< Bibelfråga från Esra

Fråga: Vem skrev boken i Esra 1:1?

S: Det framgår inte direkt av Esras bok. Esra var en lärd skriftlärd, och det är mycket troligt att han skrev boken mellan 456 f.Kr. och 444 f.Kr. Användningen av första person i Esra 7–10 tyder på att det var Esra, även om det är möjligt att delar av boken kan ha skrivits ned av någon annan senare.

Stilen i Krönikeböckerna och Esra är likartad, så kanske var det Esra som skrev båda.

Man brukar anta att vissa händelser i Esra ägde rum före Nehemja och andra samtidigt. Å andra sidan står det i Nehemja 3:1 att när Nehemja var i Jerusalem var Eliashib överstepräst, och i Esra 10:6 står det att Esra gick till Jehohanans, Eliashibs sons, rum. Men å andra sidan står det ingenstans i Esra 10:6 att Eliashib var överstepräst när Esra gick till hans rum.

Vissa liberala kritiker hävdar att Esra och Nehemja skrevs långt senare, under Alexander den storas tid (ca 330 f.Kr.), eftersom Nehemja 12:11,22 nämner Jaddua, och under Alexanders tid fanns det en överstepräst med samma namn. Det är dock inte nödvändigtvis samma Jaddua. Det är mer troligt att den senare Jaddua var en sonson till den tidigare (liksom namnen Tobias och Artaxerxes). På samma sätt tror man att Josefus blev förvirrad när det gäller den persiska perioden eftersom det fanns två kungar som hette Artaxerxes och två som hette Darius.

F: Vilka är några intressanta drag i boken Esra 1:1–10:44?

S: Ungefär en fjärdedel av boken är skriven på det som kallas ”kejsararamiska” (verserna 4:7–6:18 och 7:12–26), vilket huvudsakligen består av officiella dokument. Daniel är också skriven på både hebreiska och arameiska. Esra har totalt 280 verser, varav endast 109 verser är berättande, 44 verser är brev och 10 verser är böner. Den innehåller 111 verser som registrerar personer. De två första verserna i Esra är desamma som de två sista verserna i 2 Krönikeboken. Esra 2 och Nehemja 7 är praktiskt taget identiska. (Så om du vill lära dig bibeltexter utantill och få dubbelt så stor nytta…). Detta får vissa att tro att samma författare skrev Esra och 2 Krönikeboken. Men ett mer troligt scenario är att 2 Krönikeboken skrevs efter Esra, och att Esra var en av de källor som krönikeskrevaren använde.

Fråga: Vilka manuskript från denna period har bevarats fram till idag när det gäller Esra?

S: Förutom Bibeln finns det ett antal grekiska och andra skrifter, men detta svar avser endast fysiska skrifter som arkeologer faktiskt har hittat bevarade idag. Här är några av dem från 850 f.Kr. fram till omkring 400 f.Kr.

Moabstenen. (850 f.Kr.)

I Deir Alla i Jordandalen nämns Bileam, son till Beor, tre gånger i en skolpojkes skrivövning. Den har daterats med radiokarbonmetoden till 800/760 f.Kr.

Shalmaneser III:s texter (836 f.Kr.) i Assyrien. Omnämnande av mederna och tubalfolket.

Sargons texter (732 f.Kr.) i Assyrien. Omnämner tubalfolket.

Sargon II:s texter (722–705 f.Kr.)

De assyriska Ahiqar-ordena (700–400 f.Kr., arameiska och möjligen akkadiska) (En engelsk översättning av detta finns i The Old Testament Pseudepigrapha, volym 2, s. 494–507).

Många andra assyriska dokument

Många babyloniska dokument

Den persiska Behistun-inskriptionen

En arameisk kopia av Behistun-inskriptionen på ön Elefantina i södra Egypten

Den babyloniska kolonnkopian av Behistun-inskriptionen

Cyrus-cylindern (ca 538 f.Kr.) Du kan se en bild av den i Rose Book of Charts, Maps & Time Lines, s. 78.

I Elefantina-papyri (Cowley nr 21) beordrar Darius judarna där att fira det osyrade brödets högtid. Se The Expositor’s Bible Commentary, s. 649.

Elefantina-papyri Cowley nr 30 (407 f.Kr.). Brevet som Jedaniah dikterade till Bagohi, guvernören i Juda, där han bad om hjälp med att återuppbygga templet för ”YHW” på Elefantina. I detta brev nämns Sanballats [sn’blt] söner, som kallas guvernören i Samaria. Brevet daterades av författaren till den 25 november 407 f.Kr. Egyptierna och den persiske guvernören Vidranga förstörde templet i Elefantina år 419 f.Kr.

I de samariska papyrerna från Wadi ed-Daliyeh (WDSP 11 framsida 13) nämns Sanballat [sn’blt].

Ostraka på ön Elefantina.

Murashu-bankdokument i Nippur. Dessa texter innehåller namnen på 2 500 personer, varav 70 är judar.

Papyri från Samaria

Ett memorandum av Bagoas, den persiske guvernören i Juda.

Över 30 tavlor i Susa och en tavla i Borsippa nämner upp till fyra persiska tjänstemän vid namn ”Marduku” eller ”Marduka”.

Två inskriptioner i grottor 11 miles väster om Amman, Jordanien, nämner ”Tobiah” på arameiska. (Från 590 f.Kr. till så sent som 200 f.Kr.)

Fråga: Vad är en översikt över boken Esra?

S: Här följer en översiktlig sammanfattning.

1–6 Återvändandet och återuppbyggnaden av templet

..1–2 Återvändandet under Serubbabel (538 f.Kr.)

…1 Kyros dekret och förberedelserna

….2 Listan över de 50 000 återvändande

..3–6 Återuppbyggnaden av templet

….3 Uppförandet av altaret och templets grund

….4 Motstånd under Kyros, Ahasveros och Artaxerxes

…5 Ytterligare motstånd under Darius

…6 Templets färdigställande under Darius

7–10 Återvändandet och återuppbyggnaden av samhället

..7–8 Återvändandet under Esra (458 f.Kr.)

….7 Artaxerxes I:s påbud

….8 Förteckning över 4–5 000 återvändande och deras resa

..9–10 Återuppbyggnaden av samhället

.…9 Blandäktenskap och Esras bön

.…10 Folkets bekännelse och förbund

Fråga: Varför har allt material i Esra 1:1–10:44 tagits med i Esra?

S: Skriften säger inget om detta. Vissa anser att man kunde ha tagit med färre detaljer. Å andra sidan kunde man ha lagt till fler detaljer och kanske även dokument. Men det verkar som om det främsta skälet till att Esra tog med detta material är att visa och dokumentera hur Gud uppfyllde sin profetia om att återföra judarna till det utlovade landet efter de sjuttio årens fångenskap.

F: Varför kallas detta i Esra 1:1 för det första året under Kyros, kung av Persien, eftersom han redan hade varit kung över Persien före erövringen av Babylonien, såsom nämns i Asimovs Guide to the Bible, s. 435?

S: Kyros blev kung över Anshan år 559 f.Kr. och kung över både mederna och perserna år 550 f.Kr. Detta var dock det första året av hans regeringstid över detta vidsträckta rike bestående av Babylon och Persien. William H. Shea studerade de över 400 ställen där Kyros tilldelades en titel, och i 90 procent av fallen kallades han ”Kung av Babylon, Kung över länderna”. På Kyroscylindern kallas Kyros ”Världens kung, den store kungen, den rättmätige kungen, kung av Babylon, kung av Sumer och Akkad, kung över de fyra väderstrecken (på jorden)”. Shea fann också att Kyros först kallades ”kung över länderna” i början av år 538 f.Kr., men att han inte kallades ”kung av Babylon, kung över länderna” förrän i slutet av år 538 f.Kr. Han tror att anledningen är att guvernören Gubaru bar titeln kung av Babylon fram till sin död samma år.

Precis som en hertig som blir kung räknar sitt första år som kung, inte som hertig, räknas Kyros första år från den tidpunkt då han var kejsare över imperiet. ”Imperiet” inkluderade Babylon som en av sina huvudstäder.

Fråga: Kan de 70 åren i Esra 1:1 syfta på det babyloniska imperiets varaktighet eller på templets, såsom den skeptiska boken Asimov’s Guide to the Bible, s. 436–437, 449, antyder?

S: Det avser den tid som Juda var i babylonisk träldom. Låt oss först se exakt vad Bibeln säger, och sedan vad historien bekräftar.

I Jeremia 25:11–12 och 29:10, 16 står det:

1) Landet Juda skulle bli en ödemark, och de skulle tjäna Babylon i sjuttio år.

2) Efter 70 år skulle Babylon straffas (Jeremia 25:12).

3) I Jeremia 29:10 tilläggs att de förvisade skulle återvända efter 70 år.

4) I Jeremia 29:16 tilläggs att inte alla skulle gå i exil.

Även om det inte uttryckligen står att Jerusalem skulle förstöras fullständigt, kan man dra den slutsatsen. Det anges dock inte hur länge Jerusalem skulle ligga i ruiner. Det är tjänandet under Babylon, inte Jerusalems förstörelse, som enligt profetian skulle pågå i 70 år.

Historiskt sett tjänade Juda Babylon från 605 f.Kr. till 538 f.Kr. Detta motsvarar ungefär 68 av våra år. Profetiorna uttrycktes dock i termer av det religiösa månåret, som bestod av 360 dagar.

