< Bibelfråga ur Fjärde Moseboken

F: Varför kallas boken ”Numbers” på engelska?

S: Namnet härstammar från den grekiska Septuaginta-översättningen (arithmoi), från vilken vi får det engelska ordet ”arithmetic”. Namnet beror på folkräkningarna i boken. Det hebreiska namnet är hämtat från den första versen: ”I öknen”. Att vissa människor kan känna sig vilsna i vildmarken när det gäller matematik är inte relevant! 😉

Fråga: Vad är huvudpoängen med boken 4 Mosebok?

S: Man kan se vad som är i fokus i Fjärde Moseboken genom att helt enkelt komma ihåg att det är boken med många släktregister och folkräkningar. Huvudpoängen handlar om individuellt och kollektivt ansvar inför Gud. Gud håller människor individuellt ansvariga för sina egna synder, men människor drabbas ofta också av konsekvenserna av vad andra gör.

För vissa är Fjärde Moseboken både en stötesten och en gåta. Gud är det mest kärleksfulla väsen i universum, men vissa föreställer sig Gud som ingenting annat än kärlek. Fjärde Moseboken är en bok som visar alla som vill se att det finns mer hos Gud än så. Gud är helig, och Gud har också vrede.

Fråga: Hur ser en översikt över Fjärde Moseboken ut?

S: Det finns olika sätt att göra en översikt över denna bok. De flesta kommentatorer är överens om de mindre avsnitten på ungefär ett kapitel vardera, men är oense om vilka av dessa avsnitt som står för sig själva och vilka som ingår i större avsnitt. Här är en översikt som betonar vad vi kan lära oss och tillämpa från Fjärde Moseboken i våra liv, när vi bildligt talat ”går bortom toppen: Öknen från Sinai till det förlovade landet.”

I. 19 dagars träning vid Sinai (4 Mos 1–10:10)

A. Folkets placering (4 Mos 1–4)

1. Den första folkräkningen: 603 550 (4 Mos 1)

2. Befallningar och skyldigheter (4 Mos 2–4)

B. Folkets renhet (4 Mos 5–10:10)

1. Renhet och svartsjuka (4 Mos 5)

2. En nasirits avskildhet (4 Mos 6:1–21)

3. Tempelplikter (4 Mos 6:22–7:89)

4. Leviternas plikter (4 Mos 8)

5. Guds försörjning: påsken, molnet och silvertrumpeterna (4 Mos 9–10:10)

II. Hantering av inre motstånd: den 34 år långa vandringen genom öknen (4 Mos 10:11–20:13)

A. Från Sinai till Kades (4 Mos 10:11–12:16)

1. Avfärd från Sinai (4 Mos 10:11–36)

2. Elden vid Tabera, vaktlarna och plågan (4 Mos 11)

3. Mirjam och Aron motsätter sig Mose (4 Mos 12)

B. Katastrofen vid Kades (4 Mos 13–20:13)

1. De tolv spejarnas rapport; tvivel och fördröjningar (4 Mos 13)

2. Upproret leder till nederlag (4 Mos 14)

3. Offer och minnesfransar (4 Mos 15)

4. Korahs uppror bland ledarna (4 Mos 16)

5. Arons bevisstav, ett tecken för upproriska (4 Mos 17)

6. Prästernas plikter och försörjning (4 Mos 18)

7. Den röda kon och reningsvattnet (4 Mos 19)

8. Mose synder (4 Mos 20:1–13)

III. Moabs slätter: Att hantera motstånd: (4 Mos 20:14–25:18)

A. Att hantera främlingskap och död (4 Mos 20:14–27)

1. Edom: när släktingar vägrar (4 Mos 20:14–21)

2. Arons död (4 Mos 20:22–27)

B. Att lära sig utkämpa olika slags strider (4 Mos 21)

1. Arads lilla angrepp (4 Mos 21:1–3)

2. Hur man bekämpar ormgift (4 Mos 21:4–9)

3. Striden mot Sihon och Og (4 Mos 21:10-35)

C. Moab mot Israel (4 Mos 22–25)

1. Bileams förbannelse som blev till välsignelse (4 Mos 22–24)

2. Förförelse och pest (4 Mos 25)

IV. Förberedelser inför det utlovade landet (4 Mos 26–36)

A. 4 Mos 26 Den andra folkräkningen: 601 730

B. Skyldigheter: familjära, offentliga och personliga (4 Mos 27–30)

C. Erövringen av området öster om Jordanfloden (4 Mos 31–32)

1. Dom över midjaniterna (4 Mos 31)

2. Inte det bästa: att stanna kort före det förlovade landet (4 Mos 32)

D. Att återvända till det förflutna och lägga grunden för framtiden (4 Mos 33–36)

1. Vikten av att återvända till det förflutna (4 Mos 33)

2. Fastställ framtida gränser i förväg (4 Mos 34)

3. Känn till dina tillflyktsorter (4 Mos 35)

4. Val för att bevara arvet (4 Mos 36)

Fråga: Hur kunde israeliterna i 4 Mos 1 och 2 Mos 1 ha en så hög födelsetakt att de på 430 år gick från 67 män till 602 000 män?

S: Det skulle innebära 2,15 % per år, vilket inte är en särskilt hög årlig befolkningstillväxt. Som jämförelse kan nämnas att den årliga befolkningstillväxten i Nya Guinea, Indonesien och Malaysia 1983 var 2,5 %. Den årliga befolkningsökningstakten i Centralamerika 1983 var cirka 3,16 %. Som ytterligare referens kan nämnas att de årliga födelsetalen i Nya Guinea, Indonesien och Malaysia var 4,2 %, 4,15 % respektive 3,07 %. Det årliga födelsetalet i Mexiko var 4,2 %, och i andra centralamerikanska länder varierade det mellan 3,5 % och 4,86 % per år.

Om israeliterna var fria från krig och hungersnöd i 430 år och hade en längre livslängd (enligt 2 Mosebok 6:16–20), skulle de kunna öka med 2,15 % enbart av naturliga skäl. En blandad skara av icke-israeliter följde med dem (2 Mosebok 12:38, 3 Mosebok 24:10) och Gud lovade också att öka Abrahams antal i 1 Mosebok 17:2. Se ”1001 Bible Questions Answered”, s. 311–312, för mer information om den blandade skaran.

Fråga: Hur kunde Sinaihalvön i 4 Mosebok 1 och 2 Mosebok 1 försörja över 600 000 män plus kvinnor och barn?

S: Den skeptiska boken *Asimov’s Guide to the Bible*, s. 166, säger att detta är osannolikt stort. Även med rikligare nederbörd på den tiden skulle den ändå inte kunna försörja dem, vilket 2 Mosebok 16:3 visar. Det är därför som miraklen med manna och vaktlar (2 Mosebok 16) inte bara var till hjälp, utan nödvändiga.

F: I 4 Mosebok 1, skulle siffran kunna vara 30 000 istället för 600 000 män?

A: Nej. Denna teori publicerades först omkring 1955 för att översätta det hebreiska ordet (‘eleph) som ”släkt” istället för ”tusen”. När detta ord används följs det dock av orden för hundratal, tiotal och ental. Dessutom stämmer det totala antalet, över 600 000, överens med att tolka (‘eleph) som tusen, men inte med att tolka (‘eleph) som klan.

F: I 4 Mos 1 och 4 Mos 3, vad är ett kort svar på varför det fanns ett så relativt lågt antal förstfödda söner?

S: Siffran 22 273 avsåg troligen endast de som fötts under de två år som de vandrade i öknen. De övriga omfattades redan av påsken. Alternativt kan farao ha låtit döda många förstfödda söner i Egypten.

F: Varför var antalet förstfödda söner så relativt lågt i 4 Mos 1 och 4 Mos 3?

S: Först de grundläggande fakta, mindre relevant information och sedan svaret.

Grundläggande fakta: I 4 Mosebok 1:46 och 4 Mosebok 2:32 står det att vid den första folkräkningen fanns det 603 550 icke-levitiska män som var tjugo år eller äldre och kunde tjänstgöra i armén. I 4 Mosebok 3:42 står det att antalet förstfödda män, som var en månad eller äldre, var 22 273. Detta ger ett förhållande på 27:1. Förhållandet kan anses vara ännu högre, eftersom det första talet avser 20 år eller äldre friska män, medan det andra talet avser män som är en månad eller äldre.

Mindre relevant information: Även om andelen förstfödda söner är lägre i stora familjer, är det troligen inte den främsta orsaken till det höga förhållandet. Naturligtvis kunde Gud på mirakulöst sätt ha förändrat förhållandet mellan kvinnor och män, men Bibeln hävdar aldrig att Gud utförde det miraklet, och det är inte nödvändigt att åberopa det miraklet för att på ett tillfredsställande sätt besvara frågan.

Svaret består av tre delar.

Kom ihåg varför detta gjordes. Alla förstfödda som lämnade Egypten var redan ”skyddade” av påskblodet, så det fanns inget behov av att offra för samma förstfödda två gånger. De egyptier som inte var skyddade hade redan fått sina förstfödda dödade. Därför fanns det inget behov av ett offer eller utbyte av dessa förstfödda. Behovet av ett utbyte eller en betalning för de förstfödda gällde endast de män som föddes under perioden efter att de lämnat Egypten.

Hur lång var denna period? I 4 Mosebok 1:1 står det att den första folkräkningen genomfördes den första dagen i den andra månaden det andra året efter att de lämnat Egypten. Eftersom pojkar under en månad undantogs, skulle det röra sig om de förstfödda pojkarna som föddes under en 24-månadersperiod. Befolkningsökningstakten för israeliterna i Egypten tycks ha varit omkring 2,15 % per år, och den årliga födelsetalen i länder idag med en liknande årlig tillväxttakt varierar mellan 3 och 4,86 %. (Se diskussionen om 4 Mosebok 1 och 2 Mosebok 1 för dessa siffror.) Under två år skulle 603 550 män och en födelsetakt på 3 till 4,86 % förväntas ge upphov till mellan 37 000 och 61 000 fler manliga spädbarn, förutsatt att förhållandet mellan män och kvinnor är jämnt. Naturligtvis skulle dödsfall bland spädbarn under två år minska denna siffra, men det faktum att par som ofta kanske hade varit åtskilda på grund av att männen arbetade med byggprojekt nu var tillsammans hela tiden skulle kanske mer än väl uppväga spädbarnsdödligheten.

Intervallet på 37 000 till 61 000 män stämmer faktiskt ganska väl överens med 22 273 förstfödda pojkar, med tanke på att vissa förstfödda troligen dödades när de föddes i Egypten. (För övrigt visar 2 Mosebok 13:12 att det, vare sig det gäller människa eller djur, är moderns förstfödde – inte faderns – som räknas vid helgandet. Medan arv ofta räknades som faderns förstfödde, handlade det om arv, inte om offer.)

Faraos påbud: Om du inte accepterar att offret endast gällde de som föddes efter uttåget ur Egypten, utan alla förstfödda pojkar, så överväg då detta: Om faraos lag hade tillämpats strikt skulle det inte ha funnits några förstfödda israeliska pojkar. Även om 2 Mosebok 1:15–20 säger att Sifra och Pua lät de förstfödda pojkarna leva, var detta 80 år före uttåget. Andra Moseboken säger ingenting om huruvida Shiphras och Puas efterträdare hade liknande handlingsutrymme när det gällde att leda barnmorskorna, särskilt under tiden strax före uttåget.

Slutsats: Det är tveksamt om någon redan år 1400 f.Kr. skulle ha kunnat tänka ut all matematik och alla födelsetal som krävdes för att hitta på dessa siffror. Antalet förstfödda tjänar som en bekräftelse på folkräkningens noggrannhet, med tanke på den sanna redogörelsen för händelserna.

Fråga: Varför lät Gud i 4 Mosebok 1 Mose räkna endast männen?

S: 4 Mosebok 1:3,49 ger svaret. Det var inte alla män de räknade, utan krigarna. De som inte kunde strida, och leviterna som inte fick strida, uteslöts.

F: I 4 Mos 1, under det andra året efter uttåget ur Egypten, genomfördes folkräkningen i den andra månaden, eller i den första månaden som 2 Mos 40:2 [påstås] antyda?

S: Den militära folkräkningen ägde rum i den andra månaden. Fyra punkter att beakta i svaret.

1. Räkningen efter stammar för militära ändamål (4 Mos 1:46) genomfördes under den andra månaden (4 Mos 1:1–2).

2. Även om tabernaklet (mötesplatsens tält) restes under den första månaden (2 Mos 40:2), står det inte att skatten till tabernaklet togs ut omedelbart vid den tidpunkten.

3. Om det endast genomfördes en folkräkning, under den andra månaden, skulle naturligtvis det totala antalet och summan av stammarna stämma överens.

4. Om det gjordes två folkräkningar, en under den första månaden för tabernakelskatten och en under den andra månaden för militära ändamål, skulle siffrorna stämma överens eftersom de låg så nära varandra i tiden.

Fråga: Finns det i 4 Mos 1:2–42 några bevis utanför Bibeln på att vissa israeliska stammar befann sig i Palestina långt före uttåget ur Egypten?

S: Nej. I början av 1900-talet pekade vissa på ord i de ugaritiska eposen som hade likheter med orden Aser och Sebulon. K.A. Kitchen skriver i *Ancient Orient and Old Testament*, s. 71: ”De påstådda hänvisningarna till Aser, Sebulon m.fl. i de ugaritiska eposen har för länge sedan visat sig vara icke-existerande.” I sina fotnoter nämner han W.F. Albright, *BASOR* 63 (1936), s. 27–32, och *BASOR* 71 (1938), s. 35–40. R. de Langhe, *Les Textes de Ras Shamra-Ugarit…*, II 1945, s. 469–519.

Fråga: I 4 Mos 2, var slog de icke-israelitiska ”blandade folkmassorna”, som nämns i 2 Mos 12:38, läger?

S: Vissa gick förmodligen sin egen väg och lämnade israeliternas sällskap. Andra av dem slog utan tvekan läger i utkanten av israelernas läger, såsom den hädande halvisraeliten i 3 Mos 24:10. Om de också kunde få tag på manna och vaktlar skulle det vara värt besväret. Ytterligare andra bodde förmodligen bland en viss israelisk stam.

F: I 4 Mos 3:12 skulle alla stammers förstfödda överlämnas till Herren, varför överlämnades då hela Levis stam till Gud istället?

S: Skriften säger inte varför Levis stam byttes ut. Eftersom alla ändå var Guds folk kunde Gud naturligtvis ordna saker och ting som Han önskade. Som en sidokommentar profeterade Jakob i 1 Mosebok 49:7 att Levis stam skulle skingras.

F: Hur kan det i 4 Mos 3:13 vara så att Guds dödande av de äldsta egyptiska sönerna gör att de äldsta israeliterna tillhör Gud?

S: Det finns inget logiskt krav på att det måste vara så. Skriften berättar inte varför Gud valde att inkludera detta som en del av avtalet mellan Honom och Hans förbundsfolk. Vi kan dock spekulera i tre skäl.

En påminnelse om det förflutna: Denna sed skulle fungera som en viktig påminnelse om deras befrielse från Egypten.

Tidlös sanning: Alla tillhörde egentligen Gud ändå; även om Gud kunde ha krävt detta av alla, valde han att bara kräva det av vissa.

Framtida syfte: Denna sed kunde fungera som ett visst skydd mot att de skulle ta efter kanaaniternas sed att offra de förstfödda barnen till avgudar.

Fråga: Varför räknades endast levitiska män i 4 Mos 3:16–34?

