< Bibelfråga om Haggai

Fråga: Vad vet vi om profeten Haggai och hans bok?

S: Ingenting är känt om Haggai utöver vad som nämns i boken, nämligen att hans namn betyder ”festlig” eller ”högtid” och att han och Sakarja nämns i Esra 5:1; 6:14. Eftersom Haggais namn betyder ”festlig” kanske Haggai föddes på en judisk högtid. Hänvisningar till Haggai finns i Sakarja 8:9 och Hebreerbrevet 12:26.

Endast omkring 50 000 judar återvände år 538 f.Kr. De började bygga templet under ett par år och slutade sedan. Och nu, 18 år senare, hade templet fortfarande inte byggts färdigt. Det första budskapet, som framfördes under nymånefesten (4 Mosebok 10:10), uppmanade Guds folk, som hade förlorat sin vision. I Haggai kommer vi att lära oss en del om Gud och människor, men att undervisa om sanningen är inte bokens huvudsyfte. Huvudsyftet är att folket – och vi – ska förändras.

Haggai och Sakarja var samtida, och det är intressant att jämföra dessa två profeters stilar. Haggais stil är i allmänhet enkel, välstrukturerad och direkt jämfört med den symboliska och inspirerande Sakarja. Men Gud använder sig av olika slags stilar. H.A. Ironside kallar i The Minor Prophets, s. 221, Haggai och Sakarja för ”polerade pilar ur Herrens pilkorg, vars uppdrag var att återkalla hjärtan hos dessa så privilegierade till sig själv”.

F: Vad är huvudpoängen i Haggai?

S: Haggai är en bok om ”när det inte är som bäst”. Det finns två huvudsakliga underpunkter. För det första var folket flitigt med att bygga sina hus, men de hade försummat att bygga Guds tempel. Till skillnad från profeterna före exilen tillrättavisar Haggai i sitt budskap dem inte för fruktansvärda saker som de gör fel. Han tillrättavisar dem för att de inte gör det rätta. De var upptagna av denna världens bekymmer samtidigt som de försummade det goda.

För det andra borde de inte vara besvikna över att 50 000 fattiga judar inte kunde bygga ett lika vackert tempel som det Salomo byggde med sitt guld och sina cirka två och en halv miljon undersåtar. Vi borde vara nöjda om vi lyder Gud i enlighet med hans vilja, och inte titta på ytliga prydnader.

Fråga: Vad är en översikt över boken Haggai?

S: Haggai kan studeras på tre nivåer: a) att bygga Guds hus, b) att vända sig tillbaka till Gud, eller c) när saker och ting inte är som bäst. Kapitel 1 fokuserar på när Guds folk inte ger sitt bästa, och det andra kapitlet visar att vi ska förbli uppmuntrade även när resultaten inte verkar vara de bästa.

Haggai är den näst kortaste boken i Gamla testamentet (efter Obadja), och översikten är mycket enkel. Haggai framförde fyra budskap.

Hag 1:1–15 Första budskapet – Sluta skjuta upp saker och bygg Guds hus nu (29 augusti 520 f.Kr.)

Hag 1:1–11 Tänk på Guds tuktan av sitt folk som dröjer

Hag 1:12–15 Guds kvarleva svarade med lydnad

Hag 2:1–9 Herrens hus härlighet (17 oktober 520 f.Kr.)

Hag 2:1–4 Ja, templet ser inte lika fint ut som det brukade göra

Hag 2:5–9 Guds Ande förblir, men än en gång kommer Gud att skaka himlen och jorden

Hag 2:10-19 Gud kan till och med välsigna det som är orent (18 december 520 f.Kr.)

Hag 2:10-15 Helighet är inte smittsam; orenhet är det; inget naturligt hopp för detta folk

Hag 2:16-19 Guds högtidliga löfte att vända detta till det bättre tillsammans med sitt folk

Hag 2:20-23 Att vända förbannelser (18 december 520 f.Kr.)

Hag 2:20-22 Att vända främmande nationer

Hag 2:23 Serubbabel, ättling till Jojakin och signetringen

Fråga: När skrevs Haggai, enligt Hag 1:1?

S: Enligt vad som står skrivet i Haggai 1 skulle detta vara år 520 f.Kr. Exakt datering är ett kännetecken för babyloniska och persiska skrifter, såsom den babyloniska krönikan, som exakt daterar varje händelse. Haggai levde under babyloniskt och persiskt styre och daterar därför händelser enligt den babyloniska kalendern, inte enligt den gamla testamentiska kalendern, som en som hade levt sitt liv under deras styre. Haggai är också ovanlig genom att han nämner präglade mynt, vilket Darius lärde sig om från kungariket Lydien.

Fråga: Vilka världshändelser ägde rum under den tid som beskrivs i Hag 1:1?

S: 538 f.Kr. Cirka 50 000 judar fick lov att återvända hem när Kyros erövrade Babylonien.

538 f.Kr. Judarna arbetade på templet i två år och slutade sedan.

-530 f.Kr. Kyros dog i strid.

530–522 f.Kr. Kambyses II regerade över Persien. Han var en tyrann som misskötte imperiet. Allt var fridfullt i det persiska riket (pax Persiaca) med undantag för det upproriska Egypten, vilket Kambyses marscherade mot Palestina i spetsen för sin armé för att underkuva.

522–521 f.Kr. Kambyses dog under mystiska omständigheter och det utbröt ett uppror i Persien. Artaxerxes var en bedragare som regerade i sju månader. Han kallas idag av grekerna och historikerna för Pseudo-Smerdis. Det var han som skrev brevet i Esra 4:7–23 som stoppade bygget.

522/521–486 f.Kr. Darius I Hystaspis blev kung efter att ha dödat bedragaren. Han stred mot skyterna och grekerna och besegrades vid Marathon år 490 f.Kr.

520 f.Kr. Haggai och Sakarja framförde sina första profetior

519–518 f.Kr. Den persiska armén marscherar genom Palestina och erövrar Egypten

486–465/464 f.Kr. Xerxes I (mördad) (samma som Ahasveros i Esra 4:6 och Ester). Ester var hans drottning.

464–424 f.Kr. Artaxerxes I. Han kallades av perserna Artaxerxes I för att utplåna minnet av bedragaren Artaxerxes. Nehemja var hans munskänk.

445 f.Kr. Nehemja kom till Jerusalem för att bygga stadsmuren

Fråga: I Haggai 1:2, var det folkets apati som hindrade uppförandet av templet, eller var det motstånd från utlandet som hindrade det, såsom det står i Esra 4:7–23?

