Josefs bröder?

S: Detta är ett exempel på det teologiska begreppet ”samverkan”. Gud visste inte bara vilket ont de frivilligt och av egen vilja skulle besluta sig för att göra om de befann sig i den situationen, utan Gud gjorde det också möjligt för dem att befinna sig i den situationen och genomföra det de hade i sinnet. Dessutom planerade Gud för och använde deras onda handlingar för att åstadkomma det goda. Som det står i Romarbrevet 8:28: ”...Gud verkar så att allt samverkar till det bästa för dem som älskar honom...” Allt innefattar även onda saker.

F: I 1 Mos 45:25–28, vilka är de två anledningarna till att Jakob blir förvånad när han får höra att Josef lever?

S: För det första trodde han att han visste med säkerhet att Josef var död; han hade ju trots allt sett den blodfläckade mångfärgade manteln. För det andra skulle han bli förvånad, antingen nu eller senare, när han fick reda på att alla hans tio söner hade konspirerat för att lura honom i över tjugo år.

Fråga: I 1 Mos 46:3–4, talar Gud till Jakob som individ eller till hans efterkommande?

S: Båda. Gud förenar de två när han säger till Jakob att ”du” ska bli ett stort folk. Jakob dog visserligen i Egypten, men hans kropp fördes tillbaka till Palestina för begravning. Detta var ett tecken på att ”ni” i plural skulle lämna Egypten 430 år senare.

F: Hur reagerade Jakob på denna chockerande nyhet i 1 Mos 46:1–6?

S: Först gick han med på att bege sig ner till Egypten, precis som hans söner hade sagt. Kanske såg han inget annat val, med tanke på hungersnöden i Kanaan. Men innan Jakob gav sig av begav han sig till Beersheba, där de hade byggt ett altare och offrat till Gud (1 Mosebok 46:1). Beersheba låg mer eller mindre i samma riktning som Egypten, så det kan ha tagit honom endast en kort stund att ta sig till altaret. Sedan, den natten, gav Gud Jakob en syn där han sa åt honom att inte vara rädd för att bege sig ner till Egypten (1 Mosebok 46:3). Detta står i kontrast till 1 Mosebok 26:2, där Gud sa till Isak att han inte skulle bege sig ner till Egypten. Därefter skyndade Jakob och hans släkt sig till Egypten. Senare träffade Jakob farao och välsignade honom (1 Mosebok 47:7,10).

Märkligt nog står det i 1 Mosebok 46:4 att Jakob skulle föras upp igen. Naturligtvis fördes både hans efterkommande och hans kropp upp från Egypten, även om Jakob dog där. Men Gud nämnde att Jakob skulle dö, för Han sade att Josef skulle lägga sin hand på Jakobs ögon för att stänga dem en sista gång i 1 Mosebok 46:4.

Fråga: Varför dog Jakob i Egypten i 1 Mosebok 46:4, eftersom Gud lovade att han skulle föra honom därifrån?

S: Människor tänkte både på sina efterkommande och på sig själva. Jakobs efterkommande fördes ut ur Egypten. Dessutom fördes Jakobs kropp ut ur Egypten enligt 1 Mosebok 50:13–14.

Fråga: Finns det 12, 13 eller 14 stammar i 1 Mosebok 46:8–27?

S: Det fanns 12 söner till Israel (10 + Levi + Josef)

Det fanns 12 stridande avdelningar och stammar med mark (10 + Josefs två söner Manasse och Efraim, men inte Levi).

Fråga: I 1 Mosebok 46:8–27 skulle jag vilja veta vilka de 11 sönerna var som Jakob fick i Israels land, och vilka deras hustrur var? I Bibelns Andra Mosebok bekräftas det att 70 personer, inklusive Jakob, begav sig till Egypten. Kan du räkna upp dem för mig?

A: Egentligen är ”Exodus” en annan händelse; när de lämnade Egypten. Men för att svara på din fråga: Jakobs elva söner är:
Ruben, Simeon, Levi, Juda, Isaskar, Sebulon, Gad, Aser, Benjamin, Dan och Naftali. Josef var förstås Jakobs son, men han bodde i Egypten, inte i Israel.

Jakobs ättlingar som begav sig till Egypten räknas upp i 1 Mosebok 46:8–27; där nämns dock inte de som inte var biologiskt släkt med Jakob. Jakobs söner och manliga ättlingar som då reste till Egypten var 64 män. Jakobs dotter Dina och Asers dotter Sera följde också med. Om man lägger till ytterligare fyra personer – Josef, hans två söner Efraim och Manasse samt Jakob – blir det 70 personer som nämns. Naturligtvis skulle även hustrur och andra ha följt med, och Bibeln säger inte att högst 70 personer reste, utan endast att 70 av Jakobs ättlingar, inklusive Jakob själv, reste.

Fråga: Finns det i 1 Mos 46:33 några bevis utanför Bibeln på att herdar var avskyvärda för egyptierna?

S: Vi har inga direkta bevis, men vi har ett par uppgifter.

1. När de främmande hyksoserna härskade över Egypten kallade senare egyptier de föraktade främmande härskarna för ”herdekungarna”.

2. Under Josefs tid menar arkeologer att en stor grupp asiater bodde i Nildeltat. Analyser av skelettdelar från får visade att det var ungefär vid denna tid som asiatiska bosättare först förde in långhåriga får till Nildeltaregionen i Egypten.

F: I 1 Mos 47:11, hur kunde Jakobs familj bo i området kring Ramses, när staden Ramses ännu inte hade byggts?

S: De bosatte sig i området kring Nildeltat där de hebreiska slavarna senare skulle bygga staden Ramses. Även om den inte var känd under det namnet när Jakob bosatte sig där, hade staden Ramses byggts vid den tidpunkt då Mose skrev Första Moseboken.

Fråga: Hur kunde Gud i 1 Mos 47:20–21 godkänna att Josef gjorde Egyptens folk till slavar åt Farao?

S: Gud kommenterade inte saken, men tillät denna inkomstskatt på 20 % i 1 Mosebok 47:23–26.

Fråga: I 1 Mos 47:31, tillbad Jakob vid sängens huvudända, eller lutade han sig mot sin stav som det står i Hebr 11:21?

S: Även om man kan ligga i en säng och luta sig mot en stav för att sätta sig upp och tala, finns det en enklare förklaring. Konsonanterna för ”säng” och ”stav” är desamma på hebreiska, och Gamla testamentet skrevs ursprungligen endast med konsonanter. I den masoretiska texten lades vokalerna till för att bilda ordet ”säng”, medan Septuaginta översatte detta som ”stav”. I Hebreerbrevet 11:21 står det ”stav” på grekiska.

F: I 1 Mos 48:5, vad var betydelsen av att Jakob sa att Manasse och Efraim tillhörde honom?

S: Tydligen betraktades Manasse och Efraim vid den framtida uppdelningen av landet som tillhörande samma kategori som Jakobs direkta söner. Därför fick Josefs ättlingar två andelar av landet, inte en. Ofta fick den förstfödde en dubbel andel. Även om Josef inte var den förstfödde i kronologisk ordning, hade han tilldelats den förstföddas rätt.

F: Hur uppfylldes dessa profetior i 1 Mos 49 och 5 Mos 33?

A: För varje son ges en sammanfattning av profetiorna, följd av hur de uppfylldes. Generellt sett innehåller 1 Mosebok 49 många profetior, medan 5 Mosebok endast ger några få antydningar om framtiden i Mose böner.

