< Bibelfråga från 2 Mosebok

Fråga: Hur vet vi att Andra Moseboken hör hemma i Bibeln?

S: Bland annat därför att Jesus och så många andra i Bibeln bekräftade Gamla testamentet och hänvisade till denna bok i Toran som helig skrift. För vidare studier, se frågorna i slutet av detta avsnitt om judiska och tidiga kristna författare som hänvisade till Andra Moseboken. Se även frågorna om Matteus 22:32 och Lukas 2:23.

Fråga: Vilket värde har Andra Moseboken?

S: Andra Moseboken är en bok som ska läsas och upplevas, inte bara användas för att lära sig fakta. Även om både Andra Moseboken och Femte Moseboken innehåller de tio budorden, är Andra Moseboken unik i det den berättar om plågorna och befrielsen från Egypten. Dessa är mer än bara intressanta historier; de visar Guds karaktär och hur Gud handlar med sitt folk. Gud befriar inte sitt folk från svåra tider, utan leder dem snarare genom svåra tider. Gud använde naturliga medel (barnmorskor), naturliga medel med övernaturlig kraft (vissa av plågorna) samt övernaturliga medel (att dela Röda havet vid precis rätt tidpunkt) för att befria sitt folk.

Andra Moseboken visar hur Gud förhåller sig individuellt till Mose och Aron, och till och med till Farao. Gud var mycket tålmodig med Moses osäkerhet kring ledarskapet, men Gud framstod också som ”sträng” när Mose tappade humöret inför alla israeliterna.

Upplevelserna i Andra Moseboken var avgörande för att definiera Israels identitet som Guds utvalda folk. De höll ihop i svåra tider, upplevde stor befrielse och välsignelse, men framför allt såg de Guds verk i sina liv genom allt detta.

Utan Andra Moseboken skulle vi inte ha någon aning om påsken och gå miste om mycket av symboliken i Herrens sista måltid. Precis som israeliterna skonades från undergång genom lammets blod, så skonas även vi från undergång genom Lammets blod, som tar bort världens synder.

F: Vilka olika sätt finns det att tolka Andra Moseboken?

S: Andra Moseboken är djup och kan förstås och studeras på många olika nivåer.

1) Förutom att den generellt stärker vår tro, klargör Andra Moseboken några mindre gåtor, till exempel varför det fanns så många semitiska spår i Egypten och varför de sedan försvann, varför Thutmose IV därefter blev farao trots att han inte var först i tronföljden, och vilka de senare ”Habiru som löpte amok” var som senare förstörde vissa kanaanitiska städer.

2) Det är en korrekt historiebeskrivning av israeliterna och hur de utvecklades från en klan till en nation.

3) Det är en bok om Gud, som avslöjar Hans karaktär när det gäller hur Han förhåller sig till mänskligheten. Den visar hur Han kombinerade både naturliga och övernaturliga medel för att verka i historien och hantera Sitt folk och deras förtryckare.

4) Det är en lagbok, som beskriver vad Gud befallde sitt folk att lyda.

5) Liksom Nehemja är det en bok om gudfruktigt ledarskap, om hur en man, tillsammans med Gud, kunde besegra en armé och framgångsrikt leda så många människor i 47 år.

6) Det är en bok för hela Guds folk, så att även vi kan bli uppmuntrade av att Gud kommer att befria oss, och att även vi kan uppleva ett möte med Honom, och att Gud kan ta sin boning i vårt hjärtas tabernakel.

7) Det är en bok om mönster (2 Mos 25:40), om befrielse, möten och ett liv i tillbedjan, samt om vad som behagar och misshagar Gud.

F: Hur ser en översikt över 2 Moseboken ut?

S: Eftersom det finns olika sätt att betrakta Andra Moseboken, har olika kommentarer ganska olika översikter. Här följer en allmän översikt.

I. Träldomen i Egypten (2 Mos 1–14)

A. Vägen till Farao (2 Mos 1–4)

1. Israels förslavning (2 Mos 1)

2. Faran för Mose (2 Mos)

3. Guds kallelse (2 Mos 3–4)

B. Befrielsen – Låt mitt folk gå (2 Mos 5–14)

1. Två konfrontationer (2 Mos 5–7:13)

2. Den första plågan – blod (2 Mos 7:14–25)

3. Den andra plågan – grodor (2 Mos 8:1–15)

4. Den tredje plågan – löss (2 Mos 8:16–19)

5. Den fjärde plågan – Flugor (2 Mos 8:20–32)

6. Den femte plågan – boskapen dog (2 Mos 9:1–7)

7. Den sjätte plågan – bölder (2 Mos 9:8–12)

8. Den sjunde plågan – Hagel och eld (2 Mos 9:13–35)

9. Den åttonde plågan – Gräshoppor (2 Mos 10:1-20)

10. Den nionde plågan – Mörker i tre dagar (2 Mos 10:21–29)

11. Den tionde plågan – Förstfödda och påsken (2 Mos 11:1–12:30)

12. Korsandet av Röda havet (2 Mos 12:31–14:31)

II. Livet i öknen (2 Mos 15–40)

A. Till Sinai: En resa i förtröstan på Gud (2 Mos 15:1–18:27)

1. Mirjams sång – minnet av Guds befrielse (2 Mos 15:1–21)

2. Mara och Elim – kommer Gud att försörja dem i det torra landet? (2 Mos 15:22–27)

3. Manna och vaktlar – kommer Gud att ge dem mat i den karga öknen? (2 Mos 16)

4. Massa – ett misslyckat trostest (2 Mos 17:1–7)

5. Amalekiterna – kommer Gud att skydda oss? (2 Mos 17:8–15)

6. Jag klarar allt själv – fler attityder att ändra (2 Mos 18)

B. Mötet med Gud vid Sinai (2 Mos 19–24)

1. Uppleva Gud (2 Mos 19)

2. De tio budorden, altaren, inga avgudar (2 Mos 20)

3. Civila lagar (2 Mos 21–23:10)

4. Sabbater och högtider (2 Mos 23:11–19)

5. Guds löfte om lydnad (2 Mos 23:20–33)

6. Middag med Gud (2 Mos 24)

C. Tillbedjan i tabernaklet – Förberedelse för Guds närvaro bland er

1. Att bygga upp vår förståelse

a. Materialen – att ge till Gud (2 Mos 25:1-9)

b. Arken – platsen för möte med Gud (2 Mos 25:10–22)

c. Guds närvaro vid bordet (2 Mos 25:23–30)

d. Ljusstaken – Guds ljus i våra liv (2 Mos 25:31–40)

e. Tabernaklet – personlig gemenskap med Gud (2 Mos 26)

f. Brännoffersaltaret – att offra saker för Gud (2 Mos 27:1-8)

g. Tabernaklets förgård – samlas för Gud (2 Mos 27:9-19)

h. Låt aldrig din tillbedjan sakna olja (2 Mos 27:20–21)

2. Att avskilja sig

a. Guds prästers kläder (2 Mos 28)

b. Invigningen av Guds präster (2 Mos 29)

3. Vad prästerna gör

a. Rökelsealtaret – doftar dina böner gott? (2 Mos 30:1-10)

b. Glöm aldrig att vi har köpts för ett pris (2 Mos 30:11–16)

c. Tvättkärlen – vårt behov av daglig tvättning (2 Mos 30:17–21)

d. Smörjelseolja (2 Mos 30:22–33)

e. Rökelse (2 Mos 30:34–38)

f. Hantverkare (2 Mos 31:1–11)

g. Tecknet på att hålla sabbaten (2 Mos 31:12–18)

D. Uppror, omvändelse och återupprättelse (2 Mos 32–33)

1. Guldkalven – hur kunde de? Skulle vi kunna? (2 Mos 32)

2. Återupprättelse – kan vi? (2 Mos 33)

3. Lydnad och återförening (2 Mos 34)

E. Återupptagandet av tabernaklets tillbedjan efter omvändelsen (2 Mos 35:1–39:43)

F. Gud bland er – hur är ert tabernakel upprättat? (2 Mos 40)

1. Förberedelser inför Guds ankomst (2 Mos 40:1–33)

2. Gud kommer i härlighet (2 Mos 40:34–38)

Fråga: Vem var den första som besvarade frågor om Andra Moseboken?

S: Såvitt jag vet var den första personen som skrev svar på frågor om Andra Moseboken Filon, en hellenistisk jude från Alexandria, som levde från omkring 20 f.Kr. till 50 e.Kr. Tyvärr finns endast några fragment kvar av hans verk om Andra Moseboken idag.

Fråga: Hur kunde det finnas så många människor på 430 år i 2 Mos 1?

S: För svaret, se diskussionen om 4 Mosebok 1.

F: Varför skulle en kärleksfull Gud i 2 Mos 1 tillåta att hebréerna var slavar i 400 år?

S: En människas livstid, eller till och med 400 år, är bara en kort stund jämfört med ett evigt liv i himlen. Gud tillåter att hans folk får lida på jorden, till och med orättvist lidande, eftersom detta bara är en tillfällig fas och Gud kommer att belöna oss i himlen.

Men inte nog med att Gud tillät detta, det kan faktiskt ha varit en stor välsignelse för israeliterna. Det utkämpades många slag i Kanaan under denna tid; här är några av dem:

Genom att vara slavar i Egypten och herdar som egyptierna avskydde kunde israeliterna inte assimileras av egyptierna. I boken 735 Baffling Bible Questions Answered, s. 49, uttrycks det väl: ”Ofta är det som verkar mest smärtsamt i våra liv Guds välsignelser i förklädnad, som vi först inser är just det när tiden går och Guds avsikt blir tydlig.”

Fråga: Hur gammal var Mirjam i 2 Mos 1:7–8?

S: Vi vet inte, men hon var uppenbarligen tillräckligt gammal för att passa barnet, men ändå för ung för att behöva arbeta. Kanske var hon 8–12 år äldre än Mose.

Fråga: Hur passar hyksosernas härskare in i det arkeologiska sammanhanget i 2 Mos 1:8?

S: Hyksos var ett folk från Mellanöstern som erövrade Egypten tack vare sina överlägsna stridsvagnar mellan 1760 och 1640 f.Kr. De härskade över Egypten en tid och drevs gradvis ut mellan 1573/55 och 1540 f.Kr. När Jakob och hans familj flyttade till Egypten var det de som hade makten före hyksosernas tid, enligt 1 Mosebok 46:34 och 43:32.

I 1 Mosebok 46:34 står det att egyptierna inte ville umgås med herdar, och hyksoserna kallades ”herdekungar”.

I 1 Mosebok 43:32 står det att dessa egyptier inte skulle äta tillsammans med [asiatiska] hebréer.

Om hyksoserna alltså inte kunde ha varit de egyptiska härskarna när Jakobs familj kom till Egypten, skulle den ”nya faraon” vara misstänksam mot dem som innehade höga positioner under den tidigare faraon. Dessutom, när hyksoserna fördrevs, kunde de infödda egyptierna fortfarande vara misstänksamma mot icke-egyptiska asiater, såsom hebréerna.

Fråga: I 2 Mos 1:8–10, kort sagt, stämmer det att det inte finns några arkeologiska bevis som stöder att israeliterna varit i Egypten, såsom en ateist (Capella) hävdade?

S: Nej, det finns gott om bevis. Det finns inte bara hänvisningar till ”habiru”, utan papyrusen Brooklyn 35.1446 visar många exempel på asiater som fått egyptiska namn. En del av dessa asiater kommer från stammarna Isaskar och Aser. Se även nästa fråga för ett mer utförligt svar, samt diskussionen om 2 Mosebok 11:5–12:30 för mer information.

F: Nämnde några förkristna hedniska författare Mose i 2 Mos 1:8–10?

S: Å ena sidan säger Origenes (225–254 e.Kr.) att ingen gjorde det i sin ”Kommentar till Höga visan”, första predikan, s. 273, och översättarens fotnot 37 bekräftar detta. (Ancient Christian Writers, vol. 26.) Julius Africanus (235–245 e.Kr.) säger dock något annat. Han skriver: ”Polemo, till exempel, säger i den första boken av sin Grekiska historia: ’Under Apius, son till Phoroneus, tid lämnade en del av den egyptiska armén Egypten och bosatte sig i det Palestina som kallas Syrien, inte långt från Arabien: dessa är uppenbarligen de som var med Mose.’ Och Apion, son till Poseidonius, den mest flitige av grammatikerna, säger i sin bok Mot judarna och i den fjärde boken av sin Historia att under Inakos tid, kung av Argos, när Amosis regerade över Egypten, gjorde judarna uppror under ledning av Moses. Även Herodotos nämner detta uppror och Amosis i sin andra bok, och på ett visst sätt även judarna själva, då han räknar dem bland de omskurna och kallar dem Palestinas assyrier, kanske genom Abraham. Och Ptolemaios från Mendes, som berättar om egyptiernas historia från de tidigaste tiderna, ger samma redogörelse för alla dessa saker; så att det bland dem i allmänhet inte finns någon skillnad i kronologin som är värd att notera.” The Ante-Nicene Fathers, volym 6, Julius Africanus, fragment 13, s. 124.

Fråga: Finns det, bortsett från Bibeln, några bevis i 2 Mos 1:8–10 för att israeliterna var förslavade i Egypten eller att de lämnade Egypten?

S: Vissa kritiska ”forskare” tror fortfarande på den föråldrade teorin att det inte finns några bevis för att israeliterna varken befann sig i eller lämnade Egypten. Kanske borde de läsa ”skriften på väggen”. En målning på väggen i Khnumhoteps grav (1892 f.Kr.) i Beni Hasan i Egypten visar 37 ”asiater”, det vill säga icke-egyptiska människor från Mellanöstern. De hade svart hår, spetsiga skägg, långa mångfärgade mantlar, bågar och kastpinnar.

Kristna forskare som skrivit i Wycliffe Dictionary of Biblical Archaeology, The Expositor’s Bible Commentary och andra böcker har samlat in en stor mängd bevis för att israeliterna befann sig i Egypten. Inte bara lär kristna forskare ut att israeliterna befann sig i Egypten från omkring 1875–1445 f.Kr., utan även den sekuläre arkeologen David M. Rohl dokumenterar i sin bok Pharaohs and Kings: A Biblical Quest (Crown Publishers 1995) bevis som stämmer överens med att israeliterna lämnade Egypten. Här följer en ”topp tio”-lista över fakta som stöder att israeliterna lämnade Egypten.

10. Skelett av långhåriga asiatiska får visade att de först dök upp i Egyptens deltaregion omkring Josefs tid (1900–1800 f.Kr.). Josefs egyptiska namn ”Zaphenath-Paneah” var troligen ”Zat-en-aph” (han som kallas) och ”Ipiankhu” (Ipu lever). Namnet Ipiankhu och varianter av det var vanliga under Josefs tid, men inte särskilt vanliga varken tidigare eller senare. Många andra hebreiska namn återfinns i en egyptisk papyrus i Brooklyn Museum (35.1446). Under farao Sobekhotep III (cirka 1540 f.Kr.) fördes ett stort antal slavar till området kring Theben. Av de 95 namnen var över 50 % asiatiska, och deras egyptiska namn angavs bredvid dem. Många av de egyptiska namnen har ”han/hon som kallas” som den första delen av namnet. Vissa av dessa personer registrerades som specifikt härrörande från stammarna Isaskar och Aser.

Dessutom finns några hebreiska namn, såsom Menahem och Shiphrah. Detta var dock 100 år före den Shiphrah som nämns i 2 Mosebok 1. Walter Kaiser nämner i *A History of Israel*, s. 84, och i *The Expositor’s Bible Commentary*, volym 2, s. 307, att av de två semitiska namnen kommer Shiphrah troligen från *Sp-ra* (den sköna), och att namnet Puah troligen härstammar från det ugaritiska ordet ”Pgt”, som betyder ”flicka” eller ”den strålande”.

Dessutom ger Leiden-papyrusen 348 order om att ”dela ut sädsportioner till soldaterna och till ’Apiru som transporterar stenar till den stora pylon i Rames[s]es.” ’Apiru var troligen hebréerna.

9. En icke-egyptisk ställföreträdare var ett klokt val. Om Josef hade försökt göra uppror skulle egyptierna inte ha följt honom. Det finns uppgifter om att kanaaniter, såsom Meri-Ra och Ben-Mat-Ana, innehade höga positioner vid det egyptiska hovet. En semit vid namn Yanhamu var ställföreträdare för Amenhotep III med säte i Gaza.

8. Tegelstenar användes för att bygga vissa egyptiska städer, såsom Pithom. I Pithom hittades tegelstenar gjorda med halm på den lägsta nivån. På den mellersta nivån innehöll tegelstenarna endast stubb. På den översta nivån fann arkeologerna att tegelstenarna var gjorda helt utan bindemedel. I graven tillhörande en egyptisk adelsman vid namn Rekhmere/Rek-mi-Re i Theben under 1400-talet f.Kr. finns en målning som föreställer slavar som tillverkar tegelstenar.

7. Det fanns bevis på en stor katastrof med ett stort antal hastigt begravda kroppar. Det stora antalet dödsfall bevisar dock varken eller motbevisar att detta berodde på en plötslig händelse som inträffade över en natt.

Dessutom redogör Tacitus i ”Historia” bok 5 för olika teorier om att judarna skulle härstamma från Kreta, Egypten, Etiopien eller Assyrien, och berättar därefter en intressant historia. ”De flesta författare är dock överens om att när en sjukdom, som fruktansvärt vanställde kroppen, bröt ut i Egypten, rådfrågade kung Bocchoris, i sin jakt på ett botemedel, oraklet i Hammon och blev uppmanad att rena sitt rike och förvisa detta av gudarna avskydda folk till något främmande land. Folket, som hade samlats in efter en noggrann sökning, befann sig nu övergivna i en öken och satt för det mesta i en bedövning av sorg, tills en av de förvisade, vid namn Moyses, varnade dem för att söka någon hjälp hos Gud eller människor, eftersom de var övergivna av båda, utan att lita på sig själva och ta den man som först skulle hjälpa dem att befria sig från det nuvarande eländet som sin himmelska ledare… Moses, som ville säkra sin auktoritet över nationen för framtiden, gav dem en ny form av dyrkan, motsatt allt som praktiseras av andra människor. … De slaktar baggen, till synes för att håna Hammon, och de offrar oxen, eftersom egyptierna dyrkar den som Apis.” (citerat ur *The Annals and The Histories* av P. Cornelius Tacitus, Encyclopedia Britannica, Inc. 1952.)

6. En egyptisk text daterad till omkring 1350 f.Kr. beskriver en märklig händelse från tidigare: ”Solen är täckt och lyser inte för människornas ögon. Liv är inte längre möjligt när solen är dold bakom molnen. Ra [guden] har vänt sitt ansikte bort från mänskligheten. Om den bara kunde lysa ens en timme! Ingen vet när det är middagstid. Man kan inte urskilja sin egen skugga. Solen på himlen liknar månen….” Detta kan syfta på mörkret över landet. Det avser troligen inte vulkanutbrottet på ön Thera, eftersom det inträffade cirka 200 år tidigare. (Detta är hämtat från Ipuwer-papyrusen).

5. Farao Thutmose IV var uppenbarligen inte den förstfödde sonen. I Thutmose IV:s drömstela (1421–1410 f.Kr.), som hittades mellan framtassarna på sfinxen i Giza, lovade guden Harmakhis Thutmose särskild hjälp att bli nästa farao i utbyte mot att han rensade bort den sand som hade samlats mot sfinxen. Han skulle sannolikt inte ha behövt särskild hjälp om han varit först i tronföljden efter sin far Amenhotep II (1450/1447–1401/1385). Walter Kaiser skriver i *A History of Israel*, s. 90, att Thutmose IV:s äldste bror hette Webensenu. Webensenu begravdes i den kungliga graven, och det var troligen han som dog under den tionde plågan. Amenhotep II:s andre son var Khaemwaset, som gifte sig innan han dog. Som Kaiser säger: ”Även om sfinxstelen inte kan betraktas som ett direkt bevis på den förstföddes död, har egyptologerna lyft fram tillräckligt med bevis för att stödja det tidiga datumet för uttåget ur Egypten och det faktum att Thutmose IV faktiskt inte hade räknat med att efterträda sin far på tronen.”

4. Inskriptioner på en blandning av egyptiska och hebreiska i grottor nära berget Sinai beskriver hur havet delades, Mose och jakten på vaktlarna. Men det mest intressanta är att språket var en blandning av egyptiska och hebreiska. Historikern Diodorus Siculus (10 f.Kr.) kände också till detta. Vid ingången till koppargruvorna på Sinai finns dessutom hundratals inskriptioner. De flesta är skrivna med egyptiska hieroglyfer, men omkring 40 inskriptioner är skrivna med en sorts proto-sinaitisk alfabetisk skrift från 1400-talet f.Kr. Dessa bevis är dock ”tveksamma”, eftersom det inte går att datera när dessa inskriptioner gjordes.

3. Den egyptiska armén, som fram till dess hade kontrollerat Kanaan, var märkligt frånvarande. Vi hör inte mycket mer om den egyptiska armén förrän under farao Seti I:s tid, som förstörde Hazor år 1300 f.Kr.

2. I Jeriko fann Bryant G. Wood starka murar, stora mängder säd (vilket tyder på en kort belägring) och inga spår av plundring (eftersom säden fortfarande fanns kvar). Det var John Garstang som först upptäckte rikliga mängder förkolnad säd. I boken *Hard Sayings of the Bible*, s. 182–183, nämns vissa bevis för en jordbävning med en styrka på 8 på Richterskalan, vilket skulle ha kunnat orsaka sprickor i murarna. De inre murarna av lertegel rasade över den yttre stenmuren och bildade en praktisk ramp. När ägde denna erövring rum? Keramik från Cypern pekar på ett datum mellan 1450 och 1400 f.Kr. Egyptiska amuletter är försedda med inskriptioner av den dåvarande faraonens namn, ända fram till Josuas tid. I början av 1900-talet hade John Garstang felaktigt daterat Jerikos murar till Josuas tid, men Kathleen Kenyon har bevisat att Garstang hade fel, enligt Wycliffe Bible Dictionary, s. 575. Kol-14-datering fastställer förstörelsen till 1410 f.Kr. ± 40 år.

1. När det gäller förstörelsen av städer i Kanaan nämner Josua endast att följande städer förstördes: Debir, Eglon, Hazor, Hebron, Jeriko, Lakis, Libna, Makkeda och Ai. Arkeologer har funnit att följande städer förstördes vid den tiden: Arad, Debir, Hazor, platsen vid el-Khalil (Hebron?), Jeriko och Lakis. Platsen vid Beitin (Betel?), staden Gibeon och platsen vid Khirbet Nisya övergavs. Kanske förstördes den lilla staden Ai så fullständigt att platsen aldrig kommer att hittas. Vem förstörde dessa städer? Tell el-Amarna-tavlorna ger oss ett tydligt svar. Tell el-Amarna-breven skrevs från Kanaan till den egyptiske faraon omkring 1500–1370 f.Kr. De nämner de fruktade ”Habiru som härjar”. Intressant nog nämns också en kung Lab’ayu från Sichem [en gibeonitisk stad], som var en förrädare eftersom han ingick i en allians med de invaderande habirerna. Senare nämns även på farao Merenpta/Merneptahs stele (1229/1225 f.Kr.) ett folk som kallades Israel i norra Kanaan.

Dessutom står det i *Biblical Archaeology Review*, vol. 7 (sept–okt 1981), att det finns bevis på syro-palestinska lämningar nära Qantir i Egypten från 1700–1500 f.Kr.

Utöver detta nämner Julius Africanus (som skrev 235–245 e.Kr.) antika grekiska historiker som skrev om uttåget ur Egypten. ”Polemo, till exempel, säger i den första boken av sin Grekiska historia: ’Under Apius tid, son till Phoroneus, lämnade en del av den egyptiska armén Egypten och bosatte sig i det Palestina som kallades Syrien, inte långt från Arabien: dessa är uppenbarligen de som var med Mose.’ Och Apion, son till Poseidonius, den mest flitige av grammatikerna, säger i sin bok ’Mot judarna’ och i den fjärde boken av sin ’Historia’ att under Inachus tid, kung av Argos, när Amosis regerade över Egypten, gjorde judarna uppror under ledning av Moses. Även Herodotos nämner detta uppror och Amosis i sin andra bok, och på ett visst sätt även judarna själva, då han räknar dem bland de omskurna och kallar dem Palestinas assyrier, kanske genom Abraham. Och Ptolemaios från Mendes, som berättar om egyptiernas historia från de tidigaste tiderna, ger samma redogörelse för alla dessa saker; så att det bland dem i allmänhet inte finns någon skillnad i kronologin som är värd att notera.” The Ante-Nicene Fathers, volym 6, Julius Africanus, fragment 13, s. 124.

Detta är inte första gången kritiska ”forskare” har varit omedvetna om arkeologin. Till exempel upptäckte arkeologer hettiterna år 1892. Ändå tvivlade vissa forskare fortfarande på deras existens tio år senare (1902, E.A.W. Budge).

Slutsats: Det är svårt att simma mot strömmen när denna skeptiska teori drunknar i ett hav av fakta. Arkeologin visar alltså idag att de bibliska berättelserna bekräftar Bibelns trovärdighet. Eftersom Bibeln är korrekt när det gäller att återge så många små detaljer, kanske vi bör betrakta den som korrekt även i det den själv utger sig för att vara: Guds budskap till oss.

Andra källor till intressant arkeologisk information om israeliterna i Egypten är: *Can Archaeology Prove the Old Testament?* av Ralph O. Muncaster, *Encyclopedia Britannica*, *Encyclopedia of Bible Difficulties* av Gleason Archer (Zondervan), *Evidence for Faith* av John Warwick Montgomery, *The New International Dictionary of the Bible* av J.D. Douglas och Merrill C. Tenney, *735 Baffling Bible Questions Answered*, s. 53, *The New Evidence That Demands a Verdict* av Josh McDowell samt *The Biblical Archaeology Review*.

Se även en intressant video om dateringen av uttåget ur Egypten: https://www.youtube.com/watch?v=2JusQxiTXnE.

Fråga: Stämmer det, som en ateist (Capella) hävdade, att ”det är väl etablerat att egyptierna byggde alla sina egna städer och monument” (2 Mos 1:8–10)?

S: Inte alls. Se svaret på föregående fråga.

Fråga: Varför lät Gud sitt folk bli förtryckt i 2 Mos 1:8–10?

S: Gud låter ibland sitt folk bli förtryckt av olika skäl: som en form av tuktan (Domarboken), för att sålla bort dem som inte ville följa honom, till exempel under exilen, osv. Men i det här fallet, även om Bibeln inte uttryckligen säger något om det, kan vi spekulera.

Föreställ dig att folket bestod av välbetalda murare som behandlades väl, när Mose trädde fram och sa att Gud skulle befria dem. Varför skulle de vilja följa Mose, om farao hade varit så vänlig mot dem? Även om friheten i det utlovade landet skulle vara bättre, skulle många av dem inte vilja lämna sin bekvämlighet. Föreställ dig att några av dem, när de packade ihop för att ge sig av, undrade hur de skulle kunna överleva ett hårt liv i öknen, när de bara hade känt till ett liv i bekvämlighet. Föreställ dig att de var tvungna att lita på Gud för till och med sitt vatten och sin mat, när det inte fanns något av det i öknen, medan de tidigare hade haft det så bekvämt att de inte behövde lita på Gud för någonting. Således kan vi se åtminstone några skäl till varför Gud tillät dem att utsättas för dessa svårigheter.