S: Folkräkningen syftade till att utföra det fysiska arbetet med tabernaklet och offren, och det var männen som utförde det. Se även nästa fråga.

Fråga: Varför räknades leviterna från en månads ålder i 4 Mos 3:16–34, när man inte räknade en månads gamla pojkar från de andra stammarna?

S: Det framgår inte av Skriften. En möjlig orsak kan vara att förhållandet mellan män och unga pojkar inte påverkades av kriget, eftersom leviterna inte deltog i kriget.

F: Varför stämmer inte summan i 4 Mos 3:28?

A: Det rör sig troligen om ett kopieringsfel här, där 8 600 har skrivits istället för 8 300.

F: Varför verkar andelen förstfödda pojkar vara låg i 4 Mos 3:42–46?

S: Antingen handlar det om de förstfödda som föddes i öknen, eller så lät Farao döda de flesta av de förstfödda i Egypten. Se diskussionen om 4 Mosebok 1 för svaret.

F: Varför var de tvungna att betala för det udda antalet i 4 Mos 3:48?

S: Gud kunde handla med israeliterna precis som Han ville. Gud ville uppenbarligen handla med dem på ett sätt som de kunde förstå.

F: I 4 Mos 4:3, började leviterna tjäna vid trettio års ålder, eller vid tjugofem enligt 4 Mos 8:24, eller vid tjugo enligt Esra 3:8?

S: I 4 Mosebok 8:24 står det att alla leviter mellan 25 och 50 år ska delta i arbetet i mötes tältet.

I 4 Mos 4:3 står det att man ska räkna de kohatiterna som är mellan 30 och 50 år, ”alla som är kvalificerade att tjäna i arbetet vid mötes tältet”. Det står aldrig att de kohatiter som var mellan 25 och 30 år inte tjänade, utan bara att de inte skulle räknas med. Detta kan ha berott på att leviterna hade en lärlingsperiod.

I Esra 3:8, när de förvisade byggde templet, utsågs leviter som var 20 år och äldre, inte för att tjäna i templet, utan för att övervaka byggandet. Den låga åldersgränsen kan ha varit en praktisk hänsyn på grund av det lilla antalet leviter.

Fråga: I 4 Mos 4:6, skulle stängerna tas bort från förbundsarken, eller skulle de stanna kvar i arken som 2 Mos 25:15 antyder?

S: I 4 Mosebok 4:6 står det att stängerna var [*] arken när den transporterades. Ordet i [*] kan betyda fästa, insatta eller möjligen justerade.

I 2 Mos 25:15 står det att stängerna inte fick avlägsnas från arken. Detta kan också betyda att stängerna inte fick tas bort från hålen i arken.

Det finns två möjliga svar.

1. När arken stod stilla togs stängerna bort från arken, men förvarades i närheten av den.

2. Stängerna förblev alltid i arkens hål, men de justerades och fästes inför transporten.

Fråga: Varför läggs tonvikten på att ge till prästen i 4 Mos 5:8–10?

S: Om det finns en person som har blivit kränkt, måste den personen få ersättning, plus en femtedel extra. Men om det inte längre finns någon kvar som kan ta emot ersättningen, ska den som har gjort fel inte komma undan helt ostraffad. Det får inte heller vara ett skenoffer, där man ger offret för att sedan få behålla det i slutändan. Istället ger de offret, prästerna tar emot det, och det tillhör prästerna.

F: I 4 Mos 5:13–22, om alla drack samma vatten, verkar det inte vidskepligt?

S: Inte alls. Det fanns ingen naturlig orsak till att den skyldige skulle svälla upp och den oskyldige inte. Gud skulle på ett övernaturligt sätt åstadkomma skillnaden.

F: I 4 Mos 6:2, kunde en kvinna vara nazir?

S: Visst. 4 Mosebok 6:2 lär uttryckligen att även kvinnor kunde vara nasiriter.

F: I 4 Mos 6:5, eftersom en nasir inte fick klippa sitt hår och Paulus i 1 Kor 11:14 sa att män inte borde ha långt hår, kunde då endast skalliga män vara manliga nasirer?

S: För det första talade Paulus om det vanliga livet, inte om en nazirits särskilda löfte, eftersom Paulus själv, efter att ha skrivit 1 Korintierbrevet, stod för nazirernas kostnader i Apostlagärningarna 21:23–24. För det andra nämndes inte naziriska löften för icke-judar, inklusive icke-judiska kristna.

F: Varför lät Gud i 4 Mos 7:9 att helgedomens föremål skulle bäras på männens ryggar, när oxdragna vagnar kunde transportera allt annat?

S: Gud ville troligen detta av två skäl.

Praktiskt: Föremålen får färre repor och bucklor om de bärs försiktigt av människor än om de ligger i en vagn dragen av oxar som kan färdas över ojämn terräng.

Symboliskt: Detta skulle vara en illustration för israeliterna att de delar som var förknippade med prästgudstjänsten skulle behandlas med respekt, även när ingen gudstjänst hölls. I 2 Samuelsboken 6:6–7 dödades Ussa av Gud när han rörde vid arken medan den transporterades på en vagn.

Fråga: Varför ”bytte” Gud i 4 Mosebok 8:17–19 ut israeliternas förstfödda mot leviterna här?

S: Fyra punkter att beakta för en möjlig förklaring.

1. Gud som Skapare kan göra anspråk på rätten till de förstfödda, de andrafödda och alla födda.

2. Att Gud sade detta tjänade som en påminnelse om att Gud räddade israeliternas förstfödda under påsken, när alla förstfödda i Egypten dödades.

3. För att tjäna som en påminnelse krävde Gud ”offret” av de förstfödda bland alla djur och människor. Eftersom människor inte ska dödas fysiskt i något offer kunde de istället ägnas åt Herrens verk för resten av livet.

4. I stället för att Israels förstfödda skulle överlämnas till Herrens verk för livet lät Gud leviterna ta deras plats.

Fråga: I 4 Mos 8:24, skulle alla levitiska män som var 25 år eller äldre komma för att delta i arbetet i uppenbarelsetältet, eller räknades alla levitiska män som var 30 år eller äldre och som kom för att arbeta i uppenbarelsetältet med i folkräkningen, såsom det står i 4 Mos 4:3?

S: Detta kan vara ett skrivfel, men The Expositor’s Bible Commentary, vol. 2, s. 770, antyder att det kan ha funnits en femårig lärlingstid.

F: Skulle leviterna enligt 4 Mos 8:24 delta i tempeltjänsten vid 25 års ålder, eller var de leviter som arbetade 20 år gamla, som det står i Esra 3:8?

S: Båda, eftersom de avser olika saker. Först vad som inte är svaret, och sedan svaret.

Inte svaret: 4 Mosebok 8:24 angav lagen för leviterna på Mose tid, och Esra 3:8 beskriver hur Serubbabel utsåg leviter som var 20 år eller äldre för de särskilda omständigheterna under en annan tid. Detta är inte svaret eftersom det antyder att Serubbabel ignorerade den mosaiska lagen, och det finns en mycket enklare förklaring som inte kräver detta.

Svaret: En offerassistent är något annat än en byggarbetare. Bestämmelserna i 4 Mosebok 8:24 gällde leviter i åldern 25–50 år som utförde arbetet med att assistera prästerna i tabernaklet och senare i templet. Esra 3:8 handlar om att Serubbabel utsåg leviter som var 20 år eller äldre till byggledare.

Fråga: Hur kunde molnet om dagen och eldstoden om natten följa israeliterna, enligt 4 Mosebok 9:15–21?

S: Uppenbarligen var detta övernaturliga tecken som Gud använde på ett enkelt och mycket synligt sätt för att försäkra dem om sin närvaro. Trots detta var israeliterna ofta olydiga. Idag, när Gud bor i oss men vi inte har sådana synliga tecken på hans närvaro, kan det vara lätt att säga: ”Om jag bara såg fler mirakel skulle jag vara mer lydig.” Men israeliterna såg många underverk, och ändå var de olydiga. Dessutom var det många i folkmassorna som senare följde Jesus som inte ville följa honom. Således räcker inte ens övernaturliga tecken i sig för att övertyga vissa människor.

Fråga: Varför bad Mose i 4 Mos 10:30–31 Hobab att leda israeliterna, när det i 4 Mos 10:34 och 2 Mos 13:21–22 står att Gud ledde dem genom ett moln och en eldstod?

S: Ett svar skulle kunna vara att Mose kanske helt enkelt misstog sig när han trodde att Hobab skulle behövas, eftersom Gud ledde dem. Detta är dock troligen inte korrekt; även om Gud ledde dem skulle Hobab ändå ha varit till nytta.

2 Mos 13:21–22 och 4 Mos 10:34 visar att syftet med molnet och eldstoden var att tala om för dem när de skulle bryta upp, att ge dem ljus under nattens färd och att vägleda dem på vägen.

I 4 Mosebok 10:30–31 ombads inte Hobab att tala om för dem vart de skulle resa, utan snarare att visa dem var de skulle slå läger, att vara deras ögon i öknen.

Idag kan vissa människor förlita sig enbart på mänskligt omdöme och inte vända sig till Gud. Andra kan vända sig till Gud för vägledning och förakta all mänsklig hjälp. Vi bör låta oss vägledas av Gud, men vi måste också inse att Gud ibland på ett försynligt sätt förser oss med människor som kan ge oss hjälp och kloka råd.

Fråga: I 4 Mos 10:33, befann sig arken framför lägret eller mitt i det, som det står i 4 Mos 2:17?

S: Varje stam hade sitt eget läger, vänd mot mitten. Arken befann sig alltså i mitten, framför varje stams läger (förutom leviternas läger i mitten).

Fråga: I 4 Mos 11:4–6 längtade folket starkt efter kött och började klaga. Jag undrar – kunde inte folket ha slaktat några lamm och ätit dem? I vers 22 frågar Mose till och med Gud om djuren borde slaktas för att försörja hela folket med mat. Jag vet att Mose talade i frustration, men kanske kunde man helt enkelt ha slaktat några lamm för dem som kände det starka begäret. Såvitt jag förstår fick folket äta lamm, kor och så vidare, och de hade tillgång till dessa djur vid denna tidpunkt eftersom de var tvungna att offra dem som syndoffer, försoningsoffer och så vidare medan de befann sig i öknen. Har jag rätt i min tolkning av den här perioden? Kunde de inte ha slaktat en del av boskapen istället för att klaga på Gud? Jag tror inte att Mose skulle ha nekat dem deras begäran. Jag välkomnar era tankar och alla insikter ni kan bidra med.

S: Även om vi inte känner till alla detaljer kan vi göra några iakttagelser om deras situation. Klimatmässigt var den delen av världen något regnigare förr än idag. Men trots det var det fortfarande en torr öken. Mose påpekade i 4 Mosebok 11:21–22 att landet inte skulle ha kunnat försörja de får- och nötkreaturshjordar som behövdes för att mätta alla. De hade ett berättigat behov av mer mat än vad landet och deras boskap kunde ge, och Gud försörjde dem med manna. Jag är säker på att de kompletterade mannan genom att slakta några får och nötkreatur. Det står inte att de inte åt något annat än manna, utan bara att de klagade som om så vore fallet. Men de tröttnade på den rådande situationen, och istället för att respektfullt fråga Gud om sin önskan, sade de respektlöst: ”Vem ska ge oss kött att äta? Vi minns fisken vi åt fritt i Egypten, tillsammans med gurkor, meloner, purjolök, lök och vitlök. Men nu har vår aptit försvunnit; det finns inget annat att se än detta manna!” (4 Mos 11:4b–6 BSB).

Gud blev inte arg i 4 Mos 11:10 för att de bad Gud, utan snarare på grund av hur de bad. Det finns en lärdom för oss där också. När vi har behov, och även önskningar, är det bra att vi ber Gud, men vi bör vara noga med att be respektfullt.

Fråga: I 4 Mos 11:8, smakade mannat som bröd bakat med olja, eller smakade det som bröd bakat med honung i 2 Mos 16:31?

S: De två utesluter inte varandra, särskilt med tanke på att oljesmaken skulle bli starkare efter att mannat hade tillagats i olja.

Fråga: I 4 Mos 11:16,25, var de sjuttio äldste Guds idé, eller var det Jetros idé i 2 Mos 18:14–27?

S: Istället för att Gud direkt skulle ge Mose denna idé, visste Gud att Jethro skulle se denna lösning och föreslå den för Mose. Eftersom detta var en bra idé som Mose visste att Gud godkände, gjorde Mose rätt i att följa denna idé, oavsett att han först hörde den från Jethro och inte från Gud.

Denna lilla detalj från den tiden kunde lätt ha utelämnats ur Bibeln, men jag tror att den togs med för att lära oss en tidlös läxa. När vi vet att något är rätt och att Gud vill att vi ska göra det, spelar det ingen roll om vi hörde det direkt från Gud, en kristen eller en icke-kristen.

Fråga: I 4 Mos 11:24 stod det att de var tvungna att gå utanför lägret för att komma till tabernaklet. Hur kunde då tabernaklet befinna sig inne i lägret enligt 4 Mos 2?

S: Tabernaklet omringade arken, se därför diskussionen om 4 Mosebok 10:33.

Fråga: Varför uppstod den här situationen med Eldad och Medad i 4 Mos 11:27–29?

S: Antingen kunde de inte komma, vilket vore fullt förståeligt, eller så ville de inte komma, vilket är mer troligt. Om det vore den olyckliga situationen att de kunde komma men inte ville, skulle denna situation likna den med Jona och Bileam. Se diskussionen om Jona för mer information.

Fråga: I 4 Mos 11:31, låg vaktlarna i en hög på tre fot på marken, eller flög de tre fot över marken?

S: Det hebreiska ordet kan betyda antingen ”på” eller ”ovanför”. I boken *Can Archaeology Prove the Old Testament?* (s. 30) står det att svärmar av vaktlar ibland idag flyger några fot ovanför marken och fångas i nät.

F: Varför straffade Gud israeliterna i 4 Mos 11:31–34 för att de åt de vaktlar som han just hade försett dem med?

S: Nästan alla i folket var mer intresserade av att äta kött än av att följa Gud, som kunde ge dem kött. Så Gud gav dem allt kött de ville ha, och Gud lät några av dem dö som ett exempel för de andra. Även om dödsfallen kan ha berott på matförgiftning vet vi inte säkert.

Varje vår ägde en vaktelmigration rum från Afrika över Röda havet. Om en stark vind drev dem österut, befann sig vaktlarna över Sinaihalvön.

F: Varför straffade Gud israeliterna för att de knorrade i 4 Mos 11:31–34, när han inte straffade dem när de knorrade året innan i 2 Mos 16:11–18?

S: Även om Skriften inte säger något om detta kan vi se en kombination av fyra skäl.

1. Upprepad och fortsatt olydnad är allvarligare än olydnad vid första tillfället.

2. Den andra gången handlade det troligen om mer än bara gnäll. Det var också ett ifrågasättande av Guds godhet och försörjning.

3. Vissa ser en betydelse i att detta hände efter förbundet vid berget Sinai, medan 2 Mos 16:11–18 inträffade innan de hade fått lagen i det mosaiska förbundet. Se 735 Baffling Bible Questions Answered, s. 73, för mer om detta.

4. Knorrandet berodde inte bara på bristande tro, för Gud hade försörjt dem året innan. Platsen fick namnet Kibrot-Hattaava, vilket betyder ”begärets gravar”, eftersom kärnfrågan var en längtan efter att bli tillfredsställd utan Gud. Idag kan människor komma på avvägar, till och med till sin död, genom att längta efter tillfredsställelse, frid eller spänning som inte kommer från Gud och därmed i praktiken säga till Gud att de föraktar det han har gett dem.