S: Båda spelade en roll. Här är händelseförloppet.

1. År 538 f.Kr. utfärdade Kyros ett dekret som tillät judarna att återvända hem och bygga sitt tempel.

2. År 536 f.Kr. började judarna lägga grunden till templet.

3. Judas fiender (samariter, ammoniter, araber och andra) skrev ett brev till kungen (med titeln Artaxerxes, men som moderna historiker kallar Pseudo-Smerdis, 522–521 f.Kr.). Han utfärdade ett dekret som stoppade byggandet.

4. År 520 f.Kr. (Esra 5:1) använde Gud Haggai för att tillrättavisa folket för att de inte återuppbyggde. Judarna började då återuppbyggnaden.

5. Fienderna ifrågasatte deras rätt att återuppbygga.

6. Judarna påpekade i ett brev till kung Darius det tidigare dekretet från kung Kyros, och efter en sökning hittades det dekretet. Ester 1:19 och Daniel 6:8 säger att de persiska kungarnas lagar inte kunde upphävas.

7. Templet stod slutligen färdigt omkring år 516 f.Kr.

Fråga: I Hag 1:2 försummade de att bygga Guds hus, och vi kan försumma Guds hus idag. 1 Petrus 2:5 säger att Guds hus inte är en byggnad, utan vi, hans församling. På vilka sätt kan vi försumma Guds hus?

S: Även om jag tror att få kristna någonsin skulle göra detta medvetet, kan vi göra det oavsiktligt. Ett sätt är att förlora vår iver att bygga någonting alls. Men ett annat, kanske vanligare sätt, är att bli så fokuserade på något annat – vare sig det är musik, att bygga byggnader eller till och med kunskap – att lydnad mot Gud inte längre är vår högsta prioritet.

F: Vad gjorde folket fel i Haggai 1:1–3?

S: Det var inte så att de gjorde onda saker, men de lät sina egna bekymmer och ambitioner komma i första hand istället för att tjäna Gud, vilket Haggai 1:4 visar.

F: Varför tror du att Guds folks entusiasm ibland avtar, enligt Hag 1:2–4?

S: Det kan finnas minst fyra skäl.

De har förlorat tron på att Gud verkar i dem för att de ska lyckas uppnå det målet.

Deras kärlek till Gud och andra, som motiverar dem att kämpa vidare, har avtagit. De känner inte att det är värt ansträngningen, det hårda arbetet eller uppoffringen att arbeta mot det målet.

De har gett upp hoppet och är nedslagna över sina framsteg. De ser inte att de någonsin kommer att nå det mål som de tror att de är ämnade att nå.

De har förlorat sin vision: De har förändrats och vill nu arbeta mot ett annat mål, kanske för att tillfredsställa sin egen ambition.

Fråga: Varför skjuter människor i allmänhet upp saker, enligt Hag 1:2–4? Varför skjuter människor upp att göra Guds vilja?

S: Att skjuta upp handlingar innebär inte att man vägrar att göra något; snarare motiveras det med att man väntar till ett bättre tillfälle. Ofta finns det något som verkar roligare eller mindre mödosamt att göra just nu, och det hindrar en från att göra viktiga saker. Många saker idag är ”brådskande” i den meningen att de har tidsfrister. Men vissa saker är mycket viktiga men inte brådskande eftersom de inte har någon tidsfrist. Häftet The Tyranny of the Urgent visar hur det brådskandes tyranni är det viktigas fiende.

En andra typ av uppskjutande är ”analysförlamning” eller att skjuta upp ett beslut, särskilt ett beslut som är obehagligt att fatta. I det ena ytterligheten är det inte bra att fatta förhastade beslut utan tillräcklig eller någon information alls att basera beslutet på. I den andra ytterligheten rationaliseras uppskjutandet ofta med att man säger: ”Jag har inte all information”. Vanligtvis kommer du aldrig att ha all information! Men om du har tillräckligt med information, så att ytterligare information troligen inte kommer att ändra beslutet, då bör du besluta dig nu.

I Matteus 6:33 står det att man först ska söka Guds rike. Ibland gör människor inte det som Gud vill att de ska göra eftersom de känner att de har något viktigare att göra. Men ingenting är egentligen viktigare än att tjäna Gud.

Fråga: Vilka ursäkter kan kristna i Hag 1:2–4 använda för att skjuta upp att helt och hållet ägna sig åt Gud?

A: Här är tio ursäkter.

Jag ger redan tionde. (men se Lukas 21:1–4; 2 Korintierbrevet 8:2–3)

Det kanske inte alltid är så roligt. (men se 2 Korintierbrevet 1:8–9; Filipperbrevet 3:14; 1 Korintierbrevet 3:12–15 och 1 Korintierbrevet 9:23–25)

Om jag gav allt till Gud skulle min familj svälta. (men se 1 Timoteusbrevet 5:8; Ordspråksboken 31:21-25)

Jag kanske inte kommer så långt i min karriär. (se Hebreerbrevet 11:24–26; 11:37; 1 Timoteusbrevet 6:9–10)

Det kanske inte är säkert för mig. (se 1 Kungaboken 19:10; Abram och den elamitiska invasionen)

Jag vill ha en viss försäkran om att min familj kommer att vara trygg. (se Hesekiel 24:18; Job 1:2–3 jämfört med 42:12–13)

Innan jag lärde känna Gud hade jag kommit för långt bort från rättfärdigheten för att Gud skulle kunna använda mig. (Paulus)

Efter att jag lärt känna Gud har jag kommit för långt bort från Guds vilja. (se Jona, Petrus; 2 Korintierbrevet 2:5–10)

För närvarande är jag själv inte så perfekt. (se 2 Korintierbrevet 12:7–10)

Gud ger mig bara det jag behöver, och jag har slösat bort en del av det han gav mig. (se 2 Mosebok 34:1)

Hedra Gud på ett särskilt sätt den här veckan. Hitta något som du vet att Gud vill att du ska göra, men som du skjuter upp, och börja göra det nu. Eller hitta istället en vana som Gud vill att du ska sluta med, men som du skjuter upp, och sluta med den nu.

Fråga: Hur hänger Haggai 1:2–4 och Jakob 4:17 ihop?

S: I Jakob 4:17 står det att om en person vet vad Gud vill att hen ska göra och inte gör det, så är det synd. Här är några anledningar till varför människor i allmänhet skjuter upp saker.

