< Bibelfråga ur 2 Samuelsboken

Fråga: När delades 2 Samuelsboken upp från 1 Samuelsboken?

S: I dagens judiska biblar utgör de en enda bok. 1 och 2 Kungaboken utgör också en enda bok. 1 och 2 Samuel delades upp när Septuaginta översattes omkring 250 f.Kr. I Septuaginta kallas de respektive 1, 2, 3 och 4 Kungaboken.

Det spelar ingen roll om 1 och 2 Samuelsboken betraktas som en eller två böcker. Det viktiga är innehållet i 1 och 2 Samuelsboken.

F: Hur skiljer sig 2 Sam från 1 Krön 1–21?

S: De täcker samma tidsperiod och är likartade. 1 Krönikeboken ägnar dock mer uppmärksamhet åt släktregister och utelämnar de dåliga saker som David gjorde. Dessutom är lovsången i 2 Samuelsboken 22 mycket lik Psalm 18.

F: Vilka arkeologiska bevis har vi i 2 Sam för Davids regeringstid?

S: Före 1993 hade vi inga, men nu har vi tre arkeologiska fynd som kan hänvisa till David.

Tel Dan-stelen tillverkades av dyrbar sten av en arameisk härskare omkring 800 f.Kr. Den nämner ”Joram, son till Ahab, kung över Israel” och ”Ahaziahu, son till Joram, kung av Davids hus”.

Mesha-stelen (11–18) i Moab nämner ”[Da]vids hus”. Du kan se en bild av Mesha-stelen, även kallad den moabitiska stenen, i Rose Book of Charts, Maps & Time Lines, s. 77.

Shoshenq-relieferna i Theben, Egypten, minns farao Shoshenq/Shishaks plundringståg in i Juda år 925 f.Kr. Där nämns ”Davids högland/höjder”.

Se http://theophilogue.com/2009/04/24/extrabiblical-evidence-for-king-david/ (4 januari 2014) för mer information.

Fråga: Varför står amalekiternas ord i 2 Sam 1:4–10 i strid med berättelsen om Sauls död i 1 Sam 31:3–5?

S: Detaljerna skiljer sig åt. I 1 Samuelsboken 31:3–5 hade bågskyttarna träffat Saul. Efter att ha blivit dödligt sårad begick Saul självmord. Filistéerna tog Sauls rustning för att pryda sitt tempel. Amalekiten sa att det var stridsvagnar och ryttare, att han dödade Saul och att filistéerna lämnade kvar rustningen så att amalekiten kunde hämta den senare.

Det enklaste svaret är att amalekiten ljög, eftersom han trodde att David skulle ge honom en belöning. Tydligen stötte amalekiten på Saul innan filistéerna plundrade de döda, eftersom amalekiten kom undan med kronan och armbandet. Det vore också mycket märkligt om amalekiten befann sig i israeliternas läger som soldat för israeliterna. Det är mer troligt att amalekiten befann sig i området efter striden och kom dit i efterhand för att plundra de döda på värdesaker.

Josephus försökte felaktigt förena amalekitens ord med 1 Samuelsboken 31, men det finns ingen anledning att försöka om amalekiten ljög.

Fråga: Finns det idag, i 2 Sam 1:4–16, tillfällen då människor lögnaktigt berättar att de begått synder när de i själva verket inte har gjort det?

S: I amalekitens fall såg han stora potentiella fördelar och ingen nackdel med att göra så. Han skulle säkert inte ha trott att David skulle anse det vara fel. På samma sätt kan människor idag ljuga om att ha begått synder när a) de inte anser att det är fel, eller b) de inte ser någon nackdel med att ”förbättra sitt rykte” genom att göra så, eller c) de ser en fördel i att göra så.

Vad amalekiten helt missade var att David framför allt var en ädel man med heder, vilket Saul, liksom många andra, inte var. Många i världen förstår inte begreppet en man eller kvinna med heder.

Fråga: Varför dödade David i 2 Sam 1:6–15 den man som påstods ha dödat Davids fiende?

S: David ansåg att respekten för kungaämbetet var viktigare än hur snabbt han själv kunde bli kung. David kanske också var mindre orolig för att Gud skulle bryta sitt löfte än för att folket inte skulle respektera regeringen. Dessa två frågor – förtroendet för att Gud i slutändan ordnar upp saker och ting, och förtroendet för att Guds tidplan är den bästa – är viktiga aspekter av vår tro på Gud även idag.

Å andra sidan, om folket hade hört att David hade skonat och till och med belönat mannen som dödat den förra kungen, skulle David inte ha betraktats som en legitim kung, eftersom han belönade dem som dödat hans föregångare.

Fråga: Hur är dikten i 2 Sam 1:19–27 uppbyggd?

S: Dessa verser innehåller en typ av hebreisk litterär symmetri som ofta förekommer i Gamla testamentet och som kallas kiasm. Det var uppenbarligen en berömd dikt, eftersom författaren till 2 Samuelsboken nämner att den finns i Jashars bok. Här är diktens struktur.

2 Sam 1:19 Jonatan (underförstått)

— 2 Sam 1:20 båda männen (underförstått)

— — 2 Sam 1:21 Saul (uttryckligt)

— — — 2 Sam 1:22–23 Jonatan och Saul (uttryckligt)

— 2 Sam 1:24 Saul (uttryckligt)

— 2 Sam 1:25-26 Jonatan (uttryckligt)

2 Sam 1:27 båda männen (underförstått)

Som en intressant sidonotering kallas en sådan begravningssång på hebreiska, liksom Klagovisorna, för en qyn när den åtföljs av klagande rop. I Irland kallas en begravningssång som åtföljs av klagande rop för en ”keen”. David beordrade att detta skulle läras ut till männen i Juda eftersom David ännu inte var kung över Israel.

Fråga: Varför sa David i 2 Sam 1:23 att Saul var ”älskad och behaglig i livet”, när Saul upprepade gånger försökte döda David?

S: David skulle ha haft mycket att klaga på om han hade valt att göra det. David var artig och påminde om den tidigare och bättre delen av Sauls liv.

Man skulle naturligtvis kunna förvänta sig att David hyste ett bittert hat mot Saul i sitt hjärta. Hans uttalanden här visar att han valde att inte hysa detta agg. På samma sätt har vi ett val om vi vill hysa hat och agg i våra hjärtan eller inte. Matteus 18:21–35 och 1 Korintierbrevet 13 visar att vi inte får göra det.

Fråga: I 2 Sam 1:23–24, när bör vi bortse från de negativa och misstänksamma sakerna om en person och bara säga det positiva, precis som David gjorde?

S: David verkade lite överdriven i sin lovsång till Saul, och Skriften återger troget vad han sjöng. Man behöver inte säga något negativt om en person; ibland är det bättre att tiga. David hade tre syften här. Han ville uppriktigt sörja sin vän Jonatan. David ville göra det klart att han inte hade bidragit till eller medverkat till den tidigare kungens död. David ville vinna stöd från de nordliga stammarna. En viktig punkt i detta är att David inte visar någon som helst bitterhet mot Saul.

Fråga: I 2 Sam 1:26 står det att Davids kärlek till Jonatan översteg den han kände för kvinnor – betyder det att de hyste romantiska känslor för varandra?

S: Nej. Det hebreiska ordet här, ”aheb”, betyder vänskaplig kärlek. Det används inte för homosexualitet någon annanstans. Människor kan ha starka vänskapskänslor utan att det innebär ett romantiskt förhållande.

Fråga: I 2 Sam 2:1, vilka var konsekvenserna av att David smordes till kung över Juda?

S: David hade redan smorts till kung i enrum av Samuel, ungefär femton år tidigare. Men att offentligt smörja David till kung skulle orsaka stor uppståndelse. För det första skulle det vara en tydlig signal till filistéerna att han inte var deras vasall. För det andra väntade David i femton år på att Saul, Herrens smorde, skulle dö innan han själv blev kung. Men David tänkte inte acceptera att Ish-Boshet, som inte var utvald av Gud, skulle bli nästa kung. När David kröntes till kung över Juda skulle detta innebära en splittring från resten av Israel, vilket skulle leda till ett inbördeskrig.

Fråga: Varför ville Gud, enligt 2 Sam 2:1, att David skulle göra Hebron till sin huvudstad?

S: Skriften säger inte det, men vi kan se fem skäl.

1. Hebron var en av de största städerna i Juda.

2. Historiskt sett begravdes Abraham och patriarkerna där.

3. Israeliterna i norr hade ännu inte accepterat David som kung.

4. Hebron låg i bergen, högre upp än någon annan stad i Juda, och var därmed bättre skyddad mot angrepp. Jerusalem, som låg 19–20 miles nordnordöst om Hebron, skulle ha varit ett ännu bättre val, men Jerusalem var fortfarande under jebusiternas kontroll.

5. Hebron var en av städerna i Juda dit David tidigare hade skickat krigsbyte, enligt 1 Samuelsboken 30:31.

Fråga: Varför sände David i 2 Sam 2:5–7 särskilt budbärare till staden Jabesh i Gilead?

S: De kanske trodde att deras handlingar för att hedra Saul och Jonatan skulle göra den nye kungen, David, arg på dem. David sände medvetet budbärare för att försäkra dem om att så inte var fallet, och att David respekterade minnet av Saul och Jonatan. Detta var också ett klokt drag från Davids sida för att på ett fredligt sätt försöka vinna över folket i Jabesh-Gilead så att de skulle acceptera honom som kung.

F: I 2 Sam 2:8, varför kallas Ish-Boshet för Esh-Baal i 1 Krön 8:33; 9:39?

S: Baal kan betyda herre, Herre eller en kanaanitisk gud. ”Esh-Baal” betyder ”Baalens eld”, och ”ish” betyder man. Saul gav sin son namnet Ish (man) av Baal, troligen med avsikten att det skulle betyda herre eller Herre. Författarna eller kopisterna ändrade förmodligen namnet till bosheth, vilket betyder skam. Ish-Boshet kan också vara den Ishvi som nämns i 1 Sam. 14:49.

F: Varför stödde inte Abner David i 2 Sam 2:8?

S: Om Abner hade gjort det, skulle det ha förhindrat sju års inbördeskrig. Även om Skriften inte säger något om detta, bör man komma ihåg att Abner troligen var en av de arméledare som tidigare förföljde David. Abner var en kusin till Saul, så efter Sauls son skulle han ha haft anspråk på tronen. Ofta lider människor av ett av två problem. Antingen är de inte lojala när de borde vara det, eller så är de lojala mot det de inte borde vara lojala mot.

Som en parentes kan nämnas att David regerade endast över Juda i sju och ett halvt år, och Ish-Boshet regerade i norr i två år. Det innebär att Abner ledde de nordliga arméerna i fem och ett halvt år innan han agerade kungamakare och krönte Ish-Boshet till kung, som vid den tiden var 40 år gammal. Lägg märke till att det inte står att Israels folk krönte Ish-Boshet till kung; det var endast Abner som gjorde det. Abner kan ha varit mycket upptagen med att driva filistéerna ut ur Israel. Abner var mer intresserad av att behålla makten än av vare sig nationell enhet eller att göra Ishboshet till kung. Men efter att Ishboshet tillrättavisat Abner för att han tagit en av Sauls bihustrur till sig, insåg Abner att hans makt var inskränkt och gick då över till Davids sida, där han hoppades fortfarande kunna ha makt under eller vid sidan av Joab.

Ett utmärkt exempel var den briljante tyske kemisten Fritz Haber. Han var upphovsmannen till Haber-processen, som var ett sätt att utvinna kväve ur luften. Detta gjorde det möjligt för Tyskland att tillverka sprängämnen utan att vara beroende av import från Chile eller andra länder. I Isaac Asimovs *Book of Facts*, s. 254, påpekas att om det inte vore för Habers arbete skulle Tyskland ha tvingats dra sig ur första världskriget redan 1916. Haber ledde också Tysklands utveckling av giftgas under första världskriget. I Isaac Asimovs *Book of Facts*, s. 254, nämns också att Haber förvisades när Hitler kom till makten, eftersom Haber var jude.

Vad är allt det som du är lojal mot?

Fråga: I 2 Sam 2:8, när ska vi idag tålmodigt vänta på att ondskan ska försvinna, fly om det behövs, och när ska vi stå upp och kämpa, antingen för det som Gud har gett oss eller det som Gud har gett andra?

S: Att David tålmodigt väntade på Saul och att han inte var villig att tolerera Ishboshet är ett intressant exempel på när det är bäst att vara tålamodig och när det inte är det.

Ett förenklat svar är att slåss när Gud vill att vi ska göra det, och inte slåss när Gud inte vill det. Men hur vet vi då när Gud vill att vi ska slåss?

Kristna förföljs i Kina, Nordkorea, Afghanistan, Iran, Assam i Indien och norra Nigeria. Naturligtvis bör USA inte dela upp sin militär i sex delar och attackera Kina och de övriga fem områdena för att försvara de förtryckta på en gång. Så hur avgör man när man ska försvara andra och när man inte kan göra det?

Fråga: Varför skulle Abner och senare Ishboshet, enligt 2 Sam 2:8–11, placera Israels huvudstad på östra sidan av Jordanfloden?

S: Kom ihåg att filistéerna hade ockuperat en ganska stor del av landet mellan Juda och Galileiska sjön. En huvudstad på östra sidan skulle vara svår för dem att nå. Mahanaim var troligen väl befäst, eftersom David flydde dit när han flydde från Absalom.

F: Vem var ashuriterna i 2 Sam 2:9?

S: Det var troligen människor från en by som hette Ashuri. Folket från Asers stam bodde längre bort. Dessa kom inte från Assur, Assyriens tidiga huvudstad.

F: I 2 Sam 2:10, regerade Ish-Boshet i två år, eller regerade David i sju och ett halvt år i Hebron enligt 2 Sam 2:11 och 2 Sam 5:5?

S: Kristna har två olika svar.

David regerade över Juda endast i sju och ett halvt år: Ish-Boshet, Abner och den israeliska armén tvingades dra sig tillbaka österut över Jordanfloden efter filisternas seger. Ish-Boshet utsågs först till kung över Gilead, Ashuri och Jizreel, enligt 2 Sam 2:8–9. Först efter fem och ett halvt år återerövrade de tillräckligt med territorium väster om Jordanfloden. Därför hade Israel ingen kung under 5 1/2 år, därefter regerade Ish-Boshet i två år, och sedan David.

David regerade i Hebron i sju och ett halvt år: Även om det kan ha förekommit en liten fördröjning innan Ish-Boshet kröntes, avsåg perioden på sju och ett halvt år hela den tid som David regerade i Hebron innan han erövrade Jerusalem och började regera där. Mellan den tidpunkt då Ish-Boshet mördades och David regerade i Jerusalem regerade David ingen annanstans än i Hebron. Därför var Ish-Boshet kung över Israel i två år, därefter var David kung över både Israel och Juda i fem och ett halvt år i Hebron, varefter David flyttade sin huvudstad till Jerusalem.

Den första tolkningen är dock troligen den rätta; det finns inget som tyder på att Abner krönte Ish-Boshet omedelbart.

Fråga: Varför förföljde Asael just Abner i 2 Sam 2:19–24, och varför slog Abner honom med spjutets bakdel?

S: Joab och Abisai förföljde också specifikt Abner i 2 Samuelsboken 2:24. Kanske insåg de att Abner både var makten bakom upproret och en duglig general, och att om de bara dödade honom skulle israeliterna underkasta sig. Asael sprang mycket fort; kanske hade han en smalare kroppsbyggnad än Abner (som var äldre) och de andra. Abner verkade inte särskilt orolig för att Asahel skulle döda honom; men han insåg att detta krig skulle avslutas med betydligt större svårigheter om han dödade Joabs och Abishais bror. Kanske hade Abner, istället för att vända sig om och använda spjutets vassa ände, bara tänkt att såra Asahel. Men oavsett vad Abner hade för avsikt slutade slaget med att döda Asahel, som inte hade förväntat sig detta.

F: I 2 Sam 2:19–24 var Asahel övertygad om att hans snabba löpning räckte för att besegra en mäktig, välrustad krigare. Asahels övermod blev ödesdigert. Finns det situationer idag där någons skicklighet inom ett område ger dem ett falskt självförtroende inom ett annat område?

S: Detta kan vara vanligt i näringslivet när framgång inom en bransch får företagsledare att tro att de kan bredda sig till andra branscher. Ibland har de rätt, och ibland har de fel. Ibland antar politiker och läkare, som har stor erfarenhet eller kunskap inom ett område, att deras expertis gäller för alla områden.

F: Varför slutade Joab att förfölja Abners armé i 2 Sam 2:26–32?

S: Det står inte i Skriften. Kanske insåg Joab att detta var ett meningslöst krig, och han var glad att få sluta så snart Abner gjorde det. Men om Abner inte hade tagit upp tanken på barmhärtighet, hade Joab kanske låtit armén fortsätta strida för att döda så många israeliter som möjligt.

F: Varför var förlusterna i 2 Sam 2:30–31 så ojämna, 360 mot 20?

S: David lärde sig troligen om nya vapen och nya tekniker genom att strida mot filistéerna, genom att strida på samma sida som filistéerna från Gat (1 Sam. 27) och genom att ha några av filistéerna i sin armé. (De kallades keretiter och peletiter.) I 2 Sam. 1:18 står det också att David lärde sina soldater att använda båge och pilar. Dessutom hade David erfarna soldater, och många av de erfarna soldaterna i Sauls armé hade dödats av filistéerna på berget Gilboa.

F: Betyder 2 Sam 3:1 att det pågick strider hela tiden under sju och ett halvt år?

S: Det var ett tillstånd av fientlighet, inte ständiga strider. Kom ihåg att både Abner, David och Joab hade fullt upp med att bekämpa filistéerna. Mitt under dessa fientligheter begärde David av Ish-Boshet att Davids hustru Mikal skulle återlämnas till honom, och Ish-Boshet efterkom detta utan att klaga. Som vi kommer att se senare i 2 Samuelsboken 3–4 finns det olika slags lojalitet och olika slags illojalitet. Under nästan hela denna tid var Abner lojal mot Ish-Boshet, men den större frågan är: ”Var han lojal mot Gud?”

Fråga: I 2 Sam 3:1–5 och 2 Sam 5:13–16, borde David ha gift sig med alla dessa hustrur?

S: Nej, några av deras barn skulle senare orsaka David mycket sorg. I 5 Mosebok 17:17 står det att kungen inte får ta sig många hustrur, så att hans hjärta inte vänds bort från hans lojalitet mot Gud. Efter att David hade gift sig med Mikal, Ahinoam och Abigail gifte han sig vidare med Maaka, Haggit, Abital och Eglah. Skriften nämner inte Chileab/Kileab/Kaleb igen, så han dog troligen innan han blev vuxen. Tre av hans hustrurs söner – Amnon, son till Ahinoam, Absalom, son till Maaka, och Adonia, son till Haggit – skulle orsaka David mycket sorg och få sina liv tragiskt avslutade.

Fråga: Finns det några arkeologiska bevis för kungariket Geshur i 2 Sam 3:3 och 1 Krön 2:23?

S: Ja. Ett nedbränt palats, med en ölsil inuti, har daterats till 1100–1000 f.Kr. enligt Timothy Renner och Ira Spar i ”The Land of Geshur Project” i New Jersey Archaeological Consortium Newsletter 3 (1988). Denna förstörelse utfördes troligen av Joab och israeliterna strax innan David begick äktenskapsbrott med Batseba.

F: Vad vet vi om Rizpa i 2 Sam 3:7?

S: Rizpa var Sauls bihustru, eller andra hustru. När Ish-Boshet blev kung var det sed att kungar ärvde sin fars bihustrur. Detta skulle göra Rizpa till Ish-Boshets fars hustru, vilket är ganska obehagligt. Denna sed strider mot 3 Mosebok 18:8 samt 1 Korintierbrevet 5:1 i Nya testamentet. Sedan hade Abner sexuellt umgänge med henne. Vi vet inte säkert om Rizpa hade något att säga till om i dessa sammanhang. Det var Rizpa som skyddade de utsatta döda kropparna av sju av Sauls manliga ättlingar i 2 Samuelsboken 21:8–11. Trots sitt förflutna som ”delad mellan flera” var Rizpa trogen sin släkts värdighet.

Fråga: I 2 Sam 3:8, är lojalitet en ömsesidig sak, eller med andra ord, har en ledare något ansvar att vara lojal mot sina anhängare?

S: Abner antog det och kände sig förrådd av Ish-Boshets anklagelse. De som sätter en ledare på plats förväntar sig att ledaren ska göra det han eller hon är utsedd att göra. Ledare förväntas troget ta hand om sin position och dem som står under dem.

Notera att Abner inte sa ”hund”, utan ”ett hundhuvud”, vilket ändå är nedsättande. Judiska kommentatorer tolkade detta som att Abner tappade humöret och ilsket frågade om Ishboshet såg ner på Abner som om han bara vore ledaren för en hundflock. Abner överdriver och drar förhastade slutsatser utifrån Ishboshets missnöje över vad Abner betraktar som en bagatell. Det kunde dock bidra till att bana väg för att Abner senare skulle ta makten, och Ishboshet såg inte detta som en bagatell.

Fråga: Vad menade Abner med ”Vem tillhör landet?” i 2 Sam 3:12?

S: Detta kan vara ett fall av strategisk tvetydighet från Abners sida. Å ena sidan hade Abner gjort Ishboshet till kung, vilket gav Abner en mäktig position med kontroll över det norra riket. Å andra sidan var David den rättmätige kungen som utsetts av Gud, och Abner insåg att David egentligen borde vara kung över hela Israel. Båda betydelserna passar in i att Abner säger till David: ”Jag har den faktiska kontrollen över det norra riket, och jag överlämnar det till dig. Så var snäll och ta väl hand om mig.”

Fråga: Varför tog David i 2 Sam 3:14–16 och 1 Sam 25:44 Mikal ifrån hennes make Palti/Faltiel?

S: När en man gifter sig med en kvinna som fortfarande är gift, och maken varken har skilt sig från henne eller övergivit henne, uppstår en komplicerad situation. David lämnade henne inte frivilligt, utan tvingades fly av Michals far, kung Saul. Det nämns inte om Michal protesterade mot det andra äktenskapet eller inte. David hade som första make rätt att kräva tillbaka henne. Det nämns dock inte heller om David gjorde det som var bäst, eller om han främst drevs av kärlek till Michal eller av stolthet. Eftersom hon ”togs ifrån” Faltiel tyder det på att David inte skadade Faltiel, som befann sig i en ganska besvärlig situation gentemot sin kung. Palti och Michal var lojala mot varandra, men det fanns ett tidigare åtagande mellan David och Michal.

Eftersom David dessutom hade ”giftat in sig” i Sauls familj, kunde detta stärka Davids anspråk på tronen efter Saul i ögonen på israeliterna i det norra kungariket.

Att gifta om sig kan vara en komplicerad situation idag. Det är åtminstone viktigt att prata med alla inblandade.

I 2 Samuelsboken 3:16 följde Faltiel Michal till staden Bahurim, troligen cirka 1,5 miles nordost om Jerusalem. Senare skulle Simei, från Sauls hus, komma från samma stad för att förbanna David i 2 Samuelsboken 16:5–8.

Fråga: Bryter David i 2 Sam 3:14–16 mot 5 Mos 24:1–4, där det står att en man som skiljer sig från sin hustru och hon gifter sig med en annan inte får ta tillbaka henne igen?

S: Egentligen inte. David skilde sig aldrig från Michal; det var Saul som tog henne ifrån David.

Fråga: Varför anklagade Joab i 2 Sam 3:24–25 Abner för bedrägeri och för att han bara hade kommit för att spionera på David?

S: Vi ser inte att Joab hade någon grund för att säga detta. Det kunde dock ha framstått som en möjlighet. Joab var snabb att påpeka detta eftersom han inte ville ha en konkurrent som högsta befälhavare i Davids armé. Dessutom hade hela detta krig startat på grund av Abner, och lojala män från Juda hade dödats, däribland Joabs bror, och Joab skulle vara missnöjd med att David höll fest med sin brors mördare.

Abner var med stor sannolikhet ärlig i sina kontakter med David. I 2 Samuelsboken 3:1, när Davids styrkor blev starkare och Abners svagare, insåg Abner hur det skulle sluta, eftersom Ish-Boshet inte frivilligt skulle avstå från att vara kung. Abner insåg alltså att detta var den enda utvägen.

Joab verkade veta en hel del om bedrägeri. Det var Joab som beslutade sig för att mörda Abner utan att berätta det för David i 2 Samuelsboken 3:26–30. Joab hade gått från att lyda, följa och tjäna David till att göra vad han själv ansåg vara bäst för sig själv. Även om Abner hade dödat Asael i strid – och inte av misstag – var Hebron en fristad, så Abner skulle åtminstone ha rätt till en rättegång. Men Joab brydde sig inte om det heller.

Ibland anklagas en person som agerar hederligt för illojalitet, till och med av dem som själva är förrädiska. Joab anklagade Abner för att vara förrädisk, men det var i själva verket Joab som var förrädisk.

Fråga: Var Joab lojal mot David i 2 Sam 3:26–30?

S: Ja och nej. Joab hyste visserligen en viss lojalitet mot David, men Joab ansåg att sina egna intressen – däribland hämnd och att bevara sin ställning – var viktigare än hans lojalitet mot David. Precis som det finns partiell lydnad finns det också partiell lojalitet. Joab kunde rättfärdiga sin lojalitet genom att skylla på att han aldrig förrådde David och att han inte gick emot något som David uttryckligen hade befallt. Men Joab visste med säkerhet vad David ville, och Joab motarbetade på ett förrädiskt sätt Davids vilja och fick sin kung att framstå som en förrädisk lögnare. Man kan undra om partiell lojalitet överhuvudtaget räknas som lojalitet.

Fråga: Varför dödades Abner, Ish-Boshet och Amasa alla under det femte [revbenet] i 2 Sam 3:27, 2 Sam 4:6 och 2 Sam 20:10?

S: Detta var troligen ett uttryck som betydde att de blev knivhuggna i den nedre delen av revbenen. Vissa tror att detta betyder ”knivhuggen i magen”, och BSB översätter det som ”knivhögg honom i magen”.

F: Var Davids rike verkligen fritt från skuld för Abners blod i 2 Sam 3:28–36?

S: Kanske inte. Det var Joab och hans bror Abisai, som agerade på eget bevåg, som dödade Abner. De kanske tänkte på det ansvar som anhöriga till en mördad man (Asael) har att ställa mördaren inför rätta. Abner mördade dock inte Asael; han dödade honom hedervärt i strid. Ändå agerade David inte rättvist och arresterade inte Joab och Abisai för att avrätta dem för mord. Å andra sidan insåg David att om han arresterade Joab och Abisai, kunde det hända att det var han själv som skulle avrättas; det vill säga, om David inte förlitade sig på Gud.

Fråga: Varför förbannade David i 2 Sam 3:39 endast Joab istället för att avrätta honom?

S: Joab ansåg att Abner bara var en opportunist, och kanske var han det i viss mening. Joab ville hämnas sin brors rättmätiga död i strid. Joab visade här att han både såg till sina egna intressen och till vad han ansåg vara bäst för Israel; att följa David var inte hans främsta prioritet. Att David inte disciplinerade sina befälhavare och söner när det behövdes verkar vara en av Davids största svagheter. I viss mening satte David sina lojala relationer med Joab, Abisai och sina söner högre än sin trogna tjänst för att fullfölja Guds vilja. David rättfärdigade detta med att han inte var mäktig nog att straffa Joab och Abisai.

David såg Abner som en hedervärd man och samtidigt som en tidigare motståndare. Han sörjde Abner uppriktigt, men det var också ett medieuppträdande för att övertyga alla om att David inte hade något med detta att göra. I 2 Samuelsboken 3:31–38 måste det ha varit oerhört, oerhört obehagligt för Joab och Abisai att befinna sig bland folket och ledarna när David offentligt sörjde Abner.

Fråga: Varför mördade Rekab och Baana Ish-Boshet i 2 Sam 4:1–2, 4–8?

S: Det berodde troligen inte på något hat mot Ishboshet. Det verkar som om Abner ändå hade tvingat på Ishboshet kungavärdigheten. Men nu när deras duktige general Abner var borta, och vissa adelsmän i norr var villiga att gå över till David, uppstod panik och dessa män insåg att det inte fanns något hopp om att det norra riket skulle segra. De trodde också att Ish-Boshet aldrig skulle gå med på att kapitulera, och därför ansåg de att den enda utvägen var att på ett förrädiskt sätt ta saken i egna händer.

