< Bibelfråga från Domarboken

Fråga: Vad är huvudbudskapet i Domarboken 1?

S: Domarboken visar främst hur Guds folks olydnad leder till straff, och hur lydnad därefter leder till välsignelse. Dessutom är en nyckelfras i Domarboken att ”var och en gjorde vad som var rätt i sina egna ögon”, och Domarboken visar de kaotiska konsekvenserna av detta. En sekundär funktion hos Domarboken är att visa hur fördärvade människor är.

Fråga: Vad antyder ordet ”domare” i Domarboken?

S: Det hebreiska ordet shopetim (Domarboken) betyder ”verkställande ledare” enligt Gleason Archer i Survey of Old Testament Introduction, s. 280. Det är titeln som gavs åt de människor som ledde och dömde Israel från Josuas tid till Sauls tid, den förste kungen. Dessa män – och en kvinna – tjänade Gud i varierande grad. I Josua-boken lärde vi oss av karaktären och livet hos en man som, såvitt vi vet, aldrig kompromissade i sin vandring med Gud. Nu är livet mer komplicerat och inte lika välsignat för dem som vandrar med Gud men som många gånger kompromissade.

Fråga: Finns det i Domarboken arkeologiska bevis från andra länder på israeliternas närvaro under domartiden?

S: Ja, stelen tillhörande farao Merenpta/Merneptah (1229/1225 f.Kr.), son till Ramses den store, hittades av Petrie i Theben, Egypten. Denna stele (kolonn) restes under farao Merneptahs femte regeringsår. Den prisar honom och räknar upp de nationer som egyptierna attackerade eller erövrade. Den nämner hettiterna, Kanaan, Askalon, Gezer, Janoam (i norra Kanaan), Israel och horiternas land.

Fråga: Vilka var perioderna av förtryck och vila i Domarboken?

S: Här är perioderna. Arkeologen John Garstang har fastställt att de perioder av frid som nämns i Domarboken berodde på att egyptierna utövade sin kontroll över kanaaniterna vid kusten.

Fråga: I Domarboken, var varje domares ämbetsperiod och förtryckstiden på varandra följande, eller var vissa samtidiga?

S: Även om Domarboken inte uttryckligen anger detta, står det i 1 Kungaboken 6:1 att det gick 480 år från uttåget ur Egypten till uppförandet av Salomos tempel. Detta innebär att perioderna i Domarboken skulle vara på varandra följande och inte överlappa varandra. Se diskussionen om 2 Mosebok 5:2 för mer information, samt David Rohls avsnitt i Pharaohs and Kings: A Biblical Quest (Crown Publishers 1995), s. 278–283, för ett starkt argument för att uttåget ur Egypten ägde rum 1447 f.Kr.

Fråga: Eftersom så mycket i Domarboken är föga uppbyggligt och föga smickrande, innebär det då att ”man tvingas lita på att Domarboken är en mer korrekt återspegling av den sekulära historien än vad Josua-boken kan vara”, som det står i Asimovs Guide to the Bible, s. 224?

S: Nej; det finns två punkter att beakta i svaret.

1. Asimovs Guide to the Bible har rätt i att det finns mycket som är föga smickrande för Israel här, och detta visar på författarens uppriktiga ärlighet. Men att något är föga smickrande betyder inte att det är föga uppbyggligt. Vi ska lära oss av andras misstag, och en av huvudpoängerna i Domarboken är just misstaget att varje människa gör vad som är rätt i sina egna ögon.

2. ”Asimovs guide till Bibeln” avslöjar här en subjektiv, antibiblisk partiskhet. Eftersom Domarboken är mindre positiv mot israeliterna, hur kan då en mer positiv eller negativ inställning bevisa sanningsenlighet? Om vi tog en bok och tog bort alla negativa delar, skulle kanske boken inte vara sann alls! Om vi tog samma bok och tog bort alla positiva delar, skulle då det som återstod vara helt sant? Även om förekomsten av negativa aspekter visar att författaren inte ville skönmåla de negativa delarna, så bevisar inte graden av positiva eller negativa delar hur korrekt en återgivning är.

F: Vilka felaktiga handlingar nämns i Domarboken?

S: Här är en lista över vad de gjorde.

Fråga: Var det tolv domare uppräknade i Domarboken 1, motsvarande Israels tolv stammar?

S: Nej. Det finns inget som säger att de tolv domarna som ”hade makten” motsvarade de tolv stammarna. Dessutom var det tretton domare, inte tolv, eftersom även Abimelek ”styrde Israel” enligt Domarboken 9:22.

Fråga: Hade israeliterna rätt att skära av Adoni-Bezeks tummar och stortår i Domarboken 1:6–7?

S: Två saker att tänka på i svaret.

1. Kanske var detta en passande rättvisa. Adoni-Bezek hade så att säga gott om tummar och stortår att avvara, eftersom han själv hade skurit av dem på sjuttio kungar.

2. Skriften säger egentligen inte om israeliterna gjorde rätt eller fel i detta; den berättar bara att de gjorde det.

Fråga: I Domarboken 1:7, hur kunde det finnas 70 kungariken i det lilla området Kanaan?

S: Nästan varje större stad hade sin egen kung. Detta liknade de många oberoende kungarikena i Grekland sexhundra år senare.

Fråga: I Domarboken 1:8, eftersom israeliterna erövrade Jerusalem, varför var David tvungen att erövra Jerusalem senare i 2 Samuelsboken 5:6–9?

S: De besegrade jebusiterna och satte eld på en del av staden. Domarboken 1:21 visar dock att staden förblev oerövrad fram till Davids tid. Breven från Tell el-Amarna (1400–1370 f.Kr.) bevisar också att Jerusalem inte erövrades.

Fråga: I Domarboken 1:10, dödades de tre anakiterna av Juda, eller fördrevs de, som det står i Domarboken 1:20 och Josua 15:14?

S: Att fördrivas kan betyda att man dödas eller tvingas fly. Josua 1:10 tyder på att de tre personerna dödades. Det är troligt att inte hela deras klan dödades, utan att vissa fördrivs. Att döda dem och tvinga resten att fly kan antingen ha varit en och samma händelse, eller så kan det ha varit en senare händelse att tvinga dem att fly.

F: I Dom 1:16 och Dom 4:11, var Mose svärföräldrar keniter, eller var de midianiter som 2 Mos 2:21 visar?

S: Mose gifte sig med Zippora, en midjanit och en kusit (en etiopier). Först vad som inte är svaret och sedan tre möjligheter.

Inte svaret: Keniterna var kopparsmeder, och ”kenit” kan syfta på ett yrke, inte ett folk. Detta är dock osannolikt, eftersom keniterna verkar vara en egen stam i Domarboken 4:17 och särskilt i 4 Mosebok 24:22.

Möjliga svar:

1. Moses hade minst en ytterligare hustru, en kenit.

2. Moses svärfar var midjanit: de två hänvisningarna i Domarboken var skrivfel.

3. Moses svärfar var en midjanit som antingen grundade eller tillhörde keniternas understam.

Fråga: Hur kunde israeliterna i Domarboken 1:18 erövra Gaza, Askalon och Ekron, när dessa städer var under filistéernas kontroll på Samsons tid?

A: Israeliterna erövrade dem under Josuas tid omkring 1400 f.Kr., men det var bara tillfälligt. Filistéerna, med sina järnvagnar (eller vagnar med hjul med järnfälgar), hade återerövrat dem när Simson kom omkring 390 år senare.

En annan uppfattning, att de inte erövrade dessa städer, såsom Septuaginta säger, är troligen felaktig enligt The Expositor’s Bible Commentary, vol. 3, s. 388–389.

Fråga: Varför kallade man i Domarboken 1:19 dessa vagnar för järnvagnar istället för bara vagnar?

S: Arkeologin visar att det fanns två typer av stridsvagnar i den antika världen. De egyptiska stridsvagnarna var lätta, tvåhjuliga fordon som endast rymde två personer: en bågskytt och en kusk. De var huvudsakligen tillverkade av trä och läder och gav mycket lite skydd mot pilar. Vagnarna i de andra nationerna var tunga, vagnsliknande fordon med plats för tre till fyra personer. De gav ett visst skydd mot pilar. Dessa vagnar hade betydligt mer metall i sig.

F: Visar det faktum att israeliterna inte kunde driva bort kanaaniterna i Domarboken 1:19 att Gud inte är allsmäktig? (både en ateist och muslimen Ahmad Deedat tog upp detta)

S: Nej. Folket led uppenbarligen ett nederlag i striden på slätten. Istället för att bedja innerligt till Gud och strida igen gav de upp kampen. Ibland ger vi upp alldeles för lätt idag när det blir svårt.

Gud kunde dock besegra stridsvagnarna. Det räckte med Barak och endast 10 000 israeliska soldater för att förstöra 900 järnstridsvagnar från Hazor. (Naturligtvis hjälpte det också mer än en smula att Gud sände regn precis vid rätt tidpunkt, vilket förvandlade slagfältet till lera.)

Fråga: I Domarboken 1:19, var det så att den Allsmäktige Gud inte kunde driva bort folket på slätterna, eller att israeliterna inte kunde driva bort dem? (Muslimen Ahmad Deedat tog upp detta.)

S: Det hebreiska originalet anger inte uttryckligen vem det gäller, men innebörden är att israeliterna, trots Guds hjälp, inte kunde driva bort folket på slätterna vid den tidpunkten eftersom de hade järnvagnar. Senare besegrade dock israeliterna kanaaniterna med hjälp av vagnarna under domartiden, och David besegrade filistéerna med hjälp av vagnarna. Ibland, även när vi är lydiga mot Gud, behöver vi ändå tålamod för att se resultaten av att lyda Honom.

Gud är allsmäktig, men när Han väljer att använda Sitt folk som ett medel för att fullborda Sin vilja, måste vi ibland vänta på att se det framgångsrika resultatet.

Fråga: I Domarboken 1:23–26, när var det tillåtet att uppmuntra någon att förråda sin stad och sitt folk?

S: Även om Domarboken inte uttryckligen rekommenderar detta, var det tillåtet i detta fall. Josefs hus förde krig mot de ogudaktiga kanaaniterna. De flesta amerikaner under andra världskriget hade inga problem med att uppmuntra japaner, italienare, tyskar och de besegrade fransmännen att förråda axelmakterna.

F: I Domarboken 1:28, drev Gud inte ut kanaaniterna fullständigt, eller blev de fullständigt utplånade som det står i Josua 10:40?

S: Kanaaniterna drevs bort från de områden som israeliterna bebodde. Men både Josua och Domarboken är överens om att många andra kanaaniter inte drevs bort.

F: Varför sa Gud i Domarboken 2:1–3 att han inte skulle driva ut kanaaniterna, när han tidigare hade sagt att han skulle göra det?

S: Gud ville ursprungligen inte att kananéerna skulle bli en snara. Domarboken 2 visar två skäl till detta.

I Domarboken 2:2 förändrades Guds uttalade avsikter gentemot israeliterna när de övergick från fullständig lydnad till delvis lydnad, vilket fortfarande är olydnad. Gud lovade att driva bort kanaaniterna framför dem, men om de inte skulle strida och ha några kanaaniter ”framför sig”, skulle det inte finnas några kanaaniter att driva bort ”framför dem”.

Domarboken 2:21–23: Eftersom de skulle vara delvis lydiga, skulle Gud använda de avgudadyrkande kanaaniterna som ett prov för att avslöja vilka israeliter som skulle tjäna Gud.

Idag kan Gud använda dina barns minnen av olika syndiga saker i ditt hem som ett prov för dem, för att se om de verkligen kommer att följa Gud eller inte. Å andra sidan, om du inte har sådana saker, kanske Gud anser att dessa prov är onödiga.

Fråga: I Domarboken 2:4–6, drog Gud tillbaka sitt löfte att hjälpa israeliterna medan Josua fortfarande levde?

S: Troligen. Landet fick en paus från kriget i Josua 11:23, innan Josua och de andra ledarna delade upp landet. Även om Domarboken 2:6 inte nödvändigtvis måste följa kronologiskt efter Domarboken 2:2–3, var det troligtvis så.

F: I Domarboken 2:13, var ”Ashtoreth” ett generiskt ord för en semitisk gudinna?

S: Nej. Även om namnet här står i pluralform avser det flera statyer av samma gudinna, inte olika gudinnor. Wycliffe Bible Dictionary (s. 700–707) har ett omfattande avsnitt om cirka 36 specifika gudar från Mellanöstern, och Ashtarte var en specifik gudinna som dyrkades av många folk på många språk. Hon var gudinnan för sex, fruktbarhet i allmänhet och ofta krig. Hon kallades ”Ishtar” av babylonierna, ”Inanna” av de tidigare sumererna, ttrt i Ugarit, ’strt i Fenicien, Astarte i grekisk skrift och Attar (sydarabiska). Astarte/Ishtar kan också ha ett samband med den grekiska Afrodite och den romerska Venus.

Observera att det också finns en annan gudinna vid namn ”Asherah”, känd även för sumererna, de södra araberna, folket i Ugarit som Athiratu-yammi, för babylonierna som Ashratum och för egyptierna som Abdi-Ashirta. I Wycliffe Bible Dictionary, s. 701, står det att detta är en annan gudinna än Ashtarte/Ishtar.