De säger att de är för trötta

För många andra saker

Om man inte kan göra det ordentligt, så gör man det inte alls

Arbetar bättre under press

Brist på vana, utanför vår komfortzon

Ser inte tidsfristen

Ge dig själv tillåtelse, ta initiativet (Ingen på jorden gav Haggai tillåtelse att tala – utom Haggai själv)

Ser inte de omedelbara konsekvenserna

Inget ansvar

Vi vill helt enkelt inte. Vi ser inte tillräckligt med glädje eller nytta

Brist på självdisciplin, vilket innebär att göra det man vet är bäst, oavsett om man känner för det eller inte.

Rädsla för att misslyckas

Fråga: Varför tror du att Gud i Hag 1:3-4 först straffade och först därefter förklarade, när han ofta gör tvärtom?

S: Vanligtvis varnar Gud ett trotsigt eller okunnigt folk och straffar dem sedan om de inte omvänder sig. Men det finns två sorters olydnad: trots och förhalning. Folket visste redan vad de skulle göra; de var inte trotsiga eller direkt ovilliga att göra det, men de fortsatte bara att skjuta upp det medan de ägnade sig åt sina egna projekt. Gud lät dem drabbas av negativa konsekvenser eftersom de redan visste vad de borde göra. Gud anpassade straffet efter olydnaden. De var för upptagna med sina egna saker för att ha tid för Gud, så Gud såg till att deras egna saker inte skulle bli särskilt framgångsrika.

Fråga: Hur kan vi, enligt Haggai 1:5,7; 2:15,18 (två gånger), noggrant granska våra vägar?

S: Vi kan börja med att be Gud att visa oss våra dolda brister, liksom påminna oss om de som inte är så dolda. Vi kan fundera över om våra önskningar, tankar och planer leder oss och vår familj närmare Gud och att bli mer lik Kristus, eller bort från honom. Vi kan fråga oss om det finns viktiga saker som vi låter bli att göra, till förmån för triviala saker. Generellt sett kan vi noggrant överväga vår tid, vart vi är på väg, våra prioriteringar, pengar och nöjen – eller var vårt hjärta finns.

F: Varför väljer Gud ibland, enligt Haggai 1:5–7, 11, 16–17, att inte välsigna sitt eget folk?

S: Svaret på denna fråga är den viktigaste lärdomen i Haggais bok. När Guds folk inte hedrar Honom som de borde, och de inte är fullt lydiga, kommer Gud att ordna omständigheterna så att de uppmuntras till lydnad. Vi gör ofta samma sak med våra barn som en form av disciplin. Disciplin är inte alltid fysisk bestraffning. Den typ av disciplin som Gud använder här kallas ibland ”disciplin genom logiska konsekvenser”.

F: Vad är det som är ovanligt med strukturen i denna text i Haggai 1:9–11?

S: Detta är ett litterärt grepp som kallas kiasm.

Hag 1:9a-b Gud disciplinerade dem

-- Hag 1:9c-e Eftersom Guds hus ligger i ruiner

-- Hag 1:10a På grund av er

Hag 1:10b-11 Gud straffade dem

F: Varför nämns dagg istället för regn i Hag 1:10,11?

S: Under sommarens växtsäsong, från april till oktober, föll det inget regn i Israel. Men det fanns vanligtvis rikligt med dagg från vindarna som kom in från Medelhavet. Dagg var alltså avgörande för sommarens skördar. Gud sände en torka (horeb) utan dagg, eftersom Hans tempel förblev en ruin (hareb). Han använde ett ordspel för att förstärka i människornas minne orsaken till straffet. I Jakob 5:16–18 står det att en rättfärdig mans bön har stor verkan, och där ges först exemplet med Elia som bad om att det inte skulle regna, och senare om att det skulle regna. Dessa människors bön om regn hade ingen verkan, eftersom de inte var helt hängivna Gud. I Jakob 1:7–8 står det att en tvivlande människa inte ska tro att hon kommer att få något från Herren.

Fråga: I Haggai 1:13 och 2:4 står det: ”Jag är med er, säger Herren.” Även i Haggai 2:5 och 2:19 ges samma löfte om välsignelse. Hur kan detta vara den bästa välsignelsen av alla?

S: Elia kände till svaret i 1 Kungaboken 19:11–13. Gud visade honom olika naturkrafter, men Elia visste att Guds närvaro inte fanns i dem; och Elia väntade ut Guds närvaro. När vi inte nöjer oss med ytliga och pråliga saker, utan väntar ut Guds närvaro, kommer Gud att vara där för oss. Löftet om att Gud ska vara med oss, på ett mycket nära och personligt sätt, är det bästa löftet av alla.

Fråga: Hur väcker Gud någons ande i Haggai 1:14?

S: Gud bryter de bojor som höll deras ande nere. Han återupprättar deras tro, ger dem ett nytt hjärta fyllt av kärlek, väcker deras hopp och ger dem en vision. Gud använder både positiv och negativ förstärkning, efter behov.

På Haggais tid började de bygga efter 23 dagar. Detta gav dem tid att organisera sig och avsluta skörden av fikon, druvor och granatäpplen. De kanske inte kände att de hade tillräckliga resurser, men i Esra 6:8–9 står det att kung Darius till och med gav dem pengar! I Esra 6:15 står det att bygget stod klart ungefär fyra år senare.

Fråga: I Haggai 1:14, när är det okej att ta emot pengar från icke-troende för Guds verk, jämfört med att inte ta emot några pengar från icke-troende enligt 3 Johannesbrevet 7?

S: Först vad som inte är svaret, och sedan svaret.

Inte svaret: Haggai profeterade under Gamla testamentets tid, och 3 Johannes skrevs under det nya förbundet. Det finns dock inget uttryckligt tecken på att dessa föreskrifter innebar en förändring.

Svaret: Den babyloniska regeringen förstörde templet och tog bort guldet och rikedomarna från templet. Den persiska regeringen återlämnade det som ursprungligen tillhörde judarna.

Fråga: Vad är betydelsen av att i Hag 2:2 tala till ”folket som är kvar” istället för bara till folket?

S: Det fanns över 1,5 miljoner israeliter på Salomos tid, men vid denna tidpunkt återvände endast 50 000 judar hem. De hade märkbart färre människor och betydligt färre resurser för att bygga ett tempel. En viktig punkt är vilken inställning de skulle ha när templet återspeglade detta.

”Resten” syftar inte på en utvald gemenskap, utan snarare på den obetydliga delen av befolkningen som återvände från Babylon.

F: Hur kan, paradoxalt nog, en önskan om framgång ibland leda till misslyckande genom att man skjuter upp saker, enligt Hag 2:1–4?