Fråga: Var den faktiska exilen i Esra 1:1 endast 49 år, från 587/586–538 f.Kr., som den skeptiska boken *Asimov’s Guide to the Bible* (s. 436) hävdar?

S: Många människor förvisades år 605 f.Kr. för hela 70 år. Det som komplicerar saken är att andra förvisades endast i 49 år. Oavsett vilket gällde profetian att Juda skulle tjäna Babylon i 70 år.

F: Varför beslutade den persiske kungen i Esra 1:1–4 att hjälpa judarna just här?

S: Den yttersta anledningen är att Gud rörde vid Kyros så att han gjorde detta. Dessutom tillät den persiske kungen inte bara judarna att återvända, utan arkeologen Rassam grävde också fram det som kallas ”Kyroscylindern”, där Kyros beskrev sin erövring av Babylon och förordnade att även andra folk skulle få återvända hem. Det finns inga bevis för att Kyros trodde på den sanna Guden; snarare använde han det gudomliga namnet när han talade om judarna, precis som han använde namnen på andra gudar när han talade om de andra folken.

I Cyruscylindern står det bland annat: ”Må alla gudar som jag har återförts till sina heliga städer dagligen be Bel och Nebo om ett långt liv för mig.” (Bel och Nebo var babyloniska gudar.)

F: Vad mer står det i Kyroscylindern i Esra 1:1–4?

S: 1800-talets bibelkritiker Julius Wellhausen och många andra tvivlade på att det någonsin fanns ett dekret om att judarna skulle återvända hem. Cyruscylindern upptäcktes dock av Rassam år 1879; samma sida innehåller ett fotografi av den. Cyruscylindern var i första hand ett propagandaverktyg som Cyrus använde för att visa babylonierna att han var deras vän, och inte bara en erövrare som man skulle motsätta sig. Kyros kallade sig själv ”Världens konung, den store konungen, den rättmätige konungen, konungen av Babylon, konungen av Sumer och Akkad, konungen över de fyra väderstrecken [på jorden]” (s. 89). Det står också: ”När jag, välvilligt sinnad, intog Babylon, inrättade jag min regeringssäte i det kungliga palatset mitt bland jubel och glädje. Den store guden Marduk fick de storsinta invånarna i Babylon att … mig. Jag strävade dagligen efter att tillbe honom [Marduk]. Mina talrika trupper rörde sig ostört mitt i Babylon. Jag tillät ingen att terrorisera landet [Sumer] och Akkad. Jag höll Babylons och alla dess helgedoms behov i åtanke för att främja deras välbefinnande.” (s. 87) Det hävdas också att Kyros intog staden ”utan strid eller slag”. Detta stämmer, eftersom Kyros intog staden 17 dagar efter att perserna genomfört en överraskningsattack och erövrat staden.

Cyrus-cylindern säger också om de förvisade folken: ”Jag samlade (också) ihop deras tidigare invånare och återgav (dem) deras bostäder.” (s. 91)

Fråga: Varför var den persiske kungen i Esra 1:5–11 så generös när han gav Esra guld och silver?

S: Skriften anger en anledning och antyder knappt en andra trolig anledning.

För det första står det i Esra 1:7 att bland de föremål som kungen återlämnade fanns tempelföremålen som babylonierna hade tagit från israeliterna. Erövrare brukade vanligtvis föra bort de erövrade folkens avgudar, men eftersom det inte fanns några avgudar i Jerusalem förde de istället bort tempelinredningen. I den persiska Kyroscylindern, som beskriver när perserna skickade tillbaka de fångna folken till sina hem, nämns det också att deras gudar återlämnades till dem.

För det andra står det i Esra 1:6, något gåtfullt, att de återvändandes grannar ”stödde dem” (BSB), i enlighet med kungens påbud i Esra 1:4 att de skulle ”få hjälp av männen i den regionen med silver, guld, varor och boskap” (BSB). Varför skulle kungen vilja detta? För att förstå varför måste vi titta på den politiska situationen vid den tiden.

Kung Darius I var far till Xerxes I och Esters make. Xerxes I mördades i sitt sovrum av Artabanus, befälhavare för kungens livvakt, år 465 f.Kr. Kungen i Esra, Artaxerxes I, var den tredje sonen till Xerxes och Amestris. Han var endast 18 år gammal vid den tiden. Men det året lyckades Artaxerxes döda både Artabanus och en av sina äldre bröder, vid namn Darius, samt besegra sin andra äldre bror, Hystaspes, i strid. Därefter följde dock snart ett uppror i Egypten (460–454 f.Kr.), understött av 200 grekiska skepp. Megabyzus, den persiske satrapen i Syrien, besegrade de egyptiska rebellerna år 454 f.Kr. och lovade den egyptiske rebelledaren Inarus nåd. Tyvärr spetsades Inarus på order av Artaxerxes I:s mor, drottning Amestris, vilket fick Megabyzus att göra uppror. Mitt i allt detta, år 458 f.Kr., uppmuntrade kungen Esra och fler landsförvisade att återvända till Jerusalem. Den persiske kungen ville ha en lojal bufferstat öster om Egypten och söder om Syrien. Det är därför logiskt, som Esra 1:4–6 visar, att den persiske kungen ville att de återvändande skulle ”stödjas” (BSB).

Fråga: Vad bör man göra, enligt Esra 1:5–11, om man oväntat får en generös välsignelse serverad?

S: Naturligtvis ska du prisa och tacka Gud för den, men det finns mer än så. Låt andra människor få veta vad Gud har gjort. Du kan också fråga dig om Gud kanske har gett dig denna välsignelse av ett visst syfte. Kanske gavs den så att du skulle kunna vara i en position att hjälpa andra. Var dock försiktig; du kanske upptäcker att du har fått många nya ”vänner”, men inte nödvändigtvis sanna vänner.

F: Vad betyder namnen på dessa judar i Esra 1:8?

S: Mithredath betyder ”given av Mithra”. Mithra var en viktig persisk gud på den goda sidan. Zerubbabel betyder ”Babylons avkomma”, där han föddes.

Sheshbazzar är ett icke-hebreiskt namn med oklar betydelse. Kanske var det ett annat namn för Shenazar, och Shenazar var den fjärde sonen till Jekonja (1 Krönikeboken3:18 ), den tidigare kungen av Juda, och därmed en farbror till Zerubbabel. Det skulle förklara varför Sheshbazzar kallades prinsen av Juda.

En del hävdar att Sheshbazzar kan vara ett annat namn för Zerubbabel. Det vore dock inte särskilt logiskt att ha två icke-hebreiska namn. Andra menar att Sheshbazzar kan vara ett annat namn för Shealtiel, som tydligen dog kort efter att grunden lades. Eller så kan Sheshbazzar ha varit judarnas guvernör strax före Zerubbabel, och när Sheshbazzar dog tog Zerubbabel över. Dessutom är Sheshbazzar troligen inte Zerubbabel, eftersom Zerubbabel, son till Shealtiel, nämns i Esra 5:2, medan Sheshbazzar, fursten av Juda, nämns i förfluten tid som den som lade grunden till templet i Esra 5:16.

Fråga: Varför stämmer inte summan av de nämnda föremålen, 2 499, i Esra 1:9–10 överens med det totala antalet guld- och silverföremål, 5 400, i1:11 ?

S: Listan består endast av fat, kastruller (?), skålar och andra större föremål. Det totala antalet, som kanske inkluderar några trasiga bitar, omfattar även saker som inte finns med på listan. Skillnaden i siffrorna är för stor för att bara vara ett tryckfel.

F: I Esra 2:1–70, gick det bra för judarna under perserna?

S: Ja. Förutom Bibeln har vi utombibliska bevis på att de hade det ganska bra.

I Nippur finns ett stort antal lertavlor som tillhörde förmögna bankirer vid namn ”Murashu och söner”, vilka lånade ut pengar. Texterna innehåller namnen på 2 500 personer, varav 70 är judiska. Intressant nog visar lertavlorna att många av dessa judar hade både judiska och icke-judiska namn. Dessutom har man funnit judar i 28 av de 200 bosättningarna runt Nippur.

Det fanns en judisk militärgarnison nära Aswan i södra Egypten, och de byggde ett tempel/en synagoga tillägnad ”Yaho”.

Många judar bodde på ön Elefantina i södra Egypten, enligt arameiska papyrusrullar och ostraka som nämner sabbaten och påsken. I Cowley-papyrusen nr 21 beordrade Darius II den judiska kolonin på ön Elefantina att fira det osyrade brödets högtid.

Fråga: I Esra 2, hur stor uppskattades israeliternas befolkning vara före deras exil?

S: Under 700-talet uppskattas det ha funnits 500 000 till 700 000 israeliter i det norra kungariket och 220 000 till 300 000 israeliter i Juda.

Fråga: I Esra 2 var uppskattningsvis 1,5 till 3 miljoner israeliter och judar utspridda i det persiska riket – varför återvände då endast omkring 50 000 människor till Jerusalem?

A: De flesta var olydiga och ville inte återvända, även om några få kanske var slavar och inte hade något val. Esra själv erkände i Esra 9:15 att de endast utgjorde en liten rest. Israeliterna hade förvisats över 200 år tidigare, och nästan alla hade assimilerats och förlorat sin nationella identitet. I *Asimov’s Guide to the Bible*, s. 437, påpekas träffande att ”Det faktum att de donerade värdefulla föremål för att hjälpa dem som planerade att göra resan tyder på att de var relativt välbärgade och kanske inte såg någon mening med att lämna en plats där de hade det gott och tryggt och där de vid det här laget kände sig hemma.” I själva verket ockuperade de återvändande endast ett område som sträckte sig cirka 25 miles från norr till söder och 32 miles från öst till väst, varav en tredjedel utgjordes av öken.