Ruben, som visserligen var den biologiska förstfödde, skulle inte längre utmärka sig. Ruben bosatte sig på östra sidan av Jordanfloden och blev aldrig en stor stam. Enligt *Encyclopedia of Bible Difficulties*, s. 103, underkuvade Moab Ruben under 800-talet f.Kr. (900–800 f.Kr.), enligt en inskription på Moabstenen (850 f.Kr.). Detta skedde efter Salomos tid, mellan Asas och Joas regeringstider i Juda.

Simeon skulle spridas ut i Israel. Simeon bosatte sig i mitten av Juda (Domarboken 1:3), och de förlorade mycket av sin stamidentitet när de spreds ut inom Juda.

Levis stam skulle också spridas ut i Israel. Leviterna fick inget land, utan endast städer att bo i över hela Israel. De skulle vara Israels lärare. Under tiden då riket var delat flyttade många av dem söderut till Juda.

Juda kommer att prisas av sina bröder, hans hand kommer att vila på sina fienders nacke, och andra söner kommer att böja sig för honom. Juda kommer att vara som ett lejon. Scepteret kommer inte att vika förrän Shiloh kommer. David och de efterföljande härskarna i det södra riket kom alla från Judas stam. Jesus härstammade från Davids ättlingar, både biologiskt genom Maria och ”juridiskt” genom sin adoptivfar Josef. 1 Mosebok 49:10–12 är messianska enligt Targum Jonathan, Targum pseudo-Jonathan, Targum Onkelos och den babyloniska Talmud.

Sebulon skulle bo vid havet och hans gräns sträckte sig mot Sidon i Fenicien. Denna profetia om deras läge uppfylldes.

Issakar skulle befinna sig på en god och bekväm viloplats och utföra tvångsarbete. Issakar var underkastad främlingar tillsammans med de andra nordliga stammarna under assyrierna år 732 f.Kr.

Dan skall utöva rättvisa, likt en vild orm. Likt en lejonunge skulle han springa fram ur Basan. Dan ärvde sitt område i den centrala delen (långt från Basan), men när de brutalt angrep Laish i Domarboken 18 flyttade de norrut nära Basan.

Gad kommer att angripas, men kommer i sin tur att angripa dem. Välsignade är de som utvidgar Gads område. Detta kan profetiskt syfta på Jefta från Gad, som besegrade ammoniterna.

Aser skulle få rik och utsökt mat. Aser kommer att vara stark alla sina dagar. Aser hade få svårigheter i krig, även om de till viss del assimilerades i den feniciska kulturen.

Naftali ska vara som en hind som föder vackra kalvar. Naftali ska ärva mark söderut ända till sjön. Naftali spelade ingen större roll i många krig, och de bosatte sig vid Galileiska sjön.

Josef ska vara en fruktbar vinstock, vars grenar klättrar över en mur. Bågskyttar ska skjuta på honom, men hans båge ska förbli stadig. Som en prins bland sina bröder. Josef ska ha överflöd. Josefs två halvstammar, Efraim och Manasse, var de folkrikaste efter Juda. Efraim blev senare faktiskt ett synonym för det norra riket, precis som Juda blev ett synonym för det södra riket.

Benjamin skulle bli en glupsk varg. Ehud från Benjamin var en domare som dödade Eglon från Moab. Benjamin, trots att det var en liten stam, kämpade häftigt mot de andra stammarna i Domarboken 20.

Fråga: Vad betyder ”början av en mans styrka” i 1 Mos 49:3 och 5 Mos 21:17? Vissa översättningar antyder att det handlar om början av en mans fortplantningsförmåga eller hans manlighet. Ps 127 kan antyda något annat när det gäller detta uttryck, där det talas om att en mans barn från hans ungdom är som pilar i en mäktig krigares pilkorg.

S: En man kan vara fertil utan att någonsin få barn, även om det utan barn inte är bevisat att han är fertil. Men för att vara helt noggrann finns det fyra möjligheter när det gäller den exakta betydelsen.

a) ett spädbarn, vilket också visar att en man kan få fler barn efter detta.

b) en son, som kan försörja familjen när mannen blir gammal och kämpa för landet.
c) Detta är en formulering som avser den förstfödde sonens rättigheter.
d) en ättling, vilket innebär att mannen kan föra släktlinjen vidare.

Jag tror att d) troligen avses här, eftersom det var mycket viktigt i den kulturen att ha avkomma som kunde föra släktlinjen vidare. När en gift man dog utan avkomma skulle hans bror gifta sig med hans hustru, och den förstfödde sonen skulle bära den avlidne brorens namn.

c) avses definitivt också i 5 Mosebok 21:16–17.
Men jag tror också att b) avses här, som det står i Psalm 127:4–5.

Men ”början...” är inte något som flera barn har, eller att de tillsammans var ”början”. Detta antyder att barnet var början på mannens styrka när barnet föddes, vilket skulle tyda på att a) avses. Ruben förlorade förstfödslorätten, men i 1 Mosebok 49:3 var han fortfarande biologiskt sett den förstfödde, ”början på min styrka”.

Min uppfattning är alltså allt det ovanstående.

Fråga: Varför var det i 1 Mosebok 49:3–4 lämpligt att Ruben, som utmärkte sig i ära och makt, inte längre skulle utmärka sig? Har detta hänt i andra delar av kyrkan?

S: Det här är faktiskt ett ordspel på ordet ”excel”. Anledningen är det som Ruben gjorde i 1 Mosebok 35:22 och 1 Krönikeboken 5:1–2.

F: Hur kunde Jakob i 1 Mosebok 49:5–7 förbanna Levi, när Mose senare välsignade Levi i 5 Mosebok 33:8–11?

A: Levis efterkommande spreds ut över hela Israel på grund av denna grymma handling. Levis efterkommande välsignades genom att de fick privilegiet att undervisa Israel. Här finns en lärdom att dra. En förbannelse kan, när vi uthärdar den och följer Gud, förvandlas till en välsignelse.

Fråga: När ska ett folk eller en nation, enligt 1 Mos 49:7, känna raseri och grym vrede?

S: I 1 Mos 49:6 lamslog de till och med oxarna på grund av sin vrede: de var inte rättvisans tjänare, utan okontrollerad vrede.

Svaret på denna fråga är: aldrig. Vi ska vara kärleksfulla. Att hysa hat är ett tecken på att man inte är frälst, enligt 1 Johannes 4:8,20. ”Ty människans vrede åstadkommer inte den rättfärdighet som Gud önskar”, enligt Jakob 1:20.

Simeon och Levi var de näst äldsta sönerna efter Ruben. De diskvalificerades enbart på grund av sin våldsamma vrede. På samma sätt händer det idag att kompetenta, erfarna och intelligenta människor inte kommer i fråga för en tjänst, eller blir avskedade från den, på grund av sitt humör. Vi kan gå miste om en hel del goda saker och goda relationer på grund av vrede.

Fråga: Varför blev inte Juda i 1 Mos 49:9 diskvalificerad på grund av Tamar i 1 Mos 38?

S: Juda är den näst äldste, efter Ruben, Simeon och Levi. Alla fyra var Leas barn. Juda försökte få Tamar dödad, men efter att hans egen synd uppdagats rättade Juda till saker och ting, eller åtminstone så gott han kunde, i slutändan.

F: Vad profeterar 1 Mos 49:9–11 egentligen?

S: Shilo betyder helt enkelt ”den till vilken det tillhör”. Judarna själva tolkade 1 Mosebok 49:10 som en messiansk profetia. I den babyloniska Talmuden, Sanhedrin, kap. 4 efter 37, recto, sade rabbi Rachman: ”När medlemmarna i Sanhedrin insåg att de berövats sin rätt över liv och död greps de av allmän bestörtning; de täckte sina huvuden med aska och sina kroppar med säckväv och utropade: ’Ve oss, ty scepteret har lämnat Juda, och Messias har inte kommit!’”