Trots detta klagade vissa fortfarande i öknen, vissa ville återvända till Egypten och vissa ifrågasatte Mose auktoritet.

Vi kanske inte gillar att höra detta, men ibland måste Gud göra det obekvämt för oss innan vi reser oss, tar steget och gör det som Gud vill att vi ska göra.

Fråga: Vad vet vi utanför Bibeln om de egyptiska slavdrivarna i 2 Mos 1:11?

S: Det egyptiska ordet ser förekommer på en väggmålning i Rekhmires grav i Theben; han var förman för tegelproduktionen under Thutmosis III. Väggmålningen visar slavdrivare med tunga piskor. Den egyptiska hieroglyfen är intressant: den föreställer huvudet och halsen på en giraff.

En väggmålning i Abd-el-Gurnah visar byggandet av Amons tempel i Karnak med slavar som ser semitiska ut. En slavdrivare står över dem med följande inskription: ”Arbetsledaren säger till sina arbetare: Pinnen är i min hand; var inte lata.” Märkligt nog anklagas israeliterna i 2 Mosebok 5:17 specifikt för att ”vara lata”.

Fråga: Var låg de två städerna Pithom och Rameses i 2 Mos 1:11?

S: Pithom (huset till [guden] Atum) ligger vid wadi Tumilat strax öster om Nildeltat. Det är antingen ruinerna vid Tell er-Rababeh eller Tell el-Maskhuta 8–9 miles österut. Vid Tell el-Maskhuta har man hittat tegelstenar som tillverkats utan halm. Septuaginta tillägger att detta är samma stad som ”On” eller Heliopolis.

Tidigare trodde man att staden Rameses låg vid Tanis/Zoan. Numera anses den dock ligga nära Qantir, enligt Hans Goedicke i Biblical Archaeology Review vol. 7 (sept–okt 1981). Det finns bevis på syro-palestinska lämningar från 1700–1500 f.Kr.

Fråga: I 2 Mos 1:11, varifrån kommer termen ”farao”?

S: Ordens betydelse förändras ibland med tiden. Mellan 2 500 och 2 000 f.Kr. betydde ”farao” ursprungligen ”stort hus” (palats), men det kom gradvis att betyda kungen av Egypten som bodde där.

Fråga: I 2 Mos 1:15, hur kunde två hebreiska barnmorskor ta hand om så många hebreiska födslar?

S: De var uppenbarligen inte med vid varje förlossning, utan övervakade andra. Föreståndare för olika hantverk reglerade det egyptiska samhället.

Fråga: Finns det i 2 Mos 1:15–19 några bevis utöver Bibeln för namnen Shiphrah och Puah?

S: Jag känner inte till några bevis för namnet Puah. Men en egyptisk papyrus i Brooklyn Museum (35.1446), skriven omkring 1540 f.Kr., nämner en Shiphrah. Denna Shiphrah levde mer än ett sekel före den Shiphrah som nämns i 2 Mosebok.

F: Hur kunde Gud i 2 Mos 1:16–19 välsigna de hebreiska barnmorskorna Shiphrah och Puah för att de ljög för Farao?

S: Kristna är oeniga om svaret.

1. Många säger att Gud välsignade deras tro när de stod upp för det rätta och förlät dem för att de ljög för att göra det. Dessutom hade de tio budorden ännu inte givits.

2. Andra säger att troende inte bör tala sanning i liv-och-död-situationer till onda människor som inte förtjänar det.

3. Shiphrah och Puah kunde inte själva förlösa alla dessa barn: de övervakade troligen en ”armé” av barnmorskor som utförde arbetet. Barnmorskorna under dem kan ha ljugit eller medvetet kommit för sent.

Fråga: Var det inte orimligt av farao att vilja döda israeliterna i 2 Mos 1:16, eftersom de var bra slavar?

S: Det fanns troligen omkring 4,1 miljoner egyptier (+/- en miljon). Med tanke på att israeliternas födelsetal var högre än egyptiernas kan deras befolkning ha uppgått till omkring 2 miljoner, vilket gjorde att farao blev orolig.

Som en sidokommentar: medan farao beordrade att alla hebreiska pojkbarn skulle dödas, lät Gud ironiskt nog en av dem växa upp i sitt eget hem.

F: Varför ville farao i 2 Mos 1:16 döda de hebreiska pojkarna istället för flickorna vid den tidpunkt då Mose föddes? Man skulle kunna tro att det borde vara tvärtom, eftersom män och pojkar som fötts tidigare kunde göra flera kvinnor gravida under samma period, vilket skulle leda till en större befolkningsökning. Eller varför dödade han inte båda könen?

S: Skriften säger inte varför farao gjorde detta val. Vi kan dock se ett antal möjliga skäl.
1) Egyptierna kanske var rädda för att pojkarna skulle växa upp och bli soldater och göra uppror. Egyptierna fruktade inte kvinnor i lika hög grad.

2) Flickor skulle fortfarande vara ganska användbara arbetare, eftersom Egypten var en stor exportör av tyg, och de kunde arbeta som väverskor.

3) Flickor kunde bli hustrur eller konkubiner åt egyptiska män och föda barn som uppfostrades som egyptier.

F: Varför riskerade Mose i 2 Mos 1:16 att bli dödad av Farao, när hans äldre bror Aron uppenbarligen inte löpte någon sådan risk?

S: Enligt Walter Kaiser i *A History of Israel*, s. 89, skulle Moses, om han föddes år 1526 (80 år före uttåget ur Egypten), ha fötts under det första året av Thutmosis I:s regeringstid (1526–1512 f.Kr.), och han var uppenbarligen den farao som utfärdade det påbudet.

Som en sidokommentar kan nämnas att den farao som ville döda Mose efter att han hade dödat egyptiern troligen var Thutmosis III (1504–1450 f.Kr.). Ingen annan farao levde tillräckligt länge, och antingen är berättelsen i Andra Moseboken korrekt, eller så måste man säga att det var en ”stor tillfällighet” att den enda farao som levde tillräckligt länge råkade regera vid just rätt tidpunkt för att passa in.

Fråga: Ska troende frukta Gud enligt 2 Mos 1:17?

S: Ja. Se den andra delen av svaret på 2 Mosebok 9:30.

Fråga: Hur liknar berättelsen om Mose i korgen i 2 Mos 2:1 Sargons historia?

S: Enligt legenden placerades Sargon av Akkad (ca 2355–2279 f.Kr.) i en korg av vass som var belagd med tjära och sattes ut på en flod. Trädgårdsmästaren Akki räddade honom och uppfostrade honom som sin son. Moses mor gjorde dock detta på grund av en kunglig lag, och hon övergav honom inte utan sände Mirjam för att se efter honom.

F: Vad är det som är ovanligt med de hebreiska orden i 2 Mos 2:2–3?

S: I 2 Mos 2:2 är adjektivet i uttrycket ”ett vackert/friskt barn” samma hebreiska ord för ”god” som förekommer i 1 Mos 1. I 2 Mos 2:3 är det hebreiska ordet för ”korg” samma ord som används för Noas ark. Det hebreiska ordet för ”vass” (utan vokaler) är samma ord som det Röda havet/Vasshavet som Mose och israeliterna korsade.

F: I 2 Mos 2:3, om Gud älskade Mose, varför lät Han då Mose utsättas för en så stor fara att drunkna, frysa ihjäl och bli attackerad av krokodiler?

S: Gud ser allt, och det är säkert att Han inte ser vissa saker på samma sätt som vi gör. Den Allsmäktige Gud var mäktig nog att se till att Mose var i säkerhet. Även om vi befinner oss mitt i den mest fruktansvärda översvämningen är den säkraste platsen att befinna sig i centrum av Guds vilja.

Jag är säker på att den upplevelsen förstärkte för Mose att han hade räddats för ett särskilt uppdrag. Andra kunde se att eftersom Gud kunde rädda Mose, kunde Gud rädda dem också.

F: I 2 Mos 2:5, varför ville faraos dotter bada i Nilen, och hur var det med krokodilerna?

S: Idag finns det inga krokodiler norr om Aswan, men i forna tider fanns de så långt norrut som Memphis. Prinsessan ville antagligen bada i deltaregionen i norr (där hebréerna bodde) för att slippa krokodiler. Det är troligt att faraos dotter badade i en liten biflod, inte nödvändigtvis i Nilens huvudfåra. Dessutom var detta bad sannolikt avsett för rituell rening snarare än bara för att tvätta sig.

F: Vet vi något utanför Bibeln om faraos dotter i 2 Mos 2:7–10?

A: Möjligen, eftersom det kan ha handlat om drottning Hatshepsut. Moses var 80 år när utvandringen inleddes, och den började omkring 1447 f.Kr., plus eller minus 4–5 år. Det skulle innebära att farao Thutmose III (1504–1450 f.Kr.) var den som förtryckte israeliterna. Vandringen under uttåget ägde rum huvudsakligen under hans son, Amenhotep II (ca 1445–1425 f.Kr.). För övrigt framträder sfinxen för honom i en dröm på Thutmosis IV:s drömstela och säger att han skulle bli nästa farao, trots att han inte var den förstfödde. Hur som helst, 80 år före 1447 f.Kr. är 1527 f.Kr. Drottning Hatshepsut, dotter till farao Thutmose I, regerade som regent medan Thutmose III fortfarande var ett barn (1504–1482 f.Kr.). Det är alltså inte säkert att faraos dotter här var drottning Hatshepsut, eftersom faraon utan tvekan hade andra döttrar också, men det skulle kunna vara så. Men om det var hon, var hon under en kort tid den näst mäktigaste personen i Egypten.

Fråga: I 2 Mos 2:10, är namnet Mose egyptiskt eller hebreiskt?

S: Namnet Moses är ovanligt eftersom det är båda delarna. På hebreiska kommer namnet Mosheh från masah, som betyder ”att dra ut”. På egyptiska betyder verbet ms/mes ”utdragen, född” eller ”(en viss gud) är född”. Grammatiskt sett är det den egyptiska gamla perfektformen. ”ms” är en vanlig ändelse i namn som Ptahmose, Thutmose, Ahmose och Ramose. Enligt Ungers bibelordbok kan det egyptiska namnet ”ms’” betyda ”ett barn eller en son”.

Fråga: Hur kunde Mose i 2 Mos 2:14–15 lämna Egypten av rädsla för kungens vrede, när det i Hebr 11:27 står att Mose lämnade Egypten utan att frukta kungens vrede?

S: I 2 Mos 2:14–15, när han var 40 år, lämnade Mose Egypten för första gången av rädsla för kungens vrede. I 2 Mosebok 13–14, när han var 80 år, lämnade Mose Egypten för andra gången utan att frukta kungens vrede, och Hebreerbrevet 11:27 beskriver den andra gången. Mose återvände en andra gång för att möta sin rädsla, men den här gången visste han att han hade ett uppdrag att fullfölja och att Gud skulle skydda honom.

För oss gäller att om vi flyr i rädsla från en prövning av vår tro, låter Gud oss ibland återvända senare och möta samma slags prövning.

Fråga: I 2 Mos 2:18, hur kommer det sig att Mose svärfar hette Reuel, när han i 2 Mos 3:1 och 4:18 hette Jethro?

S: Min egen svärfar hade två namn som inte hade något samband med varandra (på kinesiska och engelska), så jag tror inte att detta är ovanligt. Detta ansågs förmodligen inte vara ovanligt av Abram/Abraham, Sarai/Sara, Jakob/Israel, Ben-Oni/Benjamin, Zaphenath-Paneah/Josef, Hoshea/Josua, Gideon/Jerubbaal, Ammiel/Eliam, Batseba/Bat-shua, Azaria/Ussia, Abijam/Abija, Joaaz, son till Josia/Sallum, Eljakim/Jojakim, Jojakin/Jekonja/Konja, Zedekia/Mattanja, Hananja/Sadrak, Misael/Mesak, Azarja/Abednego, Daniel/Beltesassar, Simon/Petrus, Josef/Barnabas, Silas/Silvanus och Saul/Paulus.

Människor hade ofta olika namn på olika språk, och det var tydligen ganska vanligt att man senare fick ett nytt namn på samma språk, vilket Gideon/Jerubbaal och Hoshea/Josua kan vittna om. En teori är att detta är vanligare i kulturer som saknar efternamn. I detta sammanhang skriver Walter Kaiser i *A History of Israel*, s. 92, med hänvisning till *The Ugaritic Textbook* av Cyrus H. Gordon (1965), att namnet Jethro (liksom Hobab) förekommer i det ugaritiska språket. Re’u’el betyder ”Guds vän eller herde”.

I andra kulturer var det också vanligt med flera namn. I Egypten var Osiris, Wennofer och Khent-amentiu alla namn på samma avgud. Sebek-khu och Djaa var samma person. I Mesopotamien är Ahiqar samma person som Aba’enlil-dari, och Tiglath-Pileser är Pul. I Lipit-Ishtars lagar kallas samma gud Enlil och Nunamnir, och i Hammurapis lagar förekommer Inana/Ishtar/Telitum och Nintu/Mama. I ”The Expositor’s Bible Commentary”, volym 2, s. 313, står det att dubbla namn för samma person är välkända även från sydarabiska källor. Förutom att ge dessa exempel nämner Kenneth Kitchen i ”Ancient Orient and Old Testament” (IVP 1966), s. 121–124, att dubbla namn var vanliga i Kanaan, det gamla Sydarabien, hos hurriterna och hos hettiterna.

Josephus hade en alternativ förklaring. Han spekulerade i att Reuel var hans namn och Jethro hans titel.

Fråga: Varför ska vi, enligt 2 Mos 2:21–22, se upp till Mose, som [påstås] ha haft ett utomäktenskapligt barn?

S: Skriften säger aldrig att Mose hade ett utomäktenskapligt barn. När det i 2 Mos 2:21 står att Reuel gav Mose sin dotter Zippora, gav han henne till Mose som hustru. Som bevis på detta kallas Zippora hans hustru i 2 Mos 4:20, och i 2 Mos 4:25 hänvisar Zippora, hans hustru, till Mose som sin ”blodsbrudgum”.

Det är dock en intressant psykologisk studie att se i vilken utsträckning vissa människor läser in saker i Skriften (såsom 2 Mosebok 2:21–22), samtidigt som de bortser från relaterade skriftställen (2 Mosebok 4:20, 25) för att försöka hitta någon anklagelse mot Gud och Hans Bibel.

Fråga: Varför väntade Gud i 2 Mos 2:23–25 tills Mose var 80 år gammal innan han befriade israeliterna?

S: Skriften säger inget om detta, men vi kan hitta ledtrådar till några möjliga skäl i Skriften.

Mose var uppenbarligen tillräckligt stark fysiskt för att döda en egyptier (2 Mosebok 2:12) och jaga bort flera herdar (2 Mosebok 2:17). Kanske var han impulsiv när han plötsligt tog saken i egna händer och dödade egyptiern i 2 Mosebok 2:11–12. Kanske hade Mose först vissa saker att lära sig om att vänta på Guds ledning och att göra Guds vilja på Guds sätt istället för på sitt eget sätt.

Mose var 80 år gammal när Gud kallade på honom ur den brinnande busken. Kanske hade han, efter att ha levt i den avlägset belägna öknen i 40 år, blivit bättre på att förlita sig på Guds kraft.

I 2 Mosebok 2:23 står det att kungen av Egypten (det vill säga farao) dog. Eftersom farao, som försökte döda Mose i 2 Mosebok 2:15, hade dött, kunde Mose återigen träda fram inför hovet.

Under hela sin fångenskap nämner Bibeln aldrig att hebréerna ropade till Gud om hjälp, förrän i 2 Mosebok 2:23–24. Först då, och endast då, lät Gud Mose träda fram på scenen igen. Detta kan låta elementärt, men om du har ett problem, är medveten om att du har ett problem och behöver Guds hjälp, varför skulle du då tveka att ropa till Gud?

Fråga: Varför uppenbarade sig HERRENS ängel i en brinnande buske i 2 Mosebok 3:2?

S: Även om Skriften inte säger något om det, ger den brinnande busken oss några saker att fundera över.

Guds mirakel med en brinnande buske som inte brann upp måste ha lockat Mose redan på långt håll. I framtiden skulle Guds mirakulösa verk under uttåget ur Egypten vara som ett ljus som lyser genom århundradena och lockar människor till Gud. När vi delar Guds budskap med andra, se till att vi låter dem se ljuset från Guds karaktär och verk, och inte bara våra egna, ynkliga, människoskapade eldar.

Eld i öknen kan vara farligt om man måste vandra många mil för att hämta vatten och släcka den. Sand fungerar inte lika bra. Ändå var busken säker och brann inte upp. Israels folk befann sig i livsfarliga situationer – först när egyptierna ville döda de nyfödda pojkarna och senare i öknen. Men genom lydnad mot Gud kunde de hållas i säkerhet.

Å andra sidan var inte alla i säkerhet i öknen. När vissa var olydiga drabbades vissa av pest, dödades av eld eller slukades av jorden. Fall inte för lögnen att ”Gud är ofarlig”. Gud är inte ofarlig, men Gud är god. Låt oss vända oss till Gud i tro och lydnad, så att vi genom hans nåd får se Guds vänliga, barmhärtiga sida, inte den stränga, vredefulla sidan.

Fråga: Vem var egentligen HERRENS ängel i den brinnande busken i 2 Mos 3:2?

S: Ordet ”ängel” kan betyda budbärare. Det finns tre möjligheter, och låt oss undersöka dem alla.

Ett gott änglaväsen skapat av Gud: I 2 Mos 3:2 står det ”HERRENS ängel”. Men om det bara var en ängel, varför skulle då Mose behöva ta av sig sina skor, eftersom det var helig mark enligt 2 Mos 3:5?

Gud (antingen Treenigheten eller Fadern): Varelsen sade: ”Jag är din fars Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud.” För övrigt kallas ett uppenbarande av Gud i Gamla testamentet för en teofani.

Jesus Kristus: Den tidiga kyrkan tolkade detta som ett framträdande av Jesus, Guds Ord, före hans inkarnation på jorden. Jesus kunde säga: ”Jag är Guden …”, och Jesus kunde också vara budbäraren, eller Guds Faders Ord. För övrigt kallas ett framträdande specifikt av Guds Son i Gamla testamentet för en kristofani.

Bland de tidiga kyrkofäderna som hävdade att det var Jesus kan nämnas Justinus Martyrens Första försvarstal, kap. 63, s. 184 (ca 150 e.Kr.), Irenaeus (182–188 e.Kr.), Irenaeus’ Mot kätterierna, bok 4, kap. 29.2, s. 502 (182–188 e.Kr.), Klemens av Alexandria, ”Uppmaning till hedningarna”, kap. 1, s. 173 (193–217/220 e.Kr.), samt Tertullianus, ”Ett svar till judarna”, kap. 8, s. 163 (198–220 e.Kr.).

Fråga: Hur kunde hettiterna befinna sig i Palestina under Mose och Josuas tid, enligt 2 Mos 3:8 och 1 Mos 23?

S: Hettiterna var ett folk med ett stort utbredningsområde, och en koloni hade bosatt sig i Palestinas berg. De indoeuropeiska hettiterna plundrade Babylon år 1590 f.Kr. Andra anser att detta avser hatti, ett icke-indoeuropeiskt folk som erövrades före år 2000 f.Kr. Hatti och Hitti skrivs på samma sätt på hebreiska.

F: Varför kallas Kanaan för ”mjölk och honungsland” i 2 Mos 3:8, 17 och Jos 5:6?

S: För de herdefolk som israeliterna var, var det ett land med frodiga kullar och dalar där man kunde föda upp välnärda boskap och där det fanns blommor för bin.

Fråga: I 2 Mos 3:10 och 2 Mos 6:10–13, blev Mose kallad av Gud i Midjan eller i Egypten?

S: Moses kallades först av Gud i Midjan. Men efter att han återvänt till Egypten började Moses tvivla, och Gud bekräftade återigen Moses kallelse i Egypten. Ibland behöver människor även idag en bekräftelse på det de vet är sant.

F: Varför behövde Mose en kallelse i 2 Mos 3:10–4:17, och varför behöver vi det?

S: Innan Mose satte sitt liv på spel bekräftade Gud för Mose att han skulle göra Guds vilja. När andra israeliter ifrågasatte vem Mose var och om han verkligen skulle tala om för dem vad som var rätt, skulle Moses tecken övertyga dem om att han verkligen var kallad. När Mose kände faraos vrede och såg de demoniska underverken som faraos trollkarlar utförde, behövde Mose vara helt säker på att han befann sig precis där han skulle vara.

Ibland får kristna frågan: ”Varför tror du att just du har monopol på sanningen?” eller ”Vem har kallat dig att säga till andra att de kommer att hamna i helvetet om de förkastar Kristus, Guds Son?” Om vi inte hade någon kallelse och inget budskap från Gud, skulle de kanske ha en poäng. Men alla kristna har en allmän kallelse, given av Jesus själv i Matteus 28:18–20. Paulus återger detta kall i 2 Timoteusbrevet 4:1–2. Vi ska alla lysa som stjärnor i universum när vi håller fram livets ord, enligt Filipperbrevet 2:15–16 och 2 Korintierbrevet 5:18–20. När människor ifrågasätter dina meriter är det inte så att de har problem med din auktoritet, även om de kanske får det att låta så. Snarare är det Kristi ord och exklusiva anspråk som de inte håller med om. Ibland är vår uppgift inte bara att övertyga människor, utan att visa att det finns en skillnad mellan det de bekvämt tror på och det som Jesus sa. När de väl ser den skillnaden har de ett val att göra om vem de ska följa.

Vissa kristna har fått en specifik kallelse att gå till en viss tjänst, kyrka eller folkgrupp. Inte alla kristna känner en specifik kallelse, och inte alla kristna har samma specifika kallelse. Det är lätt att föreställa sig att just din kallelse gäller den viktigaste delen av tjänsten, och att andra kallelser inte är lika viktiga, men 1 Korintierbrevet 12 visar att det är fel. Oavsett om du tror att du har en specifik kallelse eller inte, har vi alla ett ansvar att lyda de allmänna uppmaningarna till alla troende i Bibeln: att dela ordet, älska andra och leva ett liv som förhärligar Gud.

Fråga: Var Mose bedräglig i 2 Mos 3:18 när han bad Farao att låta dem göra en tre dagars resa för att offra?

S: Nej. Här är sex punkter att beakta, och sedan en trolig anledning till varför.

1. Gud sa att han så småningom skulle föra ut israeliterna för gott (2 Mosebok 3:17), och i sinom tid gjorde Gud det.

2. Det var Guds befallning, inte Mose eget initiativ, att Mose vid denna tidpunkt endast skulle be Farao om en tre dagars resa, istället för tillstånd att lämna Egypten. (2 Mosebok 3:18)

3. Gud visste med säkerhet, och sade till Mose, att Farao inte ens skulle bevilja denna mindre begäran. (2 Mosebok 3:19)

4. Rent hypotetiskt sett, om farao hade beviljat denna begäran, finns det inget som tyder på att Mose skulle ha lurat farao och inte återvänt.

5. Om de hade åkt iväg och återvänt till Egypten, hindrar det naturligtvis inte dem från att senare be om att få lämna landet för gott.

6. Att tiga om en sak är inte att ljuga. Mer specifikt är det inte att ljuga att ställa en mindre begäran och tiga om en större begäran som man kommer att ställa senare.

Varför skulle Gud låta Mose inledningsvis endast framföra denna mindre begäran? Det var troligen inte bedrägeri utan nåd. Gud gav Farao och egyptierna chansen att först gå med på en mindre begäran och gradvis vänja sig vid tanken på att låta israeliterna gå. Men samtidigt som Gud gav denna möjlighet visste Gud redan med säkerhet resultatet av Faraos fria vilja. Idag erbjuder Gud den underbara möjligheten till frälsning till alla, men Gud vet redan resultatet av allas fria vilja.

Fråga: Hur kunde Gud i 2 Mos 3:22 och 2 Mos 12:33–36 be israeliterna att be egyptierna om saker?

S: Det hebreiska ordet sa’al betyder ”be om”, inte ”låna”. Tre punkter att beakta i svaret.

1. Inget bedrägeri: Egyptierna visste att israeliterna skulle ge sig av och behålla föremålen: 2 Mos 12:31–36. Det hebreiska ordet för plundring, nissaltem, antyder uttryckligen inte stöld, bedrägeri eller vilseledning. Det sägs också att ”’lånade’ ofta antas på grund av dåliga översättningar från en tid då hebreiskan var okänd eller, som nu, på grund av rationalistiska fördomar.”

2. Inget tvång: Egyptierna var välvilligt inställda till dem och uppmanade dem att ge sig av i 2 Mosebok 12:33–36.

3. Ingen orättvisa: Föremålen utgjorde en liten ersättning för barnamorden och 400 års slaveri. Detta tredje begrepp (liksom de två första indirekt) uttrycktes av Tertullianus i ”Fem böcker mot Marcion”, bok 2, kapitel 21, s. 313–314 (207/208 e.Kr.). Detta svar återfinns även hos Irenaeus (182–188 e.Kr.) i ”Mot kätterierna”, bok 5, kapitel 30, vers 2.

Sammanfattning: Israeliterna framförde en öppen begäran, och egyptierna, som vid det här laget sympatiserade med dem, beviljade deras begäran.

Fråga: Hur kunde Gud [enligt påståendet] i 2 Mos 3:22 och 2 Mos 12:33–36 lära israeliterna att vara oärliga och stjäla? (en ateist ställde denna fråga)

Svar: Har du någonsin bett om att få något? Om så är fallet, gör det dig till en tjuv? Självklart inte, det är ju löjligt. På samma sätt:

1. Egyptierna visste att israeliterna skulle ge sig av. I själva verket uppmanade egyptierna israeliterna att skynda sig och ge sig av i 2 Mos 12:33.

2. Israeliterna bad egyptierna om dessa saker (2 Mosebok 12:35–36).

3. Egyptierna var välvilligt inställda till israeliterna och gav (inte lånade ut) dem dessa saker. (2 Mosebok 3:22; 12:36).

Som nämndes i det föregående svaret står det i The Expositor’s Bible Commentary, volym 2, s. 324, att det hebreiska ordet för plundring, nissaltem, uttryckligen inte antyder stöld, bedrägeri eller vilseledande.

Fråga: Vad kan vi lära oss av Mose svar på Guds kallelse i 2 Mosebok 4?

S: Gud visade först Mose sin underbara kraft (2 Mos 3:2), sedan tålamod att ta sig igenom Moses tvivelaktiga ursäkter (2 Mos 4:1–13), och slutligen brann hans vrede mot Mose. Vi har ett ansvar att lyda Guds kallelse och inte vara olydiga på grund av rädsla, upproriskhet eller tron på vår egen otillräcklighet. Förhoppningsvis kommer du inte till den punkten att du gör Gud arg innan du lyssnar på hans kallelse.