S: Ibland skjuter människor upp saker eftersom de hellre avstår från att försöka överhuvudtaget än att riskera att misslyckas. Helt ärligt, vissa saker som Gud vill att vi ska göra – även om vi gör dem på rätt sätt, ödmjukt och lydigt, och förlitar oss på Gud – kommer ändå att bli ett misslyckande – åtminstone i världens ögon.

Folket på Haggais tid slutade att själva avgöra vilka tidpunkter som var gynnsamma för framgång, och på Haggais uppmaning började de bygga ändå. Tidpunkten för det andra budskapet, den 17 oktober 520 f.Kr., på den sjunde dagen av lövhyddohögtiden, är betydelsefull på två sätt. För det första var det exakt 440 år tidigare, år 960 f.Kr., som Salomo invigde det tempel han byggt (1 Kungaboken 6:38; 8:2). För det andra var det en månad senare, så de kunde redan se vissa resultat. I Esra 3:10–13 står det att medan vissa jublade, grät andra. Några av de äldre återvändarna mindes förmodligen det gamla templet.

Huruvida det nya templet skulle bli en ”framgång” eller inte berodde på om man bedömde det utifrån världsliga måttstockar eller Guds.

Fråga: Hur reagerar människorna i Haggai 2:1–4 när saker och ting inte kommer att bli lika bra som de en gång var?

S: I Esra 3:10–13 står det att en del av folket jublade, medan andra grät. Om man går till en kyrka bara för ”showens” skull kommer man förr eller senare antingen att bli besviken, eller så hamnar man kanske på en plats där allt bara är för syns skull. Det är bättre att vara äkta än spektakulär.

F: Visar Hag 2:1–4 någon besvikelse från Guds sida över att detta tempel inte var lika vackert som Salomos?

S: Inte alls. Kom ihåg att Salomo också byggde avgudadyrkelsetempel, och det här folket skulle inte bygga några sådana. Att bygga ett enkelt och rent tempel till Gud är bättre än att bygga ett verkligt spektakulärt tempel till Gud men samtidigt bygga ett avgudadyrkelsetempel.

F: I Hag 2:1–4 är det ibland naturligt att jämföra olika tjänster, men när bör vi inte göra det, och hur bör vi göra det?

S: I Jeremia 45 var skrivaren Baruch trogen i Jeremias tjänst. Jeremia var en inflytelserik profet under de kommande århundradena, men under hans tid har vi inga uppgifter om att en enda person omvände sig. Vi dömer inte utifrån resultat, hur mycket pengar som samlas in eller hur pråligt det ser ut.

Men vi kan och bör titta på om de är sunda i läran och praktiken, och om de gör det som Gud har kallat kristna att göra eller inte.

F: I Haggai 2:1–4 saknade detta tempel ingenting, men det hade inte de vackra utsmyckningarna som fanns i Salomos tempel. Hur kan vissa kristna, som förlitar sig på ”utsmyckningar” för att dra uppmärksamhet till evangeliet, tappa fokus på själva evangeliet?

S: Kyrkosamfund och kristna organisationer kan ha två slags syften. Det första slaget är de syften som Gud avsåg för gruppen. Det andra slaget är ytterligare syften som människor har lagt till. Människorna på Salomos tid kunde vara övertygade om att Herren var den sanna Guden eftersom Jerusalem hade det största templet, den finaste inredningen och mest guld av alla tempel i omgivningen. Allt detta är falska skäl att känna sig trygg. Det var ett ädelt mål att ”pryda” templet, men detta nya tempel skulle bli ”oprytt” utan guld, magnifik höjd och andra yttre prydnader. När vi betraktar de gigantiska, vackert utformade katedralerna i Europa, från tiden före 1700-talets missionsera, undrar man vad mer som kunde ha åstadkommits om pengarna och ansträngningarna istället hade använts för att bygga Guds sanna kyrka, det vill säga att nå fler människor genom evangelisation och lärjungaskap.

Vi kanske tror att vi behöver utsmyckningar för att tjäna Gud bättre, och det skulle vi också behöva om vi skulle tjäna i vår egen kraft. Men vi kan inte göra någonting utan Kristus (Joh 15:5). Som Paulus lärde sig i 2 Kor 12:10b: ”Ty när jag är svag, då är jag stark.” (BSB)

Fråga: Varför är det i Hag 2:4 betydelsefullt att uppmana en präst vid namn Josua att vara stark, och vad har detta att göra med uttåget ur Egypten i Hag 2:5? På vilket sätt är detta ”bud” egentligen ett värdefullt löfte?

S: Gud använder samma formulering som han använde när han talade till Josua i Josuas bok. Vi kan bli uppmuntrade genom att minnas vad Gud har gjort för oss och sitt folk i det förflutna. Ytligt sett befallde Gud honom bara att vara stark, men indirekt sa Gud att han kunde göra honom modig som den forna Josua, och Mose och Aron, som befriade israeliterna från slaveriet i Egypten och besegrade faraos armé på egen hand utan någon hjälp från någon annan – det vill säga, förutom från Gud.

Som en sidokommentar om översteprästen Josua: hans far Jehozadak förvisades till Babylon (1 Krönikeboken 6:15).

Fråga: I Hag 2:5 och Jes 41:10 uppmanade Gud folket att inte frukta. Vad var det de kunde vara rädda för?

S: Även om det finns många specifika saker de kunde ha fruktat, finns det åtminstone tre kategorier.

Rädsla för de omgivande folken: Samariterna, ammoniterna och araberna var inte nöjda med att muren återuppfördes under Nehemias tid, och de skulle inte heller ha velat ha templet under Haggais tid.

Rädsla för att Gud inte skulle ta emot dem igen: Folket hade varit så olydigt för över 70 år sedan att Gud förvisade dem till Babylon. Endast en mycket liten andel återvände. De kunde ha vissa tvivel om huruvida Gud fortfarande ville ha dem. Guds löfte att vara med dem i Haggai 1:13; 2:4 och Jesaja 41:10 skulle vara värdefullt för dem. Om en kristen faller idag kanske han eller hon undrar om Gud någonsin skulle ta tillbaka dem. Det löfte som gavs då gäller fortfarande idag. Faktum är att om någon omvänder sig är det på grund av att den Helige Ande överbevisar dem till omvändelse, för att kunna ta tillbaka dem.