I en kommentar till Första Moseboken från Döda havsrullarna (4Q252 [=4QpGen^a ]), fragment 2, står det i diskussionen om Första Moseboken 49:10: ”Närhelst Israel härskar, skall det [inte] saknas en ättling till David på tronen. Ty härskarens stav är kungadömsförbundet, [och Israels] stammar är avdelningarna, tills rättfärdighetens Messias kommer, Davids skott.” Se The Dead Sea Scrolls in English, 4:e uppl., s. 300–302, där det också påpekas att denna kommentar betraktar de judiska hasmonéiska kungarna som illegitima härskare, eftersom de inte härstammade från Juda.

Babyloniska Talmud, Sanhedrin 98b, skrev rabbi Johanan: ”Världen skapades för Messias skull, vad heter denne Messias? Rabbi Shilas skola sade: ’Hans namn är Shiloh, ty det står skrivet: tills Shiloh kommer.’”

Jerusalem-Talmud, Sanhedrin folio 24: ”Drygt fyrtio år före templets förstörelse togs rätten att utdöma dödsstraff ifrån judarna.”

Targum Onkelos säger: ”Härskarskapet skall inte upphöra från Judas hus, och inte heller skriftläraren från hans barnbarn, för evigt, tills Messias kommer.”

Targum Pseudo-Jonathan om 1 Mosebok 49:11a: ”Kungar och härskare skall inte upphöra från Judas hus … förrän Messias, kungen, kommer.”

En ytterligare judisk källa som tyder på att judarna uppfattade detta som en messiansk profetia är Targum Jonathan om 1 Mosebok 49:10,11a.

Tidiga kristna som hänvisade till denna messianska profetia är Irenaeus av Lyon (ca 160–202 e.Kr.), Hippolytus av Portus (222–235/236 e.Kr.) och Origenes (225–253/254 e.Kr.). Bland kättarna nämns detta i de ebionitiska Klemenshomilierna (före år 188 e.Kr. – osäkert datum).

Fråga: Eftersom 1 Mos 49:10 säger att scepteret inte ska lämna honom förrän ”Shiloh” kommer, hur kan detta då vara Messias?

S: De grekiska och latinska översättningarna har ”den till vilken det tillhör”. Detta tolkades som messianskt av historiska judiska uttolkare, eftersom den arameiska targumen översätter detta med ”Messias”. Detta är också messianskt enligt Targum Jonathan och Targum Pseudo-Jonathan (= Targum Yerushalmi I, = Targum Ezez). Judarna förlorade rätten till dödsstraff omkring år 6 e.Kr. Den babyloniska Talmud nämner detta i Sanhedrin kapitel 4 efter 51b; kapitel 4 efter 37; recto. Hesekiel 21:27 har en parallell konstruktion till 1 Mosebok 49:10.

Andra skulle se detta som den officiella härskaren över Palestina. Under romarna avsattes den judiske kungen Archelaus och den romerske prokuratorn Coponius ersatte honom.

Som en sidokommentar nämns i The Expositor’s Bible Commentary, vol. 1, s. 224, att den babyloniska Talmuden anger att Targum Jonathan skrevs av Jonathan bin Uzziel, som levde under det första århundradet f.Kr. och var Hillels mest framstående elev.

I en kommentar till Första Moseboken från Döda havsrullarna (4Q252 [=4QpGen(a)]), fragment 2, står det i diskussionen om Första Moseboken 49:10: ”Närhelst Israel regerar, skall det [inte] saknas en ättling till David på tronen. Ty härskarens stav är kungadömet, [och Israels] stammar är avdelningarna, tills rättfärdighetens Messias kommer, Davids skott.” I ”The Dead Sea Scrolls in English”, 4:e upplagan, s. 300–302, påpekas också att denna kommentar betraktar de judiska hasmonéiska kungarna som illegitima härskare, eftersom de inte härstammade från Juda.

Josephus skriver i sin bok ”Judarnas krig” (93–94 e.Kr.), bok 2, kapitel 8: ”Och nu förvandlades Archelaus del av Judeen till en provins, och Coponius, en medlem av den romerska riddarorden, sändes dit som prokurator, med makten över liv och död i sina händer, given av kejsaren.” Josephus nämner också att Sanhedrin förlorade makten över dödsstraff i ”Antiquities of the Jews” 20.9 (skriven omkring 93–94 e.Kr.).

Judarna själva tolkade detta som en messiansk profetia. I den babyloniska Talmuden, Sanhedrin, kapitel 4 efter 37, recto, sade rabbi Rachman: ”När medlemmarna i Sanhedrin insåg att de berövats sin rätt över liv och död greps de av allmän bestörtning; de täckte sina huvuden med aska och sina kroppar med säckväv och utropade: ’Ve oss, ty scepteret har lämnat Juda, och Messias har inte kommit!’” Detta hände omkring år 6 e.Kr. (Hämtat från Josh McDowells *Evidence That Demands a Verdict*, vol. 1, s. 169, och *Jesus Before the Sanhedrin* av Augustin Lemann, 1886, översatt av Julius Magath, NL#0239683, Library of Congress # 15-24973.) Se även *Pugio Fidei* av Martini, Raymundus, utgiven av De Vosin 1651, s. 148.

Babyloniska Talmud, Sanhedrin 98b, rabbi Johanan skrev: ”Världen skapades för Messias skull, vad heter denne Messias? Rabbi Shilas skola sade: ’Hans namn är Shiloh, ty det står skrivet: tills Shiloh kommer.’” s. 147

Talmud: ”[30 e.Kr.] Drygt fyrtio år före templets förstörelse togs rätten att utdöma dödsstraff ifrån judarna.” Jerusalem-Talmud, Sanhedrin folio 24, s. 147

Targum Onkelos säger: ”Härskarskapet skall inte upphöra från Judas hus, och inte heller skriftläraren från hans barns barn, för evigt, tills Messias kommer.” (The Messiah: An Aramaic Interpretation; The Messianic Exegesis of the Targum, Samson H. Levy (Cincinnati: Hebrew Union College Jewish Institute of Religion 1974) s. 2) s. 146

Targum Pseudo-Jonathan till 1 Mosebok 49:11a: ”Kungar och härskare skall inte upphöra från Judas hus … förrän Messias, kungen, kommer”, ibid., s. 7

En ytterligare judisk källa som tyder på att judarna uppfattade detta som en messiansk profetia är Targum Jonathan om 1 Mosebok 49:10,11a. Justinus Martyr (verkade ca 138–165 e.Kr.) nämner detta som en hänvisning till Kristus i sin Första försvarstal, kap. 32.

Fråga: Vad betyder egentligen det hebreiska ordet Shiloh här i 1 Mos 49:10?

S: Den ursprungliga hebreiska texten saknade vokaler, och därför råder det viss osäkerhet.

a) Det kan vara ett namn som hänvisar till en person: Shiloh

b) Det kan betyda ”vems det är” eller ”som tillhör honom” – siloh / selloh. Det finns visst stöd för detta i Septuaginta och den syriska Peshitta. Hesekiel 21:26–27 hänvisar till detta.

c) Det kan betyda ”hyllning till honom” – say loh. Detta skulle vara en parallell till versen efter denna.

d) Det kan vara platsen Shiloh.

e) Slutligen finns det många ordlekar i Bibeln, så det kan vara mer än ett av dessa.

Fråga: I 1 Mos 49:10 sägs om det kungliga spiran: ”tills Shiloh kommer”. Hur kan denna krigiska profetia syfta på Jesus?