Man skulle kunna hävda att Rekab och Baana utförde Guds hemliga/yttersta vilja, eftersom Gud använde detta sätt för att föra hela riket till David. Men de gick emot Guds uppenbarade vilja, nämligen att vi inte får mörda. Gud använder ibland onda handlingar och onda människor för att uppnå sina mål, men det befriar inte dessa människor från ansvaret för att ha trotsat Guds bud.

Fråga: Varför ville ingen smörja Mefiboset till kung, enligt 2 Sam 4:4, 9:6–13; 16:1–4; 19:24–30; 21:7?

S: Mefiboset var omkring fem år gammal när han blev förlamad, och han var bara omkring tolv år gammal när Ishboset dödades (se 2 Sam. 4:4). Utan Abner fanns det ingen som kunde fungera som regent och styra på den unge kungens vägnar. Ännu viktigare var att en kung som var förlamad inte skulle kunna leda armén, och det skulle vara svårt för honom att resa för att träffa andra.

F: I 2 Sam 4:8, borde David ha firat att Rekab och Baana mördade Ishboshet, eftersom de sa att Herren hade utkrävt hämnden?

S: Precis som David visste bör vi inse att man inte kan tro på allt som någon säger. Även om de hävdar att det var Guds verk måste vi alltid beakta möjligheten att de kanske hittar på det. Visst kan Gud utkräva hämnd, men det ger dem inte rätten att förrädiskt döda någon.

Fråga: Varför trodde Rekab och Baana, enligt 2 Sam 4:9–12, att David skulle vara nöjd med dem för att de på ett illojalt sätt hade mördat Ish-Boshet?

A: Tydligen hade de inte känt till eller glömt bort den amalekiten som hade påstått sig ha dödat Saul. De ansåg det självklart att David skulle se det som ett gott och värdefullt mål att undanröja en upprorsman mot den rättmätige kungen. Men vad de inte insåg var att David inte accepterade deras förrädiska och ohederliga metoder. De hade tillträde till Ish-Boshets hus eftersom han litade på dem. Ett motto inom kommunismen och andra ideologier är ”ändamålet helgar medlen”. Rekab och Baana trodde helt felaktigt att David värderade resultatet som allt och lojaliteten som ingenting.

Något som liknade detta inträffade flera århundraden senare. När Alexander av Makedonien erövrade det persiska riket under kung Darius, och Darius mördades, dödade Alexander mördarna för deras förrädiska handling i stället för att belöna dem, enligt Justins historia (12:6) och Curtius (7:5). Liksom många andra människor värdesatte Alexander heder. Alexander insåg förmodligen också att han skulle få större legitimitet som kung i sina persiska undersåtars ögon om han inte godkände ett förrädiskt mord.

Fråga: I 2 Sam 4:9–12, på vilka sätt kan människor, inklusive vi själva, glömma bort (eller egentligen ignorera) viktig information?

S: Rechab och Baanah var övertygade om att David skulle bli nöjd med dem. Men Davids svar antyder att de hade hört vad han gjorde med amalekiten som hade påstått sig ha dödat Saul. När det gäller många människor som glömmer eller ignorerar viktig information beror det inte på att de har dåligt minne; det handlar snarare om något annat.

Vi har ”modeller” som vi skapar av andra människor för att hjälpa oss att förstå verkligheten och förse våra sinnen med kortfattade sammanfattningar av hur saker och ting fungerar. Om vi har några få fakta, och de passar in i en förutbestämd modell som vi har, så drar vi slutsatsen att hela modellen är sann. Modeller, precis som stereotyper, är snabba och effektiva sätt att kunna dra förhastade slutsatser. Problemet är att slutsatserna kan vara felaktiga, eller i det här fallet, väldigt, väldigt felaktiga. Problemet med att skapa modeller är att de flesta människor helt enkelt bortser från fakta som inte passar in i modellen. Det är mycket mer tillfredsställande – och inger andra större förtroende – när man säger ”Jag förstår allt” än när man säger att vissa saker inte verkar rimliga för mig. Om Rechab och Baanah var som de flesta människor glömde de inte vad de hört om David och amalekiten; de bortsåg bara från den uppgiften eftersom vanliga kungar inte beter sig så.

För vår del blir vi klokare om vi alltid är öppna för möjligheten att ödmjukt erkänna för oss själva och andra att vissa saker inte passar in i vår modell. Vi behöver modeller; vi kan inte lägga enormt mycket tid på att grundligt analysera de tusentals små beslut vi kanske fattar varje dag. Men vi måste inse att våra modeller är förenklingar. Som en matematisk modellbyggare så träffande uttryckte det: ”Alla modeller är felaktiga, men vissa modeller är användbara.”

Fråga: Varför skulle David i 2 Sam 4:11–12 kalla rebellen Ish-Boshet en rättfärdig man?

S: Detta påminner om vad David sjöng om Saul i sin begravningssång. Såvitt vi kan se var Ishboshet hedervärd; han agerade på ett hedervärt sätt; det var bara det att hans mål gick emot Guds smorde. Under det amerikanska inbördeskriget har vissa anklagat Robert E. Lee för att vara en förrädare, eftersom han svurit trohet att kämpa för vårt land och sedan bytte sida. Men det är fel; Lee var ingen förrädare. Han använde sig inte av bedrägeri eller svek, utan bytte sida på ett hedervärt sätt. Tyvärr kämpade han, och kämpade väl, för en sak som skulle leda till permanent förslavning av afroamerikaner. Om han hade varit en usel general, istället för en så duktig, skulle betydligt färre soldater, inklusive soldater från södern, ha dött. Om man alltid agerar hederligt, så är det utmärkt; men se också till att man kämpar för den rätta sidan.

Efter att inbördeskriget hade tagit slut ställdes Lee aldrig inför rätta för vare sig förräderi eller krigsförbrytelser, eftersom alla visste att han var oskyldig. Men Arlington National Cemetery anlades på hans mark, där han alltid kunde ha en fin utsikt.

F: Hur stor var citadellet i Jerusalem enligt 2 Sam 5:7?

S: Citadellet var ett ”fort” inne i staden och en sista tillflyktsort. År 1983 grävde Yigal Shiloh ut det som troligen var citadellet från tiden före David, och det är stort, 2 150 kvadratfot. Se The Expositor’s Bible Commentary, vol. 3, s. 858, och Hershel Shanks, ”The City of David After Five Years of Digging” i Biblical Archaeology Review 11, 6 [1985], s. 25–26 för mer information.

Fråga: Varför föraktade David de lama och blinda i 2 Sam 5:8?

S: Tre punkter att beakta i svaret.

1. Eftersom de lama och blinda inte var särskilt rörliga tilldelade de jebusitiska ledarna dem uppgiften att vara soldater som bevakade vattenbrunnen.

2. De lama och blinda deltog normalt inte i strider. Faktum är att det inte finns några uppgifter om att David eller någon annan någonsin skulle ha stridit mot de lama och blinda, bortsett från just detta fall.

3. Men här, eftersom de avstod från sin status som icke-stridande för att slåss mot David, kämpade David och hans män mot dem, oavsett hur motbjudande det var.

Fråga: Vad var Milo (eller Millo) i 2 Sam 5:9, 1 Kung 9:15, 2 Kung 12:20 och 2 Krön 32:5?

S: Arkeologerna är inte säkra på vad Millo var, men Wycliffe Bible Dictionary, s. 1120–1121, säger att det kan ha varit en fästning på norra sidan av Jerusalems murar.

I *The New International Dictionary of the Bible*, s. 651, står det att det var en upphöjd jordvall, kallad en vall, utanför Davids stad.

Oavsett vilket hade den strategisk betydelse, eftersom David byggde upp den, Salomo förstärkte den (1 Kungaboken 9:15, 24; 11:27) och Hiskia förstärkte den mot assyrierna i 2 Krönikeboken 32:5.

Fråga: I 2 Sam 5:11 och 1 Kung 5:1 – eftersom Hiram av Tyros var så berömd – placerades han då anakronistiskt på tronen under Davids tid, såsom den skeptiska boken *Asimov’s Guide to the Bible* (s. 304, 325) hävdar?

S: Nej. Asimov säger att Hiram av Tyros just hade blivit kung år 969 f.Kr., fyra år efter Salomo (Asimov, s. 325). I *The NIV Study Bible*, s. 479, står det dock att Hiram regerade från omkring 978–944 f.Kr. och att han kanske även regerade som medregent tillsammans med sin far redan år 993 f.Kr. Även i Nelson Study Bible, s. 567, står det att Hiram regerade från 978 till 944 f.Kr. I New Geneva Study Bible, s. 480, står det att Hiram regerade från omkring 980 till 947 f.Kr.

Fråga: I 2 Sam 5 och 6, förde David arken till Obed-Edoms hus efter att ha besegrat filistéerna, eller före detta, som 1 Krön 13 och 14 antyder? (En muslim tog upp detta.)

S: 1 Krönikeboken 13 och 14 säger inte att det var innan han besegrade filistéerna. Det är inget problem när man väl inser att avsnitten inte nödvändigtvis behöver följa en kronologisk ordning. Om inte ett avsnitt övergår med ”då” eller ”därefter” eller något liknande, kan de utspela sig samtidigt eller i vilken ordning som helst.

2 Samuelsboken 6:1 innehåller ordet ”igen”, men ”igen” betyder inte nödvändigtvis efter striden. Det finns heller inget ord som anger tidsföljd i 1 Krönikeboken.

På liknande sätt säger sura 16:115–119 att olika livsmedel var förbjudna för judarna. Ändå handlar sura 16:120 om Abraham. Judarna har sitt ursprung i Jakob, Abrahams sonson, så dessa verser är i fel ordning. Är detta då ett problem i Koranen? I just detta fall nej, eftersom Koranen inte hävdade att dessa verser var i kronologisk ordning. Det fanns inget ord som angav tidsföljd i sura 16:119–120.

Fråga: Vad är det som är ovanligt med strukturen i detta avsnitt i 2 Sam 5:17–8:18?

S: Detta är ett litterärt grepp som är vanligt i hebreiskan och kallas chiasm, med symmetri mellan raderna.

— David besegrar filistéerna (5:17–25)

— — David för arken till Jerusalem (6:1–23)

— — — Gud sluter ett förbund med David (7:1–17)

— — David ber till Herren (7:18–29)

— David besegrar sina fiender (8:1-14)

Fråga: Vad var det för lovvärt som David gjorde i 2 Sam 6:1–5?

S: David hade just blivit den ende kungen över Juda och Israel, och ändå satte han Gud i första rummet. När du lyckas med något, eller blir smord till kung över något, anordnar du då en fest för dig själv, eller håller du en lovsångsfest för Gud, din kung?

Fråga: Vad gjorde David fel i 2 Sam 6:3 och 1 Krön 13:7?

S: David hedrade Gud genom att särskilt placera arken på en ny vagn. Detta var dock inte det rätta sättet att hantera arken. Arken skulle transporteras genom att man satte in stänger genom öglorna och lät leviterna, inte djur, bära den.

Idag kan vi ibland göra saker för att särskilt ära Gud. Men Gud vill att vi ska ära honom endast på sätt som inte strider mot vad Bibeln lär ut.

Fråga: Hur uppstod cymbalerna, enligt 2 Sam 6:5?

S: Även om vi inte vet varifrån de kom, var de ett mycket gammalt instrument. På hebreiska kommer pluralformen, mesiltayim, uppenbarligen från det forntida ugaritiska ordet msltm, enligt The Expositor's Bible Commentary, vol. 3, s. 879. Folket i Ugarit bodde vid kusten i Syrien och Libanon redan före Abrahams tid.

F: Varför dödade Gud Ussa i 2 Sam 6:6–7 och 1 Krön 13:9–14?

S: Ussa och de andra visade brist på respekt för Gud genom att transportera arken på en skakig vagn i 2 Samuelsboken 6:3. Den skulle ha burits på stänger, och endast av leviterna. Vissa har ansett att det var orättvist av Gud att döda Ussa för att han försökte stabilisera arken.

Det finns dock tre punkter att beakta.

1. Ussa och de andra behandlade inte arken med den vördnad som Gud hade befallt dem att visa den. David insåg senare att han hade fel när han tillät en nonchalant inställning till arken i 1 Krönikeboken 15:13.

2. Gud var uppenbarligen mer bekymrad över den vördnad som folket visade arken än över om den hamnade i leran eller inte. Leran skulle ändå inte skada guldet.

3. När det gäller Guds föremål för tillbedjan har Gud rätten att fastställa reglerna. Vår tjänst för Gud måste ske på Guds villkor, inte på våra villkor.

Fråga: Varför dödade inte Gud i 2 Sam 6:6–7 filistéerna som hanterade arken, eftersom Gud dödade Ussa för att han rörde vid den i 2 Sam 6:6–7?

S: Bibeln säger inte om filistéerna hanterade arken med händerna eller med stängerna. Oavsett vilket visste Gud dock att de inte kände till Guds regler om arken, och Gud tar hänsyn till hur mycket en person kunde veta, vilket Romarbrevet 4:15 och 5:13 visar.

F: I 2 Sam 6:7, innebär det att vi ska vörda reliker, som de ortodoxa och katolska kyrkorna gör, när det sägs att arken ska hållas helig?

S: Nej. Om detta verkligen gällde ”reliker”, skulle det snarare tala för att man aldrig får röra en relik än för att man ska vörda reliker. Det finns tre punkter att beakta i svaret.

1. Ussa dödades för att han bröt mot lagen om att röra vid arken (4 Mosebok 4:15), inte för brist på tillbedjan eller vördnad.

2. Israeliterna skulle visa respekt för Herrens ark, men det är en annan sorts respekt än den man visar för mänskliga ting.

3. Även om respekt för Guds folk, både på jorden och i himlen, är bra, skiljer sig detta från vördnad. Vördnad skiljer sig från respekt, eftersom vördnad innebär att be till eller genom en bild eller staty.

Fråga: Varför dansade David (enligt uppgifterna) offentligt utan kläder i 2 Sam 6:20?

S: David var inte naken; han bar en efod av linne, enligt 2 Samuelsboken 6:14. David var inte klädd i kungliga kläder eller uppförde sig på ett sätt som Michal ansåg att en kung borde uppföra sig, och Michal kritiserade honom för det.

Det är en sak att kritisera en person för att hjälpa hen att förbättra sig. Det är en annan sak att kritisera en person på ett sådant sätt att man visar att man inte längre har någon respekt för den personen.

F: Hur ska vi tolka 2 Sam 6:20 om en medtroende sarkastiskt hånar oss när vi behagar Herren?

S: Lägg märke till fyra bra saker som David gjorde.

Ingen hämnd: Vi ska inte söka hämnd (Lukas 6:27–36 och Matteus 5:43–44) eller hämnas (1 Petrus 2:23).

Försvara: Vi bör försvara våra handlingar genom att förklara att det vi gör är rätt. På samma sätt säger Romarbrevet 14:16 att man inte ska låta det man anser vara gott talas om som ont.

Fortsätt: David betonar att han kommer att fortsätta att göra så.

Håll fokus på Gud, inte på den som hånar: Vi bör välja att inte låta några få elaka ord förstöra våra upplevelser av att tillbe Gud.

Fråga: I 2 Sam 6:23, var det på grund av hennes kommentarer till kungen som Mikal inte fick några barn?

S: Ja, det är vad denna vers visar. Michal fick inga barn på grund av sina kommentarer som visade brist på respekt mot sin make, kungen. Bibeln säger dock ingenting om huruvida det var på grund av Gud eller Davids frånvaro som hon inte fick barn.

Men hur det än är kan ett enda illojalt, ogudaktigt ord från någon som man förväntar sig ska vara lojal och gudfruktig få långvariga konsekvenser. I Matteus 12:36 står det: ”Men jag säger er att människor på domens dag ska stå till svars för varje obetänksamt ord de har yttrat.” (BSB). Detta leder oss till samma slutsats som Jakob lärde oss i Jakob 1:19.

Fråga: Varför förblev Mikal barnlös resten av sitt liv, enligt 2 Sam 6:23?

S: Skriften säger inget om detta, men det finns fyra möjligheter.

1. Hon kunde aldrig få barn. Observera att hon inte heller fick några barn med Faltiel.

2. David ville medvetet inte ha några barn med henne, eftersom hon inte respekterade honom.

3. David var inte ofta tillsammans med henne, och hon blev inte gravid.

4. David var ofta tillsammans med henne, men Gud gjorde Michal barnlös efter att hon visat brist på respekt för sin make.

Oavsett vilket så säger Skriften ingenting om att Michal någonsin skulle ha ändrat sig och vänt sig till antingen David eller Gud för att be om förlåtelse.

Skriften säger ingenting om den direkta orsaken till varför hon inte fick några barn. Kanske är anledningen till att Skriften är tyst att vi inte behöver veta. Lärdomen för oss här är att Michal inte hedrade sin make och Israels kung, och oavsett orsaken straffade Gud henne för det.

Fråga: I 2 Sam 7:1–2, kommer alla goda avsikter vi har faktiskt från Gud?

S: Nej. Även om Gud vet allt vi tänker (Psaltaren 139:2) och allt vi säger innan vi säger det (Psaltaren 139:4), väljer Gud att inte styra oss som marionetter. Vissa goda saker kommer från en troendes eget initiativ, vilket 2 Korintierbrevet 8:17 visar. I det här fallet hade David en god avsikt, men det var inte Guds vilja att David skulle genomföra denna avsikt. Det är att lyda Guds vilja som är viktigt, inte bara att följa goda avsikter. Goda avsikter är inget substitut för lydnad.

Fråga: Var Natan i 2 Sam 7:3–17 en falsk profet eftersom han först sa till David att göra vad han ville?

S: Nej. Att vara en sann profet innebär inte att man aldrig säger något felaktigt. Det innebär att när en sann profet talar som profet och säger: ”Så säger Herren”, så är det Guds sanna ord.

Fråga: I 2 Sam 7:13,16 står det att Salomos rike tydligen skulle bestå för evigt, men så blev det inte. Hur förklarar vi det?

S: 2 Samuelsboken 7:5–17 är en enda profetia till David som har en dubbel uppfyllelse: den handlar om Davids avkomma, både på kort och lång sikt. Så snart David dog skulle hans egen avkomma, Salomo, bli kung, och det skulle vara Salomo som byggde templet. På lång sikt lovar 2 Samuelsboken 7:13 att tronen i Salomos rike skulle etableras för evigt.

Bibeln säger också att Messias skulle härstamma från David: Jeremia 23:5; och i Nya testamentet Lukas 3:31; Apostlagärningarna 13:22–23; Uppenbarelseboken 22:16.

Många judiska talmudtexter säger att Messias kommer att härstamma från Davids släktlinje. Enligt The Expositor’s Bible Commentary, vol. 9, s. 298, ansåg vissa grupper inom det sena judendomen detta, till exempel 4QFlor.

Det visar sig att detta stämmer på två olika sätt. Biologiskt sett härstammade Jesus från Maria, som var en ättling till David, men inte till Salomo, enligt Lukas 3:23–31. Rättsligt, men inte biologiskt, var Jesus son till Josef, ättling till både David och Salomo enligt Matteus 1:6–16. Biologiskt sett härstammade Jesus alltså från David via Maria, men kungadömet ärvdes inte via modern. Enbart genom Maria skulle Jesus alltså inte ha haft någon rätt till kungadömet i Israel. Men eftersom Jesus rättsligt sett var Josefs son hade han faktiskt rätt till tronen.

Det finns dock två intressanta sidofrågor här.

Om Jesus faktiskt biologiskt sett hade härstammat från Josef, skulle en profetia i Skriften ha brutits. Josef var en ättling till kung Jekonja (Jojakin), som i sin tur var en ättling till Salomo, enligt Matteus 1:11–12. Men i Jeremia 22:30 står det att ingen ättling till Jekonja någonsin mer skulle sitta på tronen.

En andra fråga är att det sedan exilen inte har funnits någon ättling till David som har varit kung, och få judar idag vet ens vilken stam de härstammar från (även om vissa präster med efternamnet Cohen vet det). Så ur ett strikt judiskt perspektiv verkar denna profetia ha misslyckats – såvida inte, förstås, Salomos tron etablerades för evigt genom Kristus.

Fråga: Vad är det som är betydelsefullt med Davids inställning i 2 Sam 7:18–29?

S: Å ena sidan verkar detta vara en stor besvikelse för David. David erbjöd sig att bygga ett tempel åt Gud med alla sina egna resurser, och Gud avvisade honom uttryckligen här. David ville så gärna bygga ett hus åt Gud. Gud sa ”nej”, men Gud vände sig om och byggde ett levande hus åt David genom Salomo och hans efterkommande.

Vi kan spekulera i att eftersom Gud visste vad David skulle göra med Batseba och de moabitiska männen, ansåg Gud inte att det var lämpligt att David skulle vara den som byggde templet.

Ibland vill vi göra något för att hjälpa Gud eftersom vi tror att Gud behöver oss. I själva verket är det Gud som försörjer oss, inte tvärtom.

Se The Tony Evans Bible Commentary, s. 328, för mer information.

Fråga: Hade David rätt att döda två tredjedelar av de moabitiska männen i 2 Sam 8:2?

S: David agerade mycket hårt här. Hans mål var uppenbarligen inte att döda alla moabiterna, utan att minska deras förmåga att göra uppror. Ingenting i Skriften säger att Gud godkände denna handling. Tvärtom står det i 1 Kungaboken 5:3 att Gud inte ville att David skulle vara den som byggde templet, eftersom David var en krigsmänniska.

F: Besegrade David i 2 Sam 8:3 Hadadezer, eller Hadarezer som det står i 1 Krön 18:3?

S: Denna skillnad på en bokstav i hebreiskan är troligen ett kopieringsfel. I boken ”Bible Difficulties & Seeming Contradictions” (s. 130) står det att de hebreiska bokstäverna ”d” och ”r” liknar varandra.

Fråga: I 2 Sam 8:4, tillfångatog David 1 700 ryttare, eller 7 000 vagnsförare/ryttare som det står i 1 Krön 18:4?

S: Det var tusen stridsvagnar och 7 000 vagnförare. Både 1 Krönikeboken 18:4 och Döda havsrullarna i 2 Samuelsboken 8:4 anger 7 000. Även den grekiska Septuaginta-översättningen anger 1 000 stridsvagnar och 7 000 ryttare. Siffran 1 700 i den masoretiska texten i 2 Samuelsboken 8:4 är alltså med största sannolikhet ett kopieringsfel. ”When Critics Ask” s. 171–172, ”Encyclopedia of Bible Difficulties” s. 184, ”The Expositor’s Bible Commentary” vol. 4 s. 398 och NIV Study Bible om 2 Samuelsboken 8:4 säger samma sak. Den masoretiska texten innehåller också ett grammatiskt fel som tyder på att ett ord har utelämnats.

Fråga: Varför anges Ahimelek i 2 Sam 8:17 som son till Abjatar, eftersom Abjatars far – som dödades innan David blev kung – hette Ahimelek?

S: Det finns två möjligheter.

Avskrivningsfel: Det är troligt att namnen har blivit ombytta. Både i 2 Sam. 8:17 och 1 Krön. 18:16 lyder den syriska versionen ”Abiatar, son till Ahimelek” istället för ”Ahimelek, son till Abiatar”, som det står i den masoretiska texten och Septuaginta. (2 Samuelsboken 8:17 och 1 Krönikeboken 18:16 finns inte bevarade i Döda havsrullarna.) Se The New Geneva Study Bible, s. 438, och New International Bible Commentary, s. 380, för mer information om denna tolkning.

Barnbarn uppkallat efter en farfar: Om ett barnbarn uppkallades efter sin martyrdöde farfar, blev den unge Ahimelek troligen inte präst förrän under den sista delen av Davids regeringstid. I *The Expositor’s Bible Commentary*, vol. 3, s. 911, sägs att denna sed, kallad papponymi, var vanlig. (Se 1 Krönikeboken 6:9b–10a; 7:20). Se The Bible Knowledge Commentary: Old Testament, s. 466 för denna tolkning.

Fråga: Hur kunde Davids söner vara präster enligt 2 Sam 8:18, eftersom David tillhörde Juda stam och inte Levi?

S: Det var de inte; det finns inga belägg för att Davids söner hade några prästliga uppgifter i templet. Även om det hebreiska ordet här är det vanliga ordet för präster (kohen), står det i 1 Krönikeboken 18:17 att de tjänstgjorde som höga ämbetsmän. I When Critics Ask, s. 172, påpekas att det hebreiska ordet också betyder tjänare, minister eller rådgivare.

F: Vem var keretiterna och peletiterna i 2 Sam 8:18?

S: Dessa var filistinska soldater som tjänstgjorde lojalt i Davids armé. Enligt 2 Samuelsboken 8:18 stod de under befäl av Davids befälhavare Benaja.

I synnerhet har man funnit att ordet ”Krty” på ugaritiska syftar på människor från ön Kreta. Cheretiterna var alltså troligen inte bara filistéer, utan den stam av filistéer som specifikt härstammade från ön Kreta.

F: Hur är kapitlet 2 Sam 9:1–13 uppbyggt?

S: Det är skrivet som en kiasm, ett vanligt inslag i hebreisk poesi.

9:1 David vill visa välvilja mot Sauls familj

- 9:2–5 David talar med Ziba, Sauls tjänare

- - 9:6–8 David visar välvilja mot Mefiboset

- 9:9–11a David talar med Ziba, Sauls tjänare

9:11b–13 David visar välvilja mot Sauls familj genom Mefiboset

Se The Expositor’s Bible Commentary vol. 3, s. 916 för mer information.

Fråga: Varför var David i 2 Sam 9:1–13 vänlig mot den lame Mefiboset, när han enligt 2 Sam 5:8 avskydde de lama och blinda som försvarade Jerusalem?

S: Även om de lama och blinda inte kunde strida särskilt bra, avskydde David att behöva döda dem för att ta kontroll över vattenledningen som försörjde Jerusalem. Det faktum att Mefiboset var lam gjorde inte Davids vänlighet mot honom större eller mindre.

Kan goda soldater ha en liknande känsla idag? Skulle du som soldat någonsin vilja skjuta ett litet barn? Vad händer om det lilla barnet höll ett AK-47-gevär och siktade på dig? Ja, du skulle döda honom, men du skulle inte må bra av att göra det, och du skulle avsky de omständigheter som tvingade dig att göra det.

Fråga: Varför var David vänlig mot Mefiboset i 2 Sam 9:1–13?

S: David var inte vänlig mot Mefiboset bara för att han råkade stöta på honom. Snarare valde David att söka upp Mefiboset eftersom han letade efter sätt att visa medkänsla mot Sauls familj, för att visa att han inte hyste något hat mot dem. David hade i 1 Samuelsboken 20:42 lovat Jonatan att ta hand om honom och hans familj, och David var en man av heder. Detta är kärnan i vad förbundskärlek innebär i Gamla testamentet: ett utlovat åtagande och förtroende. Även om Jonatan var död och inte längre kunde göra något för att hjälpa eller skada David, skulle David hålla sitt löfte att ta hand om Jonatans efterkommande.

Mefiboset kände dock troligen inte till detta löfte och blev chockad över Davids vänlighet. Mefiboset var lam (2 Samuelsboken 4:4) eftersom hans amma hade tagit med honom för att fly från David. Mefiboset måste ha varit omkring fem år gammal vid den tiden. Kungar dödade ofta alla sina föregångares barn, och man antog att David skulle agera som en typisk kung och vilja göra detsamma. Men David var ingen vanlig kung.

Mefiboset kan allegoriskt betraktas som en förlorad människa. Han är en fattig utstött, lam och utan möjlighet att ta sig till David. Men av nåd och förbundskärlek lät David hämta Mefiboset till Jerusalem och ta hand om honom.

Se ”New International Bible Commentary”, s. 380, ”The Expositor’s Bible Commentary”, vol. 3, s. 916–918, ”The Tony Evans Bible Commentary”, s. 329–330, ”The Evangelical Commentary on the Bible”, s. 218–219, ”The Believer’s Bible Commentary”, s. 332–333, samt ”The Bible Knowledge Commentary: Old Testament”, s. 466 för mer information.

Fråga: Sa David detta i 2 Sam 9:1 efter att ha avrättat Sauls söner, som det står i *Asimov’s Guide to the Bible*, s. 309?

S: Asimov hävdar att David sa detta efter avrättningarna, eftersom det inte skulle ha varit svårt att hitta medlemmar av Sauls familj före avrättningarna.

Två punkter att beakta i svaret.

Att leta efter en son som var lojal mot honom: David sa inte att han bara letade efter en av Sauls söner. Istället sa David att han letade efter en av Sauls söner som han kunde visa vänlighet mot för Jonatans skull.

Inte kronologiskt: I 2 Samuelsboken 21:1 står det att avrättningen av Sauls söner ägde rum ”under Davids regeringstid”, och det är inte nödvändigtvis kronologiskt. Med andra ord är det möjligt att Asimov har rätt här.