Rädsla för bristande styrka i oroliga tider: Gud sade till judarna att han än en gång skulle skaka himlen och jorden, havet och det torra landet, i Haggai 2:6. ”Än en gång” påminner om 2 Mosebok 19:18 där Gud skakade allt på Mose tid. I Jesaja 41:10 står det: ”Frukta inte, ty jag är med dig; var inte rädd, ty jag är din Gud. Jag skall stärka dig; jag skall säkert hjälpa dig; jag skall stödja dig med min högra hand av rättfärdighet.” (BSB)

Fråga: När skakades himlen och jorden i Haggai 2:6–7?

S: När Kristus dog på korset förmörkades solen (Matteus 27:45–46; Markus 15:33; Lukas 23:45), och det inträffade en jordbävning (Matteus 27:51–52). Den icke-kristne palestinske historikern Thallus (52 e.Kr.) beskrev också att mörker åtföljde Jesu korsfästelse.

Förutom en fysisk jordbävning skakade Jesu död, hans besök hos de döda och hans uppståndelse säkerligen om allt i de andliga sfärerna.

Fråga: Vem är den som alla nationer längtar efter i Hag 2:7?

S: Först lite hebreisk grammatik, och sedan tre synsätt.

Det hebreiska ordet för ”den efterlängtade” (hemdat) är singular femininum, och ”kommer” (ba’u) är plural. Pluralformen av ”den efterlängtade” är dock (hamudat), som har samma vokaler. Det hebreiska skrivdes ursprungligen utan vokaler.

Även om ”den eftertraktade” är i feminin singular, hänvisar en liknande konstruktion till Saul som Israels eftertraktade i 1 Samuelsboken 9:20, och till den manliga avguden Tammuz som ”den som kvinnorna eftertraktar” i Daniel 11:37. I pluralform är Daniel den högt aktade i Daniel 9:23 och 10:11,19.

Här är de tre tolkningarna.

1. Den eftertraktade är Messias: De tidiga kristna tolkade det på detta sätt. Eftersom den feminina formen kan syfta på Saul, Tammuz och Daniel, som nämnts tidigare, finns det inget som hindrar att detta syftar på Kristus. Detta passar perfekt in i sammanhanget i Haggai. Det sägs att även om detta tempel inte ser lika vackert ut som det tidigare, kommer det att vara bättre eftersom Jesus kommer att träda in i detta nya tempel. Som en sidokommentar kan nämnas att templet på Jesu tid kallades ”Herodes tempel”, inte för att Herodes byggde ett nytt tempel, utan för att han betalade för att renovera detta tempel.

2. Den efterlängtade är nationernas rikedom/skatt: Denna tolkning följs på grund av det feminina substantivet i singular. BSB ansluter sig till denna uppfattning: ”de kommer med alla sina skatter.”

3. Folket skall komma till den efterlängtade bland alla nationer: Detta är också en giltig möjlighet.

Fråga: Anser du att ”den efterlängtade bland nationerna” i Hag 2:7 är messianskt eller inte?

S: Forskare har olika åsikter.

Ja: Vissa judiska rabbiner och Hieronymus (Brev 53, kap. 8, s. 101, 394 e.Kr.) tolkade detta som messianskt.

Nej: ”Den som alla nationer längtar efter” är troligen inte messianskt enligt andra kommentarer.

Både och: ”Kommer” är ett ord i plural, så detta kan syfta på flera önskningar eller skatter, men det kan också vara avsiktligt tvetydigt och hänvisa till både skatter och Messias.

F: I Hag 2:7, när kommer detta hus att fyllas med härlighet?

S: Detta syftar på Gud Sonen, Jesus, som träder in i templet när han vandrade på jorden, eller annars under tusenårsriket.

Fråga: I Hag 2:9, varför tror du att Gud sade om Jerusalem: ”Jag skall skänka fred” (shalom)?

S: Jerusalem har ständigt varit centrum för konflikter. Men Messias, Fredsfursten, skulle åstadkomma fred mellan Gud och människan i Jerusalem, vid korset.

Fråga: Hur var templets härlighet i Hag 2:3, 7, 9 större än härligheten i Salomos tempel?

S: Jesus kom till detta tempel. Vissa är mer upptagna av ”härliga” materiella ting som guld, medan Gud verkar bry sig mer om människor än om materiella ting.

Fråga: Hur utnyttjade Herodes den store detta i Hag 2:9?

S: Herodes den store nämnde att templet för närvarande var 60 fot lägre än Salomos och därmed inte lika bra. Han sa detta i sitt tal för att övertyga judarna om att låta honom återställa templet till dess forna skick, så att templet (och han själv) skulle få större härlighet. (Josephus, Antiquities of the Jews, bok 15, kap. 11.1, s. 334.)

Men det var inte vad Gud menade när han sa att detta tempel skulle få större ära än Salomos. Idag kan andligt ytliga försök att göra en tjänst framgångsrik i själva verket vara en förfalskning av tjänstens sanna syfte.

Fråga: Vad är poängen med begreppen rent och orent i Hag 2:11–14?

S: Man kan tänka sig renhet som renhet och orenhet som förorening. Om något helgat kommer i beröring med något vanligt blir inte båda helgade. Däremot blir båda förorenade om något förorenat kommer i beröring med något vanligt. Då sade Gud till Haggai att hela nationen var förorenad i hans ögon. Det finns åtminstone tre tillämpningar vi kan lära oss av detta avsnitt.

1. Man kan inte göra lika mycket gott som ont och förvänta sig att det ska jämna ut sig i Guds ögon. Vissa kallar denna felaktiga uppfattning för ”Robin Hood-syndromet”, eftersom Robin Hood enligt legenden trodde att en ond gärning (som att råna någon) skulle uppvägas av en god gärning (som att ge en del av bytet till de fattiga).

2. Vi kan förorena, men endast Gud kan rena. Förorening sprider sig. Predikaren 10:1 jämför detta med en död fluga i parfym. Heliga saker eller människor gör inte andra saker eller människor mer helgade. Det är Gud som helgar saker och människor.

3. Gud vidtar ofta kollektiva åtgärder mot en nation eller ett folk. Även om det kan finnas några få rättfärdiga människor i en nation, straffar Gud ibland hela nationen på grund av majoritetens synder. Detta betyder inte att de rättfärdiga är skyldiga, men i detta liv drabbas de ändå av konsekvenserna av andras synder.

Fråga: I Hag 2:15, byggdes detta tempel omkring 520 f.Kr., eller byggdes det omkring 536 f.Kr. som nämns i Esra 3:8–13, eller byggdes det under Darius tid (521–486 f.Kr.) som nämns i Esra 4:24?