När Mose sa att han var otillräcklig kan vi se två sanningar och en trolös lögn.

1. Mose berättade de faktiska sanningarna att folket troligen inte skulle vilja tro på en okänd utomstående, och att han var tung i talet.

2. Moses visste i sanning att han i sitt naturliga jag inte var kapabel att framgångsrikt fullfölja uppgiften.

3. Mose trodde på en lögn som strider mot tron, nämligen att Gud inte var stor nog att verkställa sin vilja genom Moses otillräcklighet. Jag ber att om du bär på denna lögn i ditt hjärta, så att du ska upptäcka den, bekänna denna synd inför Gud och besluta dig för att tro att Guds storhet är större än till och med dina värsta svagheter.

Fråga: Hur kan en livlös stav förvandlas till en orm i 2 Mos 4:3–5?

S: Detta är ingen ren optisk illusion, för i 2 Mos 7:12 kunde ormen svälja. Gud är större än naturens fysiska och biologiska lagar, inte tvärtom.

F: I 2 Mos 4:11, tillåter Gud inte bara, utan gör han också människor stumma, döva och blinda?

S: Oavsett om man gillar det eller inte, så tillåter Gud medvetet allt ont och alla handikapp som inträffar. Dessutom har Gud ofta ett särskilt syfte med att skapa människor på ett visst sätt. Så många mäktiga underverk utfördes genom Mose, men ändå valde Gud både att skapa honom med ett talfel (2 Mosebok 4:10–13, 6:12, 30) och att inte ta bort det. På samma sätt utfördes så många underverk genom Paulus, men i 2 Korintierbrevet 12:7–9 valde Gud att inte ta bort Paulus tagg.

Fråga: Varför stavades namnet ”Jethro” på olika sätt i 2 Mos 4:18?

S: Många språk, däribland arabiska, har olika ändelser på substantiv beroende på hur de används i meningen. Namnet Jethro transkriberades till hebreiska på ett ställe med en ändelse och på ett annat ställe med en annan ändelse. Detta gjordes även med Geshem/Gashmu, araben, i Nehemja 2:19; 6:1–2, 6. Det som är särskilt intressant med 2 Mosebok 4:18 är att båda ändelserna förekommer i samma vers. Tydligen var författarna inte särskilt noga med att skapa enhetliga stavningar av namn, och det borde inte vi heller vara.

Fråga: Varför sa Mose i 2 Mos 4:18 att han ville åka till Egypten ”för att se om de fortfarande var där”?

S: Oavsett om hans skäl var rätt eller fel valde Mose att vara vag och dölja sitt huvudsakliga skäl för att återvända till Egypten. Bibeln försvarar inte Mose hemlighetsmakeri; den redovisar det bara.

F: Hur var Israel Guds förstfödde i 2 Mos 4:22?

S: En förstfödd hade särskilda rättigheter, privilegier och ansvar. Israel var Guds utvalda folk; genom dem skulle Guds ord spridas över hela jorden. Israel hade följande privilegier:

De blev adopterade som söner (Romarbrevet 9:4)

Anförtros själva Guds ord (Romarbrevet 3:2) och mottagandet av lagen (Romarbrevet 9:4)

Patriarkerna (Romarbrevet 9:5)

Kristi mänskliga härstamning (Romarbrevet 9:5).

Fråga: Varför var Gud i 2 Mos 4:24 på väg att döda Mose?

S: Fyra punkter att beakta i svaret:

Situationen: Även om Gud visste att Mose inte skulle dö, såg läget hopplöst ut för Mose och Zippora.

Orsak: Det står inte hur Mose hamnade nära döden, kanske på grund av sjukdom, men de visste att Gud inte bara tillät detta, utan medvetet orsakade det.

Tukt: Zippora och Mose hade inte följt det förbund om omskärelse som ingåtts med Abraham, och Gud tuktade dem tills de gjorde det eller tills Mose fördes nära döden.

Varning: Som Mose upptäckte kan ingen bli så stor att man inte längre behöver lyda Gud.

Fråga: I 2 Mos 4:30, ska människor tro på grund av tecken?

S: Människor bör inte tro på Gud enbart på grund av tecken. Tecken har sin rättmätiga plats när det gäller att bekräfta tron på Guds budbärare. Dessa tecken tjänade inte till att bevisa Guds existens för detta folk; snarare tjänade tecknen till att bekräfta att Mose kom från den levande Guden.

Fråga: I 2 Mos 4:31 och 2 Mos 6:9, trodde folket på Mose eller inte?

S: De trodde inledningsvis på Mose i 2 Mos 4:31, men de började senare tvivla i 2 Mos 6:9 efter att farao hade ökat deras arbetsbörda.

Fråga: Vem var farao i Egypten i 2 Mos 5:2, och när ägde uttåget rum?

S: Den farao som dog här var troligen Thutmosis III. Hans huvudhustru var Hatshepsut Meritre (inte att förväxla med hans mor, den berömda Hatshepsut). Utvandringen ägde rum omkring 1446/1445 f.Kr. Anledningen till detta datum, 1446/1445, är 1 Kungaboken 6:1, där det står att Salomo började bygga templet 480 år efter att israeliterna lämnade Egypten, och arkeologer är övertygade om att detta skulle vara år 966 f.Kr.

Som en sidokommentar nämner historikern Eusebius av Caesarea (318–339/340 e.Kr.) i *Praeparatio Evangelica* 9.27 att namnet på faraos dotter som drog upp Mose ur vattnet var Merris. Josephus anger namnet Thermuthis i Antiquities of the Jews 2 224 (9.5), och i Jubileerboken 47:5 står det att hon hette Tharmuth.

Detta skulle ha skett antingen under Thutmosis III eller, vilket är mer troligt, under farao Amenhotep II (1450/20–1401/1385 f.Kr.). Hans huvudhustru hette Tia. Andra kristna brukade tro att uttåget ur Egypten ägde rum mycket senare, under Ramses II (1290–1224 f.Kr.). Årtalet 1446/1445 f.Kr. stämmer eftersom:

1. I 1 Kungaboken 6:1 står det 480 år före Salomos tempel.

2. Under Amenhotep II tvingades semiterna att tillverka tegelstenar.

3. Drömstelen av Thutmosis IV. Se diskussionen om 2 Mosebok 12:29.

4. I Domarboken 11:26 står det 300 år före Jefta.

5. Hazor var obebott efter 1200-talet.

6. Tell el-Amarna-tavlorna från 1400–1370 f.Kr. nämner de fruktade ”Habiru” eller ”Abiru” som härjade vilt. De nämner att städerna Arad, Gezer, Askalon och Lakis redan hade erövrats.

7. Clemens av Alexandria nämner i *Stromata* (193–202 e.Kr.), bok 1, kap. 2, att det gick 450 år från Josuas tid till Davids tid.

8. Namnet Ramses användes redan före 1200-talet. Se CHRONOLOGICAL AND BACKGROUND CHARTS OF THE OLD TESTAMENT, s. 29–30, och When Critics Ask, s. 67–68. Ramose var namnet på en adelsman under Amenhotep III:s tid.

Kol-14-datering har fastställt att Jerikos förstörelse ägde rum omkring 1410 f.Kr. Den regerande faraon 40 år före detta skulle vara Thutmosis III.

Fråga: Var det i 2 Mos 5:2 samma farao som i 2 Mos 15?

S: Det var inte samma farao. Faraon i 2 Mos 1, troligen Thutmosis III, ville antingen utrota eller minska israeliternas befolkning. Faraon vid uttåget ur Egypten, troligen Amenhotep II (1450/1420–1401/1385), fokuserade på att använda dem som slavar. Kom ihåg att det fanns ett gap på 80 år mellan 2 Mosebok 1 och 2 Mosebok 5.

F: I 2 Mos 5:3, 2 Mos 8:26–27 och 2 Mos 10:26, hittade Moses bara på skäl för att behöva ge sig av?

S: Skriften säger inte om Gud uppmanade Mose att ge farao dessa skäl för att lämna landet, eller om Mose framförde dem på eget initiativ. Om det var det senare, bör man notera att Skriften inte säger något om huruvida Mose uttryckte sig korrekt.

Fråga: Varför använde de halm för att tillverka tegelstenar i 2 Mos 5:6?

S: Halm gav tegelstenarna större draghållfasthet, eftersom leran som fastnade på halmen då var mindre benägen att falla isär.

F: Hur klarade israeliterna av att själva behöva samla in sitt halm i 2 Mos 5:6–7?

S: Först måste man förstå att halm var viktigt för att tillverka starka tegelstenar, eftersom det fungerade som ett bindemedel som hindrade tegelstenarna från att bara smula sönder. Dessutom, även om tegel var vanligare i Mesopotamien än i Egypten, byggdes vissa städer i Egypten, såsom Pithom, med tegel. Graven tillhörande en egyptisk adelsman vid namn Rekhmere / Rek-mi-Re i Theben från 1400-talet f.Kr. har en målning som föreställer slavar som tillverkar tegelstenar. En bild av detta finns i The New International Dictionary of the Bible, s. 174.

Ruinerna i Pithom visar tegelstenar med halm i det nedersta lagret, tegelstenar med endast stubb i det mellersta lagret och tegelstenar utan fibröst material i det översta lagret. Tegelstenarna varierade i storlek från 13 × 13 × 3,5 tum (33 × 33 × 9 cm) till 16 × 8 × 6 tum (41 × 20 × 15 cm).

Fråga: Varför nämns just Guds mäktiga hand i 2 Mos 6:1?

S: Vid denna tid använde de egyptiska faraonerna rutinmässigt uttrycket ”innehavare av den [mäktiga] armen” som en del av sina titlar. 2 Mosebok 6:1 betonade att deras stolta armar inte var någonting jämfört med Guds arm.

F: Vilka är några av problemen med JEPD-teorin i 2 Mos 6:3 och andra avsnitt?

S: JEPD-teorin myntades först på 1800-talet, innan forskare kunde bevisa att vanligt folk kunde skriva på Mose tid. Den säger att de första fem (eller ibland sex) böckerna i Bibeln sammanställdes från fyra tidigare källor, kallade J (för Jehova), E (för Elohim), P (för prästlig) och D (för Femte Moseboken).

Det finns många problem med JEPD-teorin, men här är tre av dem.

1. Liberala forskare är oeniga om vilka verser som tillhör J, E, P och D.

2. Denna teori bygger på att olika namn på Gud används i 1 Mosebok 1 och 1 Mosebok 2. Men andra skrifter gör samma sak. I Hebreerbrevet nämns varken Jesus eller Kristus i kapitel 1, utan endast ”Son”. Kristus och Jesus nämns dock ofta därefter. Ändå har jag aldrig hört talas om att någon skulle tvivla på att Hebreerbrevet utgör en enhet. I Jona-boken används endast det gudomliga namnet, förutom när sjömännen talar i Jona 3:4. Därefter använder berättelsen även Elohim för att hänvisa till den sanne Guden.

3. Många verser måste delas mitt itu. Enligt *Evidence that Demands a Verdict*, volym II, s. 134, delar den version av JEPD-teorin som återfinns i *Interpreter’s One-Volume Commentary on the Bible* upp följande verser i två eller flera källor.

1 Mos 2:4; 7:16,17; 8:2,3,13; 10:1; 12:4; 13:11,12; 16:1; 19:30; 21:1,2,6; 25:11,26; 31:18; 32:13; 33:18; 35:22; 37:25,28; 41:46; 42:28; 45:1,5; 46:1; 47:5,6,27; 48:9,10; 49:1,28

2 Mosebok 1:20; 2:23; 3:4; 4:20; 7:15,17,20,21; 8:15; 9:23,24,35; 10:1,13,15; 12:27; 13:3; 14:9,19,20,21,27; 15:21,22,25; 16:1,15; 17:1,2,7; 19:2,3,9,11,13; 24:12, 15, 18; 25:18; 31:18; 32:8, 34, 35; 33:5, 19; 34:1, 11, 14

4 Mosebok 13:17,26; 14:1; 16:1,2,26,27; 20:22.

(Femte Moseboken nämns inte eftersom den anses vara helt och hållet ”D”.)

Hur många verser skulle behöva delas mitt itu enligt denna teori innan den inte längre är hållbar? Nittioen verser är förmodligen för många.

Fråga: Varför används namnet Jahve i 197 avsnitt före 2 Mos 6:3, eftersom det i 2 Mos 6:3 står att Gud inte uppenbarade sig under det namnet för Abraham, Isak och Jakob?

S: Först vad som inte är svaret, och sedan svaret.

a) Sanna fakta, som inte ingår i svaret.

a1. Eftersom Mose skrev Första Moseboken under sin egen tid, inte Jakobs, kunde Mose använda vilket namn han ville. Till exempel skriver man korrekt att Columbus anlände till Amerika, även om Columbus inte kände till namnet ”Amerika”. Detta förklarar i sig alla utom 53 ställen, som är direkta citat eller liknande.

a2. En jämförelse mellan Septuaginta och den masoretiska texten visar att skriftlärarna hade en viss frihet att ändra namnen på Gud. Julius Wellhausen sa att detta var den största svagheten i hans egen dokumenthypotes.

a3. Guds namn var känt för Abraham, Isak och Jakob, men Gud var inte i första hand känd som Jahve. Gud uppenbarade en betydelse för Mose som Gud inte hade uppenbarat för de tre männen före honom.

b) Svaret finns i själva 2 Mosebok 6:3.

b1. 2 Mosebok 6:3 säger inte att namnet uppenbarades ”före Mose tid”. Det står endast ”för Abraham, Isak och Jakob”.

(Detta utesluter 5 av de 53 avsnitten.)

b2. I 2 Mosebok står det inte att de inte kände till Guds gudomliga namn. Det står endast: ”Jag uppenbarade mig … men genom mitt namn Jahve gjorde jag mig aldrig känd för dem.” Även om Gud talade till eller uppenbarade sig för Abraham, Isak och Jakob minst (8, 1, 6) 15 gånger, uppenbarade sig Gud aldrig för dessa män på ett särskilt sätt kopplat till sitt gudomliga namn, såsom Gud uppenbarade sig för Mose. Faktum är att när Jakob bad om ett namn efter brottningen i 1 Mosebok 32:29, fick han uttryckligen inget svar.

Fråga: Eftersom Gud i 2 Mos 6:3 inte personligen uppenbarade sig som Jahve för Abraham, Isak och Jakob, hur ska man då förhålla sig till de ställen där Gud kallade sig Jahve i följande verser? 1 Mos 15:7 ”Jag är Jahve, som förde dig ut ur Ur.” 1 Mos 18:14 ”Är något för svårt för Jahve?” 1 Mos 28:13 ”Jag är Jahve, din fars Gud …”

S: Det här är troligen senare ändringar gjorda av skriftlärda. I alla tre fallen används i den grekiska Septuaginta ordet Gud (theos), inte det grekiska ordet för ”Jag är” i 2 Mos 3:14 (o v) eller det grekiska ordet i 2 Mos 6:3 (kurios). Se även föregående fråga.

F: I 2 Mos 6:16–20, hur kunde israeliterna ha varit i Egypten i 430 år, eftersom det bara nämns tre generationer mellan Levi och Mose?

S: Det fanns fler än tre generationer, eftersom släktregister ofta hade luckor, eftersom ”barn” också betyder ”ättling” och ”far” också betyder ”förfader”.

F: Varför gifte sig Amram med sin moster Jokebed i 2 Mos 6:20, eftersom detta är förbjudet enligt 3 Mos 18:12?

S: Två saker att tänka på i svaret.

1. Tredje Moseboken hade ännu inte skrivits, så de kunde inte hållas ansvariga för en framtida lag.

2. Dessutom godkänner Bibeln inte detta, utan redogör ärligt för vad som hände.

F: Var Jokebed och Amram, Levis sonson, Mose föräldrar enligt 2 Mos 6:20?

S: Inte nödvändigtvis, eftersom ”son” kan betyda ”ättling”, och Jochebed nämndes inte vid namn i 2 Mosebok 2:1–9. Eftersom Kehat hade 8 600 manliga ättlingar på Mose tid (4 Mosebok 3:28) är det osannolikt att Amram, Kehats son, var Amram, Mose far.

F: I 2 Mos 6:26–27, skrev Moses denna bok, eftersom den handlar om Moses i tredje person?

S: Det finns ingen anledning att tvivla på att Mose skrev detta. Att skriva i tredje person var inte ovanligt i antikens litteratur. Andra exempel är följande:

1. Julius Caesar som skrev ”Galliska kriget”.

2. Julius Caesar skriver ”Inbördeskrigen”.

3. Xenofon skriver ”Anabasis”.

4. Josefus skriver ”Judarnas krig”.

5. Aposteln Johannes skriver Johannesevangeliet.

Fråga: Varför sände Gud i 2 Mos 7–11 först plågorna över egyptierna, istället för att bara påverka egyptierna så att de skulle släppa dem?

S: I 2 Mosebok 9:16 (och Romarbrevet 9:17) står det att Gud gjorde detta för att visa sin makt och för att hans namn skulle förkunnas över hela jorden. Sex punkter att beakta.

a) Gud är suverän och har ”rätten” att välja vilka medel Han önskar.

b) Gud var inte orättvis mot egyptierna, som i 400 år hade levt enligt den ”kulturella normen” att förslava hebréerna.

c) Många gånger får människor som lever under en ledare lida konsekvenserna av sina ledares beslut.

d) Gud gav dem möjligheten att välja att släppa sina slavar fria. De valde dock de ekonomiska fördelarna med att förslava andra framför att behandla andra så som de själva skulle vilja bli behandlade.

e) Detta var en dom inte bara över Egypten, utan också över de egyptiska gudarna. Det visade både att dessa gudar var falska och att Han var den ende sanne Guden med makt.

f) Guds namn förhärligades över hela jorden. Faktum är att egyptierna idag ser på Mose som en hjälte och Guds profet.

Fråga: Hur kunde Mose i 2 Mos 7:1 vara som Gud för Farao?

S: Denna liknelse innebär inte att Mose var gudomlig, utan att all kommunikation och interaktion som Farao hade med den sanne Guden skulle ske genom Mose, med Aron som profet vid sin sida. Se även 2 Kor 3:2–3, där vi beskrivs som brev från Gud till andra. Som en kvinna sa: ”Vi kanske är de enda Biblar som vissa människor någonsin läser.”

F: Hur kunde faraos trollkarlar i 2 Mos 7:11, 22 och 2 Mos 8:7 uppvisa magiska krafter?

S: Som en sidokommentar kan nämnas att ett magiskt trick som utförs idag, där man använder tre koppar för att täcka bollar, praktiserades redan i det forna Egypten. Medan människor kan lura andra med skickliga, icke-övernaturliga trick, har Satan mirakulös kraft, vilket 2 Tessalonikerbrevet 2:9 och Uppenbarelseboken 13:13 visar. Dessa magiker utförde sannolikt sina handlingar genom Satans kraft.

F: Hur kunde vattnet förvandlas till blod i 2 Mos 7:17–22?

S: Även om egyptierna troligen kände till rött sediment från Etiopien, skulle röd jord inte påverka vattnet i krukor och stenhinkar. Det finns två synsätt. Eftersom ingenting är omöjligt för Gud är det meningslöst att fråga på vilket sätt Gud ”var tvungen” att göra det. Istället kan man fråga vilket synsätt som har de bästa bevisen för hur Gud valde att göra det.

1. Blodet är bokstavligt blod.

2. Vattnet var rött, vilket kan orsakas av giftiga alger som ger upphov till den ”röda tidvattnet” som ses i olika hav och i Nilen. Algerna producerar ett nervgift som dödar fiskar och gör vattnet odrickbart.

Fråga: I 2 Mos 7:19 och 2 Mos 8:16,24, drabbade plågorna ”hela” och ”hela” Egypten, eller gick de förbi Goshen i 2 Mos 8:20,22?

S: 2 Mos 9:6 besvarar detta genom att visa att när de sade ”hela Egypten” innebar det att Goshen var undantaget.

Fråga: I 2 Mos 7:20, hur kunde trollkarlarna förvandla en del vatten till blod, eftersom Mose redan hade förvandlat vattnet i floden till blod?

S: 2 Mos 7:20 säger endast att vattnet i floden framför Farao omedelbart förvandlades till blod. Det övriga vattnet kan ha förändrats en kort stund senare.

Ibland, när Satan känner till Guds tidsplan, kan han försöka ta åt sig äran för det som Gud gör. Se diskussionen om 2 Mosebok 12:29 för ett annat möjligt exempel. Vissa har dock en annan uppfattning, nämligen att ”allt” betydde den största delen av vattnet.

F: Vem förhärdade Faraos hjärta i 2 Mos 7:22 och 2 Mos 4:21?

S: Farao var den förste att göra det, och Gud förhärdade det också. Dessa verser anger vem som förhärdade hans hjärta:

Herren skall förhärda: 2 Mosebok 4:21

Farao förhärdade sitt eget hjärta: 2 Mosebok 8:15,32; 2 Mosebok 9:34; 1 Samuelsboken 6:6.

Det blev hårt (dvs. faraos hjärta blev självt hårt): 2 Mos 7:13–14, 22; 8:19; 9:7; 9:35

Herren förhärdade det: 2 Mosebok 9:12; 10:1,20,27; 11:10; 14:4-5,17

Sammanfattningsvis betraktade kristna som Clemens av Rom, som skrev i 1 Clemens kap. 51, s. 20 (96–98 e.Kr.), inte detta som en antingen-eller-situation, utan båda delarna var inblandade.

En liknande situation finns i Romarbrevet 1:21–32, där Gud överlämnade de icke-troende och fördärvade människorna till ännu större fördärv. Gud förhärdade till och med Israels hjärta i Jesaja 63:17.

Som en sidokommentar förhärdade Gud också kanaaniternas hjärtan i Josua 11:20 och Sihon, kungen av Hesbon, i 5 Mosebok 2:30.

Fråga: Varför bad Farao i 2 Mos 8:10 Mose att ta bort grodorna i morgon och inte idag?

S: Kanske för att dagen var långt framskriden, men trots det kunde de ha tagits bort omedelbart. Detta kan visa i vilken utsträckning Faraos hjärta var förhärdat. Han ville vara säker på att grodorna inte redan var på väg bort när han talade med Mose.

Fråga: Vad var dessa ”myggor” i 2 Mos 8:16–19?

S: Det kan ha varit vad vi idag kallar ”myggor”, som är besvärliga men inte biter. Alternativt kan det mycket väl ha varit myggor. Man är inte säker på den exakta betydelsen av det hebreiska ordet kinnim, eftersom detta är det enda stället i Bibeln där ordet används.

F: I 2 Mos 8:19, 2 Mos 31:18, 5 Mos 9:10, Ps 8:3 och så vidare – har Gud ett finger?

S: Nej. Detta är ett antropomorft uttryck för att beteckna Guds makt. Som en sidokommentar kan nämnas att det språkliga begreppet för att använda en del av något för att beteckna helheten är en retorisk figur som kallas synekdok. För ett liknande exempel inom en annan religion, islam, nämns Allahs finger i Bukhari Hadith, vol. 9, bok 93, kap. 26, nr 543, s. 409.

F: I 2 Mos 8:19, 2 Mos 31:18, 5 Mos 9:10, Ps 8:3 och så vidare – eftersom det var fel att göra några avbildningar av Gud, varför använder Bibeln då antropomorfa uttryck om Gud, såsom att han har händer och så vidare? (John L. MacKenzie sa detta för många år sedan.)

S: Skillnaden mellan de två är skillnaden mellan kommunikation och tillbedjan. Gud valde att kommunicera på sätt som människor kunde förstå, bland annat genom att använda poesi och antropomorfa uttryck, såsom ”Hans högra hand”.

Gud är dock mycket tydlig med att han inte vill att vi ska göra avbildningar eller rita bilder i syfte att tillbe eller vörda Gud.

F: I 2 Mos 8:20–32, vilken sorts flugor var det?

S: Det finns ett par teorier. Det kan ha varit så kallade ”hundflugor”, som har smärtsamma bett. Dessa kan ha symboliserat den egyptiska guden Re. Alternativt kan det ha varit ichneumonflugor, som symboliserade guden Uatchit. Flugorna kan ha lockats till de ruttnande grodorna.

F: Hur kunde plågorna i 2 Mos 9:4, 2 Mos 11:7 och 2 Mos 12:13 inte drabba israeliterna på samma sätt som de drabbade egyptierna?

S: Gud har makt att göra som Han vill. Dessutom lovade Gud i 2 Mos 15:26 att om israeliterna lydde Honom skulle de inte heller drabbas av dessa sjukdomar i framtiden.

F: I 2 Mos 9:6, 19–20 dog ju all boskap och alla hästar, så hur kunde hästarna överleva i 2 Mos 14:9?

S: I 2 Mosebok 9:6 avser ”alla” antingen boskapen i hela Egypten, eller all boskap på fälten i Egypten, eller båda. I sammanhanget gör närheten mellan 2 Mosebok 9:19–20 och 2 Mosebok 9:6 det uppenbart att författaren inte avsåg att detta skulle förstås som vartenda djur, vare sig inomhus eller utomhus, utan just djuren på fälten.

Fråga: Vad vet vi om boskapsuppfödning i Egypten enligt 2 Mos 9:6, 19–20?

S: Egyptiska boskap hölls vanligtvis i stall från maj till december under Nilen översvämningar, när betesmarkerna var vattensjuka. I ”The Expositor’s Bible Commentary”, vol. 2, s. 357, står det att denna plåga troligen inträffade i januari, när en del boskap släpptes ut på bete. Eftersom översvämningarna drog sig tillbaka från deltat senare än från resten av Egypten, skulle boskapen ha befunnit sig i stallen längre. Om boskapen dog av mul- och klövsjuka på grund av de ruttnande grodorna, skulle detta främst drabba den boskap som befann sig ute på fälten.

Fråga: I 2 Mos 9:16 och 2 Mos 11:9, uppväckte Gud Farao bara för att straffa honom?

S: Nej, det står inte så i Skriften. Det står att Gud uppväckte Farao, med hans envisa ogudaktighet, för att visa Guds förmåga att föra israeliterna ut ur träldomen. Förutom att använda det onda för att visa andra sin makt och dom, låter Gud också det onda få makt att bre ut sig, under en tid, och Gud dömer den frukt som det bär.

F: Hur kunde Mose i 2 Mos 9:19 och 2 Mos 9:27 bege sig ut för att träffa Farao under den förödande hagelsvåden?

S: Uppenbarligen fanns inte haglet överallt hela tiden. Även i en orkan är det lugnt i stormens öga. Mose kan ha gått till Farao under en tillfällig paus över en del av Egypten. Alternativt kan Gud ha skyddat Mose när han gick till Farao.

F: I 2 Mos 9:20, Jes 28:25 och Hes 4:9, vilken sorts mat odlade bönderna på den tiden?