Fråga: Varför gifte sig Mose [enligt uppgift] med en egyptisk kvinna i 4 Mos 12:1–6, när 2 Mos 34:16 och 1 Kung 11:2 säger att de inte fick gifta sig med personer från andra folk? (En muslim hävdade detta.)

S: Hon var inte från Egypten (Mizraim) utan en kusit. 1 Kungaboken 11:2 nämner ett förbud mot att gifta sig med personer från vissa nationer, men inte med kusiter, och lagen gavs efter att Mose hade gift sig med kusiten. Hur som helst nämner 2 Mosebok 34:11,16 att man inte får ingå äktenskap med kanaaniterna, återigen inte med kusiter. I 4 Mosebok 12:1–6, när Mirjam och Aron motsatte sig att Mose gifte sig med en kusit (inte en egyptier eller mizraimit, utan en kusit), är jag något förbryllad över hur denna muslim kunde tro att detta visar att Guds regler inte gäller för Guds favoriter, männen.

Fråga: Hade Mose rätt att gifta sig med en icke-israelitisk etiopier (kusit) i 4 Mosebok 12:1?

S: Även om lagen om att endast gifta sig med en troende ännu inte hade givits, kan vi anta att hon var troende, för varför skulle hon annars vilja tillbringa sitt liv med att vandra i öknen? Såvitt detta är fallet är det endast människan, inte Gud, som begränsar äktenskap mellan människor på grund av deras ras.

Fråga: I 4 Mos 12:1, kunde den ”etiopiska” kvinnan i själva verket ha varit en arab, eftersom det hebreiska ordet är ”Kushi”?

S: I Asimovs Guide to the Bible, s. 167–168, nämns detta som en möjlighet. Jag har inte hittat någon arabisk stam från den tiden med det namnet. Däremot fanns det en mesopotamisk stam med det namnet, och kanske var det den som Isaac Asimov syftade på.

Även om det är en avlägsen möjlighet att kvinnan kan ha tillhört den ganska avlägset belägna stammen (öster om Babylon), är det mer troligt att kvinnan var från Etiopien, och ”kushit” skulle vara den term som anger just detta.

F: I 4 Mos 12:1, skulle denna ”kusitiska” kvinna ha kunnat vara Zippora, som Asimovs Guide to the Bible, s. 168, antyder?

S: Troligen inte, eftersom Zippora tillhörde midianitstammen och inte kusiterna. Om vissa svarta människor dock accepterades som en del av midianiterna är det möjligt att Zippora kunde ha varit svart och därmed kallats en kusit.

Även om Zippora hade mörk hudfärg var hon med största sannolikhet inte den kvinna som nämns i 4 Mosebok 12:1, eftersom Mose hade gift sig med Zippora innan han ledde israeliterna ut ur Egypten.

Fråga: Varför skulle Mose i 4 Mosebok 12:3 skriva att han var en ödmjuk man?

S: Denna vers skrevs (av någon) för att förklara varför Mose inte gjorde något försök att försvara sig här. I Haley’s Alleged Discrepancies of the Bible (s. 248) hävdas att denna vers skrevs av Mose själv för att objektivt redogöra för varför han inte försvarade sig. Andra exempel i antik litteratur på personer som har skrivit om sig själva i tredje person är Julius Caesar (”Kriget i Alexandria” 75), Paulus från Tarsus (2 Kor 11:5; 12:11–12), troligen Johannes och med största sannolikhet Markus.

Många andra kristna anser dock att det är mycket mer troligt att detta skrevs ned under Mose tid av en skrivare under Mose överinseende.

Fråga: Varför skulle en far någonsin spotta sin dotter i ansiktet, som det står i 4 Mos 12:14?

S: Detta varken befaller eller uppmuntrar till det. Särskilt i Mellanöstern är det att spotta på någon ett sätt att visa förakt. Denna vers menar att om en far spottade i sin dotters ansikte skulle det visa hur föraktfullt fadern betraktade sin dotters handlingar. Gud säger inte åt fäder att göra det, utan förklarar snarare för Mose att han ansåg att Mirjams kritik mot Mose var precis lika allvarlig.

F: I 4 Mos 13:3, kom de tolv spionerna från Paran, eller från Kades-Barnea som det står i 4 Mos 20:1?

S: Denna fråga liknar följande: bor guvernören i Kalifornien i Kalifornien eller i Sacramento (Kaliforniens huvudstad)? På samma sätt var Kades-Barnea en plats i Parans öken.

F: I 4 Mos 13:16, hur kunde Mose byta namn på Hoshea till Josua, eftersom Josua redan omnämndes som Josua i 2 Mos 17:9; 24:13?

S: Händelserna i 2 Mosebok 17 ägde rum före Josuas namnbyte. Men Moses eller hans skrivare skrev uppenbarligen ner 2 Mosebok 17 efter att Josua hade fått sitt nya namn. Det var bättre att använda det nya namnet i 4 Mosebok 13:16, eftersom läsarna då och nu skulle vara mer bekanta med det nya namnet än med det gamla. Ett liknande exempel i Nya testamentet är att Matteus tre gånger kallar Simon för Simon Petrus och tre gånger för Petrus innan Jesus kallade honom Petrus.

F: Hur kunde Kanaan i 4 Mosebok 13:32 ”sluka sina invånare”, eftersom det var ett så gott land som beskrivs i 4 Mosebok 13:27?

S: Denna motsägelse utgjorde inget problem för israeliterna, och den borde inte utgöra något problem för någon annan heller. Landet var bördigt, men folket som bodde där var krigiskt och våldsamt.

Fråga: I 4 Mos 13:33, hur kunde de israeliska spionerna säga att de såg nefilim, eftersom nefilim dödades i syndafloden i 1 Mos 6?

S: De sa bara att de såg nefilim, och det folk säger är inte alltid sant. Antingen:

1. Menade de detta som en metafor.

2. De misstog stora män för nefilim.

3. De spioner som talade berättade inte sanningen utan överdrev.

F: Varför övervägde Gud i 4 Mos 14:15 att döda alla israeliterna?

A: Den allvise Guden visste att han inte skulle döda alla israeliterna. Gud hotade att döda israeliterna eftersom han ville påpeka för dem hur farligt de levde. Lydnad mot Gud är inte något man ska ta lätt på. Vid denna tidpunkt skulle det ha varit rättvist av Gud att låta sin vrede gå ut över dem, och han ville att de skulle vara medvetna om att de vid denna tidpunkt levde tack vare hans barmhärtighet, inte för att de förtjänade det.

F: Straffar Gud i 4 Mos 14:18 barn för deras föräldrars synder?

S: Barnen bär inte skulden för sina föräldrars synder (Hesekiel 18:4, 17–20). Men Bibeln visar, från Abels tid och framåt, att människor i detta liv drabbas av konsekvenser för synder som de inte själva är skyldiga till. Dessutom kan barnen, när de växer upp, välja om de vill delta i de synder som de sett sina föräldrar begå sedan de var små.

F: I 4 Mos 14:20–23, 29 – eftersom Gud förlät folket, varför lät han dem då inte gå in i det förlovade landet?

S: Gud kan förlåta människor deras synder, men ändå straffa dem, både för deras egen skull och som ett exempel för andra.

F: I 4 Mos 14:31–34, hur säger du till dina barn, eller andra som följer ditt exempel, att de ska se till att inte göra om det du gjorde förr när du verkligen gjorde bort dig?

S: För det första måste du verkligen berätta det för dem, annars kommer de att tro att om det gick bra för dig så är det inte så allvarligt om de gör det också. För det andra behöver du inte gå in på alla detaljer kring synden, särskilt inte om det skulle kunna fresta dem att göra samma sak. Människor kanske vill gå in på fler detaljer för att ursäkta, eller delvis ursäkta, det de gjorde, och det vill du inte göra. Slutligen, betona att när de syndar, vare sig det är på det sättet eller på andra sätt, kan de omvända sig och ändå gå vidare, även om det finns fall där de bildligt talat kanske har förlorat sin möjlighet att själva komma in i det förlovade landet.

Fråga: Varför räknade Gud i 4 Mos 14:34 en dag av spaning som ett års tuktan?

S: Det står inte i Skriften. En fördröjning på fyrtio dagar för fyrtio dagars enad olydnad skulle dock verka mycket mild. Ibland, om människor väljer att stanna kvar i samma tillstånd och vägrar att gå vidare för att tjäna Gud, verkar det passande att de ska förbli så.

F: I 4 Mos 14:34–35 dog alla utom två av de vuxna i öknen under denna fyrtioårsperiod. Var finns då alla deras ben idag?

S: Om de inte begravde kropparna djupt, skulle liken ha ruttnat eller tagits av vilda djur.

F: I 4 Mos 15:5,10 står det att det [påstås] vara fel att dricka vin, så varför offrades vin till Gud?

S: Ingen vers i Gamla eller Nya testamentet säger att det är fel att dricka vin. Många verser lär dock ut att det är fel att bli berusad. Se diskussionen om 1 Timoteusbrevet 5:23 för mer information.

F: Varför finns det i 4 Mos 15:16 en och samma lag för både israeliterna och icke-israeliterna i landet?

S: Det förekom ingen diskriminering i domstolarna. Lagarna om mord, stöld, falskt vittnesbörd och så vidare var desamma för israeliterna som för icke-israeliterna. Ett vittnesmål från en icke-israelit räknades lika mycket som ett från en israelit, och en kvinnas vittnesmål var likvärdigt med en mans, till skillnad från vad som gäller i många muslimska länder. Det är dock sant att de icke-israeliter som bodde i Israel var tvungna att respektera vissa av de religiösa lagarna, men de behövde inte offra.

Fråga: Varför dödades en man i 4 Mos 15:32–36 för att han samlade ved på sabbaten?

S: Att samla ved var tillåtet på andra dagar. Men hans handlingar vid detta tillfälle visade på ett fullständigt förakt för Guds lag. Det var uttrycket för en föraktfull attityd, inte själva insamlandet av ved, som ledde till att mannen stenades.

Fråga: Vad är det som är ovanligt med denna text i 4 Mos 15:35–36?

S: Den är uppbyggd som en hebreisk kiasm.

- Och Herren sade till Mose:

- - ”Mannen måste utan tvekan dödas.

- - - Hela församlingen skall stena honom utanför lägret.”

- - - Då förde hela församlingen mannen utanför lägret och

- - stenade honom till döds,

- såsom HERREN hade befallt Mose.

Fråga: Varför sa Mose i 4 Mos 16:6–7 åt dem att lägga eld i sina rökelsekar, när han ju visste vad som hade hänt med Nadab och Abihu?

S: De visste lika väl som Mose vad som hade hänt med Nadab och Abihu. De gjorde det ändå eftersom de var så fast beslutna att motsätta sig Mose. Kanske var Mose varken vänlig eller ovänlig mot dem, men om de ville tillbe Gud på sitt eget, särskilda sätt, sa Mose att de skulle göra det, och att vi skulle få se vad Gud skulle göra.

F: I 4 Mos 16:13–14, hur var det med Dathans och Abirams klagomål? Gud lovade dem att de skulle komma in i det land där mjölk och honung flödar, men 4 Mos 14:29–34 gjorde det klart att Gud trots allt aldrig skulle leda dem dit, utan endast deras barn.

S: Folket tolkade säkerligen löftet som att israeliterna skulle komma till det utlovade landet, men inte nödvändigtvis att varje enskild person som var närvarande skulle leva länge nog för att komma dit. Gud sa inte att han skulle tvinga enskilda personer in i det utlovade landet. När de vägrade att gå in straffade Gud deras öppna uppror genom att för alltid respektera beslutet hos det folk som gjorde uppror.

Om du frivilligt väljer att göra uppror mot Gud, kan Gud senare kanske ge dig ett ångerfullt hjärta så att du senare kan vända dig till Honom. Å andra sidan kanske Gud inte gör det, och Gud är inte skyldig att göra det.

Fråga: I 4 Mos 16:31, slukades Korah och hans 250 anhängare av jorden, eller brändes de 250 anhängarna till döds i 4 Mos 16:35?

S: 4 Mosebok 16:31 visar att jorden slukade Korah, Datan, Abiram och deras familjer. 4 Mosebok 16:35 visar att elden förtärde de övriga 250 männen som inte var släkt med Korah.

F: Hur kunde det i 4 Mos 16:31–35 vara rättvist att jorden slukade även de små barnen (4 Mos 16:27) till Korah, Datan och Abiram?

S: Det var rättvist eftersom Gud har rätten att tilldela varje individ den livslängd Han väljer, och Han har inte förpliktat sig att ge alla samma livslängd. Detta liknar i hög grad frågan om varför Gud lät även de kanaanitiska spädbarnen dödas. Se diskussionen om Josua 6:21 för svaret.

F: I 4 Mos 16:32, dödades alla Korahs män, eller bara några, som i 4 Mos 26:11?

S: Alla män i Koras släkt som följde Kora dödades, men de som inte följde Kora dödades inte. 4 Mosebok 26:11 visar tydligt att vissa av Koras ättlingar inte gjorde uppror och inte dödades. Faktum är att profeten Samuel härstammade från Kora (1 Krönikeboken 6:22–28).

F: Hur blev de upproriska männens rökelsekar heliga i 4 Mos 16:37–38?

S: 4 Mosebok 16:39–40 förklarar varför Gud valde att utse dem till att bli ihågkomna som heliga.

Ursprung: Det offrades till Gud.

Användning: Bronset användes för att klä altaret.

Påminnelse: Det skulle vara ett tecken på att israeliterna inte skulle försöka närma sig Gud på egen hand.

Det finns inget som tyder på att de 250 männen hade gjort fler onda gärningar än någon annan. Men de trodde att de kunde närma sig Gud på sitt eget sätt, inte på Guds sätt, genom sin egen rättfärdighet istället för genom de offer som Gud krävde. Människor försöker fortfarande göra liknande saker idag.

Fråga: Varför började Gud i 4 Mos 16:45–47 att döda alla israeliterna?

S: Hela folket knorrade mot Mose och Aron. Även om Guds ingripande skyddade Mose och Aron, kunde Gud ha skyddat dem på andra sätt också. Det främsta syftet med att Gud sände den övernaturligt snabba plågan verkar ha varit att straffa israeliterna och lära dem att inte förhärda sina hjärtan i uppror mot Gud.

F: Eftersom 4 Mos 17:5 säger att Gud använde Arons stav för att få israeliterna att sluta knorra, hur kommer det sig då att de fortfarande knorrade i 4 Mos 20:2–5?

S: Miraklet med Arons stav hade den kortsiktiga effekten att det stoppade deras murrande i 4 Mosebok 17. Faktum är att israeliterna nästan gick till den motsatta ytterligheten i 4 Mosebok 17:12–13.

När israeliterna senare knorrade i 4 Mosebok 20 användes samma stav (4 Mosebok 20:8–9) för att då få dem att sluta knorra.

Tyvärr förändrade det yttre miraklet med Arons stav inte människornas hjärtan inombords och kunde inte permanent stoppa gnällandet.

Fråga: I 4 Mos 17:8–10, hur kunde en avskuren gren blomma och ge mandlar, eftersom mandelträ inte har denna egenskap?

S: Gud, som skapade växterna så att de kan växa och producera frö, gjorde detta på ett mirakulöst sätt.

Fråga: Varför gjorde Gud i 4 Mos 18:1–2 dessa människor och deras söner ansvariga för sina ägodelar?

S: Arons släkt är Levis stam, vilket innebär att leviterna, inklusive Aron och hans söner, var ansvariga för överträdelser begångna mot tabernaklet. Aron, hans söner och deras efterkommande var ensamma ansvariga för överträdelser begångna mot prästerskapet.

