< Bibelfråga från Femte Moseboken

Fråga: Vad är huvudbudskapet i 5 Mosebok 1–34?

S: Femte Moseboken är en av de fyra böcker som oftast citeras i Nya testamentet. Den är den sista av de fem lagböckerna, som kallas Torah. I 5 Mos 17:18–19 beordrades kungarna uttryckligen att läsa (och återläsa) denna bok. Det engelska ordet ”Deuteronomy” kommer från grekiskan och betyder ”andra lagen” eller ”upprepning av lagen”. Det är dock inte en andra lag utan en omformulering och delvis sammanfattning av lagarna i 2 Mosebok, 3 Mosebok och 4 Mosebok. Den är inriktad på icke-leviter, särskilt på vad de behövde komma ihåg innan de gick in i det förlovade landet. Det är inte en fullständig sammanfattning; den går till exempel inte in i detalj på de enskilda sociala lagarna, omskärelsen osv. Snarare fick Mose i uppdrag av Gud att hålla dessa tal om vad de behövde fokusera på när de stod i begrepp att gå in i det förlovade landet; till exempel att upprepa de tio budorden och andra lagar, att ha fristäder och att ha endast ett centrum för offren. Centret förflyttades från berget Ebal i 5 Mosebok 27:1–8; Josua 8:30–35, till Sichem i Josua 24:1–28, till Silo i Josua 18:1 och Domarboken 21:19, och sedan till Jerusalem.

Femte Moseboken gavs av Gud genom en man som Gud hade sagt skulle dö snart utan att ha kommit in i det förlovade landet. Under de många år av vandring som nu närmade sig sitt slut säger Mose i sitt avskedsverk i huvudsak: när ni möter materiella välsignelser, liksom hedniskt inflytande, ”kom särskilt ihåg dessa saker”.

Fråga: Vilka är några nyckeluttryck i 5 Mosebok 1–34?

S: Nyckeluttryck i Femte Moseboken är bland annat ”Herren, din Gud” 280 gånger, ”ta i besittning” 18 gånger, ”landet” 200 gånger och ”var inte rädd” 9 gånger.

F: Varför bör vi studera 5 Mosebok 1–34?

S: Det finns minst fyra skäl. För det första är hela Skriften (inte bara delar av den) nyttig för undervisning, tillrättavisning, korrigering och fostran i rättfärdighet enligt 2 Timoteusbrevet 3:16. För det andra, som tabellen nedan visar, hade Jesus och författarna till Nya testamentet ofta 5 Mosebok i åtanke. När Jesus frestades i öknen svarade han Satan alla tre gångerna med citat ur 5 Mosebok. För det tredje behöver vi en balanserad syn på Gud: hans nåd, hans vrede och hans mystiska och majestätiska vördnad. För det fjärde kan vi specifikt lära oss saker om hur målmedvetna och välorganiserade Gud vill att vi ska vara i vår strävan efter gudsfruktan. Vi kan också påminnas om vikten av gemenskapsansvar, vittnesbörd inför våra grannar, materialism, effektivt ledarskap trots påfrestningarna av ständiga klagomål och undervisning av nästa generation.

F: Hur ser en översikt över 5 Mosebok 1–34 ut?

S: Forskare, däribland Kenneth A. Kitchen, har funnit ett antal likheter mellan uppbyggnaden av 5 Mosebok och de hettitiska politiska överhöghetsfördragen från det andra årtusendet f.Kr. Peter Craigie noterade också vissa likheter med egyptiska arbetsavtal.

Större delen av Femte Moseboken är uppbyggd kring tre långa tal av Mose.

1–4 Det första talet: Prolog

. 1:1–5 Inledning

. 1:6–3:29 Historisk inledning

. 4:1–40 Grundläggande bestämmelser

5:1–11:32 Det andra talet: Villkoren för förbundet

12:1–26:19 Tillämpning

27–30 Det tredje talet

. 28:1–14 Fördelar/välsignelser av att hålla fördraget

. 28:15–68 Straff och förbannelser för att bryta mot förbundet

. 29:1–30:20 Sammanfattning

31–34 Avslutande kommentarer

I överhöghetsfördrag diskuterades ofta vasallens kärlek till herren. Det fanns dock en stor skillnad mellan de hettitiska överhöghetsfördragen och strukturen i Femte Moseboken. I överhöghetsfördrag anropades vanligtvis många gudar som vittnen till fördraget, men något sådant finns inte i Femte Moseboken.

Fråga: Var citeras eller anspelas det på Femte Moseboken i Nya testamentet?

S: Det hänvisas till på många ställen.

Fråga: I 5 Mos 1:1, hur länge skulle israeliterna vara i öknen?

S: 5 Mosebok 1:2 påminner oss om att resan till sydvästra Kanaan skulle ta ungefär elva dagar. Men eftersom de var olydiga och inte följde Gud in i landet efter den negativa rapporten från tio av de tolv spionerna, hade det gått 38 till 40 år. Israeliterna blev tuktade, men inte övergivna. Men tuktan varar inte för evigt. Du kan bemöta tuktan genom att göra den till en tid av särskild andakt.

Raymond Brown säger: ”De besegrade och nedslagna rebellerna drevs tillbaka in i den ödsliga öknen. En dyster samling av nära besläktade synder – glömska, olydnad, förvändhet och övermod – hade berövat dem bättre saker. Allt kunde ha varit så annorlunda. … Under de år som följde fördes många hundra av dessa sorgsna icke-troende till sina gravar. Varje begravning var ett förnyat vittnesbörd om syndens allvar. Ändå blev deras bittra nederlag mot amoriterna ett bleknande minne. Gradvis började en ny dag gry. Det var dags att börja om.”

Fråga: Varför sa Mose i 5 Mos 1:6, 9, 14; 5 Mos 5:2, 5; 5 Mos 11:2, 7 till folket att de var vittnen till det som hände före de 40 årens vandring, eftersom 4 Mos 14:29–30 och 4 Mos 26:64–65 säger att alla skulle dö i öknen?

S: Fyra punkter att beakta i svaret.

Folket befann sig i öknen i uppskattningsvis sju år innan förbannelsen om 40 års vandring uttalades.

I 4 Mos 26:64–65 sägs endast att ingen av dem som räknades vid folkräkningen i armén fortfarande var vid liv.

I 4 Mosebok 14:29–30 lovades endast att alla män som räknats vid den föregående folkräkningen skulle dö innan de nådde det utlovade landet, med undantag för Josua och Kaleb.

Därmed undantogs från förbannelsen alla män under 20 år (som inte räknades med i folkräkningen), de levitiska männen i alla åldrar och alla kvinnor. Många av dessa skulle vara vid liv som personliga vittnen till de tidigare händelserna. Människor som föddes efter det att de 40 åren hade börjat skulle endast vara vittnen i andra hand och få sin kunskap från sina föräldrar och samhället.

F: Vilka egenskaper kan vi se i Mose ledarskap i 5 Mos 1:6–18?

S: Mose visade upp minst sex egenskaper.

Undergiven – Mose liv genomgick många olika skeden: från hovfavorit till laglös, till djärv befriare, till överbelastad domare, till mystisk undergörare. Men det enda som var konstant var Mose undergivenhet inför Gud.

Realistisk – Mose var realistisk när det gällde sig själv och när det gällde andra. Mose insåg sina brister och att han inte kunde bära bördan ensam. Så han slog inte bara huvudet i väggen i ett försök att mildra sitt misslyckande med att inte kunna göra allt. Istället gjorde Mose något åt saken och hittade människor som kunde hjälpa till. Mose kunde inte leda folket från den plats där han skulle ha velat att de befann sig, utan Mose var tvungen att leda folket från den plats där de befann sig.

Gudsförtroende – Mose var en mycket självsäker person, men han var inte säker på sig själv, särskilt inte när det gällde hans talförmåga och ledarskap. Däremot hade Mose förtroende för Guds förmågor och för att Gud skulle använda honom, trots allt han saknade.

Uppoffrande – Moses hade följare som var långt ifrån perfekta. Istället för lagarbete och harmoni var Moses ständigt tvungen att hantera gnäll och tvister. Förutom ett kort ögonblick vid Meriba gav Moses aldrig upp hoppet om dem. Moses var inte bara en ledare i ett vakuum; han var en ledare för dem.

Delande – Moses delegerade många dagliga beslut till sjuttio äldste. Han delegerade inte bara uppgifter till dem, utan han delegerade ansvaret att handla rättvist och klokt.

Sårbar – Mose nämnde tre brister som ledare måste se upp för: favorisering, rädsla och ensamhet.

Fråga: I 5 Mos 1:8–12, är det ”jag” som talar här Mose eller Gud?

S: I 5 Mosebok 1:6 berättade Mose: ”Detta är vad Gud sade”, så ”jag” i vers 8 är Gud. När Mose hade avslutat med att återge vad Gud sade i slutet av vers 8, avser ”jag” från vers 9 och framåt Mose.

F: I 5 Mos 1:8 stod det att israeliterna skulle ta landet i besittning, varför blev de då senare förvisade under assyrierna och babylonierna?

S: De gick visserligen dit och tog landet i besittning. Men på grund av sin olydnad behöll de inte det de hade tagit i besittning och förlorade det i 70 år. 5 Mosebok 4:25–31; 28:20–28; 29:22–28; 30:1–10; 32:23–43 varnade alla för att detta kunde hända. Gud kan ge oss löften och välsignelser också, men om vi aldrig tar dem i besittning kanske vi inte får dem. Att Gud gav dem landet innebar dock inte att de kunde göra vad de ville och ändå bo kvar i landet. De (och vi) kan också förlora dem genom olydnad.

Fråga: I 5 Mos 1:13,16, valde folket sina egna domare, eller utnämnde Mose dem i 2 Mos 18:25?

S: En analogi kan kanske hjälpa här. Är det USA:s president som nominerar personer till ministerposter, eller är det senaten som bekräftar dem?

Båda delarna stämmer. I Bibeln föreslog folket personer som skulle bli deras domare, och Mose valde ut dessa män. Mose kan ha valt alla som föreslogs, men det gjorde han inte nödvändigtvis.

F: Varför behövde anhängarna till en allvetande Gud i 5 Mos 1:22–23 skicka ut spioner över hela landet?

S: Det finns två tydliga punkter att beakta i svaret.

1. Moses tyckte förmodligen att detta var en bra idé, eftersom Gud låter oss lära oss många saker på egen hand. De kunde spionera på Kanaan för att ta reda på det bästa sättet att ta sig in och den relativa styrkan hos deras väpnade styrkor.

2. Gud beordrade dock aldrig dem att sända ut spionerna. Folket vände sig till Mose med detta förslag, och Mose tyckte bara att det var bra i vers 23. Det visade sig dock bli en katastrof, eftersom de förlorade tron när de stötte på vissa svårigheter. De förlorade inte tron på att Gud fanns där, utan snarare tron på att Gud skulle skydda dem.

Här finns två viktiga lärdomar för dagens kristna. För det första är det i allmänhet bra att analysera en situation. Men om ett syfte med analysen är att avgöra om man ska lita på Gud eller inte, eller om man ska lyda Gud eller inte, är analysen i sig ond eftersom den härrör från onda motiv.

Den andra viktiga lärdomen handlar om ledarskap. Mose hade inga onda motiv här, och han var förmodligen inte medveten om att ett dolt motiv för en del av folket som bad om att få skicka ut spioner var att avgöra om de ville lyda eller inte. När någon ställer en märklig begäran till oss som verkar ofarlig, är det bättre att först försöka förstå varför, istället för att impulsivt bevilja eller avslå den.

Fråga: I 5 Mos 1:26–43 ville ju Gud att israeliterna skulle bege sig till Kanaan omedelbart, och efter att de först hade vägrat – varför blev Gud då arg på dem när de bestämde sig för att åka?

S: Romarbrevet 14:23 uttrycker uttryckligen den princip som illustreras i 5 Mosebok 1:26–43: ”Allt som inte kommer av tro är synd.” Först vägrade israeliterna att gå på grund av bristande förtroende för Gud. Senare bestämde de sig för att gå eftersom de litade på sig själva. Gud var inte lika bekymrad över om de skulle gå eller inte vid en viss tidpunkt, som över deras lydnad mot honom.

Om du hade svårt med den här frågan innan du läste svaret, kan det vara bra att komma ihåg följande. Vissa människor fokuserar på vad man ska göra, eller inte göra, för att stå rätt inför Gud. Då missar man poängen. Gud vill inte bara att vi ska försöka lyda Honom på avstånd, utan att vi ska åkalla Honom, närma oss Gud och lyda Honom. Läs Romarbrevet 14 för några exempel som du bara kan förstå om du förstår denna princip.

Fråga: Vad sägs det i 5 Mos 1:27 om israeliterna?

S: Deras rädsla fick dem att missförstå, trots att de såg bevis på motsatsen. De glömde de mirakulösa sätt på vilka Gud hade räddat dem tidigare, med Röda havet, manna och vaktlar. Även i framtiden skulle Gud sända stora stenar över de södra kanaaniterna. De trodde att den Gud som hjälpt dem att korsa Röda havet inte kunde rädda dem från amoriterna. De trodde att Gud hatade dem och skulle förgöra dem när Gud gav dem en ny utmaning. De trodde att Guds bud hade större räckvidd än Hans nåd och makt. De såg bara det kortsiktiga och vad de själva kunde åstadkomma, inte vad Gud kunde göra.

Fråga: I 5 Mos 1:28, 5 Mos 2:10 och 5 Mos 9:2, vilka är Anaks söner (Anakim), emiterna och refaiterna?

S: Anakiterna var ättlingar till en man vid namn Anak. Anakiterna var en stam vars män var fruktade krigare, troligen på grund av sin storlek och styrka. Eftersom bågar inte var särskilt kraftfulla på den tiden, och lång räckvidd och styrka var värdefulla stridsegenskaper för dem som kämpade med svärd och klubbor, frambringade dessa tre besläktade klaner många fruktade krigare. Se diskussionen om 5 Mos 31:3 för mer information.

F: I 5 Mos 1:34–46 och 5 Mos 1:2, hur reagerar folket efter att de har förspillt en stor möjlighet som Gud gav dem?

S: De kan reagera genom att börja lyda igen. Det kan vara svårt att åstadkomma nu vad som skulle ha varit mycket lättare tidigare, men Gud vill fortfarande att vi ska åstadkomma dessa saker. Å andra sidan kan någon göra fullständigt uppror och aldrig återvända. I viss mening är de arga på sig själva, inte på Gud.

F: Vad menas i 5 Mos 1:39 med kunskapen om gott och ont och åldern för ansvar?

S: Åldern för ansvarighet är ett begrepp som innebär att barn når en ålder före vilken de inte är ansvariga inför Gud för sina val. Ingen vers anger att denna ålder är densamma för alla barn. Tre av principerna för Guds rättvisa framgår av detta avsnitt.

1. Gud dömer utifrån vad människor vet, och små barn som av okunnighet inte väljer det rätta döms inte för det. Synd räknas inte där det inte finns någon lag (Romarbrevet 4:15; 5:13).

2. Gud dömer inte människor för det de inte kunde välja. En kvinna som våldtogs på landsbygden, där hennes skrik inte kunde höras, straffades inte för sexuell synd (5 Mosebok 22:25–27). På samma sätt drabbades inte ens tonåringar som förstod skillnaden mellan rätt och fel, men som inte hade någon röst i församlingen eller dess beslut, av straffet att dö i öknen.

3. I detta liv får människor dock ofta lida konsekvenserna av det onda som andra har gjort. Barnen var ändå tvungna att leva i öknen i 40 år. Men Gud kommer att göra allt rättvist på domedagen.

Fråga: Varför var det fel av israeliterna att för sent lyda Gud och strida mot amoriterna, enligt 5 Mos 1:30–46?

S: Den grundläggande frågan, i de flesta israeliters sinnen, var om de skulle strida mot amoriterna eller inte. De hade fel. Den verkliga grundfrågan var om de skulle lyda Gud eller inte. De utgick från resultatet, inte från lydnaden. När Gud sa att de inte längre kunde gå ut och strida mot amoriterna just då, skilde sig deras olydnad nu inte från den gången då de vägrade att gå ut tidigare.

Fråga: Varför kunde israeliterna inte besegra edomiterna i 5 Mos 2:4–8, trots att de var så mycket starkare?

S: Israeliterna stred aldrig mot dem, och man kan inte besegra ens en svagare nation om man vägrar att strida mot den. Det står ingenstans att de var oförmögna att besegra edomiterna. Snarare beordrade Gud dem att inte strida mot edomiterna, och de lydde.

Se https://www.thetorah.com/article/ar-moab för mer information.

F: Varför sa Gud i 5 Mos 2:4–7 till israeliterna att de skulle passera genom Edom, när 4 Mos 20:14–21 och 5 Mos 2:8 visar att de aldrig gjorde det? Visste inte Gud det i förväg?

S: Tre punkter att beakta i svaret.

1. Gud vet allt som kommer att hända oss (Ps 139:16, Jes 46:10; 41:22–23; 42:9; 44:7, 1 Joh 3:20).

2. Gud sade till Mose att ge israeliterna dessa order. En vanlig väg genom Moabs centrum kallades Kungens väg, och det kunde ha varit enklast att resa längs denna väg.

3. De var ”på väg” att passera genom Edoms inre, och de skulle ha passerat genom om edomiterna hade släppt igenom dem. Men eftersom de inte släppte igenom dem passerade de endast genom Edoms ytterkant.

Dessutom står det i *The Bible Knowledge Commentary: Old Testament*, s. 265, att detta land idag endast har cirka fem tum nederbörd per år (även om det förmodligen var lite mer på den tiden). Edomiterna kan ha varit oroliga för att detta stora folk skulle förbruka allt vatten.

Som Gleason Archer påpekade i nästa fråga är ett annat svar att de förmodligen befann sig i Edom när de framförde sin begäran till edomiterna, och att de passerade genom Edoms ytterområden, så i själva verket passerade de alltså genom Edom trots allt.

Fråga: I 5 Mos 2:4–7 och 4 Mos 20:14–21, gick israeliterna runt Edom eller genom Edom, som det står i 5 Mos 2:4–7?

S: I 5 Mos 2:4–7 står det aldrig att de passerade genom Edom. Snarare fick israeliterna, innan de nådde Edoms gräns, besked om att de skulle passera genom Edom och att de måste se till att inte provocera edomiterna till krig.

4 Mosebok 20 visar både att edomiterna inte lät dem passera genom Edom och att edomiterna mobiliserade sin armé. Israeliterna tog alltså inte den vanliga vägen, kallad Kungens väg, utan gick runt Edom.

Ibland kan ett folk vara på väg att göra något, och när en armé kommer emot dem beslutar folket sig för att göra något annat istället. Se även nästa fråga.

Gleason Archer ger ett annat svar. Om man följer deras resa befann de sig troligen i Edom när de diskuterade saken med edomiterna. Därefter passerade de längs Edoms (omärkta) gräns, så i viss mening passerade de ändå genom landet, även om det inte var den enklare vägen som de helst hade velat ta.

Fråga: I 5 Mos 2:4–19 och 4 Mos 20:14–21, hur hanterar man det när man måste ta en omväg för att göra det man borde göra, enbart på grund av andras envishet?

S: När Gud ger dig en uppgift att utföra, tror du då att demoner eller andra aldrig kommer att sätta käppar i hjulet? Ibland ger Gud oss något att göra, och vi måste ta en omväg, men det betyder inte att vi ska ge upp utan att vi ska ha uthålligheten att genomföra det. När du tvingas ta en omväg bör du hantera det med värdighet, utan att bli arg och utan hat eller tankar på att hämnas. Du behöver inte bevisa något för dem. Men Gud har lagt fast hur du ska leva ditt liv i tjänst för Honom, och utan tvekan har Gud tagit hänsyn till detta också. När du frestas att bli arg, bli inte arg, utan bli beslutsam.

Fråga: I 5 Mos 2:7, saknade israeliterna ingenting, eller var förhållandena så dåliga att de hade anledning att knorra, som i 2 Mos 16:2–3 och 4 Mos 11:4–6?

S: Förhållandena var uthärdliga, i den meningen att folket hade tillräckligt med mat, vatten och kläder. Men precis som idag beror det lika mycket på den som klagar som på situationen själv om en situation är värd att klaga över eller inte. För troende beordrade Paulus i Filipperbrevet 2:14–15 att vi ska göra allt utan att klaga eller tvista.

F: Varför erövrade inte israeliterna moabiterna och ammoniterna i 5 Mos 2:9–12, 22, 37?

S: Av det enkla skälet att Gud befallde israeliterna att inte strida mot dem. Troliga skäl till att Gud befallde detta är att moabiterna och ammoniterna var släkt med israeliterna, att israeliterna skulle fokusera på kanaaniterna, och att det inte tjänade något till att ens en enda krigare skulle dö i en strid om land som de ändå inte hade fått i uppdrag att erövra.

Som en sidokommentar kan nämnas att Ar i Moab inte var en stad (åtminstone inte vid denna tidpunkt) utan snarare ett ”bebott område” (4 Mosebok 21:14) där det fanns flera vattendrag.

Se https://www.thetorah.com/article/ar-moab för mer information. Keil-Delitzschs kommentar till Gamla testamentet, vol. 1, del 3, s. 293, framhåller att staden Ar också existerade, men att detta avser regionen.

Fråga: Hur kunde Kanaan i 5 Mos 2:10–12 vara landet ”som deras ägodel”, eftersom de ännu inte hade kommit in i det?

S: Landet väster om Jordanfloden hade utlovats som deras ägodel. Dessutom skrevs troligen Femte Moseboken sist, och de två och en halv stammarna hade redan tagit land öster om Jordanfloden i besittning.

Se When Critics Ask, s. 115–117, för mer information och några intressanta kontraster mellan synsättet hos dem som håller fast vid Skriftens auktoritet och det kritiska synsättet hos kristna liberaler. (Termen ”kristen liberal” avser för övrigt religiösa åsikter och inte politik.)

Fråga: I 5 Mos 2:19, gav inte Gud ammoniternas land till israeliterna, eller var det Mose som gav det till dem i Josua 13:25?

S: Båda påståendena stämmer. Ammoniterna hade två delar av sitt rike: den del som tillhörde deras förfäder och den del som de erövrat. Innan båda verserna nämns hade israeliterna ockuperat den andra delen. Därför skrevs 5 Mosebok 2:19 specifikt för att uppmana israeliterna att inte ta över det land som ammoniterna för närvarande, och ursprungligen, ägde.

Dessutom ingick inte landet på Jordanflodens östra strand i Kanaan. Israeliterna erövrade och ockuperade det, men Gud hade inte lovat dem det. Ibland kan vi idag skaffa oss saker som Gud inte vill att vi ska ha, vilket vi senare kommer att ångra.

Fråga: Varför förhärdade Herren Sihons, kungen av Hesbons, hjärta i 5 Mos 2:30?

S: Troligen av samma skäl som Gud förhärdade Faraos hjärta. Sihons hjärta var redan förhärdat mot Gud och hans folk, och Gud förhärdade det ännu mer. Någon jämförde en gång Guds inflytande med solljus. Solljus mjukar upp vax men härdar lera, trots att det är samma solljus.

F: Varför var folket tvunget att strida mot Sihon och låta några dö i 5 Mos 2:31 och 4 Mos 21:23–26, trots att Gud hade sagt att han redan hade gett dem landet i besittning?

S: Gud gav dem uppdraget att erövra det och rätten att erövra det, men de var ändå tvungna att utföra själva arbetet. Gud kanske ger oss någon välsignelse idag, men om vi inte är villiga att också arbeta för att ta det i besittning, kommer vi inte att få det.

F: I 5 Mos 3:11, vad var kung Og av Basans ”säng” och hur lång var den?

S: Den var ungefär 13 till 13 1/2 fot lång. Det hebreiska ordet för ”säng” här är tvetydigt. Det kan syfta på sängen där han tillbringade natten, eller så kan det vara ”gravsängen” (egentligen en sarkofag eller grav), där hans kropp skulle vila. Andra sarkofager av denna storlek har hittats så långt bort som i Fenicien.

Som en parentes kan nämnas att Basan låg norr om den väg de behövde ta för att komma in i det förlovade landet. De ville dock inte skicka nästan hela sin armé över Jordanfloden, för att sedan låta ett fientligt kungarike norr om dem härja bland deras familjer, fårhjordar och boskap. Så Bashan skulle förmodligen inte ha erövrats om de hade övervunnit sin önskan att bekämpa israeliterna av rädsla och varit fredliga mot dem efter att Mose skickat en fredsdelegation till dem i 4 Mosebok 21:21–22.

Fråga: Hur kunde kung Ogs säng i 5 Mos 3:11 vara av järn, eftersom de inte hade någon avancerad teknik för järnbearbetning?

S: Detta betyder inte nödvändigtvis att hela sängen var gjord av järn (det skulle vara ganska obekvämt). Istället var sängen kantad med järn. Egyptierna använde järn från meteoriter som prydnadsföremål och dolkar åtminstone redan 3000 f.Kr. Men även om de hade en del järn från meteoriter var det mycket svårt för dem att rena järnmalm, eftersom man måste ha en smältugn som är mycket hetare än den som krävs för brons eller mässing.

F: Varför bodde stammarna Gad, Ruben och halva Manasse på östra sidan av Jordanfloden, enligt 5 Mos 3:12–17, när folket ju skulle bo i Kanaan?

S: Helt enkelt för att de valde att bo där. Skriften redovisar deras val utan att godkänna det. Historien visar att deras val inte var klokt. Det regnade knappt där, men det var ett bra betesland för boskap.

Ibland idag, om troende vill göra något som inte är öppet trotsigt, men som inte helt överensstämmer med vad Gud ville att vi skulle göra, ger Gud oss friheten att fatta vårt okloka beslut och ofta att se konsekvenserna av det.

Fråga: Hur förberedde Mose ledarskapsöverlämningen i 5 Mos 3:21–22, 28?

S: Effektiva ledare kan känna motvilja mot att överlämna sin tjänst till andra när de blir äldre, men de måste göra det ändå. Även om detta förmodligen var obehagligt för Mose, som visste att han snart skulle dö, påbörjade han detta snarare än att skjuta upp det. Mose började inte här; han började för länge sedan med att utbilda Josua. Det skedde gradvis, var väntat och innebar ingen stor chock för organisationen när det väl inträffade. Kristna tjänster har ibland haft svårigheter på grund av en dåligt genomförd ledarskapsöverlämning. Men Gud påminde Mose om att fortsätta utbilda Josua i 5 Mosebok 3:21–22, 28.

Fråga: Vilka är några kännetecken för Mose bön i 5 Mos 3:23–25?

S: Mose inleder med vers 23, vilket visar att han är mer intresserad av att upphöja Guds namn än av att framföra en begäran för sin egen skull. I verserna 24–25 ber Mose Gud att ändra sig och låta honom komma in i det utlovade landet. Hela Mose liv, under de senaste 40 åren, hade handlat om att föra folket till det utlovade landet, och han bad Gud att han skulle få se sin största dröm i livet gå i uppfyllelse. Gud svarade nej; det skulle ske, men Mose skulle inte få se det medan han levde på jorden.

Fråga: Hur speglar Israels erfarenhet av landet i 5 Mos 4:1–4, 40 det som Gud gör i våra liv?

S: Gud gav, men de var tvungna att ta det i besittning, och de borde vilja förlänga det. Gud gav Israel landet som en särskild gåva; de arbetade inte för att Gud skulle ge dem detta löfte. Inom ramen för det som Gud hade gett dem kunde de växa, blomstra och (förhoppningsvis) vara ett ljus för andra nationer. Men de var ändå tvungna att arbeta hårt för att ta det i besittning. Men som 5 Mosebok 4:3–4 visar kunde vissa misslyckas med att gå in på grund av sin ondska. Deras ondska anstiftades av andra (moabiterna och midjaniterna i 4 Mosebok 22,25), men de bar ändå ansvaret för att de valde att följa med. Som exilen visar kunde Gud, när de väl var i landet, fördriva dem för att de hade vänt honom ryggen. 5 Mosebok 4:40 betonar att deras vistelse i landet inte var en självklarhet; de borde vilja förlänga sina dagar i landet genom att följa Guds bud.

Gud har gett var och en av oss en eller flera gåvor som en ”egendom”. Det kan vara förmågan att tjäna pengar, att fysiskt hjälpa människor tack vare din goda hälsa, dina relationer, färdigheter och erfarenheter, eller något område som Gud har försett dig med – en ”privilegierad möjlighet” eller ett ”område där du utmärker dig” – där du, om du stannar kvar där, kommer att blomstra i hög grad och kunna välsigna andra. Men det är inte en självklarhet att du kommer att stanna kvar där. Om du vänder Gud ryggen kan han förvisa dig. Du kan också lämna din ”sfär av excellens” genom apati, kärlek till världen eller genom att vara för upptagen med oviktiga saker.

Fråga: I 5 Mos 4:2, innebär budet att inte lägga till något till det ord som Gud har gett att det inte ska finnas några böcker i Bibeln efter 5 Mosebok?

S: Inte alls. Versen är specifikt en begränsning för folket att inte lägga till eller dra ifrån något från buden i Femte Moseboken. Det är inte en begränsning för Gud att inte sända ytterligare uppenbarelser. I allmänhet begränsar inte de begränsningar som Gud ger i Bibeln Gud själv.

F: I 5 Mos 4:9, vad var det som Mose ville att de skulle vara särskilt noga med att ”vara på sin vakt” mot?

S: Mose verkade ganska ”desperat” att de skulle komma ihåg. Tydligen hade Gud berättat något för Mose om framtiden i 5 Mosebok 4:27–30. 5 Mosebok 4:9–40 besvarar frågan om vad Mose ville att de skulle komma ihåg. Sammanfattningsvis finns det fyra delar.

Verserna 8,23 och framåt: Se till att lära er, komma ihåg och undervisa om lagens föreskrifter och löften, både de positiva och de negativa.

Verserna 6, 23 och framåt: Var noga med att lyda lagen och inte göra några avbildningar eller göra andra saker som bryter mot lagen.

Verserna 7, 9, 33 och framåt: Var noga med att lära er, minnas och undervisa om Guds underbara gärningar bland folket.

Verserna 9 och 25: Se till att lära ut dem till både era barn och barnbarn.

Fråga: Hur undervisar du dina barnbarn om Guds väg enligt 5 Mos 4:9,25; 6:2, även om du inte bor tillsammans med dem hela tiden?

S: I idealfallet har du undervisat dina barn väl, och de har gift sig väl (det vill säga med troende), så att de i sin tur kommer att undervisa sina barn. Du kan förstärka den undervisningen och vara ett gott föredöme i vad du gör och säger, samt vara ett exempel på att bekänna när du har gjort fel.

Men ibland vänder sig kristnas barn bort från Herren, eller gifter sig med en partner som inte känner Herren. Då blir det mer utmanande. Om föräldrarna är mottagliga, ta med barnbarnen till kyrkan, sommarläger, julprogram och andra planerade aktiviteter. Berätta också för dem vad Kristus betyder för dig under spontana stunder. När du fattar beslut utifrån vad som behagar Gud, berätta för dina barnbarn vilka alternativ du hade och varför du valde just det du gjorde.

Fråga: I 5 Mos 4:10–15, gav Gud Mose de tio budorden på berget Horeb eller på berget Sinai, som det står i 2 Mos 19:11?

S: Det finns två möjliga svar.

Synonymer: De två namnen användes omväxlande, på samma sätt som Mose svärfar kallades både Jetro och Reuel. Flera namn är mycket vanliga på platser där det finns flera språk och kulturer. I Alaska finns berget Denali, som tidigare kallades Mount McKinley. The Believer’s Bible Commentary, s. 205, antyder detta.

Region: Horeb kan omfatta mer än bara berget Sinai. Det kan vara namnet på regionen eller platån, inte bara toppen.

Fråga: I 5 Mos 4:12, såg folket inte Guds gestalt, eller såg Mose Guds gestalt i 4 Mos 12:8?

S: Båda delarna. Mose hade förmånen att se Guds gestalt, troligen en förinkarnerad uppenbarelse av Kristus. Folket såg ingen gestalt alls. Detta liknar hur Saulus från Tarsus på vägen till Damaskus hörde Jesu röst medan hans följeslagare endast hörde ett ljud.

F: Varför fanns det två stentavlor i 5 Mos 4:13?

S: Vissa tror att fem bud kunde skrivas på varje tavla, men det skulle inte ha varit svårt att få plats med hela texten på en enda tavla. Ett mer troligt svar är att i överhöghetsfördrag på Mose tid gjordes också två kopior av fördraget: en kopia till varje part. Så en kopia lades in i arken, där ingen skulle se den igen, och en kopia ställdes ut.

F: Förbjöd detta bud i 5 Mos 4:16–18 alla konstverk föreställande människor eller djur?

S: Uppenbarligen inte, eftersom det fanns statyer av keruber ovanför arken i 2 Mos 37:8–9. Mose beordrades också att göra en bronsorm i 4 Mos 21:4–9. I Salomos tempel fanns det också keruber enligt 1 Kung 6:23–27. Många andra avbildningar av keruber var inristade i templet enligt 1 Kung 6:29, 32, 35.

Det som är förbjudet är att använda avbildningar som föremål för tillbedjan på två sätt. Det var förbjudet att tillbe en hednisk gudom med hjälp av en avbildning, och det var också förbjudet att tillbe den sanne Guden med hjälp av en avbildning. Hedningarna tillbad både statyerna i sig och de hedniska gudarna genom avbildningarna av sina statyer.

F: Varför var Egypten en ”ugn” i 5 Mos 4:20?

S: Det var en ugn på minst tre olika sätt.

1. Egypten var en torr, het plats; hetare än Palestina.

2. Ugnar kan förtära, bränna och förstöra förgängliga saker.

3. Ugnar är användbara för att förädla metaller och ta bort slagg.

Vissa upplevelser idag är som smältugnar. Samma upplevelse kan förstöra en person och förädla en annan, och rena ”guldet” i personens hjärta.

F: Varför liknades Egypten i 5 Mos 4:20 vid en ”järnugn”, eftersom 1447 f.Kr. ligger före järnåldern och de inte hade några ugnar gjorda av järn?

S: Arkeologiska fynd visar att Egypten hade järnredskap redan 3000 f.Kr. Järn var dock svårt att bearbeta och mycket dyrt, eftersom det krävde högre temperaturer än brons eller koppar. Denna vers syftar inte på en ugn gjord av järn, utan snarare på en ugn byggd för att smälta järn.

F: I 5 Mos 4:24; 5:9; 6:15; 2 Mos 20:5; 34:14; Jos 24:19; Nah 1:2, på vilket sätt är Gud en svartsjuk Gud?

S: Gud betonade detta krav på exklusivitet i Guds heliga kärlek, eftersom det är ett vanligt uttryck i Skriften. Precis som en make eller maka insisterar på trohet mot äktenskapsförbundet, insisterar Gud på exklusiv tillbedjan från oss. Gud skapade oss i kärlek, tar hand om oss och kommer att vara med sina barn för evigt. Att vända sig bort från Honom och tillbe någon eller något annat är som ett slag i ansiktet på Gud. Gud vill inte ha någon tillbedjan av statyer eller andra avbildningar. Gud vill inte ha tillbedjan av något annat, även om det inte sker med hjälp av en fysisk avbildning. Slutligen vill Gud inte att vi ska tillbe några bilder eller avbildningar, även om de påstås föreställa Honom. Man måste förstå detta innan man kan förstå varför avgudadyrkan var en så stor sak för Gud, även om de också tillbad den sanna Guden.

Men det var svårt för dem att avstå från dem. Som Martin Luther sa: ”Om en människa inte vill ha Gud, då måste hon ha sina avgudar.” Raymond Brown, *The Message of Deuteronomy*, s. 69.