F: I Dom 2:13, var ”Ashtoreth” en förvanskning av det korrekta namnet Ashtarte, eftersom fromma israeliska redaktörer kombinerade vokalerna i Bosheth (skam) med konsonanterna i Ashtarte/Astarte?

S: Vissa forskare anser detta. De ursprungliga hebreiska manuskripten till Gamla testamentet skrevs utan vokalpunkter, så vilka vokaler som än användes var de ett senare tillägg.

F: I Domarboken 2:14–19 verkar resten av Domarboken följa detta mönster, men varför fanns detta mönster?

S: Gud sände förtryckarna som en tuktan, för att föra israeliterna tillbaka till sig själv. Guds strategi och den domare som Gud använde var framgångsrika, och de återvände. När de väl hade fått det gott glömde de bort att lita på Gud och göra sig av med sina avgudar.

Ibland verkar det mycket lättare för någon att omvända sig till Gud när det blir svårt, än att uthålligt fortsätta leva ett liv som behagar Gud.

F: Varför kämpade Gud mot israeliterna i Domarboken 2:15 istället för att bara ignorera dem?

S: När israeliterna var upproriska ignorerade Gud dem inte bara, utan han tuktade dem genom att låta dem lida nederlag tills de ropade till honom. Guds tuktan av ett folk kan innefatta döden.

Fråga: Varför ledde varje domares död i Domarboken 2:19 till att folket återvände till avgudadyrkan?

S: Av samma anledning som vissa människor vänder sig bort idag. Människor inom många religioner kan vända sig bort när den ledare de sätter sin tillit till dör. Människor som påstår sig vara kristna men som har satt sin tillit till en kristen ledare mer än till Gud, kan falla bort när den kristna ledaren dör.

Fråga: Hur tjänade israeliterna Baal och Asera i Domarboken 3:7?

S: Baalim är pluralformen av Baal, och Baal var både en kanaanitisk avgud och ett samlingsbegrepp för gudar.

Fråga: Finns det i Domarboken 3:8 några arkeologiska bevis för att Israel tjänade Chushan-Rishathaim, kungen av Aram-Naharaim?

S: För det första står det inte Babylon eller Assyrien (som var svaga vid denna tid), utan Aram-Naharaim. Enligt ”Bible Knowledge Commentary: Old Testament”, s. 386, betyder Aram-Naharaim ”Aram vid de dubbla floderna”. Med andra ord är det den del av Mesopotamien som i dag ligger i Syrien, mellan floderna Tigris och Eufrat.

Fråga: Var Kushan-Rishathaim i Domarboken 3:8 ett riktigt namn eller en hånfull benämning?

S: Det är mycket troligt att det är det. Israeliterna transkriberade namn från andra språk, och kanske var Kushan en sådan transkription. Oavsett vilket betyder ”Rishathaim” dubbel ondska, och det var förmodligen inte hans riktiga namn. Det är mer troligt att Kushan är en transkription av ett namn än att det betyder ”kushit”, även om det är möjligt att det betyder just det.

F: I Domarboken 3:17–22, gjorde Ehud rätt i att på ett bedrägligt sätt mörda kung Eglon av Moab?

S: Även om Ehud inte direkt ljög, så bedrog han ändå kungen av Moab. I vissa särskilda situationer kan kristna vilseleda och orsaka bedrägeri. Om du till exempel hade levt under den kinesiska kulturrevolutionen eller under Röda khmerernas regim i Kambodja, då regeringen dödade intellektuella, och om regeringen bad dig att ange alla dina intellektuella vänner – skulle du då vara ivrig att ange dem, medveten om vilket öde som väntade dem?

F: Hur kunde Shamgar i Domarboken 3:31 döda 600 män med en oxpiska?

S: En oxpiska var ett tungt redskap. Det var troligen en 7–10 fot lång pinne, vass i ena änden och med en mejsel i den andra änden. Den skulle utgöra ett bra vapen i händerna på en stark man.

F: Är Domarboken 4 en senare (E-källa) redogörelse för Baraks seger, och Domarboken 5 en tidigare (ca 1125 f.Kr., J-källa), som Harper’s Bible Dictionary (Harper & Row 1961) s. 132 hävdar?

S: Nej. De ger inga belägg för hur man ska bevisa att den ena är äldre än den andra. JEPD-teorin, som många spekulationer bygger på, har diskrediterats. Ett av de många problemen med JEPD-”teorin” var att dess förespråkare hade så stora svårigheter att enas om vilka delar som kom från vilken källa.

F: Var denne Jabin från Hazor i Domarboken 4:2 densamme som i Josua 11:1?

A: Nej. Han var troligen en ättling till den Jabin som levde 160 år tidigare, under Josuas tid. Kungar och faraoner namngavs ofta efter sina förfäder.

Fråga: I Domarboken 4:3, hur kunde staden Hazor förtrycka Israel, eftersom den redan hade förstörts tidigare i Josua 11:10–11?

S: Arkeologin visar att staden Hazor brändes ner 1400 f.Kr., 1300 f.Kr. av egyptierna och 1230 f.Kr. Oavsett hur partiska Bibelns kritiker än är, så berättar arkeologin historien mycket exakt.

F: Vad betyder namnen Debora och Barak i Domarboken 4:4,6?

S: Debora betyder ”honungsbi”, och som en bibellärare skämtsamt uttryckte det, var hon en riktig ”honungsdomare”. Barak betyder ”blixt”.

F: Vad vet vi om berget Tabor i Domarboken 4:6?

S: Taborberget är en 1 300 fot hög klippkon, 1 843 fot över havsnivån. Det ligger cirka 10 miles, eller 16 kilometer, från Kison, en säsongsflod. Det skulle vara svårt för stridsvagnar att ta sig upp till toppen av Taborberget, så en armé på Taborberget skulle vara säker från stridsvagnar tills de kom ner för att attackera.

F: I Domarboken 4:7, är ”jag” här Debora eller Gud?

S: Debora förmedlar Guds budskap, så ”jag” här syftar på Gud, vilket Domarboken 4:14 visar.

Fråga: I Domarboken 4:9 och på andra ställen i Domarboken: Är omnämnandet av Efraims stam och dess framträdande ställning ett bevis på att Domarboken skrevs efter det att norra riket bröt sig loss?

S: Nej. Enligt vissa kritiker gäller tydligen att om en del nämner Efraim, så skrevs den i det norra riket; om den nämner Juda, så skrevs den i det södra riket; om en bok nämner båda, så bestod den av två delar, skrivna på olika platser.

För en opartisk betraktare är det inte otänkbart att någon i Juda åtminstone skulle nämna Efraim några gånger, och det är tänkbart att någon i Efraim skulle nämna Juda. Det är inte heller otänkbart att om böckerna skrevs före kungarikets delning, skulle det inte finnas någon motsättning mellan de två.

Fråga: Varför var Barak i Domarboken 4:9 ovillig att leda Israel utan Debora?

S: Skriften säger inte uttryckligen detta, men vi kan se en möjlig anledning. Eftersom Debora kallade på Barak kan det tyda på att Debora hade varit etablerad som ledare under en tid, och Barak var orolig för att israeliterna kanske inte skulle följa honom utan Debora.

En andra anledning kan vara att Debora var domare i området där den mäktiga stammen Efraim höll till, och Barak ville ha Efraims stöd innan han gick vidare.

F: I Dom 4:9 och Dom 9:54, var det något fel med att falla för en kvinnas hand?

S: Nej, men det finns två saker att tänka på i svaret.

1. Fram till modern tid var fysisk styrka mycket viktig i krigföring. Män är vanligtvis starkare än kvinnor i överkroppen.

2. Även om det inte var något fel i att Sisera dödades av en kvinna istället för en man, skulle de flesta kulturer i Mellanöstern (troligen inklusive den kanaanitiska) betrakta det som ett mindre hedervärt sätt att dö på. Detta skulle säkerställa att Sisera inte skulle bli ihågkommen som en hjälte eller en stor krigare.

Som en sidokommentar bad Abimelek i Domarboken 9:54 sin vapenbärare att döda honom, så att det inte skulle sägas att han dödats av en kvinna.

Fråga: I Domarboken 4:9 och 4:18, gjorde Jael rätt i att döda Sisera?

S: Denna icke-israelit vilseledde inte bara Sisera, hon ljög rent ut: ”Här inne är du säker”. Debora, Barak och israeliterna betraktade Jael som en hjälte för att hon hade dräpt deras ärkefiende. Här är fem punkter att beakta:

Keniterna färdades tillsammans med Israel i öknen. Fram till dess att assyrierna kom levde de som nomader i Palestina. Förhållandet mellan israeliterna och keniterna var alltid vänskapligt.

På sitt eget sätt, med sina egna medel, tog hon initiativet att hjälpa israeliterna.

Hur mycket, om något, hon visste om Guds lag om falskt vittnesbörd vet vi inte.

Om hon syndade genom att ljuga, fick hon beröm för att ha hjälpt Guds folk med den sanning hon hade.

Å andra sidan anser vissa att hon inte syndade. I krigstider är det tillåtet att ljuga för fienden, även när fienden inte misstänker att de inte står på samma sida.

Idag använder människor ibland tvivelaktiga metoder för att hjälpa kristna. Kristna bör dock inte använda ogudaktiga metoder.

I boken *When Critics Ask*, s. 147, nämns följande punkter:

1. När Sisera, en beväpnad krigare, redan hade kommit till Jaels tält (Domarboken 4:17), vad skulle Jael då göra? Hon kunde inte besegra honom i strid, och hon kunde knappast be Sisera att gå sin väg.

2. Sisera hade förtryckt Guds folk, och om han hade undkommit skulle han ha förtryckt dem igen.

3. Jael kämpade mot Guds fiender på sitt sätt, precis som de manliga krigarna kämpade på sitt.

4. Oavsett om Jaels metod var den bästa eller inte, berömde Debora och Barak hennes handling under dessa omständigheter. Det betyder inte att alla bör använda sig av list i krigföring.

Fråga: Varför var Baraks armé så liten i Domarboken 4:15?

S: Armén bestod endast av cirka 10 000 fotfolk. Svaret finns i Domarboken 5:8, 9, 15–18, 23. Många från de andra stammarna valde att inte ansluta sig för att hjälpa Barak och Debora i striden. Det är möjligt att många israeliter hade slutat fred med Jabin för att tjäna under honom.

Fråga: I Domarboken 4:15, eftersom stridsvagnar var effektiva krigsvapen, hur kunde då 10 000 israeliska infanterister besegra en armé med 900 stridsvagnar?

S: Svaret kan utläsas ur Domarboken 5:4–5, 20–21. Dessa verser talar om regnet och de svällande floderna. Stridsvagnarnas tunna hjul fastnade i leran. Som ytterligare bevis flydde Sisera inte i sin stridsvagn, som man skulle kunna förvänta sig, utan han lämnade sin stridsvagn och flydde till fots.

F: Hade Heber, keniten, ett isolerat tält enligt Domarboken 4:17?

S: Även om det är möjligt hade han troligen inte ett isolerat tält. Nomader brukade ofta slå läger i familjegrupper, och Heber hade troligen en liten klan.

Fråga: Varför dödade Jael Sisera med en hammare i Domarboken 4:18, istället för något annat redskap?

A: Det var ofta vanligt att kvinnorna satte upp tält, och de använde hammare för att göra det. Hon var säkert van vid att hamra.

F: Varför skulle Jaels tält vara ett bra gömställe, enligt Domarboken 4:18?

A: Utifrån vad vi vet om senare beduinska seder var det förbjudet för en man att gå in i en kvinnas tält, såvida inte mannen var hennes make, son eller far.

F: I Domarboken 4:19, när Jael gav Sisera mjölk, stämmer det då att ”mjölk” var en eufemism för intima relationer, som det kategoriskt hävdas i *Born Again Skeptics* s. 166?

S: Nej. Jaels make skulle inte tro det, särskilt inte när Sisera bara bad om vatten. Faktum är att jag inte vet var mjölk från en förvaringsskinnsäck skulle kunna betyda något sådant någonstans, utom i sinnet hos en kritiker som letar väldigt, väldigt intensivt efter bevis i Bibeln för att otillåtet sex är okej.

F: I Domarboken 4:21, låg Sisera ner när han dödades, eller föll han (och stod alltså upp) när han dödades, som Domarboken 5:27 antyder?

S: Sisera sov när han dödades. Att ”falla död ner” i Domarboken 5:27 betyder antingen helt enkelt att han dog, eller att han rörde sig och föll när han dog.

Fråga: I Domarboken 5, anses Deboras sång vara en av de äldsta delarna av Bibeln?

S: Nej. Konservativa bibelforskare anser inte detta, eftersom det inte finns några belägg för det.

F: I Domarboken 6:1–6, hur kunde midjaniterna vara starka nog att erövra Israel, eftersom Josua dödade de midjanitiska furstarna i Josua 13:21?

S: Tre punkter att beakta i svaret.

1. Midianiterna utplånades inte helt i Josua 13:21. På samma sätt led Tyskland ett svårt nederlag under första världskriget, men kom tillbaka ännu starkare tjugo år senare under andra världskriget.

2. I Domarboken 6:1–6 var midjaniterna allierade med amalekiterna och andra folk.

3. Detta förtryck ägde rum över 200 år efter att Josua hade besegrat midjaniterna. Mycket kan hända på 200 år.

Fråga: Hur utarmade midjaniterna Israel i Domarboken 6:4–6?