Dessa människor hölls inte bara ansvariga för vad de personligen gjorde, utan de var också ansvariga för överträdelser mot helgedomen och prästerskapet. Människor kunde inte närma sig tabernaklet utan deras tillstånd, så om de var försumliga i sin vakt över tabernaklet och andra vanhelgade det, skulle de också vara ansvariga för sin egen försumlighet.

F: Vad är det som är ovanligt med versen i 4 Mos 18:2?

S: 4 Mosebok 18:2 är ett ordspel, där ”förena er” (weyillawu) är ett ordspel på ”levit” (lewi). En mycket bokstavlig tolkning blir alltså ”Levis stam … kommer att ’levi’ med er.”

F: Varför var prästen oren fram till kvällen i 4 Mos 19:8, eftersom han lydde Gud när det gällde offret med den röda kon?

S: Här har vi en intressant situation där en präst, som lydigt utför Guds vilja, blir oren. Det står inte att prästen syndade, eller att Gud var missnöjd med prästen, utan endast att han var oren och under en tid inte fick närma sig de heliga föremålen. Det finns alltså en tydlig skillnad mellan ceremoniell orenhet och personlig skuld.

När Jesus dog på korset blev han under en tid oren i Gud Faderns ögon. Detta skedde i lydnad för att ta på sig straffet för våra synder. Jesus var inte syndig, och Satan ”trädde inte in i Jesus” som vissa sekterister lär ut; snarare blev Jesus helt enkelt oren.

Fråga: I 4 Mos 20:1, låg Kades i Zins öken, eller låg Kades i Parans öken som det står i 4 Mos 13:26?

S: Sinaihalvön hade fyra ökenområden:

Shurs öken i nordväst, som gränsade till Egypten i väster och Egyptens flod i öster samt Elim i söder. 1 Mos 16:7; 20:1; 25:18; 2 Mos 15:22; 1 Sam 15:7; 27:8

Sin-öknen i sydväst. Den låg mellan Elim [i norr] och Sinai [i öster] enligt 2 Mosebok 16:1. 2 Mosebok 17:1 och 4 Mosebok 33:11,12 nämner också Sin-öknen.

Öknen Paran i sydöst. Den gränsade till Sinöknen i nordöst och till Kades i väst. 1 Mosebok 21:21; 4 Mosebok 10:12; 12:16; 13:3,26; 5 Mosebok 1:1; 33:2; 1 Samuelsboken 25:1; 1 Kungaboken 11:18.

Zins öken i nordost, som sträckte sig till Döda havet och Araba i öster och staden Kades i väster. 4 Mosebok 13:21; 20:1; 27:14; 33:36; 34:3,4; 5 Mosebok 32:51; Josua 15:1,3

Kades låg vid gränsen mellan Parans öken och Zins öken.

Fråga: I 4 Mosebok 20:8, ska pronomenet översättas som ”hans” som i KJV, eller ”dess” som i andra översättningar?

S: Grammatiskt sett kan det hebreiska pronomenet korrekt översättas med antingen ”dess” eller ”hans”. Men i detta sammanhang bör det troligen vara ”dess”, eftersom Mose uppmanas att tala till klippan.

Fråga: Varför var Gud arg på Mose i 4 Mos 20:10–13, eftersom Mose gjorde vad Gud hade befallt honom att göra?

S: Mose gjorde det rätta, men han hade fel inställning och visade den felaktiga inställningen inför andra. Istället för att slå på klippan som ett mirakel som riktade uppmärksamheten mot Guds barmhärtiga försörjning, slog Mose uppenbarligen på klippan som om han var arg och sade: ”Hör nu, ni upproriska…”

Här finns en lärdom för oss. Om vi gör det som Gud vill, men med fel inställning, är Gud inte heller nöjd med vad vi gör.

F: I 4 Mos 20:12, förbjöds Mose att gå in i Kanaan på grund av otro, eller uppror (4 Mos 27:12–14), överträdelse (5 Mos 32:51–52) eller obetänksamma ord (Ps 106:32–33)? (En ateist ställde denna fråga.)

S: Det var bara en enda händelse, vid vattnet i Meriba, och alla fyra verserna beskriver samma orsak.

I 4 Mosebok 20:12 står det att det berodde på att Mose inte trodde på Gud, att vörda Gud inför israeliterna.

I 4 Mosebok 27:12–14 står det att Mose gjorde uppror mot Guds befallning att vörda Honom.

I 5 Mosebok 32:51 står det att Mose överträdde [syndade] mot Gud, eftersom Mose inte vördade Gud bland israeliterna.

I Psalm 106:32–33 står det att de (israeliterna) gjorde uppror mot Guds Ande vid stridens vatten (Meriba), och därför talade Mose obetänksamt.

Alla dessa verser förmedlar ett enhetligt budskap. Israeliterna stridde mot Mose (4 Mosebok 20:2–5, Psalm 106:33), och Mose trodde inte på Guds försörjning (4 Mosebok 20:12). Att han talade obetänksamt (4 Mosebok 20:10; Psalm 106:33) innebar att han inte visade vördnad för Gud bland israeliterna (4 Mosebok 20:12; 27:12–14; 5 Mosebok 32:51).

Det råder ingen tvekan om vad som hände, och de tre sista avsnitten är helt enkelt påminnelser om vad människor själva kunde läsa i 4 Mosebok 20.

Fråga: I 4 Mos 20:16, var det en ängel som ledde israeliterna ut ur Egypten, eller var det Gud själv i 2 Mos 3:8?

S: Många verser säger att det var Gud som förde dem ut ur Egypten. I 4 Mosebok 20:16 står det på hebreiska att Gud sände en ängel och [*] förde oss ut ur Egypten. [*] är outtalat i versen och kan syfta på ängeln eller på Gud själv.

[*] behöver egentligen inte specificeras, eftersom det stämmer på båda sätten. Gud kunde ha låtit sina änglar skapa molnet och eldstoden och sända den starka vinden som delade Röda havet. Gud själv var inblandad på minst två sätt.

1. Änglarna handlade i fullständig lydnad mot Guds befallningar.

2. Gud själv var också närvarande på plats, vilket kan förklara hur sträng straffet för deras synd blev.

Fråga: Vilka är de utombibliska bevisen i 4 Mos 20–24 för att Bileam var en verklig person?

A: År 1967 fann arkeologer i Jordandalen vid Beir Allah (eller Deir ‘Alla) en skrivövning av en skolpojke där Bileam, son till Beor, nämns tre gånger. Fyndet daterades med hjälp av radiokarbonmetoden till 800/760 f.Kr. Detta publicerades först 1976. Se även J. Hoftijzer, ”The Prophet Balaam in a 6th-century Aramaic Inscription” i Biblical Archaeologist 39 (1976), s. 11–17, och Jo Ann Hackett, The Balaam Text from Deir ‘Alla (1984).

Se J.E.P.D.-teorin av Walter Kaiser, Jr., The Expositor’s Bible Commentary, vol. 4, s. 759, eller The NIV Study Bible, s. 223, eller lyssna på John Ankerbergs inspelning Exploding the J.E.P.D. Theory av Walter Kaiser, Jr.

Fråga: I 4 Mos 21:6,8, på vilket sätt var dessa ormar ”eldiga”?

S: Detta betyder inte nödvändigtvis att de glödde eller hade en knallröd färg. Det betyder snarare att deras bett kändes som eld.

Fråga: Varför var israeliterna tvungna att titta på en bronsorm i 4 Mos 21:9 efter att ha blivit bitna, eftersom detta verkar vara avgudadyrkan?

S: Gud befallde dem att titta på bronsormen på en stång så att de skulle återhämta sig från ormbettet. Men senare gjorde människor detta till en avgud och kallade bronsormen för Nehushtan. På grund av denna avgudadyrkan beordrade Hiskia att ormen skulle förstöras i 2 Kungaboken 18:4.

Den första författaren som är känd för att ha besvarat denna invändning var Tertullianus i ”Fem böcker mot Marcion”, bok 2, kap. 22, s. 314 (207/208 e.Kr.). Redan tidigare hade man skrivit om detta i Barnabasbrevet (ca 70–130 e.Kr.), kap. 12, s. 145, och i Justinus Martyrs Första försvarstal (150 e.Kr.), kap. 50, s. 183, men de såg uppenbarligen inga svårigheter att diskutera.

Fråga: Vad är ”Boken om Herrens krig” i 4 Mos 21:14?

S: Vi känner endast till denna bok genom att den nämns i Bibeln. Denna bok var uppenbarligen en faktabaserad historisk redogörelse för dessa händelser. Det finns inget som tyder på att den var Guds ord eller att den borde ha ingått i Skrifterna.

Fråga: Vem är Kemosh i 4 Mos 21:29 och Jer 48:46?

S: Kemos var Moabs avgud. I 2 Kungaboken 3:27 står det att spädbarn offrades till Kemos.

F: Vad är det som är ovanligt med denna fras i 4 Mos 22:1; 26:3; 31:12; 33:48; 34:15; 35:1 och 36:13?

S: Uttrycket ”Jerikos Jordan” är ett ovanligt sätt att beskriva denna flod. Det kan helt enkelt vara en beskrivning av var Jordanfloden låg, men fotnoterna i NIV anger att det kan vara ett mycket gammalt namn på den floden.

F: Finns det i 4 Mos 22:5 några bevis utanför Bibeln för att Bileams hemstad var Pethor?

S: Möjligen. En inskrift av Salmanassar II nämner en stad vid floderna Eufrat och Sagur strax väster om Karkemish som heter Pitru, och detta kan vara Pethor. I Asimovs Guide to the Bible, s. 183, tilläggs också att egyptierna kallade denna stad för Pedru.

F: I 4 Mos 22:5–7, var Bileam i första hand en sann Guds profet som leddes vilse av girighet, eller var han i första hand en hednisk spåman genom vilken den sanne Guden talade i denna situation?

S: Skriften säger inget om detta. Men på grund av det onda rådet han senare gav var Bileams hjärta säkerligen inte riktat mot Gud och hans folk. Om man kan lita på den skolboksövning från 800/760 f.Kr. som har grävts fram, verkar det som om Bileam var en hednisk spåman genom vilken den sanne Guden talade vid detta tillfälle.

F: Hur kunde Gud i 4 Mos 22:7 ge en profetia till någon som utövade spådom?

S: Gud kan ge profetior till vem Han vill. Skriften säger inte om Bileam först utövade spådom eller om han först fick profetian, och det kan ha varit på båda sätten.

Om Bileam först försökte utöva spådom inför den sanne Guden, tillät Gud det han gjorde i okunnighet och rättade inte till det vid den tidpunkten.

Om Bileam först fick profetians gåva och senare syndade genom att försöka ”stimulera och förstärka” sin profetiska gåva genom spådom, skulle detta vara ett exempel på att Gud inte tar ifrån oss våra gåvor när vi syndar. Ett något liknande exempel är när Jesus helade tio spetälska i Lukas 17:12–17 och endast en återvände för att tacka honom; Jesus frågade var de övriga nio var, men han ”avhelade” dem inte specifikt.

Fråga: I 4 Mos 22:7, när Bileam använde spådom för att förbanna andra folk än israeliterna, fungerade hans förbannelser någonsin?

S: Även om de människor som betalade Bileam trodde att förbannelserna skulle fungera, säger Skriften inte om de verkligen fungerade eller inte. Åtminstone vad gäller Israel visste Bileam att hans förbannelser var verkningslösa.

Se Astrologi och psykiska fenomen för mer information om uppfattningen att ingen av Bileams förbannelser någonsin var verksamma, utom som en placeboeffekt.

F: Varför var Gud så arg på Bileam i 4 Mos 22:12–17, när han ändå lät Bileam gå?

S: För pengarnas skull ville Bileam gå så nära att trotsa Gud som möjligt. Som det står i *735 Baffling Bible Questions Answered*, s. 74–75, gav Gud honom tillstånd men ingen vägledning. Även om Bileam lydde Guds direktiv att inte förbanna Israel, gav han Balak råd om hur man moraliskt kunde korrumpera israeliterna och få dem att dra på sig Guds missnöje (4 Mos. 31:16; 25).

F: Varför var Gud arg på Bileam i 4 Mosebok 22:22–33, eftersom Bileam uppenbarligen lydde Gud?

S: Att läsa hela kapitlet ger en lärorik inblick i vilken sorts lydnad Gud önskar. Bileam gjorde aldrig en enda handling som direkt stred mot Guds vilja. Men när sändebuden kom sa Bileam inte till dem att gå sin väg och att han inte ville följa med dem, eftersom det inte skulle behaga Gud. I stället, trots att Bileam visste vad Gud ville, sa han att han ville följa med dem, men Gud vägrade att låta Bileam göra det. Bileam försökte hålla sig så långt borta från att lyda Guds vilja som möjligt, utan att direkt trotsa Gud. Det var därför Gud var arg på honom.

Se Encyclopedia of Bible Difficulties, s. 140, och särskilt Hard Sayings of the Bible, s. 166–168, för en utförlig diskussion.

Fråga: Är en talande åsna i 4 Mos 22:27–28 absurt? (En muslim hävdar detta.)

S: Om en person verkligen trodde att Gud är Allsmäktig, kan Gud göra vad som helst.

Muslimen kanske inte är medveten om vad som står i hans egna hadither. ”Profeten brukade stå vid stammen av en dadelpalm (när han höll en predikan). När predikstolen ställdes fram för honom hörde vi stammen gråta som en dräktig kamel tills profeten steg ner från predikstolen och lade sin hand över den.” (Bukhari vol. 2, bok 13, kap. 24, nr 41, s. 19). Nu tror jag inte att det hände, men jag förnekar inte att den Allsmäktige Gud hade makten att få det (eller något annat) att hända.

Fråga: I 4 Mos 22:34, lydde Bileam Gud genom att endast säga det som Gud hade befallt honom att säga?

S: Enligt 4 Mosebok 22:38 lydde Bileam vid det tillfället. Men någon tid senare gav han onda (men korrekta) råd om hur man kunde vända israeliterna bort från Gud.

F: Stämmer det, enligt 4 Mos 22:41, att Baal, som betyder ”Herre”, aldrig var namnet på någon specifik gud, såsom den skeptiska boken Asimov’s Guide to the Bible hävdar på s. 185?

S: Isaac Asimov ger här felaktig information. Förutom Bibeln nämns en specifik avgud vid namn Baal i den ugaritiska litteraturen, vilket framgår av Wycliffe Dictionary of Biblical Archaeology, s. 121. På s. 593 kallas en specifik skrift för ”Baal-eposet”.

F: Hur kommer det sig att Bileams profetia i 4 Mos 23:10 om att han skulle dö en rättfärdigs död definitivt inte uppfylldes?

A: Bileam rådde moabiterna och midianiterna att vända israeliterna bort från Gud genom att skicka sina kvinnor för att ha sex med dem (4 Mos 31:16). Israeliterna avrättade Bileam enligt 4 Mos 31:8 och Josua 13:22.

Bileam uttryckte inte ett profetiskt faktum, utan endast sin önskan att få dö de rättfärdigas död. Hans önskan uppfylldes inte på grund av hans egen synd. På samma sätt kan människor idag uppriktigt ha goda önskningar, som inte förverkligas på grund av deras eget fel.

Fråga: Varför profeterade Bileam i 4 Mos 23:24 att israeliterna skulle vara som ett lejon som drack blodet från sitt byte, eftersom det är förbjudet att dricka blod?