S: Människors kost på den tiden skilde sig mycket från dagens industrialiserade samhällen och bestod av en större variation av naturliga livsmedel. De hade varken majs eller potatis i den gamla världen, eftersom dessa kom från Amerika. De hade vete och råg precis som vi har idag, men de odlade betydande mängder av andra, forntida spannmålssorter som vi idag endast odlar som specialiteter. Till exempel kallas einkorn, emmer och spelt ibland för ”täckta vete”; de låter sig inte tröska lika bra som vete. Råg, sorghum och hirs är inte lika näringsrika som vete, även om sorghum och hirs fortfarande används i Afrika. Kamut, som smakar utsökt, odlades också. Andra forntida spannmål är amarant och quinoa. De hade inte ett annat spannmål, triticale, en korsning mellan vete och råg, eftersom det först odlades i Skottland år 1875. För mer information, se http://www.hort.purdue.edu/newcrop/proceedings1996/V3-156.html#EINKORNOrigin.

När det gäller sötningsmedel hade människor, förutom sockerbetor i Europa och sockerrör långt borta i tropiska länder, i princip bara honung. Honung innehåller ett stort antal olika kemikalier, och varje sats vildhonung är lite annorlunda eftersom den beror på vilka blommor bina besökte. Någon sa en gång om honung att om en ny livsmedelsprodukt idag innehöll tusentals okända ämnen och hade olika kemikalier varje gång den tillverkades, skulle den aldrig kunna godkännas av den amerikanska livsmedels- och läkemedelsmyndigheten (FDA)!

Fråga: Hur kan det i 2 Mos 9:23 finnas eld blandat med hagel?

S: Det händer naturligtvis hela tiden vid kraftiga hagelstormar som åtföljs av blixtar och åska. Utifrån 2 Mosebok 9:29 var det troligen detta som elden bestod av. Men Gud kunde göra det på vilket sätt Han ville.

F: I 2 Mos 9:30, hur ska människor frukta Gud?

S: Vi fruktar inte Gud på samma sätt som man kanske fruktar en orättvis, ond person. Men vi ska frukta Gud på två sätt.

1. Icke-troende bör frukta Guds dom och vrede.

2. Rädsla innebär också respekt. Alla bör respektera Gud, som har skapat oss, den som är syftet med vår existens och den som kommer att döma alla och skänka människor evigt liv eller döma dem till evig fördömelse i helvetet, den kosmiska soptippen. Vissa icke-kristna kanske upplever att Gud inte stämmer överens med hur de vill att en gud ska vara. Den sanna Guden stämmer överens med sin egen karaktär, men kanske bryr han sig inte ens om att leva upp till dina normer. Se även svaret på 2 Mosebok 20:20.

Fråga: Hur kunde det i 2 Mos 10:21–23 bli mörker just över Egypten?

S: Gud skapade ljuset, och Han kan styra det. Oavsett om detta var en tillfällig förändring av solen, naturlagar, ett mörkt moln, vulkanaska, något annat hinder eller inget av ovanstående, kan Gud verka som Han vill.

F: Finns det några arkeologiska bevis för mörkret över Egypten i 2 Mos 10:21–33?

S: Kanske. I *Biblical Archaeology Review*, januari/februari 1991, s. 50, står det:

”En egyptisk text daterad efter slutet av den 18:e dynastin (ca 1350 f.Kr.) beskriver en katastrof på följande sätt:

’Solen är täckt och lyser inte för människornas ögon. Livet är inte längre möjligt när solen är dold bakom molnen. Ra [guden] har vänt sitt ansikte bort från mänskligheten. Om den bara kunde lysa ens en timme! Ingen vet när det är middagstid. Man kan inte urskilja sin egen skugga. Solen på himlen liknar månen…’”

Detta kan syfta på mörkret över landet, men det skulle inte syfta på vulkanutbrottet på ön Thera, eftersom det inträffade cirka 200 år tidigare.

Fråga: I 2 Mos 10:29 säger Mose att han aldrig mer ska träda fram inför Farao. Ändå kallar Farao till sig Mose och Aron i 2 Mos 12:31. Hur kan detta stämma? Hade Mose fel i 2 Mos 10:29, och om så var fallet, var det Gud som sa åt honom att säga detta, eller var det på eget initiativ?

S: I 2 Mos 10:29 var farao uppenbarligen trött på att träffa Mose, och därför var det Mose avsikt att aldrig mer träda fram inför farao. När farao beordrade honom att komma, var Mose dock tvungen att göra det. Låt oss betrakta detta ur tre perspektiv:

a) Om detta var en profetia, så stämde den inte.

b) Om detta uttryckte Mose avsikt, då var det sant; Mose kom inte på eget initiativ; han blev kallad.

c) Om detta var ett löfte, så åsidosattes detta mänskliga (inte gudomliga) löfte genom att han var tvungen att följa faraos befallning.

Kort sagt, Mose ljög inte och var inte bedräglig, men Mose förväntade sig uppenbarligen att han inte skulle träda fram inför Farao igen, och i detta hade Mose fel.

En viktig punkt att notera är att profeterna var människor, och att även de kunde säga och göra fel. Det klassiska exemplet är när Natan sa till David att han kunde bygga templet och sedan när Gud rättade Natan i 2 Samuelsboken 7:3–17. En Guds profet är endast felfri när han talar som profet, dvs. ”så säger Herren” eller motsvarande. När Mose tappade humöret och slog på klippan flera gånger och kallade israeliterna för upproriska, ångrade han utan tvekan dessa ord senare.

Fråga: Skrev Mose i 2 Mos 11:3 och 4 Mos 12:3 om sig själv att han var högt aktad och ödmjuk?

S: Det finns tre olika synsätt:

a) Mose redogjorde sakligt för bakgrunden till sitt rykte.

b) Eftersom detta skrevs ner av en skrivare åt Mose, lade skrivaren till detta under gudomlig inspiration.

c) Detta var ett senare tillägg till texten av en skrivare, vilket Gud lät bevaras genom tiderna. Se även diskussionen om 4 Mos 12:3.

Fråga: Finns det, bortsett från Bibeln, några bevis för att några plågor inträffade i Egypten under denna tid, enligt 2 Mos 11:5–12:30?

S: Kanske. David M. Rohl nämner i *Pharaohs and Kings: A Biblical Quest* (1995), s. 278–279, att det fanns bevis på en stor katastrof med ett stort antal hastigt begravda kroppar. Det stora antalet dödsfall bevisar dock varken eller motbevisar att detta berodde på en plötslig händelse över en natt. Detta upptäcktes av Manfred Bietak vid Tell ed-Daba. Detta beskrivs i *Avaris and Piramesse: Archaeological Exploration of the Eastern Nile Delta* (London, 1979), s. 295.

Dessutom citerar Josefus Manetho som säger att ”en Guds stormvind drabbade oss”. Detta står dock i sammanhanget av att inkräktare från öster invaderade Egypten, så det kan vara en händelse utan samband, eller så kan det ha förekommit inkräktare i Egypten under Mose tid som inte omnämns i Andra Moseboken.

Fråga: I 2 Mos 12:19, betyder ”utrotas ur Israel” att man utesluts ur gemenskapen eller möjligen att man dör, eller avrättas?

S: Kristna forskare är oeniga, vilket framgår av The Expositor’s Bible Commentary, vol. 2, s. 375.

Förvisning: *The Bible Knowledge Commentary: Old Testament*, s. 128. I *The Believer’s Bible Commentary*, s. 98, står det: ”Det vill säga utesluten från lägret och dess förmåner. I vissa sammanhang betyder uttrycket ’avskuren’ dömd till döden.” De flesta kommentatorer skulle säga att det betyder döden.

Fråga: Hur kunde en [påstått] allälskande Gud, som är så kärleksfull som möjligt, i 2 Mos 12:29 döda de egyptiska förstfödda?

S: Ingen vers i Bibeln säger att Gud är allälskande, och ingen vers säger att Gud är så kärleksfull som möjligt. Guds kärlek balanseras av Hans andra egenskaper. När det gäller hur Bibelns Gud kunde döda de äldsta egyptiska sönerna, se svaret på nästa fråga.

F: Varför var Gud [påstått] orättvis när han i 2 Mos 12:29–30 dödade alla egyptiska förstfödda istället för farao själv, eftersom det var farao som syndade?

A: Gud var inte orättvis. Tre punkter att beakta i svaret.

Alla egyptierna förslavade israeliterna. Farao själv piskade inte slavarna; det gjorde de egyptiska arbetsledarna. I 400 år ansåg det egyptiska samhället att det var normalt att dra nytta av de hebreiska slavarna.

Människor får ofta bära konsekvenserna av andras handlingar. Kokainberoende mödrar föder barn med mindre hjärnor, som är beroende av kokain. Miljontals människor dog på grund av Hitlers och andras mordiska galenskap. Sådana saker händer i en fallen, orättvis värld. Se dock nästa punkt.

Fullständig rättvisa skjuts upp till domedagen. I Lukas 13:1–5 fick Jesus till exempel höra om galiléer vars blod Pilatus hade blandat med deras offer. Jesus sade att detta inte hände för att de var sämre än andra galiléer, utan att om ni inte omvänder er kommer även ni att gå under. Vissa straffas hårdare än andra för samma saker i detta liv. Men på domedagen kommer Gud att döma med rättvisa och ställa allt till rätta.

Fråga: Vilka arkeologiska bevis i 2 Mos 12:29 tyder på att faraos son dog strax före uttåget ur Egypten?

S: På Thutmosis IV:s (1421–1410 f.Kr.) drömstela, som hittades mellan framtassarna på sfinxen i Giza, lovade guden Harmakhis Thutmosis särskild hjälp att bli nästa farao i utbyte mot att han rensade bort den sand som hade samlats mot sfinxen. Han skulle troligen inte ha behövt någon särskild hjälp om han hade varit den förste i tronföljden efter sin far Amenhotep II (1450/1447–1401/1385)

Walter Kaiser skriver i *A History of Israel*, s. 90, att Thutmose IV:s äldste bror hette Webensenu. Webensenu begravdes i den kungliga graven, och det var troligen han som dog under den tionde plågan. Amenhotep II:s andre son var Khaemwaset, som gifte sig innan han dog. Som Kaiser säger: ”Även om sfinxstelen inte kan betraktas som ett direkt bevis på de förstföddas död, har egyptologerna alltså lyft fram tillräckligt med bevis för att stödja det tidiga datumet för uttåget ur Egypten och det faktum att Thutmose IV faktiskt inte förväntade sig att efterträda sin far på tronen.”

Fråga: Hur kunde en rättvis och kärleksfull Gud, enligt 2 Mos 12:29–30, döda de äldsta egyptiska sönerna när de inte hade någon kontroll över faraos beslut?

S: Fyra punkter att beakta i svaret.

1. Dödsfallen bevisar inte att vare sig egyptierna eller deras djur var skyldiga till faraos beslut.

2. Mot barnamorden och förtrycket gjorde det egyptiska folket uppenbarligen inget motstånd eller vidtog några åtgärder förrän i 2 Mos 12:33. Till och med i 2 Mos 14:5 ville det egyptiska folket ha tillbaka israeliterna som slavar.

3. Det är viktigt att göra motstånd, eftersom människor, inklusive barn, ofta drabbas av oproportionerliga konsekvenser på grund av politiska ledares beslut.

4. Mycket är orättvist i detta liv. Men det kommer en dag, domedagen, då allt kommer att göras rättvist. Gud är rättvis, och de rika och de fattiga, förtryckarna och de förtryckta, nazisterna, kambodjanerna, sudaneserna och alla andra kommer att behandlas fullständigt rättvist vid tidens ände – även om vem kan säga att allt de vill ha är rättvisa, utan barmhärtighet?

Fråga: I 2 Mos 12:30, hur kunde det finnas ett hus utan någon död, eftersom israeliterna skonades?

S: I sammanhanget avser detta hus i Egypten där påsken inte firades.

F: Vad symboliserar de fyra påskbägare i 2 Mos 13?

S: Även om påsken infördes i Andra Moseboken, finns de olika bägare som erbjuds under påsken inte i Gamla testamentet, utan var en del av den judiska traditionen som började under romartiden. De är dokumenterade i Talmud (Pesachim 10:1).
Det fanns uppenbarligen olika tolkningar av symboliken, men här är en: de olika bägare representerade olika typer av befrielse.

Den första bägaren var till för kiddush-välsignelsen som uttalades i början av påskhögtiden. Denna bägare är till för att fira att Gud förde dem ut ur Egypten.

Den andra dracks före huvudmåltiden för att fira befrielsen från det egyptiska slaveriet.

Den tredje bägaren dracks efter ”tacksägelsebönen” för att fira att Gud visat sin makt.

Den fjärde bägaren dracks vid slutet av Hallel för att fira att de blivit ett folk.
Vissa hade ett femte bägare, ”Elijas bägare”, som inte dracks.

En del av denna information kommer från en judisk webbplats: http://2-passover.tripod.com/thefourcupsofwineforpassover.html.

Fråga: I 2 Mos 13:2,13, var israeliterna tvungna att helga sina förstfödda barn (söner och döttrar), eller bara de förstfödda sönerna, som det står i 2 Mos 22:29?

S: Både hebreiska och moderna översättningar talar om söner:

2 Mosebok 13:2 ”den som öppnar varje livmoder bland Israels söner”

2 Mosebok 13:13 ”varje förstfödd bland era söner”

Fråga: Var den första månaden Abib enligt 2 Mos 13:4, eller var det Nisan som i Nehemja 2:1?

S: Vid den tiden (1445 f.Kr.) kallade israeliterna den Abib. Århundraden senare (ca 500 f.Kr.), under perserna, kallades den Nisan. Dagens iranier (perser), oavsett religion, firar ett nyår som kallas Nowruz.

Fråga: I 2 Mos 13:19, innebär bevarandet av Josefs ben att kristna bör vörda heliga reliker, som vissa katoliker hävdar?

S: Nej. Att benen bevarades för begravning betyder inte att de vördades. Det finns inga belägg i Bibeln för att Josefs ben, eller någon annans för den delen, betraktades som heliga föremål för tillbedjan.

Det andra budet är att man inte får ha några avbildningar framför Gud. Under hela medeltiden försökte olika katoliker kategorisera synder, varav de ”sju dödssynderna” är de mest kända. Det intressanta med dessa olika listor är att författarna till dem alla glömde bort det andra budet.

Fråga: Hur kunde Gud i 2 Mos 13:21–22; 2 Mos 14:19–20; 2 Mos 40:38 följa Israel som ett moln och en eldstod?

S: Eftersom Gud redan hade uppenbarat sig som tre besökare för Abram och som en eld i en buske för Mose, skulle det inte alls vara svårt för Gud att uppenbara sig som ett moln eller en eldstod. Det är förmodligen svårare för oss att bryta våra föreställningar om vad vi tror att Gud måste göra, än det är för Gud att uppenbara sig som något.

Fråga: Varför förföljde Farao alla israeliterna med endast 600 stridsvagnar i 2 Mos 14:6–7?

S: Även om stridsvagnar var fruktansvärda krigsvapen i forna tider, och de flesta israeliterna inte hade några vapen, är svaret att 2 Mosebok 14:7 säger att Farao tog 600 av de bästa stridsvagnarna och alla övriga stridsvagnar, och 2 Mosebok 14:9 nämner ”och armén”. Även 2 Mosebok 15:4 nämner Faraos stridsvagnar och hans armé.

F: Hur såg de egyptiska stridsvagnarna ut vid den tiden, enligt 2 Mos 14:6–7?

A: Arkeologer berättar att stridsvagnarna i norra Mesopotamien liknade vagnar med tre eller fyra personer ombord och upp till fyra åsnor eller hästar. Egyptierna hade vissa stridsvagnar av detta slag, fram till dess att hyksoserna erövrade större delen av Egypten efter år 1586 f.Kr. med sina överlägsna stridsvagnar. Efter denna tid var de egyptiska stridsvagnarna mycket lätta, med två hästar och två män. En man var vagnföraren och den andre var bågskytten. Hjulen var stora och hade vanligtvis sex ekrar. Det fanns inga spikar på vagnarnas axlar förrän under den persiska tiden. Vagnar var viktiga krigsvapen på torr, plan mark, men de var inte särskilt användbara i berg eller på våt, blöt mark.

Fråga: I 2 Mos 14:9–28 och Jos 24:6, hur kunde farao ha ”ryttare”, eftersom arméerna på den tiden inte hade någon kavalleri?

S: Det kan syfta på ”vagnförare”, inte kavalleri. När detta ord används är det alltid i kontrast till den reguljära armén.

F: I 2 Mos 14:14 stred ju Gud för israeliterna då, så varför stred Gud inte alltid för israeliterna senare?

S: Gud var inte skyldig att alltid strida för israeliterna. Han kunde strida för dem och avstå från att strida för dem närhelst Han ville. Ofta verkar det som om Gud lät dem utkämpa sina egna strider.

F: I 2 Mos 14:17; 15:21, hur förhärligar det Gud och ger honom ära att dränka egyptierna?

S: Det visade i israeliternas ögon att Gud hade makten att rädda dem även från en mäktig armé, och att Gud skulle vaka över dem.

Fråga: I 2 Mos 14:17 och 15:21, varför var Gud så orättvis när han dränkte den egyptiska armén i Röda havet, när soldaterna bara lydde order?

S: Här finns en viktig lärdom: soldater bör inte lyda order som är onda. På den tiden, när de egyptiska soldaterna beordrades att döda de fredliga Gudsdyrkarna, blev de föremål för dom på grund av sin ”onda lydnad”. Idag, när muslimska ”heliga krigare” beordras att döda fredliga Gudsdyrkare bara för att de är kristna, blir även de föremål för Guds dom i helveteselden.

F: I 2 Mos 14:18, korsade israeliterna det ”Röda” havet eller det mycket grunda ”Vasshavet”?

S: Det hebreiska uttrycket är Yam Suph, och det kan vara vilket som helst av dem; vi vet inte exakt var de korsade. I boken *When Critics Ask*, s. 75–76, föreslås att det kan ha varit Ballahsjön, som var ett grunt ”hav” 10–15 miles (16–24 km) brett. (Ballahsjön förstördes när Suezkanalen byggdes.)

Inte ens Vasshavet var kanske grunt på den tiden. I 2 Mosebok 14:22 står det att vattnet bildade en ”mur” på båda sidor, så det måste ha funnits en ansenlig vattenmängd där. Om havet de korsade var grunt, och israeliterna korsade det, skulle det – som någon skämtsamt påpekade – vara ett mycket större mirakel om de hade korsat det grunda Vasshavet och dränkt alla dessa hästar och vagnsförare i bara några inches vatten.

Fråga: Hur kunde Gud dela havet i 2 Mosebok 14:21–29?

S: Den Allsmäktige kunde göra det på vilket sätt Han ville. I 2 Mosebok 14:21 nämns en stark östlig vind, men det kan ha funnits andra faktorer också.

Fråga: I 2 Mos 14:21–29, kunde det gigantiska vulkanutbrottet på Thera ha orsakat att Röda havet delades?

S: Denna uppfattning förespråkades i boken *The Bible as History* och av Hans Goedicke. Denna teori verkade populär en tid, eftersom vulkanutbrottet på ön Thera tycktes ha inträffat omkring 1500 f.Kr., vilket låg nära Goedickes uppfattning att uttåget ur Egypten ägde rum 1477 f.Kr. (Man anser numera att uttåget ur Egypten ägde rum 1445 f.Kr.) Studier av den kalibrerade radiokarbonåldersbestämningen av årsringar hos både ekar i Irland och bristlecone-tallar i Kalifornien pekar dock oberoende av varandra på en världsomfattande nedkylning som hämmade trädens tillväxt omkring 1628 f.Kr. ± 20 år. Åldersbestämning av Grönlands istäcke tyder på en nedkylning omkring 1645 f.Kr. Vulkanutbrottet på ön Thera inträffade alltså cirka 200 år tidigare.

Fråga: Hur kunde 2 miljoner israeliter i 2 Mos 14:21–29 korsa Röda havet på bara 24 timmar?

S: Anta att 602 000 män motsvarar cirka 2 till 2,5 miljoner människor. Om övergången var kanske 2 till 2,5 miles (3,2–4 km) bred, och de i genomsnitt höll ett avstånd på två yards mellan varandra, skulle det bli 1 760 kolonner i enkelrad med 1 136 personer i varje. Om man räknar med vagnar och djur, och om de i genomsnitt höll ett avstånd på tio yards till personen framför sig, och folket gick långsamt med en hastighet av 1 mile (1,6 km) per timme, skulle de kunna passera en viss punkt på 6,5 timmar.

F: Finns det i 2 Mos 15 några belägg för att hebréerna vandrade omkring på Sinaihalvön?

S: Ja, det finns vissa bevis. I grottor som upptäcktes på berget Sinai fanns inskriptioner som beskrev hur havet delades, Mose och jakten på vaktlarna. Det mest intressanta är språket: det var en blandning av egyptiska och hebreiska. Historikern Diodorus Siculus (10 f.Kr.) kände också till detta. Inskriptionernas äkthet kan dock varken bevisas eller motbevisas. Detta beror troligen på att det inte finns något sätt att datera inskriptionerna på bergväggarna.

I ”Wycliffe Dictionary of Biblical Archaeology”, s. 535, står det att det vid ingången till koppargruvorna på Sinai finns hundratals inskriptioner. De flesta av dem är skrivna med egyptiska hieroglyfer, men omkring 40 inskriptioner är skrivna med en sorts proto-sinaitisk alfabetisk skrift från 1400-talet f.Kr. Dessa är några av de tidigaste artefakterna med alfabetisk skrift som bevarats till idag.

Fråga: I 2 Mos 15:1–21, ska detta avsnitt placeras tillsammans med det föregående avsnittet i 2 Moseboken eller det följande?

S: Eftersom det här är en berättelse kan den placeras i vilket av avsnitten som helst. Många kommentatorer placerar den i det föregående avsnittet, eftersom den troligen sjöngs mycket snart efter deras befrielse. När jag organiserar Andra Moseboken föredrar jag dock att placera den i det efterföljande avsnittet, eftersom den första halvan av 2 Mos 15 och den sista halvan av 2 Mos 15 utgör så bra spegelbilder av varandra. När de vandrade i öknen måste vi komma ihåg att israeliterna inte kunde ”läsa vidare” i Andra Moseboken och ta reda på vart de var på väg eller vad som skulle hända dem. Under vandringen fanns det i princip bara två saker de kunde göra. De kunde minnas Guds storhet och nåd mot dem, eller så kunde de knorra över sina nuvarande förhållanden.

I våra liv idag finns det i princip också bara två saker vi kan göra: behaga Gud genom att ära och lyda Honom med tacksamhet, eller rikta vår kärlek mot världen och klaga eller gå vår egen väg, och tvivla på Guds försörjning eller omsorg.

Fråga: Hur kunde det finnas ”ryttare” i 2 Mos 15:1, eftersom den egyptiska armén förmodligen inte hade någon kavalleri på den tiden?

S: Ordet ”ryttare” specificerar inte vad man rider på. Arméerna på den tiden förlitade sig på stridsvagnar, och dessa är stridsvagnsryttare, även kallade stridsvagnsförare.

F: Eftersom det i 2 Mos 15:11 står: ”Vem bland gudarna är lik dig?”, finns det då mer än en Gud?

S: Nej. Denna vers, liksom Jesaja 40:18, visar att Gud är ojämförlig. 1 Korintierbrevet 8:1–7 visar att det finns många avgudar, men att det bara finns en sann Gud, vilket framgår av 5 Mosebok 4:35–39; 6:4; Markus 12:29–33; Jesaja 43:10–12; 44:6,8; 45:5–6,14,21; 46:9; Joel 2:27; 1 Timoteus 1:17; 2:5; och 6:15–16.

F: Hur ”förvärvade” Gud israeliterna i 2 Mos 15:16?

S: Ett av skälen till att de tillhör Gud är att Gud räddade deras liv.

Fråga: Vad kan vi lära oss av vattnet i Mara och Elim i 2 Mos 15:22–27?

S: Gud prövade folket enligt 2 Mosebok 15:25. Folket behövde desperat vatten, och de fann rikligt med vatten vid Mara, men detta kan ha verkat som ett grymt skämt, eftersom vattnet var bittert och odrickbart. Bittert vatten är ofta sådant eftersom det är mycket alkaliskt. Så det smakar inte bara illa, utan är också skadligt för kroppen. Gud gjorde inte bara det bittra vattnet drickbart och hälsosamt, utan gjorde det faktiskt sött och välsmakande.

Kan Gud försörja dig i ett torrt och törstigt land? Gud känner till dina behov, men vad händer om du är i nöd och den enda försörjningen verkar vara inget annat än ett grymt skämt? Kommer du fortfarande att vara trogen och antingen vänta på att Gud ska förse dig med annat vatten, eller, som i detta fall, på mirakulöst sätt göra den till synes ”icke-lösningen” på ditt problem till en lösning som både är tillräcklig och till och med ger tillfredsställelse?

Israeliterna prövades många gånger, liksom David, senare judar, Jesus och de första kristna. Vi bör inte bli förvånade när även vi prövas.

Fråga: Vad kan vi lära oss av mannat och vaktlarna i 2 Mos 16:1–36?

S: Folkets akuta behov av vatten tillgodosågs, men hur var det med deras överlevnad på längre sikt? Istället för att be Gud om hjälp med sitt behov, knorrade de mot Mose. När du har ett berättigat behov och Gud ännu inte har tillgodosett det, vad gör du då? Klagar du, eller fortsätter du att be till Gud? Kan Gud försörja dig på en öde plats? När det saknas näring – vare sig det gäller fysisk mat eller känslomässig, vänskaplig eller andlig näring – tror du då att Gud är mäktig nog att ta hand om dig på lång sikt? Vi ska planera för framtiden (likt den kloka myran i Ordspråksboken 30:25), men kan du se fram emot framtiden med förtröstan på Honom, inte med rädsla?

Fråga: Varför skulle israeliterna i 2 Mos 16:23–30 hålla sabbaten på en plats som kallas Sin-öknen, eftersom budet gavs senare tillsammans med de tio budorden på Sinai?

S: Gud gav dem detta bud innan han gav alla de tio budorden.

F: Är Sin-öknen i 2 Mos 16:23 samma sak som Zin-öknen?

S: Nej. Sin-öknen låg strax väster om berget Sinai, medan Zin-öknen låg strax söder om Juda och nordöst om Kades-Barnea. I ”The Expositor’s Bible Commentary”, volym 2, s. 404, står det att den inledande hebreiska konsonanten skiljer sig åt.

F: I 2 Mos 16:31, 4 Mos 11:7–9, 5 Mos 8:3, 15, Jos 5:12, Ps 78:24, 25, 105:40 och Neh 9:15 – vad är egentligen manna?

S: Skriften säger endast att det var en föda som på mirakulöst sätt tillhandahölls av Gud.

Vissa har framfört teorier om att det var ätbara utsöndringar från tamariskträd på Sinai, utsöndringar från insekter osv., men en naturlig förklaring räcker inte. Det kom sex dagar i veckan, men inte på sabbaten. Dessutom skulle det inte finnas tillräckligt med insekter eller utsöndringar från tamariskträd för att försörja en så stor befolkning.

I Hebreerbrevet 9:4 nämns att en kruka med manna lades i arken.