Fråga: I 2 Sam 9:4, var låg Lo-Debar?

S: Lo-Debar låg öster om Jordanfloden och söder om Galileiska sjön. Denna stad skulle vara en säker plats långt från Jerusalem, på andra sidan Jordanfloden och nära öknen, där David kunde fly ut i öknen om han behövde göra det. I *The New International Dictionary of the Bible*, s. 599, står det att staden ännu inte har hittats. I *Wycliffe Bible Dictionary*, s. 1044, och *The Expositor's Bible Commentary*, vol. 3, s. 917, står det att även om platsen inte är säkerställd, tror arkeologer att den kan ligga vid Umm ed-Dabar, cirka 8 till 10 miles söder eller sydsydöst om Galileiska sjön. Lo-Debar betyder också ”ingenting”.

Fråga: I 2 Sam 10:2,4–8 – eftersom Davids ursprungliga motiv uppenbarligen var att visa vänlighet mot Nahashs son – varför gick David då i krig mot honom?

S: David visste ingenting, varken gott eller ont, om Hanun, Nahashs son, men han ville hedra livet hos en kung som var en allierad. Kanske utförde David en korrekt politisk formalitet, men Hanuns adelsmän – som kanske var rädda för ett större kungarike intill Ammon – föreslog för Hanun att han borde tolka det på ett helt annat sätt. När Hanun oväntat visade att han ville vara Davids fiende, gav David honom vad han ville. Hanun uttryckte förakt för David och var inte rädd för att visa detta. David resonerade troligen att om han inte agerade, skulle andra nationer också förakta Israel.

Fråga: Hur kan det i 2 Sam 10:2,4–8 bli en självuppfyllande profetia att vara paranoid, eller att anta att andra har de värsta avsikterna?

S: När man förväntar sig det värsta av andra är det lätt att oavsiktligt avslöja att man tror att de är emot en. När människor vet att man inte litar på dem och till och med tror att de kommer att skada en, kan de omedelbart fundera: ”Finns det någon anledning till att de känner så här om mig?”, ”Finns det något jag borde veta för att försvara mig mot dem?” och ”Borde jag agera på det sätt de förväntar sig att jag ska agera?”

F: Hur kunde Joab och David i 2 Sam 10:7–19 besegra en förenad armé av ammoniter och syrier?

S: Tre punkter att beakta i svaret.

1. Att vara vagnsförare i strid mot en dåligt utrustad armé är ett relativt säkert uppdrag. Man behöver bara skjuta pilar på avstånd. Om armén kom för nära kunde man helt enkelt köra hästarna längre bort. Infanteriet skulle inte kunna stoppa en vagnsattack om de bara hade korta svärd.

2. Det är dock en helt annan sak att slåss mot välutrustad infanteri. Israeliterna hade erfarenhet av att bekämpa filistinska stridsvagnar. De hade pilar, och en samlad grupp infanteribågskyttar skulle ha en mer koncentrerad eldkraft än stridsvagnar. En mur av infanteri med långa spjut skulle stoppa en stridsvagnsattack.

3. Århundraden senare fick den persiske kungen Darius lära sig detta, till sin förfäran, då den makedoniska arméns falanger – som huvudsakligen bestod av infanteri – gång på gång besegrade stora skaror av persisk kavalleri.

Fråga: Vilka blev konsekvenserna av detta krig enligt 2 Sam 10:17–19?

S: Nahash, kungen av ammoniterna, besegrades av Saul redan i 1 Samuelsboken 11 efter att ammoniterna hade angripit Jabesh i Gilead. Man antar att han hjälpte David när denne var på flykt undan Saul. David ville därför framföra sina kondoleanser när kung Nahash avled. Detta krig var ursprungligen bara avsett att straffa Hanun, kungen av ammoniterna, för den skamliga behandlingen av Davids sändebud, liknande den som kunde tillämpas på krigsfångar. David insåg vad det egentligen var: en krigsförklaring. Men när Hanun samlade många allierade från de olika arameiska (syriska) kungarikena insåg israeliterna att detta inte skulle bli någon lätt strid (2 Sam 10:11–12). Israels två arméer lyckades till slut besegra dem alla och fick kungadömen ända bort till Eufratfloden att underkasta sig honom. Politiskt och militärt såg det ut som en stor seger för israeliterna. Men ibland, mitt i stor framgång, måste vi vara försiktiga så att vi inte sänker garden och låter något ont smyga sig in, vilket nästa kapitel visar.

Att begå äktenskapsbrott med Batseba blev en vändpunkt i Davids regeringstid. Därefter skulle han förlora folkets respekt och drabbas av flera uppror. Striderna och den nära förestående undergången i samband med Absalom utgjorde allvarligare kriser än erövringen av landet ända till Eufrat.

Fråga: Fanns det i 2 Sam 10:18 700 vagnsförare, eller 7 000 vagnsförare som det står i 1 Krön 19:18?

S: Det kan vara vilket som helst. Detta är uppenbarligen ett fel begånget av en kopist i den masoretiska texten.

I 2 Sam 10:18 står det 700 stridsvagnar och 40 000 ryttare i den masoretiska texten och Septuaginta.

I 1 Krönikeboken 19:18 står det 7 000 män som stred i stridsvagnar och 40 000 infanterister i den masoretiska texten och Septuaginta.

Det var troligen 700 män som stred i stridsvagnar och 40 000 infanterister.

Läran om ofelbarhet innebär att vi tror att Bibeln var helt felfri (inklusive verkliga motsägelser) i de ursprungliga manuskripten, men vi erkänner att vissa kopieringsfel uppstod under överföringen.

Objektivt sett kan man varken bevisa eller motbevisa att detta var ett kopieringsfel eller ett fel i de ursprungliga manuskripten. Dock

1. Med tanke på de många arkeologiskt verifierade uppgifterna i Gamla testamentet, och

2. med tanke på att de flesta andra ställen där det finns verkliga avvikelser i moderna kopior rör siffror,

är bevisen alltså inte avgörande men talar för ett kopieringsfel.

Fråga: Hur är de två kapitlen i 2 Sam 11–12 uppbyggda?

S: De är uppbyggda som en kiasm, och detta är en av de längre kiasmerna i Skriften.

11:1 David sänder Joab för att belägra Rabba

- 11:2–5 David gör Batseba gravid

- - 11:6–17 David låter döda Uria

- - - 11:18–27a Joab skickar en budbärare till David

- - - - 11:27b Herren är mycket missnöjd

- - - 12:1-14 Herren sänder ett bud till David

- - 12:15–23 Herren låter Davids spädbarn dö

- 12:24-25 David gör Batseba gravid igen

12:26–31 Joab kallar på David för att inta Rabba

Se ”The Expositor’s Bible Commentary”, vol. 3, s. 927, 940 för mer information.

Fråga: I 2 Sam 11:1–5, eftersom David var en Guds man, hur kunde han då begära en annan mans hustru, begå äktenskapsbrott, göra någon berusad och beordra ett mord? (En ateist ställde denna fråga.)

S: Det finns inget försvar för David; David begick en stor synd genom att göra dessa saker. Han befann sig i en bekväm situation; han var herre över allt – allt, visar det sig, utom sig själv. Han var sysslolös istället för att följa med armén, han hade i viss mening det ”för bekvämt” och han hade ett vandrande öga. David vandrade med Gud i seger, och det finns inget som tyder på att David var ute efter att falla. Snarare utsatte David sig själv för en utsatt situation och vände inte bort blicken, utan agerade istället på sin frestelse. 5 Mosebok 27:24 betonar hur ont det är för någon att i hemlighet döda sin nästa.

Tre punkter att beakta i svaret.

1. Frågan här handlar inte om någon påstådd motsägelse i Bibeln. Skriften har bara återgivit de onda saker som David sa och gjorde. David tänkte inte bara på att göra detta; David var en handlingens man och genomförde det. Ibland är det en dålig sak att vara en handlingens man.

2. Ett problem här är motsägelsen inom David själv. David var en man efter Guds hjärta, men i 2 Samuelsboken 12:10 står det att David här föraktade Gud. Ändå är många människor tvivlande (se Jakob 1:8) vid någon tidpunkt i sina liv. Det har alltid funnits hycklare, och vi kan alla vara överens om att David här var en hycklare av första graden.

3. Den verkliga frågan är varför Gud ändå skulle älska och använda någon som David. Det finns fyra mycket enkla punkter i denna fråga.

3.1 Gud kan göra vad Han vill med vem Han vill. Vem är vi att tala om för Gud hur Han ska använda Sina skapelser?

3.2 Gud visste att David faktiskt hyste en äkta kärlek till Honom. Lärdomen här är att även om inte varje hycklare är en äkta troende, kan vissa hycklare ändå vara äkta troende och hysa en äkta kärlek till Gud under ytan av sitt hyckleri.

3.3 Gud älskade David och straffade honom hårt för hans hyckleri. Hård tuktan kan vara en form av Guds kärlek: även om den är oönskad i stunden, kan den bära frukt i form av omvändelse.

3.4 Efter att David hade omvänt sig förlät Gud honom fullständigt. Det fanns fortfarande konsekvenser och tuktan för David; men David blev förlåten. Vi bör också förlåta andra som har omvänt sig. I Romarbrevet 15:7 står det att vi ska ta emot varandra så som Kristus har tagit emot oss.

För ett annorlunda men kompletterande svar, här är vad ”Today’s Handbook for Solving Bible Difficulties” s. 260–261 säger om den egentliga frågan.

”Tänk på att mycket få av Guds utvalda redskap var felfria eller ens fria från allvarliga synder. Mose var en mördare. David var en äktenskapsbrytare och en mördare. Jakob var en bedragare och Abraham var en lögnare. Jona var en rasist som gjorde uppror mot tanken att Gud skulle förlåta assyrierna. Och vad sägs om Petrus impulsivitet och den stridslystna andan som Jakob och Johannes visade? Ändå använde Gud dem alla.

Gud kan använda vem Han än väljer att använda. Han använde Bileam, den syriske profeten. Han använde Kyros, den persiske kungen. Han använde till och med Farao och hans förhärdade hjärta för att driva sin plan framåt. … Jag finner denna insikt uppmuntrande.”

Fråga: I 2 Sam 11:1, brukade David vanligtvis stanna hemma när armén drog ut i krig?

S: Nej. David följde med armén i 2 Samuelsboken 5:2; 8:1–14 och 10:17. Men när David blev äldre bad hans män honom att stanna kvar i staden i 2 Samuelsboken 18:3; 21:17.

F: Vad vet vi om Batsebas bakgrund i 2 Sam 11:3?

S: Batsebas make Uria var hettit, och hettiterna arbetade vanligtvis i templet. Urias namn betyder ”Herren är mitt ljus”, så hans föräldrar var troligen troende. Batsebas far var Eliam, en av Davids mäktiga män enligt 2 Samuelsboken 23:34. Eliam var son till Ahitofel, Davids vise rådgivare. Senare, när Absalom gjorde uppror mot David, svor Ahitofel trohet till Absalom istället för till David. Kanske kände han en viss bitterhet över hur Batseba förlorade sin första make.

Fråga: Vad säger 2 Sam 11:1–5 om uppteckningarna i 2 Samuelsboken?

S: Vanligtvis brukade hovkrönikörerna föra upp konungens krönika, och konungen hade direkt kontroll över vad som skulle tas med respektive utelämnas. Denna passage visar att denna krönika inte stod under konungens kontroll. Varken David eller Salomo skulle troligen ha velat att denna information skulle offentliggöras, så detta stod inte under deras kontroll.

F: Varför kallas Eliam, Batsebas far, för Amiel i 1 Krön 3:5, när det i 2 Sam 11:3 står Eliam?

S: Det finns minst 22 fall i Gamla testamentet där personer hade två namn. Se diskussionen om 2 Mosebok 2:18 för svaret.

F: Varför gav David Uria en gåva i 2 Sam 11:8f?

S: Det skulle ge sken av att David gynnade Uria och kände tacksamhet gentemot honom. Det skulle också visa andra att David var mycket välvilligt inställd till Uria. I själva verket var detta ett smutsigt, billigt trick. Det berodde troligen inte på någon skuldkänsla, med tanke på vad David skulle göra med Uria efteråt. David konspirerade för att vilseleda andra om sina avsikter, utan någon som helst hänsyn till Uria.

F: Finns det idag, i likhet med 2 Sam 11:8f, tillfällen då någon ger en smutsig, billig gåva till någon som de inte bryr sig om?

S: Davids enda motiv var att dölja sin synd, även om det innebar att Uria också skulle dö. En uttrycklig muta liknar detta något; men det finns också implicita mutor. Närhelst du tar emot en gåva, särskilt en generös gåva, från någon som du inte trodde hyste så mycket tillgivenhet och tacksamhet gentemot dig, är det bra att i tysthet fråga dig själv varför. Finns det något de vill ha av dig, och är de ärliga och öppna om det?

F: Vad känner David här i 2 Sam 11:11?

S: David känner förmodligen en blandning av frustration och desperation, nästan gränsande till panik. Han trodde att han hade den perfekta planen för att dölja sin synd, men Uria var alldeles för lojal för att gå med på den. Omedvetet ”gnuggade Uria in det” genom att kalla henne ”min hustru” istället för ”Batseba”. Uria kallade henne efter hennes roll. Uria visste vem han var, och han visste vem hans hustru var, precis som David höll på att glömma vem han var.

F: Vad var dubbelt orättvist med detta i 2 Sam 11:14–21?

S: Det var förstås orättvist att Uria, Davids lojale krigare, skulle bli förrädiskt dödad på detta sätt. Men vad hade de israeliska soldaterna i närheten gjort för att förtjäna att dödas genom Davids och Joabs förräderi? Deras enda ”brott” var att de stod i vägen för Davids lust. Davids ondska riktades inte bara mot Uria, utan han var även villig att offra andra lojala åskådare för att dölja sin synd från en enda natt.

F: I 2 Sam 11:15–27, hur kan gudfruktiga troende, som från början är riktigt, riktigt goda, bli korrumperade av att ha makt? Hur kan det förhindras?

S: Ingen troende, oavsett vem hen är, är så god att hen kan sänka garden. Samma David som vägrade döda kung Saul när denne förföljde honom, skulle döda Uria och dem omkring honom. Samma David som sörjde Sauls och den ädle Jonatans död, sörjde uppenbarligen inte den lojale Uria, vars död han själv orsakade. Detta bör vara en varning för oss. Utan Guds nåd, och utan att vi dagligen närmar oss Gud, skulle vi kunna sluta som han eller som Demas i Nya testamentet.

Om någon kunde sänka garden, skulle man kunna tro att det vore Paulus. Och ändå sade Paulus själv: ”Vet ni inte att i ett lopp springer alla löpare, men bara en får priset? Spring så att ni vinner priset. Alla som tävlar i spelen tränar med sträng disciplin. De gör det för en krona som är förgänglig, men vi gör det för en krona som är oförgänglig. Därför springer jag inte i blindo; jag slåss inte som om jag slog i luften. Nej, jag tuktar min kropp och gör den till min slav, så att jag, efter att ha förkunnat för andra, inte själv ska bli diskvalificerad.” 1 Korintierbrevet 9:24–27 (BSB). Paulus talar till de troende när han i 2 Korintierbrevet 13:5 säger att vi ska pröva oss själva för att se att vi är ”i tron”.

För att inte sänka garden måste vi hålla oss nära Gud och vara i gemenskap med andra, som kan hålla oss ansvariga.

Fråga: Vad visar detta om Joabs lojalitet i 2 Sam 11:16?

S: Tidigare såg vi att Joab visserligen var lojal mot David, men han var ännu mer lojal mot sina egna intressen. Men här är Joab mer lojal mot sin ledare än mot det som är rätt. Lojalitet kan vara något gott, men lojalitet är dålig om den riktas mot något som Gud inte vill. Eftersom Joab endast hade en delvis lojalitet mot David, hade han ännu mindre lojalitet mot det som är rätt.

Uria nämns som en av Davids 37 främsta krigare i 2 Samuelsboken 23:39, men man kan se vart Urias lojalitet ledde honom – att tjäna en delvis lojal general och en förrädisk kung.

Fråga: Varför använde Natan i 2 Sam 12:1–12 just detta tillvägagångssätt för att tala med David om hans synd?

S: Två möjliga skäl, som båda kan vara sanna.

1. Kung David visste redan att det han gjort var ont. David behövde varken vägledning eller tillrättavisning i detta sammanhang; han behövde en skarp tillrättavisning. Natan närmade sig David på ett sådant sätt att hans ”försvarsmekanismer” inte skulle väckas. När Natan väl hade vädjat till Davids starka rättvisekänsla och väckt Davids vrede mot denna ”namnlösa förtryckare”, då gick Natan hårt åt David.

2. David var en kung som just hade beordrat att en värdefull och lojal tjänare skulle avrättas. Medan Natan redan riskerade sitt liv för att tillrättavisa David, ville han använda ett indirekt, men ändå effektivt tillvägagångssätt.

Lägg också märke till att Gud inte sa åt Natan att tillrättavisa David direkt. Det gick en tid så att känslorna kunde svalna, så att David kunde känna skuld, och en möjlighet för David att ångra sig på egen hand hade passerat.

Fråga: Vad kan vi lära oss av Natans skickliga tillvägagångssätt i 2 Sam 12:1–12?

S: Det finns sex intressanta punkter i Natans obekväma samtal.

1) Vid denna tidpunkt kunde David se synden hos andra bättre än hos sig själv. Han kunde se flisan i någon annans öga, men inte bjälken i sitt eget (Matteus 7:3–5). Sådan är syndens inverkan på människor – den ger dem en selektiv blindhet. Därför berättade Natan en historia som verkade handla om någon annan.

2) Nathan kunde ha använt en liknelse om en kalv, en köpman som blivit bestulen eller något annat, men Nathan använde ett lamm – något som David, som var herde, lätt kunde relatera till känslomässigt.

3) Natan ändrade omständigheterna tillräckligt mycket för att David inte skulle inse att denna liknelse handlade om honom. Därför använde han inte en liknelse om en trogen tjänare eller ett äktenskap. Men den rike mannen med många får syftade på David och hans hustrur, och den fattige mannen syftade på Uria och hans hustru.

4) David hade en känsla för heder och medkänsla för ett sött lamm och dess ägare. Natan vädjade till dessa dygder hos David.

5) I slutet av berättelsen ställdes Davids vrede mot den rike mannen – som härrörde ur Davids hederskänsla och medkänsla för den fattige lammägaren – mot hans egen skamliga och hänsynslösa behandling av Uria.

6) När Natan sade: ”Du är den mannen!”, öppnades Davids ögon för orättvisan. Som Israels herde insåg han omfattningen av den skada han hade åsamkat hjorden.

Fråga: Vad är intressant med Davids reaktion på den rike mannen i Natans berättelse i 2 Sam 12:5–6?

S: Först säger David att den förtryckande mannen borde dö för att ha gjort detta, även om lagen inte säger att detta förtjänade döden (till skillnad från vad David själv gjorde enligt 3 Mosebok 20:10 och 24:17). Sedan tyglade David sitt humör och sade att den rike mannen måste betala fyra lamm till den fattige mannen, vilket är vad 2 Mosebok 22:1 säger. Det är anmärkningsvärt att fyra av Davids söner dog: Batsebas förste son (2 Samuelsboken 12:18), Amnon (2 Samuelsboken 13:28–29), Absalom (2 Samuelsboken 18:14–15) och senare under Salomos tid Adonia (1 Kungaboken 2:25).

Efter att Natan hade konfronterat honom svarade David: ”Jag har syndat mot Herren”, inte ”låt oss avrätta Natan”.

Fråga: Varför gav Gud David flera hustrur i 2 Sam 12:8, om polygami [påstås] vara en synd?

S: Polygami var ingen synd. Vissa saker praktiserades under Gamla testamentets tid, men vi har en högre standard sedan Jesus kom. Jesus sade att Gud under Gamla testamentets tid tillät vissa saker (såsom skilsmässa) eftersom deras hjärtan var hårda. Jag tror att polygami är en annan av dessa saker. Bibeln säger dock att en kung inte får ha för många hustrur, och att Salomo syndade genom att ha så många hustrur (Nehemja 13:26; 1 Kungaboken 11:2–11).

Gamla testamentet ger exemplet på monogami (Adam och Eva, men inte Lisa också) och visar på de problem som uppstod med flergifte hos Abraham, Jakob, Salomo osv., men Bibeln förbjuder egentligen inte flergifte. Om en man dock är flergifte, är han enligt 1 Timoteusbrevet 3:2 diskvalificerad från att vara äldste.

För övrigt finns det idag omkring 50 000 sekterister i USA som är polygama; de kallas fundamentalistiska mormoner. De bryter mot Romarbrevet 13:1, där det står att vi ska lyda de styrande myndigheterna. Många av dem bor i södra Utah, nordvästra Arizona och Nevada.

När jag vittnar för mormoner finns det många saker man kan tala om med dem, men inte alla är lika givande. De viktigaste punkterna rör:

a) Att tro på den sanne, den Högste Guden

b) Att tro på den sanna Jesus

c) Att tro på sanningen om frälsningen

d) Att tro på den rätta Skriften.

Om en person har fel när det gäller dessa fyra saker, spelar det ingen roll vad de har rätt om. I stället för att diskutera polygami med mormoner skulle jag hellre diskutera varför de tror på en underordnad gud, och varför Joseph Smith, när han gifte sig med sin andra hustru, höll det hemligt för sin första hustru. Eftersom den rasistiska läran mot svarta i deras skrifter ändrades 1978, och LDS ändrade sin lära för att förbjuda polygami, vilka andra läror finns det då inom mormonismen som borde kastas ut?

För vem som helst spelar det roll om man läser Bibeln för att svara på frågan ”vad är det mest jag kan komma undan med” jämfört med att läsa den för att svara på frågan ”vad är Guds fullkomliga vilja för mig”. Om någon under Gamla testamentets tid läste Bibeln på det första sättet, skulle de se att skilsmässa och andra saker är okej.
Å andra sidan kunde någon under Gamla testamentets tid läsa Malaki 2:16: ”Ty jag hatar skilsmässa”, säger HERREN, Israels Gud. På samma sätt är polygami inte Guds fullkomliga vilja, men det var tillåtet.

Fråga: I 2 Sam 12:9 överlämnade David i praktiken Uria till Guds fiender. Finns det situationer idag då en troende kan se en fördel i att ge något till sina fiender eller Guds fiender?

S: Ibland ger människor pengar, tillstånd eller trovärdighet till en ond person för att uppnå ett mål för sin egen skull. Andra gånger ger människor upp sin integritet, sitt rykte, sin familj och andra relationer för att uppnå ett ont mål för sin egen skull. Effekten av det David gjorde var att förakta Guds bud och bringa vanära över Guds sanning.

Ett slanguttryck för att ingå ett avtal med djävulen är ”Faustian bargain” på engelska; det tyska adjektivet är ”faustisch”. Detta är uppkallat efter Faust, en verklig tysk alkemist och astrolog. Denna legend gjordes senare till en bok och därefter till en fransk opera. Ett ”Faustian bargain” är en dålig affär där personen betalar ett högt pris för något som verkar lockande på kort sikt.

Ett annat slanguttryck för att vara listig är ”byzantinsk”. Byzantinerna brukade göra saker som att sluta fred med sina fiender, till exempel bulgarerna, och sedan i hemlighet betala pengar till bulgarernas fiender, pechenegerna, för att få dem att attackera bulgarerna.

Gud krossade Davids hjärta genom hans barns död. David skrev om sin synd i Psalm 51.

Fråga: Vad är det som är betydelsefullt med Davids reaktion i 2 Sam 12:13?

S: David fastade för att röra Guds hjärta. Gud hade redan bestämt vad Han skulle göra, och när barnet dog insåg David att det var meningslöst att be Gud om något som Gud redan hade bestämt annorlunda.

Fråga: Varför lät Gud Davids och Batsebas första barn dö i 2 Sam 12:15–23?

S: Detta var inte ett straff för barnet, utan ett straff för Davids och Batsebas skuld. Gud kommer att göra allt rättvist i slutändan, och vi måste vänta tills dess för att få se fullständig rättvisa på jorden.

Vissa kalvinister hävdar att eftersom spädbarn dör så ”bevisar” detta att de är skyldiga till Adams synd. Detta är ett felaktigt resonemang, eftersom det faktum att man drabbas av konsekvenser inte bevisar skuld. Annars skulle det faktum att kattungar dör ”bevisa” att även de är skyldiga till Adams synd. Sanningen är dock att hela skapelsen har underkastats syndafallet, som det står i Romarbrevet 8:19–22.

Slutsats:

1. Alla kristna är överens om att nyfödda spädbarn inte har några egna personliga synder.

2. Alla kristna är överens om att alla föds med en syndig natur.

3. Tyvärr är inte alla kristna ännu överens om att det faktum att man drabbas av konsekvenser inte bevisar skuld.

Fråga: Varför tillbad David Gud strax efter att hans son hade dött, enligt 2 Sam 12:20?

Svar: Man bör tillbe Gud när man står i rätt förhållande till Gud. Man bör också tillbe när man har varit olydig och nu vill återvända till Gud. När David flydde från Saul, hörde Natans tillrättavisning och såg sitt barn dö, hyste han inte alls någon bitterhet eller vrede mot Gud. David bad att Gud skulle rädda honom från detta slag, och när Gud inte gjorde det, tillbad David ändå Gud efteråt.

F: Skulle Gud i 2 Sam 12:20 acceptera en sådan tillbedjan?

S: Ja. Gud accepterar all uppriktig tillbedjan av Honom. Däremot är tillbedjan av avgudar inte tillbedjan av Honom, vilket 1 Korintierbrevet 10:20 och 2 Korintierbrevet 6:15–17 tydligt visar.

F: Vad säger 2 Sam 12:21 om den katolska sedvänjan att be för de döda?

S: Detta visar att David inte såg någon mening med att be för sin son som hade dött. Katoliker tror på att be för de döda på grund av en passage i de katolska och ortodoxa apokryferna (2 Makkabéerboken 12:46), som inte finns i protestantiska eller judiska biblar. Men David bad endast för barnet medan barnet fortfarande levde.

Fråga: I 2 Sam 12:21–23, kom David och Batsebas första son till himlen, eller inte?

S: Inget tyder på att han inte gjorde det, och det gjorde han troligen. Men 2 Samuelsboken 12:21–23 bevisar egentligen inte att han gjorde det. När David sa att han skulle gå dit där hans son var, menade han till graven (Sheol), inte nödvändigtvis till himlen. I Mesopotamien kallades graven för ”det land därifrån man inte återvänder”.

F: Vad menade David i 2 Sam 12:23 när han sa att barnet inte skulle återvända till honom, men att han skulle gå till barnet?

S: Bibeln talar ofta om Sheol, som den grekiska Septuaginta och det grekiska Nya testamentet kallar ”Hades”. Det betyder graven, och dit hamnade alla. Det judiska folket lärde ut att det fanns två delar i Sheol: paradiset, dit de gudfruktiga kom, och fängelset, dit de onda kom. Vissa tror att David menar att barnet nu befinner sig i paradiset och att David kommer att gå till paradiset tillsammans med honom. Denna vers kan dock endast bevisa att barnet gick till Sheol, och att David så småningom också skulle hamna i Sheol.

Fråga: Varför kallades han Salomo i 2 Sam 12:25, om Gud hade gett honom namnet Jedidja, vilket betyder ”älskad av Herren”?

S: David och Batseba hade redan gett honom namnet Salomo, vilket låter likt ordet för ”fred”. Därefter kallade Gud honom genom Natan för Jedidja för att visa att Gud älskade honom och inte skulle döda honom. Jedidja var egentligen inte hans namn utan bara ett smeknamn. Det var dock inte ovanligt att en person hade två namn, så det kan ha varit hans namn också.

F: Varför talade Joab till David på det här sättet i 2 Sam 12:28?

S: Joab och David hade känt varandra länge. Joab visste att han inte kunde ge David order, men han ville verkligen att David skulle komma och ge sken av att han gjorde något. Så Joab kom med ett falskt hot om att han ville döpa om staden efter sig själv för att motivera David att komma. Joab var framför allt lojal mot sig själv. Men eftersom han inte var hotad var Joab också lojal mot David, och han ville att David skulle komma eftersom Joab visste att det skulle se bäst ut för sin kung, och Joab hade Davids bästa i åtanke.

Joab såg till Davids bästa, men utan fullständig respekt i detta fall. Det är nästan som om Joab säger: ”David, jag vill inte veta vad du höll på med där i Jerusalem, men nu måste du ta dig hit som en riktig kung.” Denna milda brist på respekt mot en gammal vän är dock ingenting jämfört med hur andra senare skulle visa brist på respekt mot David.