S: Lejon dödade orena djur och drack blod. Båda dessa saker var förbjudna för människor, men inte för lejon. Poängen var inte att leva som ett lejon, utan att israeliterna skulle vara lika starka och vilda i strid som ett lejon.

Fråga: Vad säger 4 Mos 23:19 om den gudsuppfattning som ligger till grund för mormonismen (LDS), nämligen att ”såsom människan är, var Gud en gång, och såsom Gud är, kan människan bli”?

S: I motsats till mormonernas teologi står det att

a) Den sanna Guden inte är en människa.

(En mormon skulle kanske säga att Gud inte är en människa längre, men att han en gång var en människa och nu är en förhärligad människa. Jag har dock aldrig hört en mormon använda detta argument.)

b) Den sanne Guden är inte en son eller ättling till en människa, vilket i båda fallen utesluter punkt a).

Se även 1 Samuelsboken 15:29 och nästa fråga.

F: Hur svarar mormonerna på 4 Mos 23:19?

S: En mormon som jag talade med verkade ha stor respekt för Bibeln. Men när jag bad honom läsa denna vers, utan att ge honom någon förklaring, sa han: ”Jaha, jaha, det där är ju helt fel.” Vi pratade inte mycket mer, men jag kände att jag hade gjort mitt jobb. Jag visade honom skillnaden mellan Bibeln och det som mormonismen hade lärt honom, och nu hade han ett val att göra.

Jag har pratat med fler mormoner än jag kan minnas om den här versen och även om 1 Samuelsboken 15:29, och med ett undantag hade ingen av dem något svar.

En mormonmissionär som jag pratade med hade dock ett svar. Han sa att versen betydde: ”Gud är inte den sortens människa som skulle ljuga, och inte heller den sortens människoson som skulle ångra sig.”

Några punkter här:

1. Orden ”slags” finns inte i hebreiskan.

2. Den nya tolkningen ”typ av” var okänd för varenda judisk, kristen och till och med kättersk författare fram till dess att mormonismen uppstod på 1800-talet.

3. Eftersom ingen troende som talar hebreiska eller grekiska skulle förstå versen på detta sätt, så var det – om detta vore den korrekta tolkningen – en ”hemlig kod” som endast mormoner kunde förstå.

Var försiktig om du, för att din teologi ska överleva, måste tolka en mening på ett främmande språk på ett sådant sätt att det inte går att hitta någon modersmålstalare av det språket som skulle uppfatta den på det sättet.

Fråga: Varför ska vi i 4 Mos 23:19 lägga vikt vid något som sägs av en man som ägnade sig åt spådom?

S: Även om Bileam senare begick en stor synd, så talade han vid detta tillfälle de ord som Gud lade i hans mun (4 Mos 23:16), och endast de ord som Gud lade i hans mun (4 Mos 22:38).

F: Varför står det i 4 Mos 23:19 att Gud inte ångrar sig/ändrar sig, när 1 Sam 15:35 och 2 Mos 32:14 säger att Han gör det? (en muslim sa detta)

S: Guds uppenbarade vilja är ofta tidsbunden och villkorad, och den förklaras ibland som ett antropomorft uttryck.

Tidsbunden: Gud sa till den upproriska generationen att han inte skulle följa med dem. De dog allihop, och Gud följde med nästa generation.

Villkorlig: Många av Guds hot eller löften är förknippade med ett uttryckligt eller underförstått villkor. För några exempel på underförstådda villkorliga hot, se Jona 3 och 1 Mosebok 20:3.

Antropomorfiskt: Gud, som står utanför tiden, visste redan vad de skulle göra, och Han visste redan vad Han själv skulle göra. Det är dock ibland svårt för människor att inse detta och samtidigt förstå att folket ändå hade ett verkligt val. Om Gud bara hade sagt till dem vad de med säkerhet skulle göra och vad Han med säkerhet skulle göra, skulle det givetvis ha begränsat deras valmöjligheter.

En person behöver inte hålla med om eller ens förstå begreppet att Gud står utanför tiden. De behöver inte fundera över tidlöshet innan Gud ens kommunicerar med dem på ett meningsfullt sätt. Gud kommunicerar med människor på ett sätt som alla kan förstå.

Fråga: I 4 Mos 24:7, hur kunde Agag vara vid liv vid denna tidpunkt, eftersom Agag levde under kung Sauls tid enligt 1 Sam 15:8?

S: Det finns två möjliga svar.

Två kungar med samma namn: Det är inte ovanligt att kungar bär namnet på en tidigare kung. Exempel är många brittiska kungar som hette Henrik, två kungar i norra Israel som hette Jerobeam, två feniciska kungar som hette Hiram och många egyptiska faraoner som hette Thutmosis och Ramses. Agag under Sauls tid var alltså en efterträdare till den Agag som nämns här. Denna fråga är alltså ungefär som att fråga: ”Hur kunde Henrik [den åttonde] av England ha avrättat sina hustrur när Henrik [den förste] dog flera århundraden innan de föddes?”

Agag som titel, liksom farao: I den feniciska Corpus Inscriptionum Semiticarum I 3196 nämns en Agag vid en annan tidpunkt och på en annan plats än dessa två Agag. Vi vet inte mycket om amalekiterna, och ”Agag” kan ha varit en titel för amalekiternas härskare, precis som Farao var en titel för Egyptens härskare. Keil-Delitzschs kommentar till Gamla testamentet, vol. 1, s. 189, förespråkar denna uppfattning.

F: Varför omnämns detta som en enhörning i 4 Mos 24:8 och Jes 34:7 i vissa engelska översättningar?

S: De översätter detta felaktigt. I 5 Mosebok 33:17 används samma hebreiska ord, och djuret har mer än ett horn.

Det finns en antilopart i den arabiska öknen, kallad oryx, som visserligen har två långa raka horn, men dessa sitter tätt ihop, och från sidan ser det ut som om den bara har ett horn. Det kan vara därifrån den europeiska sagan om enhörningar har sitt ursprung.

Se Stephen Caesar, ”Zoology in the Pentateuch: Three Alleged Errors”, Science, Scholarship and Scripture i The Christian News, 2 juli 2001, s. 26. Se även Hoch, E. (1979), ”Reflections on Prehistoric Life at Umm an-Nar (Trucial Oman) Based on the Faunal Remains from the Third Millennium BC.” I *South Asian Archaeology* 1977. Och Harrison, D.L. och P.J.J. Bates (1991) ”The Mammals of Arabia”, 2:a uppl. Sevenoaks, Kent (England): Harrison Zoological Museum.

Fråga: Vem profeteras det om i 4 Mos 24:17?

S: Det finns två tolkningar.

Den omedelbara: För den omedelbara förstörelsen av Moab och Edom profeteras om kung David eller Juda stam.

Messiansk: Detta är troligen också en förebild om Jesus, som också tillhörde Juda, som skulle komma och förgöra alla de arméer som samlats mot honom. Esséerna och andra ansåg också att detta var en messiansk profetia. Simon bar Kosiba, som ledde ett uppror mot romarna år 132–135 e.Kr., kallades ”Bar Kochba”, eller ”stjärnans son”, på grund av denna vers.

Författare som betraktade detta som messianskt var bland annat Justinus Martyr (verkade ca 138–165 e.Kr.), Athanasius (296–373 e.Kr.) samt de judiska skrifterna Targum Onkelos, Targum Jonathan och Talmud i Jerusalem, Taanith 68:4; Debarim Rabba (avsnitt 1) och Pesikta Sotarta 58:1. Bland Döda havsrullarna finns Damaskusdokumentet (CD 7:9–20) och Krigsrullen (1 QM:7).

Fråga: Hur kan skepp i 4 Mos 24:24 komma och plåga Assur, eftersom Assur var en stad i inlandet?

S: 4 Mosebok 24:24 talar om ”Asshur”, inte om den omedelbara omgivningen kring staden ”Asshur”. Både fenicierna och grekerna var en ständig nagel i ögat för det assyriska riket. För att ge en uppfattning om Feniciens inflytande står det i The New Bible Dictionary (1978), s. 1194, att fenicierna till och med bedrev handel med Indien. För mer information om fenicierna, se tidskriften National Geographic från augusti 1974, s. 149–189.

F: Vad är det som är ovanligt med ordvalet i 4 Mos 25:1?

S: Det kan röra sig om ett ordspel eller en dubbeltydighet här. Medan wayyahel betyder ”började”, betyder roten halal ”att förorena, besudla eller vanhelga”.

Fråga: Varför berömde Gud Pinehas i 4 Mos 25:7–13 för att han dödade Kozbi och Zimri?

S: Fem punkter att beakta i svaret.

1. Folket stod inför ett allvarligt företag, nämligen erövringen av det utlovade landet. Pinehas visade att han förstod allvaret i Guds helighet. På ett försåtligt sätt förstod Bileam vikten av helighet. Det var därför Bileam gav effektiva råd för att skada israeliterna. Bileam dödades dock tillsammans med Kozbi och Zimri i 4 Mosebok 31:8.

2. Skyldig till ett brott som medförde dödsstraff på grund av sexuell omoral.

3. Det är möjligt (men inte bevisat) att denna omoral kunde ha samband med religiösa sedvänjor.

4. Brottet var desto allvarligare eftersom det begicks fräckt och trotsigt inför hela församlingen.

5. Pinehas var ingen självutnämnd hämnare. Eftersom brottet var ett brott som medförde dödsstraff, och Pinehas befann sig i en auktoritetsposition som präst, verkställde Pinehas Guds lag för israeliterna.

Fråga: Bör vi studera släktregistren i 4 Mos 26:5–50; 57–62, eftersom 1 Tim 1:4 och Tit 3:9 säger att vi inte ska ägna oss åt släktregister?

S: Vi bör respektera Guds ord även om vi inte ser anledningen till varför Gud ville att vi skulle läsa det. Dessa släktregister betydde förmodligen mycket för de judar i Gamla testamentet som läste dem. Vi får dock inte samma mängd visdom, tillrättavisning och uppmuntran som vi får från andra typer av bibelverser. 1 Timoteusbrevet 1:4 säger att vi inte ska ägna oss åt ändlösa släktregister.

F: Hur kommer det sig att Simeons stam förlorade cirka 60 % av sina medlemmar i 4 Mos 26:14–18 och 4 Mos 1?

S: De flesta stammarna förlorade några medlemmar, eftersom det totala antalet minskade från 603 550 till 601 730. Simeons stam minskade dock från 59 300 till 22 200, vilket påpekas i Asimovs Guide to the Bible, s. 166. Även ”Wycliffe Bible Dictionary” s. 1592 nämner detta och anger att en trolig orsak är att många av dem kan ha avrättats tillsammans med sin ledare, Zimri, under händelsen med Baal i Peor i 4 Mosebok 25:1–15.

Fråga: Hur kommer det sig att siffran 601 730 i 4 Mos 26:51 är nästan densamma (0,3 % mindre) som de 603 550 männen i folkräkningen som genomfördes över fyrtio år tidigare i 4 Mos 2:32?

S: Skriften anger inte varför dessa siffror ligger så nära varandra, men man kan se två samtidiga orsaker:

Mänskligt: Vandringen i öknen, striderna och plågorna tog hårt på israeliterna, och därför växte inte deras befolkning.

Gudomligt: Om antalet hade varit större, skulle de kanske ha trott att de extra fyrtio åren av vandring var något gott, eftersom de hade fler krigare. Om antalet hade varit betydligt lägre, skulle det antingen ha betytt att Gud hade fler soldater än vad som behövdes första gången, eller att de hade för få soldater för att kunna strida. Att siffrorna är nästan desamma visar att deras olydnad och deras straff varken gynnade eller skadade dem när det gällde antalet krigare.

Fråga: Varför var Mose tvungen att fråga Herren i 4 Mos 27:5 istället för att helt enkelt avgöra deras tvist på ett förnuftigt sätt?

S: Även om vi inte känner till just detta specifika fall finns det åtminstone fyra allmänna skäl till varför det är bra att be och vända sig till Herren.

1. Kanske ansåg Mose redan att de borde få en arvslott, men han bad ändå eftersom han insåg att han var mänsklig och kunde ha fel.

2. Andra människor har olika uppfattningar om kvinnors arv. I islam får till exempel döttrar endast hälften så mycket arv som sönerna, enligt sura 4:11. I vissa kulturer kunde kvinnor inte ens ärva alls.

3. Det fanns ett tidigare exempel, nämligen att Job gav sina döttrar ett arv i Job 42:15. Ibland kan någon som Mose redan ha rätt uppfattning, men ändå behöva Guds vägledning när det gäller vissa detaljer. Till exempel, även om Zelofhads döttrar och deras efterkommande ärvde landet för alltid, var de tvungna att gifta sig inom stammen enligt 4 Mosebok 36:6–9.

4. Även om Mose redan hade vetat exakt vad han skulle göra, kände till alla detaljer och var medveten om denna information, var det att vända sig till Herren i bön och vänta på ett svar inte bara ett sätt att ära Gud och erkänna att Gud visste bättre än han själv, utan visade också andra som kanske hade avvikande åsikter att Mose inte bara fattade ett hastigt beslut.

Fråga: Vad är en sammanfattning av de offer som Gud befallde i 4 Mosebok 28?

S: Det fanns offer som skulle bringas på grund av händelser och omständigheter, och offer som skulle bringas vid en viss tidpunkt. 4 Mosebok 28 behandlar de offer som skulle bringas vid en viss tidpunkt. De är:

Dagligen: (2 Mosebok 29:38–42; 4 Mosebok 28:3–8)

Veckovisa: (3 Mosebok 23:3; 4 Mosebok 28:9–10)

Månatliga vid nymåne: (4 Mosebok 28:11–15)

Ojästbrödsfesten och påsken (3 Mosebok 23:4–14; 4 Mosebok 28:16–25; 5 Mosebok 16:1–8)

Veckofesten (Pingst) (3 Mosebok 23:15–21; 4 Mosebok 28:26–31; 5 Mosebok 16:9–12)

Trombetfesten (3 Mosebok 23:23-25; 4 Mosebok 29:1-6)

Försoningsdagen (3 Mosebok 16:1–28; 23:26–32; 4 Mosebok 29:7–11)

Lövhyddohögtiden (3 Mosebok 23:33–39, 43; 4 Mosebok 29:12–38; 5 Mosebok 16:13–17)

Se The Bible Knowledge Commentary: Old Testament, s. 248, för en tabell med mycket detaljerad information om de kalenderbundna offren.

Fråga: Varför gav Gud i 4 Mosebok 30:1–15 dessa regler om löften, när det flera århundraden senare i Jakob 5:12 står att man inte ska svära alls?

S: Jakob 5:12 avser att avlägga en ed, inte att ge alla slags löften. 4 Mosebok 30:1–15 är mer allmänt och avser att ge ett löfte, oavsett om det sker genom en ed eller inte.

F: Varför står det i 4 Mos 30:3–16 att en kvinnas löfte kan upphävas av hennes far eller make? (En muslim ställde denna fråga.)

S: Gifta kvinnor, och kvinnor som ännu inte var gifta (och förmodligen bodde i föräldrahemmet), kunde få sina löften upphävda av sin make respektive sin far. I den antika världen var det främst maken eller fadern som hade ansvaret för att försörja familjen, och ett löfte kunde medföra stora ekonomiska kostnader. Men som det står på s. 75 i boken *735 Baffling Bible Questions Answered*: ”Det är viktigt att notera att en änka eller en frånskild kvinna, som var självförsörjande, inte hade någon sådan begränsning pålagd sig. Denna regel angående löften var alltså på inget sätt en nedvärdering av kvinnor. Den återspeglade istället helt enkelt tidens ekonomiska verklighet och Guds omsorgsfulla engagemang i varje detalj i sitt folks liv.”