Fråga: Eftersom 5 Mos 4:25–26 säger att de skulle gå under fullständigt om de tillbad avgudar, och de tillbad avgudar, varför gick de då inte under fullständigt?

S: Du kan hitta svaret genom att läsa nästa vers: 5 Mosebok 4:27. Gud skulle förgöra judarna som folk och sprida ut dem bland nationerna. Ordet för ”förgöra” här betyder dock inte att fullständigt utplåna. 5 Mosebok 4:28–29 nyanserar verserna 25–27 genom att säga att om de sedan söker Herren, så skulle de som gjorde det återvända.

Om man betraktar judarna ur ett kulturellt perspektiv fanns det en enorm skillnad mellan judarna innan de fördes till Babylon och efter att de återvänt från Babylon. Ända sedan de återvänt från Babylon, trots alla sina brister, gav de inte längre efter för frestelsen att dyrka avgudar. Om inget annat fungerar krävs det ibland en katastrofal händelse för att bota en person eller ett folk från en synd.

Fråga: Varför avsatte Mose tre städer i 5 Mos 4:41, 19:1–13 och 4 Mos 35:10–34?

S: De avsatte särskilt dessa tre städer som fristäder, dit någon som av misstag dödat en annan kunde fly. De skulle vara säkra från en blodshämnare endast inne i staden. Men när översteprästen dog kunde de säkert återvända hem.

Fråga: I 5 Mos 4:41, betyder det bokstavliga uttrycket på hebreiska ”mot soluppgången” att solen kretsar kring jorden?

S: Nej. Även de mest kunniga astronomerna idag talar om soluppgång och solnedgång. Det faktum att Gud använde ett vardagligt uttryck bekräftar inte en vetenskaplig uppfattning mer än en vetenskapsman idag blir utesluten från sitt område för att han säger att han tycker om solnedgångar.

För att en vers i Bibeln ska stämma överens med eller motsäga en vetenskaplig uppfattning måste versen framställa något om vår värld som ett faktum, såsom vissa verser i Första Moseboken gör.

F: I 5 Mos 5:1, vilken betydelse har det att ”följa” lagarna?

S: ”Att följa” innebär att lyda genom handling. Låt mig illustrera med ett exempel. Jag känner till basketens regler ganska väl, men jag tänkte studera för att lära mig dem ännu bättre. Sedan funderade jag på att provspela för Dallas Mavericks. Jag är säker på att de skulle ta in mig tack vare min stora kunskap om spelet. Kommer de att ta in mig? Eller vill de ha någon som kan ”prestera” genom att sätta korgar, passa bra, försvara och blockera skott samt ta returer? Reglerna kan läras ut, men bara vissa människor kan prestera. På samma sätt kunde vilken israelit som helst växa upp med kunskap om lagen, men Gud krävde att de skulle prestera. Visst måste en person känna till lagen för att kunna lyda den, men ingenstans i Gamla testamentet utlovas någon fördel för den som kände till lagen men inte lydde den.

Fråga: I 5 Mos 5:1–30, är användningen av andra personens pronomen i detta kapitel ”du” i singular eller ”ni” i plural?

S: Singular- och pluralformerna verkar vara blandade utan åtskillnad i detta kapitel. Kenneth A. Kitchen (AOOT s. 129) har konstaterat att detta är vanligt i semitiska dokument. Av detta kan vi se att lagarna inte bara gäller för enskilda individer, utan också för folket som helhet.

Fråga: Vem avses med ”fäderna” i 5 Mos 5:2–3?

S: Människor har olika åsikter.

Det kan inte vara de hebreiska slavarna i Egypten, trots vad Calvin lärde.

Gud slöt ett förbund med den föregående generationen, som nu nästan hade dött ut, såsom Augustinus lärde.

Men innan detta ingick Gud ett förbund med patriarkerna Abraham, Isak och Jakob.

F: Varför står det i 5 Mos 5:3 att Gud inte slöt ett förbund med deras fäder, när det i 5 Mos 5:2 står att Gud gjorde det?

A: Moses, i sin roll som Guds profet, vill här framhäva en viktig punkt. Det har sammanfattats som ”Gud har inga barnbarn”.

Gud slöt visserligen ett förbund med Abraham, Isak och Jakob, deras förfäder, i det förflutna. Men det hjälper dem inte nu. Att bekräfta förbundet är en allvarlig sak; de sluter själva ett förbund med Gud. Antingen har man slutat ett förbund med Gud, eller så har man inte det. Men att ens föräldrar har slutat ett förbund med Gud hjälper inte alls om man inte själv sluter ett förbund. Antingen är du ett Guds barn eller så är du det inte. Hesekiel 18 ger en mer detaljerad förklaring av denna punkt.

Fråga: Varför är de två första buden de första i 5 Mos 5:6–10?

S: De tio budorden inleddes inte med förbud, utan med vem Gud är. Jesus sade att det största budet var att älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, hela din själ, hela ditt sinne och hela din kraft, och de två första buden fokuserade på just detta. De utgör också grunden för allt annat. Om du inte är trogen mot Gud, spelar de övriga inte så stor roll. Du kan vara illojal genom att sträva efter något annat som du tror är en gud, eller genom att ha en avbild som du vet inte är en gud i sig, men som drar dig bort från den sanna, osynliga Guden.

För övrigt har den romersk-katolska läran en annan ordning på de tio budorden än protestanter och judar. Vissa romersk-katolska läror betraktar 5 Mos 5:6–10 som ett enda bud, och de delar upp det sista budet, om begäret, i två. Från omkring år 500 till 700 e.Kr., när den ortodoxa katolska kyrkan försökte ta fram listor över synder, både dödssynder och lättsynder, var den enda synd som föll utanför deras radar avgudadyrkan.

Fråga: Varför var 5 Mos 5:6–21 i 5 Mos 5:6–21 bara en omskrivning av 2 Mos 20:2–17, som var Guds exakta ord?

S: Det korta svaret är att 5 Mos 5:6–21 återger en påminnelse till folket och att Mose här parafraserade. Det är troligen gjort medvetet för att visa oss att det är innebörden som spelar roll, inte de exakta orden.

Det långa svaret visar på skillnaderna och ger fyra punkter att beakta i svaret.

Skillnader mellan 2 Mosebok och 5 Mosebok

”Kom ihåg” (20:8) jämfört med ”Håll … såsom Herren, din Gud, har befallt dig” (5:12)

eller boskap (20:10) jämfört med varken din oxe eller din åsna eller någon av dina boskap (5:14)

[saknas] (20:10) jämfört med (5:14) lägger till ”så att din tjänare och din tjänarinna får vila liksom du”.

Hela 20:11 jämfört med hela 5:15

[saknas] (20:12) jämfört med såsom HERREN, din Gud, har befallt dig … och för att det skall gå dig väl (5:16)

hus … hustru (20:17) jämfört med hustru … hus eller åker (5:21)

Samma bud: Det finns inga skillnader alls i vad som skulle följas.

5 Mosebok 5:6–21 kan också vara exakt: 5 Mosebok kan också vara exakta ord. Det kan vara de exakta orden i Mose omskrivning. Det är dock inget problem om det inte var Mose exakta ord. Det forntida begreppet att citera omfattade både exakta citat och det vi kallar omskrivningar.

Vad vi kan lära oss: Det är innebörden som Gud ville att människorna skulle komma ihåg, mer än de exakta orden.

Fråga: Eftersom Gud i 5 Mos 5:9 straffar missgärningar ända till tredje och fjärde generationen av dem som hatar Gud, är Gud då rättvis?

S: Bibeln lär oss att alla Guds vägar är rättvisa (5 Mos 32:4; Ps 99:4), men innan vi kan förstå vad rättvisa är måste vi definiera fyra begrepp.

Rättvisa: Gud ger den belöning för rättfärdiga gärningar som Han har lovat, och Gud utdelar det straff för olydnad mot Honom som Han har lovat. Guds rättvisa är inte något mystiskt och obegripligt, utan beskrivs i Hans ord, Bibeln.

Rättvis: Rättvis innebär både att alla behandlas exakt likadant och att Gud alltid skulle behandla alla exakt likadant. Gud är inte rättvis, och Gud hävdar inte heller att han är det i Bibeln, vilket framgår av Matteus 20:1–16, 5 Mosebok 5:9, Romarbrevet 9:10–18 och andra verser. Johannes 19:11 och 2 Petrusbrevet 2:21 visar att de som har mer kunskap döms strängare. Detta visar indirekt att inte alla ges samma mängd kunskap, vilket är orättvist. Gud är dock fortfarande rättvis, och Gud tar hänsyn till detta (Romarbrevet 4:15; 5:13). Många människor har mycket olika uppfattningar om rättvisa, och om din åsikt om rättvisa inte tillåter någon orättvisa, kom ihåg att Gud endast har lovat att vara rättvis enligt sin egen definition av rättvisa, såsom den framgår i Bibeln, och inte enligt någon särskild mänsklig definition.

Skuld/ansvar: Skuld kan vara en mänsklig känsla, men det är inte den typen av skuld som diskuteras här. Här avses skuld som ansvar, enligt kraven i Guds rättvisa, att stå under Guds vrede. Det finns större och mindre skuld (Johannes 19:11). Varje människa är skyldig till sin egen synd; vi är inte ansvariga för våra förfäders synder (Hesekiel 18; 5 Mosebok 24:16), och vi delar inte våra barns skuld (Hesekiel 18:20).

Konsekvenser: Många välsignelser, förbannelser och andra konsekvenser av en persons handlingar ärvs och förs vidare till andra. När en mamma kan välja att avstå från eller ägna sig åt rökning, alkohol, dålig kost eller kokain och andra droger, är det barnet som får lida konsekvenserna. Några exempel på konsekvenser som förs vidare är en person som föds av kristna föräldrar, ett barn med medfödda missbildningar som föds i ett mycket förorenat område, samt barn som aborteras eller mördas efter födseln.

Konsekvenserna verkar orättvisa, och de skulle tyckas göra Gud orättvis om detta korta, jordiska liv var allt som fanns. En före detta kolumnist för Scientific American, en deist vid namn Martin Gardner, framförde en djupsinnig tanke i sin bok *The Whys of a Philosophical Scrivener*. Han sa att om man tror på rättvisa (och det gjorde han), då måste man tro på ett liv efter döden. Med andra ord är livet så orättvist här på jorden att om alla verkligen ska få rättvisa, måste det finnas en tid efter döden då rättvisa skipas. Vi kristna kallar detta för domedagen. Århundraden tidigare framförde Lactantius (ca 303–ca 325 e.Kr.) nästan samma argument i *The Divine Institutes*, bok 6, kap. 9, s. 171–172.

Nu till svaret på frågan om Guds rättvisa i 5 Mosebok 5:9. Gud är rättvis, men inte jämlik. Människor kan ärva konsekvenser, men inte skuld. Men prisad vare Gud för att han inte bara är rättvis, utan också barmhärtig.

Fråga: I 5 Mos 5:11 och 2 Mos 20:7, på vilka olika sätt missbrukar människor Guds namn?

S: Den hebreiska betydelsen är mycket bred här. Det betyder bokstavligen att koppla Guds namn till tomhet. Det innefattar att använda Guds namn som ett svordom, eller för att förbanna någon, eller som en magisk fras.

F: Eftersom djur inte känner till Mose lag, varför fick de inte arbeta enligt 5 Mos 5:14?

S: Även om Skriften inte anger varför, kan vi se ett antal möjliga skäl.

De skulle inte ge sina ägare någon nytta när de arbetade.

Det skulle vara hälsosammare för djuret att också få en vilodag.

Vi får inte glömma (som israeliterna själva gjorde) att de skulle vara ett ljus och ett föredöme för andra nationer, så att dessa skulle ta Guds bud på största allvar.

F: I 5 Mos 5:15, skulle israeliterna hålla sabbaten därför att de var slavar i Egypten, eller befallde Gud det därför att Han skapade himlen och jorden på sex dagar, som det står i 2 Mos 20:11?

S: Båda skälen är sanna. Skälet att följa Guds skapelseverk anges i 2 Mos 20:11. Ett ytterligare skäl, nämligen att de var slavar (utan sabbat) i Egypten, anges i 5 Mos 5:15.

Det kan vara användbart att betrakta ett mänskligt exempel på att göra saker av tre olika motiv. Vi kan säga till en person att inte skvallra eftersom det är vad Gud befaller. Vi kan säga till en annan person att inte skvallra eftersom det visar deras kärlek och respekt för Gud. Vi kan säga till en tredje person att inte skvallra på grund av deras kärlek till andra. Se ”Bible Difficulties and Seeming Contradictions”, s. 209–210, för ett annat exempel.

Om man generaliserar detta kan kristna vara motiverade att göra gott utifrån Guds karaktär, utifrån tidigare erfarenheter hos sig själva eller andra, utifrån nuvarande kärlek till Gud och andra, eller utifrån framtida hopp. Den starkaste motivationen är förmodligen en kombination av allt ovanstående. I ”When Critics Ask”, s. 118, ges ett liknande svar, där det sägs att något kan komma ihåg av två skäl. Det ena var det ”ursprungliga” skälet till skapelsen, och det andra var ett ”efterföljande” skäl till förlossningen.

Fråga: Eftersom det står i 5 Mos 5:17 och 2 Mos 20:13: ”Du skall inte döda”, varför fanns då dödsstraff?

S: Gud sa aldrig ”du skall inte döda”; istället befallde Gud ”Du skall inte mörda” (2 Mos 20:13; 5 Mos 5:17). Detta framgår inte bara av det hebreiska språket, utan också av själva sammanhanget, eftersom israeliterna fick instruktioner om att avrätta människor för vissa brott, såsom i 2 Mos 21:12–17. Dessutom rättfärdigades krig under vissa omständigheter både i 2 Mosebok och 5 Mosebok.

I Nya testamentet uppmanas vi att älska våra fiender (Lukas 6:27–36 och Matteus 5:43–44), och som enskilda individer bör vi inte hämnas, vilket Romarbrevet 12:17–21 lär oss. Som en motvikt till detta lär dock redan nästa kapitel att staten har ett ansvar inför Gud, eftersom den ”inte bär svärdet förgäves” och är ”en hämnare mot den som gör orätt”, vilket Romarbrevet 13:4 visar.

F: I 5 Mos 5:19 och 2 Mos 20:15, på vilka sätt kan människor stjäla?

S: Det mest uppenbara sättet är att stjäla pengar eller materiella tillgångar, som i 2 Mosebok 22:2. Men det avser också att stjäla människor, till exempel genom kidnappning eller förslavning, vilket 5 Mosebok 24:7 och 2 Mosebok 21:16 visar. Det kan också avse att ta pengar på felaktiga grunder genom bedrägeri eller vilseledning. Stöld kan vara att använda saker olagligt, till exempel programvara, DVD-skivor eller låtar. Stöld kan vara att stjäla tid från en arbetsgivare. Stöld kan vara olaglig, eller så kan den ske genom dåliga lagar, men oavsett vilket är det ont i Guds ögon.

F: I 5 Mos 5:20 och 2 Mos 20:16, på vilka sätt kan människor avlägga falskt vittnesbörd?

S: Förutom mened i domstol kan det också handla om att ljuga för att sälja något, vända någon mot något annat eller försöka få någon att tycka om dig. Gud förhärligas inte om du säger något som du vet är osant för att övertyga någon att bli kristen. När vi delar evangeliet står vi ibland inför valet att ”tona ner sanningen” för att vara mer övertygande, eller att ärligt berätta hela sanningen, även om den är mindre övertygande. När du befinner dig i en sådan situation, var medveten om att det första alternativet, att ”tona ner sanningen”, är en frestelse för oss att misshaga Gud. Välj alltid det andra alternativet.

Fråga: Vad skiljer detta bud i 5 Mos 5:21 och 2 Mos 20:17 från de övriga nio?

S: Det finns yttre, fysiska tecken när någon bryter mot något av de första nio buden, men en person kan inombords begära utan att visa några tecken. Du kan begära någon annans rikedom, make/maka, berömmelse, popularitet eller utseende utan att vidta några åtgärder. Men den inre inställningen av begär är ändå en synd.

F: Varför lär 5 Mos 5:21, det sista av de tio budorden, [påstås] att hustrur är mäns ägodelar? (En muslim hävdade detta.)

S: Det lär INTE ut att hustrur är mäns ägodelar. Det står att en man inte ska begära sin grannes hustru eller ägodelar, men det betyder inte att hustrun är en ägodel.

Å andra sidan känner jag till åtminstone en muslim som, när han kom till Amerika och var tvungen att redovisa sina ägodelar, satte upp sin hustru på listan. Efter att du har förklarat ”kvinnor som din högra hand äger” i Koranen, kanske vi vill förklara följande från de sunnitiska haditherna.

När man får en kvinna, en tjänare eller boskap, ska man ta tag i dess panna och be till Allah. Ibn-i-Majah vol. 3 nr 1918 s. 157

”Behandla kvinnor väl, ty de är [som] husdjur (‘awan) hos er och äger ingenting själva.” al-Tabari, vol. 9, s. 113. [Andra muslimska lärda höll inte med Tabari om att kvinnor var förbjudna att äga något själva.]

Fråga: Varför står det i 5 Mos 5:22 att Gud inte lade till något mer när det fanns andra bud?

S: Det finns en mindre viktig punkt och en viktig punkt.

För det första gav Gud inte några fler bud vid den tidpunkt och på den plats där han gav de tio budorden.

Den viktigare poängen är att Gud aldrig, vid någon tidpunkt, har infört ett elfte bud. Gud gav många bud – judarna räknade till 613 i Toran – men dessa är de primära ”de tio stora” och inga ytterligare.

F: I 5 Mos 5:28–29, vad är det egentligen som Gud är nöjd med och berömmer här?

S: Han berömmer inte att de följde de tio budorden, eftersom de just hade givits och de vid denna tidpunkt ännu inte hade någon historik av att följa det de hade fått. Snarare är Gud nöjd med deras attityd av vördnadsfull vördnad och deras helhjärtade åtagande att lyda dem. Men Gud, som känner till framtiden, visar i 5 Mos 5:29 hur mycket Han önskade – förgäves – att folket alltid skulle förbli trogna sitt åtagande att behaga Honom.

F: I 5 Mos 6:3, 11:9; 26:9,15; 27:3; 31:20; 2 Mos 3:8,17; 13:5; 33:3; 3 Mos 20:24; 4 Mos 13:27; 14:8; 16:14; Jos 5:6; Jer 11:5; 32:22; och Hes 20:6,15, varför hänvisar Gamla testamentet ofta till landet där mjölk och honung flödar?

S: Låt oss först titta på mjölk och sedan på honung.

Mjölk: Den mjölk som människor drack kom från kor, får, getter och kameler. Herdar kunde inte leva på en kost bestående enbart av kött, och mjölk tillför de flesta av de övriga näringsämnena. När allt kommer omkring är mjölk det enda som ett djurungar har. Så mjölk fanns i nästan alla länder, men det fanns mer där människor kunde föda upp mer boskap.

Honung: Honung var en delikatess som användes för att söta mat och dryck. För att producera stora mängder honung krävs det många blommor, något som Egypten i allmänhet saknade. Kanaan var välkänt för sin honung enligt PEQ 98 (juli–december 1966). Omkring 1950/1920 f.Kr. sade den egyptiske resenären Sinuhe att Kanaan hade rikligt med honung och oliver (ANET s. 19–20). Farao Thutmose III (1483–1450 f.Kr.) samlade in hundratals krukor med honung från Kanaan som tribut. De israeliska murrarna Datan och Abiram kallade dock Egypten för ett land med mjölk och honung i 4 Mosebok 16:13. I Ugarit (på den nordvästra kusten av det moderna Syrien) skrev man överdrivet om Kanaan: ”Himlen regnade olja, och bäckarna flödade av honung” (BA, 27 dec. 1965). Honung fanns i överflöd, vilket framgår av att Jonatan åt lite honung som låg på marken i 1 Samuelsboken 14:29–43. Johannes Döparen livnärde sig enbart på gräshoppor och vildhonung i Matteusevangeliet 3:4. Kung Hiskia hade tamma bikupor.

Fråga: I 5 Mos 6:4 står det att Gud är ”En” – hur förhåller sig då treenigheten till detta?

S: För det första har denna vers i många hebreiska manuskript extra stora bokstäver i slutet, kallade majuscula på latin och engelska. Här är några av de ord för ”en” som används i Gamla testamentet.

chad: betyder helt enkelt ”en” och används sällan.

‘ishshah: en, var och en, alla, kvinna

‘oysh: en man eller en individ. (mycket vanligt i Gamla testamentet)

‘echad: betyder ”förenad, likadan, ensam och sammanlagt.” (mycket vanligt i Gamla testamentet)

Ordet som används i 5 Mosebok 6:4 är ‘echad. Man skulle alltså kunna översätta detta ord med ”förenade”, även om ”en” är en bredare och mer föredragen översättning. Samma ord används också i:

I 1 Mosebok 2:24 står det att man och hustru är ett kött.

I 5 Mosebok 6:4 står det att det finns en Gud.

I 1 Mosebok 1:5 står det: ”Och det blev kväll, och det blev morgon – den första dagen” (bokstavligen ”en dag” på hebreiska).

Ett exempel på att detta ord betyder en enhet som består av flera delar finns i 2 Mosebok 26:6,11, där femtio spännen håller ihop förlåtarna (plural) ”så att tabernaklet blir en enhet” (hebreiska ’echad, ”en”). I Hesekiel 37:17,19,22 talas det också om två stavar som förenas till ”en”, med samma ord.

Fråga: Varför nämns hjärta, själ och kraft i 5 Mos 6:4–5, i detta bud som kallas shema?

S: Skriften säger inte det, men vi kan se följande.

1. Tänk dig att Bibeln sa att vi bara skulle älska Gud med vår själ. Vi skulle lita på att Han bevarar vårt liv, och vi skulle kanske vilja hålla vår själ ren, men det betyder inte att vi skulle ha något engagemang för Gud.

2. Tänk dig att Bibeln sa att vi bara skulle älska Gud med vår kraft. Vi skulle fullgöra vår plikt gentemot Gud och arbeta hårt i Guds tjänst, men engagemang betyder inte att vi hyser någon tillgivenhet eller kärlek till Gud.

3. Tänk dig att Bibeln sa att vi bara skulle älska Gud med vårt hjärta. Vi skulle ha en stor längtan efter en djupare relation med Gud, utan att sluta lita på oss själva och utan att flitigt göra något för att lyda och tjäna Honom.

Hur mycket vi än försöker kan vi inte älska Gud fullt ut utan alla dessa tre element. För ett fjärde element, se Markus 12:30.

Som en sidokommentar kan 5 Mosebok 6:4 betraktas som en sammanfattning av hela 5 Mosebok 6–11. Ordet shema betyder bokstavligen ”hör”.

Fråga: I 5 Mos 6:7,20, ska vi fostra våra barn, eller bara låta dem växa upp och bestämma själva?

S: Undervisning är inte hjärntvätt, och precis som en förälder skulle försumma sin plikt om han inte lärde sina barn om säkerhet, så försummar kristna föräldrar sin plikt om de inte lär sina barn om Gud. Våra barn är vårt ansvar. Vi är inte ansvariga inför Gud för de val de fritt gör, men vi hålls ansvariga för hur vi uppfostrade dem och vad vi lärde dem. Ordspråksboken 22:6 säger att man ska uppfostra ett barn på den väg det ska gå. Efesierbrevet 6:4 är en uppmaning till fäder att uppfostra sina barn i Herrens fostran och undervisning. Jesus sade i Matteus 19:14 att man ska låta barnen komma till honom och inte hindra dem.

I stället för att oroa dig för att lära dem rätt saker, bör du vara uppmärksam på de onda attityder de kan ta till sig från sin omgivning om de inte är försiktiga. I stället för att lämna dem åt sig själva, be för dem och be tillsammans med dem varje dag. Familjen har det primära ansvaret för att undervisa sina barn om Gud, och kyrkan det sekundära – inte tvärtom.

Fråga: Ska troende, enligt 5 Mos 6:8–9, ha shema (5 Mos 6:4) på sin panna och sina händer?

S: Se nästa fråga för att få veta hur man kan avgöra när man tolkar något alltför bokstavligt och legalistiskt.

Det finns inga belägg för att någon i Israel tolkade denna text överdrivet bokstavligt förrän på fariséernas tid. Vi har inga uppgifter om att Mose eller Josua själva gjorde detta.

Å andra sidan har kristna idag ofta dekorationer i sina hem med bibelverser på. Detta görs inte av legalism, utan av en önskan att ha Guds ord i våra hjärtan.

F: Eftersom troende inte behöver ha bibelverser på pannan, enligt 5 Mos 6:8–9, hur kan man då avgöra om man tolkar en text överdrivet bokstavligt?

S: Om du ska tolka denna text överdrivet bokstavligt, bör du vara konsekvent och tolka hela texten på samma sätt. 5 Mosebok 6:6 säger att orden ska finnas i våra hjärtan, och eftersom man idag utför öppen hjärtkirurgi…

Allvarligt talat, innan man hittar svaret på hur man ska tolka en text, är det viktigt att i bön ställa rätt fråga. Den rätta frågan är: ”Hur avsåg Gud och den mänsklige författaren att de troende skulle tolka texten?” Det finns ett test i fem delar som du bör tillämpa på din tolkning av vilken text som helst för att besvara denna fråga.

1. Är min tolkning konsekvent, eller tolkar jag en del av avsnittet på ett sätt och en annan del på ett annat sätt?

2. Gör min tolkning att delar av texten blir meningslösa? Om så är fallet är det något fel med min tolkning.

3. Är min tolkning rimlig mot bakgrund av sammanhanget i verserna före och efter avsnittet?

4. Stämmer min tolkning överens med vad Gud säger i resten av Skriften om dessa sanningar och om detta avsnitt? Tänk dock på att ett avsnitt kan innehålla mer än en sanning.

5. Slutligen finns det ett test av mindre betydelse. Se hur Gud har lett bibliska kristna, både i forna tider och i modern tid, att tolka detta avsnitt.

Fråga: I 5 Mos 6:10–13, när gudfruktiga människor får välstånd eller bättre hälsa, vilka faktorer bidrar då till att vissa förblir tacksamma och nära Gud, medan andra glider bort nu när de inte har några omedelbara behov?

S: Troende kan reagera på mycket olika sätt på frestelsen att glida bort på grund av rikedom, av en kombination av flera skäl.

Vissa ser inte ens frestelsen att glida bort förrän de redan har fallit för den.

Otacksamma

Fångade av kärleken till världen. (1 Joh 2:15)

De har förlorat kontakten med Guds vördnadsväckande natur. (Psaltaren 50:21)

Stolthet eftersom de trodde att de hade åstadkommit det själva. (Psaltaren 115:1)

De tror inte att de behöver Gud för att göra något mer för dem nu. (Ordspråksboken 30:7–9)

Fångade av pengar; antingen vill de tjäna mer, är rädda för att förlora allt, eller rädda för att gå miste om pengar. (1 Timoteusbrevet 6:9-11)

Förförda av sina nyfunna vänner.

De glömmer Guds dyrbara löften till oss.

Fråga: Vad är det som är betydelsefullt med Massah i 5 Mos 6:16?

S: På hebreiska betyder massah ”prövning”. Det är namnet de gav den plats där de knorrade mot Gud eftersom de saknade vatten. De glömde bort hur Gud tidigare hade tagit hand om dem, både under faran från Faraos armé och under deras tidigare vandringar i öknen, och de började tvivla på om Gud skulle fortsätta att ta hand om dem.

Jesus citerade denna vers i Matteus 4:7 och Lukas 4:12 när Satan frestade Jesus genom att uppmana honom att kasta sig ner från templets tak. På samma sätt bör vi inte göra något galet bara för att se om Gud kommer att skydda oss.

Kristna kan gå igenom svåra perioder i livet då de börjar tvivla på om Gud fortfarande kommer att ta hand om dem. Det kan vara en plats som för oss kallas Massah. När vi befinner oss där ska vi ändå fortsätta att prisa Gud, minnas hur Gud har tagit hand om oss tidigare och behålla hoppet om att Han fortfarande kommer att ta hand om oss här på jorden, tills det är dags för oss att återvända hem till himlen.

Fråga: Vad är meningen med undervisningen i 5 Mos 6:20?

S: Föräldrarna skulle undervisa sina barn dag för dag. När ett barn ställde en fråga, särskilt en så viktig som denna, skulle föräldrarna inte gå iväg och förbereda ett svar. Vi borde kunna svara omedelbart eftersom vi redan har ett svar klart. Vi borde kunna undervisa så mycket som barnet vill, på den nivå som är lämplig för barnet.

F: Varför nämns inte döttrarna i 5 Mos 6:20?

S: Man skulle undervisa alla barn, både pojkar och flickor, enligt 5 Mosebok 6:7. På hebreiska kan ordet ”människa” syfta på människor i allmänhet, och ”söner” kan syfta på barn i allmänhet. Enligt en artikel i Christianity Today 27 oktober 1997, s. 35, finns det inget hebreiskt ord för ”barn”, bara ett ord för ”söner” och ett ord för ”döttrar”. När en hebreisktalande menade både söner och döttrar användes ordet ”söner”.

Fråga: I 5 Mos 7:1, hur stor var den uppskattade befolkningen hos de sju folken i Kanaan som var större än israeliterna?

S: Poängen är att israeliternas militär var underlägsen de samlade kanaaniternas. Svaret består av tre delar.

1. Israeliterna hade färre människor än den sammanlagda befolkningen hos kanaaniterna.

2. Det regnade rikligare i Palestina på den tiden, så landet kunde försörja fler människor. 2,5 miljoner israeliter på biblisk tid är fortfarande färre än de 5 miljoner israelerna idag.

3. Här är befolkningssiffrorna vid Josuas tid, uppskattade till 40 %.

Se nästa fråga för källan till dessa siffror.

Fråga: I 5 Mos 7:1, vad är källan till befolkningssiffrorna i föregående fråga?

S: Jag har inte hittat någon litteratur där den forntida befolkningen redovisas så detaljerat, så det föregående är en sammanfattning av mina egna uppskattningar. Här är mina siffror. Tänk på att siffran bredvid en viss stad inte är befolkningen som bor i själva staden, utan stadens befolkning plus det omgivande landsbygdsområdet.

Fråga: Vem var girgasiterna i 5 Mos 7:1?

S: Idag vet vi inte vilka de var. Men utanför Bibeln nämns de i skrifter från Ugarit, enligt G. Douglas Young, Concordance of Ugaritic s. 14 och C.H. Gordon, UT s. 381.

Fråga: I 5 Mos 9:1, hur kommer det sig att Mose sa att de skulle korsa Jordanfloden ”idag”, eftersom det mycket troligt var mer än 24 timmar senare?

S: Det hebreiska ordet för dag, yom, kan också betyda en tidsperiod. Ett exempel är den kommande ”Herrens dag” som inträffar omedelbart före Kristi återkomst, vilken kommer att vara längre än 24 timmar. Naturligtvis kunde de fortfarande ha korsat Jordanfloden inom 24 timmar också, om kolonnen av människor som korsade var mycket bred.

F: I 5 Mos 7:1–5, vad var den verkliga faran som israeliterna stod inför?

S: Ur mänsklig synvinkel skulle det kunna verka som om den verkliga faran var att de skulle gå in i ett land där deras fiender var välbeväpnade och fler till antalet än israeliterna. Men det var inte den verkliga faran; Gud kunde hantera det, även om Han var tvungen att sända stenar från himlen för att bekämpa dem, vilket Han också gjorde. Men det fanns en mycket verklig och större fara, nämligen att de skulle sluta kämpa och gå på kompromiss. De skulle börja vörda deras gudar, ingå blandäktenskap och låta sina barn ingå blandäktenskap. När de började vörda de kanaanitiska gudarna, drog Gud tillbaka sin hjälp mot den synliga faran från de kanaanitiska och filistinska arméerna.

Framtiden var ljus och lovande, men fylld av faror. De var på väg till ett underbart land där mjölk och honung flödade, men de stod inför stora livsförändringar. Ibland, när Gud ger oss goda saker, förbiser vi det faktum att vi kommer att behöva förändras, eller att stora livsförändringar också kommer att drabba oss.

En liten detalj är att problemet inte var att vända sig bort från den ende sanne Guden. Problemet var att vända sig till andra gudar, oavsett om de fortfarande gav den ende sanne Guden läpparnas bekännelse eller inte.

Fråga: I 5 Mos 7:2–5, på vilka sätt ska vi idag ”inte ingå fördrag” med andra saker när frestelsen att göra det finns?

A: Varför skulle en kristen syssla med astrologi, berusning, marijuana eller andra droger? Att äta hälsosamt är bra, men varför skulle en lättlurad person, kristen eller inte, vilja betala för kristallers helande kraft? Demonerna har nästan oändligt många saker som de kan fresta kristna att syssla med eller dela sin lojalitet med: HBTQ+, abort, att kombinera kristendom och islam, att kombinera kristendom och hinduism, klassisk grekisk-romersk mytologi. Att kombinera kristendom och sekulär psykologi, att kombinera kristendom och sekulär filosofi. Men man kan dela in dessa i några få kategorier.

Nöje eller egen vinning (välståndsevangeliet)

1896–1911 Wallace Wattles var en socialistisk författare inom New Thought-rörelsen. Han skrev The Science of Getting Rich och uteslöts ur metodistkyrkan.

1879–1925 Russell H. Conwell var en baptist från Philadelphia som var pastor i den största kyrkan i USA vid den tiden. Han lärde ut att man kunde hitta diamanter i sin trädgård om man letade. (World Christian Trends AD 30–AD 2200, s. 143)

Att försöka förnya med nya idéer (klåda i öronen)

1831–1844 startade den lekmässiga baptistpastorn William Miller i nordöstra New York milleriterna. Han hävdade att Kristus skulle återvända mellan den 21 mars 1843 och den 21 mars 1844. Rörelsen hade mellan 50 000 och 100 000 anhängare. Den 22 oktober 1844 inträffade det som senare kom att kallas ”Den stora besvikelsen”. Rörelsen gav upphov till Jehovas vittnen (cirka 8,8 miljoner), kristadelfierna (endast 60 000 kvar idag) och sjundedagsadventisterna (cirka 21 miljoner).

1843–1864 kallade Hung Hsiu-Chuan sig själv för ”Jesu bror”. Han startade Tai-ping-upproret, där 35 miljoner människor dödades medan han försökte inrätta det ”Stora fredliga himmelska riket”. Även om få västerlänningar känner till detta hände det ungefär samtidigt som det amerikanska inbördeskriget, och fick inbördeskriget att framstå som en liten skärmytsling i jämförelse.

1783–1872 N.F.S. Grundtvig ville införliva nordisk mytologi i lutherdomen.

1867 Det första nationella helighetslägret hölls i Vineland, New Jersey. Där förekom rop, dans i Anden, heligt skratt och heligt rullande, enligt World Christian Trends AD 30 – AD 2200, s. 142

1855–1900 Ett stort antal invånare på öarna i Stilla havet konverterade från kristendomen till mormonismen. Det hawaiianska mormontemplet invigdes 1909.

1907– ”Vattumannens tidsålder”: L.H. Dowling skrev ”Aquarian Gospel of Jesus Christ”. Han hävdade att Jesus studerade hinduismen under ledning av guruer.

1919– Le Van Trung grundar Cao Daist Missionary Church i Vietnam, som blandar buddhism, konfuciansk etik, förfädersdyrkan och en katolskliknande organisation.

1954 – Sun Myung Moon trodde att han var Kristus [inte Jesus] som återvänt, skrev ”The Divine Principle” och grundade Unification Church.

1933–1959 – Victor och Florence Houteff lämnade Sjundedagsadventisterna för att bilda Davidian Seventh-Day Adventists. De lärde ut att Gud skulle döda de ogudaktiga sjundedagsadventisterna den 22 april 1959. Därefter splittrades de, och en grupp blev Branch Davidians.