Fråga: I 2 Sam 12:30, hur tung var denna krona?

S: Den vägde ungefär 75 pund eller 34 kg. Uppenbarligen kunde en man inte bära denna krona utan ett stativ. Men kronan var troligen inte avsedd att bäras utan att visas upp.

Fråga: I 2 Sam 12:31, dödade David några ammoniter genom att sätta dem under sågar, yxor och i tegelugnen?

S: Förmodligen inte. Snarare tvingade David fångarna att använda sågar och yxor för att hugga, och att tillverka tegel i tegelugnen. I ”The New International Bible Commentary”, s. 383, står det att den senare uppfattningen är den dominerande.

F: Hur är kapitlet i 2 Sam 13:1–22 uppbyggt?

S: Kapitlet är uppbyggt som en djup kiasm.

13:1–2 Amnon begärde Tamar

- 13:3–5 Jonadab råder Amnon att våldta Tamar

- - 13:6–9a Tamar kommer för att laga mat åt och ge Amnon mat

- - - 13:9b Amnon beordrar sina tjänare att alla ska gå

- - - - 13:10-14a Amnon befaller Tamar att ligga med honom; hon vägrar

- - - - - 13:14b-15a Amnon våldtar Tamar och hans begär förvandlas till hat

- - - - 13:15b-16 Amnon beordrar Tamar att gå, trots hennes vädjanden

- - - 13:17 Amnon beordrar sin tjänare att återvända och kasta ut Tamar

- - 13:18–19 Tamar går därifrån

- 13:20 Absalom säger till Tamar att hon inte ska oroa sig; Absalom ska ta hand om det

13:21–22 Absalom hatar Amnon

Mitt i allt detta utgör 2 Samuelsboken 13:15 en kiasm.

Amnon hatade henne

- Med ett hat

- - Stort

- - - Oerhört

- - - Verkligen

- - Stort

- Var det hat

med vilket han hatade henne.

Fråga: I 2 Sam 13:1-2, eftersom detta uppfyllde Natans profetia, var det då Gud som sände denna synd?

S: Nej, men Gud, som kände till Amnons onda och okontrollerade hjärta, tillät Amnon att gå överstyr. Gud kan inte bara förutse det goda Han kommer att göra, utan Gud kan också förutse det goda och onda som människor kommer att göra och skulle göra, om de fick tillfälle. Gud förutser inte bara vad människor skulle göra, Han kan också göra det möjligt för dem att fullfölja sina avsikter som en del av Hans plan.

F: I 2 Sam 13:5,7–8, varifrån fick Jonadab denna idé?

S: Även om vi inte vet det, var det inte helt ovanligt att en syster kom för att ta hand om en sjuk person. I en egyptisk kärleksdikt (ca 1303–1200 f.Kr.) i *Högsången och de forntida egyptiska kärlekssångerna*, s. 13, står det: ”Jag ska lägga mig inne och låtsas vara sjuk. Då kommer mina grannar in för att se till mig, och då kommer (min) syster med dem. Hon kommer att skämma ut läkarna (för hon) kommer att förstå min sjukdom.”

Fråga: I 2 Sam 13:5, 7–8 föreslog Jonadab att Amnon skulle utnyttja David, utan dennes vetskap, för att främja sin onda plan. Finns det exempel sedan dess där en ond person har utnyttjat en intet ont anande person för att främja sina onda avsikter?

S: Här är några exempel.

Det vanligaste scenariot är ”lawfare”, där någon utnyttjar lagen eller avtal, som undertecknats i god tro av ena parten, för att på ett orättvist sätt komma åt någon. Det behöver inte nödvändigtvis handla om att den onda personen försöker vara orättvis; det kan vara så att hen saknar begrepp om vad som är rättvist.

Ett andra exempel, med David, Uria och Joab, är att sända ett budskap om att begå ondska genom en intet ont anande person.

Ett tredje exempel är det som har kallats Hindawi-affären. Detta inträffade den 17 april 1986, när Nezar Hindawi, en jordanier, reste med sin 32-åriga, fem månader gravida irländska flickvän, Anne-Marie Murphy, från London till Tel Aviv. Han gjorde slut med henne när han fick reda på att hon var gravid, men sedan blev de tillsammans igen och han sa att han ville gifta sig med henne. Han ordnade ett jobb åt henne som städerska på Hilton Hotel i Betlehem. Han sa till henne att han skulle behöva resa med ett senare flyg eftersom det skulle ta längre tid att få hans visum. Hindawi, som Mike Royko kallade ”den ädle muslimske krigaren”, gav sin gravida flickvän en resväska med en bomb i, så att den skulle detonera under flygningen och döda alla ombord. Resväskan kom igenom den brittiska säkerhetskontrollen, men en säkerhetsvakt från El Al blev misstänksam eftersom det inte fanns något Hilton-hotell i Betlehem. Han gjorde en manuell efterkontroll för att ta reda på varför den tömda resväskan fortfarande var tung, och då hittade han bomben. Hindawi dömdes till 45 års fängelse. Se https://www.timesofisrael.com/35-years-after-el-al-bomb-plot-security-staff-recount-stopping-unwitting-bomber/ för mer information.

Ett fjärde exempel är den gången då en person åkte fast för att ha tagit med sig olagliga droger på ett flyg, utan att ha en aning om det. En vän hade lånat ut en resväska till personen, som skulle hämta den senare på resmålet. Resenären visste inte att det fanns olagliga droger insydda i resväskans foder.

Ett femte exempel är det där någon i Pakistan skulle resa bort en tid och bad en kristen att förvara sina saker. Den kristne svarade ”visst”. Utan att den kristne visste om det hade personen en pistol bland sina saker. Polisen fick ett tips om detta och grep den kristne på grund av att det fanns en pistol i personens tillhörigheter. Den kristne var tvungen att betala pengar för att släppas fri.

Som en parentes kan nämnas att Jonadab gjorde sitt namn till ett dåligt skämt. Hans namn betyder ”Herren är ädel”.

Fråga: Hur gjorde Amnon sig sjuk i 2 Sam 13:6?

S: Amnon låtsades bara vara sjuk. Även om en person kan göra sig själv sjuk genom att äta eller dricka saker som kan orsaka illamående, finns det inget som tyder på att Amnon gjorde det här; han låtsades vara sjuk. När han fysiskt tvingade Tamar verkade han tillräckligt frisk, fysiskt sett, om än inte andligt. David var förblindad av lust efter Batseba, och nu fick David bevittna handlingarna och de senare konsekvenserna av att hans son var ”sjuk av lust”. Det fick dock troligen David att må illa.

F: Vad kan vi lära oss av David om föräldraskap i 2 Sam 13:6–7?

S: Även någon som älskade Gud, som David, kan ändå vara en usel förälder om man inte tar föräldraskapet tillräckligt på allvar. Davids första misstag var inte att han underlät att straffa Amnon. Redan innan dess hade Davids uppfostran varit så slapp att Amnon trodde att han kunde komma undan med det.

David både älskade sina barn och tyckte om dem. Men när en förälder inte älskar sina barn tillräckligt mycket för att uppfostra dem, kanske hen då älskar känslan av relationen mer än sonen eller dottern.

David älskade sina barn känslomässigt, särskilt när han förlorade dem i döden. Vi har dock inga bevis för att han visade sin föräldraomsorg. Han uppfostrade inte Amnon; han tröstade inte Tamar, och han talade inte ens med Amnon. David höll sig på avstånd från Absalom. Att Tamar sa att David skulle låta henne gifta sig med sin halvbror tyder på att hon saknade undervisning i Guds ord. David älskade Guds lag, och han älskade sina barn. Tyvärr insåg David uppenbarligen aldrig att han hade ett ansvar att undervisa sina barn om Guds lag, och att det skulle vara ett uttryck för hans kärlek.

Fråga: I 2 Sam 13:6–7, på vilka sätt kan en person idag ”älska relationen” mer än man älskar personen?

S: När jag gick i gymnasiet kände jag en kille som hade en flickvän och en fin bil. Men en dag kraschade han bilen, så flickvännen gjorde slut med honom. Vissa kanske säger att de älskar sin make eller maka, men om den personen gör något fel – som att bli äldre eller fattigare – verkar kärleken vara borta. Men kanske var kärleken inte egentligen borta, eftersom den aldrig riktigt fanns där från början. Om du säger att du älskar någon, men sedan händer något, till exempel att personen råkar ut för en allvarlig olycka, bränns i en brand eller drabbas av en mycket allvarlig stroke, skulle du fortfarande älska hen? Gud uppmanar oss att älska andra människor, och ibland tror vi att vi gör det men så är det inte; vi älskar egentligen bara relationen. Granska dina känslor gentemot din familj och dina vänner. Älskar du dem verkligen, eller älskar du bara relationen och hur de får dig att känna dig?

Ett sätt att ta reda på det är att fundera på om den andra personen gjorde saker som var fel eller skadliga för sig själv och andra – skulle du då vara beredd att ha ett obekvämt samtal och säga ifrån, eller skulle du bara låta det passera? Äkta kärlek bryr sig, även om det innebär en risk att personen inte gillar dig längre.

Fråga: Varför förvandlades Amnons känslor för Tamar så snabbt från lust till hat i 2 Sam 13:11–17?

S: Amnons ”kärlek” försvann så snabbt eftersom det aldrig fanns någon kärlek från början, bara lust. Han hade behandlat henne som ett föremål och inte som en person. Medan kärlek och hat är motsatser, är lust och hat inte nödvändigtvis oförenliga. När Amnon väl var tillfredsställd insåg han att han troligen skulle få fruktansvärda konsekvenser för vad han gjort. Som äldste son hade han just äventyrat sina chanser att bli nästa kung. Det verkade som om Amnon projicerade sina skuldkänslor på Tamar. Det stod nu klart för Amnon, Tamar och så småningom alla att Amnons lust efter Tamars kropp inte innebar att han hyste någon som helst kärlek till Tamar.

När Amnon beordrar sin tjänare att stänga dörrarna och stänga ute Tamar, stängs dörren i viss mening även för Amnon själv. Hans öde är beseglat.

Fråga: Bör barn, med utgångspunkt i 2 Sam 13:11–29 och 2 Sam 16:22, se bibliska gestalter som Absalom och Amnon som förebilder värda respekt och beundran? (En ateist ställde denna fråga.)

S: Självklart inte; ingen har någonsin betraktat dessa män som förebilder. Bibeln säger inte att vi ska se dessa män som troens hjältar, lika lite som vi ska se Judas och Kaifas på det sättet. Bibeln redogör objektivt för många onda gärningar som ogudaktiga män begått.

Denna ”icke-fråga” tycks tyda på att vissa ateister i grunden missförstår vad Bibeln lär ut. Bibeln är inte ett skönmålat propagandadokument som målar upp en lilyvit bild av mänskligheten. Nej, den är en uppriktig, realistisk skildring av människor, både gudfruktiga och ogudaktiga, precis som de är. Om bara alla kunde skilja mellan de ”goda” och de ”onda” utan att de behövde bära vita och svarta hattar som i tv-westernfilmerna.

Fråga: I 2 Sam 13:13, vilka är de tre möjliga skälen till att Tamar sa att man skulle fråga kungen och att han skulle låta dem gifta sig?

S: För det första är incest förbjudet enligt 3 Mosebok 18:9,11; 20:17; 5 Mosebok 27:22. Tamar kan ha sagt detta av ett av två skäl, och möjligen också av ett tredje kompletterande skäl.

1) Tamar kände inte till vad Toran säger om incest. Detta är det mest troliga svaret. Att gifta sig med systrar och halvsystrar var ganska vanligt bland den egyptiska kungafamiljen och senare även bland den persiska kungafamiljen. Deras förfader Abraham gifte sig med sin halvsyster Sara i 1 Mosebok 20:12.

2) Tamar visste, men hon ljög och försökte säga vad som helst för att på alla möjliga sätt komma undan Amnon.

3) En tredje möjlig orsak är att även om Tamar var ett oskyldigt offer i allt detta, skulle det se mycket illa ut för henne; hur kunde folk vara säkra på att hon inte var villig om hon hade brustit i omdömet när hon gick med på att vara ensam med Amnon? Hon försökte desperat rädda sitt rykte efter att det skulle ha dragits i smutsen utan att det var hennes fel.

Fråga: Varför skulle Tamar, enligt 2 Sam 13:16–17, anse att det var ett större fel att Amnon skickade iväg henne?

S: Det sätt på vilket Amnon lät förvisa henne och låsa dörren skulle antyda att det var hon som försökte förföra honom. Här var en oskuldsfull kvinna, som lydde sin far, och som på bara några minuter plötsligt berövades sitt rykte och sin ära utan att ha gjort något fel. 2 Samuelsboken 13:19–20 visar att hon var förkrossad. Det är inte så att Amnon begick en helt separat synd här. Snarare förvärrade han situationen genom att förvärra sin första synd. David hade gjort samma sak efter att han tagit Batseba, när han beslutade sig för att döda Uria.

Men lika mycket som Amnon nu hatade Tamar, skulle Absalom hata Amnon ännu mer.

Fråga: Varför sa Absalom i 2 Sam 13:20 till Tamar att hon inte skulle oroa sig så mycket för att ha blivit våldtagen?

S: Det finns två olika synsätt.

Ouppriktig tröst: Absalom försökte trösta Tamar genom att råda henne att inte grubbla över det. Men Absalom var inte uppriktig här, eftersom han inte själv kände så. Antingen vid den tidpunkten eller någon gång därefter smidde Absalom en plan för att hämnas på Amnon genom att döda honom.

Jonadab och Absalom konspirerade tillsammans: En andra uppfattning var att Absalom länge hade planerat att bli kung, och han var villig att offra vad som helst eller vem som helst för att uppnå det, inklusive sin syster och sin halvbror. Enligt denna uppfattning var Jonadab med Absalom för att locka Amnon att våldta sin syster, så Absalom blev inte överraskad när det hände. Absalom kan då ses som att han hade skäl att döda den son som stod i tur till tronen. Efter mordet flydde Absalom sedan till sin farfars rike och väntade i två år tills Davids vrede hade lagt sig.

Fråga: Varför var David egentligen arg i 2 Sam 13:21?

S: Det finns troligen tre skäl. Det första är att han uppenbarligen var arg över att hans egen dotter hade blivit vanärad.

Även om David var arg över att Amnon hade gjort detta, hade David själv begått äktenskapsbrott med Batseba och låtit döda hennes man. David kanske mindes vad Gud hade sagt genom Natan, och insåg att Gud inte hade glömt.

Den tredje anledningen är mer komplex. Amnon var den förstfödde, näst i tur till tronen. I 3 Mosebok 20:17 står det att incest ska straffas med döden, för att inte tala om våldtäkt. Skulle David sätta lydnaden mot Guds lag i första rummet, eller sätta kärleken till sin son Amnon i första rummet? Gud och alla andra skulle se svaret. Svaret var att David satte sin son i första rummet. Att tillrättavisa Amnon skulle ha varit ett så obekvämt samtal att det inte finns några uppgifter om att David ens sa ett ord till Amnon. Som en påminnelse: när Ruben låg med Jakobs bihustru förlorade Ruben sin rätt som förstfödd son enligt 1 Mosebok 35:22; 49:4. Det står inte att David ens gjorde det mot Amnon. David ville inte stå upp för rättvisan när det gällde hans egen son.

Fråga: Hur kan 2 Sam 13:21 tillämpas på vissa troende idag?

S: David älskade Gud uppriktigt, men här ser vi att han älskade sin son mer. När vi älskar våra barn mer än vi älskar Gud, visar det sig att vi inte gör våra barn någon tjänst.

Fråga: Varför bad Absalom i 2 Sam 13:24–25 David att gå på ”mordfesten”?

S: Absalom försökte inte döda David eller ta över tronen vid detta tillfälle, eftersom Absalom inte dödade någon av kungens söner utom Amnon. Eftersom det fanns många vassa knivar för att ta bort fårull, skulle de ta Amnons liv. Absalom beordrade sina män att döda Amnon; han dödade honom inte personligen, precis som David inte dödade Uria personligen.

Absalom visste förmodligen att David inte kunde komma. Han frågade David för att avleda misstanken och vilseleda David att tro att detta var en oskyldig plan.

Ryktet, som endast byggde på spekulationer om att alla kungens söner hade dödats, kan delvis ha uppstått på grund av att alla Gideons söner dödades av Gideons son Abimelek i Domarboken 9:5.

Fråga: Varför flydde Absalom tillsammans med de övriga kungens söner i 2 Sam 13:29?

S: För det första kan Absaloms flykt ge det felaktiga intrycket att Absalom, precis som de övriga sönerna, inte kände till mordkomplotten. För det andra behövde Absalom tid för att fly till Talmai i sin farfars rike Geshur, öster om Galileiska sjön.

Fråga: Hur kunde Jonadab i 2 Sam 13:32–33 veta detta med sådan säkerhet?

S: Jonadab var den som i 2 Samuelsboken 13:3–5 föreslog att Amnon skulle låtsas vara sjuk för att kunna våldta sin syster. Antingen talade Jonadab i hopp om att försöka tona ner händelsen, eller så visste Jonadab i förväg vad Absalom skulle göra. Jonadab var inte någon särskilt god vän till Amnon. En viktig fråga som aldrig ställdes, men som David borde ha ställt, var: ”Jonadab, hur vet du detta?” Kanske kunde Jonadab ha sagt att han bara påpekade Absaloms hämndmotiv, för att dölja det faktum att han faktiskt hade föreslagit att Amnon skulle göra detta.

Fråga: Hur är kapitlet 2 Sam 14:1–20 uppbyggt?

S: Det är en något djup chiasm med följande uppbyggnad.

14:1 Joab ”visste”

- 14:2–3 Joab berättar för den kloka kvinnan vad hon ska säga

- - 14:4–5a Kvinnan framför en begäran till kungen

- - 14:5b–10 Kvinnans första vädjan

- - - 14:11 Hon lyckas rädda sin sons liv

- - 14:12-17 Kvinnan framför sin andra vädjan.

- - 14:18–19a Kungen ställer en fråga till kvinnan

- 14:19b-20a Hon medger att Joab har instruerat henne

14:20b Kungen ”vet”

Se The Expositor’s Bible Commentary vol. 3, s. 975 för mer information.

Fråga: I 2 Sam 14:1–9 och 13:21, vad borde David ha gjort först för att straffa Amnon för våldtäkt och incest, och senare Absalom för mord, med tanke på att David själv hade begått äktenskapsbrott och mord?

S: Det var svårt för David att göra någonting, med tanke på att han inte offentligt ångrade sin synd och erbjöd sig att ta konsekvenserna. Gud hade förstås talat genom Natan om att David inte skulle behöva avrättas för sina synder. För att kunna straffa Amnon utan att framstå som en hycklare borde David alltså först ha bekänt sina synder. Men eftersom han inte var villig att göra det, tänkte David förmodligen att han skulle ha förlorat ännu mer respekt om han straffade sina söner för saker som liknade det han själv hade gjort. Att David inte vidtog några åtgärder ledde förstås också till att han förlorade respekt.

David borde åtminstone omedelbart ha diskvalificerat Amnon från tronen. Ruben förlorade sin förstfödslorätt när han låg med Jakobs bihustru i 1 Mosebok 35:22; 49:3–4. Om David då offentligt hade tillrättavisat Absalom, skulle det kanske ha dämpat folkets förväntningar på att Absalom skulle bli nästa kung.

Fråga: Varför använde Joab denna strategi i 2 Sam 14:1–9 för att få David att kalla tillbaka Absalom?

S: I Keil-Delitzschs kommentar till Gamla testamentet, vol. 2, del 2, s. 411, anses det att Joab hade framfört ett antal direkta önskemål till David utan framgång. Hovet kunde förmodligen se att David längtade efter sin son, men det fanns inget sätt att få David att ta det första steget utan att han skulle frukta att folket skulle vända sig mot honom för att han benådade Absalom. Så Joab, ett taktiskt geni, fick en idé. Den liknade Natans strategi, och Joab resonerade troligen att om den fungerade en gång, skulle den kanske fungera en andra gång för Joab. Den fungerade dock inte så bra den här gången.

Kvinnan vädjade här till Davids medkänsla. David sörjde Absalom och även kvinnan sörjde, eller såg åtminstone ut att göra det. Senare skulle David få se resultatet av sin medkänsla när Absalom gjorde uppror och försökte få David dödad. Naturligtvis visade David inte mycket medkänsla mot Uria.

David stod fast för rättvisan när det gällde andra, men han var svag när det gällde att stå upp för rättvisan när hans egna barn hade gjort fel. Oavsett om detta främst berodde på Joabs klokhet, kvinnans eller bådas, hade kvinnan trängt in David i ett hörn. Eftersom han kände medkänsla för kvinnans (fiktiva) son, var han tvungen att vara konsekvent och hämta tillbaka sin egen son.

Fråga: Ser vi någon ånger från Absaloms sida i 2 Sam 14:15–23?

S: Inte det minsta. I själva verket smidde Absalom nu planer på att ta över tronen. Istället för att visa ånger och underdånighet var Absalom manipulativ. David var vid denna tidpunkt omkring 60 år gammal, och Absalom omkring 30. Absalom var tillräckligt mogen för att bli kung redan nu, om det inte vore för att någon stod i vägen för honom. Absalom bestämde sig för att han skulle bli kung och att han skulle låta David få betala för att han inte alls hade straffat Amnon och för att han inte riktigt hade förlåtit Absalom.

Å ena sidan säger Absalom att om han är skyldig till ett brott som medför dödsstraff är han beredd att avrättas. Å andra sidan hade en man som våldtagit en kvinna avrättats, och det var Absalom själv som verkställde det straffet.

David å sin sida beviljade inte Absalom nåd eller förklarade honom oskyldig; han sa bara att han inte skulle avrättas. När han kallade Absalom ”en ung man” tänkte han kanske mer på hur han själv såg på Absalom och hans mognad, snarare än på att han var omkring 30 år gammal.

Fråga: I 2 Sam 14:15–23, när ska vi förlåta och återuppta relationen med någon som har gjort fel?

S: Jesus sa att vi alltid ska förlåta, även om de inte ber om förlåtelse. Men om någon har stulit pengar från dig och inte visar någon ånger, ska du då ge dem tillgång till ditt bankkonto? Självklart inte. Om de inte erkänner att de har gjort fel, om de inte ber om förlåtelse och inte visar någon ånger, måste du ärligt inse att de med stor sannolikhet kommer att göra om det om de får tillfälle. Jesus sa att vi ska vara ”kloka som ormar och oskyldiga som duvor” i Matteus 10:16.

Fråga: I 2 Sam 14:24,28, gjorde David rätt i att inte låta Absalom se hans ansikte?

S: Nej. Halvhjärtad förlåtelse fungerar inte bra. Delvis förlåtelse är ingen förlåtelse alls, och den som blir förlåten vet det. Motvillig förlåtelse tas inte emot väl och är dömd att misslyckas. David gav Absalom ett ”delvis straff”. Det var egentligen inget allvarligt straff, men det fjärmade Absalom från David. Det gjorde Absalom bitter mot sin far. David och Absalom såg inte varandra på två år.

Om Absalom troligen var nästa i tronföljden, och Absalom inte ens får vistas i Jerusalem eller se sin fars ansikte, är det inte en situation som bäddar för framgång. Joab visste detta och försökte råda bot på situationen.

Fråga: Hur kunde Absaloms avklippta hår i 2 Sam 14:26 väga 200 siklar?

S: Även om det var en lättare tempelsjekel skulle vikten ändå kunna uppgå till fyra eller fem pund (1,8 till 2,3 kg), vilket är mycket mycket. En genomsnittlig person får håret att växa en halv tum per år, även om det finns stora variationer; vissa får håret att växa en tum per månad. Världsrekordet ligger på cirka 2 tum per månad. Om Absalom bara klippte sig en gång om året är det mycket hår, men även då skulle det inte väga fyra pund (1,8 kg), såvida han inte hade sparat sitt hår från tidigare år också. Men i 1 och 2 Samuelsboken finns det många ställen där siffrorna varierar. I det här fallet har vi ingen annan referens för vad det rätta siffran är. Oavsett vilket är poängen att Absalom var ganska fåfäng när det gällde sitt hår. Senare skulle förstås Absaloms hår bli hans undergång.

Absaloms hår kan ses som en varnande berättelse om stolthet. Hans stolthet över sitt hår gjorde att han trasslade in sig och fastnade där han inte kunde ta sig loss, vilket i slutändan blev ödesdigert. Ibland när en person, särskilt en politisk ledare, slår in på en väg som så småningom av alla anses vara felaktig eller dåraktig, kan de inte göra det uppenbara och ändra kurs eftersom de är fast i sin stolthet. Fråga en potentiell ledare om de någonsin har gjort ett misstag. Om hen aldrig har gjort ett misstag – som hen kan erkänna – kommer du att få en ledare som hellre ”kraschar bilen” än svänger för att undvika en olycka. Detta kan man se hos Napoleon, Hitler och Stalin, som inte lät sina trupper retirera, samt hos den franske marskalken Philippe Pétain, som var så säker på att tyskarna inte kunde invadera genom den oöverstigliga Ardennerskogen att han ignorerade den franska militärens vädjanden om hjälp när tyskarna faktiskt gjorde just det. I augusti 1945 hävdade de japanska militärledarna Anami, Umezu och Toyoda – hälften av det sex personer starka Högsta krigsrådet – att japanerna borde fortsätta strida efter atombomberna. När kejsar Hirohito beordrade dem att acceptera kapitulationen och spelade in ett radiotal till sitt folk, dödade major Hatanaka och andra officerare en general som vägrade ansluta sig till dem och iscensatte en kortvarig, misslyckad kupp för att förhindra att radiomeddelandet sändes ut. De hade för avsikt att sätta kejsaren i husarrest och istället sända ut ett förfalskat meddelande. De övriga generalerna gick dock inte med på detta, varför kuppmakarna begick självmord. När vi i modernare tid betraktar Saddam Husseins ”envishet”, den iranska revolutionsgardet och Putins ”särskilda militära operation” i Ukraina, kan vi kanske förvånas över deras dårskap i att inte erkänna nederlag i en oundviklig situation. Men varför ska vi bli förvånade över att de är precis lika dåraktiga som andra ledare som levde före dem? En ledare som faktiskt kastade in handduken – och därmed troligen räddade sitt eget liv – innan situationen förvärrades, var Bashar al-Assad, Syriens före detta ledare, men han var ett undantag.

Se https://www.reddit.com/r/Naturalhair/comments/1ipt9ah/has_anyone_consistently_grown_23_inches_of_hair/ och https://en.wikipedia.org/wiki/Ky%C5%ABj%C5%8D_incident för mer information.

Fråga: Hade Absalom tre söner enligt 2 Sam 14:27, eller hade han inga söner som kunde föra hans namn vidare, som det står i 2 Sam 18:18?

S: Förmodligen båda delarna. I forna tider kan ungefär hälften av alla barn ha dött innan de nådde vuxen ålder. Keil och Delitzsch nämner att sönernas namn vanligtvis anges, men de anges inte i 2 Samuelsboken 14:27. Det skulle inte finnas någon anledning till detta utelämnande, förutom att de dog i ung ålder.

Absalom lät uppföra ett monument till sin egen ära på grund av sin sorg över att inte ha några söner som kunde tjäna som ett minnesmärke över honom. Vanligtvis skulle en person som inte har några barn inte vara lika känslig inför att inte ha någon som kan föra vidare hans namn som en person vars barn har dött.

F: Vad visar detta om Absalom i 2 Sam 14:29–32?

S: Absalom var intelligent och manipulativ. Absalom kunde inte tala med Joab, eftersom Joab inte kom när han blev inbjuden. Så Absalom såg till att få Joabs uppmärksamhet. Ibland kan saker dock vända sig mot en själv. Absalom anade inte att detta skulle sätta en kurs som skulle sluta med att Joab personligen dödade Absalom, trots att David hade sagt att Absalom skulle skonas.

F: Finns det i 2 Sam 15:1–12 några andra exempel på söner som ville ta tronen ifrån sin far?

S: Kungen av Assyrien mördades av sina söner i 2 Krönikeboken 32:21. Även om detaljerna inte är desamma (sonen var den rättmätige arvingen) var situationen liknande.

I Ugarit (före Davids tid) utmanade prins Yassib sin far, kung Keret.