Detta visar tydligt att fadern är familjens överhuvud och att mannen har ledningen över sin hustru. Muslimer i allmänhet (med undantag för denne) skulle inte ha några problem med detta. Eftersom han ville ta upp detta är han välkommen att förklara följande ur islams perspektiv.

En hustru får inte fasta (frivilligt) eller släppa in någon i sitt hem utan sin makes tillstånd. Abu Dawud, vol. 2, nr 2452, 2453, s. 677–678. (Med ”frivilligt” avses utöver det som krävs.)

Utanför ramadan får en hustru endast fasta med sin makes tillstånd. Ibn-i-Majah, vol. 3, nr 1761–1762, s. 62

Mohammed tillrättavisade inte en make som slog sin hustru för att hon bad och fastade extra. Abu Dawud, vol. 2, nr 2453, s. 677–678

Män bestämmer när deras hustrur ska bada. ”Om någon låter (sin hustru) tvätta sig och själv tvättar sig på fredagen, går ut tidigt (för fredagsbönen), närvarar vid predikan från början, går till fots och inte rider, sätter sig nära imamen, lyssnar uppmärksamt och inte ägnar sig åt tomt prat, kommer han att få belöningen för ett års fasta och nattbön för varje steg han tar.” Abu Dawud, vol. 1, nr 345, s. 91. Det nämns inte uttryckligen någon belöning för hustrun.

En kvinna bör inte ge bort en gåva från den gemensamma egendomen med sin make. Abu Dawud, vol. 2, nr 3539, s. 1006. Detta beror i allmänhet på att en kvinna saknar visdom och intelligens. Abu Dawud, vol. 2, fotnot 2991, s. 1006.

En hustru kan inte ge en gåva utan sin makes samtycke. Ibn-i-Majah, vol. 3, nr 2388, s. 423

Fråga: Var kriget mot midianiterna i 4 Mos 31:1–24 en icke-historisk berättelse för att dölja ett oavgjort krig mot moabiterna, såsom Asimovs Guide to the Bible, s. 190, hävdar?

S: Israeliterna stred mot midjaniterna på grund av händelserna i 4 Mosebok 22:4 och 25:14–18. Asimov ger, som vanligt, inga bevis för sitt påstående. Sunt förnuft säger dock att om ett forntida folk levde i närheten av ett annat folk under många år, skulle de antingen bli vänner eller utkämpa några strider mot varandra. Israeliterna och midjaniterna blev aldrig vänner.

F: Varför beordrade en rättfärdig och god Gud israeliterna att utrota midjaniterna i 4 Mosebok 31:1–24?

S: Israeliterna stred mot midianiterna på grund av händelserna i 4 Mosebok 22:4 och 25:14–18.

Gud är helig, och det ligger i linje med hans rättfärdighet, godhet och helighet att utplåna det onda. Midjaniterna härstammade från Abraham enligt 1 Mosebok 25:1–4. Inte nog med att deras förfäder kände till Abrahams Gud och slutade följa honom, utan de frestade också medvetet de israeliska männen till synd.

Andra folk i andra delar av världen kan ha varit precis lika onda som midianiterna, men de utplånades inte omedelbart. Midianiterna visste dock mer eftersom de härstammade från Abraham, och med mer kunskap följer större ansvar. (Se Romarbrevet 4:15; 5:12; ~Johannes 9:41) Dessutom är Gud rättvis, men han är inte nödvändigtvis rättvis i detta liv. Gud kommer att ställa allt till rätta på domedagen, men fram till dess utplånas vissa människor när de borde ha skonats, och andra som borde ha utplånats undkommer – för en tid.

Fråga: Stärkte minnet av händelsen vid Peor, enligt 4 Mos 31:16, de senare jahvistiska författarnas ståndpunkt mot äktenskap med främlingar?

S: Asimov antar att Gamla testamentet inte härstammar från Gud. Han försöker tolka in en politisk strid i texten mellan dem som var emot blandäktenskap och dem som var för det.

Även om det i Gamla testamentet förekom konflikter mellan israeliter som tog Guds lag på allvar och de som inte gjorde det, så skrevs Första Moseboken långt före den tid då de påstådda politiska grupperna som Asimov försöker skapa uppstod.

F: Varför dödade man de midjanitiska pojkbarnen i 4 Mos 31:17?

S: Detta liknar i hög grad frågan om varför Gud lät döda till och med de kanaanitiska spädbarnen. Se diskussionen om Josua 6:21 för svaret samt nästa fråga.

Fråga: Varför dödade man i 4 Mosebok 31:17–18 alla midjanitiska pojkar men inte de oskulda kvinnorna och de små flickorna?

S: Skriften säger inget om detta. Kanske berodde det på att israeliternas släktlinje spårades genom männen, och att pojkarna inte skulle passa in lika bra i samhället eftersom de inte tillhörde de tolv stammarna och adoption inte var en sed hos dem.

Skriften återger här bara ärligt vad Mose befallde. Det finns inget som tyder på att Gud varken godkände eller ogillade detta. Se även nästa fråga.

F: Varför beordrade Mose i 4 Mos 31:17–18 att man skulle behålla unga kvinnliga fångar av sexuella skäl? (En ateist ställde denna fråga.)

S: För det första är ”av sexuella skäl” en insinuation som inte finns i Skriften. Dessa soldater var israeliter, inte muslimer (vilket vissa amerikanska ateister uppenbarligen inte har så mycket emot).

Kvinnorna skulle bli slavar, och männen kunde gifta sig med dem om de så önskade. Men för män som hade sex med kvinnor, även kvinnliga fångar, utan att bli deras män, säger Bibeln att de skulle straffas med döden.

F: Varför kunde män, till och med gifta män, i 4 Mos 31:18 behålla tillfångatagna kvinnor för sig själva, eftersom 2 Mos 20:14 och 5 Mos 5:18 förbjuder människor att begå äktenskapsbrott?

S: Äktenskap är inte äktenskapsbrott. Denna fråga blandar ihop att lagligt gifta sig med en tillfångatagen kvinna med äktenskapsbrott. När man gifte sig med en kvinna, vare sig hon var tillfångatagen eller fri, var barnen äkta, uppkallade efter faderns namn och en del av hans stam. När det gäller arv, misstankar om äktenskapsbrott och andra frågor hade hustrun som tidigare varit tillfångatagen samma rättigheter som en hustru som aldrig varit tillfångatagen.

F: Varför fick israeliterna i 4 Mos 31:18 och andra bibelställen gifta sig med kvinnor som de tillfångatagit?

S: Clemens av Alexandria förklarar denna sed väl i Stromata (193–202 e.Kr.), bok 2, kap. 18, s. 367. ”Vidare förbjuder den samlag med en kvinnlig fånge för att inte vanära henne. ’Men ge henne’, står det, ’trettio dagar att sörja enligt hennes önskan, och när hon bytt kläder, umgås med henne som din lagliga hustru.’ … Ser du hur mänsklighet förenas med återhållsamhet? Den herre som har förälskat sig i sin fångna tjänarinna tillåts inte tillfredsställa sitt begär, utan hans lust hålls i schack genom att en tidsperiod fastställs; och dessutom klipps fångens hår av för att skämma ut den skamliga kärleken: ty om det är förnuftet som föranleder honom att gifta sig, kommer han att hålla fast vid henne även efter att hon har blivit vanställd [klippt].”

Fråga: Varför bosatte sig Ruben och Gad utanför det utlovade landet i 4 Mos 32:1–2?

S: Gränserna i 4 Mosebok 34:12 gör det tydligt att detta var utanför det utlovade landet. De praktiska skälen till att de bosatte sig på östra sidan av Jordanfloden är:

1. Detta land var redan erövrat,

2. De såg att landet var lämpligt för boskap.

3. Mose och de kom överens om att de kunde få det om de hjälpte de andra stammarna att kämpa för det utlovade landet.

När det gäller frågan om de borde ha ockuperat detta land, se nästa fråga.

F: I 4 Mosebok 32:1–2, borde någon av israeliterna ha bosatt sig på östra sidan av Jordanfloden?

S: Bibeln säger att de skulle bosätta sig i det utlovade landet. De andra stammarna påpekade i Josua 22:19 att landet kunde bli besudlat och att de borde komma över till det utlovade landet. I framtiden behövde stammarna i det utlovade landet mer arbetskraft för att besegra de återstående kanaaniterna och filistéerna. Om man ser till de två och en halv stammarnas framtida öde blev de ständigt angripna av edomiterna, ammoniterna och moabiterna, tills alla deras efterkommande som inte dödats assimilerades in i de andra folken och de helt glömde bort Herren, sin Gud. Mot slutet av Josuas erövring insåg de två och en halv stammarna att de andra stammarna kanske skulle försumma dem (Josua 22:24–28).

Här finns en lärdom för dagens kristna. I 1 Korintierbrevet 12:21–27 står det att alla delar av Kristi kropp behöver varandra. När vi inte är där Gud vill att vi ska vara, uppstår inte ett problem utan två. Det första problemet är att vi går miste om delar av gemenskapen med Gud på grund av vår olydnad. Det andra problemet är att även andra som behöver vår hjälp och de gåvor som Gud har gett oss går miste om detta.

Fråga: I 4 Mos 32:13, varade Guds vrede mot israeliterna i 40 år, eller varar den bara en minut som det står i Ps 30:5? (En muslim ställde denna fråga)

S: Det kan finnas en skillnad mellan hur länge Gud är vred i Guds tid, jämfört med hur länge konsekvenserna varar i vår tid. Oavsett vilket står det dock inte ”60 sekunder” i Psaltaren 30:5; där står det att Hans vrede är ”flyktig” (det hebreiska ordet betyder ”ett ögonblick”). Guds vrede och tuktan mot sitt folk är endast ögonblicklig jämfört med att Hans nåd är med dem för evigt.

För israeliterna i öknen, liksom för andra som vägrade att följa Honom, skickar Gud dessa människor till helvetet för evigt. Gud var dock vred på det israeliska folket, eftersom Han inte lät dem komma in i det utlovade landet på fyrtio år. Men straff på jorden, även om det varar i fyrtio år, är bara ett ögonblick jämfört med evigheten.

Fråga: Hur verkställde Gud sin dom över de egyptiska avgudarna i 4 Mos 33:4?

S: Avgudarna i sig var livlösa, men Gud ”utförde uppenbarligen en dom” för att på ett mycket konkret sätt visa dem som dyrkade dessa avgudar hur maktlösa avgudarna var.

De flesta av de tio plågorna i 2 Mosebok var symboler för en specifik egyptisk gudom.

1. Den blodiga Nilen: Apis, Isis och Khnum var Nilen gudar.

2. Grodor: Gudinnan Heqet, som hjälpte kvinnor vid förlossningen, hade ett grodhuvud.

3. Myggor: Set var öknenas gud. Han ansågs vara god i den tidiga egyptiska mytologin men betraktades som ond – som den som lemlästade Osiris – i den senare egyptiska mytologin.

4. Flugor: Möjligen kopplade till solguden Re.

5. Döda djur: Guden Hathor hade ett kohuvud, och guden Apis hade ett tjurhuvud.

6. Bölder: Sekhmet var gudinnan som botade sjukdomar; Sunu var pestens gud och Isis var läkandets gudinna.

7. Hagel: Nut var himmelens gudinna.

8. Gräshoppor: Osiris var skördens och fruktbarhetens gud.

9. Mörker: Re var solguden.

10. Påsk: Gudinnan Isis ansågs skydda barnen. Naturligtvis betraktades faraos son, den blivande faraon, som en gud.

Efter denna period hade egyptierna mindre respekt för sina avgudar än de flesta andra kulturer. När de bad till en avgud och bönen inte besvarades, var de kända för att ta en piska och slå avguden. (Everyday Life in ANCIENT EGYPT av Jon Manchip White (Dorset Press 1963) s. 131.)

Fråga: Hur kunde det i 4 Mos 34:5 [påstås] vara så att det utlovade landets sydvästra gräns var Nilen, Egyptens flod?

S: ”Egyptens bäck” (som BSB översätter det; vissa översättningar har ”Egyptens flod”) avser inte den stora floden Nilen. Det avser snarare en liten bäck som skiljer Egypten från Kanaan. Många kartor visar denna flod i den nordöstra delen av Sinaihalvön, där den mynnar ut i Medelhavet.

F: I 4 Mos 34:11, 5 Mos 3:17, Jos 12:3 och Jos 13:27, var ligger Kinneretsjön?

S: Kinneretsjön är ett forntida namn på Galileiska sjön. Enligt The NIV Study Bible betyder Kinnereth ”harpa”, och Galileiska sjön är formad som en forntida harpa.

F: I 4 Mos 34:13–15 – eftersom Mose avled innan han kom in i Kanaan, hur kommer det sig då att han sa till judarna att stammarna Ruben, Gad och halva Manasse redan hade fått landet öster om Jordanfloden?

S: Jordanfloden utgör gränsen till Kanaan, så Rubens, Gads och halva Manasses land, öster om Jordanfloden, ligger utanför Kanaan. Moses själv kunde befinna sig i det land som redan hade givits till de 1,5 stammarna, och han kunde se Kanaan från ett berg öster om Jordanfloden, men Moses var förbjuden att korsa Jordanfloden.

Teologiskt sett finns det några intressanta aspekter här. Gud lovade israeliterna Kanaans land. Men dessa 2½ israeliska stammar såg sig omkring och tyckte att detta land var ganska bra, så de valde att inte bo i Guds utlovade land. Landet såg okej ut, förutom att det var mer utsatt för angrepp, och efter Davids tid hör man inte mycket om dessa stammar längre. En del av dem dödades, och en del assimilerades och förlorade kunskapen om vilka de var. Idag kan Gud lova oss något, och vi kan se oss omkring och tycka att det verkar mer lockande att bo någon annanstans än att leva under Guds löfte. Men Gud känner till framtiden, och det är alltid tryggare att leva under Guds löfte och minnas vem man är.

Fråga: I 4 Mos 34:14; 1:18–44 och 3 Mos 24:10 sägs det att judiskt stamursprung endast gick via den biologiske fadern. Om Jesus inte hade någon mänsklig far, hur kunde han då tillhöra Juda stam?

S: Innan vi besvarar denna fråga, låt oss först klargöra vad verserna INTE säger. 4 Mosebok 34:14 säger INTE att tillhörigheten till en stam endast går via den biologiske fadern. Där står det: ”Ty Rubeniternas och Gaditernas stammar, tillsammans med halva Manasse-stammen, har redan fått sitt arv.” 4 Mosebok 1:18–44 räknar endast upp stammarna och antalet män. 3 Mosebok 24:10 behandlar inte heller frågan direkt, men eftersom sonen hade en israelisk mor och en egyptisk far, och sonen ingick i gruppen, tyder det på att han betraktades som israelit. Dessutom nämns faktiskt Dan-stammens tillhörighet – via modern.

Två kompletterande svar: Tillhörighet till stam eller klan skedde normalt genom fadern; i några få fall beaktades dock tillhörigheten genom modern. Dessutom kunde den härröra från den juridiske fadern.

Biologiskt härstamning helt och hållet från Juda: Jesus hade inget annat mänskligt ursprung än judiskt. Eftersom Maria härstammade från David (från Juda stam) var Jesus biologiskt sett knuten till Juda. Gamla testamentet ger oss tre exempel där stamtillhörigheten gick via modern.

Attai: I Juda stam hade Sheshan inga söner, bara döttrar. Därför gav han sin dotter till sin egyptiske tjänare Jarha, och de fick en son som hette Attai. Attais släktregister anges tillsammans med de andra israeliterna i 1 Krönikeboken 2:34–41.