1964– World Mission Society Church of God (= Ahnsahnghongs kyrka, = Elohisterna) (2 miljoner) Tror på en himmelsk Fader och en himmelsk moder. Grundades av Ahnsahnghong, som hävdade att han var den himmelske faderns inkarnation. Måste fira högtiderna enligt Gamla testamentet.

-1978 Jim Jones och Jonestown, Guyana, där 925 människor dog. Invånarna i Jonestown fick dricka röd Kool-Aid med cyanid.

1985– Apollo Quiboloy är en filippinsk evangelist som förespråkar enhetsläran. Han hävdade att han är ”Guds utvalde Son” som avgör vem som kommer till himlen.

1931–1986: Herbert W. Armstrong grundade Worldwide Church of God. Han lärde ut att uppryckandet skulle ske 1986. Han predikade brittisk-israelism och följde de mosaiska kostlagarna. Han ansåg att treenigheten var satanisk. Efter hans död uppstod splittringar, och en grupp accepterade treenigheten.

1941–2000 George Huntston Williams, unitarisk kättare och historiker inom socinianska unitarismen

1985–2014 Arnold B. Murray och Shepherd’s Chapel. Modalister, ormfrö-doktrinen, själarnas för-existens, brittisk-israelism, Christian Identity-rörelsen, förnekar uppryckandet, annihilationism

Att kunna nå fler människor med ditt budskap

Jag vill inte säga att man når dem med evangeliet, eftersom man ofta måste ”urholka evangeliet” och man når människor endast med en urvattnad version av evangeliet. Här är några exempel:

Wycliffe Bible Translators gjorde en bibelöversättning till arabiska och även till turkiska, där de ersatte orden ”Son” och ”Fader” när de hänvisade till Gud.

Andy Stanley och att acceptera praktiserande LGBTQ+-personer utan att tala om för dem att de behöver omvända sig och ta avstånd från sin livsstil.

Rick Warren (författare till The Purpose Driven Life) lärde ut att muslimer tror på samma Gud.

För att försöka smälta in eller undvika förföljelse

Detta kan innebära att man tar delar från andra religioner och försöker kombinera dem med kristendomen.

130 – Ett trettiotal gnostiska sekter under kristendomens första århundraden gjorde detta, särskilt de hermetiska gnostikerna. Gud sände Adam, sedan Mose, sedan Herkules och sedan Jesus.

1870 – Insiderrörelsen bland hinduer startades 1870 av Kali Chan Banurji.

1875/1879 – Mary Baker Eddy ville införliva ”vetenskapliga principer” i kristendomen som ”Christian Science”. (100 000 till 400 000 medlemmar idag, efter tidigare splittring)

1899 – Charles Fillmore var en av grundarna av Unity School of Christianity (1 miljon).

1970-talet – ”Chrislam” är en synkretistisk religion i Nigeria.

1970-talet – Insider (C5)-rörelsen riktar sig till muslimer. Den hävdar att Koranen och Muhammed också kommer från Gud, och de förkastar i allmänhet treenigheten. De vill inte kallas kristna (förutom när de ber om pengar från västerländska kyrkor).

Liberala kristnas kompromiss med världen

1930–1945 följde den lutherske Dietrich Bonhoeffer det sociala evangeliet. Han förnekade Kristi fysiska uppståndelse. Han var inblandad i en komplott för att mörda Hitler och avrättades strax innan Tyskland kapitulerade.

1948– Världsrådet för kyrkorna (WCC) hade 1990 404 miljoner medlemmar. Stödde marxistiska gerillagrupper i Rhodesia/Zimbabwe, som dödade kristna missionärer.

1951–1963: Den liberale Paul Tillich: Gud = kärlek, alltså kärlek = Gud.

1901–1965 Albert Schweitzer, liberal kristen och medicinsk missionär. Skrev om sökandet efter den historiske Jesus.

1955–1968 Martin Luther King, Jr., amerikansk baptistpastor. Betydande icke-våldslig ledare för medborgarrättsrörelsen som förnekade Jesu kroppsliga uppståndelse och hade många affärer.

1944–1969 Agnostiker och senare episkopalisk präst James Pike. Senare hotades han med uteslutning. Han höll seanser och ifrågasatte jungfrufödelsen, helvetet och treenigheten. Han var en av de första i radio och hade ett mer populärt radioprogram än Fulton J. Sheen. Examen från Union Theological Seminary.

1915–1973 C.H. Dodd ledde översättningen av New English Bible. Han trodde på ”nuvarande realiteter”, inte på en apokalyptisk framtid, och ansåg att Paulus helt enkelt hade fel i vissa frågor.

1966–2021 Desmond Tutu. Sydafrikansk anglikansk präst, nobelpristagare i fred, senare politiker. Motståndare till apartheid och segregation. Han var för samkönade äktenskap inom kyrkan och befrielseteologi utan våld.

H. Richard Niebuhr var en barthiansk ”postliberal” (1924–1962) som träffande sammanfattade den liberala teologin: ”En gud utan vrede förde människor utan synd in i ett rike utan dom genom en Kristus utan kors.”

Kompromiss med agnosticism eller ateism

1950–1979 Moder Teresa från Calcutta, Indien. Fick Nobels fredspris. Grundare av Missionaries of Charity i Indien. Romersk-katolsk, abortmotståndare, hjälpte de fattiga. Istället för att lindra smärta ansåg hon att smärta förhärligade Gud.

Kompromiss med marxismen

1964– Leonardo Boff, befrielseteologi. F.d. katolsk präst. Kallade påven Benedictus XVI (Ratzinger) för en ledare för religiös terrorism.

1954–1966 Camilo Torres Restrepo. Marxist-leninistisk romersk-katolik och förespråkare för befrielseteologin. Dödades i strid för ELN-gerillan mot den colombianska regeringen. Hans mest kända citat är: ”Om Jesus levde idag, skulle han vara en gerillasoldat.”

1950-talet–1971: Gustavo Gutiérrez var en av befrielseteologins grundare.

1981 Uppenbarelse av Maria i Medjugorje i Bosnien. Bland annat uppmanade hon människor att studera boken ”Gud-människans dikt”. Denna finns med på den romersk-katolska listan över förbjudna böcker eftersom den innehåller kättersk lära. Den katolska kyrkan godkände henne först 2019 genom påven Franciskus.

1962–2003 Canaan Banana, före detta metodistpastor och Zimbabwes förste president. Han skrev *The Gospel According to the Ghetto*. Om sin syn på befrielseteologin sa han: ”När jag ser en gerillasoldat ser jag Jesus.” Han avtjänade sex månaders fängelsestraff för homosexualitet. Han var aktiv inom Kyrkornas världsråd och Afrikanska enhetsorganisationen.

Sammanfattning

Poängen här är inte att dessa saker är fel (vilket de är), utan att det är fel av kristna att acceptera något av detta som kristet. Ja, det finns äkta kristna bland vissa av dessa, och några äkta kristna har till och med nämnts här. Men vi bör inte acceptera dessa villfarelser som kristna. I Uppenbarelseboken 2:20–23, om man tittar noga, är det inte den falska profetissan Isebel som tillrättavisas här. Det är snarare församlingen som tolererade och accepterade henne. Detta är en del av det uråldriga temat som inleddes i Jeremia och fortsätter genom Uppenbarelseboken: ”Fly från Babylon” och gå ut och håll er åtskilda från henne.

Får du intrycket att demoniska krafter ”bombarderar församlingen med bedrägeri”? Tja, demoner är duktiga på det de gör, och de har fullt upp. Det är nästan som om vi vore en armé av kristna som går framåt för att predika evangeliet och tjäna Gud, men våra medsoldater plockas bort höger och vänster av demoniska lögner. Men när du läser igenom listan över vad olika kristna har accepterat, undvik gärna frestelsen att tro att kristna är otroligt dumma, lättlurade offer. Detta gäller endast vissa (även om det kanske är en majoritet) av dem som kallar sig kristna, inte alla. Så vad tycker du när en kristen pastor berömmer Moder Teresa, Dietrich Bonhoeffer, Martin Luther King Jr, Desmond Tutu eller Kyrkornas världsråd?

Fråga: Varför valde Gud israeliterna i 5 Mos 7:6–8?

S: En del av svaret ges i 5 Mosebok 7:7–9. Det var inte för att de var ett mäktigt eller underbart folk. Det berodde snarare på Guds kärlek och att han hade utvalt Abraham, och sedan Isak och Jakob. Många gånger får människor goda följder på grund av vad andra före dem har gjort. Kommer andra människor att få goda följder på grund av det du gör?

Fråga: Varför anser Gud i 5 Mos 7:10 att det är nödvändigt att straffa vissa människor, särskilt eftersom vi inte själva ska hämnas?

S: Vi ska inte hämnas, inte för att andra aldrig förtjänar det, utan för att Gud är domaren som utmäter det lämpliga straffet. Om Gud straffade vissa som begått ett fel, men helt ignorerade andra som begått samma fel eller andra lika allvarliga fel, skulle detta inte stämma överens med vad Gud har uppenbarat i Bibeln om sin rättvisa. Se även nästa fråga.

F: I 5 Mos 7:10, med tanke på att Gud måste utdela straff på ett rättvist sätt, varför vill Gud då överhuvudtaget utdela något straff?

S: Skulle Gud låta alla komma undan med vad som helst och ändå komma till himlen? Tänk om de inte ville komma till himlen och leva med Gud för evigt? Och vilken sorts himmel skulle det i så fall vara?

Föreställ dig att Hitler, Tamerlan, Stalin, Idi Amin eller andra ”stora” mördare, utan ånger, ändå skulle befinna sig i himlen? Vilken sorts ren plats skulle det vara? Om det största i himlen är att tillbe Gud, kan du föreställa dig att Gud tvingar människor att vara i himlen för evigt mot deras vilja? Det kan inte jag.

Fråga: I 5 Mos 7:14 står det att Gud skulle ta bort ofruktbarheten hos de israeliska kvinnorna, men hur var det då med Mikal (2 Sam 6:20–23), Hanna (1 Sam 1:2, 5–8) och Elisabet (Luk 1:7)?

S: Michal var inte nödvändigtvis ofruktbar. Det är mer troligt att David inte hade något äktenskapligt samliv med henne. Både Hanna och Elisabet var ofruktbara under en del av sina liv, men Gud tog bort deras ofruktbarhet och gjorde den till en särskild välsignelse. Ibland, när Gud ska ge oss något underbart, som barn, måste vi vänta på Hans tidpunkt.

F: Varför nämns i 5 Mos 7:15 inte bara sjukdomar i allmänhet, utan specifikt ”Egyptens sjukdomar”?

A: I Egypten fanns besvärliga sandflugor, och på Nilens västra strand förekom West Nile-viruset, men eftersom Egypten ligger i ett sumpigt område förekom även malaria där. På grund av Nilen och det stillastående vattnet förekom det fler sjukdomar där än på platser med lite vatten. Historikern Plinius den äldre kallade Egypten för ”sjukdomarnas moder” efter att ha diskuterat olika sjukdomar i landet.

F: Bevisar 5 Mos 7:19, 2 Mos 13:14, 2 Mos 15:8, 12, 16, 2 Mos 31:18; Ps 91:4; Hebr 4:13 att Gud har fingrar, händer, armar, näsborrar, vingar, fjädrar och ögon?

S: Nej. Detta är ett antropomorft uttryck. Se diskussionen om 2 Mos 8:19 för svaret.

F: Varför driver Gud ibland bort saker ur våra liv lite i taget istället för på en gång, som det står i 5 Mos 7:22?

S: Ibland ser Gud att Hans syften bäst uppnås gradvis. William Carey arbetade som missionär i Indien i sju år innan han såg den första personen komma till tro på Herren. Ibland beror fördröjningen på förberedelser som behöver göras i ditt liv. Men ofta har anledningen till att Gud dröjer ingenting alls att göra med dig. Det kan handla om att förbereda världshändelser, förbereda icke-troendes hjärtan eller att få nödvändig hjälp från andra troende. Det kommer att bli fantastiskt i himlen när vi ser hur Gud förde samman så många trådar utan någon uppenbar omedelbar koppling för att fullborda en uppgift. Men även om vi ofta inte förstår, bör vi ha tålamod med hur Gud verkar.

Det fanns en liknelse om en rik kung och hans älskade son, prinsen. En gång om året brukade sonen träda fram inför sin far och be om sin veckopeng, som fadern gav honom. Därefter såg fadern nästan aldrig sonen under ett helt år. Kungen var inte bara rik utan också vis. Så nästa gång sonen bad om sin veckopeng gav fadern honom bara så mycket som räckte för just den dagen. På det sättet var sonen tvungen att komma och prata med sin far varje dag, om han ville ha sin veckopeng. Känner du någonsin att du behandlar din himmelske Fader på samma sätt som prinsen ursprungligen behandlade sin far?

Jag läste om två unga skotska män, vänner, som båda var alkoholister. Så småningom gick de skilda vägar, och sedan blev de båda kristna. De träffades och delade med sig av sin trosvandring. Den ene mannen berättade hur Gud, när han först blev frälst, på ett mirakulöst sätt tog bort hela hans längtan efter alkohol. Den andre berättade hur han många gånger blev hårt frestad att ge efter och dricka igen, men att han aldrig gav efter. Ibland verkar Gud i människors liv genom att helga dem från deras synd på det första sättet, och ibland verkar Gud på det andra sättet. På det andra sättet var mannen tvungen att dag för dag ropa på Guds hjälp mot frestelsen. Båda sätten är till Guds ära, men vem kan säga att det andra sättet är mindre till Guds ära än det första?

Vissa saker tar alltså tid så att vi kan odla en nära relation med Gud. Men andra saker tar helt enkelt tid för oss att förstå och lära oss. Till och med den bästa läraren i världen tog tre år på sig att utbilda sina tolv lärjungar. Ändå förekom många besvikelser, och en av dem blev ett totalt misslyckande.

Fråga: I 5 Mos 7:25–26, när ska vi inte dra nytta av det som gjorts av folk som vi inte ska ingå förbund med, och när ska vi göra det, som i 2 Mos 11:2–3; 12:35–36?

S: I dessa specifika fall är det korta svaret: när Gud säger åt dig att inte göra det, och när Gud säger att det är okej. Om vi generaliserar utifrån detta kan vi dock konstatera att det var okej för israeliterna att bedriva handel och ingå fördrag med andra folk som var hedningar, bara inte med kanaaniterna. Så idag kan vi ingå avtal med och göra affärer med människor i allmänhet, oavsett deras religiösa övertygelser. Men om det finns en organisation som motarbetar kristna eller bedriver omoraliska aktiviteter, bör vi inte ha något med dem att göra. Att till exempel vara revisor åt gangsters eller spela piano på en bordell är alltså inte okej för troende.

Fråga: Varför kallas den här perioden i 5 Mos 8:1 vanligtvis för ”tiden i öknen”?

A: Det var inte en öken som Sahara eller det arabiska ”Empty Quarter”. Det fanns inte tillräckligt med vatten för att odla grödor, men tillräckligt med vegetation för bete. Abraham befann sig i öknen. Även David befann sig i öknen, liksom Johannes Döparen. Jesus var i öknen i 40 dagar. Kvinnan i Uppenbarelseboken 12 kommer att skyddas i öknen. Genom hela Skriften, som det står i New International Bible Commentary s. 265, är ”öknen en plats där Gud möter människan i tuktan och befrielse”. Öknen är en skyddande plats och en plats att växa på, särskilt i lydnad, tro och gemenskap med Gud. De skulle lita på Gud i öknen; vilket alternativ hade de? Öknen är dock inte alltid en trevlig plats att vistas på.

Fråga: Hur skulle det enligt 5 Mos 8:1 bli stora förändringar?

S: De skulle lämna öknen och komma in i ett land präglat av välstånd och frestelser. De skulle gå från att vara tältboende i öknen till att bo i städer och byar. De skulle gå från att förlita sig på manna – samma mat i 40 år – till en varierad och mer utsökt kost med bland annat honung, druvor, oliver, fikon, granatäpplen, äpplen, bär, vete och korn. De behövde vara försiktiga så att de inte glömde sin första kärlek: Gud.

Fråga: Hur hanterar du det när du ser att stora förändringar står för dörren i ditt liv, enligt 5 Mos 8:1?

S: Omständigheterna kan förändras mycket, men det är samma Gud. Du skulle ära Gud, vara glad, lydig och blomstra under dina tidigare omständigheter. Nu ska du göra detsamma under dina nya omständigheter.

Fråga: I 5 Mos 8:2, är Gud verkligen allvetande?

S: Ja. Ingenting som har hänt, händer eller någonsin kommer att hända är dolt för Gud. Gud känner till slutet redan från början (Jesaja 46:10). Varje dag i våra liv var nedskriven i Guds bok innan någon av dem kom till (Psaltaren 139:16). Vem som skulle bli frälst var känt redan innan vi fanns till (Romarbrevet 9:10–23; 8:29; Efesierbrevet 1:4). Gud granskar alla våra vägar (Ordspråksboken 5:21).

I Johannes 21:17 sade Petrus till Jesus att Jesus visste allt, och Jesus rättade inte den uppfattningen. I 1 Johannes 3:20 står det att Gud vet allt. Ett hypotetiskt fall är dock inte nödvändigtvis en sak. Om till exempel grisar kunde flyga, skulle himlen då vara grön? Skriften säger ingenting om Gud och ”metakunskap”, det vill säga att Gud känner till varje hypotetisk detalj i varje möjlighet. Uppfattningen att Gud besitter metakunskap om varje möjlighet kallas också molinism.

Fråga: Hur var det en förödmjukelse att äta manna i 5 Mos 8:3?

S: Det var en påminnelse för folket om att de under 40 år inte i första hand åt sin egen mat. Varje morgon samlade de helt enkelt in det manna som Gud försåg dem med.

F: I 5 Mos 8:4; 29:5, hur kunde israeliternas kläder och sandaler undgå att slitas ut?

S: Det är inte naturligt att kläder och sandaler håller i fyrtio år i ökensolen. Detta visar ett sätt på vilket Gud ger övernaturliga välsignelser. Det är underbart att se att Gud inte bara utför några få stora mirakel, utan att han också kan utföra miljontals liknande små mirakel.

Fråga: I 5 Mos 8:7, är Palestina idag torrare än det var på Mose tid?

S: Ja. Under historisk tid har vädret varierat kraftigt. Till exempel säger klimatforskare att det fanns en ”medeltida värmeperiod” under den sista delen av medeltiden. De har till och med sett bevis på detta i en torka i Kalifornien år 1340 e.Kr. (Natural History, september 1996). Korn odlades på Grönland efter år 1 000 e.Kr. Ett annat exempel är att klimatologer säger att Sahara inte var en öken före omkring 4 000 f.Kr.

Fråga: Var låg de kopparhaltiga bergen som israeliterna lovades i 5 Mos 8:9?

S: Man har hittat många smältugnar och kopparslagg 20 miles (33 km) söder om Döda havet. En del av kopparfyndigheterna syns fortfarande på ytan.

I ”The Expositor’s Bible Commentary”, volym 3, s. 75, nämns också Salomos berömda koppargruvor vid Ezion-Geber.

I *The New International Dictionary of the Bible*, s. 1124, står det att kopparhantverkare bodde i Beersheba redan under den kalkolitiska tiden (4500–3100 f.Kr.). Malmen kom från ett område 60 miles söderut. Det äldsta kopparföremålet i Palestina kommer från Jeriko och dateras till så tidigt som 4500–4400 f.Kr.

Fråga: Vilka är de två viktigaste punkterna i 5 Mos 8:16–20?

S: När de stod inför frestelsen av välstånd behövde de komma ihåg två saker.

Tillskriv inte dig själv eller din egen förmåga den ära som rätteligen tillhör Gud.

Eftersom du har ett förbund med Herren, låt inte någon annan avgud ”stjäla” den hängivenhet som rätteligen tillhör Gud. Gud varnar dem för att om de agerar som kanaaniterna kommer Gud att behandla dem som kanaaniter.

F: I 5 Mos 8:16–20, när du frestas av välstånd att sätta Gud ”på vänt” och lita på dig själv, vad kan du då göra för att återföra dig själv till den rätta vägen av beroende av Gud?

S: Se upp till Gud och kom ihåg. Det finns ingenting du kan äga – materiella tillgångar, relationer, hälsa, ditt liv osv. – som inte kan tas ifrån dig på ett ögonblick. Se till att säga till din familj idag att du älskar dem, för du vet inte med säkerhet om du kommer att kunna säga det till dem i morgon. Men även om du inte vet vad morgondagen har i sitt sköte, så vet du vem som har morgondagen i sitt sköte. Så i detta ögonblick, just nu, gläd dig och hämta frid och tillfredsställelse från Herren.

Fråga: I 5 Mos 9:1, när korsade de Jordanfloden?

S: ”Idag” betyder just nu, inte denna 24-timmarsperiod, enligt The Expositor’s Bible Commentary, vol. 3, s. 78. NIV översätter detta med ”nu”. Det var snarare ungefär en månad innan de korsade Jordanfloden.

I Sakarja 14:7 är frasen som översätts med ”en unik dag” bokstavligen ”en dag” (yom ’ehad), samma uttryck som används i 1 Mosebok 1:5. Det anges inte om detta är exakt 24 timmar eller inte.

Fråga: I 5 Mos 9:3–6, utplånades kanaaniterna snabbt, eller utplånades de långsamt som i 5 Mos 7:22?

S: Israeliterna erövrade Kanaan blixtsnabbt. Detta beror på att Gud flera gånger snabbt förintade kanaaniterna inför Israels ögon, bland annat vid Jeriko och i Aijalondalen. 5 Mosebok 9:3 profeterar om att Gud skulle göra detta. En fara med att de förintades på en gång är att de skulle kunna tro att de gjorde det i egen kraft och lita på sig själva.

Men även om vissa av de kanaanitiska folken utplånades fullständigt, säger 5 Mosebok 9:3 inte att varje kanaanitisk nation snabbt skulle utplånas till 100 procent. Faktum är att den som läser igenom boken ser att 5 Mosebok 7:22 nyanserar 5 Mosebok 9:3 genom att säga att inte alla kanaaniterna skulle utplånas snabbt.

F: I 5 Mos 9:3, vad är skillnaden mellan att Gud är med/bland dem och att Gud går framför dem?

S: Vi kanske har en tendens att blanda ihop dessa två, eftersom båda är sanna, men de är faktiskt skilda från varandra. Gud var bland dem, och de kunde se försörjningen i form av manna och vaktlar, molnet om dagen och eldstoden om natten. Men Gud gick också före dem för att bereda deras väg. Så idag kan vi prisa Gud för att han är med oss, men vi kan också prisa honom för att han går före oss.

F: Varför är människor i 5 Mos 9:4–6 ofta så ovilliga att erkänna en gåva som en gåva, men istället så snabba att ta åt sig äran själva?

S: Eftersom verket eller välsignelsen redan har skett vill vi ibland ta åt oss äran och säga till andra att det berodde på att vi var så duktiga eller starka, när det inte enbart var vår egen insats, eller ibland bara delvis vår egen insats. För det andra vill vi intala oss själva det, eftersom vår självkänsla och stolthet kanske, åtminstone delvis, bygger på vad VI har åstadkommit.

F: Varför betonade Mose i 5 Mos 9:7–12, 20–24 de stora synder de begått istället för att betona det positiva?

S: Det finns en tid och en plats för båda. Mose tog upp detta för att de inte skulle bli arroganta, utan istället skulle bättra sig och anstränga sig mer för att lyda Gud. Om en arbetare, student, ett barn eller en vän idag verkligen ”misslyckats i sitt arbete” vill man inte felaktigt säga att de gjorde ett bra jobb, felaktigt påstå att det egentligen inte spelade någon roll när det i själva verket gjorde det, eller få dem att tro att det inte finns något behov av förändring. Vanligtvis är teologin i många kristna sånger god, men jag hörde ett undantag förra veckan. Den sa att Gud älskar dig som du är och inte vill ändra på någonting. Faktum är att Gud, som troende, älskar oss som vi är, men Gud älskar oss för mycket för att vilja att vi ska förbli så.

För att hindra dem från att bli arroganta i sin egen rättfärdighet sa Mose till dem att de var elva saker: arroganta (9:4), envisa (9:6, 13, 27), upproriska (9:7, 23–24), provocerande (9:8, 18), korrupta (9:12), avgudadyrkande (9:12, 16), syndiga (9:16), onda (9:18), otroende (9:23), olydiga (9:23) och ogudaktiga (9:27). Kanske kan 5 Mosebok 9:7–24 ses som en enda stor fråga. Gud frågar: Har ni, efter alla dessa tider av uppror, lärt er tillräckligt för att nu lita på mig?

Det finns en tid för att vara negativ. Men å andra sidan vill vi inte reta upp våra barn (Efesierbrevet 6:4) eller andra. Missmodiga dem inte, utan visa dem även i tillrättavisningen en bild av vad de kan bli och vad de kan hoppas på.

Fråga: Varför avböjde Mose i 5 Mos 9:13–18, 25–29 Guds erbjudande att göra Mose till en stor nation?

S: Detta visade Moses hjärta. Var Moses mer intresserad av sin egen makt och berömmelse, eller var han mer intresserad av folket? Som en sann ledare var han mer intresserad av Guds ära och folket. Dagens kyrkoledare bör vara likadana.

Mose argument i 5 Mosebok 9:25–29 är att om folket förintades, skulle man kunna säga att Gud inte kunde ta hand om och bevara sitt folk. Ibland kan Gud hamna ”mellan hammaren och städet”, eftersom han väger in alla konsekvenser av sina handlingar.

I Raymond Browns bok *The Message of Deuteronomy*, s. 129–133, finns en bra diskussion om egenskaperna hos en gudfruktig ledare som Mose. Han var undergiven (9:18, 25), uthållig (9:18, 25), uppoffrande (9:18), konkret (9:14), medkännande (9:20), helhetsorienterad (9:26, 28–29) och i slutändan effektiv. Mose ägnade mer tid åt att be för dem än åt att resonera med dem.

Fråga: Vad är viktigt med denna bön i 5 Mos 9:25–29 och 2 Mos 32:9–14?

S: Detta var en avgörande förbön för folket. Jag är säker på att Aron också var glad över att Mose bad för honom. Mose hade inte bett för Datan och Abiram. Lägg märke till att Mose i denna bön inte kallade dem ”folket” eller ”mitt folk”, utan snarare, när han talade med Gud, ”Ditt folk”, vilket betonade inte bara deras relation till Gud, utan också Guds ledarskap över dem.

En annan avgörande förbön var den som Samuel framförde i Mispa i 1 Samuelsboken 7:5–9.

Fråga: I 5 Mos 9:18, fastade Mose verkligen, utan ens vatten, i fyrtio dagar och nätter?

S: Detta var ingen vanlig fasta, eftersom det skulle vara omöjligt med naturliga medel. Men när vi är i himlen kommer vi inte att ha någon jordisk näring, och när Mose var hos Gud kunde Gud också hålla Mose vid liv utan att han åt.

Fråga: Hade Mose en giltig poäng i 5 Mos 9:28, 2 Mos 32:31–35 och 4 Mos 14:11–19?

S: Ja. Gud sade detta till Mose så att Mose på två sätt kunde visa att han hade en korrekt förståelse av Guds karaktär.

1. Mose tog Guds ord på största allvar, eftersom han visste att Gud, genom sin rättvisa, hade all rätt att fullständigt utplåna israeliterna.

2. Mose kände tillräckligt mycket om Guds löften och trofasthet för att ”påminna” Gud om att Han inte skulle förgöra detta hårdnackade folk.

Här finns en lärdom vi kan dra om vår dialog med Gud. I våra böner är det helt i sin ordning att förlita sig på de löften som Gud har gett.

Fråga: I 5 Mos 10:1–3 och 2 Mos 34:1–3, vad är betydelsen av att de andra stentavlorna var likadana som de första?

S: När Mose kom ner från berget med den första uppsättningen stentavlor, krossade han dem när han såg att israeliterna höll en stor fest för guldkalven. Efter att Gud hade hanterat den situationen gick Mose upp på berget igen och hämtade en ny uppsättning stentavlor. Efter israeliternas olydnad, straff och omvändelse var allt precis som förut. Det fanns några skillnader, till exempel att Gud tillverkade den första uppsättningen stentavlor i 2 Mosebok 32:15–16, medan Mose själv fick tillverka den nya uppsättningen i 2 Mosebok 34:1.

På samma sätt kan vårt förhållande till Gud bli precis som det var förut när vi är olydiga och sedan omvänder oss. Gud skrev de tio budorden på de nya stentavlorna precis som han gjorde på de gamla, och de fortsatte sin vandring som om det vore ett oavbrutet förhållande.

Fråga: I 5 Mos 10:3, tillverkades arken efter 40 års vandring i öknen, eller före de 40 åren, som 2 Mos 25:10, 35:12 och 37:1 antyder?

S: Det finns två frågor här.

1. Femte Moseboken i allmänhet, inklusive kapitel 10, är en sammanfattning av deras resor. Där står det att arken tillverkades före den andra uppsättningen stentavlor; det står inte hur länge före detta arken tillverkades.

2. Arken tillverkades efter den första resan till berget Sinai i 2 Mosebok 19. I ”The Expositor’s Bible Commentary”, vol. 3, s. 83, nämns att när 5 Mosebok 10:1 säger ”vid den tiden” avser det tiden för bönen i 5 Mosebok 9:25–29, inte den senare tidpunkt då kapitel 10 skrevs ned.

Fråga: I 5 Mos 10:3, tillverkade Mose förbundsarken själv, eller var det Bezalel som tillverkade den enligt 2 Mos 37:1–9?

S: Moses ledde noggrant tillverkningen av arken genom Bezalel. Det är inte ovanligt att en ledare säger att han gjorde något (som att bygga en pyramid eller driva in skatter), när det i själva verket utfördes av arbetare under hans ledning. Femte Moseboken är en sammanfattning av lagen, så detaljerna finns i Andra Moseboken, Tredje Moseboken och Fjärde Moseboken.

F: I 5 Mos 10:3, byggdes arken efter att Mose kommit ner från berget, eller före, som 2 Mos 37:1–9 visar?

S: Den byggdes av Bezalel redan innan. 5 Mosebok 10:3 säger att den tillverkades, men händelserna här är inte nödvändigtvis i kronologisk ordning. Men varken i 2 Mosebok eller 5 Mosebok användes arken för att förvara de tio budorden förrän senare. Vanligtvis fanns det två exemplar av ett överhöghetsfördrag; vart och ett förvarades av en av parterna.

F: I 5 Mos 10:6, dog Aron i Mosera, eller var det på toppen av berget Hor, som det står i 4 Mos 20:22–29, 4 Mos 33:37–39 och 5 Mos 32:50?

S: Det finns två olika svar.

Området kring Mosera: Det finns inget omnämnande av ”berget” Mosera, utan endast Mosera och berget Hor. Även om Aron dog specifikt på berget Hor, var det i området kring Mosera.

Flera platser med namnet ”bitterhet”: Ordet Mosera betyder bitterhet, och det är inte känt som ett ortnamn utanför Bibeln. Det kan ha varit en namnlös region, och israeliterna kan mycket väl ha gett fler än en plats namnet Mosera. Som exempel finns det två platser i Arabien som ligger ganska nära varandra och som heter Nakhla. Den ena ligger utanför Mecka i riktning mot Ta’if, och den andra är en dal utanför Mecka på vägen mot Irak. I Israel fanns det två städer som båda hette Bet-Sjemesj och Betlehem.

Fråga: I 5 Mos 10:6, slog israeliterna läger vid Bene Jaakan och sedan vid Mosera, eller vid Moseroth och sedan vid Bene Jaakan, som det står i 4 Mos 33:30–31?

S: Kristna har två olika svar.

Två olika platser: Mosera och Moserot är olika platser. Namnen liknar varandra, men konsonanterna är olika på hebreiska. 4 Mosebok 33 och 5 Mosebok 10 handlar om olika tidpunkter under uttåget ur Egypten, då de återvände till samma allmänna region.

En plats och en region: Mosera var regionen, och Moserot var den faktiska platsen. Även om Aron dog specifikt på berget Hor, var det i regionen Mosera.

F: Vad betyder det i 5 Mos 10:12 att ”vandra på alla hans vägar”?

S: Delvis betyder det att lyda Guds lagar, att göra det som Gud uttryckligen säger att man ska göra, och att inte göra det som Gud uttryckligen säger att man inte ska göra. Men det betyder mycket mer än bara det. Vi ska sträva efter att lära känna Gud, att närma oss Gud och att ta reda på vad som behagar Herren.

Att vandra på Guds vägar är så enkelt att ett barn kan göra det, och så krävande att även den mest rättfärdiga och visaste vuxna ställs inför en utmaning.

F: Vilken roll har det idag för oss att, enligt 5 Mos 10:12–13, berätta för människor att Gud ”begär” vissa saker av oss och befaller oss att göra dem?

S: Om vi inte gör det, delar vi inte med oss av hela evangeliet. De har ett beslut att fatta, om de ska ta emot Jesus som Herre och göra dessa saker eller inte. De hade ett beslut att fatta, och Gud krävde deras svar, både i ord och handling.

Fråga: Vad anser du om påståendet i 5 Mos 10:12–16 att Gud i Gamla testamentet var upptagen av de yttre handlingarna, medan Gud i Nya testamentet är upptagen av det inre hjärtat?

S: Det är inte bara fel, utan dubbelt fel. I 5 Mosebok 10:12–16, 19 handlade det till exempel först och främst om att frukta Herren. Israeliterna skulle ”omskära sina hjärtan”. Naturligtvis betonar Gamla testamentet också handlingar, vilket 5 Mosebok 10:13,19 visar. Naturligtvis har vi i Nya testamentet den Helige Ande som bor i oss. Men vi ska undvika omvändningslösa människor som säger sig vara kristna men är omoraliska, giriga, bedragare, avgudadyrkare eller drinkare, såsom 1 Korintierbrevet 5:11–12 föreskriver.

Fråga: Eftersom Gud i 5 Mos 10:17 beskrivs som gudarnas Gud och herrarnas Herre, kan det då finnas mer än en Gud?

S: Nej och ja. Nej, i den meningen att det fanns, finns och för alltid kommer att finnas endast en sann Gud. Ja, i den meningen att det förutom den ende sanne Guden finns många falska avgudar. Medan folken omkring dem tillbad många nationella och andra avgudar, var Israels Gud inte likställd med dem. Han var Guden över alla folk, avgudar och även vidskepelser. För det andra: om någon någonsin är rädd för en avgud eller en ond ande, bör denne veta att den onda anden har mer att frukta från den ende sanne Guden än vad en troende har att frukta från den onda anden.

Fråga: Hur kan Gud, enligt 5 Mos 10:17–18, på ett paradoxalt sätt vara både opartiskt rättvis och barmhärtig och kärleksfull?

S: Det här kanske var ett mysterium under Gamla testamentets tid, men idag kan vi se svaret. Gud belönar dem som älskar och följer honom, men Gud straffar all synd opartiskt. Himlen är en underbar plats, men om endast de fullkomliga kan komma till himlen, är himlen då tom på människor? Vi vet att Gud uppfyllde rättvisans krav, men ändå visade han sin nåd och barmhärtighet genom att Jesus Kristus tog på sig straffet för våra synder. Vår frälsning är inte gratis. Gud gjorde den gratis för oss, men den var mycket kostsam; den kostade Guds Sons död.

Fråga: Vad är det som är ovanligt i 5 Mos 11:2–9?

S: Även om Gamla testamentet ursprungligen inte hade någon skiljetecken, verkar 5 Mosebok 11:2–9 utgöra en enda mening. Det finns också några långa meningar i Paulus brev. Det ”strikta kravet” på att inte ha långa meningar gäller i modern engelsk skrift, inte i forntida hebreiska eller grekiska.