S: En del av svaret finns i Domarboken 6:11. Midianiterna var inte intresserade av ett bofast (icke-nomadiskt) liv. De ville ha det spannmål och den rikedom som israeliterna hade, och brydde sig inte om huruvida de levde eller dog av svält. Årtusenden senare hade mongolerna en liknande inställning. De ansåg att städerna var ett slöseri med god betesmark, men de tillät ändå de erövrade folken att bo kvar där på grund av de skatter de tog ut.

F: Varför var Gud i Domarboken 6:10 missnöjd med att de tillbad Kanaans gudar, eftersom Han i Domarboken 2:3–4 sa att de skulle bli en snara för israeliterna om Han inte drev ut kanaaniterna, och att Han inte skulle göra det?

S: Två punkter att beakta i svaret.

Att de skulle stanna kvar var inte den ursprungliga avsikten: Att några kanaaniter skulle stanna kvar i Kanaan ingick ursprungligen inte i den plan som Gud hade uppenbarat för dem. Det var först efter att de hade slutat fördriva kanaaniterna som Gud sade att de inte skulle fördrivas.

Avgudadyrkan var inte den efterföljande avsikten: Gud lämnade kanaaniterna kvar där som ett prov för Israel för att se om de skulle förbli trogna honom. Det faktum att Gud tillät detta prov innebär på inget sätt att Gud önskade att de skulle misslyckas med provet.

Fråga: Varför tröskade Gideon säd i en vinpress i Domarboken 6:11?

S: Detta gjordes för att dölja det för midjaniterna. Eftersom det dessutom tröskades i vinpressen var det troligen en liten skörd.

F: I Domarboken 6:12, var ängeln sarkastisk här när han tilltalade den gömde Gideon som en mäktig man full av tapperhet och mod?

S: Förmodligen inte. Det kan vara en eller båda av följande saker.

Uppmuntran: Det skulle uppmuntra Gideon att veta att han skulle ha modet att bli en mäktig man.

Ett tecken på framtiden: Gideon var en mäktig och tapper man i Guds ögon. Gud ser oss inte bara som vi är, utan som vi kommer att bli.

F: I Dom 6:17, hade Gideon rätt att be om ett tecken?

S: Ibland är det bra att inte betrakta saker i termer av ”rätt eller fel” eller ”tillåtet kontra förbjudet”, utan snarare i termer av vad som är bäst. Det var förmodligen inte det bästa att begära ett tecken; om Gideons tro hade varit större, skulle han inte ha behövt det.

Oavsett hur stor hans tro var, besvarade Gud hans begäran utan att på något sätt förebrå honom. Gud mötte Gideon nådigt där han befann sig, vare sig det var i en vinpress eller mitt i hans tvivel, och tog itu med hans tvivel. Gud möter varje människa där hon befinner sig, och Gud är nådig även i dag.

F: Varför säger Domarboken 6:22 något om Gideon?

S: Två saker.

1. Gideon kände åtminstone till en del av Gamla testamentet, eftersom han visste att ingen kunde se Guds ansikte och överleva.

2a. Kanske trodde han inte riktigt att detta var en Guds ängel förrän efter miraklet.

2b. Alternativt trodde Gideon på det redan innan, men han stannade inte upp för att tänka efter eller överväga innebörden av Guds budskap förrän just då.

F: Vem är ängeln som Gideon såg i Domarboken 6:22–23?

S: Det finns två uppfattningar.

De tidiga kristna brukade betrakta änglarnas uppenbarelser i Gamla testamentet som uppenbarelser av Jesus Kristus före inkarnationen.

Senare kristna tenderar ofta att se dessa som att Gud använder en ängels gestalt för att synligt kommunicera med människor. Gud kunde använda formen av en brinnande buske med Mose, och Gud kan använda vilken form Han än väljer.

F: Vad var en Asherastång i Domarboken 6:28?

S: Asera (inte att förväxla med Astarte) var en gudinna i Sumer, Babylon och Sydarabien samt huvudgudinnan i staden Tyros. I Ugarit ansågs hon vara Els hustru och Baals mor.

Fråga: Varför försvarade Joas i Domarboken 6:31 Gideon när denne rev Joas altare till Baal?

S: Kanske kände Joas sig upprörd över att folket som tillbad vid ”hans” altare så fräckt trodde att de ägde altaret, vilket framgick av att de ansåg att det var de som borde straffa den som förstörde det.

Oavsett vilket var Joas önskan att skydda sin son starkare än hans kärlek till Baal. Altaren till Baal byggdes inte bara för byggarens egen hängivenhet; de kunde också vara mycket lönsamma. Tyvärr var det en lärdom som Gideon gjorde bäst i att inte känna till, eftersom han senare i livet utnyttjade den informationen.

Fråga: Varför var alla israeliska män i Domarboken 6:34–35 så ivriga att ansluta sig till Gideons armé, när de hade varit ovilliga att göra det under Baraks tid?

S: Antalet som anslöt sig till Gideon var 32 000 enligt Domarboken 7:3, medan antalet som anslöt sig till Barak endast var 10 000 enligt Domarboken 4:14. Skriften säger inget om detta, men vi kan spekulera i ett antal orsaker.

Uppmuntrade av den tidigare erfarenheten med Barak kände de att de återigen kunde besegra fienden.

De kände sig trygga tack vare miraklet med att offret förtärdes av ängeln och kände därför en större tillförsikt att Gud var med dem.

I sin desperation, eftersom midjaniternas armé hade tagit det mesta av deras mat, föredrog de att kämpa för sin frihet framför att svälta ihjäl.

Fråga: Varför lade Gideon ut fårskinnen i Domarboken 6:36–40, efter att han redan hade samlat ihop armén?

S: Gideon hade redan visat tillräckligt stort engagemang för att mobilisera israeliterna. Det är osannolikt att han lade ut fårskinnen för att be om råd om strategi eller tidpunkt, eftersom det inte står skrivet att Gideon bad Gud om ytterligare information. Det finns flera möjliga förklaringar till varför Gideon lade ut fårskinnen.

1a Vacklande tro: Kanske började Gideon tvivla och hans tro vacklade. Han borde inte ha ställt frågan, men Gud besvarade honom nådigt. Som det står i *Hard Sayings of the Bible*, s. 192–193, var detta en prövning för Gideon, eftersom han först sa att han skulle tro om fårskinnet var vått. Sedan tog Gideon tillbaka det han sagt och sa att han skulle tro om fårskinnet var torrt.

1b. Bekräftelse: I *The Believers Bible Commentary*, s. 272, står det att många kristna missförstår berättelsen om fårskinnet. Eftersom Gideon redan hade samlat ihop trupperna bad han inte om vägledning, utan om bekräftelse. Gideon visste vad han skulle göra, men han sökte en försäkran om att det skulle lyckas.

2a. Gideon bad om detta enbart för sin egen skull.

2b. Gideon bad främst för att uppmuntra israeliterna.

Fråga: Varför skickades de flesta männen hem i Domarboken 7:3?

S: Segern över midjaniterna skulle inte vara särskilt svår, eftersom alla israeliterna samlades som en man för att tillsammans bekämpa dem. Men Gud ville att de skulle veta att segern kom från Honom, och inte från deras egen styrka och enighet.

Naturligtvis skulle det helt förbrylla eventuella midjanitiska spejare att undra var den stora israeliska armén hade slagit läger.

När anfallet kom var det normalt sett bara en mycket liten del av soldaterna som bar trumpeter. Om det fanns 300 trumpeter kunde midjaniterna lätt anta att det fanns över 100 gånger fler soldater. Lägg märke till att dessa trumpeter var alla trumpeter som den ursprungliga israeliska armén hade.

Fråga: I Domarboken 7:19, vilken betydelse hade det att ha en ”nyinsatt vakt”?

Det betyder att soldaternas nattvakt höll på att byta skift. Vid denna tid på natten skulle det finnas fler soldater än vanligt som rörde sig in och ut ur lägret, och risken ökade för att fiendens soldater inte skulle känna igen varandra och börja slåss. Om strider bröt ut skulle detta få en ”snöbollseffekt”, då förvirrade och sömniga midjaniter, ammoniter och ismaeliter skulle strömma ut ur sina tält när de hörde israeliternas stridsrop och såg alla dessa mörka gestalter springa omkring i lägret.

Att arméer strider mot varandra beskrivs också i Hesekiel 38:18–21 och Sakarja 14:13–14.

F: Vilka var vakttiderna i Domarboken 7:19?

S: Enligt The Bible Knowledge Commentary: Old Testament, s. 394, var de tre vaktperioderna på Gideons tid kl. 18–22, kl. 22–02 och kl. 02–06.

F: Varför vägrade Sukkot och Peniel att hjälpa Gideon i Domarboken 8:6–9?

S: Även om Skriften inte säger något om detta, kan det bero på en eller flera av följande orsaker.

Pragmatism: Om Gideon segrade skulle de bli befriade. Om midjaniterna segrade skulle det inte göra någon skillnad om de förblev neutrala. De kanske ändå inte hade tillräckligt många soldater själva för att göra någon skillnad.

Rädsla: Med tanke på midianiternas stora antal trodde de inte att Gideon skulle kunna besegra dem, och de valde därför att förhålla sig neutrala.

Ekonomiska skäl: Kanske hade de gått med på att betala tribut till midjaniterna. Folk kanske gnäller innan de betalar tribut, men det skulle få deras tribut att verka meningslös om de betalade hela årets tribut och sedan gjorde uppror.

Oavsett skälen var det tydligt att de inte hade särskilt högt tankar om Gideons armé eller Herren, som hade utvalt Gideon att leda armén.

Fråga: Varför skiljer sig straffet för Sukkot och Peniel i Domarboken 8:6–9 från det för Meroz i Domarboken 4:23?

S: Tre punkter att beakta i svaret.

1. Rätt eller fel, kanske var Gideon förmodligen inte så försonlig som han kunde ha varit.

2. Meroz vägrade att hjälpa till, men Skriften visar att Meroz uppträdde trotsigt mot Debora och Barak, precis som Sukkot och Peniel gjorde mot Gideon.

3. Sukkot och Peniel kan ha följt det mönster av neutralitet som Meroz inledde, och detta mönster behövde brytas.

Tyvärr ”innehåller sig” vissa kristna idag i neutralitet, när vi alla kristna borde ”…stå fast i en och samma ande, med ett sinne, genom att sida vid sida kämpa för evangeliets tro” (Filipperbrevet 1:27b NET).

Fråga: Varför tillät Gud i Domarboken 8:18–19 att midjaniterna dödade Gideons bröder?

S: Skriften säger inget om detta. Men om Joas familj tillbad Baal, vilken skyldighet har då Gud att skydda avgudadyrkare?

Vi känner inte till hela Guds råd, men en persons tro kan inte ersätta en annans tro. En fråga vi dock kan ställa oss är varför Gideons bröder befann sig vid Tabor istället för i armén tillsammans med Gideon?

F: Besegrade Gideon i Dom 8:24 ismaeliterna, eller midjaniterna som det står i Dom 8:26 två verser senare?

S: Det finns två svar, och båda kan vara sanna.

1. Enligt boken *Ancient Orient and Old Testament* av Kenneth Kitchen (IVP 1966), s. 123, användes termerna ismaeliter och midianiter ofta synonymt vid denna tid.

2. Midianiterna och ismaeliterna var allierade. Det fanns alltså en gemensam fiende som israeliterna kämpade mot.

F: Varför vägrade Gideon i Domarboken 8:22–23 att härska över dem?

S: Kanske var Gideon rädd, eller så insåg han klokt nog att han inte var uppgiften vuxen. Mer troligt är dock att ”härska” här innebar att bli kung. Eftersom Gud inte hade utsett någon kung över Israel, kunde Gideon och vissa andra tänka att det skulle innebära att man tillskansade sig Guds auktoritet i Israel.

En skillnad mellan en ”kung” och en ”domare” var att kungatjänsten var ärftlig, medan domartjänsten inte var det. Israeliterna bad uttryckligen om att både Gideon och hans son skulle regera över dem, så det de bad om var en ärftlig härskare.

Man skulle kunna tro att Gideon senare betraktade sig själv som en kung, eftersom han gav en av sina söner namnet Abimelek, och det namnet betyder antingen ”kungens far” eller ”min far är kung”. Abimelek var också namnet på två filistinska kungar i tidigare tider.

Gideon motstod frestelsen att låta sig själv och sina söner krönas till kungar i Domarboken 8:22–23, men Abimelek hade andra planer. Som kristna bör vi aldrig vilja vara kungar över vårt rike här på jorden.

Fråga: Hur kunde Gideon, en mäktig Guds man, i Domarboken 8:27 tillverka en sådan avgud?

S: Skriften säger inget om det, utan redovisar bara detta sorgliga faktum. Gideon hade kommit långt ifrån den tid i Domarboken 6:28–31 då han högg ner en Asera-stolpe. Detta skulle ha varit en källa till förlägenhet för Gideon, om han hade tänkt klart över saken. Först några ganska obetydliga skäl till varför han troligen gjorde detta, och sedan några viktiga lärdomar vi kan dra.

Möjliga förklaringar (men inga rättfärdiganden)

Att vila på lagrarna: Gideon visste att han hade utfört ett mäktigt Gudsverk. Kanske kände han att han förtjänade lite spelrum när det gällde synd. En lärdom vi kan dra är att när Gud gör stora saker genom oss kan det finnas en stark frestelse att försöka rättfärdiga synd genom de goda gärningar vi gjort. Vissa kallar detta för ”Robin Hood-syndromet”, eftersom Robin Hood tydligen trodde på en variant av detta. Att råna och stjäla var fel, men om man gav en del av det orättmätigt förvärvade bytet till de fattiga, kanske det var en botgöring som uppvägde det.