S: Jesus var andligt krigisk när han besegrade Satan vid sitt första ankomst. Dessutom kommer Jesus att vara krigisk och döda många vid sitt återkommande i Uppenbarelseboken 19:11–16.

Fråga: Eftersom scepteret enligt 1 Mos 49:10 inte skulle vika från Juda förrän Messias kom, varför fanns det då inga kungar från Juda efter exilen förutom makkabéerna?

S: 1 Mosebok 49:10 garanterade inte att det skulle finnas självständiga kungar. Det står bara att det skulle finnas en härskare, och Gedalja och många andra fungerade som guvernörer under Babylon, Persien och andra regeringar. Se ”1001 Bible Questions Answered”, s. 28, för ett annorlunda men kompletterande svar.

F: Eftersom Juda enligt 1 Mos 49:10 skulle regera tills Messias kom, varför var då Saul från Benjamins stam?

S: Det fanns ingen kung när denna profetia gavs. Saul förkastades som kung, men när David (från Juda) väl blev kung erkändes det att Juda var den kungliga släktlinjen fram till Messias ankomst. Jesus var från Juda ”juridiskt sett”, eftersom Josef var hans juridiske far, och biologiskt sett, eftersom Maria också var från Juda.

F: Varför profeterade Jakob i 1 Mos 49:14–15 om slaveri för Isaskar, medan 5 Mos 33:18–19 profeterar om välsignelse?

S: Båda profetiorna uppfylldes. Isaskar fick stor välsignelse genom sitt bördiga land. Under assyriernas tid blev de dock slavar, och deras stam förblev i det tillståndet. När vi tar Guds välsignelser för givet kan de göra oss lata och benägna att ge efter för synden. Se Domarboken 8:27, 33 för ett annat sorgligt exempel med Gideon.

F: Vad kan detta syfta på i 1 Mos 49:16–17?

S: Simson var från Dan. Dan är den nordligaste stammen ända sedan Domarbok 18. Dan skulle ha skaffat rättvisa, men istället bedrev de avgudadyrkan enligt Domarbok 18:30. I Jeremia 4:15–16 och 8:16 står det att en katastrof kommer att utgå från Dan.

Gilead, Dan och Aser underlät att stödja Debora och Barak i Domarboken 5:17.

I Uppenbarelseboken 7:5–8 kommer ingen av de 144 000 från Dan-stammen. Vissa tror att Antikrist kan vara en jude från Dan-stammen.

Fråga: Varför tog det 40 dagar att balsamera Jakobs kropp i 1 Mosebok 50:3, och inte fler eller färre?

S: Det finns ingen anledning att försöka läsa in en allegorisk betydelse här, när Bibeln anger orsaken. I 1 Mosebok 50:3 står det att det tog 40 dagar att balsamera kroppen. Tidskriften KMT: A Modern Journal of Ancient Egypt, vol. 3, nr 3, hösten 1993, s. 7, uppger att experiment med mumifiering av råttor visar att det tar fyrtio dagar att fullständigt torka kroppen med natron. Där nämns också att fyrtio dagar fortfarande är sorgperioden i det moderna Egypten.

Fråga: I 1 Mos 50:13, begravdes Jakob i den grotta som Abraham köpte nära Mamre, eller begravdes några av patriarkerna nära Sichem, som Apostlagärningarna 7:15–16 antyder?

S: Först tre punkter som rör svaret, och sedan två möjliga svar.

För det första var det två skilda platser, eftersom avståndet mellan Mamre och Sichem var ungefär 45 miles (72 kilometer).

Före uttåget ur Egypten står det i 1 Mosebok 50:13 att Jakob begravdes nära Mamre. I 1 Mosebok 50:24–26 står det att Josefs kropp balsamerades och förvarades i en kista i Egypten, i förväntan om att den senare skulle begravas i det utlovade landet.

Efter uttåget ur Egypten, över 477 år senare, begravdes Jakobs söner nära Sichem, vilket framgår av Apostlagärningarna 7:15–16. I Josua 24:32 tilläggs också att Josefs ben begravdes på marken nära Sichem.

Här följer två separata svar.

”De”: I Apostlagärningarna 7:15 står det: ”Och Jakob drog ner till Egypten och avled [dvs. dog], han och våra fäder.” (Green’s Literal Translation) ”De” i Apostlagärningarna 7:16 avser Jakobs tolv söner (våra fäder) som begravdes efter uttåget ur Egypten, och inte Jakob, som begravdes över 477 år tidigare.

Stefanos misstag: Om Stefanos felaktigt hade ”sammanslagit” dessa två händelser till en när han talade, är Apostlagärningarna 7:15–16 ändå felfri. Apostlagärningarna 7:15–16 redovisar felfritt ett obetydligt misstag som Stefanos begick. Inget tyder på att Stefanos var tvungen att vara felfri i allt han sade. Men med tanke på Stefanos tidigare uttalanden om andra saker i Apostlagärningarna 7 kan man kanske föredra det första svaret.

Men även om det andra svaret är det rätta, finns det en lärdom för oss. När troende idag befinner sig i centrum av Guds vilja och talar till andra så som Gud vill att vi ska göra, har Gud inte heller lovat att alla våra ord och läror är felfria. Men det är okej. Gud verkar i oss trots våra misstag, och till och med genom våra misstag för att förmedla sin sanning.

Oavsett om Stefanus inte använde modern precision med sina pronomen eller om han hade fel i en liten historisk detalj, så handlar Guds budskap inte om huruvida Jakob ingick i ”de” som begravdes i Sichem eller inte. Guds budskap är att Gud ledde israeliterna i ett förbundsförhållande med sig själv, och att Gud använde israeliterna under tusentals år för att lägga grunden till den största händelsen genom tiderna: ankomsten av Guds egen Son, Jesus Kristus.

Fråga: I 1 Mos 50:16, ljög Josefs bröder när de sa att Jakob hade befallt Josef att inte göra dem något ont?

S: Bibeln säger inte om Jakob någonsin uttryckligen beordrade detta, så bröderna kan ha ljugit. Å andra sidan önskade Jakob säkert underförstått att Josef inte skulle hämnas på sina bröder. Idag hör vi många saker från människor utan att med säkerhet veta om personen talar helt sanning eller inte. Vi måste ändå svara klokt, och på det sätt som Gud skulle vilja att vi svarade, även när vi inte kan bevisa eller motbevisa sanningshalten i det som sägs.

F: I 1 Mos 50:19–20, hur kan vi fatta våra egna beslut, eftersom Gud ”avser” att vi ska fatta just de beslut vi fattar?

S: Tre enkla punkter som förklarar detta samspel.

Gud tvingar aldrig människor att synda eller får dem att välja det onda. Gud frestar ingen, enligt Jakob 1:13.

Gud förutkände deras val och lät dem fatta dessa beslut. Charles Hodge kallar detta begrepp för ”tillåtande beslut”.

Gud använde deras onda val som en del av sin plan. Allt ingår faktiskt i Guds plan, enligt Efesierbrevet 1:11 och Ordspråksboken 16:4. Louis Berkhof myntade termen ”samverkan” för detta begrepp.

Fråga: Varför nämns ordet ”Elohim” 33 gånger i de första 34 verserna i Första Moseboken, följt av ”Yahweh-Elohim” 20 gånger i 45 verser och därefter ”Yahweh” 10 gånger i 25 verser (Evidence That Demands a Verdict, volym 2, s. 121)? Tyder detta på att det finns flera författare?