S: Alla ovanstående påståenden är sanna. Arbetet påbörjades när judarna först återvände år 538 f.Kr. Emellertid utfärdades ett dekret som stoppade arbetet. Arbetet återupptogs omkring 18 år senare, år 520 f.Kr.

Se diskussionen om Haggai 1:1 för kungarnas kronologi och diskussionen om Haggai 1:2 för händelseförloppet kring templet.

F: I Hag 2:15 är det hebreiska uttrycket ovanligt och lyder bokstavligen ”från och med denna dag och framåt”. Hur ska vårt liv vara ”från och med denna dag och framåt”?

S: Folket befann sig troligen i en andlig svacka, eftersom endast en liten rest hade återvänt, och templet skulle uppenbarligen inte bli lika vackert som det hade varit tidigare. De befann sig också i en ekonomisk svacka. Men Gud lovade dem att han skulle vara med dem och välsigna dem från och med denna dag ”och framåt”.

Som en pastor brukar säga: när någon frågar hur du mår kan du svara: ”bättre än igår, sämre än imorgon.” Vi bör leva i förväntan om att vi varje dag ska växa och bli mer lik Kristus, fyllda av Guds glädje, frid och uthållighet.

Fråga: Varför betonar Gud i Hag 2:10–19 att orenhet är smittsam men helighet inte är det?

S: Som Donald Campbell sa: ”Arbete och tillbedjan helgar inte synden, men synden förorenar arbetet och tillbedjan.” Believer’s Bible Commentary, s. 1155. Om Gud ville uppmuntra folket att återvända till honom, låter detta på ytan som om det skulle åstadkomma raka motsatsen. I stället för att säga till dem att de befinner sig i närheten av heliga saker och därför gradvis kan bli mer heliga, säger Gud till dem att det faktum att något är heligt INTE gör att sakerna runt omkring det blir heliga.

Vad Gud gör är att säga till dem att det inte bör finnas något hopp i någon naturlig, ”gradvis” process. Det enda resultatet av det är att allt blir besudlat och förstört. Men genom att lägga detta på bordet visar det att det är Gud, och Gud ensam, som i sin nåd verkar suveränt och som kommer att åstadkomma sin helighet och härlighet på den platsen i Haggai 2:5–10. När det gäller att saker går under, vare sig ekonomiskt eller andligt, lovar Gud sedan att även om de hade varit under Guds stränga hand i Haggai 1:5–11, skulle Gud från och med den punkten (faktiskt ”uppåt” på hebreiska) överösa dem med välsignelser, enligt Haggai 2:15–19.

F: Vad är betydelsen av en signetring i Haggai 2:23?

S: Det finns flera sammanhängande betydelser.

I allmänhet symboliserade en signetring kungens auktoritet. Farao tog av sig sin signetring och gav den till Josef i 1 Mosebok 41:42.

Gudomlig auktoritet att regera. Messias skulle ha en signetring.

Löftet om att Messias skulle komma

Den Helige Ande garanterar vårt framtida arv (NIV Study Bible s. 1404). Se Efesierbrevet 1:13–14.

Upphävandet av förbannelsen över Jojakin: Jojakin fick höra att även om han vore en signetring på Guds högra hand, skulle Gud dra av honom i Jeremia 22:24–25. Serubbabel får inte bara en signetring, utan sägs vara som Guds signetring.

Fråga: I Hag 2:23, upphäver Gud förbannelsen mot Jekonias säd genom att sätta tillbaka signetringen på Zerubbabel, och tar han bort signetringen i Jer 22:24–30?

S: Förbannelsen upphävdes inte helt och hället, men den vändes och mildrades. Först vad vissa judiska författare säger och sedan svaret.

Midrash Rabba säger: ”... de tillverkade kalven och förtjänade att utrotas, och jag skulle ha trott att Han skulle förbanna och förgöra dem, men så snart de hade ångrat sig avvärjdes faran, och Herren ångrade det onda (ib. XXXII, 14). Och så står det på många ställen. Till exempel sade Han om Jekonja: »Ingen av hans avkomma skall ha framgång« (Jer. XXII, 30), och det står: »Jag skall störta rikenas troner och förstöra nationernas rikenas styrka...« På den dagen, säger Herren, härskarornas Gud, skall jag ta dig, o Serubbabel, min tjänare, son till Sealtiel, säger Herren, och göra dig till ett sigill (Hag. II, 22 f.). Så upphävdes det som Han hade sagt till hans förfader, nämligen: ”Så sant jag lever, säger Herren, även om Konja, son till Jojakim, kung av Juda, vore signetet på min högra hand, skulle jag ändå rycka bort dig därifrån” (Jer. XXII, 24).
(Numeri Rabbah XX:20)”

Midrash Pesikta Rabbati säger: ”R. Joshua ben Levi argumenterade dock på följande sätt: Omvändelse upphäver hela beslutet, och bön upphäver hälften av beslutet. Man ser att så var fallet med Jekonja, kungen av Juda. Ty den Helige, välsignad vare Han, svor i sin vrede: ’Så sant jag lever, säger Herren, även om Konja, son till Jojakim, kung av Juda, vore sigillet på en hand, så skulle jag ändå, med min högra hand – märk väl, som R. Meir sade, att det var med sin högra hand som Gud svor – rycka bort dig därifrån (Jer. 22:24). Och vad var det som beslutades mot Jekonja? Att han skulle dö barnlös. Som det står skrivet: »Skriv upp denne man som barnlös« (Jer. 22:30). Men så snart han bekände sin ånger upphävde den Helige, välsignad vare Han, beslutet, vilket framgår av Skriftens hänvisning till »Jekonjas söner – denne är Assir – hans son Sealtiel, osv.« (1 Krön 3:17). Och Skriften säger vidare: ”På den dagen … skall jag ta dig, o Serubbabel … son till Sealtiel … och göra dig till ett sigill” (Haggai 2:23). Se då hur ånger kan upphäva hela domen!” (Pesikta Rabbati, Piska)

Svaret: En förbannelse kan mildras utan att upphävas. Så här går det till.

David lovades att Messias skulle vara hans biologiska ättling: Jesus var det genom Maria

Jekonja blev i Jeremia 22:24–30 förbannad med att ingen av hans ättlingar någonsin skulle sitta på Davids tron. Ingen blev kung. Josef härstammade från Jekonja, men Jesus, som är vår kung, härstammade inte biologiskt från Josef.

Genom födsel skulle ingen från Jekonias hus ärva Davids tron

Genom adoption ärvde Jesus, som adopterades av Josef, Davids tron.