Kompromiss: Gideons möte med ängeln visade att han kände till en del av Bibeln. Ändå hade hans far ett avgudadalsaltare. Eftersom andra försökte tillbe Gud och ändå kompromissa, gjorde Gideon det också. Den enda ljuspunkten var att Gideon, tack vare Guds straff, förmodligen inte blev ett dåligt föredöme för sina barnbarn.

Såld för vinst: Gideon hade förmodligen lärt sig av sin far Joas att det kunde vara mycket lönsamt att ha ett avgudsaltare. Statyn var en avgud för andra, men kanske var den inte egentligen en avgud för Gideon. Kanske var Gideons avgud pengar. Hur mycket pengar skulle det krävas för att du skulle skada människor som försöker söka Gud? Förhoppningsvis skulle du vara klok nog att inse att inget belopp på jorden är värt att sätta på spel de rikedomar och belöningar som en människa kan få i himlen.

Sammanfattning: Vi vet inte varför Gideon begick denna ”oförklarliga” handling. Men den är inte så oförklarlig när vi ser de felaktiga handlingarna hos människor idag.

Lärdomar vi kan dra: För vår egen del har vi ett ansvar att uthålligt tjäna Gud. När det gäller andra måste vi inse att människor kan tjäna Gud troget vid ett tillfälle, för att senare vända sig bort.

Som en sidokommentar är det intressant att jämföra Gideons nedrivning av ett altare med att han senare byggde en avgudabild. Det är också intressant att jämföra Gideons oförglömda minne av sina dödade bröder (8:18–21) med vad som hände med alla utom två av hans 72 söner.

Fråga: Hur kan Abimelek i Domarboken 9:5,45 vara en förebild för oss? (En ateist ställde denna fråga)

S: Ateisten måste ha varit ganska förvirrad här, eftersom Abimelek inte var avsedd att vara en förebild. Det faktum att den heliga Skriften nämner Judas som den som förrådde Jesus betyder inte heller att Judas borde vara en förebild.

Abimelek var en unik domare, i det avseendet att han aldrig utsågs av Gud. Det är sorgligt att Gideon inledde sin karriär med att riva ned Baals altare, medan hans onda son Abimelek fick pengar för att starta sin karriär från ett Baal-tempel. Abimeleks mor var en av Gideons bihustrur från Sichem. Om Gideon bara hade vetat vad hans egen son skulle göra, skulle han säkert aldrig ha tagit den medhustrun som sin andra hustru. Om vi bara hade Guds insikt att se konsekvenserna av våra handlingar (goda, dåliga och lättjefulla) skulle vi förmodligen vara ännu mer ivriga att tjäna Gud.

Se diskussionen om 2 Samuelsboken 13:11–29 för mer information.

Fråga: Vad bör kristna göra, enligt Domarboken 9:5,45, om de är medlemmar i en kristen organisation som har en icke-troende eller ogudaktig ledare?

S: Detta är ett allvarligt problem, eftersom församlingen i Thyatira i Uppenbarelseboken 2:20 blev hårt tillrättavisad av Jesus på grund av sin tolerans. Kanske förlitade de sig helt enkelt på att Gud skulle avsätta de ogudaktiga ledarna, när Gud i själva verket ville att de inte skulle undandra sig sitt eget ansvar. Efesierbrevet 4:3 säger att vi har ett ansvar att bevara enheten i Anden. Vi har dock inget ansvar att skapa en enhet med ogudaktiga människor som inte redan finns. Vi bör inte låta våra kyrkobidrag gå till ändamål som inte behagar Gud. På samma sätt tillrättavisade Paulus i 1 Korintierbrevet 5 den församlingen för att den inte hade uteslutit en omoralisk broder. Detta skedde bara två kapitel efter att Paulus hade uppmanat dem att inte skapa splittring, så att utesluta någon från församlingen – som borde uteslutas – orsakar uppenbarligen inte splittring, enligt den bibliska förståelsen av enhet och splittring.

Svaret består av tre delar.

A: Vad man ska göra: Det finns en enkel men ändå effektiv strategi för att hantera ogudaktiga människor, splittrande människor och människor som du kanske har meningsskiljaktigheter med, även om det skulle vara du som har fel. Här är vad Jesus lärde i Matteus 18:15–22.

A1. Om du har något emot din broder, gå då och påpeka hans fel i enrum, bara ni två.

A2. Om det inte går, ta då med dig en eller två andra för att diskutera saken med honom.

A3. Om det inte går, berätta det då för församlingen.

A4. Om det inte går, ska du behandla honom som en hedning (dvs. utesluta honom ur församlingen).

A5. Slutligen, i verserna 21–22, om han ångrar sig, förlåt honom då.

Paulus säger i 1 Korintierbrevet 6:1–8 att vi inte ska stämma andra troende. Det är bättre att bli orättvist behandlad än att stämma en annan äkta kristen.

B: När man ska göra det: Det är bättre att ”förlora både slaget och kriget” än att orsaka splittring i fråga om sekundära läromässiga frågor. Däremot är splittring gentemot icke-troende nödvändig när det gäller kristendomens primära lärosatser. Så, vilka är de sekundära lärosatserna och vilka är de primära?

Även om Bibeln inte ger en systematisk, uttömmande lista, visar den några exempel.

B1 Sekundära: Romarbrevet 14 säger att kost, köttätande och att särskilt betrakta en dag som mer speciell än en annan är frågor som vi inte ska tvista om, även om Romarbrevet 14:16 säger att vi kan tala för att förhindra att det vi anser vara gott talas om som ont.

B2 Primära: Å andra sidan nämner 1 Korintierbrevet 15:1–4 vissa läror som särskilt viktiga, såsom att Jesus dog för våra synder, begravdes och uppstod. Om någon förnekar dessa läror är de inte bara en troende som har en åsiktsskillnad med dig. Snarare är de inte ens en troende alls, för Paulus säger uttryckligen att deras tro är förgäves. Vi bör inte ha gemenskap med dem.

B3 Saker som förtjänar tillrättavisning, men inte nödvändigtvis splittring, är till exempel det hyckleri som består i att vägra äta tillsammans med icke-judar när judar är närvarande, vilket framgår av Galaterbrevet 2:11–16. Vi bör offentligt motsätta oss sådant, även om det innebär förlägenhet för en gudfruktig församlingsledare.

C: Sista utvägen: Om det alltså finns ett problem med en grundläggande lära, och metoden i Matteus 18:15–22 har tillämpats eller åtminstone försökts, utan att något har gett resultat, vad gör man då? Då ligger problemet inte bara hos den ogudaktige ledaren utan snarare hos organisationen eller kyrkosamfundet.

C1. En situation som i 3 Johannes 9–10: Kanske kan organisationen räddas och de ogudaktiga ledarna avskedas. Aposteln Johannes befann sig i en sådan situation i 3 Johannes 9–10, och han uppmärksammade offentligt Diotrephes. Idag arbetar många konservativa kristna inom den lutherska kyrkan – Missouri-synoden – för att tillsätta män som ”tar Gud på ordet” som ledare.

C2. En situation som i Babylon: Å andra sidan kanske organisationen inte går att rädda, och precis som med Babylon i Uppenbarelseboken 18:4 har de äkta kristna ett ansvar att lämna den (och ta med sig så många andra som möjligt). Om en organisation symboliskt sett var ”berusad av de heligas blod” (Uppenbarelseboken 17:6), är det kanske ett tecken på att situationen kräver lite mer utredning innan man drar slutsatsen att den går att rädda.

Fråga: Vad var Jotams poäng i Domarboken 9:7–21?

S: Jotam kanske ifrågasatte om det överhuvudtaget borde finnas någon kung. Oavsett vilket frågade Jotam dem om de verkligen ville att en ”törnbuske” skulle regera över dem, för att försäkra sig om att det var just det de verkligen önskade. Jotam ”bevisade” egentligen inte att de hade varit orättvisa mot Jerub-Baal (Gideon) och hans söner. Han påminde dem helt enkelt om vad han visste att de redan insåg. Sedan sade han att om de inte hade agerat hederligt, så måtte deras utvalde kung Abimelek förgöra dem, och måtte folket i Sichem och det närliggande Bet-Millo förgöra Abimelek.

Fråga: Varför fanns det i Domarboken 9:46 en avgud här som hette ”Baal-Berit eller El-Berit”?

S: Ordet Baal-Berith betyder ”förbundets herre”, och El-Berith betyder ”förbundets gud”. Det var sorgligt att detta avgudadyrkande altare låg nära Sichem, eftersom det var nära Sichem som Gud slöt ett förbund med Abram.

Kanske var det avsiktligt att ha ett altare som hette ”Berith” i Sichem, eftersom de dyrkade att ingå förbund med gudar, snarare än att uteslutande dyrka den ende, sanne Guden.

Det är ironiskt att de pengar som invånarna i Sichem betalade till Abimelek för att få en liten armé och döda Gideons övriga söner kom från templet tillägnat ”förbundens herre”. Det är poetisk rättvisa att invånarna i Sichems sista tillflyktsort var i Baal-Beriths tempel, och att de dog där på grund av den man som de hade betalat och som dödade Gideons övriga söner.

Fråga: Finns det i Domarboken 9:46–49 några utombibliska bevis för att templet tillägnat El-Berith i Sichem brändes ner?

S: Ja; bevis på branden har hittats som motsvarar ungefär 1150 f.Kr. I Wycliffe Bible Dictionary, s. 1568–1569, står det att fästningstemplet hade murar som var 7 till 7,5 fot tjocka, var 53 fot brett och 41 fot långt, med ingången på långsidan. Där står det: ”Abimeleks förstörelse av Sichem omkring 1150 f.Kr. är väl belagd.”

Fråga: Varför ville Abimelek i Domarboken 9:54 inte att folk skulle säga att en kvinna dödade honom?

S: För det första tänkte Abimelek på sitt eftermäle – hur folk skulle minnas honom – och han resonerade att han inte skulle bli ihågkommen som en särskilt duktig krigare om en kvinna dödade honom bara genom att släppa en sten. Det finns dock något ganska fascinerande med Abimelek här.

Abimelek dödade alla sina egna bröder och bröt inte bara avtalet med staden som stödde honom, utan dödade också alla i staden. Sedan, när Abimelek ligger för döden, har han sinnesnärvaro nog att bekymra sig över hur andra människor kommer att minnas honom. Han var så förvirrad när det gällde vad han värdesatte att han inte hade en aning om vad andra skulle tycka om honom.

Även om hans främsta oro var vad andra skulle tycka om honom, när han egentligen borde ha darrat i hela kroppen av rädsla för vad Gud tyckte om honom.

Fråga: Varför gick Gud i Domarboken 10:12–16 först inte med på att hjälpa israeliterna och sedan försvara dem?

S: Gud ville inte hjälpa dem förrän de först hade avskaffat sina avgudar. Gud var sanningsenlig här, precis som i alla andra fall. Gud skulle aldrig försvara dem så länge deras olydiga och avgudadyrkande handlingar fortsatte. När de omvände sig, då försvarade Gud dem. Gud förändrades inte, men när deras hjärtan förändrades, förändrades också Guds uppenbarade avsikter gentemot dem.

F: I Domarboken 11:14–28, vem hade rätt här: Jefta eller Ammons kung?

S: Jefta hade rätt, och han framförde ett övertygande argument i Domarboken 11:21–26. Ammoniternas kung hävdade att israeliterna hade tagit landet från ammoniterna. Jefta sa nej, eftersom:

1. De erövrade det från Sihon och Og, inte från ammoniterna.

2. Israeliterna stred inte ens mot ammoniterna.

3. För den delen stred inte heller ammoniterna mot israeliterna.

4. Varken på Josuas tid eller hundratals år senare gjorde ammoniterna någonsin anspråk på det landet. Ammons kung framförde ett helt nytt anspråk.

Jefthas logiska och övertygande argument hade ingen som helst verkan på ammoniterna. Ibland har lika bra argument ingen verkan på dagens politiska ledares girighet, men vi bör ändå försöka.

Fråga: Hur kunde israeliterna, enligt Domarboken 11:26, bo i Hesbon och Aroer i 300 år?

S: Även om vissa har den felaktiga uppfattningen att vissa av domarna hade överlappande ämbetsperioder, har det ingen betydelse för denna fråga. Det finns tre punkter att beakta i svaret.

X 1. Det är möjligt att de israeliska sändebuden från Jefta kan ha misstagit sig angående de 300 åren. Bibeln skulle då felfritt återge vad de sade. Det är dock mer troligt att de hade rätt när det gäller de 300 åren.

2. Om israeliterna kom in i det utlovade landet omkring 1407 f.Kr. och bodde i Heshbon och Aroer något tidigare, skulle det innebära att Jeftas tid som domare inföll något före 1107 f.Kr.

3. Detta stämmer väl överens med de 480 åren mellan uttåget ur Egypten under Mose och Salomos tempel i 1 Kungaboken 6:1 samt de 450 åren mellan Josuas erövring och Salomos död i Apostlagärningarna 13:20.