S: Detta var ingen slump, utan syftade till att medvetet först uttrycka Guds universella, transcendenta natur, följt av Hans mer personliga aspekter. En mycket liknande situation förekommer i Koranen. Ordet ”Allah” dominerar i de senare surorna från Medina, medan ”Herre”, inte ”Allah”, huvudsakligen används i de tidigare surorna från Mecka. Här är min sammanräkning i surorna från Medina: 4 (~211 gånger), 9 (~152 gånger), 24 (75 gånger), 33, 48, 49, 57 (33 gånger), 58 (37 gånger), 59 (29 gånger), 60–66. Här är min sammanräkning av ordet ”Herre” i de mekanska surorna, följt av det ungefärliga antalet gånger ordet ”Allah” används: 15 (3 gånger), 32 (1 gång), 50–53, 54–55 (0 gånger), 56 (2 gånger), 67 (4 gånger), 68 (0 gånger), 75 (0 gånger), 78 (0 gånger), 85–96 (9 gånger), 100–109 (1 gång), 110–112 (6 gånger), 113–114 (0 gånger).

På samma sätt används i Hebreerbrevet i Nya testamentet aldrig orden ”Kristus” eller ”Jesus” i kapitel 1, utan man hänvisar endast till honom som ”Sonen”. Men ”Jesus” och ”Kristus” används ofta i resten av Hebreerbrevet.

Detta visar inte att Koranen hade flera författare, eller att Hebreerbrevet hade flera författare, mer än vad bevisen visar att Första Moseboken hade flera författare. Det visar snarare att asymmetrisk användning av namn inte var ovanligt i Mellanösterns litteratur.

Fråga: När skrevs Första Moseboken?

S: Tidiga judiska och kristna skrifter säger enhälligt att Mose skrev den. Oavsett om Mose själv höll i pennan eller om en skrivare under hans ledning gjorde det, så var det ändå under Moses tid.

Den liberale Julius Wellhausen hävdade 1885 att de skapades under eller efter den babyloniska exilen (598–539 f.Kr.). Ingen, inte ens liberaler, tror dock på det idag.

Dagens liberaler tror att den skrevs flera århundraden efter Moses tid.

F: Hur vet vi, när det gäller Första Moseboken, att det vi har är det som ursprungligen skrevs?

S: Som kristna litar vi på att det Gamla testamentet som Kristus bekräftade är det Gamla testamentet vi har. För den delen står det i Koranen för muslimer att Jesus fick Toran i sura 5:46. Vi har tidiga manuskript från Kristi tid, vilket nästa fråga tar upp. Det finns dock ytterligare ett bevis. Filo av Alexandria var en judisk lärd som levde från 15/20 f.Kr. till 50 e.Kr. Han skrev en kommentar till Första Moseboken och besvarade frågor om Gamla testamentet. Han skrev på grekiska, men det är anmärkningsvärt att hans grekiska citat ur Gamla testamentet stämmer bättre överens med den hebreiska masoretiska texten än med den grekiska Septuaginta. Han gick in i detalj på vad olika verser betyder. Av de totalt 1 533 verserna i Första Moseboken hänvisade Filon till hela eller delar av 410 av dem. Här är de verser i Första Moseboken som han hänvisade till.

1:1–2, 4, 26, 27, 31; 2:1–10, 13–25; 3:1–24; 4:1–12, 14, 25–26; 5:1, 3, 23–24, 29, 32; 6:1–12, 14–17; 7:1–2, 4–5, 10–11, 16–17, 19, 21–24; 8:1–18, 20–22; 9:1,3–8,10–11,13,18,20–28; 10:1,6,8; 11:1–2,4,6–8,10,29; 12:1–4,6–7; 13:1,9; 14:1,3,7,17,18,20–24; 15:1–3,5,20; 16:1–9,11–16; 17:1,6,8,10–22,24,26,27,32; 18:1,3,6,7,9–11,15–17,22,23,27,32,33; 19:4,11,20,20,32,33,35; 20:7,12; 21:1–2,5–7,11–12,14,19–20,33; 22:1–2,4,6,7,9,16,22,62–63,67; 25:5,8,11,17,21,23–25,27,29,33; 26:2,3,5,9,12,32–33; 27:1,20,28,30,33,36,40–43,45; 28:1–2, 7, 11–17, 21–22; 29:4, 13, 26, 31, 35; 30:1, 2, 13, 16, 18, 24, 30, 36, 37, 42;

31:3–5, 10–14, 20, 27–28, 33, 35, 43; 32:10, 25, 28–29, 31; 33:5, 11; 34:1, 3; 35:2, 4, 16, 18, 25; 36:12; 37:2–3, 7–9, 12–13, 15, 33, 36; 38:7, 9, 11, 20, 25; 39:1, 3, 7, 21; 40:8–10, 15–17, 20; 41:17, 28, 45, 49; 42:1, 11, 16, 18, 36; 43:9; 45:5, 11, 16, 18, 22, 26, 28; 46:1,4,27,33–34; 47:3,9,24; 48:1,5,13,15–16,22; 49:2,15–18,22,33; 50:7–8,19,24

Det finns dock fyra skillnader i hans vershänvisningar, alla i Första Moseboken.

Som ni kan se av den föregående listan kommenterade han utförligt de tidigare kapitlen i Första Moseboken och var mer kortfattad när det gällde de senare kapitlen. Till alla muslimer som läser detta: i Första Moseboken 22 säger Filon att det var Isak, inte Ismael, som offrades, precis som i de exemplar av Första Moseboken som finns i Gamla testamentet idag.

Fråga: Vilka är några av de äldsta manuskripten från Första Moseboken som fortfarande finns kvar idag?

S: Döda havsrullarna: (före Kristus) 20 exemplar eller fragment, uppskattningsvis 15 eller 18 separata exemplar. Dessa manuskript kallas:

1Q1 – fragment av Första Moseboken

2Q1 Första Moseboken

4Q1 Första Moseboken + Andra Moseboken

4Q2 Första Moseboken, identisk med den masoretiska texten

4Q3 Första Moseboken 40–41

4Q4 Första Moseboken 1

4Q5 Första Moseboken, liknar den masoretiska och den samaritanska texten

4Q6 – Del av Första Moseboken 48

4Q7 fragment av Första Moseboken 1 och 2

4Q8a Första Moseboken 2:17–18

4Q8b Parafras av Första Moseboken 12:4–5

4Q8c Titel på ett handskrift av Första Moseboken

(4Q8a, b och c kommer från tre olika manuskript)

4Q9 Första Moseboken, liknar den samaritanska texten

4Q10 Första Moseboken 1–3

4Q11 Första Moseboken 50:26 till Andra Moseboken 36

4Q12 Första Moseboken 26 skriven med paleohebreiska bokstäver

6Q1 ett fragment av Första Moseboken 5

8Q1 Två fragment av Första Moseboken 17:12–19 och 18:20–25.

Sammantaget finns följande 265 av de 1 533 verserna i Första Moseboken (17,3 %) bevarade i Döda havsrullarna.

1 Mos 1:1–28; 2:1–3, 6–7, 14–19; 3:1–2, 11–14; 4:2–11; 5:13–14; 6:13–21; 8:21; 10:6; 12:4–5; 17:12–19; 18:20–25; 19:27–28; 22:13–15; 23:17–19; 24:22–24; 26:21–28; 27:38–39,42–43; 32:4–5,30,33; 33:1, 18–20; 34:1–3, 5–10, 17–21, 30–31; 35:1, 4–10, 25–29; 36:1–17, 19–27, 35–37, 43; 37:1–2, 5–6, 22–30; 39:11–23; 40:1, 12–13, 18–23; 41:1–11, 15–18, 23–27, 29–44; 42:15–22,38; 43:1–2,5–14; 45:14–22,26–28; 46:7–11?; 47:13–14; 48:1–11,15–17,18–22; 49:1–8; 50:3,26?