Jair var sonson till Hezron från Juda stam och dotter till Makir, en manassit. I 1 Krönikeboken 2:21–23 styrde Jair tjugotre städer i Gilead (i Manasses område). Men trots att Jairs far var från Juda kallas Jair ändå manassit i 4 Mosebok 32:41 och 5 Mosebok 3:14.

Söner till en dotter till Barzillai. Ett tredje exempel är Esra 2:61 och Nehemja 7:63, där söner till en präst som gifte sig med en dotter till Barzillai kallades Barzillais söner.

Även juridiskt härstamning från Juda: Det var viktigt att Jesu adoptiv-/juridiske far också var från Juda. Om Josef inte hade härstammat från David, skulle Jesus inte ha haft någon rätt till Davids tron.

5 Mosebok 25:5–10 visar att arvsrätten gick via den juridiske fadern och inte den biologiske fadern. När en gift man dog barnlös skulle hans bror gifta sig med änkan, och sonens juridiske far var den avlidne mannen, inte den biologiske fadern. 5 Mosebok 25:6 säger: ”Den förste sonen som hon föder ska bära den döde broderns namn, så att hans namn inte utplånas ur Israel” (BSB). Rut 4:5–6 visar att det var den juridiske fadern, inte den biologiske fadern, som påverkade arvet.

Stamtillhörighet var viktig för markfördelningen, och den gick normalt sett via fadern. Men när det inte fanns någon far eller man visar 4 Mosebok 27:1–11 att man gjorde undantag för särskilda situationer.
Sammanfattningsvis: Jesus var biologiskt sett endast av Juda-släkt, och i Gamla testamentet skedde stamtillhörigheten ibland via modern. Jesus var också av Juda-släkt genom sin adoptivfar, och lagen om leviratäktenskap visade att det var den juridiske fadern, inte den biologiske fadern, som var avgörande för detta.

Fråga: Bör det i 4 Mos 34:24 (NIV) stå ”Josefs son” före ”från Efraims stam”?

S: I ”The Expositor’s Bible Commentary”, vol. 2, s. 998, står det att detta inte finns i den hebreiska texten. De engelska översättarna lade till det för att göra texten mer parallell och lättare att förstå, eftersom det redan var underförstått.

Fråga: Varför fanns det ingen lösensumma för mord i 4 Mos 35:31, när det förmodligen var tillåtet med lösensumma för andra brott?

S: Det fanns ett antal brott som var värda döden enligt Toran. För de flesta av dessa brott kunde den skyldige dock betala en överenskommen böter och undgå döden. Två undantag var mord och hädelse mot Gud.

F: I 4 Mos 35:30, kunde en person dömas för mord på grundval av indicier?

S: Ja, om det fanns flera vittnen. I 4 Mosebok 35:30 står det att två vittnen krävs, men det står inte att de måste vara ögonvittnen. 3 Mosebok 5:1 visar att ett vittne inte nödvändigtvis är ett ögonvittne, utan någon som har relevant kunskap om något ”som han har bevittnat, oavsett om han har sett det eller fått kännedom om det”. Om en person till exempel har hört mördaren skryta om gärningen eller hotat att begå den, skulle den personen vara ett vittne till det han eller hon hört.

Fråga: Eftersom landet enligt 4 Mosebok 35:33 inte kan renas från orättvist utgjutet blod, är då hela jorden oren idag?

S: Nej. Landet kan inte renas av människor från orättvist utgjutet blod. Men Gud kan helga till och med den plats där Jesus orättvist dödades för våra synder.

Fråga: Varför kunde kvinnor [enligt uppgift] inte ärva här i 4 Mos 36? Inom islam har till exempel döttrar rätt att ärva, även om det är hälften så mycket som sönerna.

S: Fem punkter att beakta i svaret.

Zelofhads döttrar ärvde faktiskt från sin far. Detta var rätt och riktigt enligt Guds vilja, enligt 4 Mosebok 27:7–8. Dessutom talar 4 Mosebok 36:8 också i framtid om varje dotter som ärver mark, så de kunde alltså ärva.

Redan tidigare, i Job 42:15, ärvde Jobs döttrar tillsammans med sina bröder.

Det som är frågan här är att arvet övergår från stam till stam i 4 Mosebok 36:9, inte Zelofhads döttrars egendom.

Lösningen blev att döttrarna fick behålla marken, men de var tvungna att gifta sig inom sin egen stam, Manasse. I framtiden skulle alla kvinnor som ärvde mark vara tvungna att gifta sig inom sin stam.

I Nya testamentet visar 1 Petrusbrevet 1:3–4 att alla som tror har det viktigaste arvet av alla, ett arv i himlen som är förvarat åt oss.

Som en sidokommentar kan nämnas att i ortodox islam får döttrar endast hälften av sina bröders arv. Sura 4:11 säger: ”Allah ger er (därför) följande anvisningar beträffande era barns (arv): till den manlige tillkommer en andel som motsvarar två kvinnors:…” (Yusuf Alis översättning, s. 209).

Sammanfattningsvis: Eftersom 4 Mosebok 36:8 talar om att döttrar ärver mark, och 4 Mosebok 27:7–8 talar om att döttrar ärver i allmänhet, skulle det strida mot Gamla testamentet att inte tillåta döttrar att ärva. Galaterbrevet 3:28 säger att i Kristus finns varken man eller kvinna, och i resten av Bibeln, både Gamla och Nya testamentet, finns det ingenting som begränsar en kvinnas arvsrätt eller ekonomiska möjligheter i allmänhet. Till skillnad från islam har kvinnor inom kristendomen lika mycket att se fram emot i himlen som män.

Fråga: Vilka hänvisningar till 4 Mosebok finns i skrifterna av den alexandrinske juden Filon?

S: Som kristna litar vi på att det Gamla Testamente som Kristus bekräftade är det Gamla Testamente vi har. För den delen säger Koranen för muslimer att Jesus fick Toran i sura 5:46. Vi har tidiga manuskript från Kristi tid, vilket nästa fråga tar upp. Det finns dock ytterligare en bevislinje. Filo av Alexandria var en judisk lärd som levde från 15/20 f.Kr. till 50 e.Kr. Han skrev på grekiska, men det är anmärkningsvärt att hans grekiska citat ur Gamla testamentet stämmer bättre överens med den hebreiska masoretiska texten än med den grekiska Septuaginta. Han gick in i detalj på vad olika verser betyder. Här är de kapitel och verser han hänvisade till i Fjärde Moseboken.

3:12; 5:2,14,15,18,27; 6:2,9,14,18; 7:5,14; 8:24; 9:10; 10:29; 11:4,5,7,8,11,16,17,20,23,31; 12:6,7,12–14; 13:18,23,25; 14:1,9,11,20,24,44; 15:19,30; 16:1,15,48; 18:12,20,26,28,31; 19:1,15; 20:17,25; 21:5,6,17,18,27,30; 22:29,31; 23:7,8,19; 24:7,17,20; 25:1,4,7,8,11,12; 26:16; 27:3,4,16,17; 28:2; 29:13; 30:10; 31:8,26,28,40; 35:1,5,25,30

Se The Works of Philo: Complete and Unabridged new updated version för mer information.

F: Vilka är några av de äldsta manuskripten från 4 Mosebok som fortfarande finns kvar idag?

S: Här är de äldsta.

Ketef Hinnom-rullarna är från 650–587 f.Kr., skrivna på silver (vilket gjorde att de bevarades), och innehåller fragment av 2 Mosebok 20:6; 4 Mosebok 6:24–26; 5 Mosebok 5:10; 7:9; Nehemja 1:5; och Daniel 9:4.

Bibelns Döda havsrullar: (före Kristus) 8 exemplar. (The Dead Sea Scrolls Today s. 30, The Dead Sea Scrolls in English 4:e uppl. och The Dead Sea Scrolls Translated: The Qumran Texts in English 2:a uppl.). Döda havsrullarna innehåller delar av varje kapitel i 4 Mosebok utom kapitel 6 och 14. Manuskripten från Döda havsrullarna är:

1Q3 150–100 f.Kr. (paleo-3 Mosebok, men innehåller 8 ord från 4 Mosebok 1:48–50 och 36:7–8?).

2Q6 (=2QNum(a)) (två separata fragment) 40–60 e.Kr. (24 ord) 4 Mosebok 3:38–41,51; 4:1–3

2Q7 30–1 f.Kr. (19 ord)

2Q8 (=2QNum(b)) 20–50 e.Kr. 4 Mosebok 33:47–53

2Q9 (möjligen samma manuskript som 2Q7) 30–1 f.Kr. (3 ord) 4 Mosebok 7:88

4Q23 (=4QLevNum(a)) 150–100 f.Kr. (710 ord) Av de 40 textvarianterna i dessa delar av 4 Mosebok överensstämmer 4Q23 med den masoretiska texten i 30 av dem, med den samaritanska Pentateuken i 12, med Septuaginta i 8, och överensstämmer inte med något annat manuskript i 5. 1:1–5, 21–22, 36–40; 2:18–20, 31–32; 3:3–19, 51; 4:1–2, 40–49; 5:1–9; 8:7–12, 21–22; 9:3–10, 19–28; 10:13–23; 11:4–5, 16–22; 12:3–11; 13:21; 26:5–7; 30:3?, 7?, 9?, 13?; 32:8–15, 23–42; 33:5–9, 22–34, 52, 54

4Q27 400–20 f.Kr. (1528 ord) Detta utgör cirka 9 % av hela boken. Den innehåller 4 Mosebok 11:31–35; 12:1–6, 8–11; 13:7, 10–13, 15–24; 15:31; 16:1–11, 14–16; 17:12–17; 18:25–32; 19:1–6; 20:12–13b, 16–17, 19–29; 21:1–2, 12a–13a, 20–21a; 22:5–21, 31–34, 37–38, 41; 23:1–4, 6, 13–15, 21–22, 27–30; 24:1–10; 25:4–8,16–18; 26:1–5,7–10,12,14–34,62–65; 27:1–5,7–8,10,18–19,21–23b; 28:13–17,28,30–31; 29:10–13, 16–18, 26–30; 30:1–3, 5–9, 12–17; 31:2–6, 21b–25, 30–33, 35–36, 38, 43–44, 46–54; 32:1, 4–5, 7–10, 13–17, 19, 21–30, 35, 37–39, 41; 33:1–4, 23, 25, 28, 31, 45, 47–48, 50–52; 34:4–9, 19–21, 23; 35:3–5, 11–12, 14–15, 18–25, 27–28, 33–34; 36:1–2a, 4a–7;

4Q121 (4QLXXNum) 25 f.Kr. till 25 e.Kr. (134 ord) Detta är ett ganska märkligt manuskript på grekiska. Den masoretiska texten och Septuaginta ligger ganska nära varandra i Fjärde Moseboken, men 4Q121 ligger någonstans mittemellan dem. Forskare diskuterar om 4Q121 liknar den ursprungliga versionen av Septuaginta, och om senare versioner av Septuaginta avvek mer, eller om 4Q121 var ett försök att föra Septuaginta ännu närmare den masoretiska texten. 4 Mosebok 4:1?, 5–9, 11–16; 3:3a?, 40–43, 50–51?

I Wycliffe Bible Dictionary, s. 436–438, anges att det finns sex exemplar. Nathan Jastram, forskare inom Döda havsrullarna, uppgav att ett exemplar av 4 Mosebok daterades till 30–50 f.Kr. (radioprogrammet ”Issues etc.” den 17 april 1999)

I *The Expositor’s Bible Commentary*, vol. 2, s. 551, står det: ”Den hebreiska texten (MT) i Fjärde Moseboken är relativt fri från svårigheter. Eftersom Toran var särskilt vördad i forna tider verkar dess överföring vara renare än de flesta andra bibliska böckerna.”

Parabibliska Döda havsrullar: Icke-bibliska texter från Qumran som hänvisar till Fjärde Moseboken inkluderar 4Q364–366; 4Q423 5.2; 11Q19 49.5–51.6; 4Q251 6.2–6; 4Q276–277; 4Q284 4; 4Q394–399 B 13–17, 72–74; 11Q19 13–14, 17–19, 25–29; 11Q19 52:13–54.5;

Wadi Murabba’at-rullen 1, raderna 6–7 (75–125 e.Kr.) innehåller 31 ord från 4 Mosebok 34:10; 36:7–11

Nahal Hever i Bokstavsgrotan (=5/6Hev 1a) (50 f.Kr. till 50 e.Kr.) innehåller 4 Mosebok 19:2–4; 22:7–8.

Nahal Hever (X Hev/SeNum) innehåller 4 Mosebok 27:2–13; 28:11–12

Sammantaget finns följande 461,5 verser av de 1 288 verserna i 4 Mosebok bevarade i Döda havsrullarna.

4 Mos 1:1–5, 21–22, 36–40, 48–50; 2:18–20, 31–32; 3:3–19, 38–43, 50–51; 4:1–16, 40–49; 5:1–9; 6:ingen; 7:88; 8:7–12, 21–22; 9:3–10, 19–20; 10:13–23; 11:4–5, 16–22, 31–35; 12:1–11; 13:7, 10–13, 15–24; 14:ingen; 15:41; 16:1–11, 14–16; 17:12–17; 18:8–9 (eller 3 Mos 23:1–3), 25–32; 19:1–6; 20:1–2, 7–8, 12–13, 16–17, 19–29; 22:5–24, 31–34, 37–38, 41; 23:1–4, 6, 13–15, 21–22, 27–30; 24:1–10; 25:4–8, 16–18; 26:1–10, 12, 14–34, 62–65; 27:1–13, 18–19, 21–23b; 28:11–17, 28, 30–31; 29:10–13, 16–18, 26–30; 30:1–3, 5–9, 13?, 15–17; 31:2–6, 21b–25, 30–33, 35–36, 38, 43–44, 46–54; 32:1, 4–5, 7–17, 19, 21–42; 33:1–9, 22–34, 45, 47–53; 34:4–10, 19–21, 23; 35:3–5, 11–12, 14–15, 18–25, 27–28, 33–34; 36:1–2a, 4a–11

Samariterna gjorde sin egen avskrift av Toran under 200-talet f.Kr., även om de äldsta bevarade samaritiska avskrifterna är från medeltiden. Se The Dead Sea Scrolls Today, s. 125–126.

Kristna bibelmanuskript, från omkring år 350 e.Kr., innehåller Gamla testamentet, inklusive Fjärde Moseboken. Enligt *The Encyclopedia of Religious Knowledge*, s. 746, innehåller Chester Beatty-papyrerna (2:a–4:e århundradet e.Kr.) Fjärde Moseboken.

Chester Beatty VI (4 Mosebok–5 Mosebok) 200-talet (Kenyon), eller 117–138 e.Kr. (Wilcken).

Vaticanus (325–350 e.Kr.) innehåller hela Fjärde Moseboken.

Sinaiticus (340–350 e.Kr.) innehåller 5 Mosebok 5:26–6:18; 6:22–7:20; 16:7–16:31; 16:31–20:28; 23:22–26:2.

Alexandrinus (ca 450 e.Kr.) innehåller hela Fjärde Moseboken.

En syrisk översättning av Septuaginta gjordes av biskop Paulus av Tella (616–617 e.Kr.), som vi fortfarande har kvar idag.

En silverrulle från 600-talet f.Kr. hittades i en grotta nära Jerusalem och innehöll 4 Mosebok 6:24–26.

De tidiga kyrkoförfattarna erkände Fjärde Moseboken som en auktoritativ skrift. Se nästa fråga för en fullständig lista från tiden före konciliet i Nicea.