Det finns mycket för oss att fundera över här. Av födsel är ingen av oss Guds barn, med någon rätt att vara i Hans rike. Genom adoption blir vi Guds barn och en del av Hans rike.

Ibland drabbas vi av en förbannelse eller en negativ konsekvens på grund av våra syndiga handlingar. Men om vi omvänder oss och underordnar oss Gud, kanske Gud inte upphäver förbannelsen eller konsekvensen, men Han kan vända förbannelsen och förvandla den till en välsignelse.

Fråga: Hur valdes Serubbabel ut för framtiden i Hag 2:23?

S: Serubbabel var den guvernör under vilken detta tempel skulle återuppbyggas. Men det finns mer i detta än bara den äran. Matteus 1:12–13, 16 visar att Serubbabels ättling, Josef, skulle bli Messias’ juridiske far.

Som en sidokommentar är namnet Zerubbabel ett belagt akkadiskt namn, zer babili, vilket betyder ”Babylons ättling”.

F: Vilka litterära grepp använde Haggai?

S: Haggai använde inte så många; hans budskap är enkelt och rakt på sak jämfört med Sakarja, Salomo och Jesaja. Här är dock vad han använde.

Rim: Haggai 1:6 hammistakker, mistakker

Haggai 1:10 ”al-ken”, ”alekem”

Haggai 2:6 ”ahat”, ”me’at”

Kiasm: Haggai 1:9–11

Antites: Haggai 1:6 ”Ni tjänar lön för att lägga den i en genomborrad säck.”

Dialogstil liknande Malaki. Haggai 1:4,5,9; 2:11-13

Upprepning inom verket: ”Så säger HERREN, härskarornas Gud” eller liknande 26 gånger i 38 verser

Ande 3 gånger i Haggai 1:14

Par om 2 eller 4 (men inte 3, 5 eller fler):

Haggai 1:11 åkrar och berg, vin och olja, människor och boskap.

Haggai 2:2 Serubbabel och Josua

Haggai 2:6 himmel och jord, hav och torrmark.

Haggai 2:21 himlen och jorden.

Haggai 2:22 kungatroner och nationernas riken

Haggai 2:22 vagnar och deras förare, hästar och deras ryttare.

Fråga: Vilka är några av de äldsta manuskripten från Haggai som fortfarande finns kvar idag?

S: Döda havsrullarna: (ca 1 f.Kr.) Det finns ett exemplar (i två delar) av Haggai bland Döda havsrullarna.

4Q77 (=4QXIIb) innehåller Haggai 1:1–2; 2:2–4

4Q80 (=4QXIIe) innehåller Haggai 2:18–21

Nahal Hever är en grotta nära Engedi som innehåller ett fragment av de mindre profeterna på grekiska (8 Hev XIIgr). Det skrevs mellan 50 f.Kr. och 50 e.Kr. Det gömdes under Bar Kokhba-upproret mot Rom. Det är en revidering av Septuaginta, gjord i Judeen, och nästan identisk med den masoretiska texten.

Wadi Murabb’at-rullen (Mur XII) var en ”rulle av de tolv” från ca 132 e.Kr. Den innehåller Haggai 1:1, 12–15; 2:1–8, 10, 12–23 samt andra mindre profeter. I Haggai är den identisk med den masoretiska texten med undantag för två ord.

Sammantaget finns följande verser från Haggai bevarade i Döda havsrullarna, Nahal Hever och Wadi Murabb’at: 1:1–2, 12–15; 2:1–8, 10, 12–23. Med andra ord åtminstone en del av varje vers utom 1:3–11; 2:9, 11.

Kristna bibelmanuskript från omkring år 350 e.Kr. innehåller Gamla testamentet, inklusive Haggai. Två av dessa är Vaticanus (325–350 e.Kr.) och Alexandrinus (ca 450 e.Kr.), där de tolv mindre profeternas böcker placerades före Jesaja. Haggai är fullständig i både Vaticanus och Alexandrinus.

Även Sinaiticus (340–350 e.Kr.) innehåller hela Haggais bok.

F: Vilka tidiga författare hänvisade till Haggai?

S: Bibeln hänvisar till Haggai i Esra 5:1; 6:14, och Hebreerbrevet 12:26 parafraserar Haggai 2:6. Det finns en allmän anspelning på Haggai i Sakarja 8:9.

Septuaginta hävdar att Ps 138, 146, 147, 147:12 och 148 är författade av Haggai och Sakarja.

Den latinska gallikanska psaltaren (389 e.Kr.), som användes av Karl den store viktigaste lärde, Alcuin av York, anger att Psaltaren 111, 112, 146 och 147 är författade av Haggai och Sakarja.

I apokryferna hänvisar 1 Esdras 6:1; 7:3; 2 Esdras 1:40 till Haggai, och Sirach (=Ecclesiasticus) 49:11 citerar en del av Haggai 2:23

De förnikenska författarna som hänvisade till eller anspelade på verser i Haggai är:

X Barnabasbrevet (ca 70–130 e.Kr.) kap. 16 s. 147 påstås hänvisa till Haggai 2:10, men det är en så vag anspelning att den inte beaktas här.

Melito av Sardis (170–177/180 e.Kr.) (underförstått) nämner ”Gamla testamentet” och räknar upp böckerna. Han räknar inte upp de tolv mindre profeterna enskilt, utan kallar dem ”De tolv”. Fragment 4 från *Book of Extracts*, vol. 8, s. 759

Klemens av Alexandria citerar Haggai 1:6 som ”skriften”. *Stromata* (193–202 e.Kr.), bok 3, kap. 6, s. 391. Han citerar också Haggai 1:6 i *The Instructor*, bok 2, kap. 3, s. 248

Klemens av Alexandria (193–205 e.Kr.): ”Jeremia och Ambakum [Habackuk] profeterade fortfarande under Zedekias tid. Under det femte året av hans regeringstid profeterade Hesekiel i Babylon; efter honom Nahum, sedan Daniel. Efter honom profeterade återigen Haggai och Sakarja under Darius den förstes tid i två år; och sedan ängeln bland de tolv.” *Stromata*, bok 1, kap. 21, s. 328

Tertullianus (198–220 e.Kr.) hänvisar till den ”allmänna omvälvningen” av hela världen i Haggai 2:6 och Hebreerbrevet 12:26–27. I *On Monogamy*, kap. 16, s. 72

Origenes (225–254 e.Kr.) citerar Haggai 2:6 som om det vore av Haggai i Origenes ”Mot Celsus”, bok 7, kap. 30, s. 623

Cyprianus av Kartago (ca 246–258 e.Kr.) citerar Haggai 1:12 som om det vore av Haggai i *Treatises of Cyprian*, avhandling 12, den tredje boken, kap. 20, s. 541.