Kommentar till Första Moseboken från Döda havsrullarna i grotta 4

Septuaginta är en grekisk översättning av Gamla testamentet och apokryferna. Fragmentet Rahlfs 814, Första Moseboken 14:12–15, från ungefär andra hälften av 200-talet e.Kr. (150–200 e.Kr.)

En grekisk kopia av Första Moseboken, benämnd inv. 319, är äldre än år 100 e.Kr.

På s. 7.2 nämns att Första Mosebok 1:1–5 i Septuaginta skrevs på s. 12 (Papyrus Amherst 3b). Denna dateras till 264–282 e.Kr.

Wienmanuskriptet skrevs under 400- eller 500-talet e.Kr. och 24 sidor av Första Moseboken har bevarats.

Andra grekiska manuskript inkluderar

Papyrus Oxyrhynchus 656 är ett manuskript från 200-talet e.Kr. som innehåller Första Moseboken på grekiska.

Papyrus Oxyrhynchus 1007 är ett fragment från 300-talet e.Kr. Skrivaren hade en ovanlig dubblering av den inledande yod-bokstaven i Tetragrammaton.

Chester Beatty Papyrus 5 innehåller Första Moseboken 42:7–19. Det är daterat till 350–400 e.Kr.

Vaticanus (325–350 e.Kr.) för Första Moseboken 46:29–50:26. Vaticanus innehåller resten av Gamla testamentet.

Alexandrinus (ca 450 e.Kr.) för hela Första Moseboken utom Första Moseboken 14:14–17; 15:1–5, 16–19; 16:6–9, som är skadade.

Sinaiticus (340–350 e.Kr.) 1 Mosebok 21:26–22:17; 22:21–23:16; 23:19–24:20; 24:23–24:46;

Samariterna gjorde sin egen kopia av Toran under 200-talet f.Kr., även om de äldsta bevarade samaritiska kopiorna är från medeltiden.

Tidiga kristna manuskript: Chester Beatty-papyrerna (2:a–4:e århundradet e.Kr.) innehåller Första Moseboken.

Den syriska Peshitta-översättningen av Första Moseboken är från 500-talet e.Kr.

En syrisk översättning av Septuaginta gjordes av biskop Paulus av Tella (616–617 e.Kr.), som vi fortfarande har kvar idag.

F: Vilka tidiga författare hänvisade till Första Moseboken?

S: Filon den jude (15/20 f.Kr. till 50 e.Kr.) hänvisar till hela eller delar av 410 verser i Första Moseboken. Ett av hans verk som citerar omfattande ur Första Moseboken är Allegorisk tolkning, I.

29 författare från den förnikenska kyrkan hänvisade till Första Moseboken.

1. Clemensbrevet (96–98 e.Kr.) citerar eller hänvisar till innehållet i 25 verser i Första Moseboken: 1 Mos 1:26–28; 2:23; 4:3–8 (Septuaginta); 5:24; 9:6; 12:1–3; 13:14–16; 15:5,6; 18:27; 19:24; 21:22; 22:17; 27:41; 37:6.

Justin Martyr (verkade ca 138–165 e.Kr.) citerar eller hänvisar till 1 Mos 1:26,28; 2:3; 3:15,22; 6:16; 8:10,12; 9:24–27; 11:5,6; 15:6; 18:1,2,10,13,14,16,17,20–23,33; 19:1,10,16–25,27,28; 21:9–12; 26:4; 28:10–19; 31:10–13; 32:22–30; 35:6–10; 49:5,8–12,18.

Meleto/Melito av Sardis (170–177/180 e.Kr.) räknade 1 Mosebok till böckerna i Gamla testamentet i sitt brev till Onesimus i On Pascha, s. 72. Detta är nedtecknat i Eusebius Kyrkohistoria, bok 4, kap. 26.

Teofilus av Antiochia (168–182/8 e.Kr.) citerar ordagrant från Första Moseboken 2:8–3:19, i ett sammanhängande avsnitt på 37 verser, i *Teofilus till Autolykos*, bok 2, kap. 21, s. 102–103. Han citerar också från Första Moseboken 2:4–5,7 i *Till Autolykos*, kap. 19, s. 102.

Irenaeus av Lyon (182–188 e.Kr.) skriver: ”Dessutom lär vi oss av Skriften själv”, och citerar strax därefter 1 Mosebok 17:9–11. Irenaeus, *Mot kätterierna*, bok 4, kap. 26.1, s. 480. Han citerar från många, många avsnitt i 1 Mosebok.

Theodotus, troligen montanist (ca 240 e.Kr.), citerar från 1 Mos 1:1 som från ”Första Moseboken” i ”Utdrag ur Theodotus”, kap. 1, s. 43. Han citerar också 1 Mosebok 1:2 i kap. 7, s. 44, 1 Mosebok 1:3 i kap. 38, s. 48, och en del av 1 Mosebok 1:18 i kap. 56, s. 50.

Cyprianus av Kartago (ca 246–258 e.Kr.). Han citerar ur Första Moseboken och nämner den som ”Första Moseboken” bland annat i ”Avhandling 12”, tredje boken, 20:32.

Några andra kyrkofäder från tiden före Nicene som citerade ur Första Moseboken är bland annat Barnabasbrevet, Meleto/Melito av Sardis, Athenagoras, Clemens av Alexandria, Tertullianus, Hippolytus, Origenes, Novatianus, Archelaus, Alexander av Alexandria och Methodius.

Efter Nicene

Hieronymus (373–420 e.Kr.) diskuterar böckerna i Gamla testamentet. Han tar särskilt upp Första Moseboken, Andra Moseboken, Tredje Moseboken, Fjärde Moseboken, Femte Moseboken, Toran, Job, Jesus, son till Nave [Josua], Domarboken, Rut, Samuel och Kungaböckerna (2 böcker), de tolv profeterna, Hosea, Joel, Amos, Obadja, Jona, Mika, Nahum, Habackuk, Sefanja, Haggai, Sakarja, Malaki, Jesaja, Jeremia, Hesekiel, Daniel, Ester, Esra, Nehemja, Brev 53 kap. 7–8 s. 99–101.

Fråga: Hur exakta var Filons citat i Första Moseboken?

S: Här är citat som Filon använder i följd i *Om skapelsen*:

”I begynnelsen skapade Gud himlen och jorden” … ”mörker låg över avgrundens yta.” … ”kallades ’dag’”. … ”Låt oss skapa människan till vår avbild och likhet.” … ”de skapades till man och kvinna” … ”detta är boken om skapelsen av himlen och jorden, när den ägde rum, den dag då Gud skapade himlen och jorden, och varje grönt gräs innan det uppenbarade sig på jorden, och allt gräs på fälten innan det spirede.” … ”Och en källa vällde upp ur jorden och bevattnade hela jordens yta.” … ”Gud skapade människan av jord, och han blåste livets ande i hennes ansikte.” … ”Gud förde alla djuren till människan för att se vilka namn hon skulle ge dem.” …
Här är citat som han använder i icke-kronologisk ordning i Allegorical Interpretation, del I och en liten del av del II.