Fråga: Hur kunde Jefta i Domarboken 11:29–30 avlägga ett överilat och dåraktigt löfte, eftersom Guds Ande vilade över honom?

S: Att den Helige Ande kommer över någon betyder inte att dennes ord är ofelbara eller att personen inte ändå kan begå dumma misstag.

Vissa människor ser Gud som en ”elak kille” som måste utsätta dig för svårigheter och ta ifrån dig för att kompensera för det han ger dig. Kanske hade Jefta denna felaktiga uppfattning när han avlade detta löfte i Domarboken 11:30–31.

F: I Domarboken 11:30–40, dödade Jefta verkligen sin egen dotter som ett oklokt offer?

S: Kristna har två olika åsikter.

Ja: Jeftas löfte innebar att han skulle döda sin dotter. Att Jefta fullföljde sitt löfte stred mot Guds vilja, som i de tio budorden beordrade israeliterna att inte mörda. ”Now That’s A Good Question” s. 574 och ”Today’s Handbook for Solving Bible Difficulties” s. 260–261 framhåller uppfattningen att Jefta verkligen offrade sin dotter, och att detta var syndigt i Guds ögon. ”1001 Bible Questions Answered” s. 331 anger att Jonatans Targum lär att Jefta gjorde det.

Andra kvinnor tjänade som tempeltjänare, och naturligtvis valde vissa män och kvinnor i senare tider att inte gifta sig för att bättre kunna tjäna Guds rike. Det skulle verka märkligt att varje år minnas hennes ”elände”, när många andra kvinnor frivilligt har valt att göra just det.

Precis som Gideon levde Jefta ett heroiskt liv med ett tragiskt slut. Till skillnad från Gideon ligger dock Jeftas tragedi inte i att han bröt sitt löfte till Gud, utan i att han höll ett oklokt löfte. Till skillnad från Gideon, som lyckades blidka efraimiterna, gjorde eller kunde inte denna domare det, och dödade 42 000 av dem. Ingen ifrågasatte Jeftas beslutsamhet att hålla sina löften. Kanske borde Jefta själv ha gjort det.

Nej: Jeftas löfte innebar att hans dotter skulle vara helgad åt Gud som ogift jungfru hela sitt liv. I *The Complete Book of Bible Answers*, s. 49–50, påpekas att hon inte hade två månader på sig att sörja för att hon skulle dö, utan att hon hade två månader på sig att sörja för att hon aldrig skulle få barn.

I *Encyclopedia of Bible Difficulties*, s. 164, hävdas det med säkerhet att Jephthah inte dödade sin dotter, eftersom Domarboken 11:31 på hebreiska lyder ”vem som helst” och detta ord används aldrig om djur; Jephthah förväntade sig alltså att en människa skulle komma ut, och han visste att människooffer var oacceptabelt. Det faktum att hon var enda barnet är av betydelse för hennes klagan, eftersom hennes föräldrars släktlinje skulle utrotas fullständigt. I *1001 Bible Questions Answered*, s. 331–334, nämns också att det inte finns ett spår av blod i denna berättelse.

I *When Critics Ask*, s. 148–149, anges också fem skäl till varför detta inte innebar att hon dödades.

1. Jefta kände till lagen mot människooffer.

2. Det står aldrig att han offrade henne, och människor (t.ex. förstfödda) frälstes genom ett djuroffer istället för att själva bli ett offer.

3. I den kulturen skulle valet att inte skaffa barn betraktas som ett stort offer.

4. Jeftas dotter gick inte ut i två månader för att sörja sin död, utan för att sörja att hon aldrig skulle få efterkommande.

5. Framför allt: om hon sörjde sin oskuld i två månader för att hon skulle dö, kunde hon ha gift sig med en man under dessa två månader.

Se även ”Bible Difficulties and Seeming Contradictions”, s. 151–153, för en analys av varför Jefta inte egentligen dödade sin dotter. I ”The Complete Book of Bible Answers”, s. 49–50, och ”Difficulties in the Bible”, s. 85–86, nämns att även om Bibeln aldrig säger att Jefta fullföljde sitt löfte, finns det ingenting i Bibeln som berömmer eller försvarar honom om han skulle ha gjort det.

Fråga: Varför finns Jeftas onda löfte nedtecknat i Bibeln i Domarboken 11:30–40?

S: Även om Skriften inte säger något om detta finns det fyra punkter vi kan se.

a) Det är säkert att varje person i Bibeln sa och gjorde många saker som inte finns nedtecknade i Bibeln. Men av alla detaljer som utelämnades om Jefta beslutade Gud att ta med just detta istället för andra.

b) Alla är nog överens om att denna berättelse får oss att känna oss obekväma, och jag tror att det är avsiktligt. Jefta var en man som höll sitt ord och en man av heder (enligt hans egen uppfattning) – ÄVEN NÄR DET INNEBAR ATT HAN VAR OLYDIG MOT GUD. Jefta offrade inte till någon hednisk avgud, utan offrade till den ende, sanne Guden något som Gud aldrig hade sagt att Han ville ha. Om vi tror att Gud värdesätter våra offer och vår tjänst för Honom mer än vår lydiga kärlek, eller om vi själva värdesätter våra offer och vår tjänst för Honom mer än vår lydiga kärlek, då är det något som är väldigt snedvridet i vår relation till Gud.

c) Jefta hade en märklig och bristfällig syn på Gud. Den som först kom ut ur hans hus skulle vara den lyckligaste att möta honom, och han kände att Gud inte ville att han skulle vara lycklig. Men även i dag kan människor glömma bort att Gud älskar oss ännu mer än vi älskar oss själva, och att Gud vill vårt bästa, ännu mer än vi själva gör.

d) De oroande känslorna i denna berättelse om hänsynslös olydnad mot Gud, förklädd till ett offer till Gud, kan få oss att bättre komma ihåg detta exempel. Gud vill inte ha våra pengar, vår tjänst eller våra offer lika mycket som Gud vill ha oss själva, fullständigt hängivna och lydiga mot Honom, såsom Mika 6:6–8 lär oss.

Fråga: Var det i Domarboken 11:30–40 fråga om en anpassning av en hednisk högtid från tiden före Israel?

S: Nej. Även om det fanns en sed i Mellanöstern där kvinnor sörjde över Tammuz (en manlig gud), finns det inga bevis för att detta var källan till denna israeliska sed. Dessutom finns det inga bevis för att denna israeliska sed överlevde särskilt länge.

F: Finns det några arkeologiska bevis för Abel-Keramim i Domarboken 11:33?

S: Ja. Enligt Biblical Archaeology Review, januari/februari, s. 33, kallas platsen idag Tell el-‘Umeiri. Den beboddes först omkring 3000 f.Kr.

Fråga: I Domarboken 12:1–6, hade Jefta rätt att döda efraimiterna?

S: Jiftach hade säkerligen inte samma diplomatiska förmåga som Gideon hade i en liknande situation. Men till skillnad från den tidigare situationen hade efraimiterna här beslutat sig för att döda Jiftach.

Det var inte Guds fullkomliga vilja att Guds folk skulle döda varandra. Efraimiterna bar skulden här, men kanske kunde Jefta ha undvikit detta med mer diplomatisk skicklighet.

Det är beklagligt att man, när man utför ett stort verk för Gud, ofta kan utsättas för orättvis kritik från oväntat håll.

Fråga: Vad gjorde Ibzan, Elon och Abdon som domare i Domarboken 12:8–13?

S: Även om Skriften inte redogör för vad de gjorde, kan det vara betydelsefullt att notera vad som inte hände när de var domare. När Israel hade dem som ledare försökte ingen nation invadera Israel.

Fråga: Kan berättelsen om Simson i Domarboken 13–16 passa in i den typ av solmytologier som var vanliga i forntiden, såsom Asimovs Guide to the Bible på s. 248–251 hävdar?

S: Nej. Asimov hävdar två saker: att Simson var en typ av solmyt (s. 248) och att nasiréerna i allmänhet var en typ av solmyt eftersom deras långa hår [på något sätt] representerar solens strålar (s. 249).

Simson kom från Bet-Sjemesj i Dan, vilket betyder ”solens hus”, och i Asimovs Guide to the Bible, s. 251, hävdas det att det filistinska namnet Delila är nära besläktat med det hebreiska ordet lilah, som betyder natt. Den liberala Harper’s Bible Dictionary, s. 134, säger dock att Delila betyder ”kokett”, inte natt. Enligt Strongs konkordans betyder det ”att tyna bort”

Det finns förmodligen lika mycket som talar för att Simson hämtats från aztekisk mytologi (genom en tidsresa 2 500 år in i framtiden!) som från påstådda solmyter. Kom ihåg att mycket av den grekiska och romerska mytologin som vi känner till idag inte existerade vid denna tid.

Fråga: Varför fick Simson i Domarboken 13:5 inget val när det gällde att bli naziré eller domare?

S: Simson fick inget val när det gällde hur han föddes. Å andra sidan står det ingenting om att Gud var skyldig att ge Simson – eller någon annan för den delen – ett val när det gäller hur man föds.

Oavsett hur vi föds, med vilka privilegier, fördelar och nackdelar vi än har, är det att närma sig Gud som räknas. Gud kommer i slutändan att döma alla rättvist, utifrån vad de har fått.

F: I Domarboken 14:1–4, ville Gud att Simson skulle gifta sig med den filistinska flickan, och hur kom detta från Herren?

S: Simson var inte helt hängiven att lyda Gud. Men Gud använde ändå Simsons längtan efter den filistinska flickan. Gud satte Simson på jorden för att fullborda sitt syfte att förstöra de vänskapliga relationerna mellan israeliterna och filistéerna. Simson var olydig mot Gud många gånger, och det vore inte förvånande om Simson inte behagade Gud på de sätt som Han använde honom. Oavsett detta använder Gud såväl felaktiga handlingar som gudfruktiga handlingar för att fullborda sina syften.

Fråga: Varför är det i Domarboken 14:6,9 betydelsefullt att Simson inte berättade för sina föräldrar om lejonet och honungen?

S: Eftersom Simson i Domarboken 14:18 omedelbart visste med säkerhet att kamraterna hade fått svaret från Simsons hustru. Simson misstänkte inte sin hustru förhastat, men han kunde snabbt dra en slutsats eftersom ingen annan kunde ha berättat det för dem.

F: Varför stödde Simsons hustru filistéerna istället för Simson i Domarboken 14:15–18?

S: Samsons hustru var filisté, och hon hade uppenbarligen större tillit till de trettio männens styrka än till att Samson skulle rädda henne. Hennes tillit till männen gjorde dock varken henne eller hennes far någon större nytta, eftersom filistéerna senare brände ihjäl dem båda i Domarboken 15:6.

F: I Domarboken 14:19, gjorde Simson rätt i att döda trettio människor i staden Asdod (en ateist ställde denna fråga)?

S: Det finns två olika svar.

Nej. Simson var ofta olydig mot Gud. De metoder som Simson använde för att bekämpa filistéerna var inte heller särskilt bra. Simson kunde ha varit så mycket effektivare som ledare för en israelisk armé, istället för att döda trettio män på grund av en obetydlig bröllopsstrid.

Ja. Simson befann sig i krig med filistéerna och försökte döda så många krigare som möjligt. Vid denna tidpunkt hade han inte israeliternas stöd i kampen mot filistéerna.

Hur som helst, innan Simson tillfångatogs (med Delilas hjälp) var hans främsta syfte inte att minska filisternas befolkning. Simson bröt oåterkalleligt de vänskapliga relationerna mellan filisterna och israeliterna. Därefter rådde krig mellan dem fram till Davids tid.

Idag är det ibland möjligt att vissa kristna har en liknande roll; inte för att döda människor, utan för att bryta den religiösa enheten mellan kristna och icke-kristna, med vilka kristna inte borde ha haft någon enhet från början.

Fråga: Lär Domarboken 15:2 ut att hustrur helt enkelt kan ges bort om männen inte längre tycker om dem? (En muslim ställde denna fråga.)

S: Nej. Domarboken 15:2 beskriver vad en icke-troende filisté gjorde, inte vad en lydig israelit gjorde. Samsons svärfar var en filisté som inte följde Gud.

Eftersom en muslim ställde denna fråga kan nämnas att islam har ganska stränga regler när det gäller skilsmässa för kvinnor. En kvinna som begär skilsmässa utan allvarliga skäl förbjuds även att njuta av paradisets dofter. Ibn-i-Majah, vol. 3, bok 10, kap. 21, nr 2055, s. 237. På samma sätt gäller det om en kvinna begär skilsmässa utan starka skäl, enligt Abu Dawud, vol. 2, bok 6, kap. 734, nr 2218, s. 600.

För männen är det däremot mycket enkelt. En man inom islam kan skilja sig från sin hustru av vilken anledning som helst. I Bukhari, vol. 3, bok 49, kap. 4, nr 859, s. 534, står det att en man kan skilja sig på grund av ”något obehagligt hos sin hustru, såsom hög ålder eller liknande”.