Mose var förmodligen inte medveten om hur han talade, eftersom han var mycket oroad i detta sammanhang. Folket som kom ut ur öknen lydde Gud, genomlevde svåra tider och bevittnade Guds underverk och Hans dom. Men hur väl skulle den kommande generationen lyda när de inte hade upplevt dessa saker?

Fråga: I 5 Mos 11:6–7 och 4 Mos 16:1–35, vad gjorde Datan och Abiram och deras familj för fel?

S: De begick felaktiga handlingar genom att starta ett uppror mot Mose och mot Guds auktoritet. Deras sinne var inte bara lat eller apatiskt; de avvisade aktivt Guds väg och ville överge Mose och återvända till Egypten. Till och med deras hjärtan var på fel plats, inte bara för att de övermodigt ansåg sig vara likvärdiga med Mose, utan också för att de längtade efter att få åka till ”ett land där mjölk och honung flödar”, och de sa att det var Egypten i 4 Mos 16:13. Mose insåg att det inte fanns något han kunde säga eller göra annat än att uppmana dem att gå inför Herren, och det gjorde Mose.

Ibland möter vi svårigheter i livet där vi inte ser hur vi ska kunna göra något åt dem. Men en sak kan vi alltid göra: överlämna dem till Herren.

Fråga: I 5 Mos 11:6, är jorden kvinnlig eftersom jorden öppnade ”sin” mun?

S: Nej. King James-versionen översatte helt enkelt bokstavligt könet på det hebreiska pronomenet. Idag talar vi om havsgående fartyg som ”henne” och om orkaner och tyfoner med kvinnliga och manliga namn, men det betyder inte att de är manliga eller kvinnliga.

F: Vad betyder ”bevattnade den med foten” i 5 Mos 11:10–12?

S: Egypten var Medelhavsvärldens kornbod tack vare den stora floden Nilen och bevattningen. Tydligen syftar detta på en bevattningspump som drevs av någon sorts pedaler. I det utlovade landet kommer de inte att behöva göra det.

F: Vilket ansvar har vi enligt 5 Mos 11:18–22 att undervisa våra egna och andras barn?

S: Guds ord ska läras, delas och efterlevas. Dessa verser ger intrycket att Gud talar till föräldrar och barn som en enhet. Vi bör bry oss om våra barn och deras själar lika mycket som om våra egna. Guds sanning ska vara fritt tillgänglig för dem, på deras nivå. Guds sanning ska förmedlas i ord och visas genom våra liv.

Om ett barn inte har kristna föräldrar och inte går i kyrkan, är vår utmaning hur vi ska dela sanningen med dem. Ett sätt i Amerika är genom ”Backyard Bible Clubs”, där grannbarnen kommer över fem dagar i veckan, 90 minuter varje dag, för att lära sig och ha roligt.

Fråga: I 5 Mos 11:24, när kontrollerade Israel ett så stort område, ända bort till Eufrat?

S: Israel hade sitt största kontrollområde, till och med Damaskus, under Davids och Salomos tid. De bodde dock inte i Syrien ända fram till Eufratfloden; istället betalade dessa länder tribut. Men detta kommer att uppfyllas fullständigt under tusenårsriket.

F: I 5 Mos 11:25 står det att ingen skulle kunna stå emot israeliterna på grund av den fruktan som Gud skulle ingjuta i Israels fiender. Hur kommer det sig då att Israels fiender ibland besegrade israeliterna?

S: 5 Mosebok 11:22 inleds med ett mycket viktigt ord, ”om”, och hela avsnittet i 5 Mosebok 11:23–25 inleds med ett annat viktigt ord, ”då”. Detta är ett av många exempel på ett villkorligt löfte, och när villkoren inte är uppfyllda finns det ingen garanti för att det kommer att gå i uppfyllelse.

Sammanfattningsvis stod den första avsnittet i sammanhanget av ett villkorligt löfte från Gud. När villkoren inte uppfylldes var löftet inte bindande.

Fråga: Varför lade Gud fram en förbannelse för dem i 5 Mos 11:26–28, eftersom Gud älskade dem?

S: Gud använder förbannelser på olika sätt. Förbannelser kan användas som påminnelser, för att få människors uppmärksamhet, som tuktan, som straff och för att förstöra. Eftersom allt vad Gud säger går i uppfyllelse, är förbannelser också Guds sätt att utöva tuktan, straff, dom och vrede.

F: I 5 Mos 11:26–32 kunde förbundet vara både en välsignelse och en förbannelse. Vilka saker kan idag vara antingen en välsignelse eller en förbannelse?

S: Några saker som kan användas till gott eller ont är relationer, pengar, inflytande eller berömmelse.

Relationer: Om du och andra omkring dig i en relation (eller en församling) blir ”varmare” gentemot Gud tack vare ditt inflytande, är det bra. Men om de inte blir det, och du själv blir ”kallare”, då kan det vara dags att gå vidare.

Pengar: En kristen (i Arkansas, om jag minns rätt) vann stort på lotteriet. Han gav omedelbart tio procent av vinsten till kyrkan och behöll resten utan att veta vad han skulle göra med den. Han började gå oftare på barer, sedan på strippklubbar, och blev rånad ett par gånger när han gick till och från sin bil och klubbarna. Hans liv var i dåligt skick, och till slut sa han: ”Jag önskar att jag aldrig hade vunnit på lotteriet.”

Inflytande: Förr i tiden var USA en ”stad på ett berg” som främjade demokrati och mänskliga rättigheter (särskilt under Jimmy Carter). Men sedan dess har USA finansierat aborter världen över och utövat påtryckningar på länder att tillåta aborter. Våra skattepengar, även de från kristna, har använts för att främja och finansiera saker som Gud skulle bli arg över.

Berömmelse: Många människor verkade börja som anständiga människor, men så snart de blev berömda började de behandla andra illa. Det hade varit bättre för dem om de aldrig hade blivit berömda.

En gemensam faktor i alla dessa fall är att när någon mer än något annat ville ha en relation, eller ville äga pengar, inflytande eller berömmelse, så blev det istället dessa saker som ägde dem.

Fråga: I 5 Mos 11:26–32, var finns det ”tredje berget” som representerar att befinna sig mittemellan?

S: Det fanns ingen mellanväg; det fanns inget tredje berg där man kunde hålla sig och få Guds välsignelser utan att behöva ta ansvar. Antingen följde man förbundet eller så gjorde man det inte. Idag är man antingen villig att överlämna sitt liv till Jesus som sin Herre och Frälsare, eller så är man inte det.

F: I 5 Mos 12:1–13:18, vad är en översikt över detta avsnitt?

S: Tematiskt handlar detta avsnitt om tillbedjan som är godtagbar, enande, uppoffrande, glädjefylld, medkännande och konsekvent. Strukturellt sett innehåller avsnittet många upprepningar. Mose berättar inte mycket nytt här; snarare upprepar han medvetet så att de ska komma ihåg när de går in i det förlovade landet och utsätts för frestelser. Här är en grov översikt.

5 Mos 12:1–4 mot avgudar

5 Mos 12:5–14 Ordnad tillbedjan och offer på rätt plats

- 5 Mos 12:15–16 Ni får äta mat som inte är avsedd som offer var ni vill; ni får dock inte äta blod.

5 Mos 12:17–18 Men offermaten måste ätas på den avsedda platsen

5 Mos 12:19 Glöm inte att ta hand om leviterna

5 Mos 12:20 Ät kött var ni vill

5 Mos 12:21 Om tillbedjelsestället ligger för långt bort, får du själv slakta djuret och äta det inom dina stadsgränser.

5 Mos 12:22–25 Du får äta vilket rent kött du vill som inte är ett offer; men inte blod.

5 Mos 12:26–28 Se till att följa detta; ät offren endast på den föreskrivna platsen [inte på några kanaanitiska platser].

5 Mos 12:28–13:18 Tillbed endast Gud; den kanaanitiska tillbedjan är motbjudande

5 Mos 13:1-11 Folket ska döda en person som är en falsk profet, även om denne tillhör den närmaste familjen

5 Mos 13:12–18 Folket ska fullständigt förstöra varje stad som helt och hållet har övergått till falska gudar

När allt kommer omkring, vem är det främst du tillber när du tillber? Är det främst för din egen skull, som ett exempel för andra, eller för Guds skull?

Fråga: Varför var predikan i 5 Mos 12:1–13:18 inte lite mer iögonfallande eller spännande?

S: Predikan är i allmänhet inte främst avsedd att lyssnas på, utan snarare att följas. Det var en gång en ung pastor, nyutexaminerad från prästseminariet, som fick sin första tjänst: att predika i en liten landsortskyrka vid floden. När han lärde känna orten fick han veta att skogsbolag uppströms fällde träd, flöt dem nedströms och samlade in dem vid sågverket nedströms. För att hålla reda på vems timmer som var vems märkte de ändarna på stockarna med respektive företags symbol. Många gånger tog byborna upp några stockar, högg av ändarna och använde stockarna för egna ändamål. Så en av de första predikningarna som pastorn höll handlade om ”Du skall icke stjäla”. Efter gudstjänsten berömde många honom för hans predikan. Men den veckan märkte han att de fortfarande stal virket ur floden. Så nästa vecka höll han exakt samma predikan, förutom att han överallt där han hade använt ordet ”stjäla” bytte ut det mot ”ta upp stockarna ur floden och hugga av ändarna på dem”. Han predikade äntligen på ett sätt som församlingen kunde relatera till. Jag vet dock inte hur länge han var deras pastor efter det.

F: I 5 Mos 12:1 var landet en gåva som Gud gav till israeliterna. Hur kan vi hjälpa oss att komma ihåg att vårt hus eller vår lägenhet, vårt jobb, våra transportmedel, vår mat, vår familj och våra vänner alla är gåvor till oss (och inte en rättighet)?

S: För det första, tacka Gud för dessa saker varje dag. Tacka honom också för vår hälsa och för de farliga situationer som vi undvek; även de svåra tiderna som var lärorika erfarenheter för oss är gåvor från Gud. För det andra, berätta för andra om Guds godhet mot dig och dem.

Fråga: Varför skulle de i 5 Mos 12:3 bränna ner de heliga träddungarna?

S: Träd i sig är varken goda eller onda. Men när träd används i avgudadyrkan, då tjänar träden ett ont syfte för dessa människor. Kanaaniterna hade inte bara enskilda träd, utan heliga träddungar. Gud ville inte att israeliterna skulle blanda sig med andra religioner.

F: I 5 Mos 12:5–14 och 3 Mos 17:3–4, vad är betydelsen av att framtida offer endast ska bringas på en enda plats, som först skulle vara Silo och sedan Jerusalem?

S: Skriften säger inte det, men vi kan se åtminstone tre skäl.

a) Kanaaniterna offrade till hedniska gudar under träd. Hur skulle man kunna skilja ett offer till den sanne Guden från dessa? Varför inte helt enkelt utföra båda typerna av offer på samma plats? Nej, eftersom Gud är helig och inte ville att sitt heliga folk skulle blanda sig med tillbedjan av falska gudar.

b) Det skulle främja gemenskapen mellan israeliterna. De skulle träffa andra från olika städer och stammar och stärka känslan av att vara ett folk.

c) Det skulle bidra till att förhindra splittring om de tillbad tillsammans. Man kan se detta när den upproriske kungen Jerobeam ledde bort de norra stammarna. Han ville medvetet skapa splittring, så han lät dem tillbe på en separat plats. Det kan ha uppfattats av vissa som tillbedjan av den sanne Guden på en separat plats, men det var i själva verket avgudadyrkan av guldkalvar.

Naturligtvis kunde israeliterna äta kött som inte var offerkött var de än ville, och de hade många lokala samlingsplatser, kallade synagogor, för att studera Toran. Bildligt talat kan vi fortfarande be och tillbe var vi än vill.

Fråga: Hur förhåller sig tillbedjan på en ”helig plats” i 5 Mos 12:5–14 till oss idag?

S: Man skulle kunna säga att vi tillber Gud i ett ”andligt hus”, men i 1 Petrusbrevet 2:5 står det att vi själva är det andliga huset. Vad skulle du tycka om att hyra ut en moské eller ett buddhistiskt tempel för kristna gudstjänster? Vad sägs om att ge kyrkan lite mer intäkter genom att hyra ut den för hinduiska och muslimska gudstjänster? 5 Mosebok 12:5–14 visar Guds hjärta och att hans tillbedjan ska vara avskild. Men att använda en icke-religiös byggnad, såsom ett hem eller en allmän offentlig byggnad, skulle vara helt i sin ordning.

På samma sätt bör vi inte ha gemensam gudstjänst med hinduer, muslimer eller för den delen ens satanister.

I vår kyrka kom det en gång några muslimer in och frågade om de kunde få använda ett rum en gång i veckan för att be. En lösning var att sätta upp ett kors i rummet. De muslimska haditherna säger att det är okej att gå till en kyrka så länge det inte finns några avbildningar eller kors där.

Men det är bra att tillbe tillsammans i enighet med andra äkta troende, i deras gudstjänstlokal, vår eller någon annan plats. Även om de skiljer sig från oss i sekundära frågor och mindre saker, så länge de håller fast vid de primära, väsentliga sakerna.

Fråga: I 5 Mos 12:10, Jes 11:10; 28:12; 32:18; 66:1, vad betyder det att Gud ger dem vila?

S: I en mening säger 1 Kungaboken 8:56 att de hade vila när de befann sig i det utlovade landet. Men i en annan mening kommer Guds folk inte att få fullständig vila förrän Jesus kommer tillbaka. I Psaltaren 95:11 står det att de som dog under den 40-åriga vandringen inte skulle komma in i Guds vila. På samma sätt står det i Hebreerbrevet 4:3,5 att de som faller bort inte kommer in i Guds vila, och i Hebreerbrevet 4:11 står det att man ska göra allt för att komma in i den vilan. I Hebreerbrevet 4:8 står det att Josua inte hade gett dem vila. I Mika 2:10 står det att den plats där de befinner sig inte är deras viloplats.

Fråga: I 5 Mos 12:13–14, på vilka sätt kan de som idag är kallade i Guds namn offra till andra gudar?

S: Detta kan ske på ett subtilt sätt; inte genom att öppet vända sig bort från Gud, utan genom att också ha en annan religion ”vid sidan om”. Alla kristna som sysslar med astrologi, tarotkort eller ockultism gör detta. De som försöker kombinera tillbedjan av den treenige Guden med antingen hinduismen, islam eller något annat som uttryckligen förnekar den ende Guden eller att Jesus är Gud gör uppenbarligen detta. Mer subtila exempel är frimureriet, yoga, transcendental meditation, vissa former av psykologi och all religiös lojalitet som inte är underordnad Gud. Men vi kan också göra detta om vi litar på Gud men samtidigt också sätter vår tillit till tur, pengar eller till och med utbildning; det kan också innebära att vi böjer oss för en annan gud.

Fråga: Säger 5 Mos 12:15,22 att israeliterna ibland kunde äta både orena och rena djur?

S: Nej. Det står snarare att ceremoniellt rena och orena människor kunde äta rena djur.

F: Varför kunde de i 5 Mos 12:15–19 slakta en oxe, ett får eller en get var som helst, medan 3 Mos 17:3–6 säger att de var tvungna att göra det vid tabernaklet?

S: 3 Mosebok 17:3–6 gällde de 40 år de tillbringade i öknen. Men nu skulle de övergå till en annan, bofast livsstil i det utlovade landet, och mannat skulle upphöra. Det skulle inte vara särskilt praktiskt om alla människor som var utspridda över landet var tvungna att bege sig till Silo eller Jerusalem varje gång de åt kött.

F: I 5 Mos 12:16,23–25 och 1 Mos 9:4; 3 Mos 7:26–27; 17:10–14 ; 19:26, varför var förbudet mot att äta blod då en så stor sak, och är det förbjudet att äta blod idag?

S: Gud tillmäter uppenbarligen blodet en särskild helighet. Det handlar inte så mycket om att Kain utgöt Abels blod, utan om att Kristus, sett i ett framtida perspektiv, skulle låta sitt blod utgjutas för vår skull på korset. Även om förbudet mot att äta blod finns i Mose lag, går detta förbud tillbaka till före lagen, ända till Noa i 1 Mos 9:4. När Apostlagärningarna 10:11–16 förklarade all mat som ”ren”, gällde det inte blod, eftersom blod inte betraktades som mat. Om blod hade betraktats som en ”mat” som nu var ren, skulle apostlarna inte ha fortsatt att förbjuda att man äter (eller dricker) blod i Apostlagärningarna 15:20, 28–29. Dessutom lärde den tidiga, apostoliska kyrkan att kristna skulle avstå från blod. Naturligtvis är ytterst små mängder blod tillåtna, eftersom judarna enligt 3 Mosebok 17:13 fick äta vilt som de jagat och [snabbt] tömt på blodet ute i fältet.

Fråga: Vilka är de tre frestelserna som demonerna använder sig av i 5 Mos 13:1–18?

S: De använder minst tre, och flera kan användas samtidigt.

Religiöst inflytande (en falsk profet) i 5 Mosebok 13:1–5.

Familje- och samhällspåverkan i 5 Mosebok 13:6–11.

Samhälls- och regeringsinflytande i 5 Mosebok 13:12–18.

Fråga: Ska vi idag, enligt 5 Mos 13:1–16 och 5 Mos 18:10–12, döda trollkarlar, spåmän och alla dem som Gamla testamentet säger att vi ska döda?

S: Nej. Det finns tre punkter att beakta i svaret.

1. Myndighetsutredning: Redan på den tiden kunde man inte bara ta lagen i egna händer och personligen döda någon man misstänkte för detta. I 5 Mosebok 13:14 står det att staden först skulle genomföra en grundlig (och förmodligen officiell) utredning.

2. Endast under teokrati: Israeliterna levde under en ”teokrati” där de som bodde i landet hade ingått ett förbund med Gud, och Toran var lagstiftningen. När gudfruktiga judar, såsom Daniel, Jona, Hesekiel och Nehemja, bodde och reste utanför Israel, där de inte levde under en teokrati, gjorde de inga försök att skada trollkarlar, avgudadyrkare eller andra.

3. Idag lever vi inte under en ”teokrati”. Även om vissa människor, såsom puritanerna, försökte inrätta en teokrati, ger Nya testamentet inga sådana indikationer på att vi bör försöka göra det. Därför bör dagens kristna inte skada omoraliska heterosexuella, praktiserande homosexuella, avgudadyrkare, sektmedlemmar och så vidare. Även om mord, stöld och andra brott fortfarande bör bestraffas idag, är det en uppgift för staten; det bör inte finnas några kristna självutnämnda hämnare. Men inte heller idag bör vi göra sådana saker själva.

Som det står i The Tony Evans Bible Commentary, s. 222: ”Prövostenen för en sann profet är inte hans magi utan hans budskap.” (kursivering i originalet)

Fråga: Vad säger 5 Mos 13:5 om dödsstraffet?

S: Varje argument mot dödsstraffet som stöder sig på Bibeln motbevisas av denna vers. Det starkaste argumentet mot dödsstraffet är endast att det ibland finns människor som felaktigt döms på grund av falska vittnesmål eller att polisen inte bryr sig. Men även för det finns det en lösning. Om någon medvetet anklagar någon falskt, ska denne få det straff som hen medvetet åsamkat den oskyldiga personen.

Här är de brott som ledde till dödsstraff i Gamla testamentet.

Ur The MacArthur Study Bible 1997, s. 270

Fråga: Vad säger 5 Mosebok 13:5 om falska profeter i kyrkan?

S: Även om 5 Mosebok 13:5 visar på allvaret i falska profeter och falsk lära, ska vi inte döda människor som undervisar felaktigt under Nya testamentets tid. Det minskar dock inte allvaret i det de gör, och det är viktigt att de utesluts ur församlingen, såsom framgår av 2 Timoteusbrevet 3:5 ; 2 Johannesbrevet 9–11 och Uppenbarelseboken 2:20–23. På samma sätt bör vi undvika dem som fortsätter att synda, enligt 1 Korintierbrevet 5:5–13 och Matteusevangeliet 18:17.

Gud tar vår tro och vårt utövande av gudsdyrkan på stort allvar, vilket framgår av 5 Mosebok 17:7,12; 19:19; 21:21; 22:21-22,24; 24:7.

Fråga: Varför skulle någon i 5 Mosebok 14:1 raka sitt hår och sedan skära sig själv för de dödas skull?

S: Även om det inte verkar logiskt för dig, så var det logiskt för det forntida folket i Ugarit, vid Syriens kust. De rakade sina huvuden enligt Craigie, s. 229–230, och S.R. Driver, 5 Mosebok, s. 155 och följande. De skar också sig själva i sorg, enligt Coogan, s. 45–46. Här är den ugaritiska texten. ”Han skär i kinderna och hakan, skär upp underarmarna. Han plöjer bröstet som en trädgård; som en dal skär han upp ryggen.” Ugaritisk lärobok, tavla 67 VI, raderna 20–22 ur Elmer B. Smicks ”Israel’s Struggle with the Religion of Canaan” i W. Robert Godfrey och Jesse L. Boyd III, Through Christ’s Word: A Festschrift for Dr Philip E. Hughes, s. 117.

Tyvärr skär även vissa israeliter sig själva för de dödas skull, enligt Jeremia 41:5.

I modernare tider har ett litet antal tolvshiitiska muslimer, till exempel i Iran, Pakistan och Indien, piskor med metall som de kastar över axeln för att skära upp ryggen under Ashura-festivalen, i sorg över Husain, som dödades av sunniter för att han inte underkastade sig den sunnitiske kalifen Yazid I. Vissa människor i Nya Guinea skär bort ett fingerled i sorg. Hur mycket kostar vissa begravningar i västländerna? Kunde de pengarna ha använts till de fattiga eller för att sprida evangeliet?

Ett litet antal romersk-katolska munkar har utövat självpiskning, men det var för sina egna synder, inte för att sörja någon som dött, och det uppmuntrades inte av deras kyrka.

I Nya testamentet, 1 Tessalonikerbrevet 4:13, står det att vi inte ska sörja som resten av världen som saknar hopp.

Fråga: Varför påminde Gud i 5 Mos 14:2 israeliterna så ofta om att de var Guds utvalda, heliga folk?

S: Hur många gånger påminde Gud dem om detta i Gamla testamentet? Enligt The MacArthur Bible Commentary, s. 216–217, var det över 250 gånger. Förutom att bara påminna folket om att ”göra detta” och ”inte göra det”, påminde Gud dem också om deras motiv för lydnad; det berodde på vilka de var. När du idag frestas att synda, läs då i Skriften så att Gud påminner dig om ”vem du är” och ”vem du känner”.

F: Varför ansågs just dessa djur i 5 Mos 14:3–20 vara orena, och inte andra?

S: Det står inte i Skriften. Dessa djur grupperades som land-, vatten- och luftdjur.

Vi kan se att det var ”hygieniskt klokt” att inte äta vissa av dessa djur. Otillräckligt tillagat fläskkött kan orsaka trikinos, otillräckligt tillagat kaninkött kan orsaka tularemi, bottenlevande havsdjur, såsom räkor och krabbor, kan ha parasiter, och asätande fåglar kan bära på fler sjukdomar. Vi vet också att vissa av dessa djur användes i hedniska ritualer. Grisar slaktades i religiösa ritualer hos kanaaniterna, syrierna och hettiterna. Kråkor ansågs heliga av vissa araber. Däremot användes nötkreatur och får i många hedniska ritualer, och de fick ändå äta dessa. Vissa har försökt hitta symbolik i djuren, till exempel att idisslandet är en analogi till att studera lagarna, att grisar är orena, osv. Man bör dock vara försiktig med att tillskriva symbolik till något som Gud inte säger. Det enda säkra svaret är att Gud inte sa det till oss; i själva verket behövde Gud inte säga det till oss. Vi bör ändå lyda Gud, även när vi inte känner till anledningen.

Fråga: I 5 Mos 14:21 stod det att det var fel att äta ett djur som redan var dött – varför var det då tillåtet att sälja det till främlingar? Enligt 3 Mos 17:10,12 fick inte ens icke-israeliter som bodde i Israel äta blod.

S: Djur som dött av sig själva hade inte fått blodet tömt. Att äta ett djur som dött utan att blodet tömts var en mindre allvarlig överträdelse än att äta blod. Medan 3 Mos 17:10,12 säger att en person som äter blod ska dödas, säger 3 Mos 17:15 att den som äter ett dött djur som inte fått blodet tömt måste tvätta sig själv och sina kläder, och han kommer att vara oren fram till kvällen. Ur hygienisk synvinkel är det mindre sannolikt att människor drabbas av sjukdomar om de inte äter ett djur som dött av sig själv, till exempel av sjukdom.

Vid första anblicken kan dessa verser verka föråldrade, men de innehåller en poäng som är relevant även idag. Kristna bör vilja ha lagar som förbjuder alla att göra vissa saker: mord, stöld, våldtäkt osv. Men även om andra saker är syndiga, är det okej att låta andra som vill begå synden göra det. Till exempel: även om det inte är en synd att dricka alkohol, men det är en synd att bli berusad, är det okej för en kristen att arbeta för en livsmedelskedja som säljer alkohol.

Fråga: Varför fick de inte koka en killing i sin moders mjölk enligt 5 Mos 14:21, 2 Mos 23:19 och 34:26?

S: Det var en motbjudande bild: att ta en moders mjölk, som producerats för att föda hennes barn, och koka hennes lilla get i den.

Det finns också belägg för att detta var en kanaanitisk/ugaritisk/syrisk religiös sed som går så långt tillbaka som till 1400-talet f.Kr. Den ugaritiska texten som stöder detta är dock av spekulativ karaktär. Som en sidokommentar kan nämnas att kött med grädde kan bli dåligt snabbare.

Fråga: I 5 Mos 14:22–25, kunde de lösa ut förstfödda djur med pengar, eller kunde de inte det, som det står i 4 Mos 18:17?

S: Fem punkter att beakta i svaret.

1. I 4 Mos 18:15 står det att varje förstfödd av varje slag måste avsättas eller lösas ut med pengar.

2. Att lösa ut med pengar innebär att man betalar pengar och behåller djuret.

3. 4 Mosebok 18:17 preciserar detta genom att säga att förstfödda av oxar, får eller getter inte kan lösas ut med pengar.

4. 5 Mosebok säger inte heller att en oxe, ett får eller en get kunde lösas ut med pengar.

5. I 5 Mosebok 14:24–25 står det att om avståndet är för långt kan man ”byta det mot pengar”, vilket innebar att sälja djuret för pengar, resa till Jerusalem och använda pengarna för att köpa ett motsvarande djur.

Fråga: Hur kunde vanliga israeliter äta sina tionden i 5 Mosebok 14:22–27, när tionden gavs till leviterna att äta?

S: Det finns två tionden. Den första tionden på tio procent var avsedd för leviterna och deras familjer att äta som sitt uppehälle. Den andra tionden, kallad högtidstionden, utgjorde cirka tre procent från en källa, eller tio procent av de återstående nittio procenten vart tredje år enligt The Bible Knowledge Commentary: Old Testament, s. 289–290. Båda dessa motsvarar ungefär samma totala belopp. Både de som deltog i gudstjänsten och leviterna kunde äta den. Det tredje året kunde även änkor, föräldralösa barn och till och med främlingar (dvs. icke-israeliter) äta tiondet, enligt 5 Mosebok 14:28–29.

Josephus och vissa rabbiner tolkade felaktigt detta som en ”tredje tiondel”, men i själva verket är det endast en tillämpning av den andra tiondelen.

Fråga: Är starka alkoholhaltiga drycker tillåtna enligt 5 Mos 14:26 och 2 Mos 29:40, eller är de förbjudna för kungar (Ords 31:4–5) och endast tillåtna för dem som är nära döden, såsom Ords 31:4–7 säger?

S: Eftersom det under normala omständigheter var tillåtet för människor att dricka alkohol, men inte att bli berusade, hur mycket mer lämpligt skulle det då inte vara som ett lugnande medel för människor som står inför döden. Alkohol var inte tillåtet för präster när de gick in i mötes tältet (3 Mos 10:8–10) och kungar bör sträva efter en högre standard, som Ordspråksboken 31:4–5 antyder.

F: Varför skuldsatte sig människor i forna tider, enligt 5 Mos 15:1–3?

S: Det kunde visserligen bero på överdrivna utgifter för alkohol, lyxvaror osv., men det var förmodligen en mindre viktig faktor i forna tider än idag. Färre människor var kanske slösaktiga eftersom de ofta såg vad som hände med andra. Eftersom det på den tiden inte fanns någon sjukförsäkring, livförsäkring, statlig socialhjälp eller sjukvård, eller andra ekonomiska skyddsnät, kunde sjukdom, en olycka som hindrade någon från att arbeta eller mannens död stöta familjen in i skuld. Dåliga skördar, krig eller till och med orimliga skatter från förtryckande härskare kunde på samma sätt orsaka skulder som många inte kunde ta sig ur. Eftersom många ofta inte kunde betala tillbaka sina skulder kunde räntorna vara höga. I Nuzi-tavlorna från norra Irak, skrivna på 1400-talet f.Kr., var räntorna så höga som 50 procent.

F: I 5 Mos 15:1–3, eftersom de var tvungna att efterskänka alla lån till sina israeliska landsmän vart sjunde år, varför efterskänkte de inte också lån till icke-israeliter?

S: Lånen efterskänktes till medisraeliter av medkänsla. Skriften säger inte varför lånen inte efterskänktes till icke-israeliter, men det är inte svårt att se en anledning.

Eftersom israeliterna skulle äga landet i Israel, skulle de utlänningar som befann sig där med skulder vara där av kommersiella skäl eller som hyrda arbetare. Utlänningarna kunde alltid återvända till sitt eget folk.

F: Hur står Gamla testamentet i 5 Mos 15 i jämförelse med andra forntida lagar?

S: Medan en slav skulle bli fri efter sex år enligt 5 Mosebok, kunde en slav bli fri efter tre år enligt Hammurabis lag. Den babyloniska Lipit-Ishtar-lagen säger att en slav kunde bli fri efter att ha tjänat av två gånger sin skuld, eller två gånger sitt inköpspris. Detta verkar definitivt ge ägaren en fördel.

F: Hur förhåller sig 5 Mos 15:1–11 till 2 Mos 23:10–11?

S: Det ”sjunde året”, eller sabbatsåret, är detsamma i båda fallen. Det var det år då åkrarna skulle lämnas oplöjda, skulder efterskänkas och slavar befrias. Se Encyclopedia of Bible Difficulties, s. 149–150 för mer information.

F: Varför ska det enligt 5 Mos 15:4 inte finnas några fattiga bland israeliterna, när 5 Mos 15:11 säger att det alltid kommer att finnas fattiga bland dem?

S: Gud ålade dem en skyldighet att ta hand om alla fattiga bland israeliterna. Men Gud visste att inte alla skulle fullgöra sina skyldigheter och att det alltid skulle finnas fattiga bland dem.

Bibeln är både en bok om ideala mål och om realism; vi ska ha både höga ideal och realism. Om någon har mål men saknar kontakt med verkligheten, är den personens idealism inte särskilt användbar. Att se verkligheten men sakna ideal är inte heller särskilt användbart.

F: Varför verkar Bibeln i 5 Mos 15:12–13 så manschauvinistisk och använder alltid ”han”?

S: På hebreiska använde man aldrig ”han/hon” som man ibland gör på engelska. Precis som på engelska använde man ibland ”han” för att beteckna både ”han” och ”hon”. Ett exempel, både på hebreiska och engelska, är 5 Mosebok 15:13, där det står ”honom”, trots att sammanhanget i 5 Mosebok 15:12 tydligt avser en man eller en kvinna.

F: Står 5 Mosebok 15:12–18 i strid med 2 Mosebok 21:26?

S: Nej. 2 Mosebok 21:26–27 säger att varje slav hade rätt att bli fri om ägaren skadade hans öga eller slog ut hans tand. 5 Mosebok 15:12–18 säger att hebreiska slavar skulle friges under det sjunde året av sin tjänstgöring. Det enda undantaget var hebreiska slavar som älskade sina herrar och frivilligt hade valt att vara deras slavar för resten av livet.

Om herren senare av misstag skadade deras öga eller slog ut deras tand, hade slaven rätt att bli fri, men de tvingades inte att utöva den rätten.

Denna lag är intressant eftersom straffet för herren visserligen verkar milt, men ändå skulle vara tillräckligt för att ta bort alla incitament att misshandla slavar.

Fråga: I 5 Mos 16:5, skulle påsklammet slaktas vid helgedomen eller i hemmet, som det står i 2 Mos 12:7?

S: I Egypten, innan det fanns ett helgedom eller tempel, skulle påsklammet slaktas i hemmet. Efter att ett helgedom hade upprättats skulle lammet slaktas där. Senare, när de bodde i det utlovade landet, firade judarna påsken i Jerusalem.

Fråga: Varför skulle männen inställa sig enligt 5 Mos 16:16–17, medan kvinnor och barn inte nämns?

S: I 5 Mosebok 16:16–17 står det att varje man skulle inställa sig och inte komma tomhänt. Med andra ord var ingen man, som familjeöverhuvud, undantagen från att ta med sig de föreskrivna tiondena och offren.

F: Varför fick judarna inte plantera ett träd för religiösa ändamål enligt 5 Mos 16:21?

S: Tre goda skäl.

1. I 5 Mosebok 16:21 står det helt enkelt att de inte fick göra det, och de var skyldiga att lyda vad Gud sa.

2. Träd ingick aldrig i ett offer till den sanne Guden.

3. 5 Mosebok 12:3 visar att heliga träddungar ingick i dyrkan av andra gudar. Träd spelade en framträdande roll i dyrkan av Baal och vissa av de grekiska gudarna.

Den tredje anledningen är särskilt viktig. Om en handling ingår i en hednisk religion och den skulle

a) frestar dig att dyrka de hedniska gudarna

b) fresta andra att dyrka de hedniska gudarna, eller

c) ge intryck av att du dyrkar hedniska gudar,

då ska du inte göra det.

Fråga: I 5 Mos 17:6, 5 Mos 19:15 och 4 Mos 35:30, är det fel att döma någon för mord om inte två eller fler mänskliga vittnen är närvarande?

S: Kravet på två vittnen gällde både äktenskapsbrott och stöld samt mord, och det är sällan två ögonvittnen som ser ett äktenskapsbrott eller en stöld. Två punkter att diskutera angående användningen av det hebreiska ordet för vittne.

1. 3 Mosebok 5:1 visar att ett vittne inte bara är ett ögonvittne till brottet. Ett vittne är också vem som helst som känner till bevis som kan visa att en person är oskyldig eller skyldig.

2. Ordet för ”vittne” kan också betyda såväl bevis som en person. I 2 Mosebok 22:13 kan till exempel delar av ett dött djur också vara ett vittne. Se Encyclopedia of Bible Difficulties, s. 143, för mer information.

Fråga: Vad betyder det i 5 Mosebok 18:10 att man inte ska ”offra sin son eller dotter i elden”?

S: Detta var en sed hos kanaaniterna att offra sina förstfödda genom att bränna dem till döds, vilket förklaras i 5 Mosebok 12:31.

Fråga: Varför får inte trollkarlar och spåmän leva enligt 5 Mosebok 18:10?

S: För vissa verkar detta vara ett allvarligt straff för människor som inte gör någon fysisk skada på andra. De gör dock andlig skada på andra genom att leda dem till helvetet. Därför var straffet under den teokratiska regeringen i Gamla testamentet detsamma som för avgudadyrkare.

F: I 5 Mos 18:10, står förbudet mot kontakt med det övernaturliga i strid med att det finns profeter i Bibeln, som en ateist hävdade?

S: Nej. Detta är löjligt av två skäl.