Vi vet också från Murashu-tavlorna att många judar var välbärgade. Dessa bestod av cirka 730 lertavlor över lån som beviljats av en bankir i Nippur vid namn Murashu samt hans söner. Cirka 60 judiska namn förekommer som gäldenärer till Murashu.

Det är naturligtvis generöst att de judar som valde att stanna kvar donerade pengar till dem som återvände hem. Men Gud ville inte ha deras donationer; Gud ville att de själva skulle återvända hem.

Fråga: Hur lång tid skulle det ta för folket att resa från Babylon till Jerusalem, enligt Esra 2?

S: Det skulle ta ungefär fyra månader. Esra nämnde dock inte detta eftersom tyngdpunkten låg på återuppbyggnaden, inte på svårigheterna med återvändandet.

F: Vilka skillnader finns det i siffrorna mellan Esra 2:1–70 och Nehemja 7:7–72?

S: Här är de två listorna och skillnaderna. Nästa fråga behandlar orsakerna till skillnaderna.

(Det finns också 50 skålar i Nehemja.)

Den apokryfiska boken 1 Esdras listar också de återvändande. Den anger 25 947 män från Israel (jämfört med 24 144 hos Esra och 25 406 hos Nehemja), 5 288 präster (jämfört med 4 289 hos Esra och Nehemja), 341 leviter, sångare och portvakter jämfört med 341 i Esra, 372 tempeltjänare jämfört med 392 i Esra och Nehemja, samt 652 män av okänt ursprung, jämfört med 652 i Esra.

Det totala antalet människor är betydligt större än de som anges, så förteckningen är inte fullständig. Till exempel nämns Magbishs släkt hos Esra, men inte hos Nehemja. I det totala antalet kan även stammar från norra delen samt kvinnor och barn ingå.

Av de 50 gemensamma siffrorna finns det totalt 22 skillnader. Det finns 12 skillnader på en siffra, och Nehemja har det större antalet i 7 av dem. Det finns 10 skillnader på flera siffror, och Nehemja har det större antalet i 7 av dem. För jämförelsens skull, låt oss titta på den hebreiska texten jämfört med den grekiska Septuaginta: för Esra finns det 2 skillnader (båda är på en siffra), och för Nehemja 10 skillnader (varav 5 är på en siffra).

F: I Esra 2:1–70 och Neh 7:7–72, hur exakt överförde de forntida skrivarna sifferlistorna?

S: Här är två exempel för jämförelse i forntida dokument.

Fradas armé: Den persiska Behistun-inskriptionen anger att Fradas armé hade 55 243 döda och 6 572 fångar i den babyloniska kolumnen. En arameisk översättning som hittades på ön Elefantina i Egypten anger att antalet fångar var 6 972, vilket skiljer sig med en siffra från Behistun-inskriptionen. I en kopia av den babyloniska kolumnen som hittades i Babylon uppgick antalet fångar till 6 973, vilket skiljer sig med en siffra från den arameiska översättningen.

Frawartishs rebellarmé: Den persiska Behistun-inskriptionen anger att 2 045 dödades och 1 558 togs till fånga i Frawartishs rebellarmé. Den arameiska kopian anger antalet fångar till över 1 575.

Dessa exempel kommer ursprungligen från F.W. König, Relief und Inschrift des Königs Dareios I am Felsen von Bagistan (Leiden: Brill, 1938) s. 48, 45.

F: Varför skiljer sig antalet återvändande i Esra 2:1–70 från det i Nehemja 7:7–72?

S: Det beror troligen på en kombination av flera orsaker.

Enkla kopieringsfel: I de manuskript som finns idag förekommer vissa kopieringsfel. Många kopieringsfel består i att en siffra ändras eller utelämnas. Mellan den hebreiska texten och Septuaginta finns det två skillnader i Esra (båda gäller en siffra) och tio skillnader i Nehemja (fem gäller en siffra). Man skulle alltså kunna förvänta sig att enkla kopieringsfel förklarar omkring2 to 5 , eller möjligen upp till tio av de 22 skillnaderna. Eftersom Nehemja är större i endast sju av de tolv skillnaderna som gäller en siffra, finns det ingen statistiskt signifikant trend att den ena siffran är större.

Kodlistor: Skillnaderna kan bero på användningen av ”kodlistor”, där en vertikal streck representerade ”1” och en horisontell streck representerade ”10”, och början av bokstaven i det hebreiska ordet me’ah representerade hundratal. Detta skulle leda till fler kopieringsfel.

Förändring i sättet att skriva siffror: Sättet som hebréerna skrev siffror på förändrades ungefär vid denna tid. Tidigare använde hebréerna gamla ”runda bokstäver”, men övergick till ”fyrkantiga” bokstäver. Detta skulle orsaka fler kopieringsfel. I Wycliffe Bible Dictionary, s. 667, nämns att moabiterna talade en hebreisk dialekt och fortfarande använde de gamla runda bokstäverna under 800-talet f.Kr. I Encyclopedia Britannica, volym 1 (1956), s. 684, står det: ”De tidigaste uppteckningarna av arameiska går tillbaka till omkring 800 f.Kr. … Alfabetet vid denna tid skiljer sig föga från det på Moabstenen.” Där sägs att det fanns två tendenser, som fullbordades under persernas tid:

1) att bokstavshuvudena för beth, daleth och resh öppnades upp, och 2) att vinklarna blev mer rundade och ligaturer utvecklades. Detta kan förväntas förklara fler fel.

Listorna upprättades vid olika tidpunkter: Av de tio siffrorna där skillnaderna är fler än en siffra är siffrorna i Nehemja högre i sju av dem. Å ena sidan beror skillnaderna troligen inte på att fler landsflyktiga återvände, eftersom de totala siffrorna stämmer exakt. Å andra sidan kan det ha funnits fler återvändande i de uppräknade klanerna och byarna. Esra 2:1 säger att detta är den lista som upprättades över dem som lämnade Babylon, uppenbarligen innan de anlände till Jerusalem. Det kan ha förekommit några sista-minuten-beslut om att ansluta sig till en klan eller by.

Olika förteckningar: Hur kom dessa förteckningar till? Det är inte så att Gud dikterade dessa siffror för en skrivare, utan snarare att två eller flera personer räknade och upprättade dessa förteckningar. De var troligen ursprungligen separata förteckningar eftersom: Esra skiljer ut männen från Betlehem och Netofa, medan Nehemja slår ihop dem. Magbish saknas i Nehemja. De byter ordning på Lod m.fl. och Jeriko. Nehemja delar upp siffrorna mer än Esra.

Nehemias förteckning var en kopia. Lägg noga märke till att det i Nehemja 7:5 inte står att detta var det exakt rätta antalet människor som återvände. Nehemia säger snarare bara att han hittade en förteckning, och att detta var vad som stod i den. Förteckningen kan vara felaktig, men Nehemia återger korrekt vad som stod i den. Se nästa fråga för att förstå vad detta innebär.

Fråga: Hur förhåller sig detta till ofelbarheten i Esra 2:1–70 och Nehemja 7:7–72?

S: Vissa kritiker av ofelbarheten ser avvikelserna mellan dessa listor som en av de allvarligaste utmaningarna mot Bibelns ofelbarhet. I själva verket är det inte alls så. Först ett ”avledningsmanöver”, vilket är ett felaktigt svar; sedan ett vanligt kristet svar; och slutligen det mest troliga svaret.

Felaktigt svar: Båda listorna är korrekta, men de skiljer sig åt eftersom de upprättades vid något olika tidpunkter. När den senare listan sammanställdes hade några fler människor anlänt, några hade lämnat, och offergåvorna var olika.

Det totala antalet personer som tillkom och de som lämnade måste dock stämma exakt, eftersom de totala siffrorna är identiska. Detta skulle vara högst osannolikt om listorna båda var helt korrekta men sammanställda vid olika tidpunkter.

Vanligt svar: Även om vi inte har tillgång till originalmanuskripten innebär ofelbarheten [påstås] att de två listorna måste ha varit identiska i originalmanuskripten. En kombination av enkla kopieringsfel och en förändring av alfabetet vid den tiden – vilket ledde till fler kopieringsfel – är dock orsaken till skillnaderna i siffror som borde ha varit gemensamma för de två listorna. (Inget hindrar att den ena listan innehåller detaljer som den andra listan saknar.)

Men 22 skillnader av 50 siffror är ett stort antal skillnader, även med den förändring i skrivsättet som inträffade vid den tiden.

Det mest troliga svaret: Nehemia kopierade felfritt den lista som stod till hans förfogande (och den listan innehöll fel). Den var tillräckligt korrekt för att ge en bild av hur många som återvände, men Nehemias förbehåll varnar oss för att denna lista inte garanterat är felfri. Detta kan jämföras med att Bibeln felfritt redovisar fariséernas misstag, Jeftas obetänksamhet och Abrahams dårskap, utan att uttryckligen tala om för oss om vi ska tro på och göra dessa saker också.

Varför uppger Bibeln inte de exakta siffrorna för alla människor under Nehemias tid? Förmodligen för att det inte är viktigt. 1 Timoteusbrevet 1:4 och Titusbrevet 3:9 säger oss att vi inte ska ägna oss åt ändlösa släktregister.