’Umar beordrade sin son ’Abd Allah att skilja sig från sin hustru, men han vägrade eftersom han älskade henne. Då gick ’Umar till Muhammed, och Muhammed beordrade honom att skilja sig från henne. Abu Dawud, vol. 3, bok 36, kap. 1838, nr 5119, s. 1422

”’Abdullah b. ‘Umar (må Allah vara nöjd med honom) berättade att Allahs budbärare (fred och Allahs välsignelser vare med honom) sade: ’Den mest avskyvärda av de lagliga handlingarna i Allahs ögon är skilsmässa.’ Ibn-i-Majah, vol. 3, bok 10, kap. 1, nr 2018, s. 216

’Umar berättade att Muhammed skilde sig från Hafsah (återkallbar skilsmässa) och sedan tog henne tillbaka. Abu Dawud, vol. 2, bok 6, kap. 754, nr 2276, s. 619

Muhammed beordrade sin adoptivson Zaid att skilja sig från Zainab, och därefter gifte sig Muhammed med Zainab. Zaid hade inget val, eftersom Muhammed reciterade sura 33:36–38. Muslimer tror att Koranen är oskapad och inskriven på en tavla i himlen, men sura 33:36–38 nämner Zaid vid namn och säger att han inte skulle ha något val när det gällde att skilja sig från Zainab. Senare brukade Zainab bint Jahsh ”skryta inför profetens övriga hustrur och säga: ’Allah gifte bort mig (till profeten) i himlen.’” Bukhari, vol. 9, bok 93, kap. 22, nr 517, s. 382. Se även vol. 9, bok 93, kap. 22, nr 516, 518, s. 381–383.

Som en parentes betyder ”bin” son på arabiska, och ”bint” betyder dotter.

En man måste skilja sig från sin hustru om hans far befaller det. Ibn-i-Majah, vol. 3, bok 10, kap. 36, nr 2088–2089, s. 259–260

Två muslimska män var goda vänner, så den ene frågade den andre vilken hustru han borde skilja sig från så att den andre kunde gifta sig med henne. Bukhari, vol. 5, bok 58, kap. 3, nr 125, s. 82

Så även om muslimska män kan känna sig berättigade att byta fruar ungefär lika lätt som folk byter bilar, försök inte rättfärdiga detta utifrån Bibeln.

Fråga: Hur kunde Simson fånga 300 rävar i Domarboken 15:4?

S: Det finns fem möjliga sätt, och svaret kan vara en kombination av dem.

1. Det står inte att Simson fångade dem alla samtidigt. Det kan ha skett under en längre tid.

2. Kanske åtföljdes Simsons överlägsna styrka även av överlägsen smidighet. Se When Critics Ask, s. 150, för mer information om denna del av svaret.

3. Simson behövde inte använda sina egna händer. Inget tyder på att han inte kunde ha använt fällor för att fånga några eller alla av dem.

4. Det hebreiska ordet su’al kan betyda antingen räv eller schakal. Samson kanske kunde fånga schakaler lättare eftersom de jagar i flock.

5. Simson kan ha lett en grupp män för att fånga djuren i fällor.

Fråga: I Domarboken 15:5, hur mycket blir 1 100 silvermynt multiplicerat med fem?

S: I Domarboken 17:10 gick en levit med på att tjäna som präst för (troligen kost och logi plus) endast tio silversekel per år. 5 500 silvermynt var en stor summa pengar för en enskild person. Tydligen var filistéerna mycket rädda för Simson.

F: Varför band de Samson i Domarboken 15:12 för att föra honom ner till filistéerna?

S: Simson utgjorde definitivt ett hot mot status quo, och även om israeliterna inte ansåg att status quo var idealiskt, såg de den kända situationen som att föredra framför att den skulle förändras under Simson.

Dessutom var det män från Juda som överlämnade Simson till fienden. Landet Juda bestod av många delar som inte låg så nära filistéerna, och de hade ett överskott av mark, medan daniterna levde mycket trångt på sitt land.

I dag bör kristna vara ovilliga att gå med på att evangeliet begränsas under deras gudstjänst.

Fråga: I Domarboken 15:16, hur kunde Simson, trots sin stora styrka, döda 1 000 tränade filistinska soldater utan att de kastade ett spjut och sårade Simson?

S: Ingen naturlig styrka kan förklara detta eller de andra bedrifterna som Simson utförde (att lyfta upp stadsportar osv.). Gud måste ha varit med Simson på ett övernaturligt sätt. Gud kunde ha gett Simson inte bara styrka, snabbhet och reflexer, utan också förvirrat filistéerna och skyddat Simson.

F: I Domarboken 16:18–21, låg Samsons styrka i hans hår?

S: Nej, styrkan kom från Gud. Om styrkan låg i håret skulle kanske alla professionella idrottare vara starkare om de hade långt hår.

Allvarligt talat, efter att Simson hade avslöjat sin hemlighet för Delila kunde han vara ganska säker på att hon skulle klippa av hans hår, eftersom hon hade provat alla andra saker han nämnt. När Simson vaknade står det i Domarboken 16:20: ”Men han insåg inte att Herren hade lämnat honom.” (NET)

F: I Domarboken 16:26–27, kunde Simson komma till himlen, eftersom han begick självmord?

S: Ja. Tre punkter att beakta i svaret.

1. Det finns bara en oförlåtlig synd, nämligen hädelse mot den Helige Ande. Självmord är inte en oförlåtlig synd.

2. Som ett exempel på troende som begår självmord berättar Eusebius i sin Kyrkohistoria, vol. 8 nr 2, kapitel 12, om en kvinna och hennes två vackra döttrar, som dränkte sig i floden hellre än att låta sig besudlas av romerska soldater. Eusebius ger ett annat exempel i bok 8, kapitel 14, om Maxentius, som var på väg att våldta en vacker kristen kvinna. Hon bad om några minuter ensam för att förbereda sig. När han kom in hade hon knivhuggit sig själv till döds.

3. Man kan hävda att Simson inte välte pelarna för att begå självmord i sig, utan att motivet var att döda filistéerna. Hans död kan betraktas som ett självmordsuppdrag snarare än självmord, även om han visste att han skulle dö.

I boken *Now That’s A Good Question*, s. 291–292, står det att en psykologisk studie visade att 90 % av de personer som försökte begå självmord senare sa att de inte skulle ha försökt om de hade väntat 24 timmar.

Fråga: I Domarboken 16:26–27, välsignade Gud Simson för att han begick självmord?

S: Simson begick inte självmord, utan utförde snarare ett självmordsuppdrag. I just detta fall, liksom under hela hans liv, använde Gud Simson, trots att Simson var olydig och ofta befann sig på platser där han aldrig borde ha varit. Se föregående fråga för mer diskussion.

I ”The Believer’s Bible Commentary” (s. 281) nämns det som en ironi att ”eftersom han umgicks så ofta med filistéerna under sitt liv och fann deras kvinnor oemotståndliga, återfinns Simson nu bland filistéerna i sin död, ett lik bland liken i spillrorna av Dagons tempel. Hade han hållit sig borta skulle han ha fått en ädlare död.”

Fråga: Varför blev den stjälande sonen först förbannad och sedan välsignad i Domarboken 17:1–2?

S: Bibeln nämner denna lilla händelse utan att ge minsta antydan om att Gud skulle godkänna den avgudadyrkande situationen.

Modern uttalade en förbannelse över den som stulit pengarna, utan att inse att det var hennes egen son. När hon fick veta att det var han, ångrade hon att hon förbannat sin son och försökte istället ge honom en välsignelse. I boken ”Hard Sayings of the Bible” (s. 197–198) nämns att författaren till Domarboken kanske tog med detta för att visa hur förvirrade människorna var på den tiden.

Men människor kan vara precis lika förvirrade idag. En förälder kan älska ett barn ömt när hen är nykter, och misshandla samma barn när hen är berusad eller drogpåverkad. Föräldrar kan anstränga sig mycket för att lära sina barn vikten av att göra det rätta. Barnen fattar det helt enkelt inte när de ser föräldrarna ljuga, köra för fort och fuska själva.

Fråga: Varför ägnade de i Domarboken 17:2–3 pengarna åt Jehova för att göra en avgudabild?

S: Det låter dumt, och det var faktiskt ännu värre än det låter. Det verkar som om det de ville ha, i prioritetsordning, var

1) Att ha en avgudabild att tillbe

2) Att tillbe Israels sanna Gud

Tre punkter att beakta i svaret.

1. Att ha en avgud som folk kunde ge offergåvor till var ofta en lönsam verksamhet.

2. För människor som inte visste bättre kunde det kanske vara ännu mer lönsamt att ha en avgud istället för israeliternas Gud.

3. Många människor har en längtan efter att tillbe Gud – på sina egna villkor och på sitt eget sätt. Gud är inte intresserad av detta. Gud vill ha människor som tillber och lyder Gud på Hans villkor, på Hans sätt.

Fråga: Varför ville Mika ha ett gudahus i Domarboken 17:5?

S: Skriften säger inget om detta, men vi kan se ett par skäl:

Religiösa: Mika respekterade Jehova, men kanske ville han ha en ”försäkring” genom att respektera flera gudar. Han hade glömt att den sanna Guden avskyr avgudadyrkan.

Ekonomiskt: Folk brukade komma till gudastatyerna för att ge dem pengar. Mikas avgudar, tillsammans med prästens närvaro, kan ha varit en stor ekonomisk möjlighet för Mika.

F: Vad var fel med Mikas teologi i Dom 17:13, där han säger: ”… Nu vet jag att Herren kommer att låta mig lyckas, eftersom leviten har blivit min präst” (NRSV)?

S: Innan du lättvindigt avfärdar detta som en självklar fråga, läs den sista delen av svaret, där nästan identiska saker inte är självklara för många människor idag.

Avgudar var tillägnade hedniska gudar. Mika trodde att en avgud tillägnad den ende, sanne Guden skulle ära Honom, och att ha en levit som präst skulle ära Gud ännu mer. Eftersom Mika tänkte på det sättet (genom ett slags logiskt språng) måste Gud också tänka så. Det är ungefär som att göra något för någon som man bara ”vet” att de kommer att gilla, även om man aldrig har pratat med personen och egentligen inte har en aning om vad de skulle vilja ha. Det är ungefär som den lille pojken som köpte en leksaksbil till sin mamma i födelsedagspresent, eftersom han ”visste” att hon skulle gilla den.

En kort blick på Gamla testamentet i allmänhet, och 2 Mosebok 20:4–6 i synnerhet, visar att Gud avskyr användningen av avgudar i tillbedjan. Även om det är avgudar som sägs föreställa Honom, avskyr Gud dem, och det är därför det andra budet skiljer sig från det första budet.

Tyvärr tillverkar människor även idag avbildningar av Maria, olika helgon och Jesus för användning i tillbedjan. Den verkliga Maria och de äkta helgonen är förmodligen förfärade över den olydnad som begås genom avbildningar av dem. Även om detta är ett försök att tillbe den sanne Guden (och därmed inte bryter mot det första budet), bryter det ändå mot det andra budet.

Fråga: Stämmer det att Samsons gärningar i Domarboken 18:2 varken allvarligt försvagade filistéerna eller hjälpte daniterna?

S: I Domarboken 16:31 står det att Simson vid sin död dödade 3 000 män och kvinnor, vilket var fler än han dödade under resten av sitt liv. Han åsamkade filistéerna en del skada, eftersom han dödade många av en hel generation av härskare. Men även om det var en enorm bedrift för en enda man att döda 3 000 till 6 000 filistéer, skulle det bara vara en liten seger för en armégeneral.

Å ena sidan är det korrekt, och det finns en lärdom att dra här. Simson var för upptagen med att jaga efter ett kärleksliv för att vara lydig och vara en verklig ledare för israeliterna, och han åstadkom inte mycket.

Å andra sidan åstadkom Simson ändå en sak. Han satte punkt för den tid av mer eller mindre vänskapliga relationer mellan israeliterna och deras filistinska överherrar. Det återstod dock åt Saul och David, med sin genomsnittliga fysiska styrka i Herrens tjänst, att åstadkomma det som Simson inte kunde göra med sin mirakulösa styrka ensam, utan andra israeliter och utan att vandra lydigt på Guds vägar.

Fråga: I Domarboken 18:6,10, välsignade Gud verkligen de danitiska spejarna här?

S: Det finns inte det minsta tecken på att den levitiske ”prästen” tjänade den sanne Guden, och att hans ord var något mer än påhittade saker för att behaga sina åhörare.

Alla som påstår sig tala i Guds namn gör inte nödvändigtvis det. Framöver var daniterna en av de första stammarna som föll i avgudadyrkan, i spetsen för de arameiska invasionerna, och det första området som fick känna på kraften hos de assyriska och babyloniska arméerna. Deras inledande lätta framgångar var inte värda deras slutliga undergång.

Fråga: Vilka var den levitiske mannens motiv i Domarboken 18:20?

S: Skriften antyder att det inte hade något att göra med att tillbe den sanne Guden. Genom att bli präst för en stam istället för ett hushåll skulle han få större anseende, respekt och förmodligen mer pengar.

Tyvärr är det idag inte bara människor inom andra religioner som är sådana, utan det finns även sådana människor som utger sig för att vara kristna.

F: I Dom 18:30–31, vad är betydelsen av denna vers?

S: Den är oerhört betydelsefull. Det innebär att folket i staden Dan aldrig ångrade detta brott, och fram till dess att assyrierna kom följde de de dåtida daniternas traditioner. Så sorgligt.