1. Även om det hade funnits ett förbud mot ”all” kontakt med det övernaturliga, skulle ingen seriös studerare av Guds ord ha tolkat det som att Gud förbjöd all bön till Honom.

2. Det fanns aldrig något förbud mot all övernaturlig kontakt, som ateisten uppenbarligen föreställer sig. Förbudet gäller snarare spådom och trolldom. Människor ska inte försöka ta kontakt med avlidnas andar, demoner eller änglar. Även om änglar senare visade sig för gudfruktiga människor, såsom Daniel, var det ängeln som tog initiativet till kontakten, inte människan.

Fråga: Profeterades det om Muhammed i 5 Mos 18:17–19, 5 Mos 33:1–2 och 5 Mos 34:10–11, som vissa muslimer hävdar?

S: Nej. 5 Mosebok 18:15–18 säger att Gud skall uppväcka en profet, som de skall lyssna till, likt Mose, ur deras egna led, bland deras bröder. Var Jesus en profet? Lyssnade många judar på Jesus? Var Jesus bland judarna? Var Jesus jude? Muslimer borde inte ha några problem med att hålla med om att denna vers passar bättre på Jesus än på Mohammed. Här är några ytterligare punkter.

a. I 5 Mosebok 33:1–2 står det ”Herren”, och muslimer kallar inte Muhammed för sin Herre. (Alawitiska muslimer och andra ghulat-grupper betraktar Muhammed som Gud, men de är undantag.)

b. I 5 Mosebok 34:10 står det: ”Sedan dess har ingen profet uppstått i Israel som Mose.” Denna gravskrift skrevs, troligen av Josua, långt innan Jesus kom.

c. I 5 Mosebok 34:10 nämns ”ansikte mot ansikte”, och Muhammed sa aldrig att han fick sina ord direkt från Allah, utan genom änglar (Sura 2:97). Jesus kommunicerade direkt med Gud Fadern enligt Johannes 1:18 och andra bibelställen.

d. Nästa vers, 34:11, säger att ingen annan profet utförde sådana fantastiska underverk som Mose gjorde. Muhammed i Koranen utförde i allmänhet inga underverk, förutom att han påstås ha besökt moskén i Jerusalem (vilket kan bevisas inte ha existerat vid den tiden) och delat månen i två delar (vilket ingen annan såg).

e. I själva Koranen står det i sura 29:27 att profetskapet kom genom Isak och Jakob. I Yusuf Alis översättning av Koranen står det: ”Och Vi gav (Abraham) Isak och Jakob, och förordnade bland hans efterkommande profetskap och uppenbarelse,…” Även om parenteserna kring ”Abraham” finns i Yusuf Alis översättning, förekommer inte hela ordet ”Abraham” i arabiskan, och Yusuf Ali ansåg det nödvändigt att lägga till ”Abraham” till det som muslimer betraktar som Guds ord.

f. Slutligen sade Jesu apostel Petrus i Apostlagärningarna 3:22–26 att detta uppfylldes i Jesus. Aposteln Petrus skulle ha varit i en utmärkt position att veta detta.

1. Antingen begick Jesus ett stort misstag genom att tillåta en bedragare som Petrus att i nästan 2 000 år vilseleda människor som försökte följa Gud, och Gud lyfte inte ett finger för att berätta sanningen för folket.

2. Eller så visste Jesus vad han gjorde när han valde Petrus, och Gud rättade inte till något som inte behövde rättas till.

3. Eller så sa Petrus inte det, och Apostlagärningarna förvanskades innan den första omnämnandet utanför Bibeln som vi har av detta med hänvisning till Kristus, vilket var omkring år 138 e.Kr.

Här är de äldsta grekiska manuskripten vi har, med angivna dateringar, av Apostlagärningarna 3:22–26.

Vaticanus [B] 325–350 e.Kr.

Sinaiticus [Si] 340–350 e.Kr.

Bohairisk koptiska [Boh] 3:e/4:e århundradet

Alexandrinus [A] ca 450 e.Kr.

Sahidisk koptisk [Sah] 3:e/4:e århundradet

Ephraemi Rescriptus [C] 5:e

Bezae Cantabrigiensis [D] 5:e, 6:e

Här är översättningar av dessa verser till andra språk:

Armeniska [Arm] 500-talet

Georgiska [Geo] 5:e århundradet

Latin Vulgata [Vg] 4:e till 5:e århundradet

Etiopiska [Eth] 600-talet

Syriska Peshitta [SyrP] 400- till 700-talet

De tidiga kyrkofäderna nämnde denna vers som en hänvisning till Jesus. Några av dem var:

Justin Martyr föddes omkring år 114 e.Kr., även om vissa anser att det var år 110 e.Kr. Hans Första försvarstal skrevs mellan år 138 e.Kr. och hans död år 165 e.Kr. Uppenbarligen måste han ha läst om denna profetia som syftar på Kristus innan han skrev ner den.

Irenaeus skrev mellan 182 och 188 e.Kr.

Tertullianus 198–220 e.Kr.

Origenes 225–254 e.Kr.

Archelaus (262–278 e.Kr.) diskuterar också 5 Mosebok 18:15 och visar hur den hänvisar till Jesus Kristus i Disputation with Manes, kap. 43, s. 219

Chrysostomos (död 407 e.Kr.)

En muslim skulle då behöva hävda att inte bara Justinus hade fel, utan att alla handskrifter i Nya testamentet återgav Petrus ord felaktigt.

Dessutom gjordes översättningar till andra språk mycket tidigt; datumen ovan är inte datumen för de första översättningarna, utan endast datumen för de tidigaste manuskripten som finns bevarade idag. Dessa är värdefulla eftersom de utgör en oberoende överföringskedja, som man kan använda för att korskontrollera de grekiska manuskripten. Överföringskedjan för dessa manuskript, från Afrika till Asien, är helt enig om att Petrus sa att detta syftar på Jesus.

F: Hur kan man i 5 Mos 18:20–22 avgöra om en profet är en falsk profet?

S: Bibeln anger två skäl och visar på två kriterier.

1. Om de förespråkar att man ska tillbe andra gudar, eller profeterar eller undervisar om saker angående Gud som Gud inte har befallt. 5 Mosebok 18:20–21; 1 Johannesbrevet 4:1–3; Jeremia 6:13

Första kriteriet: Om en profet uttrycker sin åsikt om vad den sanne Guden vill, utan att profetera, kan hans åsikter vara felaktiga precis som vem som helst annars. Se till exempel Natans ord till David i 1 Krönikeboken 17:2–4.

2. Om profeten gör en förutsägelse som visar sig vara falsk. 5 Mosebok 18:21–22.

2:a villkoret: Om en profet framför en villkorad profetia och villkoren inte uppfylls. Profetior om dom och undergång är alltid villkorade av att personen eller nationen inte omvänder sig. Se till exempel Jona 3:1–10.

Fråga: Hur ska vi, enligt 5 Mos 19:1–6, hantera det när en person skadar en annan utan att mena det?

S: Å ena sidan bör det inte likställas med uppsåt, eftersom personen inte hade någon illvilja eller avsikt att göra det. Å andra sidan är personen kanske inte helt oskyldig, eftersom hen kanske inte var tillräckligt försiktig. Vad sägs om den tonårige föraren som av misstag dödar någon som korsar gatan medan han kör gatlopp? Eller människor som vet att de är berusade, men tror att de kan ”kompensera” för det och ändå köra bil. I ett europeiskt land brukade det vara så att om man åkte fast för rattfylleri förlorade man sitt körkort – för alltid.

En gång frågade jag en grupp tonåringar i söndagsskolan: om ett litet barn av misstag välter en lampa och krossar den, ska det då få smisk eller inte? Ungefär hälften svarade ja och hälften nej. Det rätta svaret kanske är ”vi behöver mer information”. Om barnet var för slarvigt, eller lekte vilt eller sprang runt i huset med sina syskon, då ja. Men om barnet av misstag snubblade eller blev knuffat, då nej.

Det är intressant att ordet för släkting-inlösare i äktenskap på hebreiska är go’el i Rutboken. Det hebreiska ordet för blodshämnare är go’el haddam, eller i viss mening en släkting-inlösare som skipar rättvisa för den mördade.

Fråga: I 5 Mos 19:14; 27:17; Job 24:2; Ordspråksboken 22:28; 23:10, Jesaja 5:8 och Hosea 5:10 – hur kan människor ”flytta gränsstenar” idag?

S: För ett par decennier sedan fanns det i Texas människor som förfalskade äganderättshandlingar för att ge sig själva äganderätt till mark. Missbruk av lagen, inklusive förfalskade dokument, falskt vittnesmål och mutor, kan få det att verka ”lagligt” när någon stjäl något som tillhör någon annan.

Som en parentes kan nämnas att i senare tider inom romersk rätt var straffet för att flytta en gränssten döden, enligt Keil-Delitzschs kommentar till Gamla testamentet, vol. 1, del 3, s. 399.

Fråga: Varför kunde ett enda vittne anklaga någon i 5 Mos 19:16, när 4 Mos 35:30, 5 Mos 17:6, 5 Mos 19:15 och andra ställen säger att allt måste fastställas av två eller tre vittnen?

S: Idealt sett bör allt fastställas av två eller tre vittnen, med tanke på att ett vittne kan utgöra bevis och inte bara vara en person. Men 5 Mos 19:16 visar att det finns utrymme för att en enda person ska kunna anklaga någon. Med andra ord ska varken den anklagade gå fri bara för att det bara finns ett vittne, eller ska det enda vittnet – som kan ljuga – alltid tro på. Istället bör en noggrann utredning genomföras för att hitta ytterligare bevis eller fler vittnen.

F: Är det inte strängt att i 5 Mos 19:19 straffa ett falskt vittne med samma straff som den falskt anklagade skulle ha fått?

S: Inte alls. En person kan mörda med sina ord lika lätt som med sina händer. Oavsett om de använde sina händer eller utnyttjade illvilligt bedrägeri och rättssystemet, skulle den falskt anklagade ändå ha varit död. Åtminstone vid mord med egna händer förblir offrets rykte intakt. Att mörda med ord förstör personens rykte lika väl som det dödar kroppen.

Som referens säger även den babyloniska Hammurabis lag att den som falskt anklagar en annan för mord ska dödas. Se The Expositor’s Bible Commentary vol. 3, s. 126 för mer information.

Fråga: Varför säger Bibeln ”öga för öga” i 5 Mos 19:21, 3 Mos 24:20 och 2 Mos 21:22–24?

S: De tre hänvisningarna i Gamla testamentet ingår i den straffrättsliga lagstiftningen. Ersättningen och straffet skulle stå i proportion till brottet: varken mer eller mindre. I den enda versen i Nya testamentet uppmanar Jesus de troende att utöva förlåtelse och barmhärtighet istället för ”öga för öga”. Här är de fyra ställena.

2 Mosebok 21:22–24 nämner rättsliga domar, inklusive en domstol, när en man slår en kvinna så att hon föder för tidigt.

I 3 Mosebok 24:20 nämns domen för att skada eller döda andra. Det fanns dock tillflyktsstäder för oavsiktligt dödande och förmodligen också för oavsiktlig skada.

5 Mosebok 19:21 talar om ett falskt vittne, som ska få lida samma öde som hans lögner skulle ha orsakat någon annan.

Jesus sade i Matteus 5:38 att även om ni har hört att det sägs: ”Öga för öga och tand för tand”, så ska vi inte göra motstånd mot den onde utan vända andra kinden till.

Tertullianus var, såvitt vi vet, den förste som besvarade denna fråga i ”Fem böcker mot Marcion”, bok 2, kap. 18 (207/208 e.Kr.), och han påminde sina läsare om att syftet med denna lag var att begränsa våldet. I boken ”What You Know Might Not Be So: 220 Misinterpretations of Bible Texts Explained”, s. 62–63, sägs att detta begränsar hämnden. I ett samhälle utan polis bör hämnden inte vara strängare än den ursprungliga gärningen. Straffet för ett brott begånget mot en fattig person bör vara detsamma som straffet för ett brott begånget mot en rik person.

Dessutom var folket tvunget att lära sig vad rättvisa var innan de kunde lära sig vad barmhärtighet och förlåtelse var.

Fråga: Varför verkar Bibeln i 5 Mos 19:21 så okärleksfull när den lär ut ”öga för öga”?

S: Även om detta handlar om rättvisa och inte om kärlek, måste man förstå rättvisa innan man kan uppskatta barmhärtighet. Om man inte inser att felaktiga handlingar medför allvarliga straff, är det omöjligt att värdesätta förlåtelse för dessa handlingar. Se föregående fråga för att förstå varför detta bud gavs.

Tänk dig för ett ögonblick att människor aldrig hade fått höra talas om ”öga för öga” och att de tre avsnitten i Gamla testamentet där det nämns inte fanns.

I 2 Mosebok 21:22–24 skulle det då inte vara allvarligt att döda spädbarn eller göra abort.

I 3 Mosebok 24:20 skulle det bara vara ett mindre problem att uppsåtligen skada en vuxen.

I 5 Mosebok 19:21 skulle ett vittne som ljög för att försöka få någon orättvist straffad gå ostraffad.

Ett samhälle som har både rättvisa och kärlek är faktiskt ett mer kärleksfullt samhälle än ett som (förgäves) försöker ha kärlek utan ett rättvisebegrepp. Tyvärr är det just det senare som vissa människor tror att samhället kan vara.

Fråga: Varför tillät Gud anfallskrig i 5 Mosebok 20:1–15?

S: Här specificeras inte om det gäller kanaaniter eller icke-kanaaniter. Israeliterna behövde strida för att störta förtrycket från midianiterna, ammoniterna, syrierna och andra.

Detta visar att Gud inte var pacifist i Gamla testamentet, och på samma sätt är han inte emot allt dödande, såsom avrättningar av giltiga skäl, i Nya testamentet i Romarbrevet 13:4.

F: I 5 Mos 20:16–18, skulle israeliterna döda varenda fiende, eller skulle de skona vissa, som det står i 5 Mos 20:11–14?

S: Mellan verserna 11–14 och verserna 16–18 finns vers 15. Vers 15 säger att de föregående verserna gällde städer som låg långt från där de bodde. Vers 16 säger att det följande gäller de kanaanitiska städerna i det utlovade landet.

Fråga: I 5 Mos 20:17, eftersom Gud visste att hiviterna/hettiterna (= gibeoniterna) i Palestina skulle bli Hans trogna tempeltjänare, varför sade Gud då att de skulle utrotas här?

S: Detta är ett intressant fall där Guds uppenbarade vilja skilde sig från hans önskade vilja, men ändå bidrog Guds uppenbarade befallning till att förverkliga hans önskade vilja.

1. Varken hiviterna/hettiterna eller israeliterna fick höra: ”Oroa er inte, hiviterna/hettiterna kommer att skonas”. Gibeoniterna hade samma farhågor som de andra kanaaniterna, men de agerade utifrån sin oro och sökte fred med israeliterna.

2. Sedan ledde Guds försyn, som kom till uttryck genom ett misstag från de israeliska ledarnas sida, till att de skonade gibeoniterna.

3. Gibeoniterna använde sig av bedrägeri och lögner, men Gud är inte begränsad till att använda goda medel för att fullborda sin vilja.

4. Senare i historien blev gibeoniterna trogna tempeltjänare.

Ett andra, mycket liknande fall borde vara bekant för oss idag. Gud önskar att alla ska bli frälsta. Gud vet vilka de utvalda är. Ändå varnar Gud (sanningsenligt) alla för att de kommer att hamna i helvetet om de förkastar Jesus. Å ena sidan har de utvalda inget att oroa sig för, eftersom de skulle bli Guds barn. Å andra sidan har Gud inte sagt vilka de utvalda är.

En tanke att fundera över, när det gäller utvalda och fri vilja, är att ingenting hindrade alla andra kanaaniter från att göra det som gibeoniterna gjorde. Ändå finns det inga uppgifter om att några andra kanaaniter försökte göra detta, eller ens önskade att försöka.

Se diskussionen om 1 Mosebok 20:3–6, 5 Mosebok 20:17; Jeremia 15:6; Jona 3–4; Jona 3:10 och Jona 4:1–2 för mer information.

Fråga: Varför fick de inte hugga ner träden när de belägrade en stad, enligt 5 Mosebok 20:19–20?

S: Om israeliterna segrade skulle avverkningen av fruktträd utarma landet. Om de förlorade skulle avverkningen av fruktträd inte bara drabba de vuxna i deras generation, utan även deras barn och efterkommande. Olivträd är fruktträd och kan leva i tusen år. Gud hade inget emot att de stred, men han ville inte att de skulle förstöra landet. Dessutom spelar träd en avgörande ekologisk roll för att stabilisera jorden och förhindra erosion. I motsats till detta tillämpade egyptierna och assyrierna taktiken med bränd jord. En egyptisk väggmålning visar några soldater som klättrar uppför en stadsmur och andra som hugger ner träden. En egyptisk berättelse om en invasion av Syrien lyder: ”Jag tog bort själva livskällorna, ty jag skördade deras säd och fällde alla deras lundar och alla deras vackra träd. Jag förstörde det.” De sade också att det blev ett land ”där det inte finns några träd”. Se J.B. Pritchards Ancient Near Eastern Texts, s. 240, 276–279, 288, 299–300.

Fråga: Hur hanterade man i 5 Mos 21:1–9 olösliga tvivel i rättsfall, och hur bör vi göra?

S: Vi ser några punkter här. De försökte hitta mördaren. De insåg att det fortfarande var fel.

Att offra betonade att det fortfarande var fel och en synd, även om de inte kunde gripa den som hade gjort det. Detta innefattar ett rättsligt begrepp som saknas i dagens västerländska lagstiftning: gemenskapens synd. Eftersom mordet hade begåtts var den närmaste byn skyldig till mordet, eftersom de inte hade kunnat ställa mördaren inför rätta, och mördaren bodde med stor sannolikhet i byn. Därför offrade byn för sin skuld; de äldste tvättade sina händer för att visa att de inte visste något om brottet eller mördarens identitet, och detta täckte över deras skuld. Leviterna och prästerna utförde inte offret, men prästerna var närvarande för att se till att allt skedde på rätt sätt. Om mördaren senare skulle gripas skulle de naturligtvis fortfarande dömas på samma sätt.

Enligt de hettitiska lagarna låg ansvaret för ett ouppklarat mord först på fältets ägare, och om det inte fanns någon ägare, på den närmaste byn, enligt The Expositor’s Bible Commentary, vol. 3, s. 130–131.

Idag måste vi inse att om domstolen förklarar någon ”icke skyldig”, betyder det inte att personen är oskyldig eller inte skyldig, utan snarare att domstolen fastställt att det inte fanns tillräckliga bevis för att bevisa dennes skuld bortom rimligt tvivel. En kompromisslösning är att ”dela på skillnaden”, som David gjorde med Mefiboset och Ziba i 2 Samuelsboken 19:24–30.

Fråga: Hur ska vi, enligt 5 Mos 21:1–9, hantera osäkerheten kring vem vi ska samarbeta med och vem vi ska lita på i affärsbeslut och andra beslut?

S: Som president Ronald Reagan brukade säga: ”Lita på, men kontrollera.” Om någon är oärlig i små saker, där det ger dem liten vinst, vad hindrar dem då från att vara oärliga i stora saker, som skulle gynna dem avsevärt? När man gör bakgrundskontroller inför anställningar inom finansbranschen, varför vill de då veta din kreditvärdighet eller om du har spelskulder? Det finns en god anledning.

Om jag skulle intervjua någon för ett jobb som kräver stort förtroende, skulle jag fråga dem: ”Om du kunde stjäla en miljon dollar från företaget och visste att du skulle komma undan med det, skulle du göra det?” Deras svar skulle inte vara särskilt intressant, eftersom nästan alla kandidater naturligtvis skulle svara ”nej”. Men då skulle jag fråga dem varför. Deras svar kanske inte skulle vara detsamma som mitt, men de borde ha ett svar – och det snabbt.

Fråga: Hur ska vi i 5 Mos 21:1–9 hantera osäkerhet i beslut i allmänhet?

S: Här är fem förslag.

För det första: med ödmjukhet; allt innebär osäkerheter som ingen utom Gud kan känna till. Var alltid medveten om att du kan ha fel.

För det andra: be. Gud hindrar dig ofta inte från att göra misstag, men han kan hjälpa dig att återhämta dig.

För det tredje: ha beredskapsplaner eller en reservplan.

För det fjärde: Förstå vanliga mänskliga svagheter när det gäller att fatta beslut. Vi har ofta en ologisk benägenhet att föredra ett förväntat utfall som vi vill ska inträffa, eller det alternativ vi hörde först, eller det alternativ som andra tror kommer att bli verklighet.

För det femte: sträva efter självförtroende, inte säkerhet. En framgångsrik aktiehandlare började också investera åt sina föräldrar. Han placerade sina föräldrars pengar i samma aktier som han själv, men med tiden märkte han att de gav en lägre avkastning. Han letade efter orsaken till detta och kom fram till följande: När han trodde att en aktie skulle stiga i värde investerade han först själv i den. Och när han var säker på att risken inte var så stor investerade han sedan sina föräldrars pengar. Men eftersom han var extra försiktig med sina föräldrars pengar tjänade de inte så mycket. Om du väntar på att vara säker innan du fattar ett beslut kan det mesta av vinsten från möjligheten redan ha gått förlorad. Du kan inte överanalysera och vänta på säkerhet om något, men du kan analysera det tillräckligt för att känna dig trygg, samtidigt som du inser att du kan ha fel.

Fråga: Varför fanns det i 5 Mos 21:10–14 dessa lagar om kvinnliga krigsfångar?

S: En soldat kunde ta en kvinnlig krigsfånge till hustru, på ett värdigt sätt, eller inte alls. Denna lag har en högre syn på kvinnor, i skarp kontrast till de typiska sedvänjorna hos de flesta folk, både forntida och moderna.

Det enda stora undantaget var den kinesiske piraten Zheng Yi Saos (1801–1844) flotta på upp till 400 fartyg. De hade omkring 40 000 till 80 000 sjömän. Den kinesiska Qingdynastin bekämpade piraterna men drog sig tillbaka efter att ha förlorat hälften av sina fartyg. Varken kineserna eller portugiserna kunde tillsammans besegra piraterna. Till slut erbjöd regeringen piraterna mark och amnesti om de slutade med piratverksamheten. De accepterade, och båda sidor höll sitt ord. Yi Sao förordnade att alla våldtäktsmän skulle halshuggas. En pirat var tvungen att gifta sig med en kvinna innan han fick ha sex med henne. Att vara otrogen mot sin nya hustru ledde också till halshuggning. För övrigt var Zheng Yi Sao en kvinna.

I forna tider, när en stad stod i begrepp att erövras, kunde kvinnor klä sig i sina finaste kläder för att få en högre status som hustru eller konkubin istället för som vanlig slav. Observera att man kunde göra en tillfångatagen kvinna till slav, men man fick inte ha sexuellt umgänge med henne utan att göra henne till hustru, och man kunde inte göra henne till hustru och sedan till slav.

Att vänta en månad och byta ut de fina kläderna gav kvinnan tid att sörja sin familj, som antingen hade dödats eller som hon troligen aldrig skulle få se igen. En månad skulle säkerställa att mannen verkligen tyckte om henne utan hennes fina kläder, och skulle också avgöra om hon var gravid eller inte. Om mannen nu inte tyckte om kvinnan, kanske för att kvinnan inte tyckte om mannen, var mannen tvungen att släppa henne fri. För att vara helt tydlig står det i 5 Mosebok 21:14 att mannen inte fick sälja henne eller behandla henne brutalt.

I motsats till detta kunde vikingarna på senare tid, när de träffades, byta eller handla med kvinnliga fångar.

I skarp kontrast till Guds lag i Toran tror icke-muslimer felaktigt att muslimska män endast fick ha förhållanden med upp till fyra hustrur (förutom Muhammed, som behövde ett undantag). I Koranen kunde muslimska män istället ha upp till fyra hustrur plus de ”kvinnor som deras högra hand äger”. Dessa var fångar och slavflickor, och en from muslimsk man kunde ha förhållanden med så många av dem som han ville. De var dock tvungna att vänta en menstruationsperiod innan de gifte sig med dem, så att de skulle veta om en son som föddes av fången var deras eller inte.

”…Vi drog ut med Allahs budbärare (må frid vara med honom) på fälttåget till Bi’l-Mustaliq och tog några utmärkta arabiska kvinnor till fångar; och vi åtrådde dem, ty vi led av våra hustrurs frånvaro (men samtidigt) önskade vi också lösen för dem. Så vi beslutade oss för att ha [sex] med dem, men under iakttagande av … Men vi sade: Vi gör något medan Allahs budbärare är bland oss; varför inte fråga honom? Så frågade vi Allahs budbärare (frid vare med honom), och han sade: Det spelar ingen roll om ni inte gör det, ty varje själ som ska födas fram till uppståndelsens dag kommer att födas.” Sahih Muslim, vol. 2, bok 8, nr 3571, s. 732–733.

Bukhari, vol. 3, bok 34, kap. 111, nr 432, s. 237; vol. 5, bok 59, kap. 31, nr 459, s. 317; vol. 8, bok 76, kap. 3, nr 600, s. 391, lär också att det är moraliskt acceptabelt, om än inte alltid önskvärt, att tvinga kvinnliga slavar till sex. Se även Sahih Muslim, vol. 2, bok 8, nr 3371–3376, s. 733; Ibn-i-Majah, vol. 3, nr 2517, s. 506. Sex med slavflickor är tillåtet enligt Ibn-i-Majah, vol. 1, nr 89, s. 52; vol. 3, nr 1920, s. 158; vol. 3, nr 1927–1928, s. 162. Se även Ibn-i-Majah, vol. 3, nr 1851, s. 117.

Fråga: Varför beordrades mannen i 5 Mos 21:15–17 att fördela arvet på detta sätt, istället för att han fick göra vad han ville med sina pengar?

S: 1 Mosebok 27; 48:14 visar liknande exempel. Sönerna kunde i förväg veta vilken andel de skulle få, även om en far kanske tyckte bättre om en hustru än en annan, eller om en son bättre än en annan.

Fråga: I 5 Mos 21:15–16 står det att en far inte ska ge sitt arv till en yngre son och därmed försumma den äldre sonen. Varför gjorde då Abraham, Isak och Jakob just det? Varför utsåg David Salomo till nästa kung, och inte Adonia?

S: När det gäller Abraham, Isak och Jakob kom budet i 5 Mosebok 21:15–16 först efter att de hade dött. Människor är inte skyldiga att följa ett bud som Gud ännu inte hade gett.

I Davids fall gällde lagen personlig egendom, och ett kungarike är inte personlig egendom – även om vissa kejsare och kungar i historien kanske har trott det.

F: Varför lär Gud [påstås] i 5 Mos 21:15 att en man ska älska en hustru och hata den andra? Är detta rättvisa från en biblisk Gud? (En muslim hävdade detta.)

S: Det lär ingenting av det slaget. 5 Mosebok 21:15–16 säger egentligen: ”Om en man har två hustrur, den ena älskad och den andra oälskad, och båda föder honom söner, men den oälskade hustrun har den förstfödde sonen, då den mannen fördelar sitt arv till sina söner får han inte utse sonen till den älskade hustrun till förstfödd framför sonen till den oälskade hustrun.” (BSB) Så om en man älskar den ena hustrun men inte den andra, kan mannen inte ge den son som inte är förstfödd förstföddes rättigheter. Gud säger INTE att en polygam man ska älska en hustru mer än en annan. Men kanske kan denna muslim förklara Muhammeds beteende i detta sammanhang.

När Sauda blev gammal var hon rädd att Muhammed skulle skilja sig från henne, så hon överlät sin tur till Aisha. Abu Dawud vol. 2 nr 2130 s. 572

En annan muslim gjorde på samma sätt. En man hade haft en hustru i många år, som fött honom många barn. Han hade för avsikt att ”byta ut henne” (Majahs ordval), men behöll henne när hon gick med på att avstå från sin tur med honom. Ibn-i-Majah, vol. 3, nr 1914, s. 188.

Fråga: Eftersom förstfödslorätten tillhör den förstfödde sonen enligt 5 Mos 21:15–17, varför var det då Jakob och inte Esau som fick förstfödslorätten i 1 Mos 27?

S: Först två fakta som inte ingår i svaret, och sedan svaret. Jakob köpte förstfödslorätten i 1 Mosebok 25:29–34. Dessutom gjorde Jakob fel när han lurade sin far Isak att ge den till honom i 1 Mosebok 27.

Svaret är att Jakob och Esau levde mer än 400 år innan Gud gav detta bud i 5 Mosebok 21:15–17.

Fråga: Varför var lagen i 5 Mosebok 21:18–21 så sträng att den tillät en far att låta sin son stenas till döds för olydnad?

S: Detta gällde inte enstaka fall av olydnad, utan en envetet vägran att någonsin lyda efter att ha blivit varnad. Denna lag visar hur allvarligt Gud tog att barn skulle lyda sina föräldrar. Men trots att lagen var en sträng varning finns det inga uppgifter om att detta straff någonsin verkställdes. Om sonen först måste varnas skulle han förstås troligen återgå till att lyda.

Märkligt nog behövde föräldrarna inte lägga fram några bevis. Om fadern och modern, som normalt sett älskar sin son, sa detta om sonen, skulle det räcka.

Fråga: Varför fick en avrättad persons kropp inte hänga kvar på ett träd över natten enligt 5 Mos 21:22–23?

S: Det handlade om att ställa ut en avliden persons kropp på ett träd, inte om att avrätta personen på ett träd. Vi har inga uppgifter om korsfästelse förrän perserna, som uppenbarligen uppfann den. Kartagerna/fenicierna och romarna övertog senare metoden från dem.

Efter att brottslingen avrättats ställdes liket ut för alla att se för att skämma ut brottslingen och för att varna folket. Men även avrättade brottslingar beviljades en viss värdighet. De begravdes före skymningen, både för att visa den ära som tillkommer hela mänskligheten och kanske för att hindra vilda djur från att komma åt liket. Josua lät inte liket av kungen av Ai hänga kvar på ett träd över natten i Josua 8:29, troligen därför att Josua kände till detta bud.

Fråga: I 5 Mos 21:23 står det att ”den som hängs på ett träd är under Guds förbannelse”. Skulle Jesus då vara förbannad om ett kors kan betraktas som ett träd?

S: Ett kors skulle bestå av trä från en stam eller stora grenar, så ja, man skulle kunna säga att Jesus hängdes på ett träd. Paulus säger just detta när han citerar denna vers i Galaterbrevet 3:13 och följande. Så ja, det skulle göra Jesus förbannad. Jesus blev förbannad, inte för att han syndade, utan för att betala straffet för våra synder, som det står i Galaterbrevet 3:13.

F: Varför var en man tvungen att återlämna sin grannes djur i 5 Mos 22:1–4, även om han inte tyckte om grannen?

S: Att älska sin nästa som sig själv nämns först i 3 Mosebok 19:18, och det innefattar Jesu gyllene regel: ”Gör mot andra som du vill att de ska göra mot dig” i Matteus 7:12. Det kan vara lätt att älska de grannar man tycker om, men man ska också älska de grannar man inte tycker om. Dessutom hade djuret inte gjort något för att förtjäna att bli försummat.

”Den som hittar något får behålla det” eller ”innehav är nio tiondelar av lagen” är främmande begrepp för Toran. Istället gällde att om man hittade ett djur eller något annat, skulle man återlämna det till ägaren om denne befann sig i närheten och man visste vem det var, annars skulle man förvara det åt ägaren tills denne kom och letade efter det.

Fråga: Varför ska en man enligt 5 Mos 22:5 inte bära kvinnokläder och vice versa?

S: Skriften säger inget om detta. Med tanke på de många andra principerna i både Gamla och Nya testamentet verkar anledningen vara att Gud inte vill att vi ska glömma att män och kvinnor har olika roller i familjen.

F: Är det enligt 5 Mos 22:5 okej för kvinnor att bära jeans och för båda att bära t-tröjor?

S: Några få äkta kristna anser att det inte är okej. De flesta kristna ser dock inget problem med detta. I Bibeln bar både män och kvinnor mantlar och sandaler. Idag är jeans och t-tröjor varken uteslutande manliga eller kvinnliga.

Fråga: Varför fick de inte ta en fågelmamma tillsammans med sina ungar enligt 5 Mos 22:6–7?

S: Skriften säger inte varför, förutom att det var vad Gud befallde. Om man tog ungarna eller äggen som mat och lämnade modern kvar, skulle man kanske få fler ungar eller ägg nästa år.

F: Varför måste man ha en bröstvärn enligt 5 Mos 22:8? (En skeptiker hade svårt att förstå detta.)

S: På ett lättsammare plan har detta att göra med ”människans fall”. Allvarligt talat finns det här ett juridiskt begrepp om skuld till dråp (oavsiktligt dödande) genom vårdslöshet. Det är den vårdslösa personens fel om han dödas eller skadas genom att falla ner från ett tak, men ägaren bär också skuld om han varit vårdslös genom att inte ha vidtagit rimliga säkerhetsåtgärder.

F: Varför ska man inte så olika sorters frön, enligt 5 Mos 22:9?

S: Skriften säger inget om det. Men när man sår samma gröda år efter år, byggs det upp insekter och svampskadegörare som angriper den grödan. Om man växlar mellan olika grödor minskar det angreppen från samma skadegörare och kan förhindra att näringsämnena i jorden utarmas.

F: Varför får man inte, enligt 5 Mos 22:10, spänna en oxe och en åsna tillsammans?

S: Skriften säger inget om detta. Men de kan ofta ha olika styrka och gå i olika takt. Därför handlar detta bud, tillsammans med Ordspråksboken 12:10, om att vara vänlig mot djur.

F: Varför får man inte bära kläder av både ull och linne enligt 5 Mos 22:11?

S: Skriften säger inget om det. Rent praktiskt är ull mycket användbar som isoleringsmaterial som inte påverkas alltför negativt när det blir vått. En möjlig anledning är att samvävning av ull och linne skulle kunna försämra plaggets värde som isoleringsmaterial.

F: I 5 Mos 22:11, får vi bära ull och linne tillsammans idag?

S: Ja. Vi tjänar på det nya sättet genom Anden, inte på det gamla sättet genom den skrivna lagen (Rom 7:6; 2 Kor 3:6–7; ~Rom 2:29). Även om vi fortfarande följer lagens moraliska krav, följer vi inte reglerna om ceremonier, kost och klädsel.

F: I 5 Mos 22:13–21, var prövningen för att avgöra om en kvinna var oskuld lakanet på bröllopsnatten, eller var prövningen för en otrogen hustru att hon skulle dricka bittert vatten, som det står i 4 Mos 5:13–22?

S: Båda stämmer, under olika omständigheter. 5 Mosebok 22:13–21 handlar om tiden före äktenskapet, och 4 Mosebok 5:13–22 handlar om tiden efter äktenskapet. Se When Critics Ask, s. 127, och Haleys Alleged Discrepancies of the Bible, s. 258–259, för mer information.

F: Varför fick kastrerade män inte delta i församlingen enligt 5 Mos 23:1?

S: Skriften säger inget om detta. Men vi vet att vissa präster som tjänade hedniska gudar kastrerades som ett krav för att få vara präster. Andra kastrerades för att tjäna i palats, särskilt för att tjäna kvinnorna. På senare tid kastrerade muslimer som transporterade slavar från Zanzibar och andra platser i Östafrika ofta de manliga slavarna.

Det stod inte att kastrerade män inte kunde tjäna eller tillbe Gud, bara att de inte fick komma in i församlingen, dvs. tabernaklet, och senare förstås templet. Detta var en lemlästning av mannens natur såsom den skapats av Gud.