Fråga: Vilken förteckning är mer korrekt, den i Esra 2:1–70 eller den i Nehemja 7:7–72?

S: Även om vi inte kan vara helt säkra är Esra troligen mer korrekt av följande skäl:

1. Den apokryfiska boken 1 Esdras innehåller också en förteckning över de återvändande, och den ligger närmare Esra. En av skillnaderna mellan den hebreiska versionen och Septuaginta i Nehemja skulle göra att två av Nehemjas siffror stämmer överens med Esra. Således ansåg åtminstone Septuaginta-översättarna att Esra var mer korrekt.

2. Nehemja själv sade att detta var den lista han fann, utan att påstå att allt på den var korrekt.

Det finns dock enskilda skrivfel i båda texterna. Här följer en analys av några av de enskilda skillnaderna, där siffran i Esra anges först.

200 jämfört med 245 sångare (Nehemja 7:68). Det är troligt att Esra har rätt, eftersom en skrivare av misstag kan ha hämtat siffran 245 från Nehemja 7:67. Därefter kan han ha utelämnat Nehemja 7:68.

61 000 drachmer jämfört med en summa på 41 000. Det är troligt att siffran 61 000 i Esra är ett skrivfel och borde vara 41 000.

Fråga: Är Nehemja, Mordekai och Bigvai i Esra 2:2,14 samma personer som i böckerna Nehemja och Ester?

S: Nej, det är de inte. Guvernören (Tirshatha) Nehemja kom till Jerusalem år 445 f.Kr., ungefär 13 år efter att Esra redan befann sig där. Mordekai och Ester kom senare, och Bigvai, som betyder ”lycklig” på persiska, skulle inte vara ett ovanligt namn.

F: Varför tror du att Esra (och Gud) tog med en så lång namnlista i Esra 2:3–70?

S: Ur ett mänskligt perspektiv fanns det en viss spänning i att få veta vilka som återvände. För det andra var det också en ”granskning” av vilka som var sanna israeliter som återvände. För det tredje kunde framtida generationer se tillbaka och säga: ”Jag hör hemma här” utifrån dessa namn. Ur Guds perspektiv vakar Gud över varje detalj av vem som gör vad.

Detta var en ”uppropning” av dem som lämnade bekvämligheten och tryggheten där de befann sig och åtagit sig att vara en del av tjänsten istället för att bara sitta på åskådarplats.

Fråga: I Esra 2:6–7, om en troende har fallit bort från Gud och vill komma tillbaka, vad skulle du råda dem att göra?

S: Först och främst, försäkra dem om att Gud förlåter och att Gud kommer att ta emot dem. Beroende på vad de har gjort bör de, om möjligt, ersätta det de har tagit eller förstört. De kanske lever med konsekvenserna av sin synd; även om Gud skulle kunna ta bort dessa konsekvenser, gör han det ofta inte. Men om de står ut med Guds tuktan och nu väljer att följa honom, kan Gud skapa välsignelse ur deras förnyade lydnad mot honom.

Intressant nog kom några av de återvändande i Esra 2:6 från Pahat-Moab. Detta namn betyder ”guvernör över Moab” och kan syfta på rubeniterna som den assyriske kungen Tiglat-Pileser III bosatte i Moab. Andra återvändande kom från Elam enligt Esra 2:7. Elam ligger i sydvästra Iran, och vissa israeliter tvingades bosätta sig där.

F: Varför återvände så många portvakter, 139 stycken, enligt Esra 2:42?

S: Man har uppskattat att det före exilen fanns omkring 5 000 portvakter, så majoriteten återvände inte. Portvakterna gjorde mer än att bara stå vid porten; de skötte om området och fungerade i praktiken också som vaktmästare. Vårt ord ”vaktmästare” kommer faktiskt från det latinska ordet för dörr, janua. Dessa människor hade alltså fasta men lågavlönade jobb. Kanske distraherades de inte av att bli rika i det babyloniska och senare det persiska riket.

F: I Esra 2:59–63, vad gör man när man befinner sig i ”ingenmansland” i en tjänst?

S: Dessa män hävdade att de kunde tjäna som präster, men det fanns inga uppgifter om att de härstammade från präster. Antingen var de verkligen ättlingar men uppgifterna hade gått förlorade, eller så var de inte egentligen präster (och visste om det), eller kanske hade deras föräldrar och farföräldrar sagt att de tillhörde en prästsläkt men hade fel. Därför beslutade guvernören (Tirshatha), som var Nehemja, att de inte skulle tjänstgöra som präster förrän en präst med Urim och Tummim kunde avgöra saken. Vi har inga uppgifter om när eller om detta någonsin avgjordes för de flesta av dem. En prästsläkt, dock, nämligen Koz/Hakkoz söner i Esra 2:61, kunde senare betraktas som en prästsläkt. Meremot, son till Uria i Esra 8:33, som var son till Uria, son till Hakkoz i Nehemja 3:4,21, ansågs tillhöra prästerskapet i Nehemja 3.

När du verkar ha en möjlighet att tjäna i en viktig befattning, och din väg spärras (med rätta eller orätt), vad kan du då göra? Du kan bli bitter, eller åtminstone besviken. Eller, om Gud har stängt en dörr, kan du istället tjäna i en annan befattning, genom en dörr som Gud har öppnat. Som en kristen har sagt: ”Besvikelsen är Hans utnämning.” Gud bryr sig inte om hur hög en mänsklig ställning du har; Han bryr sig om ditt hjärta när du tjänar Honom.

Fråga: Varför uppgick hela folkmassan i Esra 2:64 till 42 360 personer, när summan av listorna i Esra, Nehemja och 1 Esra ger 29 818, 31 089 respektive 30 143 män?

S: ”Hela församlingen” skulle inkludera kvinnor och barn. Detta innebär att relativt få kvinnor och barn följde med under denna utvandring; det var främst män. Detta förklarar varför det kan ha funnits ett stort tryck att ingå äktenskap med icke-israeliter.

F: I Esra 2:69, hur stor är egentligen denna förmögenhet?

S: 61 000 drachmer guld motsvarar ungefär 1 000 pund (500 kilogram), och 5 000 minor silver motsvarar ungefär 3 ton (2,9 metriska ton).

F: I Esra 2:70, på vilka sätt kan vi som kristna ”stå upp och visa vår närvaro” idag?

S: Vi kan stå upp genom att inte försumma att samlas, såsom Hebreerbrevet 10:25 föreskriver. Vi kan rösta på hedervärda kandidater som inte förespråkar onda saker. Liksom de förmögna ledarna i Esra 2:69–70 kan vi frivilligt donera pengar till Guds verk. Vi kan offentligt bekänna oss som kristna.

F: I Esra 3:1–12, på vilket sätt skilde sig denna väckelse från Josias väckelse i 2 Krön 34?

S: Vid Josias väckelse befann sig folket fortfarande i olydnad strax före väckelsen, de var tvungna att leta fram en kopia av lagen och de stod under ett stort hot vid den tiden (Assyrien). Detta var en väckelse präglad av omvändelse under hot om straff.

I Esras väckelse hade de redan omvänt sig från avgudadyrkan, de hade redan läst lagen och de var där för att bygga templet och staden. Detta var en väckelse präglad av hängivenhet och uppbyggelse.

Sammanfattningsvis var den första väckelsen en vändning bort från det onda, medan Esras väckelse handlade om att gå framåt och bygga upp. Det finns en lämplig plats för båda typerna av väckelser.

Fråga: Varför skulle det, enligt Esra 3:2, vara svårare än väntat att bygga ett altare åt Gud?

S: För att kunna bygga det på den platsen måste de först röja bort spillrorna från det förstörda första templet. Folken omkring dem skulle också motsätta sig deras ansträngningar. Den sjunde månaden här skulle infalla i september–oktober 537/536 f.Kr.

Å andra sidan skulle den persiska regeringen inte ha några invändningar mot ännu ett altare. Enligt boken *Major Cities of Bible Times*, s. 32–48, nämner babyloniska texter 50 tempel plus 180 utomhushelgedomar för gudinnan Ishtar, 300 helgedomar för Igigi-gudarna och 1 200 helgedomar för Anunnaki-gudarna. Judarna ville bygga endast ett. (hämtat från *The Expositor’s Bible Commentary*, vol. 4, s. 622)

Fråga: Varför utsågs i Esra 3:8 leviter som var 20 år eller äldre till tjänst, eftersom 4 Mos 4:3,47 och 1 Krön 23:3,24,27 visar att endast leviter som var 30 år eller äldre kunde tjäna, och 4 Mos8:24 , säger att endast leviter som var 25 år eller äldre kunde arbeta i mötes tältet?

S: Både Esra2:40 och Nehemja7:43 säger att endast 74 leviter återvände. De ansåg troligen att de var tvungna att använda yngre leviter eftersom de var så få.

F: I Esra 3:10 och Haggai 1:15, ägde byggandet rum år 520 f.Kr. under Darius I:s regeringstid, eller inleddes det under Kyros II omkring år 537 f.Kr., som det står i Esra 3:8–13?

S: Båda påståendena stämmer. Byggandet inleddes år 537 f.Kr. under Kyros II, avbröts på grund av motstånd under 16 år och återupptogs under Darius I år 520 f.Kr. Det slutfördes år 516/515 f.Kr.

F: Varför skulle vissa jubla och andra gråta i Esra 3:11–13 och Haggai 2:1–9?