Ibland, när kyrkosamfund förkastar Guds sanning och Bibeln, återvänder de heller aldrig till att följa den sanne Guden. I många fall är rättfärdigandet för att följa avgudadyrkan och andra synder precis som i sången i musikalen ”Spelman på taket” – tradition. Faktum är att under debatterna med Martin Luther förklarade en katolsk teolog vid namn Johann Faber (1478–1541): ”Om jag tvingades välja, skulle jag hellre förkasta Skrifterna än den [romersk-katolska] kyrkans vördnadsvärda villfarelser.” (ur Manschrenk, s. 165). När människor talar om att följa ”vördnadsvärda villfarelser”, är de då mindre förvirrade än daniterna?

Fråga: Var skandalen i Gibea i Domarboken 19–21 en fiktiv berättelse, som det hävdas i Asimovs Guide to the Bible, s. 279?

S: Nej. Två bevis på att detta var sant är:

1. Berättelsen om händelsen i Domarboken. Ingen författare skulle vilja skriva denna historia, som är så föga smickrande för både benjaminiterna och de övriga israeliterna, om han inte kände sig tvungen att skriva sanningen.

2. Om detta inte vore sant, skulle Asimov eller andra behöva hitta någon annan anledning till varför Benjamins stam var så mycket mindre än de andra stammarna.

F: Vad kan vi lära oss av denna episod i Domarboken 19:1–21:25?

S: Det finns en ytterst intressant iakttagelse om detta inbördeskrig: varenda person, utom de ursprungliga mördarna, kan ses som att de kände sig berättigade att göra det de ansåg vara moraliskt rätt, åtminstone ur sitt eget perspektiv.

1. Benjaminiterna kämpade för det de trodde var rätt. De antog att det var ett högre moraliskt gott att försvara sina släktingar och (kanske) själva skipa rättvisa än att låta någon annan beröva deras släktingar rätten att ställas inför rätta av benjaminiterna.

2. Mannen ansåg sig ha rätt att stycka sin bihustru. Hans önskan att försvara sin heder och utkräva hämnd kunde ses som viktigare än vilken heder eller respekt han än hyste för sin bihustrus kropp.

3. Israeliterna kunde känna sig berättigade. Deras krav på att benjaminiterna inte skulle skada en enda [annan] israelit ansågs vara en högre moralisk rättighet än folkmordet på benjaminiterna, inklusive kvinnor och barn.

4. Israeliterna kunde känna sig berättigade att utplåna hela staden Jabesh-Gilead, med undantag för de oskulda kvinnorna. De ansåg ju att det faktum att männen i Jabesh-Gilead inte valt att ansluta sig till de övriga israeliterna i denna blodshämnd rättfärdigade att man dödade män, kvinnor och barn. Naturligtvis hade jungfrurna ett praktiskt syfte som hustrur åt benjaminiterna, så det (genom någon märklig logisk slutsats) skulle rättfärdiga att man inte dödade dem, medan det ansågs berättigat att döda de andra kvinnorna och pojkarna.

4. De överlevande benjaminiterna och israeliterna ansåg gemensamt att det var berättigat att låta de överlevande benjaminiterna kidnappa ogifta israeliska flickor. Att dessa benjaminitiska rebeller skulle få fler hustrur var uppenbarligen viktigare än flickornas önskemål.

Slutligen, eftersom israeliterna var bundna av sin ed i Domarboken 21:5 att döda alla som inte samlades, och av sin ed i Domarboken 21:18, skulle man kunna tro att de skulle dra lärdom av detta och avstå från att avlägga eder. Som 1 Samuelsboken 14:24 visar i fallet med Jonatan som åt honung, drog de dock inte nödvändigtvis någon lärdom av detta.

Fråga: Varför ville svärfadern i Domarboken 19:4–8 fördröja sonens återkomst?

S: Skriften säger inget om detta, men kanske saknade svärfadern sin dotter och visste att när hans svärson gav sig av skulle även hans dotter följa med.

F: Varför finns berättelsen om levitens bihustru i Bibeln (Domarboken 19:12–24)?

S: Detta är verkligen en berättelse om djup korruption, som det står i Hosea 9:9. Den förbigicks inte och täcktes inte över i denna faktabaserade bok av tre mycket olika, men kompletterande skäl.

Sekulärt: Det hände. Domarboken förklarar, precis som en sekulär historiebok skulle göra, varför detta fruktansvärda inbördeskrig inträffade och varför Benjamin, även flera århundraden senare, alltid var en så liten stam.

Alla gör som de själva tycker är bäst: Domarboken 21:25 sammanfattar budskapet bakom denna sanna berättelse: så här fruktansvärt kan det bli när alla gör som de själva tycker är bäst. Om alla har sin egen måttstock för rätt och fel som inte bygger på Bibeln, kan det gå väldigt illa för alla. Se även nästa fråga.

En läxa i lojalitet: Man kan inte klandra benjaminiterna för deras lojalitet, om lojalitet alltid vore en dygd. Däremot kan man klandra dem för att deras lojalitet i detta fall var något ont. Det kunde ha verkat som om israeliternas lojalitet gällde Gud och deras folk, men denna händelse och detta krig visar att deras lojalitet endast gällde deras stam. Idag kan människor vara lojala mot en god sak av olika skäl, och vissa av dessa skäl är inte bättre än den lojalitet som benjaminiterna visade.

Fråga: Varför godtar Bibeln dessa onda handlingar i Domarboken 19:22–30 och Domarboken 21:7–23? (En muslim tog upp detta.)

S: Bibeln godkänner inte detta. Den nämner snarare onda handlingar under de onda tiderna då ”var och en gjorde vad som var rätt i sina egna ögon”. Skulle det faktum att Koranen nämner de onda handlingar som folken i ’Ad och Madyan begick bevisa att Koranen har fel?

F: I Domarboken 20:1 – betyder staden Dan här att Dan hade flyttat dit redan före denna tid?

S: Inte nödvändigtvis. Domarboken skrevs efter båda händelserna, och man kan ha hänvisat till platsen med det namn som folk känner till. Två andra exempel på detta är att man säger att Efesos ligger i Turkiet, och i 1 Mosebok 12:8 att Abraham var i Betel, även om Betel inte var namnet på staden förrän under Jakobs tid i 1 Mosebok 28:19.

F: I Domarboken 20:47, stämmer det att detta inte kunde ha inträffat i slutet av Domarboken, eftersom Benjamins stam då var välmående, såsom Asimovs Guide to the Bible på s. 259 hävdar?

S: Nej. Benjamins stam var välmående fram till detta inbördeskrig. Asimov ger inga bevis, varken arkeologiska eller andra, för att Benjamins stam var välmående i slutet av Domarboken. Däremot säger Saul i 1 Samuelsboken 9:21 att han kommer från den minsta av Israels stammar.

F: Visar förstörelsen av Jabesh-Gilead i Domarboken 21:8 att detta inte hände sent under domartiden, eftersom Jabesh-Gilead var en blomstrande stad, som det hävdas i Asimovs Guide to the Bible, s. 259–260?

S: Nej. Här är vad Bibeln säger om Jabesh-Gilead. Saul befriade staden från ammoniterna i 1 Samuelsboken 11:1–11. Efter att Saul hade dödats tog männen från Jabesh-Gilead Sauls kropp och begravde den. David berömde dem för detta (2 Samuelsboken 2:4–7). 1 Krönikeboken 10:11 ger samma redogörelse. Arkeologen Glueck fann vad som troligen är Jabesh-Gilead, och där fanns stadsmurar.

Det är intressant att Asimov, utan ytterligare bevis, kan dra slutsatsen att Jabesh-Gilead var en blomstrande stad och att ingen förstörelse var möjlig. Städer, särskilt befästa sådana, kan så småningom återuppbyggas, men att använda ovanstående knappa bevis för att Jabesh-Gilead var så blomstrande att den aldrig kunde ha förstörts är förvånande för en person som Asimov, som var noggrann i sina vetenskapliga strävanden. Tyvärr begick Asimov ett liknande misstag i sin bedömning av Hazor, och det finns gott om arkeologiska bevis som motbevisar honom. Se de tre frågorna om Josua 11:10 för mer diskussion om Hazors återuppbyggnad.

Fråga: Vad var Herrens årliga högtid i Silo enligt Domarboken 21:19?

S: Skriften säger inte med säkerhet vilken sorts högtid det var. Det kan dock ha varit den högtid till ära för Jeftas dotter som beskrivs i Domarboken 11:39–40.

F: I Domarboken 21:20–21, har någon annan någonsin kidnappat flickor medan de dansade?

S: Ja. Efter denna händelse stal män från staden Messenien i Grekland flickor från Lakonien under en Artemis-högtid, enligt Boling, s. 294. Detta nämns i The Expositor’s Bible Commentary, vol. 3, s. 506.

F: I Domarboken 21:25 och 5 Mosebok 12:8, vad är det för fel med att ”göra vad som är rätt i dina egna ögon” eller att låta alla göra som de finner lämpligt?

S: Som den historia som beskrivs i hela Domarboken visar, är det mycket som är fel. Människor är alltför snabba att skapa sina egna normer som inte når upp till Guds standard. Se de två föregående frågorna för mer information om denna punkt. Dessutom är människor snabba att anpassa normerna efter sina egna smakpreferenser, perspektiv och önskemål.

F: När skrevs Domarboken?

S: Domarboken täcker händelserna från omkring 1380 f.Kr. till 1050 f.Kr. I Domarboken 18:30 står det att dessa händelser pågick ”fram till … landets fångenskap”. Det finns tre olika uppfattningar om vad detta syftar på.

Den assyriska fångenskapen för alla de norra stammarna år 722 f.Kr. I Wycliffe Bible Dictionary, s. 993, står det: ”Tabeller som har granskats och publicerats av Donald J. Wiseman har gett mer specifik information för dateringen av de kaldeiska kungarna under perioden 626–566 f.Kr. Följaktligen accepteras datumen för Samarias fall år 722 f.Kr. och Jerusalems fall år 587/586 f.Kr. som fasta datum med en avvikelse på ungefär ett år.”

Dans fångenskap, som inträffade omkring 1000 f.Kr. I When Critics Ask, s. 151, stödjer man denna uppfattning, eftersom Dan plötsligt förintade folket i Laish och en liknande förintelse drabbade dem omkring 1000 f.Kr.

Att det rör sig om en senare tillägg av en redaktör är Merrill Ungers uppfattning, vilket nämns i *A Survey of Old Testament Introduction* av Gleason Archer (Moody Press 1974), s. 281.

Fråga: Vilka är några av de äldsta manuskripten från Domarboken som fortfarande finns kvar idag?

S: Döda havsrullarna: (ca 1 f.Kr.) 3 separata exemplar. The Dead Sea Scrolls Today, s. 30. (1Q6, 4Q49, 4Q50) enligt The Dead Sea Scrolls in English, 4:e uppl., s. xxxvii och Wycliffe Bible Dictionary, s. 436–438.

1Q6 (delar av Domarboken 6:20–22; 8:1(?); 9:1–4, 4–6, 28–31, 40–43, 48–49 (1:a århundradet f.Kr.)

4Q49 Domarboken 6:2–6, 11–13 (50–25 f.Kr.) Domarboken 2:7–10 är inte förlorade men saknas.

4Q50 tre fragment av Domarboken 19:5–7; 21:12–25

Sammantaget finns följande 35,5 verser bevarade i Döda havsrullarna av totalt 618 verser i Domarboken (5,7 %).

Dom 6:2–6, 11–13, 20–22; 8:1?; 9:1–6, 28–31, 40–43, 48–49; 19:5–7; 21:12–25.

Vaticanus (325–350 e.Kr.) innehåller hela Domarboken.

Sinaiticus (340–350 e.Kr.) innehåller Domarboken 2:20; 4:6–11:2.

Alexandrinus (ca 450 e.Kr.) innehåller hela Domarboken.

F: Vilka tidiga författare hänvisade till Domarboken?

S: Författare från tiden före konciliet i Nicea som hänvisade till eller anspelade på verser i Domarboken är:

Filo från Alexandria (20/15 f.Kr. – 50 e.Kr.) hänvisade till Domarboken 8:9 i verket ”Om språkförvirringen” 26 (128), där han märkligt nog hävdade att det var ”av Mose”. ”Ty, säger Mose, ’Gideon svor inför männen från Fanuel och sade: Den dag då jag återvänder segrande i fred skall jag riva detta torn.’”

Meleto/Melito från Sardis (170–177/180 e.Kr.) räknade Domarboken till de gamla testamentets böcker i sitt brev till Onesimus, *Om påsken*, s. 72. Bevarat i Eusebius *Kyrkohistoria*, bok 4, kap. 26.

Irenaeus av Lyon (182–188 e.Kr.) analyserar berättelsen om Simson i Domarboken och hänvisar till källan som ”den heliga skriften”. Fragment från Irenaeus, fragment 40, s. 575. Han hänvisar också till Simson i fragment 41.

Irenaeus fragment 27, s. 572, talar om den lille pojken som var tvungen att leda Simson vid handen och anspelar på Domarboken 16:26.

Irenaeus av Lyon (182–188 e.Kr.) diskuterar Gideon från Domarboken 6 i Irenaeus’ verk ”Mot kätterierna”, bok 3, kap. 17.3, s. 445.

Detta är alla de ställen där Irenaeus hänvisar till Domarboken.