”Och himlen och jorden och hela deras värld var fullbordad.” … ”Och på den sjätte dagen fullbordade Gud det verk som han hade skapat.” … ”Gud fullbordade sina verk på den sjätte dagen.” … ”Han lät det som han hade påbörjat vila.” … ”Följaktligen lät Gud på den sjunde dagen vila från alla sina verk som han hade skapat.” … ”Och Gud välsignade den sjunde dagen och helgade den.” … ”Detta är boken om himlens och jordens tillkomst, när de skapades.” … ”Den dagen skapade Gud himlen och jorden, och varje grönt gräs på fältet, innan det uppenbarade sig på jorden, och allt gräs på fältet innan det spirede. Ty Gud lät inte regn falla på jorden, och det fanns ingen människa som kunde bruka jorden.” … ”Men en källa vällde upp ur jorden och bevattnade hela jordens yta.” … ”Och Gud skapade människan genom att ta en klump lera från jorden och blåsa livets andedräkt i hennes ansikte; och människan blev en levande själ.” … ”Och Gud anlade ett paradis i Eden, i öster; och där placerade han den människa som han hade format.” … ”Och den människa som han hade format,” … ”som Gud placerade i paradiset.” … ”Och Gud lät varje träd som är vackert att se på och gott att äta växa upp ur jorden, och livets träd lät han växa mitt i paradiset, liksom trädet till kunskap om gott och ont.” … ”Och en flod rinner ut ur Eden för att vattna paradiset. Därifrån delar den sig i fyra källor: den ena heter Pheison. Det är den som omger hela landet Evilat. Där finns det land där det finns guld, och guldet i det landet är av god kvalitet. Där finns också karbunkel och safir. Och den andra flodens namn är Gihon; det är den som omger hela landet Etiopien. Och den tredje floden är Tigris. Det är den flod som flyter framför assyrierna. Och den fjärde floden är Eufrat.” … ”Och Herren Gud tog den människa som han hade skapat och satte henne i paradiset för att bruka och bevaka det.” … ”Och Herren Gud befallde Adam och sade: Av varje träd som finns i paradiset får du fritt äta; men av trädet som ger kunskap om gott och ont skall ni inte äta; ty den dag ni äter av det skall ni dö.” (II) ”Och Herren Gud sade: ’Det är inte gott för människan att vara ensam; låt oss skapa en hjälpare som passar honom.’ … ’Och Gud sade: Låt jorden frambringa levande varelser efter deras slag, fyrfota djur, kräldjur och vilda djur.’ (Han fortsätter, genom Abraham).”

En jämförelse mellan de två avsnitten visar att Filon inte nödvändigtvis använde exakt samma ord när han citerade samma avsnitt.

Fråga: Vilka är några av översättningsskillnaderna mellan den hebreiska texten och den grekiska Septuaginta i Första Moseboken?

S: Med huvudsakligt fokus på kapitel 1 följer här några av översättningsskillnaderna i de 1 533 verserna i Första Moseboken. Enligt Anchor Bible Dictionary, vol. 5, s. 934, överensstämmer den samaritanska Pentateuken med Septuaginta i 1 900 läsningar, i motsats till den masoretiska texten. Om inte annat anges är den första frasen hämtad från den masoretiska texten (MT) och den andra från Septuaginta (LXX).

1 Mos 1:1 ”himlarna” (MT) jämfört med ”himlen” (Septuaginta)

1 Mos 1:2 ”formlös och tom” jämfört med ”ful och obebodd” (Septuaginta) jämfört med ”tom och ingenting” (Aquila) jämfört med ”öde och otydlig” (Symmachus) jämfört med ”öde utan människor eller djur och utan någon odling av växter och träd” (Neophyti I:s Targum [parafras]) jämfört med ”tomt och öde” (Vulgata)

1 Mos 1:2 ”djupets yta” jämfört med ”djupet”

1 Mos 1:2 ”vattnets yta” jämfört med ”vatten”

1 Mos 1:5 ”dag” (MT, Septuaginta) jämfört med ”dagtid” (Döda havsrullarna 4QGen(g))

1 Mos 1:6 ”vatten” jämfört med ”vatten” (3 gånger)

1 Mos 1:7 ”Och så blev det” jämfört med (saknas) (2 hebreiska ord, 3 grekiska ord)

1 Mos 1:8 ”himlarna” kontra ”himlen”

1 Mos 1:9 ”så blev det” jämfört med ”så blev det. Och vattnet som fanns under himlen samlades på sina platser, och torr mark kom fram.” (17 grekiska ord)

1 Mos 1:11–12 ”späda skott” kontra ”örter” (två gånger)

1 Mos 1:14 ”himlarna, för att skilja” jämfört med ”himlarna, för att lysa över jorden, för att skilja”

1 Mos 1:16 ”härska” jämfört med ”styra” (två gånger)

1 Mos 1:16 ”och stjärnor för att härska över natten” kontra ”reglera natten, även stjärnorna”.

1 Mos 1:20 ”kryp” kontra ”reptiler” (reptilia på grekiska)

(Observera att i 1 Mos 1:20,21 har Greens bokstavliga översättning felaktigt ”fåglar”, när det borde vara ”flygande varelser”, eftersom samma hebreiska ord avser fladdermöss och bevingade insekter i 3 Mos 11:19–22 och 5 Mos 14:18–20.)

1 Mos 1:21 ”och allt som kryper” kontra ”och varje levande reptil”

1 Mos 1:21–25 ”det” kontra ”de” (flera gånger) (detta är en petig grammatisk fråga)

1 Mos 1:22 ”föröka sig” kontra ”bli förökade”

1 Mos 1:24 ”boskap och kryp” kontra ”fyrfota djur och reptiler”

1 Mos 1:26 ”i vår avbild, efter vår likhet” jämfört med ”efter vår avbild och likhet”

1 Mos 1:26 ”vilda djur och över hela jorden” (MT, Septuaginta) kontra ”jordens vilda djur” (syriska)

1 Mos 1:26 ”krypande djur” kontra ”krypande reptiler”

1 Mos 1:27 ”i sin egen avbild; i Guds avbild” kontra ”enligt Guds avbild”

1 Mos 1:28 ”Och Gud välsignade dem, och Gud sade till dem” jämfört med ”Och Gud välsignade dem och sade”

1 Mos 1:30 ”alla levande varelser” jämfört med ”alla vilda djur”

1 Mos 2:1 ”hela deras skara” jämfört med ”hela deras värld”

1 Mos 4:8 ”Abel” jämfört med ”Abel, låt oss gå ut på fältet” (samaritisk Pentateuk, Septuaginta, Neophyti I-targum, syriska, jämför Vulgata)

1 Mos 4:15 ”Därför” (MT, targumerna) jämfört med ”Inte så. Därför” (Septuaginta, syriska, Vulgata) (ingen förändring i betydelsen)

Släktregistren i 1 Mosebok 5 och 11:10–26 skiljer sig något i den samaritanska Pentateuken (The Anchor Bible Dictionary vol. 5)

1 Mos 5:24 ”vandrade med Gud” (MT) jämfört med ”behagade Gud” (LXX, Hebr 11:5b)

1 Mos 6:4 ”Guds söner” (MT, vissa Septuaginta-versioner) jämfört med ”Guds änglar” (vissa Septuaginta-versioner) jämfört med ”gudarnas söner” (översättning av juden Aquila). Se Augustinus av Hippos ”Guds stad” (413–426 e.Kr.), bok 15, kap. 23, s. 304

1 Mos 6:5 ”HERREN” (MT, Targum) jämfört med ”HERREN Gud” (Septuaginta) jämfört med ”Gud” (Vulgata)

1 Mos 7:22 ”livets andes andedräkt” kontra ”livets andedräkt” (Septuaginta, Vulgata)

1 Mos 9:25 Vissa Septuaginta- och arabiska Gamla testamentets manuskript anger att förbannelsen inte gällde ”Kanaan” utan ”Ham, Kanaans far”.