S: Något liknande inträffar när templet färdigställs i Haggai 2:1–9. Det är ungefär som att fråga om ett glas är halvfullt eller halvtomt. Under alla dessa drygt 70 år (sedan 587/586 f.Kr.) hade det inte funnits något altare eller tempel, och nu byggdes templet äntligen upp igen för att man skulle kunna offra till Gud. Men å andra sidan verkade denna blygsamma början så obetydlig jämfört med den forna prakt som präglade Salomos tempel och dess gårdar. Vissa fokuserade på vad som varit och vad som kunde ha varit. Andra fokuserade på de framsteg som gjorts och den framtid som detta lovade.

F: Hur ser tidsföljden ut i Esra 4?

S: Här följer en kronologi över de olika avsnitten i Esra 4. Observera att Xerxes och Artaxerxes I är olika personer. Observera också att fyra saker håller på att byggas: altaret, templets grund, resten av templet och Jerusalems murar.

Fråga: Vem var egentligen samariterna i Esra 4:2?

S: Samarierna var ett blandat folk som bodde norr om Jerusalem. De bestod av fattiga israeliter från det norra kungariket samt några få erövrade folk som den assyriske kungen Sargon II (722–705 f.Kr.) förde in, en större andra grupp under kung Esarhaddon (681–669 f.Kr.) och en tredje grupp som fördes in under hans son Ashurbanipal (669–627 f.Kr.). Babylonierna förde dock uppenbarligen inte in några folk till Samaria.

Religiöst tillbad de den sanna Guden samt andra gudar. År 1962 fann beduinerna, som hade upptäckt Döda havsrullarna, även en grotta i Wadi Daliyeh. Där fanns två till tre hundra skelett av familjer som hade flytt från Alexander den store av Makedonien år 331 f.Kr. I de skrifter de lämnade efter sig återspeglade många av deras namn edomitiska, arameiska, moabitiska, kanaanitiska och babyloniska avgudar.

Fråga: I Esra 4:2, var samariterna uppriktiga när de erbjöd sig att hjälpa judarna?

S: De var förmodligen inte uppriktiga, utan kanske ville infiltrera arbetarna. Samariterna stoppade med våld återuppbyggnaden av murarna, eftersom berget Gerizim i Samarien var en ”konkurrent” som tillbedjningscentrum. Samariterna ansåg troligen att det inte fanns någon motsättning mellan Guds tempel och deras eklektiska tillbedjan, enligt Esra 4:2. Judarna gjorde dock rätt i att avvisa samariternas hjälp, eftersom dessa också tillbad andra gudar (2 Kungaboken 17:34) utöver den ende sanne Guden och guldkalvarna. Att avvisa samariterna skulle dock leda till att de motsatte sig byggandet.

I motsats till detta anser den skeptiska boken *Asimov’s Guide to the Bible*, s. 441, att samariterna var uppriktiga i detta sammanhang. Men om de verkligen var uppriktiga i sin önskan att templet skulle byggas, försökte de – så snart de inte fick lov att hjälpa till – att avskräcka och störa folket, enligt Esra 4:4. De anlitade rådgivare, dvs. mutade dem, enligt Esra 4:5. Slutligen skrev de ett brev där de anklagade judarna för att vilja bygga en mur för att göra uppror mot perserna (Esra 4:6). Om de var uppriktiga, som Asimov hävdar, varför skulle de då senare försöka avskräcka dem och skriva ett brev där de anklagade dem?

Fråga: Varför vägrade judarna i Esra 4:3 att ta emot hjälp utifrån?

S: Om man behöver mat eller förnödenheter är hjälp från icke-troende i allmänhet helt i sin ordning. Men om man gör något för Guds verk är det bättre att ha troende som frivilliga än icke-troende. Bör vi ta emot hjälp från icke-troende för Guds tjänst? 3 Johannes 7 nämner också att man inte ska ta emot hjälp från hedningar. Det är en sak att ta emot hjälp för att ge till de fattiga, och en annan att ta emot hjälp för att predika evangeliet.

F: I Esra 4:7–16, hur reagerar man när man arbetar hårt och uppoffrande för Guds rike, och plötsligt har allt ens arbete motverkats av motståndarna?

S: Folket kunde ha blivit nedslagna eller helt enkelt gett upp. Men samma persiske kung, Artaxerxes, tillät dem senare att återuppbygga murarna under Nehemias ledning med början år 445/444 f.Kr. För det första bör ond motstånd mot Guds verk varken vara oväntat eller nedslående. Om motstånd drabbade Mose, Josua, Esra och Nehemia, Jesus, Paulus och de andra apostlarna, varför skulle du då låtsas bli förvånad om det någonsin händer dig?

För det andra finns det ett uttryck inom baseboll: ”Gör inte ett misstag till två.” Om du begår ett pinsamt misstag, som att låta en markboll rulla mellan benen eller tappa en högboll, kan du må så dåligt av att grubbla över det att du missar att se nästa boll som slås mot dig och misslyckas med den också. När du misslyckas på allvar måste du ta dig samman, besluta dig för att fortsätta försöka eller anstränga dig mer, och fortsätta framåt. När en möjlighet går förlorad, var beredd på när en ny möjlighet öppnar sig.

Fråga: Varför skrevs Esra 4:8–6:18 och Esra 7:12–26 på arameiska?

S: Inget tyder på att Esra eller hans sekreterare var tvungna att skriva på samma språk. Kanske skrev olika sekreterare ner olika delar. Daniel 2:4b–7:28 skrevs också på arameiska, liksom Jeremia 10:11.

Samariternas brev till kungen var på arameiska, och därför är det logiskt att citera brevet på arameiska.

F: Vem är dehaviterna i Esra 4:9?

A: Man trodde tidigare att det handlade om Daoi hos Herodotos och Dahae hos Plinius och Vergilius. Dessa folk bodde öster om Kaspiska havet. Numera anser man dock att det hebreiska ordet inte är namnet på ett folk, utan ordet di-hu, som betyder ”det vill säga”. Då lyder Esra 4:9 ”elamiterna i Susa” (BSB), eller mer bokstavligt: ”männen i Susa, det vill säga elamiterna”.

Fråga: I Esra 4:13, hur mycket skatt tog de persiska kungarna ut?

S: I hela riket uppskattas den persiske kungen ha tagit in mellan 25 och 35 miljoner amerikanska dollar per år, enligt The Expositor’s Bible Commentary, vol. 4, s. 631–632. Palestina ingick i den femte satrapin, som enligt Herodotos bok 3, kap. 89–97 endast ålades att betala 350 silvertalenter, motsvarande 680 000 amerikanska dollar. Andra platser var också tvungna att lämna icke-monetära bidrag i natura, och dessa översteg ofta de monetära bidragen. Palestina behövde inte lämna några bidrag i natura, och därför beskattade perserna Palestina relativt lindrigt.

Fråga: Hur bör troende i Esra 4:15,19 reagera när de felaktigt anklagas för uppvigling och uppror?

S: Uppvigling innebär förräderi mot regeringen, och uppror innebär revolt. Förutsatt att de faktiskt inte begår förräderi bör de troende förneka anklagelserna. Låt dock inte ert förnekande vara så dåligt formulerat att det ger ytterligare misstankar om anklagelsen. Som en mycket grov riktlinje bör kanske ett förnekande vara ungefär lika långt som anklagelsen.

F: I Esra 4:23, upphörde återuppbyggnaden av templet på grund av främmande arméer, eller på grund av folkets likgiltighet, som det står i Haggai 1:2?

S: En armé kan ha orsakat att arbetet avbröts tillfälligt, men när det väl hade avbrutits hindrade folkets likgiltighet att det återupptogs, även efter att det var tillåtet att göra det år 522 f.Kr.

F: I Esra 5:1, var dessa profeter samma som skrev böckerna i Bibeln?

S: Ja, Haggai och Sakarja var samma personer. Haggai predikade från augusti till december 520 f.Kr. Sakarja profeterade från oktober/november 520 f.Kr. i två år.

F: I Esra 5:1 och6:14 , var Sakarja son till Iddo, eller son till Berekja, son till Iddo, enligt Sakarja 1:1?

S: Sakarja var son till Berekja och sonson till Iddo. I semitiska språk kan ordet för ”son” betyda ättling.

Fråga: Vad var det som var betydelsefullt med Tattenais besök i Esra 5:3?

S: Tattenai var en officiell regeringsutredare (frasaka) eller inkvisitor (patifrasa). Zerubbabel och judarna var troligen livrädda för att Tattenai omedelbart skulle beordra att byggandet skulle upphöra. När han frågade om judarna hade befogenhet att bygga antingen templet eller muren, kunde ett felaktigt svar stoppa byggandet av båda omedelbart.

Tattenai verkar inte ha varit vare sig för eller emot judarna; han ville bara att lagarna och auktoriteten skulle följas. När de svarade honom förnuftigt och berättade om Kyros’ dekret och återlämnandet av tempelutrustningen, lyssnade Tattenai men ville inte tro på dem utan bekräftande bevis från de persiska arkiven. Tattenai gav dock judarna fördelen av tvivlet och tillät att byggandet fortsatte medan efterforskningen pågick. En sak som gäller för de flesta chefer är att även de har en chef. Tattenai ville inte att Darius skulle få veta att han lät saker och ting glida. Därför ”delegerade” Tattenai ansvaret uppåt till Darius. Tattenai förklarade allt för Darius, som lät söka efter dekretet.