Klemens av Alexandria säger: ”Som det står i Josua-boken”, och senare ”som det nämns i Domarboken” i *Stromata* (193–202 e.Kr.), bok 1, kap. 21, s. 325

Tertullianus (198–220 e.Kr.): ”Josua vid sin död. Och således genom nästan hela Domarbokens och Kungaböckernas krönikor”, *Scorpiace*, kap. 3, s. 636

Origenes (225–254 e.Kr.): ”Nej, när det gäller Belials söner i Domarboken.” Origenes, Mot Celsus, bok 6, kap. 44, s. 593

Origenes (240 e.Kr.) hänvisar också till Debora och Barak i Domarboken. Kommentar till Höga visan, prolog, s. 48

Avhandling om återdop (ca 248–258 e.Kr.), kap. 15, s. 676: ”Vidare ser vi även i Domarboken och i Kungaböckerna att Herrens Ande antingen vilade över flera av dem eller att Han kom till dem, såsom över Gotoniel [Othniel], Gideon, Jefta, Simson, Saul, David och många andra.”

Cyprianus av Kartago (ca 246–258 e.Kr.) hänvisar till Domarboken 2:11–13 och 4:1 som ”i Domarboken” Cyprianus av Kartagos avhandlingar, avhandling 12, kap. 1, s. 508

Methodius av Olympus och Patara (270–311/312 e.Kr.) nämner uttryckligen Gamla testamentet och Domarboken i ”De tio jungfrurnas gästabud”, diskurs 10, kap. 2, s. 348

Efter Nicea

Eusebius av Caesarea (ca 328–339/340 e.Kr.) diskuterar olika författares syn på Gamla testamentets kanon.

Athanasius (367 e.Kr.) räknar upp böckerna i Gamla testamentet i ”Påskbrevet”, kap. 4, s. 552.

Athanasius (339 e.Kr.) hänvisar till Domarboken 19:29 som ”Domarboken” i ”Circular Letter”, kap. 1, s. 92

Aphrahat den syriske (337–345 e.Kr.) anspelar på Domarboken

Synopsis Scripturae Sacrae (350–370 e.Kr.)

Efraim den syriske (350–378 e.Kr.)

Cyril av Jerusalem (ca 349–386 e.Kr.) nämner Domarboken 3:10 som i Domarboken, David i Kungaböckerna, Psalmerna, 2 Krönikeboken 15:1 i Krönikeböckerna, Nehemja 9:20 som Esra (Esra och Nehemja utgjorde en enda bok). Kateketiska föreläsningar, föreläsning 16.28, s. 122

Ambrosius av Milano (370–390 e.Kr.) nämner Domarboken och Psaltaren. Om den Helige Ande, bok 1, kap. 16, s. 95

Gregorius av Nazianzus (330–391 e.Kr.)

Pacianus av Barcelona (342–379/392 e.Kr.) citerar Domarboken 13:18 i Brev 2, kap. 2.2, s. 28

Gregorius av Nyssa (ca 356–397 e.Kr.) anspelar på Domarboken.

Epifanius av Salamis (360–403 e.Kr.) räknar upp böckerna i Gamla testamentet, däribland Domarboken. *Panarion*

Kyrkomötet i Kartago (393–419 e.Kr.)

Sulpicius/Sulpitius Severus (363–420 e.Kr.) nämner Domarboken i Historia, bok 1, kap. 24, s. 85

Hieronymus (373–420 e.Kr.) diskuterar böckerna i Gamla testamentet. Han diskuterar specifikt Första Moseboken, Andra Moseboken, Tredje Moseboken, Fjärde Moseboken, Femte Moseboken, Pentateuken, Job, Jesus, son till Nave [Josua], Domarboken, Rut, Samuel och Kungaböckerna (2 böcker), de tolv profeterna, Hosea, Joel, Amos, Obadja, Jona, Mika, Nahum, Habackuk, Sefanja, Haggai, Sakarja, Malaki, Jesaja, Jeremia, Hesekiel, Daniel, Ester, Esra, Nehemja, Brev 53 kap. 7–8 s. 99–101.

Rufinus (374–406 e.Kr.)

Johannes Chrysostomos (-407 e.Kr.) hänvisar till Domarboken 21:5–10, vol. 11, Kommentar till Apostlagärningarna, predikan 13, s. 86

Augustinus av Hippo (388–430 e.Kr.) säger ”Herren säger” och hänvisar till Domarboken 6:1 i Brev 46, kap. 18, s. 291

Augustinus av Hippo (338–430 e.Kr.) hänvisar till Domarboken 3:30 som skriftställe i *Guds stad*, bok 17, kap. 14, s. 352

Johannes Cassianus (419–430 e.Kr.)

Theodoret av Cyrus (324–458 e.Kr.) anspelar på Domarboken.

Fråga: Vilka är några av översättningsskillnaderna mellan den hebreiska texten och den grekiska Septuaginta i Domarboken?

A: Här är några av översättningsskillnaderna. För att ge en bild av variationerna mellan den hebreiska masoretiska texten och den grekiska Septuaginta-översättningen fokuserar följande på kapitel 16.

Dom 1:14 ”Othniel, hon uppmanade honom” jämfört med ”Othniel, han uppmanade henne” (Septuaginta och Vulgata). I The Expositor’s Bible Commentary, vol. 3, s. 388, står det att även om den grekiska översättningen och Vulgata utgår från att det är ett kvinnligt pronomen, visar Josua 15:18 att det i själva verket är ett manligt pronomen.

Dom 1:16 ”keniten” jämfört med ”Hobab, keniten” (Septuaginta)

Dom 1:18 ”tog också” jämfört med ”tog inte” (Septuaginta)

Dom 1:27 ”Bet-Sean” jämfört med ”Bet-Sean, som är en stad tillhörande skyterna” (Septuaginta)

Dom 2:3 ”blivit” jämfört med ”vara motståndare/fiender och bli” (Septuaginta, Targum, Vulgata)

Dom 2:9 ”Timnat-Serah” (hebreiska) jämfört med ”Timnat-Heres” (hebreiska i Josua 19:50 och 24:30)

Dom 3:26 ”stenbilder” jämfört med ”stenbrott” (Targum)

Dom 5:14 ”i Amalek” jämfört med ”in i dalen” (Septuaginta)

Dom 5:15 ”mina furstar i Isaskar” kontra ”Isaskars furstar” (Septuaginta, syriska, Targum, Vulgata)

Dom 5:28 ”ropade” jämfört med ”stirrade” (Septuaginta)

Dom 5:31 ”de som älskar honom” jämfört med ”de som älskar dig” (syriska, Vulgata)

Dom 6:7–10 finns i den masoretiska texten men saknas i Döda havsrullarna 4Q49. Två hebreiska medeltida manuskript och Septuaginta utelämnar 6:7a.

Dom 8:4 ”och förföljde” jämfört med ”och utsvultna” (Septuaginta)

Dom 9:29 ”honom. Då sade han till Abimelek” jämfört med ”honom. Jag skulle säga till Abimelek” (Septuaginta)

Dom 9:38 ”var är din mun nu” jämfört med ”var är ditt skryt nu” (Septuaginta) (Betydelsen är i huvudsak densamma)

Dom 9:44 ”de trupper som var med honom” jämfört med ”den trupp som var med honom” (vissa Septuaginta- och Vulgata-utgåvor)

Dom 11:12 ”ammoniternas kung” jämfört med ”midianiterna” (vissa Septuaginta-utgåvor)

Dom 12:2 ”strid mot ammoniterna” jämfört med ”strid mot ammoniterna som förtryckte oss” (Septuaginta, Harcleens syriska)

Dom 12:7 ”i städerna i Gilead” jämfört med ”i staden Gilead” (vissa Septuaginta-utgåvor)

Dom 13:19 ”till honom och utförde underverk medan hans hustru Manoa såg på” jämfört med ”till honom som utför underverk” (Septuaginta)

Dom 14:15 ”fjärde dagen” jämfört med ”sjunde dagen” (vissa Septuaginta-utgåvor, syriska, Vulgata) (I The Expositor’s Bible Commentary, vol. 3, s. 469, står det att ”fjärde” och ”sjunde” endast skiljer sig åt genom den första bokstaven.)

Dom 15:5 ”vingårdar och olivlundar” jämfört med ”vingårdar och olivlundar” (Septuaginta, Targum, Vulgata)

Dom 16:2 ”Gaziterna: ’Simson har kommit hit’” jämfört med ”Gaziterna fick höra: ’Simson har kommit hit’” (Septuaginta)

Dom 16:2 ”gillrade en fälla för honom” jämfört med ”låg på lur efter honom”

Dom 16:3 ”Hebron” jämfört med ”Chebron”

Dom 16:4 ”Soreks dal” jämfört med ”alsorek”

Dom 16:4 m.fl. ”Delila” jämfört med ”Dalida”

Dom 16:5 ”förödmjuka honom” jämfört med ”plåga honom”

Dom 16:7 ”sju gröna bågsträngar som inte har torkat” jämfört med ”sju fuktiga snören som inte har förstörts”

Dom 16:7 ”skall bli som vilken man som helst” jämfört med ”bli som en vanlig man”

Dom 16:9 ”Och bakhållet låg på lur för henne i ett inre rum” jämfört med ”Och de som låg på lur stannade hos henne i kammaren”

Dom 16:10 ”lekte med mig/bedrog mig” jämfört med ”lurade mig”

Dom 16:12 ”Och bakhållet låg i det inre rummet. Och han slet dem av sina armar” jämfört med ”och han bröt av dem från sina armar”

Dom 16:13 ”skojade med/bedrog mig” jämfört med ”bedrog mig”

Dom 16:13 ”Säg mig” jämfört med ”Säg mig, jag ber dig”

Dom 16:13 ”… med ett vävstycke” jämfört med ”med vävstycket, och du skall fästa dem med nålen i väggen, då skall jag bli svag som vilken annan man som helst.” (Septuaginta, finns inte i någon hebreisk text)

Dom 16:14 ”och hon fäste den med en nål … väv” jämfört med ”Och det hände sig, när han sov, att Dalida tog de sju lockarna från hans huvud och vävde in dem i väven och fäste dem med nålen i väggen … väv ur väggen”

Dom 16:15 ”Dessa tre gånger har du lekt med/lurat mig” jämfört med ”Denna tredje gång har du lurat mig”

Dom 16:17 ”naziré för Gud” jämfört med ”Guds helige”

Dom 16:18 ”Kom, ty denna gång har han” jämfört med ”Kom upp ännu en gång, ty han”

Dom 16:18 ”silver i deras hand” jämfört med ”pengar i deras händer”

Dom 16:19 ”hon” kontra ”Dalida”

Dom 16:19 ”och började plåga/undertrycka/tortera honom” jämfört med ”och hon började ödmjuka honom” jämfört med ”och han började försvagas/började bli svag” (vissa Septuaginta-översättningar)

Dom 16:21 ”brons” jämfört med ”mässing”

Dom 16:24 ”prisade sin gud” jämfört med ”sjöng lovsånger till sin gud”

Dom 16:24 ”ökade antalet sårade” jämfört med ”ökade antalet dödade”

Dom 16:26 ”Och de ställde honom mellan pelarna.” jämfört med ”och de slog honom med sina handflator och ställde honom mellan pelarna.”

Dom 16:28 ”ropade till Jehova” jämfört med ”grät inför Herren”

Dom 16:28 ”Herren Jehova” jämfört med ”Herre, min Herre”

Dom 16:29 ”två mittpelare” jämfört med ”två pelare”

Dom 16:31 ”Zora och Eshtaol” jämfört med ”Saraa och Esthaol”

Dom 18:7 ”från sidonierna” jämfört med ”med arameerna/Syrien” (vissa Septuaginta-utgåvor)

Eller Dom 18:7 ”långt från sidonierna och hade inga förbindelser med någon” jämfört med ”långt från sidonierna och hade inga förbindelser med Aram” (Symmachus) (Detta enligt NRSV)

Dom 18:30 ”Manasses son” (masoretisk) jämfört med ”Mose son” (vissa forntida versioner, vissa Septuaginta-utgåvor, Vulgata)

Dom 19:2 ”hon var otrogen” wattizneh jämfört med ”hon blev arg” (trodde troligen att det var wattiznah) (proto-lucianisk Septuaginta och Vulgata)

Dom 19:4 ”hon förde honom” jämfört med ”han nådde” (Septuaginta) (Detta är enligt NRSV)

Dom 19:18 ”HERRENS hus” jämfört med ”mitt hus” (Septuaginta)

Dom 20:9 ”Gibea, mot den genom lottdragning” jämfört med ”Gibea, vi ska dra upp mot den genom lottdragning” (Septuaginta)

Dom 20:10 ”Geba” (en variant av Gibea) jämfört med ”Gibea” (ett hebreiskt manuskript)

Dom 20:15 ”26 000” jämfört med ”25 000” (Septuaginta A) jämfört med ”23 000” (Septuaginta B)

Dom 20:33 ”på slätten vid Geba” mot ”väster om Geba” (Septuaginta, Vulgata)

Dom 20:42 ”städer” mot ”stad” (Septuaginta)

Dom 20:43 (troligen viloplats) (menuhah) jämfört med ”från Noua” (Septuaginta B)

Källförteckning för denna fråga: den hebreiska översättningen är hämtad från Jay P. Greens Literal Translation och Septuaginta-översättningen är hämtad från Sir Lancelot C.L. Brentons översättning av The Septuagint: Greek and English. The Expositor's Bible Commentary och fotnoterna i NASB-, NIV-, NKJV- och NRSV-biblarna har också använts.

Om inte annat anges är bibelcitat hämtade från Berean Standard Bible (BSB), som är allmän egendom. https://berean.bible/

www.biblequery.org