F: Vilka tidiga författare hänvisade till Fjärde Moseboken?

S: Författare från tiden före konciliet i Nicea som citerade eller hänvisade till verser i 4 Mosebok är:

Klemens av Rom (96–98 e.Kr.) citerar 4 Mosebok 12:7: ”Den välsignade Mose, en ’trogen tjänare i hela sitt hus’, skrev ned i de heliga böckerna alla de föreskrifter som gavs honom, …” 1 Klemens, kap. 43, s. 16

Barnabasbrevet (ca 70–130 e.Kr.), kap. 12, s. 145, hänvisar till 4 Mosebok 21:8–9: ”Och Mose talade till dem och sade: ’När någon av er blir biten, låt honom då komma till ormen som är uppsatt på stången; och låt honom hoppas och tro att även om den är död, kan den ge honom liv, och omedelbart skall han bli återställd. Och så gjorde de.” Även i detta har du [en antydan om] Jesu härlighet;”

Justin Martyr (150 e.Kr.) berättar också om kopparormen i 4 Mosebok 21:6–9. Han inleder med: ”Ty i Mose skrifter berättas det hur israeliterna vid den tiden, när de drog ut ur Egypten och befann sig i öknen, stötte på giftiga djur, både huggormar och asper…” Justin Martyrs Första försvarstal, kap. 50, s. 183.

”Hermas herde” (ca 115–155 e.Kr.), kap. 3, s. 12, anspelar på Eldad och Modat i 4 Mosebok 11:26–27.

Meleto/Melito av Sardis (170–177/180 e.Kr.) räknade upp 4 Mosebok bland böckerna i Gamla testamentet i sitt brev till Onesimus. Det är ovanligt att han byter ordning på 4 Mosebok och 3 Mosebok. Om påsken, s. 72. Bevarat i Eusebius Kyrkohistoria 4.26.

Irenaeus av Lyon (182–188 e.Kr.) citerar 4 Mosebok 16:15 som om det vore av Mose. Irenaeus, *Mot kätterierna*, bok 3, kap. 26.4, s. 497

Klemens av Alexandria (193–217/220 e.Kr.) citerar 4 Mosebok 6:9 som om det vore ”Läraren” som talar genom Mose. *Läraren*, bok 1, kap. 2, s. 210.

Tertullianus (198–220 e.Kr.) behandlar händelsen vid Baal-Peor ”såsom den beskrivs i Fjärde Moseboken”, Scorpiace, kap. 3, s. 636. Han behandlar även Fjärde Moseboken 21 i verket ”Fem böcker mot Marcion”, bok 2, kap. 22, s. 314 (207/208 e.Kr.).

Hippolytus (222–235/6 e.Kr.) skrev ett verk med titeln *Balaams välsignelser*. Ett stycke har bevarats (81 ord på engelska) och återfinns i *The Ante-Nicene Fathers*, vol. 5, s. 160.

Origenes (240 e.Kr.) hänvisar till 2 Mosebok, 3 Mosebok och 4 Mosebok. Kommentar till Höga visan, prolog, s. 47

Anonym avhandling mot Novatian (ca 246–258 e.Kr.), kap. 2, s. 658, citerar 4 Mosebok 5:2 som om det vore av Mose.

Anonym avhandling om dopet (ca 248–256 e.Kr.), kap. 15, s. 676, citerar 4 Mosebok 11:17 som något som Gud sade till Mose i Gamla testamentet.

Cyprianus av Kartago (ca 246–258 e.Kr.) citerar ur ”4 Mosebok” i Avhandling 12, tredje boken, kap. 14.

Archelaus (262–278 e.Kr.) Den kristne Diodorus diskuterar hur Mose beordrade stening av mannen som samlade ved på sabbaten i 4 Mosebok 15:32. Disputation med Manes, kap. 40, s. 214. Han anspelar också på 4 Mosebok 15:32 i Disputation med Manes, kap. 31, s. 204.

Victorinus av Petau (martyrdöd 304 e.Kr.) hänvisar till 4 Mosebok 23 när han diskuterar hur Bileam och Balak lade en stötesten framför Israel. Kommentar till Uppenbarelseboken, från det andra kapitlet 14–16, ANF vol. 7, s. 346–347.

Methodius av Olympus och Patara (270–311/312 e.Kr.) citerar Septuaginta av 4 Mosebok 6:2 som ”Det som är fastställt i 4 Mosebok”. *De tio jungfrurnas gästabud*, diskurs 5, kap. 4, s. 326.

Lactantius (ca 303–ca 325 e.Kr.) skriver: ”[Mose säger också] i Fjärde Moseboken” och parafraserar Fjärde Moseboken 23:19 i ”Epitome of the Divine Institutes”, kap. 46, s. 241.

Efter Nicene-konciliet är andra som hänvisar till Fjärde Moseboken (i kronologisk ordning): Eusebius av Caesarea, Aphrahat den syriske, Athanasius, Efrem den syriske, Basilius av Kappadokien, Cyrillus av Jerusalem, Ambrosius av Milano, Gregorius av Nazianzus (anspelning), Gregorius av Nyssa, Rufinus, Hieronymus, konciliet i Kartago (393–419 e.Kr.), Epifanius av Salamis, Johannes Chrysostomos, Orosius av Braga (hänvisning), kättaren Teodor av Mopsuestia (hänvisning), Augustinus av Hippo, Johannes Cassianus och andra.

Hieronymus (373–420 e.Kr.) diskuterar böckerna i Gamla testamentet. Han tar särskilt upp Första Moseboken, Andra Moseboken, Tredje Moseboken, Fjärde Moseboken, Femte Moseboken, Toran, Job, Jesus, son till Nave [Josua], Domarboken, Rut, Samuelsböckerna (2 böcker), de tolv profeterna, Hosea, Joel, Amos, Obadja, Jona, Mika, Nahum, Habakuk, Zefania, Haggai, Sakarja, Malaki, Jesaja, Jeremia, Hesekiel, Daniel, Ester, Esra, Nehemja, Brev 53 kap. 7–8 s. 99–101.

Fråga: Vilka är några av översättningsskillnaderna mellan hebreiskan, den grekiska Septuaginta och andra översättningar i 4 Mosebok?

S: Här är några av översättningsskillnaderna och några andra osäkerheter i manuskripten i de 1 288 verserna i Fjärde Moseboken. Detta fokuserar särskilt på Fjärde Moseboken 21. Om inte annat anges är den första frasen den masoretiska texten (MT) och den andra Septuaginta (LXX).

4 Mos 2:14 namnet ”Reuel” jämfört med ”Deuel” i den samaritanska Pentateuken, Vulgata och många masoretiska manuskript. De hebreiska bokstäverna för ”r” och ”d” är mycket lika, och detta liknar ”Rodanim” kontra ”Dodanim” i 1 Mosebok 10:4. I Expositor’s Bible Commentary, vol. 2, s. 715, sägs att Deuel troligen är den bättre läsningen.

4 Mos 3:9 ”till honom” kontra ”till mig” i den samaritanska Pentateuken, Septuaginta och vissa masoretiska manuskript.

4 Mos 3:12 ”Jag har tagit leviterna … i stället för varje förstfödd” (MT och 4Q23) jämfört med ”Jag har tagit leviterna … de ska vara de som löses ut i stället för varje förstfödd” (den samaritanska Pentateuken)

4 Mos 3:28 ”8 600” jämfört med ”8 300” i vissa Septuaginta-manuskript

4 Mos 3:39 ”och Aron” med särskilda prickar över ordet (många masoretiska texter) jämfört med ”och Aron” (Septuaginta) jämfört med att det saknas i många hebreiska manuskript, syriska och den samaritanska Pentateuken. Skrivare gjorde detta för att uttrycka tvivel om versen. Se The Expositor’s Bible Commentary vol. 2 s. 728 för mer om detta.

4 Mos 4:3 ”från 30 års ålder” (MT, 4Q23, den samaritanska Pentateuken) jämfört med ”från 25 års ålder” (Septuaginta)

4 Mos 6:2 ”ska avlägga det särskilda naziritlöftet” (MT) jämfört med ”särskilt avlägga ett löfte att avskilja sig” (Septuaginta, Methodius (270–311/312 e.Kr.), ”De tio jungfrurnas bankett”, diskurs 5, kap. 4, s. 326)

4 Mos 9:3 ”på kvällen” (MT, den samaritanska Pentateuken, Septuaginta) jämfört med ”på dagen” (4Q23)

4 Mos 9:16 ”det” jämfört med ”det om dagen” (grekiska, syriska, Vulgata)

4 Mos 10:11 föregås omedelbart av 5 Mos 1:6–8 i den samaritanska Pentateuken. (The Anchor Bible Dictionary, vol. 5, s. 937)

4 Mos 13:8 Hoshea (hebreiska) jämfört med ”Oshea” (Septuaginta, Vulgata)

4 Mos 14:33 ”herdar” kontra ”vandrare/nomader” (Vulgata)

4 Mos 14:41 föregås omedelbart av 5 Mos 1:20–23 i den samaritanska Pentateuken. (The Anchor Bible Dictionary, vol. 5, s. 937)

4 Mos 20:13 följs omedelbart av 5 Mos 3:24–28 i den samaritanska Pentateuken. (The Anchor Bible Dictionary, vol. 5, s. 937)

4 Mos 20:13b följs omedelbart av 5 Mos 2:2–6 i den samaritanska Pentateuken. (The Anchor Bible Dictionary, vol. 5, s. 937)

4 Mos 21:1 ”bodde i söder” jämfört med ”bodde vid öknen”

4 Mos 21:2 ”hand” jämfört med ”makt” (samma betydelse i detta sammanhang)

4 Mos 21:2 ”fullständigt förstöra deras städer” jämfört med ”ägnade det och dess städer åt förintelse”

4 Mos 21:3 ”överlämnade kanaaniterna” jämfört med ”överlämnade kanaaniten i hans makt”

4 Mos 21:3 ”fullständigt förstöra dem och deras städer” jämfört med ”ägnade honom och hans städer åt förintelse”

4 Mos 21:4 ”otålig” kontra ”förlorade modet”

4 Mos 21:5 ”Varför har du fört” jämfört med ”Varför är detta så? Varför har du fört”

4 Mos 21:6 ”eldiga ormar” jämfört med ”dödliga ormar”

4 Mos 21:7 ”Och Mose bad för folkets skull” jämfört med ”Och Mose bad till Herren för folkets skull”

4 Mos 21:8 ”sätta den på en stång” jämfört med ”sätta den på en signalstång”

4 Mos 21:8 ”när någon blir biten” jämfört med ”när en orm biter en människa”

4 Mos 21:8 ”när han ser den skall han leva” jämfört med ”var och en som blivit biten och som ser på den skall leva”

4 Mos 21:9 ”koppar … stång … koppar” jämfört med ”mässing … signalstång … mässing”

4 Mos 21:11 ”Ije-abarim, i öknen som ligger framför Moab, mot soluppgången” jämfört med ”Achalgai, på den bortre sidan i öknen, som ligger mittemot Moab, mot öster”

4 Mos 21:11 följs omedelbart av 5 Mos 2:9 i den samaritanska Pentateuken. (The Anchor Bible Dictionary vol. 5 s. 937)

4 Mos 21:12 följs omedelbart av 5 Mos 2:17–19 i den samaritanska Pentateuken. (The Anchor Bible Dictionary, vol. 5, s. 937)

4 Mos 21:13 ”som ligger i öknen” jämfört med ”i öknen”

4 Mos 21:14 ”Waheb i Supha” jämfört med ”vad han gjorde vid Röda havet” (Vulgata)

4 Mos 21:20 följs omedelbart av 5 Mos 2:24–29,31 i den samaritanska Pentateuken. (The Anchor Bible Dictionary, vol. 5, s. 937)

4 Mos 21:28 ”som Ar [regionen eller staden] i Moab” jämfört med ”som Moab” (Septuaginta)

4 Mos 21:28 ”och höjdernas härskare” jämfört med ”och uppslukade höjderna”

4 Mos 21:30 ”vi har skjutit på dem; Hesbon har gått under” jämfört med ”Så har deras efterkommande gått under från Hesbon” (Septuaginta)

4 Mos 22:20; 23:4,5,16 ”Gud” (MT) jämfört med ”en Guds ängel” (Samaritanska Pentateuken) (The Anchor Bible Dictionary vol. 5)

4 Mos 24:6 Tetragrammaton (för HERREN) utelämnades i 4Q27 men korrigerades.

4 Mos 24:9 I 4Q27 byttes två bokstäver i ett ord ut av misstag.

4 Mos 24:17 (osäkert) jämfört med ”skallarna” i den samaritanska Pentateuken

4 Mos 26:17 ”Arod” jämfört med ”Arodi” i den samaritanska Pentateuken och den syriska översättningen

4 Mos 26:23 ”genom Puvah/Puwah/Puwwah, puniten” (många hebreiska manuskript) jämfört med ”genom Pu’ah, puiten” i Septuaginta, den samaritanska Pentateuken, Vulgata och den syriska översättningen.

4 Mos 26:39 ”Shephupham” jämfört med ”Shupham” i den samaritanska Pentateuken, Vulgata, den syriska översättningen, Septuaginta och vissa masoretiska manuskript

4 Mos 26:40 saknas jämfört med ”genom Ard” i den samaritanska Pentateuken och Vulgata

4 Mos 27:7: pronomen i femininum jämfört med maskulinum för Zelofhads döttrar.

4 Mos 27:22 ”tog Josua” jämfört med ”tog Josua, Nuns son” (Döda havsrullarna 4QNumb)

4 Mos 27:23 Den samaritanska Pentateuken lägger till ”och sade till honom” och lägger sedan till 5 Mos 3:21–22. The Expositor’s Bible Commentary vol. 2 s. 947

4 Mos 27:23 ”genom Mose” jämfört med ”av Mose. [Och Mose] [sade] till honom: ’Dina ögon har sett vad HERREN, din Gud, har gjort mot [dessa] två k[ungar]; så skall HERREN göra mot alla de riken dit du skall dra. Du skall inte frukta dem; ty HERREN, din Gud, han är den som strider för dig.]” (Döda havsrullarna 4QNumb) I The Meaning of the Dead Sea Scrolls, s. 110, kallas 4QNumb (30 f.Kr.) för ”Den judiska levande bibeln”, och detta anges som bara ett exempel på tillägg som gjordes.

4 Mos 31:6 ”präst i kriget” jämfört med ”präst” (Septuaginta)

4 Mos 32:11 ”tjugo år och äldre” jämfört med ”tjugo år och äldre som känner till gott och ont” (Septuaginta)

4 Mos 32:29, 31, 33 ”Gad … Ruben” tre gånger (masoretisk text, 4Q23) jämfört med ”Ruben … Gad” tre gånger (samaritisk Pentateuk, Septuaginta)

4 Mos 33:8 ”från Hahiroth” jämfört med ”Pi Hahiroth” i den samaritanska Pentateuken, Vulgata och många masoretiska manuskript

4 Mos 33:52 I Döda havsrullarna 2Q7 saknas det första ”alla”.

4 Mos 34:6 ”och kusten” jämfört med ”och dess kust” (syrianska)

Källförteckning för denna fråga: Den hebreiska översättningen är hämtad från Jay P. Greens *Literal Translation* och Septuaginta-översättningen är hämtad från Sir Lancelot C.L. Brentons översättning av *The Septuagint: Greek and English*. Dessutom har *The Expositor’s Bible Commentary*, *The Anchor Bible Dictionary* vol. 5 samt fotnoterna i bibelutgåvorna NASB, NIV, NKJV och NRSV använts.