Fråga: Varför var Gud i 2 Mos 17:1–7 arg på folket som lydde honom?

S: I 2 Mos 17:1 står det att folket vandrade från plats till plats enligt Herrens befallning. Men de knorrade samtidigt som de lydde. Lydnad räcker inte; vi ska ha en glädjefylld lydnad, utan att klaga eller tvista, som det står i Filipperbrevet 2:14.

Fråga: I 2 Mos 17:2 och 5 Mos 6:16, hur kan människor fresta Gud, eftersom Gud inte kan frestas av det onda enligt Jak 1:13?

S: En bättre översättning än ”fresta Gud” är ”sätta Herren på prov”. Gud kan egentligen inte frestas av det onda, men människor kan ändå försöka. Detta är ett uttryck för synden hos människor som säger till Gud: ”Gör så här och utför detta mirakel, annars…”

Fråga: I 2 Mos 17:8, när israeliterna bara vann när Aron och Hur höll upp Mose händer, låter det inte som vidskepelse?

S: Alla visste att kraften låg hos Gud, inte i händerna. Gud använder ibland fysiska handlingar för att kanalisera sin kraft. För andra exempel, se 2 Kungaboken 13:21 (Elisas ben), 4 Mosebok 21:4–9 (bronsormen) och Johannes 9:6–7 (Jesus som gör lera för att lägga på en blind mans ögon).

F: I 2 Mos 17:15–16, vilken betydelse har Guds namn här?

S: Det är mycket betydelsefullt att Mose kallade Gud för Jahve Nissi, ”Herren är mitt baner”. I en militär strid var baneret arméns eller divisionens ära, och soldaterna skulle kämpa till sista andetaget för att rädda det till varje pris. Detta betyder mycket mer än att Gud är stark och mäktig. När en stor armé, fast besluten att besegra israeliterna, kom rakt emot dem, trodde israeliterna INTE bara att Gud var ett avlägset, mäktigt väsen, som kanske skulle ge dem lite hjälp om Han kände för det. Snarare trodde de inte bara att Gud var mäktig, utan att Gud skulle ställa upp i den avgörande stunden och rädda dem som åkallade Hans namn. Idag tror alla kristna att Gud är Allsmäktig, men lever du verkligen som om du tror att Gud kommer att ställa upp för dig i den avgörande stunden? Om så är fallet, då tror du inte bara att Gud är ditt baner och att du kommer att kämpa till slutet för att stå fast för Gud, utan du vet också att du själv är Guds baner, i den meningen att du bär hans namn och är hans ögonsten (5 Mosebok 32:10; Psalm 17:8), och att Gud säkert kommer att vara med dig. Även om du skulle bli dödad för Guds skull, vet du att ”Kär är i Herrens ögon de heligas död.” (Psaltaren 116:15 NIV)

Fråga: I 2 Mos 18:7 står det att vi endast ska tillbe Gud – varför bugade då Mose för sin svärfar?

S: Att böja sig i respekt är inte tillbedjan. Än i dag bugar eller gör folk en reverens inför Englands monark av respekt. Abraham bugade inför kungar, och det är helt i sin ordning att visa vördnad så länge det inte tolkas som tillbedjan. I kontrast till detta uppskattas det att upp till 50 000 kristna omkom under den romerska förföljelsen, och många missförstår varför. Romarna hade inga problem med att kristna dyrkade Jesus. Romarna tolererade däremot inte kristnas vägran att dyrka någon annan än Gud, särskilt inte den romerske kejsaren. För att göra ont värre stämplade de romerska hedningarna kristna som ”ateister” för att de inte trodde på deras avgudar.

Fråga: Varför följde Mose Jetros råd istället för Guds i 2 Mos 18:17–26?

S: Det stred inte mot Guds vilja, men Mose insåg att det var ett gott råd för att följa Gud. Vi ska vara praktiska och ta emot goda och rättfärdiga råd från andra såväl som från Gud.

Fråga: Varför gick Mose upp på berget sju gånger och återvände för att träffa Herren (2 Mos 32:31) i 2 Mos 19:3,20; 24:9,13,15,18; 34:4, när det ändå endast står att han gick ner fyra gånger i 2 Mos 19:14,24; 32:15; 34:29?

S: Vissa har använt detta för att försöka stödja teorin om flera författare till Andra Moseboken, men i The Expositor’s Bible Commentary, volym 2, s. 416, sägs det att detta egentligen inte hjälper till att besvara frågan. Andra Moseboken behöver inte följa en kronologisk ordning; det är inget problem att den följer en kronologisk ordning här; sekvensen är egentligen ganska enkel.

2 Mosebok 19:3 Mose gick upp ensam

2 Mosebok 19:14 Mose steg ner ensam

2 Mosebok 19:20 Mose gick upp ensam till toppen

2 Mosebok 19:24 Mose steg kort ned för att hämta Aron

2 Mosebok 24:9 Mose och 73 andra steg upp

2 Mosebok 24:12–13 Gud säger till Mose att han ska stiga upp, så Mose lämnar de äldste där de är, och Mose och Josua steg upp längre.

I 2 Mosebok 24:15 står det att Mose gick upp, uppenbarligen ensam, så han gick längre upp.

I 2 Mosebok 24:18 står det att Mose sedan gick in i molnet när han steg upp, så detta är samma resa som i 2 Mosebok 24:15.

2 Mosebok 32:15 Mose kom [hela vägen] ner med två stentavlor och mötte Josua. (Mose krossade stentavlorna i 2 Mosebok 32:19)

2 Mosebok 32:31 Mose återvände till Herren. Detta betyder inte nödvändigtvis att han gick upp och ner för berget, även om han kunde ha gjort det.

2 Mosebok 34:4 Mose steg upp med två tomma stentavlor

2 Mosebok 34:29 Mose kom ner från berget med två stentavlor.

På tal om Mose och berg, så inträffade en liknande händelseförlopp under Jesu förklaring. När han färdades med de tolv lärjungarna skilde han sig från dem och gick upp på berget med endast tre av dem. Lukas 9:32–33 visar att Jesus befann sig en bit bort från de tre när förklaringen inträffade. Sedan omslöt ett moln dem. Lukas 9:36–37 visar att de övriga lärjungarna återförenades med Jesus innan folkmassorna mötte Jesus vid foten av berget.

Sammanfattning: Om man beaktar att man kan vandra en bit uppför ett berg med en större grupp och längre upp med en mindre grupp, och att återvägen från varje vandring inte behöver nämnas, finns det inga svårigheter med antalet av Mose vandringar.

Fråga: Hur kunde folket i 2 Mos 19:4 ha örnvingar?

S: Detta är en metafor för hur Gud verkade för att föra dem framåt, utan någon egen ansträngning från deras sida. (När vi står inför enorma svårigheter bär Gud oss fortfarande på örnvingar idag.)

F: I 2 Mos 19:11, var ligger just berget Sinai?

S: Region: Sinaihalvön är en söderriktad triangel med bergen i den södra delen, som i 2 Mosebok 19:2 och 4 Mosebok 3:14; 9:1,5; 10:12 kallas Sinais öken. Sin-öknen skiljer Elim från Sinai. 4 Mosebok 33:3–50 beskriver varje plats där israeliterna slog läger. Tyvärr känner vi inte till platsen för många av dessa lägerplatser, men genom att titta på dem kan vi se vad som ligger mellan vad.

Inom Sinais öken finns det faktiskt två berg, nära varandra, som passar in på platsen för berget Sinai.

Gebel Musa/Mousa (7 363 fot) Detta är den traditionella uppfattningen, åtminstone sedan omkring år 500 e.Kr. Berget har mycket branta klippor. Sankta Katarinas kloster ligger vid foten av detta berg. Många, men inte alla, muslimer betraktar även detta som berget Sinai. I *The New International Dictionary of the Bible*, s. 674, finns en bild av Jebel Musa.

Ras es-safsafeh (6 540 fot, 1 993 meter) ligger två miles (3,2 km) norr om Gebel Musa på samma bergskam. Det har en bredare slätt vid foten.

Gebel Serbal (osannolikt): Eusebius av Caesarea (325 e.Kr.) trodde detta. I *The New Bible Dictionary* (1978), s. 1193–1194, nämns dock att det inte finns någon öken nära dess fot.

En del människor tror att berget Sinai ligger i Jebel al-Lawz i Arabien, kanske för att

a) de felaktigt tror att Sinaihalvön var en del av Egypten under uttåget

b) de glömmer att berget Sinai enligt 2 Mosebok 18:27 och 4 Mosebok 10:29–30 låg utanför Midjans land

c) Paulus sa att berget Sinai låg i Arabien (Galaterbrevet 4:25), och de glömmer att Sinaihalvön låg i den romerska provinsen Arabien.

www.christiananswers.net/abr/scoop.html, efter att ha angett de tidigare skälen, säger också att avståndet till Arabien skulle vara för långt från Kades-Barnea, eftersom människor med får- och boskapshjordar endast kunde färdas cirka 6 miles per dag. Avståndet från Jebel al-Lawz till Kades-Barnea är dock omkring 150 miles, och de tog sig från Sinai till Kades-Barnea på endast 11 dagar.

Muslimer försöker ibland hävda att berget Sinai är Mecka. I Galaterbrevet 4:25 står det ju att berget Sinai ligger i Arabien. Detta är dock inte det moderna landet Saudiarabien, utan snarare att Sinaihalvön var en del av den romerska provinsen Arabien. Dessutom skulle en 11-dagars vandring på cirka 800 miles från Mecka till Kades-Barnea, med får- och nötkreaturshjordar, unga djur och små barn, till fots, vara helt otroligt. Se antingen *The Roman World*, s. 107, eller *Encyclopedia Britannica* under ”Roman History” för en karta.

Om berget Sinai verkligen vore Mecka skulle det inte göra någon skillnad för kristna, förutom att etapperna i Israels vandring inte längre skulle ge någon mening. Det är dock uppenbarligen viktigt för vissa muslimer, eftersom det skulle ge trovärdighet åt tanken att Mecka spelade en viss roll i Guds verk före Muhammed. Andra muslimer, såsom fotnot 2504 i ”Holy Qur’an: English Translation of the Meanings and Commentary”, likställer dock berget Sinai med Gebel/Jabal Musa, precis som majoriteten av de kristna gör.

Fråga: Är det enligt 2 Mos 20:4–5 tillåtet för kristna att bära och äga kors och annan religiös konst?

S: Som påminnelser är det helt i sin ordning, precis som judarna kopierade skrifterna som påminnelser enligt 5 Mosebok 6:8–9. Varken kors, skrifter eller något annat får dock tillbedjas i stället för Gud.

Fråga: Eftersom 2 Mos 20:4–5 säger att man inte ska ha några avgudabilder, varför fanns det då så många bilder i tabernaklet (2 Mos 25–27) och senare i templet (1 Kung 6:1–38; 7:13–51)?

S: Det var tillåtet att tillverka de avbildningar som Gud beordrade för dekoration och inte för tillbedjan. Men när även avbildningar som Gud beordrade att tillverkas användes för tillbedjan, skulle de förstöras. Läs till exempel om bronsormen i 4 Mosebok 21:4–9 och 2 Kungaboken 18:1–4. Se Tertullianus ”Fem böcker mot Marcion” (207/208 e.Kr.), bok 2, kap. 22 för mer information.

Fråga: I 2 Mos 20:5; 5 Mos 4:24; 6:15; Joel 2:18; Sefanja 1:18 beskrivs Gud som en svartsjuk Gud – men i 1 Kor 13:4 står det att kärleken inte är avundsjuk. Stämmer detta?

S: Tre punkter att beakta i svaret:

1. Många verser visar att vi inte ska avundas andra för vad de har, eller ens för de saker som Gud har välsignat dem med.

2. Gud är inte en skapelse, och enligt Hans regler är det i sin ordning att Han är svartsjuk på den tillbedjan och hängivenhet som rättmätigt tillhör Honom. Detta kan jämföras med att någon förväntar sig hängivenhet och trofasthet från en make eller maka, eller att en förälder förväntar sig vördnad och lydnad från ett barn.

3. Utöver detta visar 2 Korintierbrevet 11:2 att vi bör ha en gudomlig svartsjuka för att andra ska fortsätta att vara hängivna den sanna Jesus istället för en förfalskning.

Fråga: I 2 Mos 20:5, kortfattat, varför låter en rättvis Gud fädernas missgärningar drabba barnen i tredje och fjärde ledet?

S: Hesekiel 18 och 5 Mosebok 24:16 visar att Gud inte förklarar sonen skyldig för faderns synder, men 2 Mosebok 20:5 och andra verser tyder på att barn får bära de negativa konsekvenserna av andras synder. Många tror att Guds dom tar hänsyn till var de började och vilka möjligheter de hade, och inte alla börjar på samma plats eller har samma möjligheter.

Fråga: I 2 Mos 20:5; 2 Mos 34:7; 4 Mos 14:18 och 5 Mos 5:9, hur straffar Gud då barnen för deras fäders synder ända till tredje och fjärde generationen, när Hesekiel 18:4, 18–19 och 5 Mos 24:16 säger att var och en ska dö för sin egen synd, inte sin fars, och Hesekiel 18:19 säger att sonen inte delar faderns skuld?

S: Gud ansåg uppenbarligen att detta var ett viktigt begrepp, eftersom de fyra verserna i lagen upprepar samma sak med hjälp av samma två hebreiska ord.

”Besöka” är paqad (Strong 6485), vilket är ett neutralt ord som kan betyda att besöka med antingen vänligt eller fientligt uppsåt.

”Orättfärdighet” är ’avon (Strong 5771), vilket betyder förvrängning, ondska, fel, orättfärdighet, ofog, straff (för orättfärdighet), synd.

Vissa människor har trott att deras synd inte har någon inverkan på deras barn; andra har trott att ett barn kan vara skyldigt bara på grund av sina föräldrar. Jeremia 31:29–30 och Hesekiel 18:2 tillrättavisar människor för att de säger: ”Fäderna äter sura druvor, och barnens tänder blir känsliga.” I Job 21:19 säger Job något liknande. Sanningen ligger faktiskt inte i någon av dessa ytterligheter. Först två saker som inte är svaret, och sedan svaret.

Tidigare kontra senare uppenbarelse (inte svaret): Torah (lagen) gavs omkring 1440 f.Kr., och Hesekiel skrevs efter 587 f.Kr. Precis som Guds sätt att hantera människor skilde sig åt i stor utsträckning under Noas tid, Abrahams tid, under den mosaiska lagen och efter Kristus, så skilde sig Guds sätt att hantera människor åt i mindre utsträckning mellan Mose (då de endast hade lagen) och Hesekiel (då de också hade profetiska skrifter). Båda perioderna omfattades dock av den mosaiska lagen, och det skedde ingen uttrycklig förändring av förbundet/dispensationen mellan dem. Dessutom säger 5 Mosebok 24:16 också att fäder och barn inte ska dödas för varandras synder, och detta skrevs samtidigt som resten av 5 Mosebok.

Straff för missgärningar kontra att dö för synder (inte svaret): Verserna i lagen säger inte att barn ska dö för sina föräldrars eller förfäders synder, utan endast att missgärningarna ska drabba dem. Hesekiel 18 och 5 Mosebok 24:16 säger endast att ett barn inte ska dö för sin fars synder. Men även om 5 Mosebok 24:16 och Hesekiel 18 visar att [fysisk och andlig] död och eviga konsekvenser inte är föräldrarnas ansvar utan den enskilda personens, kan man inte bortse från det faktum att de andra verserna bevisar att synd har generationseffekter. Det finns åtminstone tre olika effekter.

Konsekvenser: Fysiska konsekvenser är lättast att se: spädbarn födda av drogberoende mödrar föds drogberoende. Vissa spädbarn drabbas av fetalt alkoholsyndrom på grund av alkoholiserade mödrar. Om de börjar dricka alkohol kommer de att utveckla ett särskilt starkt beroende av den. Men Gud åstadkommer ibland även icke-fysiska konsekvenser. Kanaan och hans efterkommande drabbades av konsekvenser på grund av Hams synd i 1 Mosebok 9:25–27. Elis efterkommande drabbades av en förbannelse i 1 Samuelsboken 2:31–33 på grund av Elis söners stora synder. Jojakins avkomma skulle aldrig mer regera enligt Jeremia 22:28–30. Men det finns också goda konsekvenser som sträcker sig över generationer för lydnad, såsom för rekabiternas efterkommande i Jeremia 35:18–19 och Abrahams efterkommande i 1 Mosebok 12:2, etc. Slutligen lovar Romarbrevet 8:28 att allt samverkar till det bästa för dem som älskar Gud. När vi tålmodigt bär på förbannelser är Gud mäktig nog att förvandla även dem till välsignelser.

Att växa upp i synd: I 2 Mosebok 20:5 och 5 Mosebok 5:9 står det att Gud straffar barnen till dem som hatar Gud för deras missgärningar. Barn växer ofta upp och lär sig sina föräldrars värderingar. Om någons föräldrar hatade Gud, växte de troligen upp med att lära sig det också, antingen direkt eller indirekt. Men precis som Abraham från Ur, gibeoniterna i Kanaan, moabitiskan Rut och de hedningar som de tidiga kristna predikade för, kan vi följa Guds kallelse att gå bortom all dålig uppfostran och leva ett nytt liv som behagar Honom.

Måste välja att gå emot synden: När ett barns föräldrar var inblandade i en synd, och särskilt om föräldrarna hatade Gud, kommer barnet att ställas inför en prövning som rör just den synden. Sonen eller dottern måste välja att gå emot sina föräldrars mönster, eller till och med mot normen i sin kultur, och följa Gud. Precis som Abraham blev tillsagd att lämna sin familj och sitt folk för att följa dit Gud ledde honom, måste vi alla, på ett eller annat sätt, lämna delar av vår kultur och uppfostran och följa Kristus.

Ett enkelt exempel på de tre aspekterna: Israeliterna syndade ofta genom att dyrka avgudar fram till exilen. De israeliska barn som föddes efter det fick lida konsekvenserna av att befinna sig i exil på grund av sina föräldrars och förfäders synder. Under sin uppväxt var det särskilt frestande att välja den lätta vägen och tillbe de babyloniska gudarna omkring sig, precis som alla andra gjorde; många gjorde detta och assimilerades in i den kulturen. Men vissa, som konfronterades med avgudarna under den tid de tillbringade i Babylon, valde Gud framför synden och återvände till Israels land. Efter den tiden hade Israel aldrig mer problem med avgudar.

Slutsats: Oavsett om människor gillar det eller inte har Gud visat att det finns generationsövergripande aspekter av synden. Gud är rättvis, och vi kan förstå vad Gud har uppenbarat om sin rättvisa. Men Guds rättvisa definieras av hans ord; vi har inte friheten att bortse från hans ord och kräva att Gud ska anpassa sig till våra egna föreställningar om rättvisa. I det västerländska samhällets ”oberoende, autonoma” kultur kanske vi vill undvika det faktum att det finns generationsövergripande aspekter av synd, men Guds rättvisa definieras av vad Gud har sagt, inte av vad vi önskar.

Fråga: Eftersom 2 Mos 20:8 säger att vi ska helga sabbatsdagen (lördagen), varför anser då dagens kristna att det är okej att arbeta på lördagen?

S: Äkta kristna har tre olika synsätt:

Lördag: I Gamla testamentet var sabbaten från solnedgången på fredagen till solnedgången på lördagen. En anledning till att folket i Juda förvisades till Babylon i 70 år var att de under 70 × 7 = 490 år inte hade hållit sabbaten. (Deras år bestod av 360 dagar.) Se 3 Mosebok 26:31–36; Jeremia 25:11–12; 29:10, 16; och Daniel 9:2.

Söndag: Efter att Jesus uppstod från de döda blev söndagen Herrens dag och firades av de tidiga kristna. Paulus förklarade inte för korintierna varför det var veckans första dag i 1 Korintierbrevet 16:2; Paulus antog att de redan visste det. Uppenbarelseboken 1:10 hänvisar också antingen till söndagen eller till en syn om Herrens dag. Justins Första försvarstal (ca 138–165 e.Kr.), kap. 67, s. 185–186, nämner också gudstjänst på söndagen. Irenaeus (182–188 e.Kr.) nämner i fragment 7 (s. 569) också att han talade om påsken och Herrens dag.

Alla dagar: Under Gamla testamentets tid skulle de troende vila i Guds vila en dag i veckan. Men Hebreerbrevet 4:11 visar att vi idag har en annan och bättre vila. Vi bör ägna varje dag i veckan åt att vila i Gud. I Kolosserbrevet 2:16 tillrättavisar Paulus kolosserna för att de fortsätter att hålla sabbatsdagen. Romarbrevet 14:5 talar, utan att fördöma, om kristna som betraktar alla dagar som lika. I 1 Korintierbrevet 16:2 samlade de in kollekt på söndagen.

Se frågan om Romarbrevet 14:5 för att få veta vad den nytestamentliga församlingen gjorde. Den församling som uppstod efter Nya testamentets tid höll gudstjänst på söndagen, vilket framgår av

Ignatius, lärjunge till aposteln Johannes (110–117 e.Kr.)

Barnabasbrevet (ca 70–130 e.Kr.)

Justin Martyrs Första försvarstal (150 e.Kr.), kapitel 67, s. 185–186

Dionysius av Korint (175 e.Kr.)

Melito av Sardes (175 e.Kr.)

Apostoliska konstitutionerna (200-talet)

Klemens av Alexandria (193–217/220 e.Kr.)

Tertullianus Apologeticus (198–220 e.Kr.)

Till och med kättaren Bardesanes (180 e.Kr.)

Augustinus sade att det inte var nödvändigt att hålla sabbaten under Nya testamentets tid.

Avvikelser från detta nämndes av Justinus Martyr (skrev ca 138–165 e.Kr.) (Dialog med Trypho kap. 47 s. 218), som kallar sabbatshållare för ”svagare bröder”, och Eusebius av Caesarea (324 e.Kr.) nämner att ebioniterna höll sabbaten.

Fråga: Eftersom 2 Mos 20:13 och 5 Mos 5:17 säger ”Du skall inte döda”, varför dödades då så många människor och djur?

S: Det är en bra fråga om en punkt som ofta missförstås. Om 2 Mos 20:13 verkligen menade att man aldrig får döda någon människa, skulle det vara nytt för Mose. Vid mer än ett tillfälle beordrade Gud Mose att föra krig och avrätta lagbrytare. Om 2 Mos 20:13 verkligen menade att man aldrig får döda någonting, skulle det vara nytt för Gud, som befaller djuroffer.

Det hebreiska ordet râtsach kan betyda att döda människor, men i boken *Hard Sayings of the Bible*, s. 148–149, står det att av de sju hebreiska orden för att döda är just detta ord – som förekommer 47 gånger i Gamla testamentet – det som betyder mord. Sammanhanget i 2 Mosebok tyder på att vissa krig och lagliga avrättningar inte bara är tillåtna, utan även beordrade.

Som en intressant sidokommentar lade en före detta guvernör i Pennsylvania in sitt veto mot ett lagförslag om att återinföra dödsstraffet, där han citerade denna vers och tolkade den felaktigt.

Fråga: I 2 Mos 20:13 och 5 Mos 5:17 står det: »Du skall inte döda.« Han beordrade oss att inte döda, och ändå sände Han sin enfödde Son för att offras (dvs. dödas) av sitt folk, judarna, vilket förvirrar mig. … Förklara gärna varför Jesus var tvungen att dö för mina synder. Varför var jag tvungen att döda Jesus? Varför var vi tvungna att bryta mot ett av Hans bud för att ställa saker till rätta med vår Gud och våra själar?

S: Budet förbjöd mord; israeliterna hade ändå krig och avrättningar. Se svaret på den föregående frågan om att döda djur, avrättningar och krig. När det gäller försoningen sände Gud Jesus i vetskap om att han skulle dödas av onda människor. De befann sig dock i ett tillstånd av olydnad mot Gud när de gjorde detta. Ändå använder Gud till och med människors uppror och ondska för sina syften. Romarbrevet 8:28 är verkligen en fantastisk vers. Där står det: ”...i allt verkar Gud så att det blir till det bästa för dem som älskar Honom, som har kallats enligt Hans avsikt.” Det står INTE att Gud endast verkar så att alla goda saker blir till det bästa. Snarare står det att Gud verkar så att allt (gott och ont) blir till det bästa för dem som älskar Honom.

Naturligtvis var det inte vi som dödade Jesus; det var de romerska soldaterna. Ändå lät Gud Jesus bli orättvist mördad för att bära straffet för våra synder.

Fråga: Eftersom 2 Mos 20:13 och 5 Mos 5:17 säger att man inte får mörda, varför dödar Gud då ibland människor?

S: De tio budorden gavs till människor; och Gud, som är allvetande, är inte bunden av det Han gav oss. Till exempel tar Gud emot tillbedjan, medan vi inte ska ta emot tillbedjan.

F: Eftersom 2 Mos 20:14,17 säger att man inte ska begå äktenskapsbrott, varför förekom det då polygama äktenskap efter det?

S: Polygama äktenskap är inte äktenskapsbrott. Polygami var tillåtet men inte uppmuntrat i Gamla testamentet, och i Nya testamentet är det inte tillåtet för kyrkliga ledare.

Även om 2 Mos 20:17 säger att man inte ska begära sin grannes hustru (singular), gäller detta bud oavsett om grannen hade en eller flera hustrur. Om det hade stått att man inte ska begära sin grannes hustrur (plural), skulle vissa kanske ha tolkat det som att det var okej att begära bara en av hans hustrur. Det är förstås inte vad Gud menade.

Fråga: Varför skulle folket i 2 Mos 20:20 inte vara rädda, när de i samma vers uppmanades att vara rädda?

S: Varken de eller vi ska vara rädda och oroliga för Gud, som har en så stor kärlek till oss. Men vi ska frukta Gud, i den meningen att vi respekterar Gud, hans makt och helighet. Idag ska vi också frukta för de förlorade, det vill säga frukta att Guds vrede ska förgöra dem om de inte omvänder sig, som Judasbrevet 23 lär oss.

Men eftersom Kristus har uppenbarats har vi inte samma fruktan som de hade i Gamla testamentet, vilket Hebreerbrevet 12:18 lär oss. Se även diskussionen om 2 Mosebok 9:30.

Fråga: Skulle altaret i 2 Mos 20:24 vara gjort av jord eller av akacieträ, som det står i 2 Mos 27:1; 30:1; 37:1 och 38:1?

S: Vid berget Sinai byggde de ett altare av jord. Senare, för tabernaklet, tillverkade de ett bärbart altare av akaciaträ.

Se When Critics Ask, s. 79, och Haleys Alleged Discrepancies of the Bible, s. 427–428, för ett annat svar.

F: Varför fick folket inte använda huggen sten enligt 2 Mos 20:25–26 och Jos 8:31?

A: Bibeln anger inte varför Gud beordrade detta, bara att Han gjorde det. Stenar som hugits med järnmejslar skulle dock med tiden få röda rostfläckar. Blågröna fläckar skulle synas om man använde verktyg av brons eller koppar.

F: Varför godtar 2 Mos 21:2–21 och 3 Mos 25:46 slaveri?