Yassib hotar: ”Lyssna noga på mig! Om fiender hade invaderat landet medan du var sjuk, skulle de ha fördrivit dig och tvingat dig upp i bergen. Din sjukdom har gjort dig likgiltig: Du lyssnade inte på änkans sak, du lyssnade inte på de fattigas sak, du dömde inte förtryckaren, du gav inte mat åt den föräldralöse i staden, … inte heller åt änkan på landsbygden… Avgå från kungatronen, låt mig regera. Avstå från din makt, låt mig sitta på din tron.” Detta står i Don C. Benjamins Old Testament Parallels: Laws and Stories From the Ancient Near East [Mahwah: Paulist, 1991], s. 205. Citerat ur The Expositor’s Bible Commentary, vol. 3, s. 989–990.

Fråga: Hur stjäl man folks hjärtan, enligt 2 Sam 15:6?

S: Liksom många politiker i senare tider var Absalom skicklig på att lova folket att han kunde leda dem på ett kompetent sätt, utan att egentligen göra någonting. För att övertyga folket om detta minskade Absalom den aktning som andra hyste för David. Än i dag försöker människor ofta framställa sig själva i ett gott ljus genom att nedvärdera andra.

Absalom var stilig och framför allt charmig. Människor har ofta en ”bild” av hur en ledare ska se ut, och de tenderar att stödja personer som stämmer överens med den bilden, oavsett om de skulle vara en bra ledare eller inte. I amerikanska presidentval vinner till exempel den längre kandidaten i de allra flesta fall. Ännu viktigare var att Absalom låtsades bry sig om dem och ta deras intressen till hjärtat. Absalom var tålmodig; han genomförde denna fas av sin komplott under fyra år. När Absalom höll festen i Hebron bjöd han in 200 män som inte visste något om Absaloms komplott. När de väl var där var de trängda; det skulle vara mycket svårt för dem att offentligt säga: ”Nej, det tror jag inte. Jag tänker stödja David.”

Fråga: Vad gjorde Absalom i 2 Sam 15:7–12 som andra sedan dess också har gjort?

S: Absalom utnyttjade sin religiösa utövning för att lura andra. Absalom använde som förevändning att han skulle till Hebron för att fullgöra ett löfte till Gud genom att utföra religiösa offer. Hans låtsade gudsdyrkan var en täckmantel för hans förräderi. Sedan dess har många använt religion (bland annat, men inte enbart, kristendomen) för att få människor att gå med på deras onda planer.

Inom islam fick soldaterna höra att om de kämpade för Allah kunde de vara säkra på att de, oavsett sitt förflutna, skulle komma till paradiset. Inom romersk-katolicismen, med påven Urban II som startpunkt, lovades de som ”tog korset” under det första korståget syndernas förlåtelse. På samma sätt utfärdade påven Eugenius III den 1 december 1145 påvliga bullen *Quantum praedecessores*, där han lovade syndernas förlåtelse för alla som fullföljde det andra korståget eller dog under resans gång.

Se https://www.reddit.com/r/AskHistorians/comments/76jtys/i_gather_that_papal_indulgences_were_first_issued/ och https://en.wikipedia.org/wiki/Quantum_praedecessores för mer information.

F: I 2 Sam 15:7, ska det stå 40 år eller 4 år?

S: Det borde stå fyra år, vilket stämmer bättre överens med Absaloms livslängd. Den masoretiska texten anger 40 år, men Septuaginta, den syriska översättningen, den arabiska översättningen, Vulgata, Theodoret och Josefus anger alla fyra år. Se BSB-texten och fotnoterna i NKJV, NIV och NRSV.

F: Hur avlade Absalom ett löfte till Herren i 2 Sam 15:7,20?

S: Absalom sa detta bara för att kunna bege sig till Hebron och krönas till kung. Antingen ljög Absalom och avlade inget löfte, eller så talade han kanske sanning. Det finns andra fall i historien där tronpretendenter avlade ett löfte till sin gud om de blev kungar. Absalom kan alltså ha avlagt ett löfte till Gud, men inte varje löfte som avläggs till Gud är ett gott löfte.

Absalom valde förmodligen Hebron inte bara för att han var född där, utan för att det var den äldre huvudstaden och vissa människor kanske inte var nöjda med att huvudstaden hade flyttats till Jerusalem.

Absalom använde gudsdyrkan som en ”täckmantel” för att inleda sitt uppror. Senare i historien användes den kristna religionen som en ”täckmantel” av onda påvar för att berika sig själva och hämnas på sina fiender. Till exempel utlyste påven Bonifatius VIII (1294–1303) ett ”korståg” mot den italienska staden Palestrina för att hämnas på den tidigare påven Celestinus V:s släkt. Bonifatius bar skulden för att ha använt hela den romersk-katolska kyrkans ”maskineri” för onda syften.

Fråga: Finns det i 2 Sam 15:10 andra exempel där en son försökte ta tronen från sin far?

S: Ja. I Ugarit finns en dikt om prins Yassib som utmanade sin far, kung Keret, om tronen.

Fråga: Varför flydde David från Jerusalem i 2 Sam 15:14, eftersom Jerusalem var så starkt befäst?

S: David, som var en erfaren kung, insåg omedelbart att detta inte var något obetydligt missnöje, utan en direkt utmaning för att ta ifrån honom kungamakten och hans liv. David hade aldrig lidit nederlag i strid, men han visste att det denna gång sannolikt kunde bli annorlunda. David gjorde troligen klokt i att fly från Jerusalem i detta läge. Vid denna tidpunkt visste han inte vem i Jerusalem han kunde lita på, och om det bara finns några få förrädiska portvakter är det svårt att försvara även en välbefäst stad.

F: Varför sa David till Ittai från Gitt i 2 Sam 15:19–20 att han inte behövde följa med honom?

S: David ville inte att någon skulle följa med som bara halvhjärtat stödde honom. David gav Ittai en ursäkt att stanna kvar, och skulle också se hans hjärtas inställning genom hans svar. En liknande situation uppstod med Noomi och hennes svärdöttrar i Rut 1:11–18.

Som en parentes kan nämnas att en gittit skulle komma från den filistinska staden Gat. Arkeologiska fynd har visat att det fanns en (eller två) guvernörer i den filistinska staden Askalon som hette Itiya och Witiya i Amarna-breven, några århundraden före David. Namnet Ittai liknar detta mycket.

Idag, när vi leder ett team som står inför en uppgift, är det helt i sin ordning att ge människor möjlighet att dra sig ur. På det sättet kanske du inte har lika många med dig, men du kommer att ha människor som är engagerade i dig.

Fråga: Varför skickade David i 2 Sam 15:31–34 sin klokaste rådgivare, Hushai från Ark, tillbaka till fienden?

S: David och Joab visste redan vad som var bäst att göra; och det var bättre att Hushai fick Absalom att tro på dåliga råd än att Hushai skulle ge David och Joab råd som i bästa fall var marginellt bättre. Ibland behöver man inte göra kloka eller briljanta saker för att lyckas; man behöver bara göra färre dumma saker än andra.

Fråga: I 2 Sam 15:32–34, gjorde David rätt i att låta Hushai ljuga för hans räkning?

S: Bibeln beskriver vad Hushai gjorde under krigstid. Kristna har två olika åsikter i denna fråga.

Vissa säger att Hushai gjorde fel som ljög, och att David gjorde fel som beordrade Hushai att ljuga.

Andra säger att det är okej att ljuga för en fiende i krigstid för att rädda ett liv. Ställen där bedrägeri användes i 2 Samuelsboken är 2 Samuelsboken 15:25–29, 35–36 (Zadok, Abjatar och deras söner), 2 Samuelsboken 15:34 (Hushai från Ark), 2 Samuelsboken 17:17–18 (båda) och 2 Samuelsboken 17:18–21 (en man och en kvinna i Bahurim).

F: Vad är intressant med strukturen i 2 Sam 16:5–14?

S: Den är uppbyggd som en kiasm.

16:5a David flyr mot Bahurim

- 16:5b-6 Simei förbannar och kastar stenar på David och hans män

- - 16:7–8 Hur Simei förbannade David

- - - 16:9 Abisai vill döda Simei

- - 16:10–12 David tar emot Shimeis förbannelser utan att reagera

- 16:13 David förklarar varför han inte reagerar på Shimeis förbannelser

16:14 David och hans följe passerar Bahurim

Fråga: Varför förbannade Simei David i 2 Sam 16:5-8 för att han avrättat Sauls söner, när avrättningen enligt Asimovs Guide to the Bible, s. 315–316, inte ägde rum förrän senare i boken?

S: Det står inte uttryckligen att Simei förbannade David för att han avrättade Sauls söner. Snarare förbannade Simei David för hans blodbesudlade hus i allmänhet. Det finns två möjliga förklaringar till Simeis förbannelser.

Andra skäl: Shimei kan mycket väl ha syftat på det långa kriget mellan Davids och Ish-Boshets arméer. Shimei accepterade aldrig riktigt att kungamakten skulle lämna Sauls släkt.

Inte kronologiskt: Eftersom det i 2 Samuelsboken 21:1 står att avrättningen av Sauls söner ägde rum ”under Davids regeringstid”, är det inte nödvändigtvis kronologiskt. Shimeis förbannelse mot David kan alltså ha inträffat kronologiskt efter avrättningen av Sauls söner.

Fråga: Vad är det som är betydelsefullt med Davids reaktion – att han inte försökte hämnas på Simei – i 2 Sam 16:5–12?

S: Det finns fyra punkter att beakta i svaret.

1. Naturligtvis skulle en person i Davids situation troligen känna en märklig blandning av nedstämdhet, ilska mot Simei och en passiv acceptans av att han förtjänade det som hände honom. Vi kan få en djupare inblick i hur David kände sig eftersom han skrev om det i Psalm 3. Psalm 3 visar oss att David hade tro på att Gud skulle rädda honom ur denna situation. Vid denna tidpunkt kände David sig säker på att hans fiender skulle dödas. Senare skulle David sörja att en av dessa dödade fiender var hans egen son Absalom.

2. David hade ingen aning om vilka av hans tidigare lojala vänner som stod på hans sida, var neutrala eller stödde Absalom. Det såg ut som om detta kunde bli slutet för David. Eftersom de flesta av hans tidigare lojala undersåtar vände sig mot honom skulle det bli ett eländigt slut, och kanske ansågs det vara ett passande straff för Davids äktenskapsbrott och mordet på någon som varit lojal mot honom. David visste att en del av det som Simei sa var sant. Det rådde inbördeskrig mellan Juda och Sauls hus under flera år. David straffade inte Joab för att han förrädiskt hade dödat Abner. Som verserna 10–11 visar trodde David att Gud kanske hade velat att Simei skulle fördöma honom offentligt.

3. Eftersom David kände skuld över att ha dödat Uria, var han inte på humör att låta döda en man som talade sanning.

4. Vers 12 visar att David överlät detta till Gud. Om David dödade Simei, och Gud ansåg att detta inte var rätt, kunde Gud straffa David även för detta. Om David skonade Simei, och Gud ansåg att det inte var rätt, kunde Gud ändå straffa Simei och kanske belöna David för hans tålamod.

För övrigt verkade Simei ha glömt att Saul hade ett blodbesudlat hus, eftersom han dödade Ahimelek och ville döda alla som stödde David.

Slutsats: David visste inte om det var rätt eller fel av Simei att förbanna honom just då. Idag, när vi inte vet om en orätt som begås mot oss är rättfärdig, är tålamod och att vänta på Gud en dygd.

Fråga: Vad kan vi lära oss om Davids inställning i 2 Sam 16:7–14?

S: David gjorde en bra sak här och en dålig sak senare.

(bra) Vissa saker (som hämnd) bör vi släppa och låta Gud ta hand om. David trodde inte bara att Gud var närvarande och kunde se allt, utan han trodde också att Gud var aktiv. Tidigare borde Saul ha avsatts och dödats, men David visste att det inte var meningen att han själv skulle göra det. Kanske borde även Simei dödas, men David visste att han själv hade gjort sig skyldig, och därför ansåg han att det inte var hans uppgift att döda Simei. Så David överlämnade detta i Guds händer. Efter att Absalom hade dödats ångrade sig Simei, eller åtminstone verkade han ångra sig, och hjälpte till att föra över Davids familj i 2 Samuelsboken 19:16–23.

(dåligt) Tyvärr var Davids förlåtelse återigen inte fullständig. Han sade till Salomo att han skulle föra Simei ner i graven i blod (dvs. döda honom) i 1 Kungaboken 2:8–9, och Salomo gjorde så i 1 Kungaboken 2:36–46.

Fråga: Hur är avsnittet i 2 Sam 16:15–17:29 uppbyggt?

S: Det är en komplex struktur; den är chiastisk men inte ett chiasm.

16:15–19 Absalom blir vän med Hushai

- 16:20–22 Ahitofel ger Absalom råd

- - 16:23 Ahitofel beskrivs som mycket vis

- 17:1–4 Ahitofel ger sitt råd

- - 17:5–13 Hushai ger sitt råd

- - - 17:14 Hushais råd anses bättre än Ahitofels

- - 17:15–16 Hushai ger råd till Zadok och Abjatar

- 17:17-22 David korsar Jordanfloden

- - 17:23 Ahitofel begår självmord

- 17:24-25 Absalom korsar Jordanfloden

17:27-30 David tas emot vänligt i Mahanaim av Shobi, Makir och Barzillai

Fråga: Varför låg Absalom med Davids tio bihustrur mitt på ljusa dagen i 2 Sam 16:22?

S: Det var inte Absaloms idé utan Ahitofels, Davids tidigare betrodde och vise rådgivare. Absalom var tillsammans med konkubinerna, en i taget, i ett tält på palatsets tak. Folket kunde inte se allt, men de kunde se vad som hände, och att det skedde med den ena konkubinen efter den andra. Detta gjordes inte för att tillfredsställa Absaloms lust; det handlade om makt, att förolämpa sin far och göra anspråk på tronen. Absalom ville visa att han nu var den rättmätige kungen, och att det genom detta inte fanns någon väg tillbaka. Han avsåg att visa att det inte fanns någon väg tillbaka för folkets nya lojalitet, men det visade sig att det inte fanns någon väg tillbaka för Absalom själv. Precis som David ”tog” Urias hustru, skulle Herren ”ta” Davids hustrur.

Det var vanligt i den mellanösternska kulturen att en kung ärvde sin fars konkubiner. Men Gud säger i 3 Mosebok 18:8 att man inte får ha samlag med sin fars hustru – även om hon inte är ens mor.

Kom också ihåg att Ahitofel var Batsebas farfar, så det kan ha funnits en viss hämndlystnad inblandad här. Efter denna kränkande handling skulle alla inse att en försoning mellan Absalom och David var omöjlig. Absalom gjorde fel, men här är en möjlig förklaring till hans handling. Många israeliter var välvilligt inställda till både David och Absalom, den till synes blivande kungen. När denna konflikt väl hade lagt sig skulle dessa israeliter ställa sig på den vinnande sidans sida. Absaloms handling innebar inte bara att han var kung, utan att David nu inte längre var kung. Folket skulle offentligt tvingas välja mellan de två. Eftersom Absalom för tillfället hade övertaget skulle den säkraste vägen för många tyckas vara att välja Absalom. Ahitofel och Absalom kom förmodligen inte ihåg att när Ruben gjorde detta i 1 Mosebok 35:22; 49:3–4 förlorade han sina arvsrättigheter.

Inte svaret: Även om det faktum att Absalom inte hade några söner (2 Samuelsboken 18:18) kunde verka vara en drivkraft, är detta osannolikt. Att ligga med konkubinerna i fullt dagsljus vid denna tidpunkt skulle inte enbart ha skett i det syftet.

Fråga: Varför var Ahitofels råd i 2 Sam 17:1–14 egentligen bättre än Hushais, och hur kan vi avgöra det?

S: Ahitofel insåg helt korrekt att om David var död skulle Absalom vinna fullständigt, vilket även Davids män insåg i 2 Samuelsboken 18:3. Målet var inte nödvändigtvis att besegra Davids soldater, utan bara att döda David. I slutändan blev det bättre för David att Absalom följde Hushais råd, men hur kunde Hushai veta detta? Skriften säger inget om det, men vi kan spekulera här. Här är sex punkter att beakta i svaret.

1. Man kan inte säga att detta enbart berodde på att Hushai hade mer information genom att ha varit med David i 2 Samuelsboken 15:32–37, eftersom till och med Ahitofel insåg att detta råd inte var bra i 2 Samuelsboken 16:23; 17:1–3.

2. Om inte David dödades, utspelade sig den verkliga striden inte på slagfältet, utan om israeliternas hjärtan och lojalitet. Det skulle vara lätt för människor som var lojala mot David för bara några år sedan att vilja vara lojala mot honom igen.

3. Att döda David skulle visserligen avsluta striden, och att skingra Davids trupper skulle fortfarande gynna Absalom, men att göra det skulle innebära en risk, eftersom varje nederlag skulle ge dålig publicitet. Skulle risken vara värd den potentiella vinsten?

4. Hushais råd byggde på antagandet att hela Israel skulle samlas kring Absalom. Om folket fick lite tid att tänka efter innan de gav sig på David, kanske de inte skulle vilja göra uppror mot honom.

5. I det här fallet var det värt risken. Även om Hushai i grunden hävdade att Absalom borde vänta tills han var redo, skulle det ge David tid att förbereda sig, och varken David eller hans armé var redo vid det här laget. Genom att inte följa Ahitofels råd förlorade Absalom initiativet och överraskningsmomentet.

6. Det var ingen tvekan om huruvida de skulle angripa Davids armé eller inte; den enda frågan var när. Många gånger kan vi förlora initiativet genom dåliga beslut. Våra känslor kan få oss att skjuta upp att vidta åtgärder, även om vår förnuft säger oss att fördröjningar kommer att förvärra situationen, inte förbättra den.

Fråga: Kan du i 2 Sam 17:1–14 se några exempel på kloka, erfarna människor som inte var lojala?

S: Ahitofel var känd för att vara mycket klok, och han hade under många år varit rådgivare åt David och förmodligen också en vän. Men här gav Ahitofel Absalom råd om det bästa sättet att döda David. Vilken vän! Ahitofel ansåg utan tvekan att det låg i hans eget intresse att byta sida.

Idag kan människor ”byta sida” när det verkar ge personlig vinning. Eller så kan de tänka att framtiden är oundviklig hur som helst, och att de antingen kan stå framför tåget eller sitta på tåget. Man kan tänka på Vichy-Frankrike, som var lojalt mot nazisterna i utrotningen av judar under andra världskriget. Philippe Pétain var den högste ledaren för Vichy-Frankrike. Han var en fransk krigshjälte som kämpade mot tyskarna under första världskriget. I Amerika fanns Benedict Arnold och senare Aaron Burr.

Fråga: I 2 Sam 17:7–14, gjorde Hushai rätt i att ljuga för Davids skull genom att ge Absalom dåliga råd?

S: Kristna är oeniga. Vissa kristna säger att det är okej att ljuga för icke-troende i krigstid och för att rädda ett liv. Andra kristna säger att vi i sådana situationer bör förlita oss på Gud, inte på bedrägeri. Alla kan dock enas om att tystnad inte är lögn; utan att ljuga behöver man inte frivilligt lämna ut känslig information eller svara på varje fråga som ställs.

F: Varför hängde sig Ahitofel i 2 Sam 17:23 när hans råd inte följdes?

A: Man kan inte undgå att lägga märke till att Ahitofel hade en mycket hög uppfattning om sin egen visdom. Även om Skriften inte uttryckligen säger det, kan vi här se både en rationell inriktning och en irrationell extrem. Ahitofel ville tjäna någon som skulle bli en framgångsrik kung. Han insåg förmodligen att den som lyssnade på det enklaste rådet istället för att fatta strategiska beslut inte skulle hålla länge som kung – och inte heller skulle hans rådgivare hålla länge.

Den avgörande bristen i Hushais råd och Absaloms tänkande är att hela Israel omedelbart skulle vända sig och följa Absalom. I sin arrogans kunde Absalom bara hoppas på det, men när han gjorde detta hopp till en väsentlig del av sin plan, insåg Ahitofel kanske att Absalom var dömd att misslyckas så länge David levde.

Irrationellt nog händer det ibland att när rådet från en person som anser sig själv vara vis inte följs, trots att denne har lagt fram goda argument, så känner denne snabbt att inget annat han säger heller kommer att följas. Ahitofel kunde ha omvänt sig inför Gud, gått till David, Guds smorde kung, bett om nåd och litat på att Gud skulle förlåta honom oavsett om David avrättade honom eller inte. Men det alternativet föll förmodligen aldrig ens Ahitofel in.

Var på din vakt när din självbild är knuten till hur smart, klok eller erfaren du är, snarare än att din identitet är att du är ett Guds barn som vandrar lydigt med Honom.

Fråga: Vem var Amasa i 2 Sam 17:25?

S: Nahash var ett vanligt namn, så det var osannolikt att det här var Nahash, kungen över ammoniterna. Enligt 1 Krönikeboken 2:17 var Amasas far en ismaelit. Amasas mor Abigail var syster till Zeruja, Joabs mor. Amasa var alltså Davids brorson och Absaloms kusin. Amasa var till och med en närmare släkting till Joab. Men den hebreiska texten i 2 Samuelsboken 17:25 säger bokstavligen att Amasas far, som hette Ithra, hade ”gått in” till Abigail, vilket vissa tolkar som att de aldrig var gifta. (BSB översätter detta med ”hade gift sig”.) Efter att upproret var över utnämnde David Amasa till befälhavare för Davids armé i stället för Joab i 2 Samuelsboken 19:13. David var arg över att Joab hade dödat Absalom trots att David uttryckligen hade beordrat honom att inte göra det. Att ha Amasa som befälhavare skulle också bidra till att läka klyftan mellan Juda och de andra stammarna som hade gjort uppror. Joab knivhögg Amasa på ett förrädiskt sätt och dödade honom i 2 Samuelsboken 20:9–10. Ur Joabs perspektiv såg han att David frivilligt skulle benåda Amasa för att han hade gjort uppror mot David, medan Joab själv hade förblivit lojal, och att David till och med skulle ersätta Joab med Amasa, eftersom Joab hade dödat en upprorsman som behövde dödas.

Fråga: I 2 Sam 18:6, var låg Efraims skogar?

S: Idag är vi inte säkra på var Efraims skogar låg. Det finns två möjligheter.

(troligen inte) Väster om Jordanfloden: Skogarna låg inom Efraims territorium, och slaget utkämpades där. Men eftersom David och hans män redan hade flytt öster om Jordanfloden, varför skulle de då korsa den igen för att ta sig västerut?

(troligtvis) Öster om Jordanfloden: Det som kallades Efraims skogar låg utanför Efraims ursprungliga territorium, och slaget utkämpades där.

Fråga: Varför skulle Davids soldater strida i skogen enligt 2 Sam 18:6?

S: Davids beväpnade yrkessoldater var kraftigt underlägsna i antal jämfört med Absaloms armé. Skogen kunde neutralisera bågskyttarnas fördel och den numerära överlägsenheten. Det skulle gynna de starkare soldaterna i närstrid.

Fråga: I 2 Sam 18:17, begravdes Absalom i Efraims skog (långt från Jerusalem), eller uppförde han ett minnesmärke i Kidrondalen (nära Jerusalem) som det står i 2 Sam 18:18?

S: Båda händelserna inträffade. Absalom uppförde sitt eget minnesmärke i Kidrondalen, men ingenting tyder på att Davids män begravde honom där, eller ens att han hade för avsikt att bli begravd där.

F: Varför reste de en stor stenhög över Absalom i 2 Sam 18:17?

S: En stor stenhögen var inte ett monument. Det var ett sätt att minnas något och visa var det hände, utan att hedra den person som begravdes där. Andra som fick en stor stenhögen uppförd över sin kropp var Akan i Josua 7:26 och kungen av Ai i Josua 8:29.

F: Varför dog 20 000 män i 2 Sam 18:7 som en följd av Davids och Absaloms synder?

S: Vi vet exakt varför de dog: på grund av den brist på respekt och lojalitet som många visade efter Davids synd med Batseba, och på grund av Absaloms synd att göra uppror mot sin egen far. Den egentliga frågan här är varför även gudfruktiga människor ibland dör på grund av andras synder.

I detta liv får människor ofta lida på grund av andras synder. Oavsett om det handlar om mordoffer, civila offer i krig eller spädbarn som föds med nedsatt intelligens på grund av att deras mor var alkoholist, så drabbas många i denna värld av lidande som de inte själva är direkt ansvariga för. Sedan Adam och Evas fall är skapelsen i sig inte fullkomlig (Romarbrevet 8:20–22), och hela världen står under den ondes inflytande (1 Johannesbrevet 5:19). Fullkomlighet, frånvaro av lidande eller rättvisa är inte garanterat för oss i detta liv. Vi måste alla vänta till nästa liv, och rättvisa kommer att skipas på domedagen.

Fråga: Varför ville Joab i 2 Sam 18:19–22 hindra Ahimaaz från att berätta för David att Absalom var död?

S: Joab kände David väl och tyckte om Ahimaaz. Joab försökte göra Ahimaaz en tjänst. Förra gången någon berättade för David att Saul var död – eftersom det var han som hade dödat honom – lät David den personen avrättas (2 Sam 1:9–16). Joab kanske var rädd för Ahimaaz.

Dessutom visade David stor sentimentalitet gentemot Absalom. Detta var inte en dygd, utan snarare en svaghet. Hans tillgivenhet gentemot sin son var större än hans kärlek till Gud eller att få sina barn att lyda Guds lag.

Detta visar att Joab redan i förväg misstänkte att David skulle sörja Absalom och därmed sänka arméns moral.

Fråga: Varför lät Joab i 2 Sam 18:16–18 blåsa i trumpeten för att avbryta segern, när de ju var på väg att vinna?

S: Syftet var inte att döda fienden, medisraeliterna, utan att stoppa upproret. När Absalom väl var död fanns det inget kvar som upproret kunde samlas kring. Så medan David ville skona Absalom, insåg Joab att att döda Absalom skulle stoppa striderna och rädda livet på många andra israeliter. Därför dödade Joab skoningslöst den man som han hade hjälpt att försonas med sin far.

F: I 2 Sam 18:19, hur kunde Ahimaaz, son till Zadok, springa ifrån den andre budbäraren om de inte korsade varandra?

S: Ahimaaz var en snabb löpare. Han tog en annan väg, slätten, som förmodligen var längre men snabbare att springa på. Kom också ihåg att det var Ahimaaz som fick i uppdrag att överbringa nyheter från Hushai till David i 2 Samuelsboken 17:17.

F: Hur var Ahimaaz egentligen en opålitlig budbärare i 2 Sam 18:30–33?

S: Å ena sidan var Ahimaaz snabb och anlände före den andra budbäraren, och allt han berättade för kung David var sant. Men när David bad om specifik information ljög Ahimaaz och sa att han inte visste. En kommentator anser att Ahimaaz verkligen inte visste, men eftersom han hörde trumpeten och var tillsammans med Joab, visste Ahimaaz förmodligen ändå.

Ibland kan människor idag vara opålitliga budbärare, även om de bara talar korrekta halvsanningar. När de talar sanning men utelämnar viktiga punkter, eller ljuger för att undanhålla viktiga punkter, kommer människor inte att lita på dem när de väl får reda på det.

När vi delar Guds sanning med andra måste vi vara noga med att dela hela sanningen med dem, även sådant som vi vet att de inte vill höra. Det är visserligen viktigt för en härskare att ha pålitliga budbärare, men hur mycket viktigare är det inte för oss att vara pålitliga budbärare för Gud.

Fråga: I 2 Sam 19:1–7, på vilka sätt kan ledare förmedla fel budskap, som David nästan gjorde?

S: David tänkte förmedla vad han kände, oavsett hur någon skulle tolka det. Joab sa: ”Gör inte det.” Om David hade gjort det, skulle han ha förmedlat att han värderade livet på sina lojala soldater, som offrat sig, lägre än livet på en upprorisk man, som hade orsakat att några av dem dog. När ett företag eller en chef förmedlar att han värderar en person, som inte har bidragit särskilt mycket, högre än andra som lojalt har gjort mer, bör han inte bli förvånad när lojaliteten går förlorad och människor lämnar företaget.

Fråga: I 2 Sam 19:3–7, på vilka sätt kan det faktum att man är starkt fokuserad på bara en sak leda till att man blir blind för stora problem på grund av sin tunnelseende?

S: I Davids fall skulle det vara uppenbart för alla att han inte brydde sig om dem alls jämfört med sin son, som hade orsakat många människors död. Han värderade sin personliga förlust högre än den nationella krisen.

Det lydiska riket upphörde år 546 f.Kr. Den persiska armén hade belägrat Sardis, huvudstaden i kung Kroisos lydiska rike, i 14 dagar. En sida av staden behövde inte bevakas, eftersom den bestod av lodräta klippor. En persisk soldat såg dock hur en lydisk soldat av misstag tappade sin hjälm nerför klippan. Den lydiske soldaten tog sig nerför en smal, zickzackformad stig för att hämta sin hjälm och klättrade sedan upp igen. Den persiske soldaten kom ihåg stigen, och den natten klättrade den persiska armén i hemlighet uppför den lodräta väggen, överraskade lydierna och erövrade deras rike. Kanske borde den lydiske soldaten inte ha varit så extremt fokuserad på att få tillbaka sin hjälm!