Men under Nya testamentets tid finns det inget förbud. Alla, oavsett vilka operationer man än må ha genomgått, ofrivilliga eller frivilliga, och oavsett vilket förflutet man har, är välkomna. De enda undantagen är de som undervisar i kätterska läror (2 Johannes 9–11) och de som har obotfärdiga synder och onda handlingar (1 Korintierbrevet 5:2–5, 9–13; 2 Timoteusbrevet 3:5; Uppenbarelseboken 2:20–23).

Fråga: Varför fick en ättling till ett utomäktenskapligt barn enligt 5 Mos 23:2 inte komma in i församlingen ända ner till den tionde generationen?

A: Det hebreiska ordet är tvetydigt. Det kan syfta på någon som är född utanför äktenskapet, eller på någon som är född ur ett förbjudet förhållande eller äktenskap, t.ex. incest, eller så kan det avse båda. I 3 Mosebok 18:16–20; 20:10–12, 14, 17–21 räknas de olika typerna av förbjudna äktenskap upp. Oavsett vilket har Gud rätten att välja vem Han vill ska ingå i Hans församling. Skriften anger inte direkt Guds skäl, men det finns fyra punkter som ger en indikation.

1. Denna och andra verser tycks följa ett mönster. Människor kunde inte komma in i församlingen om de ansågs orena. Detta inkluderar människor som har rört vid ett lik och människor med smittsamma hudsjukdomar. Detta betyder inte att de var moraliskt felaktiga, utan endast att de var ceremoniellt orena.

2. Att vara oren innebar inte att personen syndade, var mer syndig än andra eller ”för syndig” för att få komma in. Till exempel skulle präster (utom översteprästen) begrava sina nära släktingar, vilket skulle göra dem orena. På försoningsdagen var den som förde syndabocken ut i öknen oren på grund av detta, och han gjorde vad Gud hade befallt.

3. Att inte få komma in i församlingen är en skam, inte för barnet, utan för föräldrarna. Att någon är ett utomäktenskapligt barn betyder dock inte att denne inte kan användas av Gud. Perez, en av Jesu förfäder, var Judas utomäktenskaplige son. I Domarboken användes domaren Jefta från Gilead av Gud för att besegra ammoniterna. Jeftas mors bakgrund orsakade problem för Jefta med hans halvbröder, men det utgjorde inget hinder för Gud att använda honom.

4. Denna regel gällde endast för israeliternas församlingar i Gamla testamentet. Under Nya testamentets tid är alla människor som söker Gud, oavsett nationalitet eller omständigheter kring deras födelse, välkomna i Guds församlingar.

Fråga: Varför fick en ammonit eller moabit enligt 5 Mos 23:3 inte komma in i församlingen ända ner till den tionde generationen?

S: Ingen som härstammade från ett förbjudet äktenskap fick komma in, ända ner till den tionde generationen, enligt 5 Mosebok 23:2.

Anledningen till detta är att ett barn skulle vara ”oäkta” inte bara om det föddes utanför äktenskapet, utan också om det föddes ur ett ”olagligt” äktenskap. Gud befallde israeliterna att inte gifta sig utanför Israel. Se diskussionen om 5 Mosebok 23:2 för att förstå varför oäkta barn uteslöts från församlingen.

Om en person var ammonit eller moabit, berodde det inte på att folken hade sitt ursprung i Lot och hans döttrar, utan snarare på att de hyste en sådan fientlighet mot Israel. Det berodde främst på vad ammoniterna underlät att göra och vad moabiterna gjorde. Ammoniterna gav dem inte någon som helst hjälp eller mat när de passerade förbi. Kom också ihåg att kung Balak av Moab anlitade Bileam för att förbanna israeliterna i 4 Mosebok 22–24. Bileam rådde Balak att låta moabitiska kvinnor ligga med israeliska män för att göra israeliterna till en stank i Guds ögon.

Om en person däremot var en av de ”utlänningar som ansluter sig till Herren” (Jesaja 56:6), såsom Rut, då gällde: ”Ditt folk skall vara mitt folk, och din Gud skall vara min Gud.” (Rut 1:16). Det finns inga belägg för att israeliterna inte fullt ut accepterade Ruts omvändelse och byte av medborgarskap. Faktum är att kung David var Ruts sonsons son, enligt Rut 4:21–22, Matteus 1:5–6 och Lukas 3:31–32. På samma sätt säger Jesaja 56:3 också att utlänningar som har förenat sig med Herren inte kommer att uteslutas från Guds folk, även om vissa tolkar Jesaja 56:3 som att det avser ändens tid.

Fråga: I 5 Mos 23:3, var den tionde generationen den tionde generationen räknat från tiden för det förbjudna äktenskapet, eller den tionde generationen räknat från inträdet i det utlovade landet?

S: Det kan vara på båda sätten. Det är dock mer troligt att det avser den tionde generationen från det förbjudna äktenskapet.

Fråga: Varför fick en edomit eller egyptier enligt 5 Mos 23:7–8 inte komma in i församlingen ända ner till tredje generationen?

S: Förmodligen av liknande skäl som att ammoniterna och moabiterna inte fick ansluta sig fram till den tionde generationen. Skriften nämner bara detta, den säger inte varför den Allvetande Guden sa detta. Skälen kan dock vara att edomiterna var närmare besläktade med Israel, och att egyptierna ursprungligen behandlade israeliterna väl.

F: Vad är en sodomit i 5 Mos 23:17?

S: Detta avser en manlig prostituerad, enligt Strongs konkordans, NIV och NET Bible. New King James översätter detta som ”pervers”, och The Interlinear Bible (Jay P. Green) översätter det som ”homosexuell”. BSB översätter det som ”helgedomprostituerad”.

F: I 5 Mos 23:17, fördömdes homosexualitet endast för att den var kopplad till avgudadyrkan, som vissa New Age-anhängare hävdar?

A: Nej, precis som barnsoffer och prostitution fördömdes homosexualitet absolut, oavsett sammanhanget. Detta är ingen isolerad vers, eftersom 3 Mosebok 18:22,24; 3 Mosebok 20:13; Romarbrevet 1:26–27 och 1 Korintierbrevet 6:9–10 också fördömer homosexualitet. Se diskussionen om Romarbrevet 1:26–27 i When Cultists Ask, s. 44, och When Critics Ask, s. 127–128, för mer information.

Fråga: Varför får man enligt 5 Mosebok 23:18 inte ta med vissa personers inkomster till Guds hus för att betala löften?

S: Gud är inte imponerad av människor som ger honom pengar som inte tillhör dem och som de har stulit från andra. På hebreiska var ”hund” (översatt med ”man” i BSB) uppenbarligen ett slanguttryck för en manlig prostituerad. Prostitution av båda könen var vanligt i Kanaan och Fenicien inom Astarte-dyrkan. Men även om något var vanligt, gör det det inte mindre avskyvärt. På liknande sätt kunde David fritt ha tagit den mark där templet skulle byggas, men David insisterade på att betala för marken. På samma sätt var pengar som ”tjänats” (så att säga) eller förvärvats genom onda handlingar inte lämpliga att ge som gåva till Guds hus.

I Lukas 19:1–10, när den korrupta skatteindrivaren Sakkeus kom till tro på Jesus, beslutade han sig för att betala tillbaka till de människor han hade lurat och att ge hälften av sina ägodelar (som huvudsakligen var förvärvade genom bedrägeri) till de fattiga.

Fråga: Hur står 5 Mos 24:1–22 i relation till andra lagar från den tiden?

S: I den babyloniska Hammurabis lag (1755–1750 f.Kr.), lagarna 14 och 22, straffas kidnappning och rån med döden. I den hettitiska lagen beaktades inte arbetarnas rättigheter.

F: Varför skiljer sig denna lära om skilsmässa i 5 Mos 24:1–4 så uppenbart från Mark 10:2–12 och 1 Kor 7:10–16?

S: Jesus besvarade detta i Markus 10:5: Gud tillät skilsmässa eftersom deras hjärtan var hårda. I Gamla testamentet (Malaki 2:16) säger Gud att han hatar skilsmässa.

När vi kan rättfärdiga något som inte strider mot Bibeln, men ändå vet att Gud fortfarande är missnöjd med det, bör vi inte göra det. Rom 14:23 säger att allt som inte kommer av tro är synd, och Jak 4:17 säger att den som vet vad gott han bör göra men inte gör det, syndar.

Fråga: Varför kunde ett par i 5 Mos 24:1–5 inte gifta om sig efter skilsmässan om hon därefter hade gift sig med någon annan?

S: Skriften anger inte orsaken, men verserna i detta kapitel handlar alla om att upprätthålla en helig standard bland folket. Skilsmässa, även om den var tillåten under Gamla testamentets tid, var inte något man skulle ta lätt på. Om en kvinna ”växlade fram och tillbaka” mellan makar skulle det inte se särskilt heligt ut. Det skulle också understryka allvaret i en skilsmässa.

Detta är nästan raka motsatsen till islam, där en skilsmässa kan vara så enkel som att mannen säger ”Jag skiljer mig från dig” tre gånger. Och om det skilda paret ville gifta om sig, kunde de inom islam inte göra det FÖRÄN kvinnan hade fullbordat ett äktenskap med en annan man, och det äktenskapet sedan hade upplösts (antingen genom skilsmässa eller mannens död). I den islamiska världen fanns det vissa män som ”arbetade” som mustahils, en sorts manlig äktenskapsprostituerad. Om ett skilt par ville gifta om sig, betalade de en mustahil för att ingå ett tillfälligt äktenskap med kvinnan under en dag, och därefter kunde de återförenas. Om du undrar så finns det ingen sådan regel för en man. Så om du letar efter en karriär eller ett extrajobb finns det vissa yrkesval som kristna män inte kan välja, även om en muslimsk man skulle kunna göra det. För dokumentation i sharialagstiftningen om mustahils, se Abu Dawud vol. 2 nr 2192 s. 592–593; vol. 2 nr 2302 s. 629, al-Bukhari vol. 7 bok 63 nr 186, 187 s. 136; Ibn-i-Majah vol. 3 nr 1933–1936 s. 165–168.

Fråga: Ska vi, enligt 5 Mos 24:15, betala våra anställda vid slutet av varje enskild dag?

S: Normalt sett behöver kristna arbetsgivare inte göra det. Som en del av den gamla testamentets lag säger 5 Mosebok 24:15 inte att alla arbetare ska betalas varje dag, utan de fattiga och behövande arbetarna som behöver det. Vi bör dock betala våra anställda i rätt tid på deras lönedag och inte hålla inne pengar. Men en viktig tillämpning för idag är att betala människor vad man har lovat och är skyldig, vid den tidpunkt man har lovat; det är att lura dem att fördröja betalningen.

Om man kombinerar denna lära med att man inte ska förtrycka de fattiga (Jakob 5:4), samt att slaveri endast var tillåtet i sju år och att de fick en gåva när tiden var ute, visar detta att det var ett samhälle där man förväntade sig att en fattig person skulle kunna arbeta sig ur fattigdomen. I många samhällen, både då och nu, är det inte möjligt.

Fråga: Varför står det i 5 Mos 24:16 att barn inte ska dödas för sina fäders synder, när de ändå dödades för sina fäders synder – som Sauls söner i 2 Sam 21:5–9 och Davids och Batsebas barn i 2 Sam 12:15–18?

S: Sauls söner var också skyldiga. Efter Sauls och Jonatans död står det i 2 Sam 3:1 att kriget mellan Sauls hus (det vill säga Sauls söner) och David varade länge. Du kan läsa mer om detta i 2 Sam 3 och 4.

I 2 Samuelsboken 21:5–9 var Sauls sju söner de två sönerna till Saul och Rizpa, dotter till Aja, samt de fem sönerna till Sauls dotter Merab. (Observera att det fanns två prinsar som hette Mefiboset; Jonatans son skonades, men Sauls och Rizpas son gjorde det inte.) Saul var trettio år när han tillträdde tronen, och enligt 1 Samuelsboken 13:1 regerade han i 42 år.

När det gäller det barn som föddes av Batseba visar både denna text och moderna erfarenheter att små barn ofta får lida konsekvenserna av andras ondska. Gud kan ta liv efter eget beslut, men i 5 Mosebok 24:16 står det att barn inte ska avrättas för sina fäders synder.

Däremot kunde en son ibland avrättas i stället för fadern enligt lag 230 i den babyloniska Hammurabis lag. Om en byggmästares slarv orsakade ägarens sons död, avrättades alltså byggmästarens son som straff. Perser, makedonier och andra dödade också söner för faderns skull.

Fråga: Varför fastställdes gränsen till 40 piskrapp i 5 Mos 25:3?

S: Skriften säger inget om detta, men utan någon gräns kunde han piskas till döds. Faktum är att under romartiden blev vissa brottslingar som dömts till korsfästelse inte korsfästa, eftersom piskningen var så hård att de dog innan det hann ske. Däremot angav lag 200 i den babyloniska Hammurabis lag en övre gräns på 60 piskrapp. Senare hade assyrierna mellan 40 och 50 piskrapp. I 2 Kor 11:24 fick judarna 39 piskrapp enligt denna vers. Versen säger 40, men judarna gav 39 för säkerhets skull, ifall de skulle räkna fel. När Jesus piskades, piskades han av romarna, inte av judarna, så vi vet inte hur många piskrapp Jesus fick.

På Mose tid utfördes troligen prygelstraff på egyptiskt vis, med en käpp istället för en piska, där den skyldige lades platt på marken och hölls fast vid händer och fötter.

Fråga: Varför fick man enligt 5 Mos 25:4 inte sätta munkorg på en oxe medan den trampade säd?

S: Svaret består av två delar.

Det handlade framför allt om att visa vänlighet mot djuret. En bonde kanske skulle tänka sig att göra det för att hindra oxen från att äta något spannmål. Men principen här är att eftersom bonden drar nytta av oxens arbete, bör oxen få en del av vinsten.

Generellt sett bör en person eller ett djur som arbetar för att skapa nytta få ta del av vinsten. 1 Korintierbrevet 9:9 och 1 Timoteusbrevet 5:18 citerar båda denna vers i sammanhanget att församlingen ska försörja pastorerna, som är till nytta för dem.

Fråga: Varför måste en avliden makes bror gifta sig med änkan enligt 5 Mos 25:5–10?

S: Detta var inte obligatoriskt, eftersom en man kunde vägra och då drabbas av förödmjukelsen att vara en ”osandalad”. Att ha sexuella relationer med sin makes bror medan maken fortfarande lever är naturligtvis äktenskapsbrott, vilket 3 Mosebok 18:16 och 20:21 uttryckligen varnar för. Detta kallas ”leviratäktenskap”, från det latinska ordet levir, som betyder svåger. Denna typ av äktenskap förekom i det samhället av flera skäl.

Det hebreiska ordet för son här, ben, kan betyda son eller barn beroende på sammanhanget. Den grekiska Septuaginta, Josefus och många judiska rabbiner tolkade det som ”barn”, även om vissa judiska rabbiner tolkade det som ”son”. Döttrar ärvde när det inte fanns några söner, som i Zelofhads fall i 4 Mosebok 27:4–8. ”Barn” och inte ”son” är troligen också avsett i 1 Mosebok 38:8–10 och Rut 4:1–17.

5 Mosebok 25:5–10 lär att om en man dog utan barn, var det hans brors ansvar att gifta sig med änkan, och den förstfödde sonen skulle föra den döde broderns namn vidare. Se till exempel 1 Mosebok 38:8–10, Rut 1:11–13 och Rut 3:12–4:10. Boas var inte bara intresserad av att göra det rätta, utan också av att göra det på rätt sätt.

Mycket senare, i slutet av 1600-talet, adopterade ett förmöget men barnlöst par i kolonierna en ung man som skulle ärva deras förmögenhet; med villkoret att han skulle byta efternamn till deras: Pemberton.

För kvinnans del skulle de se till att hon fick ekonomiskt stöd av sin nye make och senare av barnet. I samhället på den tiden fanns det ingen officiell statlig omsorg för äldre.

I det forntida Mellanöstern utanför Bibeln står det också i Nuzi-tavlorna att när en far skaffar en hustru åt sin son, och sonen dör, gifter sig flickan med en annan son. Andra forntida kulturer, såsom hettiterna och assyrierna, tillämpade samma lagar, förutom att assyrierna hade en egen variant. Om en kvinna endast var förlovad med en man och denne avled, var det den avlidnes bror som var tvungen att gifta sig med henne. Leviratäktenskapet kan verka mycket märkligt för västerlänningar, men i många andra kulturer ansågs detta vara naturligt. Enligt Wikipedia praktiserades leviratäktenskapet av skyterna, senare av kurderna, Hsiung-Nu (Xiongnu) i Kina, hunnerna, kirgizerna, karofolket i Indonesien, många somalier, mambilastammen i Nigeria och norra Kamerun, vissa delar av Nigeria, marogolistammen i västra Kenya, zuluerna, shonaerna i Zimbabwe samt dinka- och nuer-stammarna i södra Sudan.

Sedan Nya testamentets tid råder uppfattningen att troende ska ta hand om sina familjer, inklusive släkten, med tanke på det strikta budet i 1 Timoteusbrevet 5:8. Även om det inte förekommer leviratäktenskap bland kristna idag, bör vi ändå också hjälpa släkten ekonomiskt.

Fråga: Varför skiljer sig lagen i 5 Mos 25:5–10 från vad som förväntades av Juda, Onan och Tamar i 1 Mosebok 38?

S: Kom ihåg att Mose lag ännu inte hade givits på Judas tid. Juda ansåg att han hade en skyldighet gentemot Tamar, och han handlade mot sitt samvete genom att välja att inte fullgöra den skyldigheten.

F: Varför säger lagen i 5 Mos 25:11–12 att kvinnans hand ska huggas av?

S: Det hebreiska verbet här indikerar en våldsam handling, inte bara en oavsiktlig sådan. Gamla testamentet handlar mycket om könens värdighet. Till exempel fick kvinnliga fångar inte utnyttjas enligt 5 Mosebok 21:10–14, och en hustru som förlorat sin mans gunst fick inte se sina barns arvsrättigheter inskränkas. Det finns såväl skyldigheter som privilegier. Även i strid finns det gränser som man inte bör överskrida. Detta skulle kunna orsaka bestående skada hos en man, vilket påverkar hans förmåga att få barn och hans äktenskapliga relationer.

Detta är det enda stället i Toran där det förekommer ett straff som innebär att något skärs av. I motsats till detta hade andra lagar i Mellanöstern och den senare islamiska sharialagen andra skäl för lemlästning. I Assyrien kunde till exempel en man få läppen avskuren om han kysste en kvinna på gatan som inte var hans hustru.

Fråga: Varför får man inte använda olika vikter enligt 5 Mos 25:13–15, Ords 11:1; 20:10,23 och 3 Mos 19:35–36?

S: Detta syftar på den onda sedvänjan att mäta spannmål eller andra varor med en lättare vikt när handlaren säljer dem och med en något tyngre vikt när handlaren köper dem. Naturligtvis var det mycket allvarligt om man åkte fast, men det var lika allvarligt i Guds ögon även om man inte åkte fast. Men det förhärligar Gud när man är ärlig, även när ingen på jorden kan se det. Tydligen var detta fortfarande ett problem på Amos tid enligt Amos 8:5.

Fråga: Varför skulle de utplåna amalekiterna enligt 5 Mos 25:17–19?

S: Amalekiterna var ättlingar till Amalek, son till Elifas och sonson till Esau, enligt 1 Mosebok 36:12. Amalekiterna hade smugit sig på Israel enligt 5 Mosebok 25:17–19 och dödat de gamla och svaga eftersläntrarna. Israeliterna stred mot dem i 2 Mosebok 17:8–16 och 4 Mosebok 14:39–45. Saul stred mot dem i 1 Samuelsboken 15:1–3 och David stred mot dem i 2 Samuelsboken 1:1. De dyker upp igen i 1 Krönikeboken 4:41–43 under Hiskia tid.

F: I 5 Mos 26:1–4 skulle folket betrakta sitt land som ett arv. Vilka slags saker är ett arv för oss idag?

S: Ett arv är något man inte förtjänade men som man fått av sina föräldrar eller andra. Det kan vara vårt land, våra lagar, vår mark, vår rikedom, vår tid, vår hälsa, vår kyrka och vårt grannskap. Vi kan värdesätta det, vi bör ta hand om det, men vi bör inte vara arroganta och tro att vi förtjänade det mer än andra.

Som 5 Mosebok 26:2–4 visar bör vi vara tacksamma mot Gud för det. Vi bör också vara kärleksfulla och dela med oss till andra.

Fråga: I 5 Mos 26:2, på vilka sätt kan vi idag inte bara ge till Gud, utan ge de första frukterna till Gud?

S: Om du har varit arbetslös och just fått ett nytt jobb, väntar du då tills du kommit på fötter och har en trygg summa på banken innan du ger till Gud, eller ger du till Gud omedelbart? Motsatsen till detta är när du har en bra investering, till exempel aktier: satsar du allt på den och resonerar att du först ska låta den växa innan du ger något till Gud, eller ger du till Gud omedelbart? Det är naturligtvis okej att donera aktierna direkt, istället för att sälja en del och sedan donera kontanterna.

Du kan ge Gud förstlingsfrukterna av din tid, och inte bara den tid som blir över när du är trött.

Fråga: Varför skulle israeliterna säga detta när de frambärde sina förstlingsfrukter enligt 5 Mos 26:5–10?

S: Att frambära ett offer, av förstlingsfrukterna och tiondet, var inte bara en kommersiell transaktion; det var en handling av tillbedjan. De skulle säga och tänka på dessa saker i sina hjärtan när de frambär sina offer. De skulle minnas vilka de var och varifrån de kom. Det var också en handling av gemensam tillbedjan; folket var samlat och kunde höra andra säga detta.

Fråga: Varför behövde folket i 5 Mos 26:13–16 vittna inför Gud om att de inte själva hade ätit något av sin tionde?

S: Det är uppenbart att Gud redan visste vad de hade gjort och inte gjort. Men detta högtidliga vittnesbörd inför Gud skulle ses av andra och skulle väcka större skuldkänslor om personen ljög om detta inför Gud.

F: Vad är huvudpoängen i 5 Mos 26:16–19?

S: Detta avslutar hela avsnittet med föreskrifter i 5 Mosebok 12:1–26:19. Det sammanfattar på en övergripande nivå Guds välsignelser till folket och de skyldigheter folket har inför Gud enligt det förbund de ingått.

Fråga: Varför ger både de äldste och Mose befallningar till folket i 5 Mos 27:1?

S: Detta är det enda stället i 5 Mosebok där både de äldste och Mose ger folket befallningar. Mose är gammal och kommer snart att dö, och han kommer inte att vara närvarande vid ceremonin. Folket får veta vad de ska göra på bergen Gerizim och Ebal efter att de har kommit in i det förlovade landet, men Mose hade fått veta att han skulle dö innan de kom dit. Som en sidokommentar nämns Mose i tredje person i början av det första talet i 5 Mosebok 1:1,5, i slutet av det första talet i 5 Mosebok 4:41,44, i början av det andra talet i 5 Mosebok 5:1 och i början av det tredje talet här i 5 Mosebok 27:1.

Fråga: Varför skrevs dessa ord ned på ett så framträdande sätt i 5 Mos 27:2–8?

S: De första som gjorde detta kunde höra orden, men detta skulle visas tydligt så att alla kunde läsa dem, både då och i framtiden.

F: Varför förnyade de sitt åtagande här i 5 Mos 27:4–14?

S: Detta är en mycket stor, engångssamling, och de ingick inte ens ett nytt förbund; snarare förnyade de ett befintligt förbund. Detta kan liknas vid ett äldre äkta par som beslutar sig för att genomföra en andra vigselceremoni för att förnya sina äktenskapslöften. Andra exempel på att förnya (inte ingå) ett förbund är när folket återbekräftade Josua, son till Nun, som sin ledare (Josua 24), invigningen av Salomos tempel i 1 Kungaboken 8 och 2 Krönikeboken 5, och i viss utsträckning Hiskias stora påskhögtid i 2 Krönikeboken 30. Det sista var inte en separat förnyelsehögtid, men de offrade många fler offer och firade den i ytterligare sju dagar.

Fråga: När bör vi, enligt 5 Mos 27:4–14, förnya vårt åtagande?

S: Även om en förnyelse av åtagandet inte är obligatorisk, är det i allmänhet bra att genomföra en sådan för att påminna både de människor du leder och dig själv om ditt tidigare åtagande att tjäna Gud av hela ditt hjärta. Specifikt ser vi i 5 Mosebok 27 en förnyelse av åtagandet precis innan de ger sig in på ett viktigt företag, där det skulle finnas en stor frestelse att kompromissa och jaga efter andra gudar, eller vara lat och försöka tjäna Gud halvhjärtat. I 1 Kungaboken 8 och 2 Krönikeboken 5, likt en tempelinvigning, bör vi förnya vårt åtagande när vi inviger en byggnad eller överlämnar ett spädbarn till Herren. Liksom i 2 Krönikeboken 30 med Hiskia kan vi göra en förnyelse när vi, eller de människor vi leder, har slutat att vara hängivna att följa Gud, men har omvänt oss och vill återigen förbinda oss att helt och hållet följa Honom.

Fråga: Varför fick de inte använda järnverktyg när de byggde ett altare enligt 5 Mos 27:5, eftersom järnverktyg skulle ge ett snyggare och mer välskuret resultat än stenverktyg, mjukare metaller eller inga verktyg alls?

S: Skriften säger inget om detta, men vi kan se två skäl. För det första hade hebréerna inga järnverktyg och var beroende av de omgivande folken för att få tag på sådana. Detta var före järnåldern i Mellanöstern. Egyptierna hade haft lyxiga järnverktyg redan tusen år tidigare, men de var sällsynta i Egypten, eftersom de endast tillverkades genom att hamra på meteoritjärn. De kände alltså till järn, men det fanns så få verktyg eftersom de flesta kulturer (med undantag för hettiterna) inte visste hur man skulle göra ugnar tillräckligt heta för att smälta järn. För det andra skulle verktyg av järn (inte stål) ge ett snyggt resultat till en början, men om en del av järnet blev kvar på stenen skulle det rosta och senare göra stenen ful och brun.

Här finns en metafor för oss idag. När vi gör saker för Gud, antingen av själviska motiv eller genom att använda oetiska eller på annat sätt ogudaktiga medel, kan resultatet visserligen bestå, men det förblir med en viss fulhet – paradoxen i vår mänskliga ansträngning att försöka göra saker för Gud utan Guds vägledning eller ens önskan. Tänk på erövrare som hävdade att de erövrade riken eller tog människor till fånga, eller till och med den romersk-katolska inkvisitionen, som hävdade att de gjorde dessa saker ”för Herrens skull”. Ibland föredrar Gud att en person helt enkelt är lat och inte gör någonting, framför att den gör onda saker och hävdar att det är för Hans skull.

Fråga: Vad är det som är betydelsefullt med att israeliterna blev Herrens folk i 5 Mos 27:9?

S: Det finns två aspekter, som båda redogörs för i 5 Mosebok 27:12–13. Eftersom folket var särskilt för Herren skulle Gud särskilt välsigna deras lydnad. Å andra sidan skulle de bli förbannade för att de var olydiga mot Gud, i ännu högre grad än andra folk. Kom ihåg att israeliterna kände till Guds vilja bättre än andra folk på den tiden, och de var ansvariga både för vad de visste och för sitt åtagande att vara Guds folk.

För troende i Nya testamentet säger Jakob 3:1 att inte många bör bli lärare, eftersom lärare kommer att dömas med större stränghet. För icke-troende säger 2 Petrus 2:21 att det är bättre för en person att inte känna till sanningens väg än att känna till den och förkasta den.

Fråga: Varför just bergen Gerizim och Ebal i 5 Mos 27:12?

S: Skriften säger inte det, men vi kan se att dessa två berg låg mitt i landet, med staden Sichem mellan dem. Berget Gerizim låg cirka 28 miles och berget Ebal cirka 40 miles norr om Jerusalem. De låg båda cirka 24 respektive 18 miles väster om Jordanfloden och däremellan fanns ett pass; Sichem låg på den östra sidan av det smala passet, cirka 18 miles från Jordanfloden. Leviterna stod mitt emellan, i Sichem, enligt Josua 8:33.

Vilket berg, Ebal eller Gerizim, kommer du att bestiga? Se Raymond Browns *The Message of Deuteronomy*, s. 23, för mer information.

Fråga: Varför behövde hela folket säga ”amen” här i 5 Mos 27:15–26?

S: Detta betyder INTE bara att de tycker att det är en bra idé eller att de håller med. Snarare innebär det att de avlägger en ed på att de frivilligt underkastar sig denna lag och dess konsekvenser. De bekräftar förbundet både för sig själva och för sina efterkommande.

På liknande sätt användes termen ”amen” för att låta en fördragssignatär avlägga en ed i Esarhaddons Nimrud-fördrag, samt som ett svar från hettitiska soldater. Se Wiseman, *Vassal-Treaties*, s. 26 och *Ancient Near Eastern Texts*, s. 353–354.

Fråga: Varför skulle någon i 5 Mos 27:19 bli förbannad på grund av sina relationer med främlingar, föräldralösa barn och änkor?

S: Detta ingår i ett avsnitt, 5 Mosebok 27:16–19, som handlar om att behandla andra människor orättvist. Denna förbannelse riktar sig mot dem som antingen utnyttjar eller utan anledning skadar främlingar i landet eller andra som inte kan göra sin röst hörd och försvara sig. Skriften anger här inte något särskilt motiv för att göra någon orätt; det kan vara girighet, att man ogillar de fattiga eller icke-medborgare, eller bara för sadistisk nöjes skull; det är fel oavsett motiv. Skriften är här ytterst vag när det gäller exakt vad de är förbjudna att göra. Det behövs inte fler detaljer här, eftersom det täcker allt man kan göra som är orättvist eller ovänligt mot de försvarslösa. Detta är baksidan av ”behandla andra så som du vill att de ska behandla dig”.

Fråga: Varför finns denna förbannelse mot dem som haft sex med djur i 5 Mos 27:21?

S: Enligt Raymond Browns The Message of Deuteronomy, s. 266, var detta ett sätt för en dyrkare att förenas med de hettitiska gudarna.

F: Varför förbannas ett hemligt angrepp i 5 Mos 27:24?

S: Det vore dumt för en mördare eller bandit att attackera öppet, eftersom de då skulle åka fast. Men poängen här är att även om det sker i hemlighet, och det var så hemligt att ingen på jorden någonsin fick reda på det, skulle Gud ändå veta. Stick inte kniven i ryggen på andra.

Fråga: Vilka är de huvudsakliga kategorierna av dessa välsignelser i 5 Mos 28:1–14?

S: Det handlar om jordbruk (28:8, 11a, 11c, 12a), familj (28:11b), ekonomi (28:12b), militär (28:7, 10, 13) och andlighet (28:9).

F: Varför liknar Klagovisorna i 5 Mos 28 detta kapitel så mycket?

S: De skiljer sig mycket åt i stil, eftersom Klagovisorna skrevs tusen år senare i en precis, poetisk stil. Men The Bible Knowledge Commentary: Old Testament, s. 1209, påpekar att det finns femton likheter i innehållet. Detta beror troligen på att författaren till Klagovisorna (troligen Jeremia) medvetet försökte visa att den katastrof som inträffade inte var en slump, utan att Gud medvetet uppfyllde de profetiska förbannelserna i 5 Mosebok 28.

Hela Klagovisorna kan ses som ett svar på frågan i 5 Mosebok 29:24.

Fråga: Varför är förbannelserna i 5 Mos 28:15–68 fyra gånger längre än välsignelserna i 5 Mos 28:1–14?

S: Det var vanligt i forntida överhöghetsfördrag att ha välsignelser och förbannelser i slutet. Det var vanligt att förbannelserna för brott mot fördraget var fler än välsignelserna. Paulus talade om att de som levde under lagen stod under en förbannelse; och detta gällde när de bröt mot lagen. Till skillnad från 5 Mosebok innehöll överhöghetsfördragen dock inga bestämmelser om förlåtelse.

F: Vad är den förvirring som profeteras här i 5 Mos 28:20?

S: Detta ord kan bättre översättas med ”panik”. Man kan se det som en gudomligt framkallad panik. Samma ord används om egyptierna som drunknade i Röda havet i 2 Mosebok 14:23–28.

F: Hur hänger 5 Mos 28:28–40 ihop med undantagen från militärtjänst i 5 Mos 20:5–8?

A: De tre undantagen från militärtjänst gällde om en man just hade planterat en vingård, om han hade förlovat sig med en kvinna eller om han var rädd för att gå ut i strid. I 5 Mosebok 28:30 nämns två av dem, att vara förlovad med en kvinna och att plantera en vingård. I 5 Mosebok 28:39–40 förbannas de olydiga med att de ska plantera vingårdar men inte få njuta av dem. 5 Mosebok 28:28, 34, 65 talar om att de ska drabbas av galenskap, darrningar och panik (förvirring).

Fråga: Varför beslutade Gud i 5 Mos 28:53–57 att de olydiga israeliterna skulle bli kannibaler och äta sina barn?

S: Gud önskade inte detta, men varnade dem för att straffet för olydnad skulle bli en belägring av Jerusalem som var så svår att Han förutspådde att detta skulle hända. Tyvärr inträffade detta faktiskt enligt 2 Kungaboken 6:24–29 och Klagovisorna 2:20; 4:10.

F: Varför profeterades om landsförvisning i 5 Mos 28:64; 4:27?

S: Detta drabbade det norra riket när assyrierna erövrade det år 722 f.Kr., och det södra riket när babylonierna erövrade det år 586 f.Kr. Men detta skulle inte ha verkat alltför chockerande för de första läsarna, eftersom det redan utanför Bibeln var känt omkring 1800 f.Kr. att en erövrare förvisade de erövrade invånarna, vilket Kenneth A. Kitchen nämner i J.B. Paynes *New Perspectives on the Old Testament*, s. 507, och även i Kitchens *The Bible*, s. 120–122.

Fråga: Profeterade 5 Mos 28:68 om ett andra slaveri i Egypten, som muslimen Ahmad Deedat hävdar?

S: Detta är en villkorlig profetia om de fortsatte i sitt uppror. Den profeterar inte om en fångenskap i Egypten, utan snarare att de frivilligt kommer att fly till Egypten. Efter att babylonierna förvisat de flesta judarna till Babylon valde många av dem som blev kvar att fly till Egypten och tog med sig en motvillig Jeremia. I Jeremia 41:11–44:30 finns en utförlig redogörelse för vad som hände.

Senare, när romarna krossade det judiska upproret år 70 e.Kr., efter att romarna erövrat Jerusalem, skickade de 17 000 vuxna judar till Egypten för tvångsarbete och sålde alla som var under 17 år, enligt Josefus bok ”Judarnas krig”, bok 6, kap. 9.2. Omkring år 135 e.Kr. sålde även den romerske kejsaren Hadrian många judar till slaveri, enligt Hieronymus ”Brev till Jer.” 31.

Fråga: Är 5 Mos 29:1–29 en sammanfattning av 5 Mos 28 eller en inledning till 5 Mos 30?

S: Båda, eftersom det kan betraktas som en övergång. Det är en sammanfattning av det föregående och en inledning till det följande. I judiska biblar kallas 5 Mosebok 29:1 istället för 5 Mosebok 28:69.

Fråga: Varför kan inte mirakulösa tecken och under i sig själva leda till tro på Gud i 5 Mos 29:3–4?

S: På grund av människornas syndfullhet och deras skicklighet i att komma fram till alternativa förklaringar behövs Guds självuppenbarelse. Guds folk insåg detta vid den tiden och berättade det för sina barn och barnbarn, som i sin tur berättade det för sina efterkommande. Men ofta lär sig barnen inte av sina föräldrars svårigheter; de insisterar på att själva lära sig av svårigheterna. Johannes 2:18–21; 6:30; 9:40–41; 10:38; 13:7 och andra verser visar samma sak.