En kommentator, Batten, identifierade 1913 felaktigt Tattenai med Ushtannu, satrapen över hela Babylon och området bortom Eufrat. Arkeologer har dock hittat en babylonisk uppteckning, daterad den 5 juni 502 f.Kr., där ”Ta-at-tan-ni” nämns som pahat (guvernör) som var underordnad satrapen.

Fråga: I Esra 5:7, var Darius tvungen att hantera många brev från sina tjänstemän?

S: Arkeologer har hittat flera tusen texter från huvudstaden Persepolis från åren 509–494 f.Kr. och över 100 texter från åren 492–458 f.Kr.

När det gäller en kungs svar finns det ett hedniskt tempel i Xanthos i Lykien i sydvästra Mindre Asien, med ett liknande tillståndsdekret från den persiske kungen. Det är skrivet på grekiska, lykiska och arameiska. Kyros restaurerade tempel i Uruk och Ur. Kambyses restaurerade templet i Sais i Egypten. Darius återuppbyggde ett tempel i Hibis i Egypten.

Fråga: Vad är intressant med hur de berättade sin historia för Tattenai i Esra 5:11?

S: Av det som sägs här framgår att Nebukadnessar INTE var den ytterst ansvarige för att templet förstördes och folket fördes bort; det var Gud, och Nebukadnessar var bara Hans redskap. Gud gjorde det, och deras förfäder bar skulden på grund av sin synd.

Fråga: Vad betyder namnet ”Serubbabel” i Esra 5:16?

S: Det betyder ”barn/avkomma av Babylon”, eftersom Zerubbabel föddes där.

F: Varför skulle perserna i Esra 6:1 söka igenom arkiven i Babylon, eftersom Susa var den persiska huvudstaden?

S: De genomsökte arkiven (bokstavligen ”bokhuset”) i Babylon, men kunde inte hitta något dekret. Men genom Guds försyn befann sig dessa tavlor i Ekbatana (Achmetha) i Medien, och där fann de dem. Det persiska riket hade fyra huvudstäder: Susa (eller Shushan), Persepolis, Ekbatana och Babylon. Av de fyra huvudstäderna hittades dekretet i Ekbatana, eftersom det tydligen var där Cyrus hade tillbringat sommaren år 538 f.Kr. när han skrev dekretet. I allmänhet tillbringade de persiska kungarna vintern i Babylon och somrarna i Susa eller Ekbatana. Som en parentes är Esra 6:2 den enda hänvisningen till Ekbatana i Bibeln.

F: Vilken betydelse har dekretet i Esra 6:1?

S: En kung skulle respektera en tidigare kungs dekret. Darius var därför glad att kunna hjälpa judarna, både för att de hade fått tillstånd av Kyros och för att Jerusalem kunde fungera som en buffertfästning mot Egypten eller eventuella upproriska grupper. Att detta forntida dekret återfanns innebar därför en stor lättnad för judarna. Notera att Darius inte bara respekterade dekretet; i verserna 8–10 tillhandahöll han också generöst proviant och material för återuppbyggnaden, och i verserna 11–12 hotade han med straff för alla som skulle motsätta sig återuppbyggnaden. (Darius spetsade 3 000 babylonier på pålar efter att Babylon hade gjort uppror, enligt både Behistun-inskriptionen och Herodotos bok 3, kap. 159.) Om Darius försökte smickra judarna så att de skulle vara lojala mot honom, skulle detta vara rätt sätt att göra det på.

Offergåvor offrades regelbundet för kungen enligt 1 Makkabéerboken 7:23; 12:11; 2 Makkabéerboken 3:35; 13:23; och Josefus’ ”Antiquities of the Jews”, bok 12 nr 2.5.

Fråga: Varför skulle en persisk kung i Esra 6:8 betala en stor summa pengar för att återuppbygga judarnas tempel i Jerusalem?

S: Kungar byggde ofta tempel, vilket också tjänade det ”praktiska” syftet att skapa lojala undersåtar. Kyros lät också renovera templet i Uruk, Enunmakh-templet i Ur och tempel i Babylon. Arkeologer har hittat ett memorandum om det judiska templet som skrevs av Bagoas, den persiske guvernören över Juda, och Delaia. Där står det: ”att bygga det på samma plats som det stod tidigare, och att måltidsoffret och rökelseoffret ska framföras på altaret som det brukade ske.”

Dessutom bad Darius judarna att be för honom och hans söner, vilket framgår av Esra 6:10 (jämför 1 Makkabéerboken 7:33).

Fråga: Vad är betydelsen av denna högtid i Esra 6:15–22?

S: Den årliga påskhögtiden firades till minne av att Gud skyddade israeliterna när de drog ut ur Egypten under uttåget. De kunde inte fira i templet på över 70 år, eftersom de inte hade något tempel – det hade ju förstörts den 12 augusti 586 f.Kr. Men efter all denna tid var de överlyckliga över att äntligen kunna fira i det nyinvigda templet.

F: Hur kan det som beskrivs i Esra 6:17–22 jämföras med templet och offren under Salomo?

S: Detta tempel var 90 fot högt och 90 fot brett. Vid invigningen offrades 100 tjurar, 200 baggar, 400 lammhanar och 12 getter. Detta offer kan verka omfattande, tills man jämför det med Salomos tempel.

Under Salomos tid var templet 90 fot långt, 30 fot brett och 45 fot högt, enligt 1 Kungaboken 6:2. Det var utsmyckat med fint cederträ och guld. Vid invigningen offrades 22 000 oxar och 120 000 får enligt 1 Kungaboken 8:63.

Fråga: Varför kallas Darius i Esra 6:22 för ”kungen av Assyrien” här, när han var kung av Persien?

S: De assyriska och babyloniska imperierna hade vidsträckta riken innan perserna erövrade allt. Istället för att försöka assimilera alla till att bli perser ansåg de att det var bäst att låta de erövrade folken behålla sin egen identitet. Persien var alltså för perser (och meder), och Darius var kung över Persien, Babylonien, Assyrien, Syrien, Mindre Asien och Egypten.

F: I Esra 7:1, när utspelade sig händelserna i detta kapitel?

S: Det fanns ett uppehåll på 57–58 år mellan Esra 6 (år 516 f.Kr.) och Esra 7 (år 458 f.Kr.). Händelserna i Esters bok utspelade sig under denna tid. Esra anlände under den tid då Egypten, med hjälp av Aten och Deliska förbundet, tillfälligt hade lyckats göra uppror mot Persien mellan åren 460–454 f.Kr.

Fråga: Var Seraja Esras far enligt Esra 7:1?

S: Nej, eftersom prästen Seraja avrättades av babylonierna år 588/587 f.Kr. och Esra och hans följeslagare reste mellan den 8 april och den 4 augusti 458 f.Kr. Jesua i Esra 2:2 var troligen en sonson till Seraja. Esra var troligen Serajas sonsonsson eller sonsonssonsson. På hebreiska kan ”son” betyda ättling. Seraja var en berömd förfader, och Esra uppkallades efter honom.

Som en parentes kan nämnas att Seraja betyder ”Jahve är furste”, och Esra är en förkortad form av Azarja (Jahve har hjälpt), vilket var ett vanligt namn.

Fråga: I Esra 7:6, kan Esra ha anlänt antingen år 458 f.Kr. eller 398 f.Kr.?

S: Nej. Även om Esra inte uttryckligen anger ”I” eller ”II”, måste det vara ”I”, eftersom 398 f.Kr. är en alltför sen tidpunkt för att templet inte skulle ha varit färdigbyggt. Dessutom brukar man ofta skilja mellan två kungar med samma namn när den andre regerar, men man gör ingen sådan åtskillnad när endast en av kungarna har levt.

Dessutom måste Esras och Nehemias tid ha varit under Artaxerxes I, eftersom en papyrus från Elefantina (Cowley nr 30), som av skrivaren daterats till ”November 25, 407 B.C. ”, nämner Sanballat [sn’blt], guvernören i Samaria som omnämns i Nehemia.

F: Vad betyder ”en skicklig skrivare” i Esra 7:6, Ps 45:1 och Ords 22:29?

S: Det hebreiska ordet här, mahir, betyder bokstavligen ”snabb” eller ”snabbt”. Det innebär att han var skicklig i sitt arbete och kunde utföra uppgiften effektivt. Som bevis redogjorde Esra i detalj för resan. Intressant nog finns det i huvudstaden Persepolis över 300 persiska reseskildringar, så det var vanligt att dokumentera officiella resor.

F: Finns det i Esra 7:17 något tidigare exempel på att en persisk kung tillät en icke-persisk präst att återuppta sina offer och återinföra (icke-persiska) religiösa lagar?

S: Ja, eftersom kungen uppenbarligen var mån om att folket skulle fortsätta att följa sina egna seder, som en del av lydnaden mot Persien. Det finns en mycket nära parallell i Darius I:s dekret till Udjahorresnet, en egyptisk präst som återupprättade den egyptiska religionen i Sais i Egypten. Darius gav honom i uppdrag att samla ”Egyptens vise män” för att kodifiera de egyptiska lagarna både på demotisk egyptisk skrift och på arameiska. Det tog de egyptiska skriftlärda från 518 till 503 f.Kr. att utföra detta arbete.

Fråga: Varför var det betydelsefullt i Esra 8:15 att det inte fanns några leviter bland dem?