I Storbritannien betraktade kung Georg III och större delen av parlamentet antingen de 13 koloniernas klagomål som bagateller, eller så betraktade de dem som förrädare som måste krossas. Benjamin Franklin ledde vid ett tillfälle en delegation till England för att försöka ta itu med frågorna och förbli under brittiskt styre.

I Frankrike skrev kung Ludvig XVI, när Bastiljen stormades den 14 juli 1789, ”ingenting” i sin dagbok eftersom han inte hade lyckats fånga något på sin jaktutflykt.

I Ryssland var den siste tsaren, Nikolaj II, en mycket hängiven familjeman. Han brydde sig mer om sin familj, och särskilt om sin son som led av hemofili, än om Ryssland.

I Kina tvingades kejsaren Xuanzong och hans hov att fly från huvudstaden under An Lushans uppror. Armén vägrade att slåss för kejsaren, eftersom de ansåg att han brydde sig mer om sin favoritkonkubin, Yang Gui Fei, än om imperiet. De vägrade att slåss om inte deras krav uppfylldes, nämligen att kejsaren skulle avrätta Yang Gui Fei. Så kejsaren gjorde det mycket motvilligt, soldaterna slogs, och upproret krossades.

I våra liv är det viktigt att vi ibland tar en paus från att ”vara så upptagna” och stannar upp för att fundera över vad som är viktigast och vad som är mindre viktigt, och ser till att vi tar itu med det vi behöver göra. En mycket viktig lärdom att dra från 2 Samuelsboken 19:3–7 är vikten av att ha vänner som ser efter dig och påpekar dina blinda fläckar. Naturligtvis är vänner som aldrig säger till när de ser en potentiell blindfläck inte särskilt hjälpsamma som vänner. Påpekar du kärleksfullt för dina vänner när du ser att de kanske har en blindfläck?

Fråga: I 2 Sam 19:6, på vilka sätt kan du idag (medvetet eller omedvetet) ge uttryck för att någon betyder nästan ingenting för dig?

S: Det här är en märklig fråga, men vi måste besvara den för att se till att vi inte gör så. Vi kan göra det genom att visa att vi värdesätter något obetydligt mer än dem. Vi kan göra det genom att inte prata med dem när det är uppenbart att vi borde göra det. Vi kan göra det genom att avbryta dem varje gång de talar; då visar vi att vi inte längre bryr oss om vad de säger. Vi kan göra det genom att göra narr av dem, särskilt inför andra. Ju roligare förnedringen är, desto värre är den.

När du berättar om Kristus för någon, eller delar med dig av något för att hjälpa dem att växa i tron, se då först till att du förmedlar att du respekterar dem, värdesätter dem och älskar dem. Och du bör berätta om Kristus för alla, oavsett om de är kristna eller inte.

F: Varför nämnde David i 2 Sam 19:13 Amasas släktband med David som skäl för att utnämna honom till befälhavare, när Joab hade ännu närmare släktband?

S: David använde det faktum att Amasa var hans brorson som en förevändning, en rationalisering, eftersom han inte ville nämna de tre verkliga skälen. David ville inte ha Joab som överbefälhavare eftersom Joab tidigare hade visat sig öppet trotsa Davids order. Känslomässigt sörjde David så djupt över Absalom, och han ville helt enkelt inte att den man som hade trotsat hans order och dödat hans son skulle behålla befälet. Slutligen skulle detta vara ett tillfälle att bidra till att läka sprickan med rebellerna genom att utnämna deras befälhavare till sin egen befälhavare.

Fråga: Varför straffade David inte Simei alls i 2 Sam 19:18–23?

S: Låt oss besvara detta indirekt genom att titta på vad som skulle ha hänt om David hade gjort det. Shimei hade faktiskt inte försökt skada någon. David hade, åtminstone för det mesta, en känsla för hur hans handlingar skulle uppfattas i andras ögon, till skillnad från Abisai. Om David hade avrättat Shimei, hur tror du då att alla israeliter som ingick i en armé som försökte döda David skulle ha känt sig? De skulle undra när David skulle komma efter dem. Det skulle förmodligen finnas föga hopp om att försonas med dem i Absaloms armé om han hade gjort det.

När David befann sig i denna situation, där det uppenbara och mest naturliga var att hämnas, insåg han att han hade olika alternativ. Så David valde det som faktiskt var det bästa alternativet. Det är dock möjligt att David gjorde detta mer för syns skull än av integritet, eftersom han senare i 1 Kungaboken 2:8–9 uppmanade Salomo att se till att Shimei avrättades.

Fråga: I 2 Sam 19:24–30 och 16:3–4, tror du att Mefiboset verkligen trodde att han hade en chans att bli kung, eller ljög Ziba för att få det som David hade gett Mefiboset?

S: Det finns tre olika synsätt.

Mefiboset trodde att han kanske skulle bli kung. I det kaos som skulle följa, om något hände både David och Absalom, ville Mefiboset vara på plats, men utan att orsaka några problem, ifall de skulle behöva en kandidat som inte hade gjort sig några fiender. Mefiboset befann sig redan i Jerusalem och behövde inte fly någonstans. Att följa med David skulle faktiskt bara vara en börda för David. Kanske trodde Mefiboset aldrig att David skulle behöva hjälp med förnödenheter och att Mefiboset kunde hjälpa honom. Barzillai, som var 80 år gammal, kunde komma ner från staden Rogelim för att vara med kung David och skaffa förnödenheter åt honom, men Mefiboset, som var betydligt yngre men lam, kunde inte lämna Jerusalem.

Ziba ljög om Mefiboset. Mefiboset skulle inse att de efter alla dessa år inte skulle återvända till Sauls hus. En annan av Davids söner skulle bli kung före Mefiboset. Mefiboset var lam, så han kunde inte ha gett sig av, såvida inte någon som också var på flykt hade hjälpt honom. Och vad gäller de människor som inte flydde – varför skulle de hjälpa honom? Om Mefiboset hade för avsikt att ge all den hjälp han kunde, eller om han inte ens tänkte på att lyfta ett finger för att hjälpa David, är okänt.

När David återvände hade Mefiboset inte skött sina fötter (tånaglar osv.), trimmat sitt mustasch eller tvättat sina kläder. Det kunde betyda att Mefiboset var uppriktigt bedrövad över att Absalom gjorde uppror, eller också att han bara låtsades vara bedrövad. Han skulle dock ha varit tvungen att påbörja dessa saker omedelbart när David gav sig av, vilket tyder på att det var uppriktigt.

Men det starkaste stödet för denna teori är Zibas uttalande att han visste (med säkerhet) att Mefiboset stannade kvar i Jerusalem för att han skulle krönas till kung. Hur skulle Ziba kunna veta något om detta, oavsett vilket, om Mefiboset inte hade gjort sina åsikter kända? Det är alltid viktigt att fråga sig hur någon kan veta det de påstår sig veta, för att bättre kunna upptäcka när saker bara är påhittade. Men om Ziba hade befunnit sig i Jerusalem, så kunde Ziba ha varit den tjänare som förrådde Mefiboset och lämnade honom kvar.

Det säkraste sättet var avgörande. Mefiboset var förlamad av passivitet. Mefiboset kunde ha hittat några personer i Jerusalem som kunde bära honom till David. Fördröjningen låg inte i att hitta någon, utan i att bestämma sig för vad han ville göra. Det säkraste för Mefiboset att göra vore att stanna i Jerusalem och hålla en låg profil. På så sätt skulle den som vann denna kamp inte kunna anklaga Mefiboset för att ha hjälpt den andra sidan. Eftersom Mefiboset inte tog ställning kunde David förstås inte veta om Mefiboset hade varit lojal eller inte.

David var inte lika klok som Salomo. Salomo skulle förmodligen ha listat ut vem som talade sanning, särskilt när Mefiboset till slut sa att Ziba kunde behålla allt. Men David delade bara upp saker och ting i två delar istället för att verkligen fatta ett beslut i 2 Samuelsboken 19:29.

De flesta forskare ansluter sig till den andra uppfattningen.

Fråga: Hade David rätt att låta Mefiboset och Ziba dela upp marken i 2 Sam 19:29?

S: Nej. Om Ziba ljög belönade David både hans lögn och hans hjälp. Om Ziba talade sanning, och Mefiboset väntade på att bli kung, skulle David belöna en förrädare. David borde förmodligen ha undersökt detta närmare. David var halvövertygad och kom fram till en lösning som inte skulle tillfredsställa någon fullt ut, så att han slapp undersöka saken ytterligare.

Det verkar troligt att det var Ziba som ljög här. Kanske misstänkte David redan det och befann sig i det svåra dilemmat att belöna eller straffa någon som gav honom betydande hjälp vid en kritisk tidpunkt, visade sin lojalitet, men ändå ljög om en annans lojalitet för att göra det.

Fråga: I 2 Sam 19:32–40, gjorde Barzillai rätt i att avböja kungens erbjudande?

S: Kristna är oeniga om detta, och om Davids begäran i första hand var en belöning eller ett jobberbjudande. Om det var ett jobberbjudande som rådgivare, för att fylla den vakans som Ahitofel lämnat efter sig, anser vissa kristna, såsom J. Vernon McGee, att Barzillai gjorde fel i att avböja denna möjlighet att tjäna. De flesta anser dock att det var helt i sin ordning att Barzillai avböjde en fin gåva, eftersom den skulle bli en börda för honom.

F: Varför uppstod denna tvist mellan Israels män och Judas män i 2 Sam 19:41–43?

S: Båda sidor satte sina egna intressen högre än att samarbeta. Vi kan se tre orsaker: det förflutna, nutiden och framtiden.

Det förflutna: Många från både Juda och resten av Israel hade just gjort uppror och utkämpat en strid mot David. De var ivriga att visa att de återigen var lojala, kanske misstrode de andras lojalitet, men var övertygade om att de själva var mer lojala och hade större rätt att stå kungen närmare än den andra gruppen. Om man ser det från den positiva sidan ville de visa sin nuvarande lojalitet trots sitt tidigare uppror. Om man ser det från den negativa sidan ville de att alla skulle bortse från deras tidigare – och kanske fortfarande pågående – vacklande lojalitet.

Nuvarande situation: I denna nuvarande besvärliga situation ville de vara säkra på att David märkte att de återigen var lojala.

Framtid: Båda grupperna ville vara Davids favoriter framöver, och ett sätt att främja detta var att stå Davids närmare och spela en mer framträdande roll i att föra tillbaka armén än den andra gruppen.

Fråga: Hur hanterar man situationen i 2 Sam 19:41–43 när två sidor ger sken av att försöka nå en överenskommelse, medan ingen av sidorna egentligen vill ha någon överenskommelse?

S: I det här fallet gjorde David ingenting, och i 2 Sam 20:1–2 gjorde Seba från Benjamin och många från de nordliga stammarna uppror mot David.

I 2 Samuelsboken 19:41–43 ville de nordliga stammarna ha en mer framträdande roll i arbetet med att föra tillbaka David, medan männen från Juda betraktade dem som upproriska som inte borde få den äran. Så i kapitel 20 lämnade många från det nordliga riket. David försökte skapa harmoni och förlåtelse för alla sidor, men männen från Juda ville inte veta av det.

Kom ihåg att det ibland är så att den enda anledningen till att en part förhandlar är att vinna tid. Oftare handlar det dock om att framstå i god dager och bevara sin ”ära”. När du diskuterar eller förhandlar med någon bör du försöka se saker ur dennes perspektiv. Det innebär inte nödvändigtvis att du håller med dem eller anser att de har rätt, utan att du försöker förstå hur de ser på saken. Du kan först försöka göra detta på ett optimistiskt sätt genom att ”ge dem fördelen av tvivlet”. Sedan kan du göra det med en viss misstänksamhet, som ett värsta-fall-scenario. Ibland är det just att inte göra någonting som den ena parten vill; som förberedelse inför sitt nästa drag.

Men vad Sheba glömde bort var att medan han försökte samla stöd bland en krigstrött befolkning, hade David redan en samlad armé redo för strid.

Fråga: I 2 Sam 20:1, var Sheba nära att lyckas?

S: Vid denna tidpunkt hade de som kämpade mot David säkert märkt att David var försonlig, men de hade fortfarande frågor om sin framtid efter upproret. De tio stammarna såg att Juda hade anspråk på att komma först, och de tillskrev troligen Judas attityd till David. Sheba var på sätt och vis den ”gnista” som tände eld på deras tvivel. Sheba skulle troligen ha lyckats locka bort de nordliga stammarna så småningom, om han inte hade sagt åt dem att åka hem. De var förmodligen ändå osäkra på om de skulle göra uppror mot David en andra gång. Sheba försummade uppenbarligen att tänka på att David hade en välorganiserad armé redo att ge sig iväg för att förfölja honom.

Som en parentes finns namnet Sheba på en hebreisk sigillstämpel och ett ostrakon från Samaria samt en bulla (sigill över en kruka) i Jerusalem, enligt Avigad, Hebrew Bullae s. 111. Det rör sig förmodligen om olika personer vid namn Sheba, men det visar att namnet inte var ovanligt.

Fråga: Vad kan du säga om Joabs lojalitet gentemot David i 2 Sam 20:9–10?

S: Man skulle kunna hävda att Joab inte hade någon lojalitet gentemot David överhuvudtaget; Joab var endast lojal mot sig själv och mot att bevara sin ställning. Hans ställning innebar att kämpa för att hålla David vid makten och sig själv som befälhavare över Davids armé, så det kunde verka som om han var lojal mot David, även om han i själva verket inte var det. När David var på väg att hålla en offentlig sorgceremoni för Absalom rådde Joab klokt nog David att istället sätta sig vid stadsporten om han fortfarande ville behålla sina truppers lojalitet. Så Joabs hänsynslösa lojalitet mot sig själv tjänade David väl i detta fall.

Det är märkligt att Joab tidigare hade arbetat för att förena Absalom och David; man skulle kunna se det som något positivt. Samma man som försonade Absalom dödade nu honom. Genom att göra detta gick han medvetet emot Davids tydliga, direkta order.

Joab var skrupelfri och skulle använda alla medel för att bevara sin ställning. Joab var så lojal att han inte lät något stå i vägen; varken David, Davids order eller ens Gud. När någon kräver din lojalitet mot dem eller deras sak framför allt annat och alla andra, kan man tyst fråga: ”Till och med Gud?”

Fråga: Vilka arkeologiska bevis har vi för Abel-Bet-Maaka i 2 Sam 20:14?

S: Redan tidigare hade den egyptiske faraon Thutmosis III fört upp denna kanaanitiska stad som Abel. Den kallades också Abel-Maim, och arameerna erövrade den under Ben-Hadad I. Assyrierna förtecknade den som en stad erövrad av Tiglat-Pileser III och kallade den Abilakka. Arkeologer tror att den låg 25 miles norr om Galileiska sjön, norr om ruinerna av Hazor och fyra till fem miles väster om Dan. Sheba flydde alltså så långt norrut han kunde.

Fråga: I 2 Sam 20:15–26, hade Joab rätt att hota med att förstöra staden Abel?

S: I 5 Mosebok 20:10 står det att om de går mot en stad ska de först erbjuda den fred, och det gjorde Joab inte. Även om Joab ofta använde ohederliga metoder, skulle han i detta fall ha haft rätt om han först hade erbjudit fredsvillkor. Hans uppdrag var att gripa rebellen Saba, och staden Abel borde inte ha erbjudit Saba skydd. Om staden Abel hade överlämnat Saba till honom, hade Joab inget emot staden. Men om staden Abel erbjöd skydd åt en rebell, skulle staden också göra sig delaktig i upproret.

En lärdom vi kan dra idag är att om vi hjälper och stöder människor i deras uppror mot Gud, så deltar vi också i deras synd.

Fråga: I 2 Sam 20:15, hur vet du när du är på väg att göra något överilat, precis som Joab här?

S: Fråga dig själv om du har diskuterat saken med någon. Om du inte ens har någon önskan att diskutera det med någon, är du förmodligen på väg att göra något dumt. Har du övervägt alla effekter och bieffekter? Har du övervägt ”konsekvenserna av konsekvenserna”? Saker kan ha negativa konsekvenser men ändå vara värda att göra. Men är de negativa konsekvenserna värda det?

F: Vad är det i 2 Sam 20:15 som får någon att agera överilat?

A: Hetsighet är en logisk slutsats av den felaktiga uppfattningen att det är viktigare att göra något snabbt än att göra det väl eller utan orättvisa. Det är nästan som om någon tänker: ”Det finns aldrig tillräckligt med tid för att göra det rätt, men det finns alltid tillräckligt med tid för att göra om det.” Ibland agerar människor hänsynslöst eftersom de tror att deras chef kräver det på grund av någon tidsfrist, antingen verklig eller bara självpålagd. Ibland tänker människor att ”ändamålet helgar medlen”.

Motsatsen till obetänksamhet är dock ”analysförlamning”. Det finns en skillnad mellan att granska tillräckligt med data för att fatta ett beslut med självförtroende och att göra det med fullständig säkerhet. Ibland, utan fullständig säkerhet, går man miste om en möjlighet eftersom man aldrig kommer fram till något beslut alls. Men om man tänker efter är beslutet att inte besluta sig förrän man har fullständig säkerhet ändå ett slags beslut.

Fråga: I 2 Sam 20:15–26, var rådet från kvinnan från Abel rätt, att halshugga Sheba?

S: Tre punkter att beakta i svaret.

Lagen: I 5 Mosebok 20:10 står det att en armé ska erbjuda en främmande stad fred innan den förstörs. Hur mycket mer borde de då göra det mot en israelisk stad!

Pragmatism: Stadens invånare skulle hellre se att Sheba dog än att alla dödades.

Rättfärdighet: Sheba var en upprorisk mot David, Guds smorde kung. Det var inte rätt att de beviljade honom asyl.

Slutsats: Ibland måste troende vara beredda att betala ett högt pris för rättfärdighetens skull. Men i vissa fall, som detta, är rättfärdighet både den säkraste och den bästa vägen att gå.

Fråga: I 2 Sam 20:16–21, vad är det bästa sättet att resonera med någon som är på väg att göra något överilat?

S: Om det är en fråga där du vet att Gud vill att personen ska göra något annat, så be. Försök därefter att förstå personen.

Ofta, men inte alltid, vill en person göra det hen har planerat. Om du bara skapar tillräckligt med tvivel så att hen tror att det finns 50 % chans att du har rätt och 50 % chans att du har fel, och att konsekvenserna är ungefär desamma oavsett vilket, kommer hen ändå att gå vidare och göra det. För att få hen att ändra sig finns det en strategi i tre steg.

Kunskap: Du måste övertyga personen så gott du kan om att det du säger är korrekt. Om det du säger inte har någon trovärdighet i deras ögon, bryr de sig inte egentligen om vad du säger.

Önskan: Även om något är fel kanske en person inte bryr sig om de inte har något att vinna eller förlora på om det är rätt eller fel. Ge dem därför en anledning att ändra sig.

a) Förhoppning om belöning: Kanske ser de en belöning i form av något mycket positivt som kan hända dem eller deras nära och kära om de ändrar sig.

b) Rädsla för straff: Eller kanske ser de en stor förlust som kan inträffa om de fortsätter på sin ursprungliga väg.

c) Att ses som bättre: Eller kanske vet de att andra kommer att se dem som bättre människor om de följer det du säger. Den kloka kvinnan vädjade till detta.

Hitta gemensam grund. Håll med dem där du uppriktigt kan göra det. Kom fram till en gemensam lösning som de skulle se som en vinst ur sitt perspektiv.

Fråga: Vad är det som är intressant med att kalla staden för en ”moder” i 2 Sam 20:19?

S: I en gammal syrisk handling som hittades i Dura används namnet mtrpwls. Från mater-polis (eller moderstad) kommer vårt ord metropol, enligt M. O’Connor, ”The Arabic Loanwords in Nabatean Aramaic”, JNES 45, 3 (1986) 228 n.94.

F: I 2 Sam 21:1, var hungersnöd vanligt på den tiden?

S: För det första var hungersnöd som varade ett år vanlig, alltför vanlig för att nämnas, och folk hade ofta tillräckligt med mat eller pengar i förråd för att klara en hungersnöd på ett eller två år. Men denna hungersnöd varade längre, så situationen började bli allvarlig. Andra hungersnödperioder nämns i 1 Mosebok 12:10; 26:1; 41:54–57; Rut 1:1; 2 Kungaboken 4:38 och Apostlagärningarna 11:28 (under Claudius regeringstid). Vi vet inte om denna del av 2 Samuelsboken är kronologisk eller inte, så det kan ha inträffat tidigare under Davids regeringstid.

Fråga: Varför sände Gud en hungersnöd i 2 Sam 21:1–9 så att Sauls övriga söner skulle dödas?

A: David valde att inte hysa något hat mot Saul i sitt hjärta. Följaktligen trodde han felaktigt att han inte borde straffa Sauls söners uppror, och han nöjde sig med att låta saken vara. Gud sände ett budskap, högt och tydligt, inte bara till David utan till folket, om att rättvisa måste skipas i detta fall. David ville inte att rättvisa skulle skipas mot Amnon, Absalom, Amasa eller Joab, men Gud ville att rättvisa åtminstone skulle skipas i detta fall. Fram till dess hade Saul massakrerat gibeoniterna, med vilka de hade ett 400 år gammalt fördrag (Josua 9:15–20), utan att det fick några som helst konsekvenser. När en ond person gör något utan några som helst konsekvenser lär det dem en viktig läxa: de kan göra det igen! I historien, när nazisterna uppmanades att inte invadera Tjeckoslovakien och när Iran uppmanades att inte genomföra direkta missilattacker mot Israel, fanns det inga omedelbara konsekvenser när de ändå gjorde det.

Fråga: I 2 Sam 21:1–7, lät David då Sauls söner dödas för att säkra sin egen regeringstid och skyllde sedan på Gud, som det står i Asimovs Guide to the Bible, s. 308?

S: Nej. Om David hade velat göra det, skulle han ha hittat på en förevändning långt tidigare och inte väntat så länge. Andra kungar använde sig av hemliga mord, och om David hade varit ond, kunde han lätt ha gjort detsamma. Han gjorde detta för att skipa rättvisa mot Sauls söner, som förmodligen var vuxna män som stödde sin far när han dödade gibeoniterna, Israels allierade. Gud sände en torka för att tala om för David att han var tvungen att göra detta.

F: I 2 Sam 21:1–7, lät Gud Sauls söner avrättas för Sauls synd, i strid med Hes 18:4, 17–20 och 5 Mos 24:16?

S: Nej. Hesekiel 18 hade inte uppenbarats förrän flera århundraden efter 2 Samuelsboken, men det är inte relevant för svaret. Det finns två punkter att beakta i svaret.

1. 2 Samuelsboken 21:1 säger inte att synden enbart var Sauls, utan snarare ”det blod som Saul och hans familj utgjutit”. Saul dödade inte alla dessa gibeoniter på egen hand, och furstarna hade sannolikt en roll i dödandet av gibeoniterna.

2. I 2 Samuelsboken 3:1–6 beskrivs ett långvarigt krig mellan Sauls söner och David. Det var dessa söner som kämpade mot David under lång tid.

Fråga: Varför lät Gud i 2 Sam 21:1–9 David tillåta gibeoniterna att avrätta sju av Sauls söner, eftersom David i 1 Sam 24:21–22 hade svurit inför Saul att han inte skulle döda hans efterkommande?

S: Först vad som inte är svaret, och sedan två punkter i svaret.

Inte svaret: Om vi skulle lova något som var fel, och Gud direkt beordrade oss att inte göra det vi lovat, borde vi lyda Gud. Men David lovade inte något fel, och David bröt inte heller sitt löfte, vilket den första punkten i svaret visar.

Svaret:

1) David försökte inte få dem dödade, utan han lät gibeoniterna avgöra vad som var rättvist, och därefter avrättade gibeoniterna dem. Som ett exempel: om kungen lovar att inte döda person A för någon upplevd illojalitet mot kungen, men person A dödar person B:s familj, kan kungen tillåta person B att hämnas på dem – inte för något de gjort mot kungen, utan för att de dödat person B:s familj.

2) Det var dock inte Saul som gibeoniterna avrättade, utan snarare Sauls söner. Det är troligt att sönerna var myndiga och samtyckte till eller till och med deltog i massakern på gibeoniterna. Sauls sonson Mefiboset, son till Jonatan, som bara var ett barn när Saul dödades i strid, skonades.

Fråga: Varför bad gibeoniterna om sju söner i 2 Sam 21:4–6?

S: Skriften säger inget om detta. Saul dödade säkert betydligt fler än sju gibeoniter, men sju ansågs allmänt vara ett tal som symboliserade fullständighet, och dessa skulle vara Sauls egna söner. Som en parentes kan man nämna att man läser om uppror från Benjamins stam, Absalom, Saba, Jerobeam, Ismael som mördade Gedalja osv., men man läser aldrig om något uppror från gibeoniternas sida.

F: Varför tog gibeoniterna i 2 Sam 21:6 upp att Saul var ”den som Herren hade utvalt”?

S: De kunde ha framfört sina önskemål utan att ta upp detta om de hade velat. Men de tog medvetet upp detta, på ett nästan sarkastiskt sätt, för att betona att det var någon som sades vara Guds utvalde som bröt det fördrag som Gud hade befallt att man skulle hålla.

F: I 2 Sam 21:8, var det Merab eller Michal som hade barn här, eftersom Michal enligt 2 Sam 6:23 inte hade några barn?

S: Merab och Michal var två olika personer, och även om Michal inte hade några barn med David, står det uttryckligen i 2 Samuelsboken 6:23 att hon inte hade några barn alls fram till sin dödsdag. Det finns två svar:

Merab, avskrivningsfel: Två hebreiska manuskript, vissa av Septuaginta och den syriska texten anger Merab, medan de flesta hebreiska manuskripten och andra Septuaginta-manuskript anger Michal. 1 och 2 Samuelsboken har relativt fler avskrivningsfel än andra böcker i Bibeln. Se *The Bible Knowledge Commentary: Old Testament*, s. 476, och *Keil-Delitzsch Commentary on the Old Testament*, vol. 2, del 2, s. 461–462 för mer information om denna tolkning.

Michal, adoption: Det är möjligt att det var Michal. Michal födde inga barn, men hon kunde ha adopterat barnen till sin syster Merab och svåger Adriel. Lea och Rakel tycks ha haft något liknande i åtanke i 1 Mosebok 30:4–24. Se *1001 Bible Questions Answered*, s. 314, för mer om denna uppfattning.

Fråga: Varför var David nära att bli dödad i 2 Sam 21:16–17?

S: David började tydligen bli gammal. Han hade fortfarande en önskan att leda, men det kommer en tid när man måste låta yngre människor leda vissa av striderna.

Fråga: Varför hade filistéerna ett antal jättar i 2 Sam 21:19?

S: Om det hade funnits basket i forna tider skulle Filistéerna vara det ställe man skulle vilja välja sina spelare från. Det är mer troligt att filistéerna hade ett antal jättar än bara en enda jätte. Om de bara hade haft en jätte, som fick barn – eftersom storlek till stor del beror på en persons gener – skulle man kunna förvänta sig att de hade ett antal jättar.

Arkeologer har hittat några metallvapen av ovanligt stor storlek. De visade tecken på slitage, som om de hade använts. Se https://www.cbrl.ac.uk/research-blog/middle-bronze-age-daggers-from-the-levant-lethal-weapons-or-symbols-of-power/ för mer information.

Fråga: I 2 Sam 21:19, var det Elhanan som dödade Goliat, eller var det David som dödade Goliat från Gat, som det står i 1 Sam 17:50, eller var det Elhanan som dödade Lahmi, Goliats bror, som det står i 1 Krön 20:5?

S: Även om det är möjligt att det fanns mer än en jätte vid namn Goliat, är detta osannolikt. Våra bevarade versioner av 2 Samuelsboken 21:19 innehåller uppenbarligen ett kopieringsfel, där man utelämnat frasen ”Lahmi, bror till”. Den skeptiska boken Asimov’s Guide to the Bible, s. 288, nämner också detta.

I 1 Krönikeboken 20:5 står det att Elhanan dödade Lahmi, Goliats bror.

Detta kopieringsfel är lätt att spåra, enligt *Hard Sayings of the Bible*, s. 212–213, som ger en fullständig hebreisk analys.