A: Slaveri i Bibeln liknade kontraktsarbete. Alla hebreiska slavar skulle befrias vart sjunde år enligt 2 Mosebok 21:2–5. När slaven befriades skulle den tidigare ägaren förse honom eller henne generöst med det som ägaren hade, enligt 5 Mosebok 15:13–15. Det enda undantaget från att befria en hebreisk slav var om slaven älskade sin herre så mycket att han eller hon valde att förbli slav för resten av livet, enligt 2 Mosebok 21:5–6. Hebreerna befriade dock inte alltid sina slavar, vilket framgår av Jeremia 34:8–22; Gud tillrättavisade dem för detta. Följande blev slavar:

Tjuvar som inte kunde betala tillbaka till sina offer (2 Mosebok 22:3)

Kvinnor som såldes av sina föräldrar som konkubiner (2 Mosebok 21:7–11)

Människor som sålde sig själva som slavar om de svalt

Fråga: Vad betyder ”Guds ingripande” här i 2 Mos 21:13?

S: Detta liknar i hög grad den västerländska juridiska användningen av ”Guds ingripande”, vilket betyder något som ligger utanför människans kontroll. I Expositor’s Bible Commentary, volym 2, s. 432, står det att liknande uttryck återfinns i Hammurabis lagbok 249:38–39; 266:77.

Fråga: Var detta i 2 Mos 21:17 ett hårt straff för respektlösa barn?

S: Fyra punkter att beakta i svaret.

1. Även om detta kan verka strängt för oss idag, skulle vetskapen om att föräldrarna hade denna makt hindra tonåringarna från att helt förakta sina föräldrars auktoritet. Detta var dock milt jämfört med kanaaniterna och fenicierna, som utövade barnoffer. Föreställ dig bara ett kanaanitiskt eller feniciskt barn som uppför sig olydigt, och föräldern som säger: ”Ditt beteende börjar få mig att känna mig väldigt religiös.” De enda israeliterna som utövade barnoffer var avgudadyrkare som Gud fördömde.

2. För gudfruktiga israeliter, med tanke på deras mycket starka familjeorientering, finns det inga bevis för att barn någonsin var så olydiga att föräldrarna skulle ta till detta.

3. Även om det fanns olydiga barn anger 2 Mosebok 21:17 inte att föräldrarna var tvungna att göra detta; det var endast ett alternativ. Det finns inga bevis för att någon förälder valde att göra detta.

4. Under den senare romerska tiden hade romerska fäder ”paterfamilias-rätten”. Detta var en romersk fars lagliga rätt att döda sitt nyfödda barn av vilken anledning som helst.

Sammanfattning: Ibland uppnår man det önskade resultatet genom att införa en lag som ger ett strängt alternativ, utan att det uppstår något fall där den måste tillämpas.

Fråga: Varför blir någon i 2 Mos 21:20 endast ”straffad” om han slår en slav och dödar honom?

S: 2 Mosebok 21:12 specificerar straffet: döden för avsiktligt mord och flykt till en fristad för dråp. Detta gäller både slavar och fria.

Det nämndes inget om ett annat straff för en slav, och det fanns inget behov av att nämna att straffet var detsamma, eftersom mord på en fri man eller en slav betraktades som likvärdigt i Egypten där de bodde. Denna egyptiska lag nämns i *Life in Egypt in Ancient Times* av Bernard Romant, översatt av J. Smith (Minerva 1978/81), s. 124.

Fråga: Varför godtar Andra Moseboken i 21:21 att man slår slavar?

S: Vissa beteenden i Gamla testamentet förespråkades inte, utan tilläts snarare, eftersom folkets hjärtan var hårda. Till exempel tilläts skilsmässa i Gamla testamentet på grund av människors hårda hjärtan (Matteus 19:8), men i Malaki 2:16 sade Gud att Han hatade skilsmässa. Att slå en person, utan att orsaka bestående skada, bestraffades med böter för förlorad arbetstid enligt 2 Mosebok 21:18–19. 2 Mosebok 21:21 påpekar endast att en slavägare inte åläggs böter för förlorad arbetstid, eftersom det var ägaren som (kanske dumt nog) förlorade slavens arbetstid. Men oavsett om det gäller en slav eller inte, om en man slår någon så att offret dör, ska mannen dödas enligt 2 Mosebok 21:12,20. På samma sätt gäller att om en man orsakar bestående skada, ska det utdömas antingen en böter, frihet för en slav eller öga för öga.

Fråga: Visar 2 Mos 21:22–23 att abort är fel, eller att ett foster är mindre värd än ett spädbarn?

S: I boken *When Critics Ask*, s. 79, nämns att den hebreiske forskaren Umberto Cassuto i sin kommentar till Andra Moseboken (Magnes Press, 1967) skriver: ”…Men om någon olycka inträffar, det vill säga om kvinnan eller barnen dör, då skall du ge liv för liv.”

Dessutom betyder det hebreiska ordet (yatsa’) såväl att föda ett levande barn som att få missfall. Det finns ett annat hebreiskt ord för missfall som inte innebär levande födsel, men det användes inte här. Slutligen är ordet ”barn” ett ord som används om spädbarn.

Som en sidokommentar kan nämnas att abort med kemikalier praktiserades redan på biblisk tid. Enligt tidskriften Discover Magazine (september 1998) kunde en växt som växte i Cyrenaica, kallad Silphium, framkalla abort. Minucius Felix (210 e.Kr.) skrev varför kemiska aborter var felaktiga i *The Octavius of Minucius Felix*, kap. 30, s. 192, liksom Hippolytus i *Refutation of All Heresies*, bok 9.7, s. 131 (225–235/6 e.Kr.). Silphium såldes för sin vikt i silver.

Även kirurgiska aborter beskrevs i detalj och fördömdes av Tertullianus (198–220 e.Kr.) i *A Treatise on the Soul*, kap. 25, s. 206

Tertullianus *Apologi*, kap. 9, s. 25 (198–220 e.Kr.): ”I vårt fall, då mord en gång för alla är förbjudet, får vi inte ens förstöra fostret [fetus] i livmodern, så länge människan ännu hämtar blod från andra delar av kroppen för sin näring. Att förhindra en födelse är bara ett snabbare sätt att döda en människa; det spelar heller ingen roll om man tar ett liv som redan är fött eller förstör ett som är på väg att födas. Det är en människa som kommer att bli en; man har redan frukten i dess frö.”

Tertullianus (198–220 e.Kr.) säger: ”Mose lag straffar visserligen med vederbörliga straff den man som orsakar abort, eftersom det redan finns ett ansats till en människa, som redan nu tillskrivs tillståndet av liv och död, eftersom den redan är utsatt för båda utfallen, även om den, genom att fortfarande leva i modern, till största delen delar sitt eget tillstånd med modern.” En avhandling om själen, kap. 37, s. 218

Tertullianus nämner också kemisk abort som felaktig i *Om uppmaning till kyskhet*, kap. 12, s. 57

Fråga: Varför verkställdes inte dödsstraffet för vissa mord i 2 Mos 21:29–30?

S: Precis som i modern lagstiftning utdöms ofta inte dödsstraff för dråp. Det är en sak att avsiktligt döda en person, och en annan sak att döda en person genom vårdslöshet.

Fråga: Hur förhöll sig dessa lagar i 2 Mos 21–22 till andra lagar från samma tid?

S: Här är några jämförelser.

2 Mos 21:2–4 När en ogift man blev slav och hans herre gav honom en hustru, och mannen sedan befriades, förblev hustrun och barnen fortfarande slavar hos herren enligt de akkadiska Nuzi-texterna.

2 Mos 21:9 Ett assyriskt dokument som säger att om en man har köpt en flicka som hustru till sin son och äktenskapet inte fullbordas, får köparen inte återlämna henne som slavflicka, ”han måste behandla henne som sin egen dotter, en assyriska”.

Ex 21:18–19 Hammurabis lag (206) säger att om en man oavsiktligt skadar en annan och svär på detta, måste han ändå betala läkararvodet. De hettitiska lagarna (10) säger att han måste ta hand om den man han skadat, betala läkararvodet och dessutom betala honom sex (senare tio) siklar silver.

2 Mos 22:16–17: Om en man förförde en kvinna som inte var förlovad, föreskrev den mellersta assyriska lagen 56 att mannen måste betala en tredjedel av brudpriset, och fadern kunde själv bestämma om han ville låta mannen gifta sig med henne eller inte.

2 Mos 22:19; de hettitiska lagarna (187–188, 199:16–18) föreskrev också att den som hade samlag med ett får, en ko eller en gris skulle avrättas, men inte om det gällde en häst eller en mulåsna. Tydligen var detta utbrett bland kanaaniterna.

Fråga: I 2 Mos 22:8–9 och 1 Sam 2:25, ställdes folket inför domare här, eller inför Gud?

S: Det råder ingen tvekan om det hebreiska ordet; det är elohim. Men elohim kan betyda den sanna Guden, falska gudar eller domare. I Psalm 82:6 betyder det domare.

Sammanfattning: Här är vad The Expositor’s Bible Commentary, vol. 3, s. 586, säger om 1 Sam 2:25: ”Som marginalanteckningen i NIV anger kan vi inte alltid vara säkra på om (elohim) betyder ’Gud’ eller ’(domarna)’ i vissa sammanhang. … Här i vers 25, och i avsnitten i 2 Moseboken, är det kanske bäst att lämna frågan öppen, eftersom ’domarna’ (om de nu är just det) i vilket fall som helst betraktas som Guds representanter som återspeglar hans vilja och verkställer hans önskningar.”

Fråga: Varför dömdes kvinnliga häxor till döden i 2 Mos 22:18, men [enligt uppgift] inte de manliga?

S: Förbudet mot trolldom, spiritism och sysselsättning med det ockulta gällde lika för män som för kvinnor. Oavsett kön betraktar Gud försök till trolldom som något mycket allvarligt. Kristna bör inte vanära det namn de bär genom att delta i seanser, använda ouijabrädor, ägna sig åt spådom eller andra försök till trolldom.

F: I 2 Mos 22:18 berättade en söndagsskollärare en gång att hon kan ta reda på hur man behandlar fysiska åkommor genom att hålla en metallkedja med ett metallhänge över handleden och ställa frågor till sin kropp. Den svänger på olika sätt för att betyda nej eller ja. Vad tycker du om detta?

S: Detta strider mot Bibeln. Det handlar om att be [någon sorts] ande om svar. Det påminner vagt om den ockulta (satanistiska) praktiken med ouijabrädet. Fråga henne hur hon vet vilken sorts ande som gör detta. I 1 Johannes 4:1–2 står det att vi inte ska tro på varje ande. I 2 Korintierbrevet 6:17 står det att vi inte ska röra vid något orent.

Jag hörde en gång en pastor [med rätta] säga från predikstolen att vi inte ska följa astrologi. Men för att bevisa att det inte låg något i det lät han någon läsa upp sitt horoskop och tänkte visa alla hur falskt det hela var. Tja, det visade sig att saker och ting började gå i uppfyllelse. Han blev rädd och ångrade inför församlingen vad han hade gjort. Först efter det slutade de övriga förutsägelserna att gå i uppfyllelse.

Satan har faktiskt förmågor som överstiger våra, och han kan ibland förutsäga saker korrekt (eller se till att de inträffar). Han utnyttjar detta för att få människor att lita på denna rådgivningskälla, så att han senare bättre kan vilseleda dem.

Här är vad jag skulle göra om jag var medlem i söndagsskolan.

1. Gå till läraren och förklara att du sätter din tillit till Kristus, inte till andevärlden. Visa henne bibelverserna mot det ockulta, så kanske hon inser sitt misstag och omvänder sig. Några verser som säger att vi inte ska ha något att göra med det ockulta, kommunikation med de döda osv. är:

Håll dig borta från magi och det ockulta, såsom kanalisering, trolldom, astralprojektion, medier, spåkvinnor, astrologi, Ouija-brädor, TM, EST eller qigong. 3 Mos 19:26,31; 20:6–8,27; Apg 19:19; Hes 13:18; 22:18; 5 Mos 18:9–14; Mika 5:12; Upp 9:21

Försök inte kommunicera med de döda. 5 Mos 18:10–12; Jes 8:19; 1 Sam 28:3,7–12 + 3 Mos 20:6–8

När det gäller det onda ska vi vara som barn. 1 Kor 14:20; Matt 10:16, men var ändå på er vakt. Matt 10:16-17

2. Om hon inte låter sig övertygas att omvända sig, säg till församlingens pastor och äldste att detta inte bör förekomma i en församling som förlitar sig på Kristus, och föreslå att de avsätter henne som söndagsskollärare.

3. Om det misslyckas har medlemmen en plikt att lämna den församlingen och berätta för alla som vill veta varför medlemmen lämnar. Att du lämnar kommer att vara ett bättre vittnesbörd än att du stannar kvar och försöker fortsätta att övertyga dem. Så länge du stannar säger du implicit att detta inte är så illa.

För övrigt skulle jag inte ge detta råd om det gällde en söndagsskolelärare som trodde på och undervisade om en felaktig lära i en mindre viktig fråga. Men vi ska inte ha något att göra med att använda ”redskap” för att kommunicera med andevärlden i syfte att få råd.

Fråga: Varför ska man enligt 2 Mos 23:19, 34:26 och 5 Mos 14:21 inte koka ett lamm i dess moders mjölk?

S: Helt enkelt för att Gud sa åt dem att inte göra det. Om en handling är avgudadyrkande, magisk, vanhelgande, grym eller föraktfull är inte huvudpoängen; den yttersta anledningen är att Gud ogillade det och sa att man inte skulle göra det.

Det fanns också en forntida kanaanitisk och syrisk sed av detta som går tillbaka till åtminstone 1400-talet f.Kr. Det hedniska ugaritiska eposet ”De vackra och nådiga gudarnas födelse” visar sedvänjan att koka ett getkid i sin moders mjölk för att be gudarna om regn i Kanaan. Detta är dokumenterat i Ras Shamra-tavlorna från 1400-talet.

Senare utvidgade judarna detta till att inte servera kött och mjölk vid samma måltid, eller ens tillaga dem med samma köksredskap.

Fråga: I 2 Mos 23:28, 5 Mos 7:20 och Jos 24:12, hur drev ”getingar” ut kanaaniterna?

S: Först två saker som inte är svaret, och sedan svaret.

Inte svaret, bokstavliga hornets: Ett exempel är att den grekiske historikern Aelian i *Hist. anim.* 11,28 säger att faselierna, kanaaniter som bodde nära solymiterna, drevs bort från sitt land av getingar. Bochart (*Hieroz.* iii, s. 499) har exempel på stammar som lämnade sina länder på grund av grodor, möss och andra djur. I alla de detaljer som ges nämner Josua dock inga djur, vare sig insekter eller annat, som fördriver kanaaniterna. I *The Bible Knowledge Commentary: Old Testament*, s. 145, står det att vissa hävdar denna uppfattning, medan andra menar att det är Egypten.

Inte svaret, utan israeliterna själva: Medan vissa tror att de ”bålgetingar” som Gud hänvisade till var israeliterna själva, hänvisar 2 Mosebok 23:28 tydligt till ”hjälp utifrån” som Gud på ett försynligt sätt tillhandahöll.

Svaret är Egypten: Farao Thutmosis III:s symbol var dock getingen. Han genomförde 17 fälttåg, främst i Palestina. Hans efterträdare Amenhotep II och Thutmosis IV genomförde också fälttåg i Palestina. Detta är ett erkännande av att den israeliska armén inte var den enda som försvagade kananéerna; även egyptierna spelade en roll.

Bibeln är helt sann, men det betyder inte att Gud hindras från att kommunicera med människor genom att använda deras egna metaforer.

Fråga: Hur kunde filistéerna befinna sig i Kanaan på Mose tid, enligt 2 Mos 23:31?

S: Se diskussionen om 1 Mosebok 20 för svaret.

F: Vad kan vi lära oss av Nadab och Abihu i 2 Mos 24:1?

S: Som Arons söner stod de i tur att bli nästa överstepräst. Men att vara barn till en gudfruktig person gjorde dem inte ”säkrare” från fara; i själva verket är det en farligare position om man inte vill följa Gud. Ju mer man vet, desto mer kommer man att hållas ansvarig för olydnad, som 2 Petrusbrevet 2:21 visar.

F: I 2 Mos 24:4, hur kunde Mose skriva ”och Mose skrev ner alla Herrens ord”?

S: På samma sätt som han skrev 2 Mosebok 6:26–27. Se diskussionen om det. Alternativt kan Mose skrivare ha skrivit detta.

F: I 2 Mos 24:9–11, hur kunde de äldste komma till berget Sinai, eftersom folket skulle slås ihjäl om de kom till berget Sinai enligt 2 Mos 19:12–13?

S: De kunde bara komma till berget Sinai när de blev inbjudna. På samma sätt skulle de ha gått till det utlovade landet, men efter spionernas nedslående rapport vägrade de att gå dit. Efter att Gud hade straffat dem och sagt att de skulle dö i öknen bestämde de sig för att på egen hand bege sig till det utlovade landet. De drevs tillbaka av sina fiender. Att göra det rätta är inte det viktigaste. Det viktigaste är att älska och lyda Gud, vilket innefattar att göra rätt saker på rätt sätt och vid rätt tidpunkt.

Fråga: I 2 Mos 24:10, hur kunde de se Guds gestalt, eftersom Gud inte har en fysisk kropp?

S: Gud kan anta vilken fysisk form Han vill ha.

Fråga: Varför beordrade Gud Mose att göra utskurna bilder av keruber i 2 Mos 25:18?

S: Dessa var avbildningar som prydde tabernaklet, men dessa avbildningar tillbads inte, man bad inte till dem och de vördades inte. Keruberna var avsedda som dekorativ konst; de var inte avbildningar av Gud och de var inte avsedda för vare sig tillbedjan eller vördnad.

F: Vad är ”Urim och Tummim” i 2 Mos 28:30?

S: De var ett hjälpmedel som Gud gav prästerna för att kasta lott och ta reda på Guds vilja. En beskrivning av hur de exakt såg ut har gått förlorad, förutom att Josefus hävdar att de var stenar på ett bröstsköld. I boken ”1001 Bible Questions Answered”, s. 357, står det att ”Urim och Tummim” kan betyda ”ljus och fullkomlighet”.

F: Hur hindrar klockorna i 2 Mos 28:34–35 att Aron och hans efterkommande dör?

S: Klockorna i sig gör det inte. Men att tillbedjan i tabernaklet skedde på rätt sätt var en allvarlig angelägenhet för Gud, och att ignorera detta bud skulle leda till döden. Se även nästa fråga.

Fråga: I 2 Mos 28:34–35 och 2 Mos 39:22–26, vad var syftet med klockorna på prästens mantel?

S: Skriften säger inget om detta, men vi kan spekulera i två skäl.

1. När folket utanför lyssnade kunde de höra prästen, som de inte kunde se, utföra försoningsoffret för dem.

2. Om klockorna tystnade kunde det tyda på att Gud var missnöjd med prästen och hade dödat honom. Då kunde folket dra ut prästen med hjälp av det rep som var lindat runt honom.

Fråga: Varför skulle blodet i 2 Mos 29:20 och 3 Mos 8:23–24 strykas på Arons högra öra, högra tumme och högra stortå?

S: Även om Skriften inte uttryckligen anger varför Gud ville detta, är symboliken inte svår att förstå. Den symboliserar en förbindelse med offret. Ett annat exempel är när någon som renats från en hudsjukdom förde sitt reningsoffer till prästen. (3 Mosebok 14:1–2, 14–17)

F: I 2 Mosebok 30, vad är betydelsen av föremålen och vad symboliserar de?

A: För det första kan det fortfarande finnas vissa mysterier som vi ännu inte känner till; Gud har kanske inte nödvändigtvis avslöjat alla skäl till varför allt var just på detta sätt. I Hebreerbrevet 8:5 står det: ”Den plats där de tjänar är en avbild och skugga av det himmelska helgedomet, precis som Mose varnades av Gud när han var på väg att färdigställa tabernaklet. Ty han säger: ’Se till att du gör allt enligt den ritning som visades dig på berget.’” (NET Bible) Se Hebreerbrevet kapitel 9 och 10 för mer information om tabernaklets och föremålens betydelse.

Här följer ytterligare detaljer om 2 Mosebok 30.

2 Mosebok 30:1–9 Altaret av akacieträ var litet, ungefär 3 fot högt och 18 tum i kvadrat, men mycket tungt eftersom det var överdraget med guld. Guld kan symbolisera helighet och Gud, och guld var en av de tre gåvorna som de vise männen förde till Jesus. Detta altare är en förebild för Kristi offer för oss. Intressant nog nämndes ingen annan prydnad i templet som ”det allra heligaste” utom altaret.

En sekundär tillämpning på våra liv är att precis som prästen var tvungen att bränna rökelse på altaret varje morgon och kväll, så bör vi också tala med Gud åtminstone varje morgon och kväll. Precis som Kristus offrade sitt liv för oss, bör vi på ett mindre sätt vara villiga att lida för andra, såsom Paulus visade i Kolosserbrevet 1:24.

2 Mosebok 30:10 En gång om året var israeliternas överstepräst skyldig att utföra försoning på altaret.

Precis som israeliterna hade en överstepräst i 2 Mosebok 30, har vi en Överstepräst som offrade sig för oss i Hebreerbrevet 4:14: Jesus.

2 Mosebok 30:17–21 Bronsskål för tvättning. Aron och hans söner [ättlingar] skulle tvätta sina händer och fötter innan de gick in i mötes tältet och innan de närmade sig altaret.

Framför allt ska vi inte träda inför Gud och tro att vi inte behöver vara rena. Vi måste vara renade. Naturligtvis är kristna präster och kungar, och vi är renade i Jesu blod, så Han fullbordade det åt oss. Men vi ska leva renade, rena liv. Se 1 Petrusbrevet 1:15–16; 2:11–12.

För övrigt kom bronset från bronsspeglar som kvinnorna skänkte i 2 Mosebok 38:8. En sekundär tillämpning på våra liv är att det som en gång användes för fåfänga och utsmyckning smältes om för att användas till rening. Det skulle glädja Gud om vi var villiga att låta några av våra invanda seder och vanor ”smältas om” så att de kunde omvandlas till hans verk. Se Romarbrevet 12:1–2 och Jakob 1:23–25.

2 Mosebok 30:22–33 Smörjelseolja på heliga föremål. Jag tror att receptet helt enkelt användes för att det gav ett väl doftande resultat. Smörjelseoljan är en förebild för den Helige Ande och symboliserar helgandet genom Gud. Myrra var mycket dyrbar och en av de gåvor som de vise männen förde med sig till Jesus.

I första hand, precis som smörjolans doft ”skapade stämningen” för allt, ger vår renande och helgande genom den Helige Anden oss Kristi doft genom och genom. Se 2 Korintierbrevet 2:14–16 för mer om att vi är Kristi doft.

En sekundär tillämpning på våra liv är att denna smörjelseolja inte skulle tas för given och ”förvanskas” genom att användas till något annat. Våra kroppar (Guds tempel, 1 Korintierbrevet 6:19–20), vår enhet i Anden (Efesierbrevet 4:3) och våra liv ska inte förvanskas genom oheliga användningsområden. Vi ska inte kasta våra pärlor inför svinen, gå i ok med icke-troende (2 Korintierbrevet 6:14–18), betrakta som heliga saker som inte är heliga, eller låta oss ledas vilse från vår uppriktiga och rena hängivenhet till Kristus (2 Korintierbrevet 11:3–4).

2 Mosebok 30:34–38 Rökelse symboliserar förbön och böner. Men rökelse fick inte användas till något annat. Frankincense var mycket dyrt och var en av de tre gåvorna som de vise männen förde till Jesus. I 2 Mosebok 30:35 blandades det med salt, troligen för att det skulle fungera som konserveringsmedel. Se Uppenbarelseboken 8:3–4 om hur rökelse förknippas med bön.

I första hand, precis som prästens brinnande rökelse var en doft som genomsyrade allt, bör den Helige Ande, utsänd av Fadern och Jesus (Johannes 16:7), genomsyra våra liv. Kristus, och endast Kristus, är vår medlare (Efesierbrevet 2:13–17; Kolosserbrevet 1:20; Hebreerbrevet 8:6), och den Helige Ande förmedlar förbön för oss med suckar som är för djupa för att kunna uttryckas i ord (Romarbrevet 8:26–27).

En sekundär tillämpning på våra liv är att vi, när vi följer Kristus, ständigt ska be, prisa Gud och bedja för andra. (1 Tessalonikerbrevet 5:17; Filipperbrevet 4:6)

Fråga: Varför måste de fattiga i 2 Mos 30:11,15 betala lika mycket som de rika, som hade bättre råd?

S: Sikelavgiften var en lösen för deras liv, och här finns en viktig poäng. En rik persons liv är varken mer eller mindre viktigt än en fattig persons liv. I alla lagar i Gamla testamentet fanns det inget lägre straff för att döda eller skada en fattig person än för att döda eller skada en rik person.

Skatten gällde endast personer som var tjugo år eller äldre, och troligen bara män, vilket skulle innebära att den avsåg en familjeenhet. En familj skulle inte straffas för att ha fler barn. Dessutom var shekeln en liten valutaenhet.

Fråga: Hur kan en bagge eller en tjur i 2 Mos 30:12 och 3 Mos 9:7 försoning för en person?

S: I sig själv kan det inte åstadkomma försoning, enligt Hebreerbrevet 9:9 och 10:4. Men Hebreerbrevet 9–11 visar att offren i Gamla testamentet var en förebild, eller symbol, för Kristi offer.

För att uttrycka detta i vardagliga termer: Anta att vissa människor hade en stor skuld (eller synd) som var så stor att de aldrig kunde hoppas på att betala tillbaka till sin fordringsägare (Guds opartiska krav på rättvisa). Deras kreditvärdighet kan inte litas på. Men en rik kung (Gud) kliver in och undertecknar ett avtal om att betala tillbaka hela skulden. Sedan kommer hans son och betalar hela skulden. När fordringsägaren kom för att kräva pengarna hade folket, i lydnad mot kungen, ett konkret tecken på att deras skuld hade övertagits av kungen.

Fråga: Är det inte strängt att döda någon för att ha tillverkat en viss sorts parfym, enligt 2 Mos 30:31–34?

S: Ja, det är strängt. Det är dock inte orättvist om alla känner till reglerna. Det finns inga belägg för att någon någonsin brutit mot denna regel eller straffats för det.

F: Varför var det så viktigt att hålla sabbatsdagen enligt 2 Mos 31:12?

S: Många sanna kristna tror att alla dagar är en sabbatsvila under Kristus (Hebreerbrevet 4:8–11), medan andra sanna kristna tror att vi ska hålla sabbaten idag. Paulus erkänner båda sätten i Romarbrevet 14:5–7 och säger att det som räknas är att vi lever för Herren.

Oavsett detta måste dock alla kristna vara överens om att det var ett mycket viktigt bud att hålla sabbatsdagen under den tid då Mose lag gällde, och om vi hade levt då skulle vi ha varit noga med att hålla den.

Det finns tre uttryckliga bud och fem uttryckliga skäl angående sabbaten, men vi kan också se fler skäl.