Fråga: Hur försöker vissa kyrkobesökare i 5 Mos 29:16–18 ”undandra sig” lydnaden mot Gud?

S: De kanske gör allt rätt utåt sett och lyder Gud på många områden, men det kan finnas ett eller två områden där de felaktigt tror att ”Guds bud gäller inte mig i det här fallet”. Det kan vara en rationalisering att de måste ljuga för att sälja, att de måste vara sexuellt otrogna eftersom de tror att de är i ett dåligt äktenskap, att de måste stjäla eftersom Gud annars inte försörjer dem tillräckligt, att deras dåliga humör eller språk är okej eftersom de tror att det är deras personlighet, eller att de kan göra något i hemlighet eftersom folk inte kommer att få reda på det. Men Gud vet, och Gud har inte ”undantagit” någon från att sträva efter helighet i Honom. Kristus kom inte för att ställa sig på vår sida. Tvärtom kom Han för att vi ska vara Hans egna och stå på Hans sida.

Fråga: I 5 Mos 29:18 och Hebr 12:15, vad är den bitterhetens rot som det talas om här?

S: Människor, även troende, kan bli bittra av många skäl. Det kan bero på aktuella svårigheter, avund mot andra eller generellt sett en vägran att acceptera vad Gud gör. Det kan leda till att man vänder sig till en avgud eller något annat, eller att man bryter ner en barriär mot synd, om man känner att Gud inte bryr sig eller om man är arg på Gud. De viktigaste orsakerna är att man vänder sig bort från Gud (28:20); olydnad (28:15, 20, 45, 58), otacksamhet mot Gud (28:47) och en följd av att man dyrkar andra gudar (28:64; 29:16–17).

Men istället för bara ”bitterhet” står det i hebreiskan och grekiskan faktiskt ”bitterhetens rot”. Bilden här är av en skadlig växt som växer sig större med tiden när den fientliga miljön ger den näring.

Fråga: I 5 Mos 29:18 och Hebr 12:15 – hur blir vissa människor bittra idag, och vad kan vi göra för att undvika att bli så?

S: För det första, var medveten om faran. För det andra, be till Gud att han ska skydda dig från det. För det tredje, besluta dig för att ”dra en gräns i sanden” och bestäm dig för att inte bli så. För det fjärde, håll blicken riktad mot Gud och hans löften. Slutligen, inse att denna värld ändå är tillfällig, och att de svårigheter vi har nu är ingenting jämfört med den glädje vi kommer att uppleva i himlen, som det står i 2 Kor 4:17.

F: Varför skulle Gud i 5 Mos 29:28 utrota sitt olydiga folk och driva dem till ett annat land?

S: Låt oss vända på frågan. Om de var olydiga mot Gud, varför skulle de då tro att Gud skulle vilja att de fortfarande skulle njuta av det land som Han gav dem? Om folket valde att vända sig bort från Gud, kan Gud vända sig bort från dem. Detta hände under exilen. I en annan bemärkelse är vi alla i exil, eftersom mänskligheten förvisades från Edens lustgård.

F: Vad betyder det i 5 Mos 29:29 att de hemliga sakerna tillhör Gud, men att de saker han har uppenbarat är våra för alltid?

S: Här skiljer man mellan två slags kunskap.

1. Hemliga (dolda) saker som Gud inte har uppenbarat för oss. Vi är inte skyldiga att känna till dem eller lyda dem. Vissa av dessa saker kanske vi inte får veta förrän vi kommer till himlen, och andra saker kanske vi aldrig får veta. Men det är okej. Guds tankar och vägar är högre än våra, som det står i Jesaja 55:8–9.

2. Uppenbarade (avslöjade) saker som Gud har uppenbarat och som vi har ansvar för att känna till, lyda och lära ut till våra barn och andra.

Fråga: I 5 Mos 30:1–2 kan vi tycka att israeliterna var oerhört dåraktiga som såg allt detta och ändå vände sig bort från Gud. Men vilka är några saker idag som människor ser hos Gud, men ändå inte drar lärdom av?

S: Tuktan hjälper inte nödvändigtvis någon; det beror på om de tar emot den och omvänder sig. Ibland kan den göra människor ännu mer envisa. Finns det vissa synder som människor fortsätter att begå, även efter att de har sett allvarliga negativa konsekvenser av dem? Inte bara droger och alkohol, utan också när det gäller renhet, ärlighet och att behandla människor väl. Akan och Judas strävade efter materiell vinning. Gideon och Simson dyrkade i princip sig själva.

Fråga: I 5 Mos 30:6, omskärde Gud israeliternas hjärtan, eller var det meningen att israeliterna själva skulle göra det, som det står i 5 Mos 10:16?

S: Det är som att fråga om vi själva är ansvariga för tron, eller om Gud ger oss tron. Det rätta svaret är båda delarna, för oavsett om det gäller frälsning eller hängivenhet till Gud finns det ett samspel mellan Gud och människan. Att Gud omskär våra hjärtan tas också upp i Kolosserbrevet 2:11.

F: Hur talar man till någon som säger att Skriften är för svår att förstå, med utgångspunkt i 5 Mos 30:11–14 och Rom 10:8?

S: Ibland kan detta bara vara en ursäkt: om jag inte kan förstå allt, behöver jag inte följa någonting av det. Men för dem som verkligen har invändningar här finns det tre punkter i svaret.

För det första har Bibeln ”flera nivåer” när det gäller förståelse. Vissa delar är så enkla att ett barn i grundskolan kan förstå dem fullkomligt. Till och med en tredjeklassare kan veta att man kan välja att vilja bli en ”snäll person” eller en ”elak person” när man blir vuxen. Alla kan förstå att Gud skapade allt, att vi alla har syndat, att Jesus dog på korset för vår skull och uppstod från de döda. Vi måste omvända oss och tro på Honom. Andra delar är mycket komplicerade, och högutbildade forskare brottas med innebörden av vissa läror. Till exempel: hur mycket metakunskap (om hypotetiska situationer) har Gud? Hur föddes vi med en syndig natur? När Satan frestade Jesus, var Jesus då felfri? Hur kommer våra kroppar vid uppståndelsen att likna, men ändå skilja sig från, Jesu kropp? Dessutom kan samma bibelställe ibland läsas och förstås på olika nivåer: en grundläggande (men sann) nivå och en djupare (men också sann) nivå.

För det andra bör troende be om insikt från den Helige Ande. Han kan vägleda oss om vilka tolkningar som är korrekta och vilka som är felaktiga. Paulus anspelar på detta när han citerar 5 Mosebok 30:14 i Romarbrevet 10:8.

Slutligen har vi varandra; andra troende, både de som lever samtidigt som vi och de som för länge sedan skrev ner sina insikter och sin visdom.

Fråga: Sa Mose i 5 Mos 30:15–20 att (före Kristus) en person blev rättfärdig genom att lyda lagen?

S: Faktum är att varken Mose eller Bibeln någonsin säger det. Denna text visar på välsignelserna och gemenskapen med Gud som följer av att man lyder lagen, samt förbannelserna för Guds förbundsfolk som bryter mot lagen, men lagen frälste inte. Jesus Kristus gav rättfärdigheten åt alla som har trott, vare sig det var före eller efter Kristus.

Fråga: Varför läggs det så stor vikt vid valet i 5 Mos 30:19 och Jos 24:15–18?

S: De skulle inte bara lyssna och instämma intellektuellt, utan de skulle välja att leva sina liv på ett gudfruktigt sätt, vilket innebar att säga nej till ogudaktiga saker. Det är motsatsen till vissa människor som Paulus nämner i 2 Timoteusbrevet 3:7, som alltid lär sig men aldrig kan komma till kunskap om sanningen. När det gäller evangeliet måste man göra ett val.

F: I 5 Mos 31:1–3, 7–8, hur undviker vi att tro att framgång i tjänsten helt och hållet kan bero på en enda person?

S: Gud löste problemet genom att ta bort Mose. Men innan dess hade Mose förberett Josua att ta över. Idag, när en grupp människor leder, blir det inte någon plötslig chock om en person försvinner. Dessutom bör vi fundera över efterträdarskapet och vem som ska leda verksamheten efter oss. Slutligen är en organisation som leds av äldste mer motståndskraftig än en med bara en enda ledare.

F: Hur var folken i Kanaan enligt 5 Mos 31:3, och finns det några folk som liknar dem idag?

S: Många folk bodde i Kanaans land. Kolonier av hettiter och amoriter kom från Mindre Asien. Några filistéer och havsfolken kom vid den tiden från nordväst. Ett av de mer ovanliga folken var anakiterna. Man har hittat ben som visar att vissa av dem var 10 1/2 fot långa. De flesta kanaaniterna tros dock ha kommit från norra Arabien. Ett folk som lever idag tros vara ”kusiner” till kanaaniterna; de bor i landet Qatar.

Kanaan styrdes av ett stort antal små stadsstater; de hade stor erfarenhet av krig mot varandra. Deras stadsmurar var tjockare än de israeliska stadsmurarna, som byggdes flera århundraden senare. Både de norra och södra delarna av Kanaan betalade tribut till Egypten. Josua besegrade trettioen kungar i båda delarna. Slätterna erövrades dock inte, eftersom kanaaniterna använde stridsvagnar, vilka var effektiva vapen på slätterna.

Kanaaniternas religion var både dekadent och grym. Varje region dyrkade en lokal herre, eller Baal. Kanaaniterna vördade också gudinnan Astarte (eller Ishtar), gudinnan för sex och krig. I en legend skickades hennes make, guden Tammuz, till helvetet av henne (trevlig dam!). Tre ”tilltalande” inslag i denna religion var sex, våld och materialism. De offrade inte bara djur, utan även sina förstfödda barn ”i elden”. Varje tempel försörjde sig delvis genom offer och delvis genom prästinnornas ”heliga” prostitution. Eftersom kanaaniterna hade en mer sofistikerad civilisation och deras religion utan tvekan tilltalade köttet mer än gudsdyrkan, var det en stor frestelse för israeliterna att vända sig bort från den levande Guden.

Det är lätt att se på barnamorden och prostitutionen och förbise en annan verkligt ond sak. I de flesta kulturer finns det några få människor som mördar och ägnar sig åt prostitution, men det stora ondskan är detta: om en kanaanit uppriktigt önskade att söka Skaparen och leva ett gott, moraliskt liv, fick han lära sig att den enda vägen var att döda sin förstfödde och begå otukt. Kan du föreställa dig hur nästan omöjligt det skulle vara att söka en moralisk Gud om den enda vägen du kände till var genom dessa ogudaktiga handlingar?

På grund av kanaaniternas stora synd (1 Mos 15:16) och på grund av frestelsen (5 Mos 7:16) beordrade Gud att de skulle utrotas fullständigt (5 Mos 20:16–18). Vi kan fundera över hur allvarlig synden måste bli innan Gud utplånar ett folk, men vi kan egentligen inte ifrågasätta Guds rätt att göra med sin egen skapelse som han önskar.

Fråga: Varför läggs så stor vikt vid att vara stark och modig i 5 Mos 31:6, 31:7 och Jos 1:6–7, 8–18?

S: Det kan bero på att vissa av oss har en tendens att vara svaga och rädda. Vi ska inte vara arroganta och övermodiga, men vi bör ha förtroende för vad Gud kan göra genom oss. Men det finns en andra anledning. Istället för att vara rädda och panikslagna skulle många fler vilja spela på det säkra och inte skapa vågor. Mot båda dessa tendenser bör troende vara starka och modiga.

F: I 5 Mos 31:7–8, 23; 32:44; 34:9, hur väljer man klokt ut någon som sin efterträdare?

S: Först och främst måste du inse att du behöver välja en efterträdare. Be sedan och fråga Gud. Men du måste ändå granska personen och använda ditt omdöme också. Josua hade tillbringat mycket tid med Mose och i tabernaklet. Han hade visat sitt värde när han och Kaleb var de enda två spionerna som gav en positiv rapport och med tro hävdade att de kunde gå in i landet. Mose hade ofta Josua vid sin sida, så Mose kunde ha tränat honom dag för dag. Så Josua var inte bara utvald, utan han var också förberedd. När Mose här offentligt nämnde Josua blev ingen förvånad.

Fråga: Varför placerades inte denna lag inuti arken i 5 Mos 31:24–26?

S: Denna lag, dvs. Femte Moseboken, placerades bredvid arken. Endast tre saker fanns inuti arken: de tio budorden, Arons stav som slog ut och en kruka med manna. Men denna lag var avsedd att läsas av folket, särskilt av kungarna. Prästerna skulle läsa upp den för folket vart sjunde år, enligt 5 Mos 31:9–10, vid lövhyddohögtiden. Hur många människor läser idag igenom Skrifterna, åtminstone en gång vart sjunde år? Man skulle kunna tro att prästernas uppgift huvudsakligen bestod i att läsa Skrifterna, men då skulle man missa poängen. Snarare skulle prästerna, både genom uppmuntran och genom att föregå med gott exempel, uppmana folket att läsa och lära känna Guds lag; att läsa Femte Moseboken en gång vart sjunde år var en del av detta. I The MacArthur Bible Commentary, s. 238–239, anses dock att det gällde hela Toran, inte bara Femte Moseboken.

Fråga: Vad är det som är intressant med sången i 5 Mos 32:1–44?

S: Det handlar om att ”lära genom sång”. Detta är inte i första hand en lovsång eller en klagosång, utan snarare en undervisande sång som syftar till fostran och profetia, med vissa verser (32:3–4, 8) som prisar Guds karaktär. Det är inte bara vackra ord, utan ett uttryck för Guds vilja och en vägledning för liv och död bland Guds folk. Om någon lärde sig den här sången utantill skulle de få en sammanfattning av lagens betydelse. Till skillnad från moderna testamenten var ett testamente som upprättades på den tiden oåterkalleligt.

Fråga: Varför läggs det i 5 Mos 32:1–4 alltid så stor vikt vid att prisa Gud?

S: Detta förhärligar Gud, men det påverkar också oss. Som C.S. Lewis sa (i Reflections on the Psalms, s. 94–95), kan man inte riktigt njuta av något utan att uppskatta det.

F: Varför nämns här i 5 Mos 32:5 en förvriden och oärlig generation?

S: Det skulle vara en generation som förkastade Guds Messias. Jesus kallade generationen på sin tid för detta i Matteus 17:17. Petrus och Paulus använder också detta uttryck i Apostlagärningarna 2:40 och Filipperbrevet 2:15.

Fråga: Hur påverkade Septuaginta-översättningen saken här i 5 Mos 32:8f?

S: Septuaginta säger: ”När den Högste delade upp folken, när han skilde Adams söner åt, fastställde han folkens gränser efter antalet av Guds söner/änglar.”

F: Vad avses med ”ögonäpplet” i 5 Mos 32:10; Ps 17:8; Sak 2:8?

S: Detta syftar på pupillen, eller ögats centrum. Det betyder något som anses vara mycket värdefullt och som man är mycket fäst vid.

Fråga: Hur ”rör om” en örn i boet i 5 Mos 32:11a?

S: Man måste vara mycket van vid att observera örnar för att förstå detta. Den unga örnungen har det ganska bra i boet; den behöver inte göra någonting och får mat hela tiden. Den vet detta och vill vanligtvis inte förlora något så bra och flyga iväg. Men modern börjar förstöra boet som örnungen befinner sig i, vilket tvingar den unga örnen att börja flyga och klara sig själv. Ibland försöker örnen flyga, glider ner till marken och fastnar där ett tag. Det är okej; föräldrarna kommer att ge mat till den fastnade örnen tills den kan flyga själv.

F: Vilka fåglar bär sina ungar på sina vingar i 5 Mos 32:11f?

S: Endast rovfåglar (det finns 44 arter i Palestina) har vingar som är starka nog för detta. Åtminstone en av dessa, kungsörnen, är känd för att fånga sina ungar i vingarna. De dyker ner under örnungarna och flyger uppåt med dem på ryggen när ungarna lär sig att flyga, enligt National Geographic från april 2001.

Se https://en.wikipedia.org/wiki/List_of_birds_of_Palestine 29 juni 2025 för mer information.

Fråga: I 5 Mos 32:15; 33:5; 33:26 och Jes 44:2, vem är Jeshurun här?

S: Detta är en metafor, och Jeshurun är ett smeknamn för Israel, som betyder ”den upprätta” eller ”den rättfärdige”. Tanken är att Israel ursprungligen behagade Herren. Men precis som ett välnärd djur kan sparka mot den ägare som matar det, är detta en poetisk profetia om att Guds folk Israel skulle vända sig mot Gud. De skulle tillbe andra gudar, som i själva verket var demoner enligt 5 Mosebok 32:16–17.

F: Varför växer vissa barn till troende upp och vänder sig bort från Gud, enligt 5 Mos 32:15?

S: Det kan finnas en rad olika orsaker.

Frestelsen att följa andra saker. Detta inkluderar att lockas av en romantisk vän, make/maka eller andra familjemedlemmar.

Materialism

Stolthet och arrogans

Inkonsekvens och hyckleri hos troende som de har sett.

Rädsla och förföljelse

Apati till följd av välstånd. Här finns en lärdom: välstånd kan vara en farligare prövning än svåra tider.

Bakom de flesta av dessa ligger två frågor som de inte bekräftar på ett positivt sätt: ”Räcker Gud?” och ”Är Guds väg den bästa vägen?”

Fråga: Varför är Herren i 5 Mos 32:12,16 så upprörd över främmande gudar?

S: I 5 Mosebok 32:16 står det att det väcker Guds svartsjuka. Precis som en man eller kvinna kan känna svartsjuka om deras make eller maka har en affär, känner även Gud svartsjuka när människor vänder sig till andra gudar. I vers 16 kallar Gud också deras tillbedjan för avskyvärdheter. I viss mening är jorden ett slagfält där demonerna kämpar mot Gud. Målet eller ”priset” är att få människor som är lojala mot demonerna och som tror på, följer eller dyrkar demoner.

En gång när jag spelade i skolans basketlag satte jag det avgörande skottet. Det var nämligen en hoppboll, och domaren ställde upp oss av misstag baklänges. Jag tippade bollen, fick tag i den och sköt. Den gick i, men tyvärr hamnade den av misstag i motståndarlagets korg. Ännu värre var att vi förlorade matchen med en poäng. Jag skämdes så mycket. En av basketens outtalade regler är: gör inte poäng åt det lag som är mot dig. Det är ungefär som att tillbe främmande gudar.

Fråga: I 5 Mos 32:21, syftar ”det dåraktiga folket” här på förislamiska araber, som muslimen Ahmad Deedat hävdar?

S: Detta kan också översättas med ”ett folk som är långsamt att lära”, men oavsett vilket finns det ingen anledning att anta att detta avser just araber mer än hedningar i allmänhet. Närmare bestämt var de tidiga kristna som inte hade judisk bakgrund huvudsakligen hedningar från Romarriket. Araberna utgjorde inte någon särskilt folkrik folkgrupp.

F: I 5 Mos 32:28–33, hur kan dåligt omdöme vara en synd som leder till undergång?

S: När man inte kan skilja mellan rätt och fel, vare sig på grund av rädsla, påtryckningar eller risk för förlust, kan man inte vägleda andra. När man inte ens själv vet vad som är rätt och fel, kan man falla för vad som helst. All okunnighet är inte oskyldig. En del beror på en medveten ansträngning att strunta i om något är rätt eller fel.

Bildligt talat skulle de onda människorna ha gott om vin, men de insåg inte själva – eller så insåg de det men brydde sig inte – att deras vin var ormgift. Människor idag ägnar sig åt saker som droger, berusning och rökning, så att de själva förgiftar sina egna kroppar.

Fråga: Var Mose vrede i 5 Mos 32:48–52 en ”dödssynd” enligt 1 Joh 5:16–17, eftersom han straffades med att dö innan han kom in i det förlovade landet?

S: Nej, detta skiljer sig i grunden från Ananias och Safira (Apg 5:1–11), vissa troende som tog nattvarden på lättvindigt sätt (1 Kor 11:31, 32), Koras uppror (4 Mos 16) och Akans synd (Jos 7:16–26). De andra dog omedelbart, medan Mose levde i många år innan han dog. Moses synd var endast en synd till döden i den meningen att Adam, Eva och vi alla kommer att dö som en följd av synden.

Fråga: Hur långt kunde Mose se från berget Nebo i 5 Mos 32:49?

S: Berget Nebo låg 2 700 fot över havsnivån och 4 000 fot över Döda havet. En klar dag kan man därifrån se norrut till Galileiska sjön och söderut till Döda havet.

F: I 5 Mos 32:50 står det att det finns liv efter döden – vad betyder då ”samlades till ditt folk”?

S: Det betyder helt enkelt att Mose förenades med de israeliter som redan hade gått bort. Med andra ord: Mose dog.

Fråga: I 5 Mos 33:1–29, när och hur ska vi uttala välsignelser över andra idag?

S: Vi bör välsigna andra människor genom att ta hand om dem och visa dem kärlek, men det är inte det som avses här. Det finns tre sätt.

Be för dem (när de inte är närvarande): Hur ofta ber du för din familj, människor i församlingen och icke-troende?

Ge dem uppmuntrande ord: Stärk dem med en vision om vilka de skulle kunna bli, och förhoppningsvis, vilka de håller på att bli. Uppmuntra dem att hålla ut och sträva efter kärnan i Guds vilja, inte bara snudda vid ytterkanterna. Påminn dem om att Guds väg är den bästa vägen. I slutändan finns det inget som heter ”framgångsrik synd”. Mose välsignelser var en kombination av böner, lovsånger, profetior och befallningar.

Be för dem så att de hör det: Förutom att be tillsammans med dem, be också över dem, så att Gud må välsigna dem med det som verkligen är viktigt: kunskap om Honom själv, en välgrundad tro och att Guds kärlek må flöda över i deras liv.

Fråga: I 5 Mos 33:2, syftar Guds strålglans tillsammans med 10 000 heliga på att Muhammed erövrade Mecka, som den muslimske Ahmad Deedat hävdar?

S: Nej. Även om armén från Medina var omkring 10 000 man stark, är det den enda likheten här. Paran låg i Edom, i dagens Jordanien, och det var inte någon framträdande plats i Bibeln. Både Mecka och Medina ligger långt söder om Paran, så detta är en ”tolkning” på flera hundra mil, för att uttrycka det milt.

F: Varför nämns inte Simeon i denna profetia i 5 Mos 33:6–27?

S: Skriften säger inget om detta, men i framtiden skulle Simeon gå samman med Juda och förlora sin identitet som en stam med eget land, enligt 1 Krönikeboken 4:24–42.

Fråga: I 5 Mos 33:6, står det på hebreiskan ”låt” hans män vara få eller ”låt inte/eller låt inte” hans män vara få?

S: Det kan översättas på båda sätten. Septuaginta var en ganska tillförlitlig grekisk översättning av de fem första böckerna, och där tolkades det som ”må han vara många till antalet”.

Fråga: Varför är det just Ruben som Mose i 5 Mos 33:6 säger att hans folk inte ska vara få?

S: Många välståndsprofetior gavs till andra stammar, men inte till Ruben. Skriften säger inget om detta, men vi kan se en anledning. Stammarna Ruben, Gad och halva Manasse bad om land utanför Kanaan, på östra sidan av Jordanfloden; Ruben var den sydligaste av de östra stammarna. De fick vad de bad om, på villkor att de lovade att hjälpa de andra stammarna att erövra sitt land. Såvitt vi kan se höll dessa stammar sitt löfte. Men Jordanfloden var naturligtvis mycket svår att passera under större delen av året, och de östra stammarna var utsatta för edomiterna, moabiterna, ammoniterna, syrierna och araberna. Det fanns tillräckligt med mark i Kanaan, och det var inte klokt av dessa stammar att be om mark utanför Kanaan som var svårare att försvara. Kanske frågade de sig, när de såg att de kunde leva på denna mark: ”Varför gå längre?”

Det finns många idag som, när de ser att något inte är dåligt, också frågar: ”Varför gå längre?” Om du inte grovt avviker från Guds vilja, vill du då befinna dig i ett tillstånd av ”varför gå längre”, eller vill du befinna dig mitt i Guds vilja för dig? En god anledning att gå vidare var att de riskerade att bli bortföra; både militärt och andligt. Faktum är att man vid Davids tid inte längre hör talas om de två och en halv östra stammarna. På samma sätt, om du vandrar med Gud men befinner dig i en utsatt situation, kanske på grund av frestelser, ska du – istället för att fråga ”varför gå vidare” – förändra dina omständigheter eller ta dig bort från den platsen.

Fråga: Vad säger denna välsignelse i 5 Mos 33:7 om Juda?

S: Detta var en välsignelse som handlade om makt, men den skiljer sig från välsignelserna om makt till Gad och Dan i 5 Mosebok 33:20–22. Denna välsignelse över Juda fokuserar uteslutande på att Gud ger makt och hjälp för att skydda Guds folk.

F: Eftersom Judas kungadöme inte nämns i 5 Mos 33:7, visar detta att texten skrevs efter att de norra stammarna hade brutit sig loss, som den skeptiska boken Asimov’s Guide to the Bible på s. 206 hävdar?

S: Nej, det vore lika giltigt att säga att man inte skulle nämna Judas kungadöme om det var före David och det förenade riket, som det vore att säga att det var efter tiden för det förenade riket. Eftersom detta faktiskt var välsignelser från Mose fanns det inget behov av att varken nämna eller utelämna Judas kungadöme.

F: Vad säger 5 Mos 33:8–11 om Levi och lojalitet?

S: Efter händelsen med guldkalven tog leviterna till svärd, i lydnad mot Guds befallning, och dödade sina egna landsmän. Lojalitet mot Gud och lojalitet mot de andra israeliterna skulle normalt sett vara samma sak, men när de stod i konflikt valde leviterna att vara lojala mot Gud. Levi blev förbannad med att bli utspridd i Israel. Detta är dock ett exempel på hur en förbannelse förvandlas till en välsignelse.

Vi kan vara lojala mot Gud, vårt land, en president, kyrkan, familjen, ett företag, vänner osv. Förhoppningsvis finns det ingen konflikt eller motsättning i lojaliteten mot alla dessa. Men när det finns det måste vi se till att vår högsta lojalitet ligger hos Gud, framför landet, kyrkan, familjen, företaget eller vännerna.

Fråga: Vad säger 5 Mos 33:12 om Benjamin och trygghet?

S: Vissa människor tänker på säkerhet hela tiden. Vissa bor i områden där de måste tänka på säkerhet större delen av tiden, till exempel i ett krigshärjat land. Men du kan finna ro i vetskapen om att Gud vakar över dig. Det finns inget löfte om att kristna aldrig kommer att lida eller dödas. Men du kommer inte att dö förrän Gud vill ta dig hem.

Det finns en berättelse om ett flygplan som hamnade i en storm och resan blev mycket turbulent. Alla verkade rädda utom en äldre dam. De frågade henne varför hon inte var rädd, och hon svarade att hon visste att hon skulle få träffa sin son. Hennes son befann sig i den stad där de skulle landa. Men hon hade en annan son, en troende som hade gått bort. Hon sa att hon inte visste om de skulle landa säkert eller inte, men hon visste att hon, oavsett utgången, skulle få träffa sin son.

Fråga: I 5 Mos 33:16, ska detta vara Guds nåd som fanns i ”Sinai” eller ”busken”?

S: Eftersom vokaler ursprungligen inte skrevs ner är ordet ”SN”, vilket kan betyda antingen berget Sinai eller en buske (som i den brinnande busken). Oavsett vilket är poängen densamma. Vänd blicken mot Gud, som uppenbarade sig på ett övernaturligt sätt, vare sig det var i den brinnande busken eller på berget Sinai.

F: Vad betyder löftet till Aser i 5 Mos 33:25: ”Må din styrka motsvara dina dagar”?

A: Aser kommer att avsluta sitt liv på ett gott sätt; de kommer att vara starka så länge de finns kvar på jorden, istället för att fortsätta bli svagare och svagare. Vi kristna idag står inför ett val när vi åldras; vi kan bli fysiskt och mentalt svagare. Men förhoppningsvis kommer vi alla att ha ”styrka som motsvarar våra dagar” andligt sett. Vi bör sträva efter att ”avsluta på ett gott sätt”, istället för att bli andligt svagare när vår omgivning och våra omständigheter förändras. Vi måste medvetet sträva efter att lämna ett arv efter oss och avsluta på ett gott sätt.

F: I 5 Mos 33:18–19, vilken sorts välsignelse är detta för Sebulon och Isaskar?

S: Dessa två stammar befann sig längst i norr, och Aser låg alldeles intill kusten, från strax norr om Tyros söderut till dagens Tel Aviv. Det berg som nämns är troligen berget Tabor, som skiljer Sebulon och Isaskar åt. Förutom att offra rättfärdiga offer gällde detta materiellt välstånd. Mellan Libanons skogar och genom att smälta in bland fenicierna blev de mycket välmående; men på bekostnad av sitt andliga liv. Vid Davids tid talades det inte längre om Aser eller Sebulon; en stor del av stammen ingick i Fenicien. Faktum är att arkitekten bakom Salomos tempel, Hiram, enligt 1 Kungaboken 7:13–14, var av Naftali på sin mors sida och av Tyros på sin fars sida. I 1 Kungaboken 9:10–12 gav Salomo faktiskt bort 20 byar i Galiléen till Hiram, kungen av Tyros. Man kan säga att det bara var 20 byar, men det borde inte ha varit några byar alls. Salomo byggde sitt tempel med hjälp av en viktig vänskap i världen. Den vänskapen hade sitt pris: att skänka bort 20 städer tillhörande Guds folk till en hednisk kung. Det hade varit bättre om templet inte hade sett så vackert ut, utan att man behövde skänka bort Guds folk till hedendomen.

Fråga: Vad betyder profetian i 5 Mos 33:20–23 om stammarna Gad och Dan och en styrka som en lejon?

S: Dessa stammar var krigare, och det profeterades att de skulle bli mäktiga krigare. Som en parentes är ”Bashan” den bördiga regionen nordost om Kanaan dit Dan vandrade. Det är också besläktat med det ugaritiska ordet basan, som betyder huggorm. Denna profetia skiljer sig mycket från välståndsprofetian för Sebulon och Isaskar som nämns före dem, eller Aser som nämns efter dem. Gud skulle skänka Gad och Dan framgång. Dessa stammar bestod dock inte, utan assimilerades. Det räcker inte att vara en duktig krigare; man bör också vara försiktig med vem man kämpar för. Det har sagts att andra världskriget vanns tack vare västeuropeisk beslutsamhet, amerikanskt stål och ryskt blod, eftersom Ryssland relativt sett led betydligt fler dödsfall än Amerika eller västvärlden. Men kanske hade det inte blivit så många förluster om de inte hade inlett andra världskriget på fel sida, genom att hjälpa Nazityskland.

Fråga: I 5 Mos 34:1–12, hur kunde 5 Mos ha skrivits av Mose, eftersom hans död nämns där?

S: De flesta kristna anser att de två sista kapitlen i 5 Mosebok skrevs ned efter Mose död. Mose skrev troligen inte om tiden efter sin egen död, eftersom det i 5 Mosebok 33 står ”han sade” (tredje person) i 5 Mos 33:2, 7, 8, 12, 13, 18, 20, 22, 23, 24. Det var dock vanligt att människor skrev om sig själva i tredje person. Oavsett vilket kan åtminstone kapitel 34 ha skrivits av författaren till Josua eller av Josua själv.

F: Hur kunde Mose i 5 Mos 34:1–2 se ”hela” landet?

S: När någon fick ett land i sin ägo, till exempel genom köp, brukade man formellt ”besiktiga landet” som man skulle ta i besittning. ”Hela” betyder här inte varje enskild kvadratfot (inte ens marken på andra sidan varje berg och varje byggnad). Det betyder snarare att Mose såg landet som en helhet.

Fråga: I 5 Mos 34:4, hur reagerar du när Gud låter dig se något på avstånd men inte få vara en del av det?

S: Ibland gör Gud detta för att tukt oss, ibland för att skydda oss, ibland dröjer det, och ibland ser vi inte anledningen. Ibland kan Gud ge oss något, till exempel ett arv, men vi får det först senare, även om vi kanske vill ha allt nu. Oavsett vad bör vi inte vara bittra, utan inse att det Gud gör är det bästa för Hans ära.

Precis som vi kunde Mose se tillbaka på sitt liv och på folket med en blandning av framgång och besvikelse, med glädje och smärta.

Är det då sant att Mose aldrig kom in i Kanaans land? Kanske är det inte sant, eftersom Mose och Elia talade med Jesus på Förklaringsberget i Matteus 17:1–3. Även om berget inte specificeras, så om det låg i Kanaan kom Mose trots allt dit till slut.

Fråga: Varför begravdes Mose på en hemlig plats enligt 5 Mos 34:5?

S: Moses klättrade ensam upp på berget Nebo, så ingen människa såg var han dog. Skriften säger inget om detta, men det finns två hypoteser.

Den judiske författaren Josefus sade att om platsen hade varit känd, skulle israeliterna kanske ha gjort en avgud av Mose kropp. Se ”1001 Bible Questions Answered”, s. 311, för mer information om detta.

I Judasbrevet 9 står det att ärkeängeln Mikael och Satan stridde om Mose kropp. Det kan ha något med detta att göra, eller med att Mose senare skulle uppenbara sig för Jesus vid förklaringen.

Fråga: Hur kunde Mose i 5 Mos 34:7 vara 120 år gammal och ändå vara stark och ha gott syn?

S: Gud kan bevara ungdom, och Gud kan till och med återställa ungdom, vilket Job 33:25, Psalm 103:5 och möjligen Psalm 110:3 visar.

F: I 5 Mos 34:7, var Mose lika stark som i sin ungdom, eller kunde Mose inte längre gå ut och in som det står i 5 Mos 31:2?

S: Moses var stark, precis som när han var yngre. Men som det också står i 5 Mosebok 31:2 hade Moses förlorat en del av sin rörlighet, eftersom han ”inte längre kunde gå ut och in”. Men i 5 Mosebok 34:1 kunde Moses fortfarande vandra upp på berget Nebo eftersom ”han hade en begravning att gå till”. Den verkliga anledningen till att Mose inte kunde gå in i det utlovade landet anges i 5 Mosebok 31:3, där Mose berättar för folket att Gud hade sagt att Mose skulle dö precis innan han nådde det utlovade landet. Det är därför Mose överlämnade ledarskapet över folket till Josua i 5 Mosebok 31:1–8.

Fråga: I 5 Mos 34:9 – var annars i Gamla testamentet kom Herrens Ande över människor?

S: Här är en lista från The MacArthur Bible Commentary, s. 245.

2 Mosebok 31:3; 35:30,31 – Bezalel för att ge honom skicklighet

4 Mosebok 11:17 – Mose

4 Mosebok 11:25 – De sjuttio äldste

4 Mosebok 24:2 – Bileam när han profeterade om Israel

5 Mosebok 34:9 – Josua som efterträdare till Mose

Domarboken 3:10 – Otniel

Domarboken 6:34 – Gideon

Domarboken 11:29 – Jefta

Domarboken 14:6, 19; 15:14 – Simson

1 Samuelsboken 10:10; 11:6; 19:23 – Saul

1 Samuelsboken 16:13 – David

1 Samuelsboken 19:20 – Kung Sauls sändebud

1 Krönikeboken 12:18 – Amasai

2 Krönikeboken 24:20 – Sakarja

Jesaja 61:1 – Jesaja

Hesekiel 3:24; 11:5 – Hesekiel

2 Mosebok 28:3 – visdomens ande som gavs till dem som tillverkade prästkläderna.

Fråga: Hur kunde Mose i 5 Mosebok 34:10 skriva att han var en större profet än Jesus? (En ateist ställde denna fråga)

S: Många konservativa kristna tror inte att Mose skrev epilogen till 5 Mosebok efter sin död. Jag måste dock erkänna att detta är första gången jag har hört talas om en ateist som tror att Mose skrev efter sin egen död. Oavsett vilket är svaret dock detsamma.