F: Var det vanligt med personer med sex fingrar i 2 Sam 21:20?

S: De är mycket ovanliga, precis som idag. Plinius den äldre, som skrev långt senare, berättar dock i *Naturhistoria*, bok 11, kap. 43, om poeten Volcatius och Horatius döttrar, som alla hade sex fingrar på varje hand.

Se https://claudemariottini.com/2008/08/07/sedigiti/ för mer information.

F: Varför är 2 Sam 22:1–51 nästan identiskt med Ps 18?

S: I 1 Samuelsboken finns Hannas tacksägelse sång i början och i 2 Samuelsboken finns Davids tacksägelse sång mot slutet. Det är lämpligt att Davids psalm ingår här som en sammanfattning som David gjorde av sitt liv, avslutad med ett crescendo av lovsång till Gud. De är nästan identiska. Antingen hade David en tidigare version och en senare version, eller så var åtminstone den ena en omskrivning av den andra.

Läran om ofelbarhet innebär att Gud ursprungligen förmedlade sanningen till oss utan fel, och att den har bevarats utan väsentliga fel. Man kan betrakta detta i ljuset av ofelbarheten ur tre perspektiv.

1. Kanske bevarar både 2 Samuelsboken 22 och Psalm 18 på ett felfritt sätt två olika versioner av Davids exakta ord.

2. Oavsett om det är exakt samma ord eller inte, förmedlar båda samma sanningar om Gud och visar Davids inställning till Gud.

3. Även om skrivfel kan ha bidragit till skillnaderna, var det inte nödvändigtvis så. Originaltexterna kan ha varit olika; en korrekt omskriven sanning är fortfarande en ofelbar sanning.

Fråga: I 2 Sam 22:2–5, vad betyder varje metafor om att Gud är en klippa, en fästning, en befriare, ett sköld, mitt frälsningshorn, en fästning och en frälsare?

S: Denna lista fungerar som en kort sammanfattning av resten av kapitlet. Även om dessa överlappar varandra är var och en ett distinkt kännetecken för Gud och vår relation till honom. De fyra första belyser Guds ”oföränderliga” egenskaper, och de tre sista belyser Guds ”aktiva, verkande” egenskaper.

Klippa (och 5 Mosebok 32:4; 1 Samuelsboken 2:2): Vi kan lita på Gud, vi kan stå på Guds löften istället för på flytande sand, och vi kan bygga på Guds trofasthet.

Fästning: Gud är vårt skydd mot onda krafter och mot allt som livet utsätter oss för. Medan en armé kan förlora mot en större armé, kan en armé i en fästning hålla stånd mot en armé som är två eller tre gånger större. Det betyder inte att Gud nödvändigtvis kommer att ta oss ur svåra situationer – även om Han kan göra det också – men Gud kommer att leda oss igenom svåra situationer. Både fästningen i Jerusalem och grottan i Adullam kallades fästningar.

Befriare: När vi befinner oss i striden, eller till och med förlorar striden, är Gud mäktig och kan befria oss från den.

Sköld: Som en del av Guds rustning skyddar en sköld oss från slag och ”den ondes brinnande pilar” (Efesierbrevet 6:16).

Min frälsnings horn (och 1 Samuelsboken 2:1): Horn är hårda, och för att skydda sig använder djur dem som anfallsvapen. Hannas sång i 1 Samuelsboken 2:1,10 betonar också ”horn”.

Fästning: En fästning är en plats som går att försvara eller ett gömställe dit en grupp kan ta sig för att söka skydd. Det kan vara toppen av ett berg, eller en gömd plats, till exempel en av de många grottor som David kan ha gömt sig i.

Frälsare: Om vi redan är besegrade, redan sålda till slaveri, kan Gud rädda oss från det. Oavsett om slaveriet gäller missbruk eller synd i allmänhet, kan Gud rädda sina barn från det.

Vi kan vara tacksamma för vad Gud har gjort i det förflutna, förlita oss på Honom i nuet och sätta vår tillit och vårt hopp till Honom inför framtiden. Vi vet inte vad framtiden har i sitt sköte, men vi vet Vem som har den i sitt sköte.

Fråga: Varför är metaforen med vågor lämplig här i 2 Sam 22:5?

S: När man betraktar vågorna från stranden ser det ut som om de försöker ta sig bortom havets gränser, och de slutar aldrig att försöka. Men de lyckas aldrig.

F: I 2 Sam 22:6, Ps 91:3 och Ps 116:3, på vilket sätt liknar döden en jägare som lägger ut snaror?

S: Bilden är att döden lägger ut dödliga fällor som någon ska falla i. Det kan vara fysiska fällor som leder till den fysiska döden, eller mer subtila fällor som förstör ditt andliga liv och vittnesbörd.

F: Kommer Gud alltid att rädda troende ur nöd, enligt 2 Sam 22:7?

S: Kort sagt: nej, nej och ja.

Nej, David fruktade för sitt eget liv på grund av Absaloms uppror. David var djupt bedrövad över att se sina barn – Batsebas första barn, Amnon, och Absalom – dö. David befann sig i nöd som en följd av sin synd, precis som Natan profeterade i 2 Sam 12:1–14.

Nej, David befann sig i stor nöd när han flydde från Saul, även om detta inte berodde på någon synd från Davids sida.

Ja, Gud var med David genom allt detta, och Gud räddade David. Inget kommer att hända en troende utom det som Gud tillåter. Även när troende torteras och blir martyrer, och deras barn tas ifrån dem, kommer Gud att vara där och verka i dessa svåra situationer.

Fråga: Varför och hur använde David alla dessa antropomorfa metaforer i 2 Sam 22:8–16?

S: David visste att dessa inte var bokstavliga, men dessa metaforer om strid och krig hade stor betydelse för David och folket i Israel på hans tid. Det är okej att tänka på Gud på ett antropomorfiskt sätt, så länge man inser att Gud är mycket mer än bara en människa. Det är spännande att inse att Gud är minst lika ivrig att rädda och befria oss som dessa bildliga uttryck visar. Denna starka tillit till att Gud ska rädda David ur situationer som annars skulle vara hopplösa står i spännande kontrast till den engagemangs- och modlösa kristendom som vissa utövar idag. Om du inte behöver Gud för att förverkliga dina planer, och det verkar som om allt du strävar efter kan lyckas utan att Gud gör något, då är kanske dina planer alldeles för små. Släpp dina planer och ta istället fasta på Guds planer för dig. Vissa av dem kan vara samma som du hade tidigare, medan andra kanske kommer att överraska dig.

Att Gud dundrar är dock inte antropomorft här. Gud sände visserligen åska mot filistéerna i 1 Samuelsboken 7:10–11.

Fråga: I 2 Sam 22:21,25, gör Gud saker för att belöna människor enligt deras rättfärdighet?

S: Tydligen betraktade Gud inte David som en mördare och en äktenskapsbrytare. Gud betraktade David som en ångerfull och förlåten före detta mördare och före detta äktenskapsbrytare.

Om David kan bli förlåten och renad från sina stora synder, då finns det hopp för oss. David ångrade sig och förlorade sin lust att synda på dessa områden, och genom Gud finns det också hopp för alla som kommer till Honom.

Fråga: Vad säger 2 Sam 22:21–27 om Davids gärningar?

S: Även om Gud var med David långt innan David dräpte Goliat, hände de flesta av dessa saker då eller därefter. David redogör för Guds välsignelser mot honom, inte som förutsättningar för frälsningen utan som frälsningens frukter. När du väl är frälst, får du då frälsningens frukter redan här på jorden? Det är inte säkert; det beror på. Det kommer du att göra om du håller dig nära Gud och troget lyder Honom. Men det är upp till dig att följa Guds ledning i ditt liv eller inte. David, som troende, var fortfarande tvungen att åkalla Gud i 2 Samuelsboken 22:7; det måste vi också göra.

Fråga: Varför sa David i 2 Sam 22:22–23 att han inte hade avvikit från Gud, när han ju faktiskt hade gjort det?

S: Två saker att tänka på i svaret.

David vände sig aldrig bort, i den meningen att han alltid trodde på Gud och ville tjäna Gud.

David vände sig visserligen bort från Gud genom sin affär med Batseba och mordet på Uria, men han ångrade sig och återvände. Gud förlät honom, och även om David inte undgick tuktan och konsekvenserna, betraktade Gud honom som rättfärdig och som om han inte hade syndat. På liknande sätt blir en troende som vänder sig bort från Gud och senare ångrar sig fullständigt förlåten. Det kan dock fortfarande förekomma tuktan och konsekvenser.

Vi bör dra den kostsamma lärdomen av Davids misstag om hur mycket ont en kung och Guds tjänare kan göra när de har tappat kontakten med Gud. David var kanske inte arrogant, men han var tillräckligt stolt för att tro att Guds regler inte längre gällde för honom.

David var lojal mot Gud, förutom den enda gången han var förrädisk. Under den sista delen av Davids liv, när de flesta av folket gjorde uppror mot David tillsammans med Absalom, efter att Absalom hade dödats och folket återinsatte David som kung, kunde även David se på många av människorna omkring sig och sina undersåtar och inse att även de alla en gång hade varit förrädiska mot honom.

Fråga: Varför visar sig Gud i 2 Sam 22:26–27 som både barmhärtig och klok?

S: Gud är både barmhärtig och klok. Gud är barmhärtig mot dem som omvänder sig och kommer till honom. Mot andra fångar Gud de kloka i deras egen list, vilket framgår av Job 5:13, Lukas 20:23, 1 Korintierbrevet 3:19 och 2 Korintierbrevet 12:16. Vi ska vara ”kloka som ormar och oskyldiga som duvor”, som det står i Matteus 10:16.

Fråga: Varför vill Gud i 2 Sam 22:28 störta de högmodiga?

S: Vi kan se två skäl.

1. Människans högmod är en synd (1 Johannes 2:16), och Gud hatar synd. Men varför skulle Gud just här fokusera på högmod och inte på andra synder?

2. Stolthet är inte så mycket en enskild handling, utan en kronisk inställning som håller människor borta från Gud. Gud är barmhärtig när Han tar bort människors stolthet, eftersom stolthet kan hindra människor från att lita på Gud, vilket Ordspråksboken 30:8–9 visar.

Fråga: Är detta en lämplig inställning för troende under Nya testamentets tid, enligt 2 Sam 22:38–43?

S: På ett personligt plan nej, men på ett andligt plan ja. David använde så gott som varje ord han kunde på hebreiska för att beskriva hur han förintade sina fiender. Vi bör vara lika obevekliga mot våra fiender; men våra fiender är inte människor. Våra fiender är synden, både i oss själva och hos andra, samt onda krafter. När det gäller människor beordrade Jesus oss att älska våra fiender och be för (inte mot) dem som förföljer oss.

F: I 2 Sam 22:45 och Ps 18:44, hur bör frasernas ordning vara?

S: Båda verserna innehåller exakt samma två fraser, med den skillnaden att ordningen är omvänd. I hebreisk poesi används dock ofta symmetri och kiasmer. Även om det är möjligt att David hade två olika versioner av denna lovsångspsalm, är det mer troligt att de är identiska och att ordningen i Psalm 18:44 är korrekt.

F: Hur ska vi sjunga vår segersång (eller inte) i 2 Sam 22:51?

A: Vi bör också sjunga vår livs segersång, varje dag. Det spelar ingen roll hur bra vi sjunger, och även om någon är stum kan hen ändå sjunga sin segersång lika bra. Vi sjunger vår segersång genom att uttrycka vår kärlek till Gud genom att hålla oss nära Honom, älska Honom och lyda Honom. Som troende på Herren har Gud genom den Helige Ande gett oss kraft att vara segrare och övervinna synd, besvikelse, rädsla och elakhet i våra liv. Vi bekämpar och besegrar också onda krafter när vi delar evangeliet, leder människor till Herren, gör dem till lärjungar och vaktar hjorden.

Så, hur går det med din sång?

Fråga: Vad är intressant med verserna i 2 Sam 23:1–7?

S: Dessa verser bildar en speciell typ av symmetri i hebreisk poesi som kallas chiasm.

2 Sam 23:1b-e David talar om sig själv som ”han”

— 2 Sam 23:2–3ab talar David om sig själv som ”jag”

— — 2 Sam 23:3cd–4 Herren talar

— 2 Sam 23:5 talar David om sig själv som ”jag”

2 Sam 23:6–7 talar David om onda män som ”de”

Som en sidokommentar talade David också om sig själv i tredje person i 2 Samuelsboken 7:20.

Fråga: I 2 Sam 23:1–7, hur annorlunda skulle Davids liv ha varit om han aldrig hade smorts till kung eller aldrig hade dödat Goliat?

S: David förundras över den riktning som Gud ledde hans liv i, och hur Gud var med honom genom åren. David var en trogen, gudfruktig herdepojke. Han följde Gud, men på ett ”mindre inflytelserikt sätt”. Efter att ha blivit kung tjänade David på ett mycket inflytelserikt och betydelsefullt sätt. De goda gärningarna han gjorde förstorades, och han var ett stort vittne för Gud bland folket. Men Davids misstag förstorades också; och många människor förlorade respekten för David efter att han tagit Urias hustru och låtit döda Uria. Gud kanske inte vill att vissa av sina tjänare ska ha roller med stor genomslagskraft, eftersom deras synder och brister skulle orsaka för många problem. Arbeta tillsammans med den Helige Ande för att försöka utrota allt ur ditt liv som skulle göra dig olämplig för att Gud ska kunna använda dig i större utsträckning.

David visste att man kunde se tillbaka på hans liv och se en person som var bristfällig och hade begått några stora misstag. Men Gud kunde se tillbaka på en person som alltid ångrade sig och vände tillbaka till Gud.

Fråga: I 2 Sam 23:8–39, hur kommer det sig att dessa var Davids ”tre” och ”trettio” när det i själva verket var 37?

S: Det handlar inte om någon felräkning, eftersom 2 Samuelsboken 23:39 uttryckligen anger att det var 37. ”Trettio” kan ha varit en benämning på Davids utvalda elitstyrka av ärade soldater, men när en föll i strid tillkom en annan, såsom Asael i 2 Samuelsboken 23:24 och Uria i 2 Samuelsboken 23:39. På liknande sätt hade perserna senare 10 000 ”odödliga”, infanterister som verkade odödliga eftersom de såg ut att vara pilskyddade när de gick in i strid klädda i lätta tunikor. Tunikorna dolde rustningen under. När en ”odödlig” dödades valdes en annan ut för att ta hans plats.

Fråga: Vem saknas påfallande i listan i 2 Sam 23:8–39, och varför?

S: Joab saknades; och det var avsiktligt. Abisai fanns med på listan i 2 Samuelsboken 23:18, och Asael fanns med på listan i 2 Samuelsboken 23:24, och båda kallades uttryckligen Joabs bröder, vilket ytterligare understryker att Joab inte fanns med där. Till och med Eliam, son till Absaloms rådgivare Ahitofel, finns med på listan. Men Joab själv, trots att även han utförde många mäktiga gärningar, hedrades inte genom att finnas med på denna lista. Joab trotsade direkt David genom att döda Abner, sedan Davids son Absalom och senare genom att på förrädiskt sätt döda Amasa. Joab värderade ett gott resultat högre än ett hedervärt sätt att uppnå detta resultat, så det är passande att Joab inte hedrades här.

Fråga: Är det, enligt 2 Sam 23:8–39, bra att hedra troende som har tjänat väl, eller inte?

S: Man skulle kunna hävda att det är bra att uppmuntra dem och uppmuntra andra att följa i deras fotspår. Å andra sidan skulle man kunna hävda att det kan utsätta dem för frestelsen att bli högmodiga; och de borde ändå inte göra det för ärans skull. Så låt alla vara så anonyma som möjligt. Men även om det finns giltiga argument på båda sidor, besvarar Gud denna fråga i Filipperbrevet 2:29, där Paulus uppmanar församlingen i Filippi att hedra människor som Epafroditus, som nästan dog av sjukdom i Guds tjänst. Aposteln Johannes hedrade också Demetrius i 3 Johannesbrevet 12.

F: I 2 Sam 23:8, dödade takmoniten 800 män, eller dödade hakmoniten 300 män i 1 Krön 11:11?

S: Denna skillnad på en bokstav i namnet är troligen ett kopieringsfel. Även om felet kan finnas i antingen 2 Samuelsboken eller 1 Krönikeboken, är det troligt att det finns i 2 Samuelsboken, eftersom den har flest kopieringsfel av alla böcker i Gamla testamentet. I ”Bible Knowledge Commentary: Old Testament”, s. 604, står det att siffrorna 300 och 800 ser likadana ut på hebreiska.

F: I 2 Sam 23:11, befriades israeliterna på ett linsfält eller på ett kornfält, som det står i 1 Krön 11:13?

S: Det finns två möjligheter.

1. Det kan ha varit två olika händelser.

2. Det är troligt att det bara var en händelse och att det rör sig om ett kopieringsfel här. Enligt When Critics Ask, s. 177, är de hebreiska orden för korn och linser mycket lika varandra.

Fråga: Varför hällde David ut vattnet i 2 Sam 23:16?

S: David ville visa att han värderade sina truppers uppoffringar högre än att stilla sin egen personliga törst. Detta är ett kännetecken för en ledare som inger respekt och lojalitet. Århundraden senare, när Alexander av Makedonien ledde sin armé genom det som idag är Iran, gjorde han samma sak.

Fråga: Vem var de två ”Moabs hjältar” i 2 Sam 23:20?

S: Det hebreiska ordet är ariel, vilket i vissa översättningar återges som ”lejonliknande män”. Araber och perser kallade modiga krigare för ”Ariel”, eller Guds lejon.

F: Har arkeologerna hittat några av dessa namn i 2 Sam 23:25–32?

S: Ja, även om det troligen rörde sig om andra personer med samma namn. Namnen Helez i 2 Samuelsboken 23:26 och Eliahba (som betyder ”Gud döljer [det nyfödda barnet]”) i 2 Samuelsboken 23:32 har hittats på hebreiska sigill enligt Avigad, Hebrew Bullae, s. 53, 57.

F: Varför nämns Uria, hetiten, i 2 Sam 23:39, eftersom Uria dödades i 2 Samuelsboken 11:17,24?

S: Detta är en förteckning över alla som hade varit Davids befälhavare, inte bara de som fortfarande levde.

Fråga: När genomfördes folkräkningen i 2 Sam 24:1?

S: 2 Samuelsboken säger inget om detta, och vissa delar av 2 Samuelsboken är inte i kronologisk ordning. Men 1 Krönikeboken 21 anger att folkräkningen genomfördes mycket sent under Davids regeringstid, strax innan David gav Salomo instruktioner om att bygga templet.

F: I 2 Sam 24:1, hur stort var Davids rike när det var som störst?

S: Det var cirka 30 000 kvadratmil, eller ungefär lika stort som den amerikanska delstaten Maine. Det var mindre än de egyptiska, hettitiska, assyriska och babyloniska imperierna både tidigare och senare. Under Davids tid var dock alla dessa andra länder militärt svaga eller splittrade.

Fråga: Varför var Gud i 2 Sam 24:1 vred på Israel på grund av folkräkningen där man räknade de stridsdugliga männen?

S: Skriften säger inte varför Gud var arg, men det är mycket troligt att det berodde på en tendens till stolthet och självförhärligande. För bara en generation sedan var israeliterna en lös sammanslutning av stammar som var underkuvade av filistéerna. Nu var de, under en kort tid, en av de starkaste makterna i Mellanöstern öster om Egypten. Som 2 Samuelsboken 22:28 visar vill Gud förnedra de högmodiga. Folkräkningen här kan vara en ledtråd till att de var stolta över sig själva, sitt antal och sin militära makt.

Observera att en folkräkning i forna tider användes för värnplikt och skatter. Dessutom konstaterar Larry Richards i boken *735 Baffling Bible Questions Answered*, s. 117, att en nationell ledare inte kan fatta beslut som inte påverkar sitt folk.

Fråga: Varför fick Gud i 2 Sam 24:1 David att räkna Israels befolkning?

S: I 2 Samuelsboken 24:1 står det att Gud var vred på David och Israel, troligen på grund av deras stolthet över sina militära framgångar. För Israels skull ville Gud alltså få dem att bli ödmjuka. Vilket medel använde Gud? Gud lät specifikt Satan fresta David att räkna Israel, även om personer som Joab insåg att detta var fel (2 Sam. 24:3; 1 Krön. 21:3–4), eftersom det gjordes av stolthet och inte av tro. Efter att David hade fallit för frestelsen gav Gud David valet mellan straff i form av hungersnöd, pest eller flykt från sina fiender (1 Krön. 21:12). Vi kan se att det inte skulle vara särskilt meningsfullt för Gud att straffa dem för deras stolthet över sig själva om de inte hade någon aning om vad de straffades för. Davids handling, som troligen var representativ för det nationella självförtroendet hos många av israeliterna, visade för alla vad straffet gällde.

Idag kan även kristna som är lydiga mot Gud ibland fortfarande synda genom att känna stolthet över sig själva istället för tacksamhet för Guds barmhärtighet och nåd. Vi har inga goda egenskaper, förmågor eller talanger, utom det som Gud har gett oss.

Fråga: I 2 Sam 24:1, var det Gud som fick David att genomföra en folkräkning i Israel, eller var det Satan som fick David att göra det, som det står i 1 Krön 21:1?

S: Båda är korrekta. Satan var den direkta orsaken, och Gud tillät Satan att fresta David på detta sätt för att visa på den stolthet som David och nationen hyste. Gud kunde ha sagt till David att inte påbörja detta, men det gjorde Gud inte; Han prövade vad David skulle göra. David bad uppenbarligen inte till Gud för att be om vägledning.

Vissa människor tror att när man väl blivit kristen kan demoner inte längre påverka en. Det stämmer inte. Demoner kan inte besätta troende, men de kan fortfarande fresta och förtrycka troende. – Fråga bara Job.

Det hebreiska ordet för ”röra” i båda verserna är detsamma. Gud och Satan verkade här i samförstånd. För att förstå detta måste man förstå läran om samverkan. Först ska vi diskutera läran i allmänhet, och sedan hur den tillämpas i detta fall.

Fem punkter i läran om samverkan

1. Gud väver samman alla ting som en del av sin plan (Efesierbrevet 1:11; Ordspråksboken 16:4).

2. Vissa saker, såsom syndiga handlingar, önskar Gud inte. (Jeremia 7:31; 19:5; Matteus 23:37).

3. Även det onda som människor planerar och gör tillåter Gud ofta inte bara, utan avser till och med att det ska användas till det goda (1 Mosebok 50:18–20; Romarbrevet 8:28) och till hans ära (Romarbrevet 9:17–18).

4. Dessutom spelar Gud till och med en aktiv roll i att göra det möjligt för människor att begå det onda de vill göra. När någon till exempel medvetet är olydig mot Gud och förhärdar sitt hjärta, förhärdar Gud ibland deras hjärta ytterligare, precis som Han gjorde med Farao (2 Mosebok 7:13; 8:19; 9:7, 9:34–35; 10:20, 27; 14:8).

5. Gud gör aldrig ont och frestar inte människor (Jakob 1:13), men Gud använder olika verktyg, till och med Satan själv, för att uppnå sina mål (2 Krönikeboken 18:18–22).

I 2 Samuelsboken 24:1 och 1 Krönikeboken 21:1 beslutade Gud att låta David och israeliterna avslöja sin stolthet så att Gud skulle kunna ta itu med den. Gud var ytterst ansvarig för att ”driva” David att räkna Israel, genom att delegera det omedelbara ansvaret att driva David till Satan. Eftersom Gud verkar i allt enligt sin plan, som en kristen skämtsamt uttryckte det, är Satan i slutändan bara den Högste Gudens motvillige tjänare.

Slutligen, om du inte gillar det faktum att Gud använder alla medel, inte bara goda medel, för att uppnå sina mål, kan du ta upp det med Gud. Syftet med denna diskussion är inte att säga hur Gud ”borde bete sig” enligt våra egna föreställningar. Det handlar snarare om att kortfattat redogöra för vad Gud har valt att visa oss om sig själv i sitt ord.

Fråga: I 2 Sam 24:1–10 verkade David vara omedveten om att han hade syndat och gett efter för sin stolthet innan han fullbordade folkräkningen i vers 10, trots att Joab varnat honom i förväg. Varför kan människor göra saker av stolthet eller arrogans och ändå vara helt omedvetna om att de gör det?

S: Det kan sammanfattas med ett ord: rationalisering. David kunde lätt rättfärdiga behovet av en folkräkning, både för beskattning och för att få en jämn andel stridsdugna män från varje ort. Naturligtvis var detta en fredstid, så det pågick inga krig just då. Det var en tid av välstånd, då andra nationer betalade tribut; så varför behövde David beskatta folket mer?

Men det faktum att man kunde ange goda skäl för att göra detta förändrar inte det faktum att det kunde underblåsa hans stolthet. Kom alltid ihåg att utan Gud är vårt hjärta av naturen ont och oftast stolt. När vi känner den där behagliga ”rusningen” när vår stolthet underblåses, fundera då på om du kan undvika att göra det helt och hållet.

Kom ihåg att vår högsta strävan är att vara ett Guds barn och en Guds tjänare, som tillber Honom i himlen för evigt. Vi bör alltid önska att all ära tillfaller Honom, och inte oss själva.

Fråga: I 2 Sam 24:9, var resultatet av folkräkningen 800 000 i Israel och 500 000 i Juda, eller var det 1 100 000 i Israel och 470 000 i Juda, som det står i 1 Krön 21:5–6?

S: Det finns två olika svar, och båda kan vara sanna.

Kopieringsfel: En vers kan innehålla ett kopieringsfel.

Båda är korrekta: Alternativt kan båda vara korrekta, eftersom siffrorna avser olika grupper. Siffrorna i 1 Krönikeboken 21:5–6 inkluderar inte leviterna och benjaminiterna. Siffrorna i 2 Samuelsboken 24:9 kan också inkludera de 288 000 i den stående armén som nämns i 1 Krönikeboken 27:1–15 samt de 12 000 i Jerusalem och vagnsstäderna (2 Krönikeboken 1:14). Dessutom nämns 30 000 utvalda män i 2 Samuelsboken 6:1. En möjlig förklaring är att 1 100 000 – 288 000 – 12 000 = 800 000, och 500 000 – 30 000 = 470 000.

Fråga: Varför dödade Gud i 2 Sam 24:10–12 israeliterna för Davids synd, istället för att döda David?

S: David undrade uppenbarligen samma sak i 2 Samuelsboken 24:17. Även om Skriften inte säger något om detta finns det ett antal möjliga skäl, som kan kombineras.

David behövde fortfarande lära sig konsekvenserna av sin stolthet över sin jordiska makt, även om han redan hade ångrat sig.

Folket hyste en liknande stolthet, och även de behövde lära sig en läxa.

Framtida generationer skulle få möjlighet att lära sig av detta hur allvarligt Gud ser på synden stolthet.

Kanske var några av Davids soldater i själva verket förklädda änglar, och Satan ville att de skulle räknas för att antingen avslöja att de inte var vanliga människor eller tvinga Gud att utplåna dem. Gud utplånade dem genom att låta dem ”dö” i pesten.

Som en parentes kan sägas att en sjukdomsepidemi i ett område aldrig varar i bara tre dagar, om det bara är en naturlig pest.

En lärdom vi kan dra av detta är att Gud kan straffa som Han vill, och att Han inte är skyldig att berätta för oss varför Han valde en form av straff framför en annan.

Fråga: I 2 Sam 24:13, var det sju års hungersnöd, eller var det tre års hungersnöd enligt 1 Krön 21?

S: Det finns två möjliga svar.

Gud lät sig övertalas: För det första sa Gud aldrig att det skulle bli sju års hungersnöd. Istället frågade Gud först David om möjligheten till sju års hungersnöd. Senare gav Gud David möjligheten att förkorta den till tre år.

Kopieringsfel: Ett mer troligt svar är att det rör sig om ett kopieringsfel. Vissa manuskript anger tre år i 2 Sam 24:13. BSB följer Septuaginta här och anger ”tre år”, med en fotnot som påpekar att det hebreiska originalet anger sju.

Fråga: Varför skulle David i 2 Sam 24:14 välja att falla i Guds händer, eftersom Heb 10:31 säger att det är en mycket fruktansvärd sak?

S: David, som var en troende, valde Guds straff i form av pest framför svärd eller hungersnöd. Hebreerbrevet 10:31 talar om en annan situation, nämligen den yttersta domen, och den kommer att vara mycket fruktansvärd för de icke-troende.

Fråga: Hur ångrade sig Gud i 2 Sam 24:16?

S: Guds uppenbarade vilja gentemot oss kan se annorlunda ut när vi förändras och omvänder oss. Se diskussionen om 1 Mosebok 6:6 och 1 Mosebok 20:3–6 för svaret.