Bud om sabbaten:

1. Håll sabbaten helig (2 Mosebok 20:8; 5 Mosebok 5:12)

2. Arbeta inte själv (2 Mosebok 20:10; 5 Mosebok 5:13–14)

3. De som står under dig: son, dotter, tjänare, till och med (icke-judiska) främlingar inom dina portar, ja till och med djur, ska ha en vilodag. (2 Mosebok 20:10; 5 Mosebok 5:14)

Uttryckliga skäl för sabbaten:

1. Enkel lydnad: De ska lyda Guds bud.

2. Att minnas vår Skapare: Precis som Gud skapade jorden på sex dagar och sedan vilade, så hedrar även vi Honom genom att vila på sabbaten. (2 Mosebok 20:11)

3. Att minnas slaveriet och vår Befriare: Eftersom israeliterna var slavar i Egypten (förmodligen utan vila) och Gud förde dem ut därifrån, ska de minnas detta och hålla sabbaten. (5 Mosebok 5:15b)

4. Som ett tecken mellan Guds folk i Gamla testamentet och Gud, så att de ska veta att Gud helgar oss. (2 Mosebok 31:13)

5. Gud välsignade sabbaten och helgade den, så vi ska erkänna detta. (2 Mosebok 20:11b)

Möjliga ytterligare skäl:

1. Sabbaten var en kränkning av människors egen visdom och ansträngning. För någon som är vis i denna värld skulle det verka självklart att om man lägger ner mer arbete, får man större utbyte. Och även när man själv ville ta en paus kunde man fortfarande få sina anställda, tjänare och djur att arbeta hårdare. Gud motsade inte den tanken, och sa inte ens om den var sann eller inte. Oavsett hur sann den inställningen uppfattades vara, sa Gud att man först och främst skulle lyda Honom.

2. Sabbaten var ett hot mot deras självständighet och oberoende. En köpman, bonde, hantverkare eller vilken annan arbetare som helst skulle vilja arbeta på sabbaten om de trodde att deras och deras familjs välstånd eller till och med överlevnad hängde på det. Men i slutändan handlar det om förtroende: beror ditt välstånd och din överlevnad på dig själv, eller tror du att det beror på Gud?

3. Att ha en vilodag skulle göra dem, deras underordnade och till och med deras djur friskare – fysiskt, mentalt och känslomässigt – genom att de får tid att återhämta sig och ladda batterierna efter veckans arbete. Människor idag, oavsett vilken tro de har, behöver tid att vila och återhämta sig.

4. Att ha en vilodag hjälper till att förebygga utbrändhet som uppstår när man gör samma sak utan variation i åratal. Även kristna som ser alla dagar som likvärdiga behöver fortfarande tid att vila och återhämta sig.

Även om äkta kristna är oeniga om huruvida man ska arbeta på sabbaten (lördagen) eller på söndagen, eller om alla dagar är likvärdiga, bör alla kristna vara överens om två saker här.

a) Om vi trodde att Gud ville att vi skulle hålla en arbetsfri dag idag, borde vi göra det.

b) Alla våra dagar, inte bara en sjundedel av dem, ska ägnas åt att tjäna Gud.

Fråga: I 2 Mos 31:17, kan Gud bli trött?

S: Gud blir inte fysiskt trött (Jesaja 40:28). Men precis som människor kan säga att de är trötta på gnäll och oärlig kärlek, är detta ett uttryck som visar Guds brist på intresse för oärlig tillbedjan av Honom. I Jesaja 43:24 står det att israeliternas synder tröttade ut Gud. I Jesaja 1:14 står det att deras högtider tröttade ut Gud när de var ett ogudaktigt folk. Ahas’ otro tröttade ut Gud i Jesaja 7:13. I Malaki 2:17 står det att deras ord tröttade ut Gud när de sa att de som gör ont är goda och frågade var rättvisans Gud är. Se ”Bible Difficulties and Seeming Contradictions”, s. 212–213, för ytterligare diskussion.

Fråga: Hur kunde profeten Aron i 2 Mos 32:2–5 förespråka avgudadyrkan?

S: Aron begick en fruktansvärd synd. Det finns ingen ursäkt för vad han gjorde, men här är en möjlig förklaring till hans handlingar. När Mose inte kom tillbaka undrade många om han överhuvudtaget skulle återvända. Under trycket från så många stressade och ledarlösa människor som bad Aron att göra en avgud, gav Aron efter. Kanske värderade han sitt uppdrag att leda folket som präst för att återställa ordning och normalitet högre än att vänta på Herren i det oändliga.

F: Varför dödade Gud i 2 Mos 32:1–10 de israeliter som tillbad guldkalven, men inte Aron, som tillverkade den?

S: Det hade varit rättvist av Gud att döda dem alla. Men Gud har rätten att skjuta upp rättvisan. Han har också rätten att visa barmhärtighet efter eget behag, vilket Romarbrevet 9:15 visar.

Omständigheterna: Folket föreslog den gyllene kalven och tillhandahöll materialet. Skriften säger inte om Aron var entusiastisk eller kände sig tvingad att lyda alla människor omkring sig. Den gyllene kalven var ett avbild för att tillbe Herren i 2 Mosebok 32:5, inte en annan gud. Även om omständigheterna kan hjälpa oss att förstå varför Aron gjorde detta, ursäktar de naturligtvis inte Aron.

Gud är barmhärtig mot vissa och kan skjuta upp sin rättvisa: Gud var mycket vred i vers 10 och övervägde att helt enkelt förgöra dem alla. Det hade varit rättvist av Gud att förgöra Aron och alla de andra. Gud visade barmhärtighet inte bara mot Aron, utan också genom att inte döda alla israeliterna.

Fråga: I 2 Mos 32:14, ändrar Gud sig då, i strid med 4 Mos 23:19 och 1 Sam 15:29?

S: När vårt hjärta och våra handlingar förändras kan också Guds uppenbarade vilja gentemot oss förändras. Se svaret på 2 Mos 33:3, When Critics Ask s. 85 och Hard Sayings of the Bible s. 209–210 för mer information.

Fråga: Hur kunde Mose i 2 Mos 32:30 försöka göra försoning för folket?

S: Människor kan försöka göra omöjliga saker, men inte ens Mose kunde träda i någon annans ställe, vilket Jeremia 15:1 visar. Mose bad Gud att förlåta folket deras stora synd, och om inte, så skulle han utplånas ur Guds bok. Detta låter mycket likt Paulus känslor i Romarbrevet 9:1–4.

Fråga: Visar 2 Mos 32:30–32 att Mose kunde träda i folkets ställe, på samma sätt som den katolska tron på en ”förtjänstskatt”?

S: Nej. Om något antyder det just det motsatta, av två skäl.

1. I 2 Mosebok 32:33–34 säger Gud att Mose erbjudande inte godtogs av Gud. Som en sidokommentar kan nämnas att Paulus hyste en liknande känsla av uppoffrande kärlek gentemot judarna i Romarbrevet 9:3, men det gjorde inte heller judarna någon nytta.

2. Mose erbjöd sig inte att lida för folket. Moses erbjudande att bli fullständigt utplånad ur boken innebär att skickas till helvetet. Katoliker, ortodoxa, protestanter och kopter är alla överens om att ingen kristen hamnar i helvetet för andra kristnas skull.

Som en sidokommentar kan nämnas att idén om en ”förtjänstskatt” i kyrkans tradition är helt frånvarande i alla kristna skrifter från tiden före konciliet i Nicea.

Fråga: Varför bad Mose i 2 Mos 32:12 Gud att ”ångra detta onda mot ditt folk”?

S: Ordet ”ont” kan här också betyda katastrof. Mose bad Gud att avstå från att låta den hotade katastrofen inträffa, eftersom det i 5 Mosebok 9:8 står att Guds vrede var tillräckligt uppväckt för att förgöra folket.

F: I 2 Mos 33:3 och Josua 1, följde Gud med israeliterna in i det förlovade landet, eller inte?

S: Guds uppenbarade vilja är ofta tidsbunden och villkorad, och den förklaras ibland som ett antropomorft uttryck.

Tidsbunden: Gud sa till den upproriska generationen att han inte skulle följa med dem. De dog alla, och Gud följde med nästa generation.

Villkorlig: Många av Guds hot eller löften är förknippade med ett uttryckligt eller underförstått villkor. För några exempel på underförstådda villkorliga hot, se Jona 3 och 1 Mosebok 20:3.

Antropomorfiskt: Gud, som står utanför tiden, visste redan vad de skulle göra, och han visste redan vad han själv skulle göra. Det är dock ibland svårt för människor att inse detta och samtidigt förstå att folket ändå hade ett verkligt val. Om Gud bara hade sagt till dem vad de med säkerhet skulle göra och vad han med säkerhet skulle göra, skulle det givetvis ha begränsat deras valmöjligheter.

En person behöver inte hålla med om eller ens förstå begreppet att Gud står utanför tiden. Man behöver inte fundera över tidlöshet för att Gud ska kunna kommunicera med en på ett meningsfullt sätt. Gud kommunicerar med människor på ett sätt som alla kan förstå. Se *Now That’s A Good Question*, s. 202–205, för mer information om hur Gud kommunicerar antropomorft.

Fråga: Varför skulle israeliterna i 2 Mos 33:5–6 ta av sig sina smycken så att Gud skulle veta vad han skulle göra med dem?

S: De skulle ta av sig de smycken de hade på sig när de syndade, som ett tecken på sorg och (förhoppningsvis) omvändelse. Här berörs en viktig princip. Guds uppenbarade vilja gentemot oss kan förändras när vårt hjärta förändras. De hade ett val: att lyda och sörja över sin synd, eller att låta bli.

Se diskussionen om 1 Mosebok 20:3–6, 5 Mosebok 20:17, Jeremia 15:6, Jona 3–4, Jona 3:10 och Jona 4:1–2 för mer information.

Fråga: I 2 Mos 33:11, kunde Mose tala med Gud ansikte mot ansikte?

S: Som Norman Geisler och Thomas Howe skriver kan en blind person tala ansikte mot ansikte med någon utan att se dennes ansikte. Detta är ett uttryck som visar att Mose och Gud talade intimt med varandra, men det står inte att Mose såg Guds ansikte, vilket 2 Mosebok 33:20 visar.

F: I 2 Mos 33:11, 23; 24:10 och 1 Mos 32:30 – hur kunde Mose, Abraham eller någon annan se något av Gud, eftersom Gud är osynlig, som det står i Joh 1:18; 2 Mos 33:20; Kol 1:15 samt 1 Tim 1:17 och 6:16?

S: Detta var ett argument som gnostikerna försökte använda för att hävda att, trots att Jesus upprätthöll lagen, var Gud i Gamla testamentet en annan Gud än Gud i Nya testamentet.

Osynlig betyder inte att Gud saknar form, och det betyder inte heller att Gud är omöjlig att upptäcka för änglar eller demoner. Det betyder absolut inte att den Allsmäktige Gud inte är mäktig nog att kunna uppenbara sig i en synlig form. Det betyder helt enkelt att vi, med endast våra fysiska ögon, inte kan se saker i den osynliga världen, och Gud befinner sig i den världen.

Men Gud, samtidigt som han förblir i himlen, kan också ”korsa över” och träda in i den fysiska världen i rumtiden. Gud skulle fortfarande vara osynlig till sin natur, men kunna göra sig själv synlig. Vi är av naturen nästan osynliga i nattens mörker, men om vi hade en ficklampa skulle människor ändå kunna se var vi befann oss. Gud kunde göra detsamma med en brinnande buske.

Men Gud gjorde ännu mer. På ett sätt som inte har någon 100 % perfekt naturlig motsvarighet gick Gud över för att ha en lokaliserad närvaro i rumtiden, inte bara genom att framträda som en människa, utan som en verklig, levande, andande människa: Jesus Kristus. Jesus var och är fortfarande 100 % människa och 100 % Gud.

Historiskt sett var Irenaeus den första kristne som man vet har besvarat denna invändning. Han betonade att eftersom Gud är allsmäktig kan Han till och med låta synliga, dödliga människor se osynliga saker, både i syner och efter att de har klätt sig i odödlighet. Se Irenaeus, *Mot kätterierna*, bok 4, kap. 20.4–10, s. 489–491 för ett mer utförligt svar.

Fråga: Hur kunde Mose i 2 Mos 33:19–20 se Guds ”rygg”, eftersom Gud är ande?

S: Det är svårt att beskriva olika egenskaper hos en ande utan att använda antropomorfa termer. ”Rygg” betyder här inte ”den del där ryggmärgen finns”. Istället kan ”rygg” betyda ”baksidan” i motsats till ”framsidan”.

Detta syftar på en återspegling av vissa av Guds egenskaper. Det är inte hela Guds härlighet, eftersom Gud avslog Mose begäran att få se Guds härlighet (troligen för Mose egen säkerhet).

F: I 2 Mos 34:20, 2 Mos 13:2 och 4 Mos 18:15–16, ska man döda orena djur eller lösa ut dem med pengar?

S: I 2 Mos 34:20 står det att ägaren antingen måste döda det förstfödda djuret eller lösa ut det med pengar, med undantag för att han kunde lösa ut en åsna med ett lamm. Ingen annan åtskillnad gjordes mellan rena och orena djur. Senare, i 4 Mos 18:15–16, begränsades lagen så att endast de förstfödda orena djuren fick lösas ut med pengar.

Vissa kan ha svårt att acceptera att någon av Guds lagar förändras, eftersom de inte skiljer mellan tre olika aspekter: moraliska, civila och ceremoniella. Den ceremoniella lagen förändrades också på andra sätt i takt med att situationerna förändrades. Till exempel offrades det inte i templet innan templet hade byggts.

Fråga: Varför var det i 2 Mos 34:23 så att alla män måste träda fram, men inte kvinnorna och barnen? (En muslim ställde denna fråga.)

S: Vi kan se svaret när vi läser både 2 Mos 34:23 och 24 noggrant. Där står det: ”Tre gånger om året ska alla era män träda fram inför Herren, Israels Gud. Jag ska driva bort folken framför er och utvidga ert land, och ingen ska begära ert land när ni tre gånger om året går upp för att träda fram inför Herren, er Gud.” Kvinnorna stred inte i krigen, bara männen. Ingen man fick ”gömma sig” genom att inte inställa sig.

Fråga: I 2 Mosebok 35–40, vad var symboliken bakom möblerna i tabernaklet?

S: Vissa ser följande:

Kopparaltaret symboliserade att till och med inträdet krävde ett offer

Kopparfatet visade att de som befann sig där inne behövde renas

Närvarobrödet visade att Kristus är vårt bröd; han ger oss allt vi behöver för att livnära oss

Den gyllene ljusstaken representerade lovsång och bön

Arken representerade Guds närvaro

Förlåten visade att vägen till Guds närvaro inte stod öppen för vem som helst (utom för prästen en gång om året). Detta förändrades när förlåten på övernaturligt sätt slets itu samtidigt som Jesus dog på korset.

Detta är fritt hämtat från The Teacher’s Commentary av Lawrence O. Richards.

Fråga: I 2 Mos 36:8–14 fick jag höra att de mått som Mose fick av Gud för att bygga tabernaklet var nästan exakt samma mått som andra forntida folk (inte hebréerna) använde för att bygga sina egna tillbedjelseplatser. Påverkar detta trovärdigheten hos Guds mått för tabernaklet?

S: Låt oss först anta att den förutsättningen är korrekt. (Jag kommer att ifrågasätta det senare.) Om det var samma mått som de andra forntida folken använde för sina tempel, skulle det inte påverka Bibelns trovärdighet. Om det fanns något speciellt med måtten, skulle Satan använda den informationen för att skapa en förfalskning.

Å andra sidan tvivlar jag starkt på påståendet att dessa var samma mått som andra forntida folk använde för sina tempel, av ett par skäl.

a) Olika forntida tillbedjelseplatser hade olika mått sinsemellan. Som ett förenklat exempel: anta att det fanns 10 forntida tempel med måtten 100, 105, 110, 120, 125, 130, 135, 140, 145 och 150, och att tabernaklet hade ett mått någonstans mellan 100 och 150. Oavsett vilka mått tabernaklet hade skulle man kunna hävda att det liknade ett av dessa tio tempel, men det bevisar ingenting.

b) Forntida tempel hade i allmänhet inget allra heligaste, och de vi känner till var fasta tempel, inte tält.

c) Slutligen bör man komma ihåg att tabernaklet byggdes omkring 1400 f.Kr., vilket gör det äldre än alla romerska och grekiska tempel, med undantag för de mykenska. Om måtten alltså var desamma som hos ett senare tempel, så var det antingen så att ingen kopiering ägde rum, eller så kopierade det senare från det tidigare, inte tvärtom. Generellt sett är det inte klokt att fästa tilltro vid sådana påståenden, såvida man inte kan ge exempel.

Fråga: I 2 Mos 37:17–24, tyder en sjufaldig ljusstake på ett senare författarskap, eftersom sjufaldiga ljusstakar [påstås] inte dök upp förrän 600 f.Kr.?

S: Vissa brukade tro detta, men i boken *Can Archaeology Prove the Old Testament?*, s. 31–32, påpekas att arkeologer har hittat sjufaldiga ljusstakar vid Tell Beit Mirsim, och vissa gravar i Dothan från Mose tid visar sjufaldiga ljusstakar. I *Wycliffe Bible Dictionary*, s. 1006, står det att lampor med sju pipar har hittats i gravar och i ruinerna av kanaanitiska tempel: ”Därför var idén om en sjufaldig lampa för heligt bruk i Mose tabernakel inte anakronistisk, som kritiker av Gamla testamentet brukade hävda.”

Fråga: Är 2 Mos 38:8 ett bevis på att texten skrevs senare, eftersom de [påstås] inte hade bronsspeglar på den tiden?

S: Nej, eftersom de faktiskt hade bronsspeglar, vilket framgår av boken *Can Archaeology Prove the Old Testament?* s. 31. Brons är en legering av koppar och 2–18 procent tenn. (I KJV står det ”brass”, eftersom man för 400 år sedan kallade alla kopparlegeringar för ”brass”.) I *Wycliffe Bible Dictionary*, s. 1123–1124, står det att bronsföremål har hittats i Ur från omkring 2500 f.Kr.

På s. 1139 står det att bronsspeglar var sällsynta, utom i Egypten. De var dock mycket värdefulla, eftersom det i ”Wycliffe Dictionary of Biblical Archaeology” på s. 389 står att bronsspeglar inte spred sig till vanligt folk förrän under den hellenistiska tiden. Det står också att under Josuas tid nämns i Tell el-Amarna-breven en vasall som överlämnade 32 polerade bronsspeglar till farao Akhenaton. Den hettitiske kungen gav honom en silverspegel.

Som en sidokommentar kan nämnas att det äldsta kända manuskriptet från Gamla testamentet som bevarats till idag är 4Q17 från Döda havsrullarna. Det är daterat till 250 f.Kr. och innehåller 2 Mosebok 38 till 3 Mosebok 2. I boken The Dead Sea Scrolls Translated, s. 474, står det att det är praktiskt taget identiskt med den masoretiska texten.

Fråga: Hur kunde de i 2 Mosebok 40 bygga tältet, eftersom tältet redan fanns där i 2 Mosebok 33:7–8?

S: Först två fakta som förmodligen inte är så relevanta, sedan svaret.

1. Det är inte nödvändigt att 2 Mosebok 33:7–8 och 2 Mosebok 40 skrevs i kronologisk ordning, även om de troligen gjorde det.

2. Efter ständig användning i solen kan tältet ha slitits ut.

Svar: I 2 Mosebok 33:7–8 står det att Mose tog ett befintligt tält och kallade det mötesplatsens tält. Efter att Gud hade smort Bezalel och Aholiab i 2 Mosebok 31:2–7; 35:30; 36:1, tillverkade de de heliga redskapen, inklusive ett nytt mötesplatsens tält, enligt Guds ritningar.

Fråga: Vilka tillämpningar kan vi lära oss av hela boken 2 Mosebok?

S: Det finns åtminstone tre lärdomar.

Precis som när Mose och israeliterna lämnade Egypten kan det även för oss finnas rädslor, synder, andra saker och situationer som vi behöver befrias från. Och när vi befrias från dem måste vi gå vidare. Finns det vissa ”gamla, bekväma sätt” att göra saker på i ditt liv som du behöver lämna bakom dig och sluta med?

Mose hade redan lämnat slaveriet i Egypten 40 år före uttåget. Men Gud lät Mose återvända till Egypten, inte till slaveriet, utan för att befria andra. Vi kanske är fria från vissa former av slaveri som vi tidigare levde i, men hur är det med vår familj, våra vänner och andra? Kanske vill Gud använda oss för att hjälpa till att befria dem också.

Även om alla israeliterna befriades, inträffade förluster längs vägen. Vissa israeliter dödades av pest och eld när de tillbad guldkalven, ifrågasatte Mose auktoritet och begick otukt med moabitiska kvinnor. Mirjam drabbades av spetälska under en tid på grund av sina fördomar. Till och med Mose själv förbjöds att gå in i det förlovade landet på grund av att han tappade humöret inför folket vid Meribas vatten. När du blir befriad från något är det inte slutet på dina utmaningar. Du måste fortfarande hålla ut. Om du gör något som gör att du drabbas, så ångra dig snabbt, och även om det fortfarande kan finnas konsekvenser, lyd Gud ändå under resten av resan.

F: Vilka är några av de äldsta manuskripten från 2 Mosebok som fortfarande finns kvar idag?

S: Här är de äldsta.

Ketef Hinnom-rullarna är från 650–587 f.Kr., skrivna på silver (vilket gjorde att de bevarades), och innehåller fragment av 2 Mosebok 20:6; 4 Mosebok 6:24–26; 5 Mosebok 5:10; 7:9; Nehemja 1:5; och Daniel 9:4.

Döda havsrullarna: (från 250 f.Kr. och framåt) 17 separata kopior (The Dead Sea Scrolls Today, s. 30 och The Dead Sea Scrolls Translated: The Qumran Texts in English, 2:a uppl.), från minst 23 original (The Dead Sea Scrolls in English, 4:e uppl.). I *The Wycliffe Bible Dictionary*, s. 436–438, anges att det finns 15 exemplar. Ett manuskript från grotta 4 tillhör den samaritanska traditionen. Enligt *The Dead Sea Scrolls Translated: The Qumran Texts in English*, 2:a uppl., s. 474, är fragmentet 4Q17 i grotta 4 (som innehåller 2 Mosebok 38–3 Mosebok 2) ett av de äldsta manuskripten, kopierat omkring 250 f.Kr. Det är praktiskt taget identiskt med den masoretiska texten. Dessa manuskript kallas

1Q2 (=1QExodus) 2 Mosebok 16:12–16; 19:24–25; 20:1, 5–6, 25–26; 21:1, 4–5

2Q2 (=2Q2 Mosebok(a)) 2 Mosebok 1:11–14; 7:1–4; 9:27–29; 11:3–7; 12:32–41; 21:18–20?; 26:11–13; 30:21?; 30:23–25; 32:32–34

2Q3 (=2QExodus(b)) paleohebreiska ur 2 Mosebok 4:31; 12:26–27?; 18:21–22; 19:9; 21:37; 22:1–2, 15–19; 27:17–19; 31:16–17; 34:10. Märkligt nog följs 2 Mosebok 19:9 direkt av en tom rad, som i sin tur direkt följs av 2 Mosebok 34:10

2Q4 (=2QExodus(c)) 2 Mosebok 5:3–5

4Q1 (=4QFörsta Moseboken-Andra Moseboken(a)) Första Moseboken och Andra Moseboken. 2 Mosebok 2:1–5; 3:8–16, 18–21; 4:4–9, 26–31; 5:1, 3–17; 6:4–21, 25; 7:5–13, 15–20; 8:20–22; 9:8?

4Q11 (=4QpaleoFörsta Moseboken–Andra Moseboken(l)) paleohebreiska av Första Moseboken 50:26; 2 Mosebok 1:1–5 (två gånger?), 2:10, 22–25; 3:1–4, 17–21; 8:13–15, 19–21; 9:25–29, 33–35; 10:1–5; 11:4–10; 12:1–12, 42–46; 14:15–24; 16:2–7, 13–14, 18–20, 23–31, 33–36; 17:1–3, 5–11; 18:17–24; 19:24–25; 20:1–2; 22:23–24; 23:5–16; 25:7–20; 26:29–37; 27:1, 27:4?; 27:6–14; 28:33–35, 40–42; 36:34–36; 40:15?

4Q13 (=4QExodus(b)) innehåller 6 fragment ur 2 Mosebok 1–5

4Q14 (=4QExodus(c)) innehåller 36 fragment ur 2 Mosebok 7–18

4Q15 (=4QExodus(d)) 2 Mosebok 13:15–17, direkt följt av 15:1

4Q16 (=4QExodus(e)) 2 Mosebok 13:3–5

4Q17 (=4QExod-Lev(f)) 2 Mosebok 38–3 Mosebok 2. (250 f.Kr.)

4Q18 (=4QExodus(g)) 2 Mosebok 14:21–27

4Q19 (=4QExodus(h)) 2 Mosebok 6:3–6

4Q20 (=4QExod(j)) 2 Mosebok 7–8

4Q21 (=4QExodus(k)) 2 Mosebok 36:9–10

4Q22 (=4QPaleoExodus(m)) 2 Mosebok, samaritisk variant, på paleohebreiska. Paleografiskt dateras den till 100–25 f.Kr. Datering med acceleratormasspektrometri (AMS) vid laboratoriet i Tucson gav 116 f.Kr.–48 e.Kr.

4Q37 (=4QDeuteronomy(j)) (innehåller 5 Mosebok 11:21 följt av 2 Mosebok 12:43–13:5)

7Q1 (= 7QLXXExod) är en kopia av den grekiska Septuaginta-versionen av 2 Mosebok 28:4–6 (100 f.Kr.).

Enligt boken *The Dead Sea Scrolls Today*, s. 33, har man bland Döda havsrullarna hittat filakterier och mezuzot (som bärs på pannan respektive armarna) med texter ur *2 Mosebok* och *5 Mosebok*.

8Q3 är en filakterie som innehåller 2 Mosebok 13:1–10; 13:11–16; 12:43–51; 20:11; 5 Mosebok 6:5–9; 11:13; 6:1–3; 10:20–22; 10:12–19; 5:1–14; 10:13(?); 11:2; 10:21–22; 11:1, 6–12.

8Q4 är en mezuzah med 5 Mosebok 10:12–11:21.

En parallell Pentateuk hittades bland Döda havsrullarna. På samma sätt som vissa har sammanställt en evangelieberättelse genom att placera olika evangelieavsnitt bredvid varandra, gjorde Qumran-gemenskapen detsamma med Toran, vilket kallas rullen 4Q158.

Sammantaget finns följande 767 av de 1 215 verserna i 2 Mosebok (63,1 %) bevarade i Döda havsrullarna.