Cyprianus av Kartago (ca 246–258 e.Kr.) citerar Haggai 1:9 som om det vore av profeten i *Treatises of Cyprian*, avhandling 5, kap. 6, s. 459. Dessa är de enda två hänvisningarna till Haggai i Cyprianus bevarade skrifter.

Efter Nicea (325 e.Kr.)

Athanasius av Alexandria (367 e.Kr.) (Underförstått eftersom han nämner de tolv profeterna) ”Det finns alltså i Gamla testamentet tjugotvå böcker till antalet; … sedan profeterna, där de tolv räknas som en bok….” Athanasius påskbrev 39, kap. 4, s. 552.

Efraem den syriske (350–378 e.Kr.)

Basilius av Kappadokien (357–378 e.Kr.)

Cyril av Jerusalem (ca 349–386 e.Kr.) nämner profetböckerna, både de tolv och de övriga. Mika 3:8 enligt Mika, Joel 2:28 enligt Joel, Haggai 2:4 enligt Haggai, Sakarja 1:6 enligt Sakarja. Kateketiska föreläsningar, föreläsning 16.29, s. 122

Gregorius av Nazianzos (330–391 e.Kr.)

Den syriska boken om stegen (Liber Graduum) (350–400 e.Kr.) hänvisar till Haggai 1:6 i Memra 7, s. 78

Rufinus (374–406 e.Kr.)

Johannes Chrysostomos (-407 e.Kr.)

Hieronymus (373–420 e.Kr.) diskuterar böckerna i Gamla testamentet. Han diskuterar särskilt Första Moseboken, Andra Moseboken, Tredje Moseboken, Fjärde Moseboken, Femte Moseboken, Pentateuken, Job, Jesus, son till Nave [Josua], Domarboken, Rut, Samuel och Kungaböckerna (2 böcker), de tolv profeterna, Hosea, Joel, Amos, Obadja, Jona, Mika, Nahum, Habakuk, Zefania, Haggai, Sakarja, Malaki, Jesaja, Jeremia, Hesekiel, Daniel, Ester, Esra, Nehemja, Brev 53 kap. 7–8 s. 99–101.

Den pelagianske kättaren Teodor av Mopsuestia (392–423/429 e.Kr.)

Augustinus av Hippo (388–28 augusti 430 e.Kr.)

Den semi-pelagianen Johannes Cassianus (419–430 e.Kr.)

Fråga: Vilka är några av översättningsskillnaderna mellan den hebreiska texten och den grekiska Septuaginta i Hag?

S: Den första frasen är den masoretiska texten, den andra är Septuaginta, om inte annat anges. Det finns endast två små skillnader i 2:1 och 2:3 mellan den masoretiska texten och Wadi Murabb’at.

Hag 1:1 ”av” jämfört med ”genom”

Hag 1:2 ”kommer” (bo’) (masoretisk) jämfört med ”har kommit” (ba’) i Septuaginta

Hag 1:1 ”Judas ståthållare” jämfört med ”från Judas stam”

Hag 1:8 ”föra” jämfört med ”skära” (Det hebreiska ord som Septuaginta baserade detta på skiljer sig endast med en bokstav)

Hag 1:9 ”se” jämfört med ”att vara”

Hag 1:9 ”Jag blåste på det” jämfört med ”Jag blåste bort det”

Hag 1:9 ”Varför” kontra ”Därför”

Hag 1:11 ”torka i landet” kontra ”svärd över landet”

Hag 1:11 ”era händer” kontra ”deras händer”

Hag 1:12 ”Då” kontra ”Och”

Hag 1:12 ”deras Gud” jämfört med ”till dem”

Hag 1:13 ”förkunnade budskapet” jämfört med ”talade bland budbärarna”

Hag 1:14 ”en rest av folket” jämfört med ”en rest av hela folket”

Hag 1:14 ”kom” jämfört med ”gick in”

Hag 2:1 ”genom” (beyad) (masoretisk), jämfört med ”till” (‘el) i Murabb’at-rullen (An Exegetical Commentary s. 17 och Benoit et al. Les Grottes de Murabba’at, 184.)

Hag 2:2 ”rest” kontra ”hela resten”

Hag 2:3 (‘oto) (masoretisk) jämfört med (‘itto) i Wadi Murabb’at-rullen.

Hag 2:4 ”Var stark, o Josua/Jesus” jämfört med ”Stärk dig själv, o Josua/Jesus”

Hag 2:4 ”Var starka … ni, landets folk” jämfört med ”Stärk er själva, … ni, landets folk”

Hag 2:5 ”Det ord som jag ingick ett förbund med er om när ni drog ut ur Egypten, så min ande” jämfört med ”min ande”

Hag 2:6 ”än en gång” jämfört med ”ännu/fortfarande en gång” (Se An Exegetical Commentary on Haggai, Zechariah, Malachi s. 41–42.)

Hag 2:9 ”Allsmäktige Herren” jämfört med ”Allsmäktige Herren: och/till och med frid i själen, som en ägodel / för att rädda var och en / alla dem som lade grunden för att uppföra detta tempel.”

Hag 2:14 ”och så är varje verk” jämfört med ”och så är alla verk”

Hag 2:14 ”besudlade” jämfört med ”besudlade, på grund av sina tidiga bördor / snabbt vunna vinster, kommer de att lida för sina mödor/ansträngningar, och ni (plural) hatade / har hatat dem som skipar rättvisa vid stadsporten / i portarna.”

Hag 2:22 ”rikets tron” jämfört med ”kungarnas troner”

Hag 2:22 ”sin broders svärd” jämfört med ”svärd som strider mot sin broder”

Hag 2:23 ”Serubbabel, min tjänare, son till Sealtiel” kontra ”Serubbabel, son till Salathiel, min tjänare”

Hag 2:23 ”signet” jämfört med ”sigill”

Källförteckning för denna fråga: den hebreiska översättningen är hämtad från Jay P. Greens Literal Translation och Septuaginta-översättningen är hämtad från Sir Lancelot C.L. Brentons översättning av The Septuagint: Greek and English. The Expositor's Bible Commentary och fotnoterna i NASB-, NIV-, NKJV- och NRSV-biblarna har också använts.

Om inte annat anges är bibelcitat hämtade från The Holy Bible, Berean Standard Bible (BSB), som har överlåtits till allmänheten: https://berean.bible