I 5 Mosebok 34:10 står det: ”Sedan dess har ingen profet uppstått i Israel som Mose.” Författaren till epilogen till 5 Mosebok hade rätt, eftersom detta skrevs långt innan Jesus kom.

Man måste dock ge ateisterna beröm för deras flit när det gäller att granska Bibeln och deras skarpsinnighet när det gäller att upptäcka problem som ingen annan ser.

Fråga: Vem skrev egentligen boken 5 Mosebok?

S: Femte Moseboken framfördes muntligt av Mose (5 Mos 1:1–5; 4:1; 4:44–46; 5:1; 29:1–2) eller skrevs av honom (31:9; 31:22, 24–26). Det var omkring 1406 f.Kr., även om delen om Mose död troligen tillkom kort därefter. Liberala ”högre kritiker” har hävdat att den skrevs av någon annan, antingen 701 f.Kr., 520–400 f.Kr. eller under Josias reform. Här följer några argument som stöder den gängse uppfattningen att den skrevs av Mose.

1) En central del av Josias reform var att inga offer fick offras någon annanstans än i Jerusalem, och det vore orimligt om en senare skrift skulle nämna offer i Sichem, på berget Ebal och på berget Gerizim, utan att alls nämna Jerusalem. Jerusalem nämns i Ebla-tavlorna från det tjugofjärde århundradet f.Kr., så man skulle tro att en skrift från Josias tid (ca 620 f.Kr.) åtminstone en gång skulle nämna templet i Jerusalem.

2) Amalekiterna nämns i 5 Mosebok 25:17–19. Även om de var en formidabel fiende på Mose tid och fortfarande fanns kvar på Davids tid, var de sedan länge borta i senare tider.

3) I 5 Mosebok 17:14–20 skulle det verka märkligt att nämna att de en dag skulle få en kung, om de redan hade haft kungar i många århundraden.

4) De detaljerade geografiska uppgifterna i 5 Mosebok 2:8, 10, 13, 36; 3:14, 17 skulle i bästa fall vara meningslösa och troligen okända för en senare författare.

5) Varför nämns Chinnereth/Kinnereth i 5 Mosebok 3:17? Detta var namnet på Galileiska sjön när israeliterna först anlände, men inte senare.

6) Som nämnts tidigare stämmer det överens med överhöghetsfördrag mellan 2000–1000 f.Kr., men inte senare.

Fråga: Hur vet vi, utifrån den judiske filosofen Filon, att det vi har i 5 Mosebok är detsamma som ursprungligen skrevs?

S: Som kristna litar vi på att det Gamla Testamente som Kristus bekräftade är det Gamla Testamente vi har. För den delen säger Koranen för muslimer att Jesus fick Toran i sura 5:46. Vi har tidiga manuskript från Kristi tid, vilket nästa fråga tar upp. Det finns dock ytterligare ett bevis. Filo av Alexandria var en judisk lärd som levde från 15/20 f.Kr. till 50 e.Kr. Han skrev på grekiska, men det är anmärkningsvärt att hans grekiska citat ur Gamla testamentet stämmer bättre överens med den hebreiska masoretiska texten än med den grekiska Septuaginta. Han gick mycket ingående in på vad olika verser betyder. Här är verser som han hänvisade till i Femte Moseboken.

1:17, 31, 43; 4:1, 4, 6, 12, 19, 29, 39; 5:16, 27, 31; 6:7, 10, 11, 13; 7:1, 7; 8:2, 3, 12, 14, 15, 17, 18; 9:5; 10:9, 10, 16, 17, 18, 20–22; 11:8; 12:28, 31; 13:1, 4, 6; 14:1, 4, 10; 15:1, 6, 8, 12, 16; 16:3,19–22; 17:6,15,18; 18:18; 19:14–17,19; 20:1,5,10,19,20; 21:10,14,15,17–21,23; 22:8,10,13,27; 23:1–5, 12–14, 16, 18, 19, 21; 24:4, 7, 10, 15, 19, 20; 25:4, 11–13, 17, 18; 26:1, 13; 27:2, 3, 9, 15, 17, 19; 28:12, 15, 23, 28, 33, 65; 29:4; 30:4, 9–12, 14–15, 20; 32:4, 5, 7, 8, 13, 15, 18, 32, 34, 39; 33:1, 4, 6, 9; 34:4–6, 10

F: Vilka är några av de äldsta manuskripten i 5 Mosebok som fortfarande finns kvar idag?

S: Här är de äldsta.

Manuskript från tiden före det nikenska konciliet av Femte Moseboken

Ketef Hinnom-rullarna är från 650–587 f.Kr., skrivna på silver (vilket gjorde att de bevarades), och innehåller fragment av 2 Mosebok 20:6; 4 Mosebok 6:24–26; 5 Mosebok 5:10; 7:9; Nehemja 1:5 och Daniel 9:4.

Döda havsrullarna: (före Kristus) 29 separata manuskript. The Dead Sea Scrolls Today, s. 30. Enligt The Dead Sea Scrolls Translated: The Qumran Texts in English, 2:a uppl., och The Dead Sea Scrolls in English, 4:e uppl., är dessa:

4QPaleoDeut[r] innehåller 5 Mos 19:2–3

1Q4

1Q5

2Q10

2Q11

2Q12

4Q28 (= 4QDeut a) (5 Mosebok 23:36?; 24:1–8) (175–150 f.Kr.)

4Q29 (= 4QDeut b) (5 Mosebok 29:24–27; 30:3–14; 31:9–17, 31:24–32:3) uppvisar likheter med den hebreiska texten som ligger till grund för Septuaginta. (Daterad till 150–100 f.Kr.)

4Q30 (= 4QDeut c) (120 verser från 19 kapitel, inklusive 31:16–19) (ca 150–100 f.Kr.) 5 Mos 3:25–26; 4:13–17, 31–32; 7:3–4; 8:1–5; 9:11–12, 17–19, 29; 10:1–2, 5–8; 10:8–12; 11:3, 9–13, 18; 12:18–19, 26, 31; 15:1–4, 15–19; 16:2–3, 6–11, 21–22; 17:1–5, 7, 15–20; 18:1; 26:19; 28:1–14, 20, 22–25, 29–30, 48–50, 61; 29:17–19; 31:16–19; 32:3

4Q31 (= 4QDeut d) (5 Mosebok 2:26–33; 3:14–29; 4:1)

4Q32 (delar av 5 Mosebok 3,8)

4Q33 (=4QDeut[f]) delar av 93 verser: 5 Mos 4:24–26; 7:22–25; 8:2–14; 9:6–7; 17:17–18; 18:6–10,18–22; 19:17–21; 20:1–6; 21:4–12; 22:12–19; 23:21–26; 24:2–7; 25:3–9; 26:18–19; 27:1–10

4Q34 ”är praktiskt taget identisk med den tradition som ligger till grund för den masoretiska texten vad gäller stavning, styckeindelning och innehåll.” The Encyclopedia of the Dead Sea Scrolls vol. 1, s. 199

4Q35 (5 Mosebok 1–2, 31, 33 i den grekiska Septuaginta)

4Q36

4Q37 (=5 Mosebok(j)) (innehåller 5 Mosebok 32 och 2 Mosebok 12:43–13:5)

4Q38 (11 fragment av 5 Mosebok 5, 11, 19, 20, 23, 25, 26, 32) Dessa tillhör troligen två olika manuskript.

4Q39

4Q40

4Q41

4Q42

4Q43 (=4QDt(p)) innehåller 5 Mos 6:4–11

4Q44 5 Mosebok 32:37–43 stämmer överens med den hebreiska texten som ligger till grund för Septuaginta.

4Q45 92 verser

4Q46 paleo-5 Mosebok (250–200 f.Kr.) 5 Mosebok 26:14–15

4Q122 (grekisk Septuaginta)

5Q1 (ca 200–165 f.Kr.) kapitel 7, 8, början av 9.

6Q3 (några bokstäver ur 5 Mosebok 26:19)

11Q3 (=11QDeut) 5 Mosebok 1:4–5

I Wycliffe Bible Dictionary, s. 436–438, anges att det finns 25 exemplar, men det är möjligt att fragmenten ur Septuaginta inte räknas med. I The New International Dictionary of the Bible, s. 261, anges att det finns minst 14 olika manuskript av 5 Mosebok enbart i grotta 4.

Många filakterier och mezuzot (som bärs på pannan respektive armarna) med texter ur 2 Mosebok och 5 Mosebok finns bland Döda havsrullarna enligt The Dead Sea Scrolls Today, s. 33.

Nash-papyrusen, daterad till 150 f.Kr., innehåller de tio budorden sammanställda från 2 Mosebok 20:2–17 och 5 Mosebok 5:6–6:4f. Detta var den äldsta kända bibeltexten fram till dess att Döda havsrullarna upptäcktes. Ett fotografi av den finns i *New International Dictionary of the Bible*, s. 228.

Septuaginta är en grekisk översättning av Gamla testamentet och apokryferna. Enligt *The Encyclopedia of Religious Knowledge*, s. 746, finns det fragment av Septuaginta från Femte Moseboken som går tillbaka till 200-talet f.Kr.

I ”Manuscripts of the Greek Bible”, s. 34, anges att det finns mer än hundra bevarade exemplar av den grekiska texten till 5 Mosebok 17–33. Det äldsta exemplaret är från 200-talet f.Kr. (Papyrus Rylands 458, fragment B), innehåller 5 Mosebok 25:1–3 och förvaras i John Rylands Library i Manchester, England. Ett annat fragment av 5 Mosebok 31:28–30 och 5 Mosebok 32:1–7 är från 100-talet f.Kr. Du kan se bilder av dessa, tillsammans med ytterligare diskussion, i boken *Manuscripts of the Greek Bible*, s. 60–61. I Freer Gallery i Washington finns en kopia av Femte Moseboken och Josua från 400-talet e.Kr. Du kan se en bild av ett blad, Femte Moseboken 10:6–15, i boken *Greek Manuscripts of the Bible*, s. 84–85.

Papyri Fouad Inv. 266 består av över hundra fragment av delar av Femte Moseboken 17–33 på grekiska. Det härstammar från det första århundradet f.Kr. Bland annat innehåller det Femte Moseboken 31:28–30; 32:1–7.

Nahal Hever (50 f.Kr. till 50 e.Kr.) innehåller XHev/Se3 av 5 Mosebok 9:5–6, 21–23

Vid Masada (före år 69 e.Kr.) hittades Mas1C som innehåller 5 Mosebok 33:17–21; 34:2–6

Fyndplatsen Wadi Murabba’at (ca 132 e.Kr.) har bevarat 5 Mosebok 10:1–3; 11:2–3; 12:25–26; 14:29; 15:1 eller 2, kallat Mur 2.

Sammantaget finns följande 620,5 hebreiska verser av de 959 verserna i 5 Mosebok (64,7 %) bevarade i Döda havsrullarna, Masada, Nahal Hever och Wadi Murabba’at.

1:1–17, 22–25, 29–39, 41, 43–46; 2:1–6, 8, 24–36; 3:14–29; 4:1, 13–17, 24–26, 30–34, 47–49; 5:1–33; 6:1–11; 7:2–7, 12–26; 8:1–20; 9:1–2, 5–7, 10–14, 17–19, 21–23, 27–29; 10:1–3, 5–12, 14–15; 11:2–4, 6–13, 18, 27–32; 12:1–5, 11–12, 18–19, 22, 25–26, 31; 13:1–14, 16, 19; 14:1–4, 19–22, 24–29; 15:1–6, 8–10, 14–19; 16:2–4, 6–11, 21–22; 17:1–5, 6?, 7, 12–20; 18:1, 6–10, 18–22; 19:2–3, 8–21; 20:1–19; 21:4–12, 16?, 23; 22:1–9, 11–19; 23:6–8, 12–16, 22–26; 24:1–8, 10–22; 25:1–9, 14–19; 26:1–5, 14–15, 18–19; 27:1–10, 24–26; 28:1–18, 20, 22–25, 29–30, 44–50, 61, 67–68; 29:2–5, 9–20, 22–27; 30:3–14, 16–20; 31:1–19, 24–30; 32:1–3, 6–11, 13–14, 17–29, 33–35, 37–43; 33:1–24, 29; 34:1–6, 8?.

British Museum MS Oriental 7594 Sahidisk koptiska Dt 1:39–2:19; 4:49–8:3; 9:7–13:17; 14:18–18:10; 19:1–20:6; 22:3–26:10; 28:1–6, 9–12; 28:14–31:10; 31:12–34:2; Jona 1:1–4:11; Apostlagärningarna 1:1–20:4; 20:6–24:16; 26:7; 26:20–27; 27:10–16; 26:21f–26a; 26:32–27:7; 27:10–16,21f–26a; 27:29f–28:20; 28:23–27,30–31

Kristna bibelmanuskript från omkring år 350 e.Kr. innehåller Septuaginta, inklusive Femte Moseboken. Enligt The Encyclopedia of Religious Knowledge, s. 746, innehåller Chester Beatty-papyrerna (2:a–4:e århundradet e.Kr.) Femte Moseboken. Freer Washington-kodexen (4:e/5:e århundradet) innehåller Femte Moseboken 10:6–15.

Den lucianska redaktionen var en kopia av Septuaginta som gjordes av Lucian, en presbyter och martyr (312 e.Kr.) från Antiochia. Han korrigerade den grekiska grammatiken och stilen.

Vaticanus (325–350 e.Kr.) innehåller hela Femte Moseboken

Sinaiticus (340–350 e.Kr.) innehåller blad med 5 Mosebok 3:8–4:21; 28:68–30:16.

Alexandrinus (ca 450 e.Kr.) innehåller hela Femte Moseboken

Samariterna gjorde sin egen kopia av Toran under 200-talet f.Kr., även om de äldsta bevarade samaritiska kopiorna är från medeltiden. The Dead Sea Scrolls Today, s. 125–126.

En syrisk översättning av Septuaginta gjordes av biskop Paulus av Tella (616–617 e.Kr.), som vi fortfarande har idag, enligt Manuscripts of the Greek Bible, s. 35 (fotnot).

De tidiga kyrkoförfattarna erkände Femte Moseboken som en del av Bibeln. Se nästa fråga för en fullständig lista från tiden före konciliet i Nicea.

F: Vilka tidiga författare hänvisade till Femte Moseboken?

S: Följande författare från tiden före konciliet i Nicea citerade eller hänvisade till verser i Femte Moseboken. De understrukna anger att Mose skrev den.

Klemens av Rom (96–98 e.Kr.) citerar 5 Mosebok 13:8–9 i 1 Klemens, kap. 29, vol. 1, s. 12–13.

Barnabasbrevet (ca 70–130 e.Kr.) kap. 8, s. 142 citerar 5 Mosebok 10:16.

Justin Martyr (ca 138–165 e.Kr.) citerar 5 Mosebok 32:15 som ”av Mose” i ”Dialog med Tryfo, juden”, kap. 20, s. 204. Han citerar också 5 Mosebok 10:16 som av Mose i samma verk, kap. 126, s. 262

Meleto/Melito av Sardis (170–177/180 e.Kr.) räknade upp 5 Mosebok bland böckerna i Gamla testamentet i sitt brev till Onesimus, *Om påsken*, s. 72. Bevarat i Eusebius *Kyrkohistoria*, bok 4, kap. 26.

Irenaeus av Lyon (182–188 e.Kr.) citerar 5 Mosebok 5:8 som ”Mose sade” i Irenaeus’ ”Mot kätterierna”, bok 3, kap. 6.5, s. 420.

Klemens av Alexandria (193–217/220 e.Kr.) citerar från Femte Moseboken på många ställen, däribland Femte Moseboken 6:4 som av Moses i ”Uppmaning till hedningarna”, kap. 8, s. 195, och samma vers i ”Stromata” (193–202 e.Kr.), bok 5, kap. 14, s. 471.

Tertullianus (198–220 e.Kr.) skriver: ”I samma anda står det också i Femte Moseboken” och citerar sedan Femte Moseboken 6:4,12; 11:27; 12:2,3,30; 13:1,6,16; 27:15 i *Scorpiace*, kap. 2, s. 635

Theodotus, troligen montanist (ca 240 e.Kr.), citerar halva 5 Mosebok 17:6 i ”Utdrag ur Theodotus”, kap. 13, s. 44

Hippolytus (222–235/6 e.Kr.) citerar 5 Mos 9:3 som om det vore av Mose. ”Motbevisning av alla kätterier”, bok 6, kap. 27, s. 88. Han diskuterar också 5 Mos 5:22 som: ”Och Mose har inte förtigit denna punkt, när han säger att det finns tre ord från Gud: ’mörker, mörkhet, storm’, och tillade inget mer.” ”Motbevisning av alla kätterier”, bok 8, kap. 1, s. 118

Origenes (240 e.Kr.) hänvisar till 5 Mosebok med namn. ”Kommentar till Höga visan”, bok 3, kap. 6, s. 187

Novatian (250/254–256/7 e.Kr.) citerar 5 Mosebok 8:3 som ”lagens ord” i *Om judiska kött* kap. 5, s. 648

Novatian (250/254–256/7 e.Kr.) citerar 5 Mosebok 32:8 som ”5 Mosebok” i *Avhandling om treenigheten*, kap. 17, s. 627

”Avhandling mot Novatian” (250/4–256/7 e.Kr.) citerar 5 Mos 1:17 som i 5 Mosebok.

Cyprianus av Kartago (ca 246–258 e.Kr.) citerar ur ”Femte Moseboken” i ”Avhandling 12”, tredje boken, 18.

Cyprianus av Kartago (ca 246–258 e.Kr.) ”I Jesaja … i den 117:e psalmen … Även i Sakarja … Även i Femte Moseboken: … Även i Jesus [Josua], son till Nave” Cyprianus av Kartagos avhandlingar, avhandling 12, kap. 2.16

Gregorius Thaumaturgus (240–265 e.Kr.) citerar 5 Mosebok 22:26,27 som i 5 Mosebok. Kanoniska brev, kanon 1, s. 18.

Dionysius av Alexandria (246–256 e.Kr.) citerar 5 Mosebok 19:14 i Brev 7 till Filemon, en presbyter, s. 102

Dionysius av Rom (259–269 e.Kr.) nämner ”Mose i den stora sången i Femte Moseboken” i Mot sabellianerna, kap. 2, s. 365.

Adamantius (ca 300 e.Kr.) (underförstått) citerar 5 Mosebok 25:4 som hämtat från Mose lag. ”Dialog om den sanna tron”, första delen, kap. 22b, s. 65

Victorinus av Petau (martyrdöd 304 e.Kr.) anspelar på 5 Mosebok 32:8 som ”lagen” i Kommentar till Uppenbarelseboken från det nionde kapitlet, 13,14, s. 352.

Methodius av Olympus och Patara (270–311/312 e.Kr.) citerar 5 Mosebok 32:32,33 som om det vore av Mose. ”De tio jungfrurnas gästabud”, diskurs 5, s. 327

Athanasius av Alexandria (318 e.Kr.) citerar en del av 5 Mosebok 30:14 som om det vore av Mose. Athanasius, ”Mot hedningarna”, kap. 30.1, s. 29

Laktantius (ca 303–ca 325 e.Kr.) skriver: ”Mose säger också i Femte Moseboken” och citerar Femte Moseboken 28:66 i ”Sammanfattning av de gudomliga instituten”, kap. 46, s. 241

Efter konciliet i Nicea nämner även följande personer 5 Mosebok:

Eusebius av Caesarea (318–339/340 e.Kr.)

Afrahat den syriske (337–345 e.Kr.)

Hegemonius av Sirmium (ca 351 e.Kr.) som citerar Archelaus (262–278 e.Kr.) hänvisar till 5 Mosebok 18:15 av Mose. Disputation with Manes, kap. 42, s. 217

Hilarius av Poitiers (355–367/368 e.Kr.)

Athanasius (325–373 e.Kr.)

Efraem den syriske (350–378 e.Kr.)

Basilius av Kappadokien (357–378/379 e.Kr.)

Cyril av Jerusalem (ca 349–386 e.Kr.)

Pacianus av Barcelona (342–379/392 e.Kr.) citerar 5 Mos 13:6; 13:8–9 (Septuaginta) som härrörande från ”Mose” och ”Femte Moseboken”, Brev 3, kap. 17.1, s. 58

Didymus den blinde (398 e.Kr.) citerar 5 Mos 32:8 som i ”Femte Moseboken”. Kommentar till Sakarja 11, s. 272

Den syriska ”Stegboken” (Liber Graduum) (350–400 e.Kr.) citerar från 5 Mosebok 27:24 som ”sagt i lagen”. Memra 22, kap. 10, s. 259. Den citerar också från 5 Mosebok 5:16–22; 6:4 och 32:15. Den anspelar på 5 Mosebok 6:5; 19:14,21; 22:1; 32:4.

Rufinus (374–406 e.Kr.)

Johannes Chrysostomos (död 407 e.Kr.)

Kyrkomötet i Kartago (393–419 e.Kr.)

Hieronymus (373–420 e.Kr.) diskuterar böckerna i Gamla testamentet. Han diskuterar särskilt Första Moseboken, Andra Moseboken, Tredje Moseboken, Fjärde Moseboken, Femte Moseboken, Toran, Job, Jesus, son till Nave [Josua], Domarboken, Rut, Samuel och Kungaböckerna (2 böcker), de tolv profeterna, Hosea, Joel, Amos, Obadja, Jona, Mika, Nahum, Habackuk, Sefanja, Haggai, Sakarja, Malaki, Jesaja, Jeremia, Hesekiel, Daniel, Ester, Esra och Nehemja. Brev 53, kap. 7–8, s. 99–101.

Pelagianen Teodor av Mopsuestia (392–423/429 e.Kr.) hänvisar till 5 Mos 24:1–2. Kommentar till Malaki kap. 2 s. 412. Hänvisar till 5 Mos 29:23. Kommentar till Hosea kap. 11 s. 87

Augustinus av Hippo (388–430 e.Kr.)

Johannes Cassianus (419–430 e.Kr.)

Theodoret av Cyrus (423–458 e.Kr.).

Fråga: Vilka är några av översättningsskillnaderna mellan den hebreiska texten, den grekiska Septuaginta och andra versioner i 5 Mos?

S: Här är några exempel hämtade från de 959 verserna i 5 Mosebok. Om inget annat anges är den första frasen den masoretiska texten (MT) och den andra Septuaginta (LXX).

5 Mos 1:1 ”Arabah” jämfört med ”Röda havet” (ett Septuaginta-manuskript, Targum, Vulgata)

5 Mos 1:4 ”i Edrei” jämfört med ”och i Edrei” (Septuaginta, syriska, Vulgata)

5 Mos 1:8 ”Herren” kontra ”jag” (den samaritanska Pentateuken, Septuaginta)

5 Mos 2:5 ”Jag skall inte ge er deras land, inte ens en fotbredd, ty jag har givit Seirs berg åt Esau som ägodel.” jämfört med ”Jag skall inte ge er av deras land ens så mycket att ni kan sätta er fot på det, ty jag har givit Seirs berg åt Esaus barn som arv.” (Septuaginta)

5 Mos 2:8 och 10:6–7 bygger på 4 Mos 20:17–18 och 4 Mos 33:31–38a i den samaritanska Pentateuken. (The Anchor Bible Dictionary vol. 5 s. 937)

5 Mos 2:37 ”och allt” jämfört med ”till och med allt / precis som” (Septuaginta, Targum)

5 Mos 3:9 och 5 Mos 4:48 ”Sion” jämfört med ”Siryon” (Septuaginta) jämfört med ”Sirion” (syrianska)

5 Mos 3:12 ”vid Arnon-ravinen” jämfört med ”vid kanten av Arnon-ravinen”

5 Mos 5:5 ”ord” jämfört med ”ord” (Döda havsrullarna, den samaritanska Pentateuken, Septuaginta, syriska, Vulgata, Targum)

5 Mos 5:15 ”Kom ihåg” (MT) jämfört med ”Och du skall komma ihåg” (Döda havsrullarna) (The Meaning of the Dead Sea Scrolls, s. 112)

5 Mos 5:15 ”sabbatsdagen” (MT, SP, LXX) jämfört med ”sabbatsdagen för att helga den. Ty på sex dagar skapade HERREN himlen och jorden, havet och allt som finns däri, och vilade på den sjunde dagen; därför välsignade HERREN sabbatsdagen och helgade den.” (Döda havsrullarna 4QDt41) (The Meaning of the Dead Sea Scrolls, s. 112)

5 Mos 5:21 följs omedelbart av 5 Mos 27:2–7 i den samaritanska Pentateuken. (The Anchor Bible Dictionary, vol. 5, s. 937)

5 Mos 8:4 ”blåsor” kontra ”förhårdnader” (Septuaginta)

5 Mos 9:24 ”Jag har känt” kontra ”han har känt” (den samaritanska Pentateuken, Septuaginta)

5 Mos 9:28 ”Låt inte landet” jämfört med ”Låt inte folket i landet” (Septuaginta, den samaritanska Pentateuken)

5 Mos 10:13 ”Herre” jämfört med ”Herre, din Gud” (Döda havsrullarna, Septuaginta, syriska)

5 Mos 11:13 ”mina bud” kontra ”alla bud” (Septuaginta)

5 Mos 11:14 ”jag” kontra ”han” (den samaritanska Pentateuken, vissa versioner av Septuaginta, Vulgata, ett mezuzah-citat från Döda havsrullarna) Se The Expositor’s Bible Commentary vol. 3, s. 90 för mer information.

5 Mos 11:30 ”ekar eller terebinter” jämfört med ”ek” (Septuaginta, syriska)

5 Mos 11:30 ”Moreh” (MT, Septuaginta) jämfört med ”Moreh, mittemot Sichem” (den samaritanska Pentateuken. Se The Anchor Bible Dictionary, vol. 5, s. 938)

5 Mos 12:5 ”den plats som HERREN, er Gud, kommer att välja” (MT, Septuaginta) jämfört med ”den plats som HERREN har valt” (Samaritanska Pentateuken)

5 Mos 12:14 ”på den plats som HERREN kommer att välja” (MT, Septuaginta) jämfört med ”på den plats som HERREN har valt” (Samaritanska Pentateuken. The Meaning of the Dead Sea Scrolls, s. 95.)

5 Mos 12:28 ”befaller dig” jämfört med ”befaller dig i dag” (den samaritanska Pentateuken, syriska) (En fotnot i NRSV anger att ”i dag” finns i den grekiska texten, men detta framgår inte av Brentons version av Septuaginta.)

5 Mos 13:6 ”din mors son” jämfört med ”din fars son eller din mors son” (samaritisk, Septuaginta, Targum) (Det innebär ingen förändring av betydelsen i detta sammanhang)

5 Mos 14:13 ”svart glada” jämfört med ”svart glada, gam eller falk” i Septuaginta, den samaritanska Pentateuken och vissa hebreiska manuskript.

5 Mos 15:2 ”kräva det av sin granne och sin broder” (MT, den samaritanska Pentateuken) jämfört med ”kräva det av sin granne” (Septuaginta) jämfört med ”kräva det” (4QDeut( c ))

5 Mos 18:15,18–19 ”… en profet från er mitt ibland, av era bröder. En som jag – honom skall ni lyssna på… Jag skall uppväcka en profet åt dem bland deras bröder, lik dig; och jag skall lägga mina ord i hans mun, och han skall tala till dem allt vad jag befaller honom. Och det skall ske: den som inte lyssnar till mina ord som han talar i mitt namn, honom skall jag kräva ansvar av.” (Masoretisk text) jämfört med: ”…en profet bland era bröder, lik mig; honom skall ni (plural) lyssna till… Jag skall uppväcka åt er en profet bland era bröder, lik er; och jag skall lägga mina ord i hans mun, och han skall tala till dem såsom jag befaller honom. Och vilka ord den profeten än talar i mitt namn, skall jag hämnas på honom.” (Septuaginta) jämfört med: ”…en profet lik mig från era bröder. Honom skall ni lyssna till i allt, vad han än säger till er. Och det skall ske att varje själ som inte lyssnar till den profeten skall utrotas fullständigt ur folket.” (Qumran 4QTest, Apg 3:22–23) (The Expositor’s Bible Commentary vol. 9 s. 299–300)

5 Mos 18:19 ”krävde det av honom” (MT) jämfört med ”hämnas på honom” (LXX, Eusebius av Caesarea)

5 Mos 20:8 ”tjänstemän” (MT, den samaritanska Pentateuken, Septuaginta) jämfört med ”domare” (4QDeut(k2)) The Dead Sea Scrolls Bible s. 174

5 Mos 20:8 ”så att inte hans bröders hjärtan förtvivlas” (MT, Targum) jämfört med ”så att han inte får sin broders hjärta att förtvivlas” (Samaritisk Pentateuk, Septuaginta, syriska, Vulgata)

5 Mos 20:19 ”Människan är ett träd på fältet” jämfört med ”Är träden på fältet människor?” (skillnad på en bokstav)

5 Mos 23:2 ”YHWH:s församling; inte ens i tionde ledet skall någon av hans släkt ingå i YHWH:s församling.” jämfört med ”Herrens församling”

5 Mos 25:11 ”hans könsorgan” jämfört med ”hans kött” (Samaritansk Pentateuch)

5 Mos 26:3 ”förkunna idag Herren, din Gud” jämfört med ”förkunna idag Herren, min Gud” (Septuaginta)

5 Mos 27:4 ”Berget Ebal” (MT, Septuaginta) jämfört med ”Berget Gerizim” (den samaritanska Pentateuken och den gamla latinska/italiska översättningen) [Samariterna ändrade troligen detta för att stärka sitt påstående att Gerizim, inte Jerusalem, var det berg där de borde tillbe.] Se The Expositor’s Bible Commentary, vol. 3, s. 161 för mer information.

5 Mos 28:30 ändrar ”tog tag i hans könsorgan” (sgl) till ”tog tag i hans kött” (yshbn) (den samaritanska Pentateuken)

5 Mos 28:11 ”boskap … mark” (MT, vissa Septuaginta-texter, den samaritanska Pentateuken) jämfört med ”m[ark, … b[oskap]” (4QDeut(c), vissa Septuaginta-texter)

5 Mos 29:10 ”era ledare, era stammar, era äldste” jämfört med ”era stamhövdingar, era äldste” (Septuaginta enligt Brenton) jämfört med ”era stammar, era äldste” (syriska, grekiska enligt fotnoten i NRSV)

5 Mos 29:11 ”era barn, era hustrur” (MT) jämfört med ”era hustrur och era barn” (Septuaginta) jämfört med ”era barn och [era] h[ustrur]” (1QDeut(b)) The Dead Sea Scrolls Bible s. 186

5 Mos 30:9 ”boskap … mark” (MT) jämfört med ”mark … boskap” (4Deut(b), den samaritanska Pentateuken, Septuaginta) The Dead Sea Scrolls Bible s. 187

5 Mos 30:11 ”långt borta” (MT) jämfört med ”långt borta från er” (4QDeut(b), Septuaginta) The Dead Sea Scrolls Bible s. 187

5 Mos 30:16 ”som jag befaller” jämfört med ”Om du lyder HERRENS, din Guds, bud som jag befaller” (Septuaginta)

5 Mos 29:29 ”för oss och våra barn” har särskilda prickar över sig.

5 Mos 31:1 ”gick och talade” jämfört med ”hade talat färdigt allt” (Döda havsrullarna, Septuaginta)

5 Mos 31:7 ”Ni skall gå” jämfört med ”Ni skall föra” (vissa masoretiska texter, den samaritanska Pentateuken, Vulgata)

5 Mos 32:6 ”han ångrade sig” jämfört med ”han förlät” (den samaritanska Pentateuken) (The Anchor Bible Dictionary vol. 5 s. 938)

5 Mos 32:8 ”Han fastställde folkens gränser efter antalet Israels barn/söner” (MT) jämfört med ”han fastställde nationernas gränser efter antalet Guds änglar” (Septuaginta, Döda havsrullarna, Clemens av Rom, Justinus Martyr, Clemens av Alexandria, Origenes, Novatianus, Victorinus av Petau) jämfört med ”Guds söner” (Döda havsrullen 4Q37, Symmachus, latin) jämfört med ”Adams söner”

5 Mos 32:10 ”fann honom” jämfört med ”upphöll honom” (den samaritanska Pentateuken, Septuaginta)

5 Mos 32:13 ”han åt” kontra ”gav honom att äta” (den samaritanska Pentateuken, Septuaginta, syriska)

5 Mos 32:15 ”Jeshurun” kontra ”Jakob åt sig mätt; Jeshurun” (Döda havsrullarna, den samaritanska Pentateuken, Septuaginta)

5 Mos 32:19 ”såg det” jämfört med ”såg det och blev avundsjuk” (Döda havsrullarna, Septuaginta)

5 Mos 32:43 ”folk” jämfört med ”himlarna” (Döda havsrullarna 4Q44, Septuaginta)

5 Mos 32:43 (saknas) (MT) jämfört med ”Må alla Guds änglar tillbe honom.” (Septuaginta, Hebreerbrevet 1:6 och Döda havsrullarna 4Q44 (=4QDeut(q), Johannes Chrysostomos (död 407 e.Kr.) Predikningar över Hebreerbrevet, predikan 4 nr 2, s. 382–383)

5 Mos 32:43 ”tjänare” jämfört med ”barn” (Döda havsrullarna 4Q44 (=4QDeut(q)), Septuaginta)

5 Mos 32:43 (saknas) jämfört med ”han skall hämnas på dem som hatar honom” (Döda havsrullarna 4Q44 (=4QDeut(q)), Septuaginta)

5 Mos 32:43 ”renar sitt land, sitt folk” jämfört med ”renar landet för sitt folk” (Döda havsrullarna 4Q44 (=4QDeut(q)), den samaritanska Pentateuken, Septuaginta, Vulgata)

5 Mos 32:44 ”Hoshea” (MT) jämfört med ”Josua” (samaritisk Pentateuk, Septuaginta, syriska, Vulgata). Hoshea var Josuas namn innan Mose döpte om honom.

5 Mos 33:2 ”över/till dem” jämfört med ”över/till oss” (Septuaginta, syriska, Vulgata)

5 Mos 33:2 ”Han kom från Ribebot-kodesh” jämfört med ”med honom var myriader av heliga” (samaritisk Pentateuch, Septuaginta, syriska, Vulgata)

5 Mos 33:8 ”dina tummim” jämfört med ”Ge Levi dina tummim” (Döda havsrullarna, Septuaginta)

5 Mos 33:12 ”skall bo tryggt över honom” (MT) jämfört med ”skall bo tryggt” (samaritisk Pentateuk) jämfört med ”över Gud” (Septuaginta, Döda havsrullarna 4Q35)

5 Mos 33:17 ”Hans förstfödde tjur” jämfört med ”en förstfödd tjur” (Döda havsrullarna, Septuaginta, syriska, Vulgata)

5 Mos 34:10 ”det uppstod inte igen någon profet som Mose i Israel” jämfört med ”det kommer inte att uppstå igen” (den samaritanska Pentateuken) (The Anchor Bible Dictionary vol. 5 s. 938)

Källförteckning för denna fråga: Den hebreiska översättningen är hämtad från Jay P. Greens Literal Translation och Septuaginta-översättningen är hämtad från Sir Lancelot C.L. Brentons översättning av The Septuagint: Greek and English. (Vissa grekiska översättningar hämtades även från olika fotnoter i Bibeln.) The Expositor’s Bible Commentary, General Introduction to the Bible, Mystery and Meaning of the Dead Sea Scrolls, s. 151–152, The Anchor Bible Dictionary, vol. 5, samt fotnoterna i bibelutgåvorna NASB, NIV, NKJV och NRSV har också använts.