S: Kungen hade specificerat att de skulle resa för att främja lydnaden mot Toran, och det fanns inga leviter med på resan. Dessutom ville Esra att leviterna skulle hantera tempelutrustningen vid transporten av allt material. Därför begav sig Esra till staden Kasifia, där många leviter bodde, och övertalade 38 leviter och 220 tempeltjänare att återvända till Jerusalem (Esra 8:18–20).

F: Varför bad de nu om skydd i Esra 8:15–21?

S: En liten grupp av de förvisade (1 772 män, vilket kan ha motsvarat totalt 3 000 till 5 000 personer) var på väg att göra den 900-mile långa resan tillbaka. De hade fått med sig cirka 25 ton silver, 3,75 ton guld och bronsföremål. De var rädda för att utsättas för ett bakhåll längs vägen, som det står i Esra 8:31. Esra, som inte var någon persisk tjänsteman, bad inte om militär eskort, medan Nehemja, som var hovtjänsteman, gjorde det i Nehemja 2:7–9. Båda sätten var acceptabla.

Fråga: Är det i Esra 8:17 samma Iddo som var Sakarjas far i Sakarja 1:1?

S: Nej, eftersom Sakarja profeterade före Esra 7–8, så var Sakarjas far troligen inte i livet vid denna tidpunkt. Men det kan ha varit en son eller sonson till Sakarjas far, som bar samma namn.

F: Varför fastade de här i Esra 8:21–22 och bad inte perserna om skydd?

S: Judarna hade redan en gång framfört en begäran till kungen. I Esra 8:22–23 står det att det skulle verka märkligt att återigen be om trupper, eftersom de redan hade sagt att Gud skulle skydda dem. Naturligtvis kunde persiska trupper ha varit ett av de medel som Gud kunde ha använt för att skydda judarna. Men som påpekas i *1001 Bible Questions Answered*, s. 315, är det en sak att ta emot hjälp som erbjuds frivilligt och en annan att be om hjälp.

Fråga: I Esra 8:25–29, eftersom man litar på Guds tjänare och ledare, är det ändå okej att genomföra ekonomiska kontroller och revisioner av dem?

S: Självklart. Det var därför Esra vägde upp silver, guld och andra föremål i Esra 8:25 när han överlämnade dem till dem, och de skulle väga dem igen i Esra 8:29 för att försäkra sig om att de inte hade tagit något av det. De hade i förväg informerats om att det skulle ske en andra vägning efter att de anlänt. Ibland kan det finnas oärliga människor som man inte misstänker. Därför är det bra att Guds tjänare som hanterar pengar och rikedomar utsätts för revisioner och ekonomisk redovisning. Om du är en ärlig person som har anförtrotts pengar eller andra tillgångar, bör du inte ta illa upp om du ombeds att genomgå en revision. Det är bra med ekonomisk kontroll, inte bara för att förhindra stöld, utan också för att visa alla, både i församlingen och utanför den, att det finns starka bevis för att inga pengar har förskingrats.

Fråga: I Esra 8:27, 1 Krön 29:7 och Neh 7:70 – är dessa mynt persiska dariker eller grekiska drakmer?

S: Det är antingen en persisk darik eller ett lokalt präglat silvermynt i stil med den grekiska drakman.

Arkeologer har hittat flera ”drakmer” från persisk tid i Bet-Zur (Khirbet et-Tubeiquah), söder om Jerusalem och 4 1/2 miles (7 km) norr om Hebron. Dessa drakmer präglades inte i Grekland, utan i Juda i ”drakmastil”. I en artikel står det att judarna fick lov att prägla sina egna silvermynt med namnet på provinsen ”Yehud” i arkaisk hebreisk skrift. Det fanns ett lokalt myntverk i Palestina under den persiska tiden.

Det finns dock även en andra teori. Det hebreiska ordet här, darkemonim, och ett liknande ord i Esra 8:27 och 1 Krönikeboken 29:7, adarkonim, kan syfta på den persiska dariken, som var ett guldmynt uppkallat efter det persiska ordet för guld: dari. En soldat skulle få ett sådant mynt per månad som lön.

Fråga: I Esra 9:1–2, när bör man berätta för någon om en annans synder, och när bör man tiga?

S: Först och främst måste man inse att det finns en frestelse att skvallra, att berätta för alla utan urskiljning, och skvaller är en synd. Utöver det måste man, för Guds ära, avgöra vad som behöver sägas, i vilken detaljgrad och till vem. Vissa ledare här vände sig till Esra eftersom Esra var gemenskapens andliga ledare, och Esra behövde agera genom att varna folket för denna synd och utesluta dem som fortsatte att synda ur församlingen.

När en synd förekommer är kretsen av dem som behöver känna till situationen, eller kyrkotukten, ungefär den krets som redan visste att något pågick, plus ledare som är andliga övervakare. De behöver veta vad som har hänt, men behöver inte känna till alla ”GSD”, det vill säga de grova detaljerna kring synden.

Fråga: Varför gifte sig många judiska män med hedniska kvinnor i Esra 9:1–2, 2 Mos 34:16 och 5 Mos 7:1–3?

S: Tydligen återvände betydligt fler män än kvinnor från fångenskapen. De ville gifta sig med någon, och det verkade som om Gud inte för tillfället ordnade en hustru åt dem, så de tog saken i egna händer.

En andra orsak kan ha tagits upp av Malaki, som profeterade mellan Esra 6 och 7. I Malaki 2:11 nämns att män skilde sig från sina ungdomsfruar och gifte sig med en annan istället.

Detta förbud berodde inte på att de tillhörde en annan ras, eftersom Mose gifte sig med en kusitisk kvinna och Rut var moabitiska. Dessutom var arameerna och elamiterna också semiter, men problemet var att de dyrkade en annan gud. Kanske var det därför varje äktenskap måste utredas. Om en hustru hade konverterat till judendomen, som Rut gjorde, skulle hon betraktas som judinna och tillåtas stanna. Det var därför det tog hela tre månader att utreda dessa äktenskapsfall.

Det är sorgligt att se dessa män. De började bra genom att överge bekvämligheterna där de bodde i Mesopotamien och Persien och lydde kallelsen att återvända till Jerusalem. Men de avslutade inte saken på ett bra sätt. Efter att de återvänt och gift sig med sina hedniska hustrur växte barnen upp och lärde sig antingen att dyrka de hedniska gudarna, eller åtminstone att det inte spelade någon större roll vilka gudar man dyrkade.

Men varför skulle barnen följa med mödrarna? Både i den judiska och den babyloniska kulturen stannade barnen hos modern när ett äktenskap slutade med skilsmässa. Enligt Hammurabis lag 137 måste barnen ha vuxit upp innan den frånskilda hustrun fick gifta om sig.

Fråga: I Esra 9:3, 4 Mos 14:6; Jos 7:6; Est 4:1; Job 1:20; Jes 36:22; Jer 41:5 och Matt 26:65 – vad betyder det när en jude sliter sönder sina kläder?

S: Esra kan inledningsvis ha varit mycket glad över att återvända till Jerusalem, men hans glädje var kortvarig och situationen blev smärtsam. Att riva sönder sina kläder var ett sedvanligt tecken på stor sorg, nöd eller hädelse. Det förstör kläderna så att de inte går att laga, så det görs endast vid något som anses vara ytterst allvarligt. När Job förlorade sina barn, sin rikedom och allt annat, rev han sönder sina kläder. Esra betraktade detta problem som lika allvarligt.

F: I Esra 9:3–10, hur allvarlig var egentligen denna kompromiss?

A: Denna kompromiss var inte ett direkt förkastande av Gud, utan en blandning av att försöka följa Gud och samtidigt fortsätta att begå synden att gifta sig utanför tron. Esra ansåg detta vara så allvarligt att han rev sönder sina kläder. Esra bad och fastade hela dagen innan han svarade. I Esra 9:6 kände Esra skam inför Gud för vad dessa andra människor hade gjort. Esra och de andra ledarna hade arbetat så oerhört hårt för att vägleda folket till rätt tillbedjan och lydnad mot Gud, och sedan vände sig en del av dem om och gjorde detta.

Esra insåg att kompromissen med de hedniska gudarna hade lett Israel och Juda på avvägar från domartiden fram till exilen, och nu bevittnade han hur historien höll på att upprepa sig. Esra var fast besluten att bryta denna onda cirkel.

Fråga: Är det, enligt Esra 9:3–10 och 1 Kor 7:10–16, okej för en kristen idag att gifta sig med en icke-kristen?

S: Nej. 2 Kor 6:14–18 visar att vi inte ska gå i ok med icke-troende. Men om du ändå har gift dig med en icke-kristen, antingen för att du blev kristen efter äktenskapet eller på grund av din synd, säger 1 Kor 7:10–16 att du inte ska söka skilsmässa. Om maken eller makan söker skilsmässa är det okej; vi kallas till fred i 1 Kor 7:15. Men vi ska inte ta initiativ till skilsmässa.

Om en make eller maka har avlidit är det okej att gifta om sig, men även då bör äktenskapet vara i Herren (1 Korintierbrevet 7:39).

Paulus rekommenderar och uppmuntrar till och med unga änkor att gifta sig på nytt i 1 Timoteusbrevet 5:14. De som anser att änkor bör avrådas från att gifta sig går emot vad Gud lärde genom aposteln Paulus (förlåt, Jerome). En äldste eller diakon bör dock vara ”en man med en enda hustru” enligt 1 Timoteusbrevet 3:2,12. Änkor som försörjs av församlingen bör inte ha gift om sig enligt 1 Timoteusbrevet 5:9.