2 Mos 1:1–22; 2:1–18, 22–25; 3:1–4, 8–21; 4:1–9, 26–31; 5:1, 3–17; 6:3–21, 30; 7:1–13, 26–29; 8:1, 5–22; 9:5b–35; 10:1–28; 11:3–10; 12:1–2, 6–8, 12–22, 31–51; 13:1–7, 12–13, 15–16, 18–22; 14:1–13, 15–27; 15:1,9–21,23–27; 16:1–8,13–14,18–20,23–36; 17:1–16; 18:1–27; 19:1,7–17,23–25; 20:1–2,18–19a; 21:1,4–6,13–14,18–20?,22–32,37; 22:1–4,6–7,11–13,15–30; 23:5–16,29–31; 24:1–4,6–11; 25:7–29,31–34; 26:8–15,21–37; 27:1–3,4?,6–14,18–19; 28:3–12,22–24,26–28,30–43; 29:1–5,20,22–25,31–41; 30:10, 12–18, 21?, 23–25, 29–31, 34–38; 31:1–8, 13–17; 32:2–19, 25–30, 32–34; 33:12–23; 34:1–3, 10–13, 15–18, 20–24, 27–28; 35:1; 36:9–10, 21–24, 34–36; 37:9–16; 38:18–22; 39:3–24; 40:8–27; 40:15?. 2 Mos 34:23–24, 27–28 är mycket fragmentariska.

Nash-papyrusen, daterad till 150 f.Kr., innehåller de tio budorden sammanställda från 2 Mosebok 20:2–17 och 5 Mosebok 5:6–6:4f. Nash-papyrusen var den äldsta kända bibeltexten fram till dess att Döda havsrullarna upptäcktes. Ett fotografi av den finns i New International Dictionary of the Bible, s. 228.

Papyrus Oxyrhynchus 1074 av 2 Mosebok är från ungefär 200-talet e.Kr.

Vaticanus (325–350 e.Kr.) har bevarat hela Andra Moseboken, med undantag för att 28:23–28 saknas.

Vi har inga sidor ur Sinaiticus (340–350 e.Kr.) som innehåller Andra Moseboken.

Alexandrinus (ca 450 e.Kr.) innehåller hela Andra Moseboken, med undantag för att 28:23–28 saknas.

Septuaginta är en grekisk översättning av Gamla testamentet och apokryferna. I Greek Manuscripts of the Bible, s. 60–61, visas en bild av ett fragment, kallat Rahlfs 803 (= Döda havsrullarna 7Q1), av 2 Mosebok 28:4–6, som går tillbaka till år 100 f.Kr.

Samariterna gjorde sin egen avskrift av Toran under 200-talet f.Kr., även om de äldsta bevarade samaritiska avskrifterna är från medeltiden. *The Dead Sea Scrolls Today*, s. 125–126. I *The Encyclopedia of the Dead Sea Scrolls*, vol. 1, s. 277, står det: ”Den samaritiska Pentateuken tenderar att utvidga texten genom att ofta infoga parallellt material från andra ställen i Pentateuken.”

En syrisk översättning av Septuaginta gjordes av biskop Paulus av Tella (616–617 e.Kr.), som vi fortfarande har kvar idag, enligt *Manuscripts of the Greek Bible*, s. 35 (fotnot).

Fråga: Hur kan vi, utifrån den judiske författaren Filon, veta att det vi har i 2 Mosebok är detsamma som ursprungligen skrevs?

S: Som kristna litar vi på att det Gamla testamentet vi har är det Gamla testamentet som Kristus bekräftade. För den delen står det i Koranen för muslimer att Jesus fick Toran i sura 5:46. Vi har tidiga manuskript från Kristi tid, vilket nästa fråga tar upp. Det finns dock ytterligare ett bevis. Filo av Alexandria var en judisk lärd som levde från 15/20 f.Kr. till 50 e.Kr. Han skrev på grekiska, men det är anmärkningsvärt att hans grekiska citat ur Gamla testamentet stämmer bättre överens med den hebreiska masoretiska texten än med den grekiska Septuaginta. Han gick in på stora detaljer när han förklarade vad olika verser betyder. Här är verser som Filo hänvisade till i Andra Moseboken.

1:8,9,11,15,18,20,21; 2:1,3,6,12,15–16,18,21,23,25; 3:1–2,4–6,9,14–15,17; 4:3,10,12,14,22; 5:2; 6:3,12,16,23,26,29; 7:1,12,15,17,23; 8:1,9,19,26,29; 10:20–23; 11:7; 12:2–4,8,11–12,16,23,34,38; 13:2,11–13,15,19; 14:4,7,13–14,19,27,30; 15:1,4,9,17,20,23,25,27; 16:4,6,13,15,18,36; 17:6,11–12; 18:4,7,11,14,16,25; 19:6,17–20; 20:2,5,9,12–13,16,18–22; 21:5–6,10,12–16,22,26,28,31,33; 22:1,6–7,26; 23:1–5,8,10,13,18–20,28; 24:1,6,10–11,18; 25:1,22,30,31,33,40; 26:1; 27:9; 28:17, 30, 34, 36; 30:8, 13, 15, 34; 31:1–2, 39; 32:1, 7, 16–17, 20, 26, 27, 32; 33:5,7,12–13,17–18,23; 34:12,28; 35:22,30; 38:8; 39:3,26

F: Vilka tidiga författare hänvisade till Andra Moseboken?

S: Filon den jude (15/20 f.Kr. till 50 e.Kr.) citerar utförligt ur Andra Moseboken i ”Om språkförvirringen”, ”Vem är arvtagaren till det gudomliga?”, ”Preliminära studier” och andra verk.

Tidiga kyrkoförfattare före det nikenska konciliet hänvisade utförligt till Andra Moseboken.

Klemens av Rom (96–98 e.Kr.) citerar Andra Moseboken 2:14 i 1 Klemens kap. 4, s. 6. Han citerar Andra Moseboken 3:11 i 1 Klemens kap. 18, s. 10.

Didache (= De tolv apostlarnas lära) (ca 60–120 e.Kr.) diskuterar 2 Mosebok 20:13, 14, 15, 16, 17.

Barnabasbrevet (ca 70–130 e.Kr.), kap. 12, s. 145, citerar 2 Mosebok 17:14.

Justin Martyr (ca 138–165 e.Kr.) skriver: ”för Mose säger någonstans i 2 Mosebok” och citerar 2 Mosebok 6:2 ff i ”Dialog med Tryfon den jude”, kap. 126, s. 263

Justin Martyr (ca 138–165 e.Kr.) kallar 2 Mosebok 3:2–4 för Skriften i *Dialog med juden Tryfo*, kap. 60, s. 227

Justin Martyr (ca 138–165 e.Kr.) ”Ty Skriften säger så här:” Därefter citerar Justin 2 Mosebok 3:2–4. ”Dialog med Tryfo, en jude”, kap. 49, s. 220

Meleto/Melito av Sardis (170–180 e.Kr.) ”Herrens finger – den Helige Ande, genom vars verk lagens tavlor i 2 Mosebok sägs ha skrivits” fragment 9, s. 761

Melito av Sardis (170–177/180 e.Kr.) ”Efter att noggrant ha bekantat mig med böckerna i Gamla testamentet har jag sammanställt dem nedan och skickar härmed listan till er. Deras namn är följande: – Mose fem böcker – Första Moseboken, Andra Moseboken, Tredje Moseboken, Fjärde Moseboken, Femte Moseboken; Josua, Domarboken, Rut, de fyra Kungaböckerna, de två Krönikeböckerna, Davids psalmer, Salomos ordspråk, även kallad Vishetens bok, Predikaren, Höga visan, Job, profetböckerna Jesaja, Jeremia, de tolv som ingår i en enda bok, Daniel, Hesekiel, Esra.” Ur ”Book of Extracts”, s. 759

Teofilus av Antiochia (168–181/188 e.Kr.) citerar 2 Mosebok 20:3; 23:6; 22:21 som Guds ord. Teofilus till Autolykos, bok 3, kap. 9, s. 114

Irenaeus av Lyon (182–188 e.Kr.) citerar 2 Mosebok 3:7–8 som Guds ord. Irenaeus, Mot kätterierna, bok 4, kap. 12.4, s. 476

Klemens av Alexandria (193–217/220 e.Kr.): ”Det är också Han som lär Mose att agera som lärare. Ty Herren säger: ’Om någon syndar inför Mig, skall Jag utplåna honom ur Min bok; men gå nu och led detta folk till den plats som Jag har sagt dig.’” (2 Mosebok 32:33,34) *Läraren*, bok 1, kap. 7, s. 224. Se även *Läraren*, bok 1, kap. 8, s. 218, där han kallar 2 Mosebok 3:8 för Skriften.

Tertullianus (198–220 e.Kr.) citerar först 2 Mosebok 3:17 och säger sedan: ”På samma sätt i samma bok, 2 Mosebok:” och citerar 2 Mosebok 20:2, 22, 23. *Scorpiace*, kap. 2, vol. 3, s. 634

Tertullianus (204/205 e.Kr.) citerar halva 2 Mosebok 20:16. *Fem böcker mot Marcion*, bok 4, kap. 12, s. 363

Hippolytus (222–235/6 e.Kr.) kritiserar Simons överdrivna allegorisering av Första Moseboken och Andra Moseboken i ”Motbevisning av alla kätterier”, bok 6, kap. 10, s. 78, samt Simons allegorisering av Tredje Moseboken, Fjärde Moseboken och Femte Moseboken i kap. 11, s. 78

Origenes (240 e.Kr.) hänvisar till Andra Moseboken, Tredje Moseboken och Fjärde Moseboken. Kommentar till Höga visan, prolog, s. 47

Origenes (225–254 e.Kr.) skrev kommentarer till Romarbrevet, Första Moseboken, Andra Moseboken, Tredje Moseboken, Josua, Första Kungaboken, Jeremia och Lukas

Novatian (250/4–256/7 e.Kr.) ”Och även om den himmelska Skriften ofta förvandlar den gudomliga gestalten till en mänsklig form, som när den säger,” och citerar Psalm 34:15 ”eller när den säger,” och citerar Första Moseboken 8:21. ”eller där tavlorna överlämnas till Mose” och citerar Andra Moseboken 31:18. ”eller när Israels barn befrias från Egyptens land” och citerar Psalm 136:12, ”eller när det står”, och citerar Jesaja 1:20. Avhandling om treenigheten, kap. 6, s. 615.

Novatian (250/4–256/7 e.Kr.) citerar 2 Mosebok 4:13 som om det vore av Mose. Avhandling om treenigheten, kap. 9, s. 618

Avhandlingen mot Novatian (ca 246–258 e.Kr.), kap. 12, s. 660, citerar 2 Mosebok 9:28.

Cyprianus av Kartago (ca 246–258 e.Kr.) citerar ur 2 Mosebok och anger att det är hämtat därifrån, bland annat i Avhandling 12, tredje boken, 11, 13 och 113.

Cyprianus av Kartago (ca 246–258 e.Kr.) nämner Andra Moseboken i ”Cyprianus av Kartagos avhandling”, avhandling 12, andra boken, kap. 15, s. 521

Gregorius Thaumaturgus (240–265 e.Kr.): ”Och i Andra Moseboken sägs det, med hänvisning inte bara till fallet att man finner något som tillhör en vän, utan också till fallet att man finner något som tillhör en fiende: ’Du skall sannerligen återföra dem till deras herres hus.’” Kanoniska brev, kanon 4, s. 19

Dionysius av Alexandria (ca 246–256 e.Kr.) anspelar på 2 Mosebok 12:30 i Brev 12 till alexandrierna, s. 108.

Anatolius av Alexandria (270–280 e.Kr.) nämner ”de två Agathobuli, som hade tillnamnet Mästarna, och den framstående Aristobulus, som var en av de sjuttio som översatte hebréernas heliga skrifter för Ptolemaios Filadelfos och hans far, och som tillägnade sina exegetiska verk om Mose lag åt samma kungar. Dessa författare säger, när de löser vissa frågor som väcks angående Andra Moseboken, att alla likaså bör” Paschalkanon av Anatolius av Alexandria, kap. 3, vol. 6, s. 147

Adamantius (ca 300 e.Kr.) citerar 2 Mosebok 20:13–15, 16. ”Dialog om den sanna tron”, andra delen, 15 b, s. 94.

Victorinus av Petau (martyrdöd 304 e.Kr.) citerar halva 2 Mosebok 24:8 som om det vore av Mose. Kommentar till Uppenbarelseboken, från femte kapitlet, vers 5, s. 350.

Methodius av Olympus och Patara (270–311/312 e.Kr.) citerar 2 Mosebok 30:1–9 som ”Han [Gud] säger”. ”De tio jungfrurnas bankett”, diskurs 5, kap. 7, s. 328

Athanasius (318 e.Kr.) citerar från 1 Mosebok 1:6–11,29; 2 Mosebok 20:3; 5 Mosebok 6:4,5,13; Psaltaren 119:90; 146:7–9; 33:6 i ”Mot hedningarna”, kap. 46, s. 28–29.

Lactantius (ca 303–320/325 e.Kr.) anspelar på 2 Mosebok 23:20. *De Divini Institutio*, bok 4, kap. 10, s. 108

Författare efter Nicene-konciliet som hänvisade till 2 Mosebok

Eusebius av Caesarea (318–339/340 e.Kr.)

Aphrahat från Syrien (337–345 e.Kr.)

Hegemonius av Sirmium (400-talet), som översatte Archelaus (ca 262–278 e.Kr.), hänvisar till 2 Mosebok 12:35 som om det vore av Mose. Disputation med Manes, kap. 40, s. 214

Hilarius av Poitiers (355–367/368 e.Kr.)

Athanasius (367 e.Kr.) räknar upp böckerna i Gamla testamentet i Påskbrev 39, kap. 4, s. 552.

Efraim den syriske (350–378 e.Kr.) skrev kommentarer till Första Moseboken och Andra Moseboken. (Nicene and Post-Nicene Fathers, andra serien, vol. 13, s. 125 [Inledning])

Basilius av Kappadokien (357–378/379 e.Kr.) hänvisar till Andra Moseboken som helig skrift.

Cyril av Jerusalem (ca 349–386 e.Kr.) säger att 2 Mosebok 7:23 skrevs av Mose i Föreläsning 13, kap. 3, s. 82

Ambrosius av Milano (370–390 e.Kr.)

Gregorius av Nazianzus (330–391 e.Kr.) anspelar på Andra Moseboken

Pacianus av Barcelona (342–379/392 e.Kr.) säger att Gud talar till Mose och citerar 2 Mosebok 32:33. I ”Om de ångerfulla”, kap. 5.1, s. 75

Gregorius av Nyssa (ca 356–397 e.Kr.)

Didymus den blinde (398 e.Kr.) citerar 2 Mosebok 7:13,22 som 2 Mosebok. Kommentar till Sakarja 7, s. 147

Rufinus (374–406 e.Kr.)

Epifanius av Salamis (360–403 e.Kr.) citerar 2 Mosebok 1:7 som skriftställe. *Panarion*, avsnitt 1, kap. 8, 4, 5, s. 25

Johannes Chrysostomos (-407 e.Kr.) hänvisar till 2 Mosebok 17:12 som skriven av Mose, vol. 14, Kommentar till Johannes, predikan 14, s. 50

Orosius/Hosius av Braga (414–418 e.Kr.) anspelar på 2 Mosebok 6:23; 24:1; 3 Mosebok 10:1–2; 4 Mosebok 3:2,4; 1 Krönikeboken 6:3. Försvar mot pelagianerna, kap. 9, s. 125

Kyrkomötet i Kartago (393–419 e.Kr.)

Sulpicius Severus (363–420 e.Kr.) hänvisar till 2 Mosebok 20:14 i boken Exodus in History, bok 1, kap. 13, s. 77

Hieronymus (373–420 e.Kr.) diskuterar böckerna i Gamla testamentet. Han behandlar särskilt 1 Mosebok, 2 Mosebok, 3 Mosebok, 4 Mosebok, 5 Mosebok, Toran, Job, Jesus, son till Nave [Josua], Domarboken, Rut, Samuel, Kungaböckerna (2 böcker), de tolv profeterna, Hosea, Joel, Amos, Obadja, Jona, Mika, Nahum, Habackuk, Sefanja, Haggai, Sakarja, Malaki, Jesaja, Jeremia, Hesekiel, Daniel, Ester, Esra, Nehemja, Brev 53, kap. 7–8, s. 99–101.

Augustinus av Hippo (338–430 e.Kr.) skrev en fullständig kommentar till Första Moseboken och en kommentar till Andra Moseboken.

Johannes Cassianus (semi-pelagian) (319–430 e.Kr.)

Bland kättarna

Ebioniterna citerar en del av 2 Mosebok 33:20 som ”lagen”. Klemenss erkännanden, kap. 29, s. 122

Den pelagianske kättaren Teodor av Mopsuestia (392–423/429 e.Kr.) citerar 2 Mosebok 32:4. Kommentar till Hosea, kap. 2, s. 45

Fråga: Vad säger den ”parallella Pentateuken” (Döda havsrullarna 4Q158) i 2 Mosebok?

S: Här är en liten del av den. De skriftställen som den hänvisar till är i kursiv stil. Översättningen är hämtad från The Dead Sea Scrolls Study Edition, volym 2, s. 307.

”2 Mos 20:12–17 din [far] och din mor [så att dina dagar på den mark som YHWH, din Gud, ger dig förlängs. Du skall inte döda. Du skall inte begå äktenskapsbrott. Du skall inte stjäla. Du skall inte avlägga] falskt vittnesbörd [mot] din [nästa]. Du skall inte begära din nästa[s] hustru, eller hans hus, eller hans tjänare, eller hans tjänarinna, eller hans åsna, eller något av det som tillhör din nästa.] Och YHWH sade till Mose: 5 Mos 5:30–31: Gå och säg till dem: Gå tillbaka till [era tält! Ni ska dock stanna här hos mig, ty jag ska förklara för er alla bud, lagarna] och föreskrifterna, som ni ska lära dem, så att de ska följa dem i det land som [jag ger dem så att de kan ta det i besittning…] Och folket vände tillbaka, var och en till sitt tält. Men Mose stannade kvar i [YHWH:s] närvaro….”

Fråga: Vilka är några av översättningsskillnaderna mellan den hebreiska texten och den grekiska Septuaginta i 2 Mosebok?

S: Här är några av dem i de 1 213 verserna i 2 Mosebok. För att ge ett urval av variationerna mellan den masoretiska texten och Septuaginta fokuserar följande på kapitel 30. Om inte annat anges är den första frasen den masoretiska texten (MT) och den andra Septuaginta (LXX).

2 Mos 1:5 ”Och alla de själar som härstammade från Jakobs länder var sjuttio själar, eftersom Josef var i Egypten.” (MT) jämfört med ”Men Josef var i Egypten. Och alla de själar som föddes av Jakob var sjuttiofem.” (Septuaginta) Döda havsrullarna anger också 75 ättlingar. I Apostlagärningarna 7:14 nämnde Stefanus 75 ättlingar.

2 Mos 1:22 ”födda” jämfört med ”födda till hebréerna” (den samaritanska Pentateuken, Septuaginta och Targumerna)

2 Mos 2:25 ”[Gud] kände till/var bekymrad över dem” jämfört med ”[Gud] gjorde sig känd för dem” (The Expositor’s Bible Commentary vol. 2 säger att Septuaginta har fel här.)

2 Mos 3:6 ”Jag är era fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud. Och Mose gömde sitt ansikte, ty han fruktade att se på Gud.” (MT) jämfört med ”Jag är din fars Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud; och Mose vände bort sitt ansikte, ty han var rädd att blicka på Gud.” (Septuaginta) jämfört med: ”Jag är era fäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud. Mose darrade av fruktan och vågade inte se” (Samaritanska Pentateuken, Apg 7:32)

2 Mos 3:19 ”gå, om inte en mäktig hand tvingar dig” jämfört med ”gå, nej, inte genom en mäktig hand” (Septuaginta, Vulgata)

2 Mos 4:22 ”min förstfödde son” jämfört med ”mitt eget folk” (samaritisk Pentateuk)

2 Mos 8:22 ”skilja åt/behandla annorlunda” jämfört med ”skilja ut på ett underbart sätt” (I *The Expositor’s Bible Commentary*, vol. 2, s. 356, står det att översättarna av Septuaginta missförstod det hebreiska ordet här)

2 Mos 8:32 ”över ditt folk” jämfört med ”av ditt folk” (Septuaginta)

2 Mos 8:23 ”göra en åtskillnad” jämfört med ”ge befrielse/förlossning” i Septuaginta och Vulgata.

2 Mos 9:32 Ett hebreiskt ord för den andra sädssorten, troligen ”emmer” jämfört med ”råg” i Septuaginta och ”örter” i den koptiska versionen. (I The Expositor’s Bible Commentary, volym 2, står det att sädssorten emmer har påträffats i egyptiska gravar, medan sädssorten spelt inte har det.)

2 Mos 12:22 ”tvättfat” jämfört med ”tröskel”

2 Mos 12:40 ”Israels barn bodde i Egypten” (MT, Döda havsrullarna 2Q2 (=2QExod(a)), Apg 7:6; 1 Mos 15:13) jämfört med ”Israels barn bodde i Egypten och Kanaan” (Septuaginta) jämfört med ”Israels barn och deras fäder bodde i Egypten och Kanaan” (den samaritanska Pentateuken). Josephus, som skrev omkring år 93–94 e.Kr. i *Antiquities of the Jews* 2.15.2, säger också att de var i Egypten i 215 år, vilket stämmer överens med den samaritanska Pentateuken och Septuaginta. Josephus uppgav att det var 430 år efter att Abraham kom till Kanaan. Se http://dssenglishbible.com/scroll2Q2.htm för mer information om 2Q2.

2 Mos 14:25 ”flyttade” kontra ”blockerade/fastnade” (samaritisk, Septuaginta, syrisk)

2 Mos 15:8 ”andedräkt från dina näsborrar” kontra ”andedräkt från dig” (samaritisk Pentateuk)

2 Mos 18:5 ”äta bröd” (MT, Septuaginta) jämfört med ”offra bröd” (syrianska, targumerna, Vulgata)

2 Mos 18:12 ”förde” (MT, Septuaginta) jämfört med ”offrade” (syrianska, Targum och Vulgata). I The Expositor’s Bible Commentary, vol. 2, s. 413–414, står det att ”förde” är det korrekta ordet, och att ”offrade” endast var en tolkning.

2 Mos 19:18 ”hela berget” jämfört med ”hela folket” i några hebreiska manuskript och Septuaginta.

2 Mos 20:12 ”… din mor, så att du får leva länge” (MT) jämfört med ”… din mor, så att det må gå dig väl och så att du får leva länge i det goda landet” (Septuaginta). 5 Mos 5:16 lyder ”… din mor, så att du får leva länge och så att det må gå dig väl i landet”.

2 Mos 20:17 följs omedelbart av 5 Mos 11:29–30 och 27:2b–3a,4–7, där israeliterna uppmanas att bygga templet på berget Gerizim i den samaritanska Pentateuken.

2 Mos 20:18 I Nash-papyrusen är det sjätte och sjunde budet ombytta.

2 Mos 20:24 ”på den plats där jag har låtit mitt namn” jämfört med ”på varje plats där jag kommer att låta mitt namn” (den samaritanska Pentateuken)

2 Mos 22:8 ”Husets herre skall träda fram inför Elohim” jämfört med ”Husets herre skall träda fram inför El” (den samaritanska Pentateuken) (The Anchor Bible Dictionary, vol. 5, s. 938). Där står det att den samaritanska Pentateuken ”undviker varje antydan till polyteism: t.ex. har de pluralformade predikaten med ’elohim’ i MT (1 Mos 20:13; 31:53; 35:7; 2 Mos 22:8) ändrats till singular.”) (I den grekiska Septuaginta är det Theon)

2 Mos 23:20 ”Se, jag skall sända en ängel framför dig för att bevaka dig på vägen och föra dig till den plats som jag har berett.” jämfört med ”Och se, jag sänder min ängel framför ditt ansikte, så att han må föra dig in i det land som jag har berett åt dig.”

2 Mos 23:21 ”Var uppmärksam inför honom och lyssna till hans röst. Var inte upprorisk mot honom, ty han kommer inte att förlåta dina överträdelser; ty mitt namn är i honom.” jämfört med ”Akta dig och lyssna till honom, och var inte olydig mot honom; ty han kommer inte att ge efter för dig, ty mitt namn är på honom.”

2 Mos 23:25 ”han [Gud] skall välsigna” jämfört med ”jag skall välsigna” (Septuaginta, Vulgata)

2 Mos 24:10 ”Och de såg Israels Gud. … klarhet” jämfört med ”Och de såg den plats där Israels Gud stod … renhet”

2 Mos 24:11 ”Han sträckte inte ut sin hand mot Israels söners förnämsta. Och de såg Gud” jämfört med ”det saknades inte ens en enda, och de framträdde på Guds plats”

2 Mos 28:23–28 finns i den hebreiska masoretiska texten och i den complutensiska Septuaginta. Döda havsrullarna 4Q22 (=4QPaleoExodus(m)) innehåller fragment av 28:22–24, 26–28, 30–43. Saknas i Septuaginta-versionerna Vaticanus och Alexandrinus.

2 Mos 29:9 ”på Aron och hans söner” jämfört med ”på dem” i Septuaginta.

2 Mos 30:1 ”Ett altare, en plats för rökelsebränning” jämfört med ”ett rökelsealtare” i Septuaginta.

2 Mos 30:1 ”akaciaträ” jämfört med ”förruttnelsefritt trä” i Septuaginta.

2 Mos 30:6 ”[altaret] framför/inför förlåten” (MT, Septuaginta) jämfört med ”[altaret] bakom förlåten” (den samaritanska Pentateuken)

2 Mos 30:12 ”förintelse” jämfört med ”plåga” i Septuaginta

2 Mos 30:21 ”fötterna, så att de inte dör” jämfört med ”fötterna med vatten; närhelst de går in i vittnesbördets tabernakel, skall de tvätta sig med vatten, så att de inte dör.” (Kanske upprepade översättaren av Septuaginta av misstag en del av en rad.)

2 Mos 30:27,28 Septuaginta lade till ”och alla dess möbler” fyra gånger

2 Mos 30:35 ”saltat, rent och heligt” jämfört med ”ett rent och heligt verk” i Septuaginta

2 Mos 31:4–5 ”brons och i att hugga stenar till infattningar” jämfört med ”mässing och blått, purpur och spunnet scharlakansrött samt stenarbeten”

2 Mos 32:29 ”Idag ska ni helga er” jämfört med ”Idag har ni helgat er” (grekiska, Vulgata)

2 Mos 33:16 ”är utmärkta” jämfört med ”skall förhärligas” (The Expositor’s Bible Commentary, volym 2, s. 356, säger att översättarna av Septuaginta missförstod det hebreiska ordet här)

Källförteckning för denna fråga: den hebreiska översättningen är hämtad från Jay P. Greens Literal Translation och Septuaginta-översättningen är hämtad från Sir Lancelot C.L. Brentons översättning av The Septuagint: Greek and English. The Expositor’s Bible Commentary, The Anchor Bible Dictionary, vol. 5, samt fotnoterna i NASB-, NIV-, NKJV- och NRSV-biblarna har också använts.