1 Mos 10:4 ”Dodanim” (de flesta masoretiska manuskripten) jämfört med ”Rodanim” (vissa masoretiska manuskript, den samaritanska Pentateuken, Septuaginta)

1 Mos 10:23 ”Mash” (MT) kontra ”Meshech” (Septuaginta och 1 Krön 1:17 i den masoretiska texten)

I 1 Mos 11:12 har ”Kainan” infogats mellan Arfaksad och Sela både i Septuaginta och i Lukas 3:36.

1 Mos 11:32 Terah dog vid ”205 år” (MT) jämfört med ”145 år” (Septuaginta, den samaritanska Pentateuken)

1 Mos 14:1,9 ”Arioch av Ellasar” (hebreiska manuskript) jämfört med omskrivningen ”kung Arioch, kung Ellasar” i Theophilus till Autolycus, bok 2, kap. 31, s. 107. Sumerisk arkeologi har funnit en ”kung Ariochu av Larsa”.

1 Mos 14:23 ”rem/sandal” (MT) jämfört med ett okänt ord i den samaritanska Pentateuken (1 bokstavsskillnad, troligen en förvanskning)

1 Mos 18:22 ”Männen stod kvar inför Herren” jämfört med ”Herren stod kvar inför Abraham” (forntida hebreisk skrifttradition)

1 Mos 19:17 ”han sade” jämfört med ”de sade” (Septuaginta, syriska, Vulgata)

1 Mos 20:13; 31:53; 35:7 ”Elohim” jämfört med ”El” (den samaritanska Pentateuken). Även i 2 Mos 22:8.

1 Mos 21:9 ”med Isak” jämfört med ”med sin son Isak” (Septuaginta, Vulgata)

1 Mos 22:2 ”din son, Isak, din ende, som du älskar” jämfört med ”Ta din son, den älskade, som du har älskat, Isak”

1 Mos 22:13 ”en bagge bakom [honom]” (de flesta masoretiska texterna) jämfört med ”en bagge” (vissa masoretiska texter, den samaritanska Pentateuken, Septuaginta, syriska)

1 Mos 23:1 ”år, de år som Sara levde” jämfört med ”år” (Septuaginta, Vulgata)

1 Mos 24:62 ”från att ha kommit till” jämfört med ”från” (syriska targumerna)

1 Mos 30:36 saknas jämfört med ”att en ängel uppenbarade sig för Jakob i en dröm och avslöjade hans andel i Labans hjordar” (samaritisk Pentateuch)

1 Mos 30:11 ”med/i lycka” (MT, Kethib, Septuaginta, Vulgata) jämfört med ”en skara” (Qere, syriska, Targum) (Qere är vissa arameiska ord som läses högt och skiljer sig från de skrivna orden i den masoretiska texten. Kethib (skrivna på arameiska) är de skrivna orden i det hebreiska Gamla testamentet)

1 Mos 31:40 ”brännande hetta” (MT, Septuaginta) jämfört med ”skördetid” (Samaritanska Pentateuken, uppenbarligen en förvanskning)

1 Mos 31:49 ”Mizpa” jämfört med ”stödpelare” (Septuaginta) jämfört med ”Mizpas stödpelare” (samaritisk Pentateuk)

1 Mos 33:4 ”och [han] kysste honom” (finns men markerat med punkter i den masoretiska texten) jämfört med saknas (Septuaginta)

1 Mos 36:2,14 ”dotter till” jämfört med ”son till” [Zibeon/Sebegon] (Pentateuken, syriska)

1 Mos 36:3 ”Basemat” (MT, Septuaginta) jämfört med ”Mahalat” (den samaritanska Pentateuken)

1 Mos 36:16 ”Korah/Core” (MT och Septuaginta) jämfört med (saknas) (samaritisk Pentateuk, 1 Krön 1:36)

1 Mos 36:24 ”vatten” (MT, Vulgata) jämfört med ”varma källor” (Septuaginta)

1 Mos 36:39 ”Hadar” (de flesta masoretiska texterna) jämfört med ”Barad” (Septuaginta) jämfört med ”Hadad” (vissa masoretiska texter, den samaritanska Pentateuken, syriska)

1 Mos 37:36 ”medaniter” jämfört med ”midianiter” (Septuaginta, den samaritanska Pentateuken, Vulgata, syriska)

1 Mos 41:22 ”och jag såg” jämfört med ”jag somnade in en andra gång och jag såg” (Septuaginta, syriska, Vulgata)

1 Mos 41:48 ”mat för de sju åren som fanns i landet” jämfört med ”mat för de sju åren, under vilka det rådde överflöd i landet” (Septuaginta, den samaritanska Pentateuken)

1 Mos 41:56 ”öppnade allt som fanns i/bland dem” jämfört med ”alla förrådshus” (Septuaginta, Vulgata, syriska)

1 Mos 44:4 ”bra?” jämfört med ”bra? Varför har ni stulit min silverkopp?” (Septuaginta, Vulgata)

1 Mos 46:13 ”Puah” jämfört med ”Phua” (Septuaginta) jämfört med ”Puvah” (samaritisk Pentateuch, syriska, 1 Krön 7:1)

1 Mos 46:13 ”Iob” jämfört med ”Jashub” (vissa versioner av Septuaginta, den samaritanska Pentateuken)

1 Mos 46:16 ”Ziphion” jämfört med ”Zephon” (Septuaginta, den samaritanska Pentateuken, 4 Mos 26:15)

1 Mos 46:20 ”honom” jämfört med ”honom, [nämligen] Manasse och Efraim. Och Manasse fick söner, som den syriska bihustrun födde åt honom, [nämligen] Machir. Och Machir födde Gilead. Och sönerna till Efraim, Manasses bror: Sutalaam och Taam. Och Sutalaams söner: Edom.” (Septuaginta, jämför Döda havsrullarna 4QExod(a))

1 Mos 46:23 ”Hushim” jämfört med ”Hashum”

1 Mos 46:27 ”i Egypten, två själar. Alla själar som tillhörde Jakobs hus och som kom till Egypten var sjuttio.” (MT) jämfört med ”i Egyptens land var det nio själar; alla själar i Jakobs hus som kom med Josef till Egypten var sjuttiofem själar.” (Septuaginta)

1 Mos 47:21 ”han förde dem till städerna” jämfört med ”han gjorde dem till slavar” (Septuaginta, den samaritanska Pentateuken)

1 Mos 49:4 ”han besudlade det” jämfört med ”ni besudlade det” (Septuaginta, syriska, targumerna)

1 Mos 49:5 ”Josef” jämfört med ”dem”

1 Mos 49:7 ”deras vrede är förbannad” jämfört med ”deras vrede är vacker” (Samaritisk Pentateuch)

1 Mos 49:20 ”från Aser” jämfört med ”Aser” (Septuaginta, Vulgata, syriska)

1 Mos 50:16 ”de befallde Josef” jämfört med ”de närmade sig Josef” (Septuaginta, syriska)

1 Mos 50:23 ”på Josefs knän” kontra ”under Josefs dagar” (den samaritanska Pentateuken)

Användningen av Elohim och Jehova är olika fördelad i Septuaginta jämfört med den masoretiska texten. Julius Wellhausen såg detta som den svagaste punkten i sin dokumenthypotes.

Källförteckning för denna fråga: den hebreiska översättningen är hämtad från Jay P. Greens Literal Translation och Septuaginta-översättningen är hämtad från Sir Lancelot C.L. Brentons översättning av The Septuagint: Greek and English. The Expositor’s Bible Commentary, The Anchor Bible Dictionary vol. 5 samt fotnoterna i bibelöversättningarna NASB, NIV, NKJV och NRSV har också använts.

av Steven M. Morrison, PhD.