Fråga: Hur kommer det sig, i Esra 9:3–10, att vissa i församlingen kan börja så bra och sluta så dåligt?

S: Esra 9–10 är ett sorgligt slut på en i övrigt glad bok. Korah, Achan, Gideon, Judas, Ananias och Saffira samt Demas började alla bra men slutade dåligt. Demas behövde egentligen aldrig frivilligt följa med Paulus på hans missionsresa, men han gjorde det på ett beundransvärt sätt. Men sedan älskade han världen och vände om. Människor kan följa Gud ett tag, men vända sig bort om de känner att Gud inte uppfyllde deras villkor för att följa honom, om de har en rot av bitterhet, eller om deras tro skakas av det hyckleri de ser hos vissa andra.

Fråga: I Esra 9:3–10, hur ska vi reagera när vi får reda på att en troende har begått en allvarlig synd?

S: Var inte för snabb att säga: ”Det är okej, Gud är mycket nöjd med dig oavsett hur mycket du gör uppror och vanhelgar hans heliga namn.” Ge faktiskt aldrig det intrycket alls. Det är mycket allvarligt, inte bara för den troende, utan också för andra – både kristna och icke-kristna – som ser den troendes vittnesbörd. Vi bör sörja och försöka leda personen tillbaka till omvändelse.

Lägg märke till att Esra sörjde och kände skam, trots att han inte själv hade gjort dessa felaktiga saker. Men han var bedrövad över att Guds folk hade gjort det, och som en del av Guds folk var han kollektivt delaktig i detta.

Fråga: Vad gjorde Esra i Esra 10:2–3?

S: Esra gjorde, mycket klokt, ingenting. Det var helt klart vad som behövde göras. Esra grät och böjde sig inför Gud, och lät folket komma fram till den uppenbara slutsatsen om vad de skulle göra.

Fråga: I Esra 10:11, 19, 44: Gjorde Esra fel när han tvingade de judiska männen att skilja sig från sina icke-judiska hustrur, som det står i Asimovs Guide to the Bible, s. 452?

S: Nej. De visste att det var fel av dem att gifta sig med dessa hedniska hustrur, och skilsmässa var tillåtet i Gamla testamentet. Vid denna tid befann sig judarna i ”kampen för sitt liv” för att bevara sin religion och kultur från att gå förlorad genom assimilering.

Dessutom, även om detta strider mot Paulus lära i 1 Kor 7:12, hade Paulus ännu inte fötts, och äktenskapsreglerna för alla efter Jesu ankomst skiljer sig från de tidigare reglerna för judarna under Gamla testamentets tid.

F: I Esra 10:12, finns det saker som andra människor säger att du borde göra, och du ser inga negativa konsekvenser av att göra det, men du tänker inte göra det eftersom du vet att du är avskild som Guds barn?

S: Det kan handla om att festa, ha sex utanför äktenskapet, bli berusad, ta droger eller andra onda saker som andra tror att de kan komma undan med, och tror att du också kan det. Kanske kan du komma undan med dem, åtminstone tills detta liv tar slut. Men om du inser vem du är, ett Guds barn, kommer du inte att göra dessa saker, helt enkelt för att du inte vill det, eftersom du vill behaga din Herre.

F: Vad är intressant med siffrorna i Esra 10:44?

S: Totalt hade cirka 111, eller 0,4 %, av de 28 774 männen ingått blandäktenskap. Men bland leviterna hade 6 av 74, eller 8,1 %, och bland portvakterna hade 3 av 139, eller 2,2 %, ingått blandäktenskap. Leviterna (men inte prästerna) och portvakterna hade alltså en oproportionerligt hög andel blandäktenskap. En förklaring till detta kan vara att Esra ursprungligen inte hade några leviter. Esra stannade därför till i Kasifia och övertalade några leviter att följa med. Kanske var de inte så villiga till en början, och vi vet inte om de gifte sig med de utländska kvinnorna före eller efter att de återvände till Juda. Hur som helst var det de som kände lagen bäst som hade flest icke-judiska makar.

Å andra sidan granskade de äldste varje äktenskap. Om hustrun hade konverterat till judendomen skulle hon ha betraktats som judinna, och då hade det varit i sin ordning.

Även om männen nu skilde sig från sina icke-troende hustrur, fick Nehemja senare hantera samma situation i Nehemja 10:31.

Fråga: Vilka är några av de äldsta manuskripten från Esra som fortfarande finns kvar idag?

S: Döda havsrullarna: (ca 1 f.Kr.) 1 exemplar av Esra–Nehemja (4Q117). Detta var ett litet fragment. (Radioprogrammet ”Issues etc.” den 17 april 1999)

4Q117 består av tre fragment av Esra 4:2–6 (hebreiska); 4:9–11 (arameiska);5:17 –6:5 (arameiska). Totalt 50 ord, helt eller delvis

Sammantaget finns följande 14 verser bevarade i Döda havsrullarna av totalt 280 verser i Esra (5 %).

Esra 4:2–6, 9–11;5:17 ; 6:1–5. Se The Meaning of the Dead Sea Scrolls, s. 423, för mer information.

Kristna bibelmanuskript från omkring år 350 e.Kr. innehåller Gamla testamentet, inklusive Esra.

Vaticanus (325–350 e.Kr.) har bevarat hela Esra.

Sinaiticus (340–350 e.Kr.) har bevarat hela Esra från Esra 9:9 och framåt.

Alexandrinus (ca 450 e.Kr.) har bevarat hela Esra.

F: Vilka tidiga författare hänvisade till Esra?

S: Den enda kristna författaren från tiden före Nicenska konciliet som hänvisade till eller anspelade på verser i Esra var Origenes (225–254 e.Kr.), som anspelade på den. Han sade: ”Men någon annan kommer att säga att det tempel som nämns inte var det som byggdes av Salomo, eftersom det förstördes under fångenskapen, utan det tempel som byggdes på Esras tid, för vilket de fyrtiofem åren kan visas vara helt korrekta.” Origenes kommentar till Johannes, bok 10, kap. 22, s. 403.

Efter Nicea

Eusebius av Caesarea (318–339/340 e.Kr.)

Athanasius (367, 325–373 e.Kr.)

Ambrosius av Milano (370–390 e.Kr.)

Gregorius av Nazianzus (330–391 e.Kr.) nämner Esra i sin dikt om Skriften. Gregorius dikt finns (på grekiska) i volym 37 av Mignes Patrologia Graeca, kolumnerna 471–474 (Carmina Dogmatica, bok 1, avsnitt 1, Carmen XII).

Pacianus av Barcelona (342–379/392 e.Kr.) anspelar på Esra.

Epifanius av Salamis (underförstått) (360–403 e.Kr.)

Rufinus (374–406 e.Kr.)

Johannes Chrysostomos (-407 e.Kr.) citerar ur Esra

Kyrkomötet i Kartago (219 biskopar) (393–419 e.Kr.)

Sulpitius Severus (363–420 e.Kr.)

Hieronymus (373–420 e.Kr.) diskuterar böckerna i Gamla testamentet. Han diskuterar särskilt Första Moseboken, Andra Moseboken, Tredje Moseboken, Fjärde Moseboken, Femte Moseboken, Pentateuken, Job, Jesus, son till Nave [Josua], Domarboken, Rut, Samuel, Kungaböckerna (2 böcker), de tolv profeterna, Hosea, Joel, Amos, Obadja, Jona, Mika, Nahum, Habakuk, Sefanja, Haggai, Sakarja, Malaki, Jesaja, Jeremia, Hesekiel, Daniel, Ester, Esra och Nehemja. Brev 53, kap. 7–8, s. 99–101.

Påven Leo I av Rom (440–460 e.Kr.) hänvisar till Esra.

Fråga: Vilka är några av översättningsskillnaderna mellan hebreiskan/arameiskan och den grekiska Septuaginta i Esra?

S: Här är några av översättningsskillnaderna, främst med fokus på Esra 2, där den hebreiska/arameiska texten anges först, följd av den grekiska.

Esra 2:1 ”sönerna i provinsen som kom upp ur fångenskapen, av dem som hade förvisats” jämfört med ”folket i landet som kom upp, av dem som hade förvisats”.

Esra 2:2 ”av folket” jämfört med ”av folket”

De 52 siffrorna (167 siffror på engelska) från Esra 2:3–69 i hebreiska och grekiska Septuaginta stämmer exakt överens, med undantag för:

Esra2:24 ”42” jämfört med ”43”

Esra2:39 ”1 017” jämfört med ”1 007”

(Två skrivfel av 52 siffror motsvarar en skillnad på cirka 4 %, eller två siffror av 167 siffror motsvarar en skillnad på 1 %.)

Ezr2:25 ”Kiriath Arim” jämfört med ”Kiriath Jearim” (Vi känner till ett Kiriath Jearim, men inte ett Kiriath Arim, så Arim är troligen ett skrivfel)

Esra4:23 ”tvinga att stanna” jämfört med ”tvinga att stanna med hästar och en [beväpnad] styrka”.

Källförteckning för denna fråga: den hebreiska översättningen är hämtad från Jay P. Greens Literal Translation och Septuaginta-översättningen är hämtad från Sir Lancelot C.L. Brentons översättning av The Septuagint: Greek and English. The Expositor’s Bible Commentary och fotnoterna i NASB-, NIV 1985-, NKJV- och NRSV-biblarna har också använts.

Om inte annat anges är bibelcitat hämtade från The Holy Bible, Berean Standard Bible (BSB), som har överlåtits till allmänheten: https://berean.bible