F: Var den förgörande ängeln synlig i 2 Sam 24:16–17?

S: I 2 Samuelsboken 24:17 står det uttryckligen att David såg Herrens ängel på Araunas tröskplats. Men i 2 Samuelsboken 24:20 såg Arauna David och hans tjänstemän och frågade förbryllat varför de hade kommit till hans tröskplats. Arauna måste alltså inte ha kunnat se Herrens ängel. Skriften säger inte vem mer som kunde se Herrens ängel eller inte.

F: I 2 Sam 24:24, betalade David Arauna 50 siklar silver för oxarna och tröskplatsen, eller betalade David Arauna 600 siklar guld för hela platsen?

S: Båda påståendena stämmer. De 600 guldseklarna var för fastigheten (exklusive oxarna och tröskplatsen), och de 50 seklarna var för oxarna och tröskplatsen. I ”Encyclopedia of Bible Difficulties”, s. 190, påpekas att en tröskplats vanligtvis inte var särskilt stor, och att en tröskplats och oxarna inte skulle vara värda mycket mer än 50 siklar silver. För övrigt var en sikel guld värd ungefär tolv gånger så mycket som en sikel silver.

F: Vilka verser ur 2 Samuelsboken finns i Döda havsrullarna?

S: Sammantaget finns följande 294 verser av de 695 verserna i 2 Samuelsboken bevarade i Döda havsrullarna (42,3 %).

2 Sam 2:5–16, 25–27, 29–32; 3:1–8, 23–29; 4:1–4, 9–12; 5:1–16 (med undantag av 5:4–5); 6:2–9, 12–18; 7:23–29; 8:2–8; 10:4–7,18–19; 11:2–12,16–20; 12:4–5,8–9,13–20,30–31; 13:1–6,13–34,36–39; 14:1–3; 7–33; 15:1–15,27–31; 16:1–2,11–13,17–18,21–23; 18:2–7,9–11; 19:7–12; 20:2–14, 23–26; 21:1–2, 4–6, 15–18; 22:30–51; 23:1–6, 7, 9–12; 24:16–20.

F: Vilka tidiga författare hänvisade till 2 Samuelsboken?

S: Här är författare från tiden före konciliet i Nicea som hänvisade till eller anspelade på verser i 2 Samuelsboken. 1 och 2 Samuelsboken kallades 1 och 2 Kungaboken.

Justin Martyr (ca 138–165 e.Kr.) citerar 2 Samuelsboken 7:14 när Natan talar till David. ”Dialog med Tryfo, juden”, kap. 118, s. 258.

Meleto/Melito av Sardis (170–177/180 e.Kr.) hänvisar till de ”fyra böckerna om kungadömen” [1 och 2 Samuel, 1 och 2 Kungaböckerna] bland böckerna i Gamla testamentet i sitt brev till Onesimus. Om påsken, s. 72. Bevarat i Eusebius Kyrkohistoria, bok 4, kap. 26.

Irenaeus av Lyon (182–188 e.Kr.) citerar 2 Samuelsboken 11:27 och 2 Samuelsboken 12:1. Irenaeus, *Mot kätterierna*, bok 4, kap. 27, s. 498.

Tertullianus (198–220 e.Kr.) anspelar på 2 Samuelsboken 11 och 12 om Uria. I ”Om anständighet”, kap. 6, s. 79

Tertullianus (198–220 e.Kr.) hänvisar till Natan i 2 Samuelsboken 7:22 som ”i den första Kungaboken”. Fem böcker mot Marcion, bok 3, kap. 20, s. 339

Origenes (240 e.Kr.) hänvisar till 2 Kungaboken (vilket skulle vara 2 Samuelsboken). Kommentar till Höga visan, prolog, s. 49

Cyprianus av Kartago (ca 246–258 e.Kr.) diskuterar 2 Samuelsboken 7:4, 5, 12–16 som 2 Kungaboken. Cyprianus av Kartagos skrifter, skrift 12, första delen, kap. 15, s. 511.

Laktantius (ca 303–ca 325 e.Kr.) nämner ”2 Kungaboken” och hänvisar till 2 Samuelsboken 7:4, 5, 12–14, 16. De gudomliga institutionerna, bok 4, kap. 13, s. 113.

Från Nicea till Efesos (325–431 e.Kr.)

Aphrahat den syriske (337–345 e.Kr.) anspelar på 2 Samuelsboken.

”Antonios liv” (356–362 e.Kr.) anspelar på 2 Samuelsboken.

Athanasius (367 e.Kr.) nämner ”De fyra kungaböckerna” när han räknar upp böckerna i Gamla testamentet. Påskbrev 39, kap. 4, s. 552.

Synopsis Scripturae Sacrae (350–370 e.Kr.)

Efraim den syriske (350–378 e.Kr.)

Cyril av Jerusalem (ca 349–386 e.Kr.) (underförstått)

Ambrosius av Milano (370–390 e.Kr.) citerar ur 2 Samuelsboken.

Gregorius av Nazianzus (330–391 e.Kr.) anspelar på 2 Samuelsboken.

Pacianus av Barcelona (342–379/392 e.Kr.) anspelar på 2 Samuelsboken 12:15–16. I ”Om de botfärdiga”, kap. 9.2, s. 80

Gregorius av Nyssa (ca 356–397 e.Kr.) anspelar på 2 Samuelsboken.

Rufinus (374–406) Kommentar till Apostoliska trosbekännelsen

Hieronymus (373–420 e.Kr.) diskuterar böckerna i Gamla testamentet. Han behandlar särskilt Första Moseboken, Andra Moseboken, Tredje Moseboken, Fjärde Moseboken, Femte Moseboken, Pentateuken, Job, Jesus, son till Nave [Josua], Domarboken, Rut, Samuelsböckerna (2 böcker), de tolv profeterna, Hosea, Joel, Amos, Obadja, Jona, Mika, Nahum, Habackuk, Sefanja, Haggai, Sakarja, Malaki, Jesaja, Jeremia, Hesekiel, Daniel, Ester, Esra och Nehemja. Brev 53, kap. 7–8, s. 99–101.

Epifanius av Salamis (373–420 e.Kr.)

Johannes Chrysostomos (-407 e.Kr.) citerar 2 Samuelsboken 12:7–9 som om det vore Guds ord i Predikningar över Matteusevangeliet, predikan 75.5, s. 455

Orosius/Hosius av Braga (414–418 e.Kr.) anspelar på 2 Samuelsboken 15:16–17. ”Försvar mot pelagianerna”, kap. 2, s. 117

Kyrkomötet i Kartago (393–419 e.Kr.)

Sulpicius/Sulpitius Severus (363–420 e.Kr.) hänvisar till 2 Samuelsboken som Kungaboken i sin bok History, bok 1, kap. 46, s. 93

Augustinus av Hippo (338–430 e.Kr.) citerar 2 Samuelsboken 7:14,15 som hämtat ur Samuelsboken i *Guds stad*, bok 17, kap. 9, s. 349

Augustinus av Hippo (338–430 e.Kr.) hänvisar till 2 Samuelsboken som helig skrift i ”Kommentar till Psalmerna”, s. 412

Johannes Cassianus (419–430 e.Kr.) (underförstått)

Bland kättare och förfalskade skrifter

Pseudo-Methodius (270–311/312 e.Kr.) anspelar på 2 Samuelsboken 7:7 i ”Simeons och Annas tal”, kap. 1, s. 383

Theodor av Mopsuestia (392–423/429 e.Kr.)

Efter Nicea finns det även andra författare.

Fråga: Vilka är några av översättningsskillnaderna mellan den hebreiska texten och den grekiska Septuaginta i 2 Sam?

S: 1 och 2 Samuelsboken samt 1 och 2 Kungaboken kallas 1, 2, 3 och 4 Kungaboken i Septuaginta. Med huvudsakligt fokus på kapitel 23 och en del av kapitel 24 är det första alternativet den masoretiska texten och det andra Septuaginta, om inte annat anges.

2 Sam 1:12 ”Herren” (masoretisk) jämfört med ”Juda” (Septuaginta)

2 Sam 1:18 ”Jashars bok” (masoretisk) jämfört med ”sångens bok” (Septuaginta. Detta härstammar troligen från det hebreiska ordet för sång, hsyr, istället för Jashar, hysr).

2 Sam 3:18 ”Han har talat” (masoretisk) jämfört med ”Ty Herren har talat” (många hebreiska manuskript, Septuaginta, syriska, Targum)

2 Sam 3:3 [namnet på en av Davids söner] ”Kileab” (masoretisk) jämfört med ”Dileab” (4QSam(a) och Septuaginta)

2 Sam 3:7 ”Och han [Ish-Boshet] sade till Abner” (masoretisk text) jämfört med ”Och Ish-Boshet sade till Abner” (några hebreiska manuskript, 4QSam(a), Septuaginta, syriska)

2 Sam 3:12 ”Budbärare i hans ställe” (masoretisk text) jämfört med ”budbärare omedelbart” (Symmachus, kaldeisk).

2 Sam 3:12 ”där han befann sig” jämfört med ”i Hebron”

2 Sam 3:29 ”sin fars hus” (masoretisk text, Septuaginta) jämfört med ”Joabs hus” (4QSam(a))

2 Sam 5:4–5 saknas i Döda havsrullarna 4Q51 (=4QSam(a)).

2 Sam 5:25 ”Geba” (masoretisk) jämfört med ”Gibeon” (Septuaginta, 1 Krön 14:16) (Geba är geografiskt sett inte rimligt här.)

2 Sam 6:2 ”Baale-Juda” jämfört med ”till Ballah, det vill säga Kir[irath-Jerim, som tillhör] Juda” (4Q51)

2 Sam 6:2 ”Namnet, namnet på Herren, den Allsmäktige” (masoretisk text) jämfört med ”namnet på Herren, den Allsmäktige” (Septuaginta, Targum, Vulgata)

2 Sam 6:5 ”firade inför HERREN med [alla slags instrument gjorda av] tall/gran och lyror” (masoretisk text) jämfört med ”firade med sång och lyror” (Döda havsrullarna, Septuaginta)

2 Sam 6:3–4 ”Och de förde den från Abinadabs hus, som låg på kullen” upprepas av misstag två gånger i den masoretiska texten.

2 Sam 7:15 ”Jag skall inte vika” (masoretisk) jämfört med ”Jag skall inte ta” (Septuaginta, syriska, Vulgata)

2 Sam 6:16 ”och det skall bli” (masoretisk) jämfört med ”och det blev” (4QSam(a) och 1 Krön 15:29, vilket grammatiskt sett är mer logiskt)

2 Sam 7:16 ”inför dig” (de flesta masoretiska versioner) jämfört med ”inför mig” (vissa masoretiska versioner, Septuaginta. ”Inför mig” är mer logiskt i sammanhanget)

2 Sam 7:21 ”ord” (masoretisk) jämfört med ”tjänare” (vissa Septuaginta-texter, 1 Krönikeboken 17:19)

2 Sam 7:23 ”Finns det något folk” (masoretisk) jämfört med ”Finns det något annat folk” (Septuaginta) (betydelsen är i princip identisk)

2 Sam 7:23 ”underverk för ditt land och inför ditt folk, som du har frälst från Egypten, från folken och deras gudar” (masoretisk text) jämfört med ”underverk genom att driva bort folken och deras gudar från ditt folk, som du har frälst från Egypten” (Septuaginta)

2 Sam 8:4 ”tog 1 700 av hans vagnsförare till fånga” (Masoretisk text) jämfört med ”tog 1 000 av hans vagnar och 7 000 vagnsförare till fånga” (Septuaginta, troligen en avläsning från 4QSam(a))

2 Sam 8:8 ”Betah” jämfört med ”Tebah” (Septuaginta)

2 Sam 8:8 ”Toi” jämfört med ”Tou” (vissa Septuaginta-texter)

2 Sam 8:12 ”Aram [Syrien]” (masoretisk text) jämfört med ”Edom” (vissa hebreiska manuskript) jämfört med ”Idumea [senare namn för Edom]” (Septuaginta, syriska, vissa hebreiska)

2 Sam 8:13 ”Arameerna [syrierna]” (masoretisk text) jämfört med ”edomiterna” (vissa hebreiska manuskript) jämfört med ”Idumea [senare namn för Edom]” (Septuaginta, syriska, vissa hebreiska)

2 Sam 8:18 ”Benaja, son till Jojada, över keretiterna och peletiterna” (masoretisk text) jämfört med ”Benaja, son till Jojada, var över keretiterna och peletiterna” (syrianska, Targum, Vulgata) (Detta har uppenbarligen fallit bort ur den hebreiska texten.)

2 Sam 9:11 ”åt vid mitt bord” (masoretisk text) jämfört med ”åt vid Davids bord” (Septuaginta; detta är troligen korrekt i sammanhanget)

2 Sam 10:18 ”ryttare” (masoretisk text) jämfört med ”fotfolk” (vissa versioner av Septuaginta)

2 Sam 11:1 ”sändebud” (masoretisk text) jämfört med ”kungar” (flera hebreiska manuskript, Döda havsrullarna)

2 Sam 11:3 [saknas] (Masoretisk text, Septuaginta) jämfört med ”Uria var Joabs vapendragare” (Döda havsrullarna 4Q51 (=4QSam(a)) och Josefus)

2 Sam 12:6 ”fyra gånger” (masoretisk text, Josefus, Judarnas historia, bok 7, kap. 150, vii.3, den lucianiska redaktionen av Septuaginta, vissa targumer) jämfört med ”sju gånger” (Septuaginta)

2 Sam 12:16 ”på marken” (masoretisk text) jämfört med ”liggande i säckväv” (LXX, LXX:s lucianiska redaktion, ett olivisk manuskript och Josefus i ”Antiquities of the Jews”, bok 7, kap. 154, vii.4)

2 Sam 12:14 ”fick Herrens fiender att visa fullständigt förakt” (masoretisk) jämfört med ”du har visat fullständigt förakt för Herren” (en forntida hebreisk skrifttradition)

2 Sam 12:24 ”han ropade” (Ketubim, Septuaginta, Vulgata) jämfört med ”hon ropade” (Döda havsrullarna, några hebreiska manuskript, syriska, Targum)

2 Sam 13:3 ”Jonadab” (masoretisk text, Septuaginta) jämfört med ”Jonathan” (4QSam(a), Lucianisk redaktion av Septuaginta)

2 Sam 13:21 [saknas] (masoretisk text) jämfört med ”men han [David] ville inte straffa sin son Amnon, eftersom han älskade honom, ty han var hans förstfödde.” (4QSam(a), Septuaginta, Josefus, ”Judarnas historia”, bok 7, kap. 173, viii.2)

2 Sam 13:34 [saknas] (masoretisk) jämfört med: ”Vaktmannen gick och berättade för kungen: ’Jag ser män i riktning mot Horonaim, på sidan av kullen.’” (Septuaginta)

2 Sam 13:39 ”Men kung Davids ande/hjärta” (masoretisk text, syrisk text, Vulgata) jämfört med ”och kungens ande/hjärta” (Döda havsrullarna, vissa versioner av Septuaginta) jämfört med ”kung Davids själ” (Targum)

2 Sam 13:39 ”tröstades angående Amnon” (Masoretisk text, Targum) jämfört med ”slutade att förfölja Amnon” (Septuaginta, Vulgata)

2 Sam 14:4 ”sade/talade” (de flesta masoretiska texterna) jämfört med ”gick/kom” (vissa masoretiska texter, vissa Septuaginta, syriska, Vulgata) jämfört med ”gick in” (vissa Septuaginta)

2 Sam 14:27 ”Tamar” (masoretisk) jämfört med ”Tamar, och hon blev hustru till Rehabeam, Salomos son, och födde honom en son som hette Abia.” (Septuaginta)

2 Sam 14:30 ”och han har” (masoretisk) jämfört med ”men det fanns ingen” (4QSam(c)). Detta skulle förändra om kornfältet innehöll korn eller om det endast var stubb efter skörden.

2 Sam 15:7 ”fyrtio” (masoretisk text, vissa Septuaginta-utgåvor) (Detta är osannolikt i detta sammanhang.) jämfört med ”fyra” (vissa Septuaginta-utgåvor, syrisk text, Josefus)

2 Sam 15:8 ”Herren” (masoretisk) jämfört med ”Herren i Hebron” (vissa Septuaginta-utgåvor)

2 Sam 15:12 ”konspiration” (masoretisk text, Septuaginta) jämfört med ”koalition” (Alexandrinus)

2 Sam 15:20 ”trogen kärlek” (masoretisk) jämfört med ”och må Herren visa trogen kärlek och” (Septuaginta) (Dessa ord verkar ha utelämnats i den hebreiska texten)

2 Sam 15:27 ”Är du en siare, ser du mig? Gå tillbaka” (masoretisk) jämfört med ”Se, ser du mig? Gå tillbaka” (Septuaginta)

2 Sam 17:28 ”och rostat spannmål” skrevs av misstag två gånger i den masoretiska texten.

2 Sam 14:30 [saknas] (masoretisk) jämfört med ”Joabs unga män gick till honom med sina kläder sönderrivna och sade: ’Absaloms tjänare har satt eld på åkern.’” (4QSam(c) och Septuaginta)

2 Sam 16:12 ”mina ögon” (Döda havsrullarna) jämfört med ”tårar från mina ögon” (Targum) jämfört med ”min nöd” (Ketubim, Septuaginta, syriska, Vulgata)

2 Sam 16:12 ”min missgärning” jämfört med ”min nöd” (Septuaginta, Vulgata) (Det hebreiska ger här ingen meningsfull kontext)

2 Sam 16:14 ”var trötta” (masoretisk text) jämfört med ”var trötta vid Jordanfloden” (Septuaginta)

2 Sam 16:15 ”hela folket, Israels män” (masoretisk text) jämfört med ”alla israeliterna” (Septuaginta)

2 Sam 17:3 ”likt hela folkets återkomst [är] den man som du söker” (Masoretisk) jämfört med ”Du söker endast en mans liv” (Septuaginta)

2 Sam 17:9 ”några av dem” (masoretisk) jämfört med ”några av våra trupper” (Septuaginta)

2 Sam 17:25 ”Ithra” (troligen en variant av Jether) (masoretisk) jämfört med ”Jether” (Septuaginta)

2 Sam 17:25 ”en israelit” (masoretisk text, vissa versioner av Septuaginta, Targum) jämfört med ”ismailit” (vissa versioner av Septuaginta) jämfört med ”jezreelit” (vissa versioner av Septuaginta)

2 Sam 17:28 ”linser och rostat spannmål” (masoretisk) jämfört med ”bönor och linser” (de flesta versioner av Septuaginta och syriska)

2 Sam 18:2 ”sände ut armén” (masoretisk) jämfört med ”delade upp armén i tre grupper” (Septuaginta)

2 Sam 18:4 ”bry dig inte; ty nu finns det tiotusen som vi” (de flesta masoretiska utgåvorna) jämfört med ”bry dig om oss. Även om hälften av oss dör, kommer de inte att bry sig; men du är värd tiotusen av oss.” (två hebreiska manuskript, vissa Septuaginta-utgåvor, Vulgata, Symmachus)

2 Sam 18:9 ”och han blev placerad” (masoretisk text) jämfört med ”och han lämnades hängande” (Septuaginta, syriska, Targum)

2 Sam 18:12 kan översättas med ”Absalom, vem du än må vara” enligt NIV (de flesta masoretiska texterna) jämfört med ”Absalom, för min skull” (några få hebreiska manuskript, Septuaginta, Vulgata, syriska)

2 Sam 19:11 ”till kungen, till hans hus” (masoretisk text) jämfört med ”till kungen” (Septuaginta)

2 Sam 20:24 ”Adoram” (masoretisk) jämfört med ”Adinoram” (vissa Septuaginta-utgåvor)

2 Sam 20:26 ”jairiten” (masoretisk) jämfört med ”Iarins son” (Septuaginta, där man ofta använde I istället för J) jämfört med ”ithriten” (Lucianus-redaktionen av Septuaginta)

2 Sam 21:8 ”Michal” (de flesta masoretiska och Septuaginta) jämfört med ”Merab” (två hebreiska manuskript, vissa Septuaginta, syriska)

2 Sam 22:8a ”jorden” jämfört med ”bergen” (Vulgata, syriska)

2 Sam 22:8 ”himlarnas grundvalar” (masoretisk text, Targum) jämfört med ”himlens grundvalar” (Septuaginta) jämfört med ”bergens grundvalar” (Vulgata, syriska, Septuaginta)

2 Sam 22:11 ”uppenbarade sig” (de flesta masoretiska texterna, Septuaginta) jämfört med ”svävade” (många masoretiska texter, syriska, Vulgata) jämfört med ”talade med kraft” (Targum)

2 Sam 22:12 ”täta regnmoln” (masoretisk) jämfört med ”mörka regnmoln” (Septuaginta och Vulgata)

2 Sam 22:25 ”enligt min renhet i Hans ögon” (masoretisk) jämfört med ”enligt mina händers renhet i Hans ögon” (Septuaginta, Vulgata, Psaltaren 18:24) jämfört med ”enligt min renhet inför Hans ord” (Targum)

2 Sam 22:2 [saknas] jämfört med ”Jag älskar dig, o HERRE, min styrka” (syriska, Lucianiska versionen av Septuaginta och Psaltaren 18:1)

2 Sam 22:33 ”som är min starka tillflykt” (masoretisk text) jämfört med ”beväpnar mig med styrka” (Döda havsrullarna, vissa versioner av Septuaginta, syrisk, Vulgata, Ps 18:32) jämfört med ”uppehåller mig med styrka” (Targum)

2 Sam 22:33 ”min väg är fullkomlig” (Döda havsrullarna, Septuaginta, syriska, Targum, Vulgata) jämfört med ”Hans väg är fullkomlig” (Ketubim)

2 Sam 22:36 ”ditt svar” (masoretisk) jämfört med ”din hjälp” (Döda havsrullarna)

2 Sam 22:44 ”från strid med mitt folk” (masoretisk text) jämfört med ”från strid med folken” (Septuaginta)

2 Sam 22:46 ”de beväpnar sig” (masoretisk) jämfört med ”kommer darrande” (vissa Septuaginta- och Vulgata-utgåvor, Ps 18:45)

2 Sam 23:1a ”Ordet från” (Masoretisk) jämfört med ”Trogen är” (Septuaginta)

2 Sam 23:1b ”som upphöjdes” (Masoretisk text) jämfört med ”som Gud upphöjde” (Döda havsrullarna, Septuaginta)

2 Sam 23:1c ”och Israels ljuvlige sångare” jämfört med ”vackra [är] Israels psalmer”.

2 Sam 23:3 ”talade till mig” jämfört med ”talade till mig en liknelse”

2 Sam 23:3 ”som regerar i gudsfruktan” jämfört med ”Hur skall du stärka fruktan för den smorde?”

2 Sam 23:4 ”en molnfri morgon” jämfört med ”från det ljus som Herren gick vidare från”

2 Sam 23:5 ”Ty är inte mitt hus så” jämfört med ”Ty mitt hus är inte så”

2 Sam 23:5 ”ordnat i allt och säkert” jämfört med ”bevarat vid varje tillfälle”

2 Sam 23:5 ”skall han inte låta det växa?” jämfört med ”så att de ogudaktiga inte skall blomstra.”

2 Sam 23:6 ”Vad gäller de ogudaktiga” jämfört med ”Alla dessa”

2 Sam 23:6 ”genom handen” jämfört med ”med handen”

2 Sam 23:7 ”Men den man som rör vid dem måste vara beväpnad [med] järn och ett spjut; de skall fullständigt brännas upp med eld på [sin] plats.” jämfört med ”och ingen människa skall arbeta bland dem; och med järn och ett spjut skall han bränna dem med eld, och de skall brännas upp i sin skam.”

2 Sam 23:8 ”Bashebeth” (masoretisk text) jämfört med ”Ish-Bosheth” (vissa Septuaginta-utgåvor)

2 Sam 23:8 ”Tachmonit” jämfört med ”Kananit”

2 Sam 23:8 ”befälhavarna” (masoretisk text, Targum) jämfört med ”de tre” (Septuaginta, Vulgata)

2 Sam 23:8 ”tre – han [kallades] Adino från Eznit, på grund av de åttahundra [han] dödade på en gång.” jämfört med ”tredjedel: Adinon från Asonit, han drog sitt svärd mot åttahundra soldater på en gång.”

2 Sam 23:9 ”Eleazar, son till Dodo, son till Ahohi.” jämfört med ”Eleanan, son till sin farbror, son till Dudi”

2 Sam 23:10 ”följde efter honom” jämfört med ”stod bakom honom”.

2 Sam 23:11 ”samlade sig till en skara” jämfört med ”samlades till Theria”

2 Sam 23:13 ”trettio befälhavare” jämfört med ”trettio”

2 Sam 23:13 ”till skörden” jämfört med ”till Kason”

2 Sam 23:15 ”porten?” jämfört med ”porten? Nu befann sig filistéernas skara då i Betlehem”

2 Sam 23:18 ”Tre” (de flesta hebreiska texterna, Septuaginta, Vulgata) jämfört med ”Trettio” (två hebreiska texter, syriska) jämfört med ”de mäktiga männen” (Targum)

2 Sam 23:20 ”Jojadas son från Kabzeel, son till en mäktig man” jämfört med ”Jodas son, han utmärkte sig genom många mäktiga gärningar, från Kabzeel”

2 Sam 23:20 ”Ariel/lejonliknande män” jämfört med ”Ariels söner” (ordet Ariel betyder lejon)

2 Sam 23:23 ”mer ärad än de trettio” jämfört med ”ärad bland de tre andra”

2 Sam 23:23 ”Och David satte honom till chef för sin livvakt” jämfört med ”och David gjorde honom till sin rapportör.”

2 Sam 23:24 ”Asael” jämfört med ”Och dessa är namnen på kung Davids hjältar: Asael”

2 Sam 23:24 ”Dodo” jämfört med ”Dudi, hans farbror”

2 Sam 23:25–26 ”Samma från Harod; Elika från Harod; Helez från Palt; Ira, son till Ikkesh, från Tekoa” jämfört med ”Saema från Ruda; Selles från Kelot; Iras, son till Iska från Tekoa.”

2 Sam 23:27 ”Mebunnai” (masoretisk text) jämfört med ”Sibbekai” (vissa Septuaginta-utgåvor; 1 Krön 11:29)

2 Sam 23:27 ”Anathotiten” jämfört med ”Anotiten, av Anotiternas söner.”

2 Sam 23:27–37, namnen och platserna på hebreiska jämfört med grekiska låter inte särskilt lika.

2 Sam 23:39 ”Uria, hetiten” jämfört med ”Urias, chettiten”

2 Sam 24:1 ”Och återigen blossade Jehovas vrede upp mot Israel och uppviglade David mot dem” jämfört med ”Och Herren lät sin vrede återigen brinna upp i Israel och uppviglade David mot dem”

2 Sam 24:2 ”Joab, härföraren” (masoretisk text) jämfört med ”Joab och härförarna” (Septuaginta)

2 Sam 24:5 ”slog läger i Aroer söder om” (masoretisk text) jämfört med ”utgick från Aroer” (Septuaginta)

2 Sam 24:6 ”till landet Tahtim-hodshi” jämfört med ”till hettiternas land” (Septuaginta)

2 Sam 24:9 ”I Israel 800 000 … i Juda 500 000” (både den masoretiska texten och Septuaginta) jämfört med ”i Israel 900 000 … i Juda 400 000” (Josephus och den lucianiska versionen av Septuaginta)

2 Sam 24:10 ”Och efter att han hade räknat folket, plågades Davids hjärta.” jämfört med ”Och Davids hjärta plågades efter att han hade räknat folket”

2 Sam 24:13 ”sju år” (den masoretiska texten) jämfört med ”tre år” (Septuaginta, 1 Krön 21:12; detta är mer logiskt i detta sammanhang)

2 Sam 24:17 ”Jag har gjort fel” (masoretisk text, större delen av Septuaginta) jämfört med ”Jag, herden, har handlat ogudaktigt” (4QSam(a), Alexandrinus) (1 Krön 21:17 säger ”Jag har handlat ogudaktigt”)

Källförteckning för denna fråga: den hebreiska översättningen är hämtad från Jay P. Greens Literal Translation och Septuaginta-översättningen är hämtad från Sir Lancelot C.L. Brentons översättning av The Septuagint: Greek and English. The Expositor's Bible Commentary och fotnoterna i NASB-, NIV-, NKJV-, NRSV- och JPS-biblerna har också använts.

Om inte annat anges är bibelcitat hämtade från The Holy Bible, Berean Standard Bible (BSB), som har överlåtits till allmänheten: https://berean.bible