< Bibelfråga från Mika

Fråga: Vad är huvudbudskapet i Mika?

S: Liksom många andra mindre profetböcker riktar sig Mika främst till de upproriska, som man hoppas ska ändra sig och bli ångerfulla. Den tar upp två frågor: var befinner vi oss nu, och vart kan vi ta vägen härifrån?

Fråga: Vilka likheter finns det mellan Mika och Jesajas bok?

S: Mika och Jesaja levde samtidigt, och de kan mycket väl ha känt varandra och lyssnat på varandra. Även om det inte finns några exakta citat, finns det ett antal likheter i uttryck och tankegångar.

Mika har 105 verser, så det blir en parallell per 7 verser. Som jämförelse har Uppenbarelseboken en parallell med resten av Bibeln per 5 verser.

Däremot följer här en kortare lista över paralleller med Jeremia.

Fråga: När skrevs boken Mika 1?

S: Eftersom Mika nämner staden Samaria, och denna stad existerade från omkring 880 f.Kr., måste Mika ha skrivits efter den tiden. Eftersom Samaria förstördes år 722 f.Kr., skrevs åtminstone en del av Mika före den tiden. Mika levde ungefär samtidigt som Jesaja. Mika 3:12 citerades ett sekel senare, under Jeremias tid, i Jeremia 26:18. Mika säger att boken skrevs under tre kungars tid, vilket skulle placera den mellan 750/740 och 687/686 f.Kr.

Fråga: I Mika 1:1, kan denne Mika vara densamme som Mikaia, som profeterade för Ahab i 1 Kungaboken 22:8?

S: Nej. Mika är visserligen en förkortad form av Mikaia, men Mikaia profeterade omkring 854 f.Kr., medan Mika här levde över hundra år senare.

Fråga: Var låg Moraset i Mika 1:1?

S: Mikaels hemstad låg cirka 40 kilometer, eller 25 miles, sydväst om Jerusalem. Vi vet inte exakt var denna lilla by låg, men riktningen tyder på att den låg nära den filistinska staden Gat.

F: Varför nämns staden Samaria i Mika 1:1, eftersom samariterna inte uppstod förrän ett sekel senare, efter exilen?

S: Även om samariterna inte fanns förrän efter exilen, fanns staden Samaria redan före dem. Staden Samaria var huvudstad i det norra kungariket Israel från Omris tid, som byggde den omkring 880 f.Kr. (1 Kungaboken 16:24).

F: Hur är Gud i Mika 1:2 ett vittne mot vissa människor?

S: Gud ser allt och vet allt. Som mänsklighetens domare är Gud ett vittne till det onda som människor säger och gör. Denna vers betonar dock att Gud är ett vittne mot dem. De som gör ont skulle helst vilja att Gud inte visste vad de gör. Även om Septuaginta skulle kunna översättas som ”vittne bland” eller ”vittne mot”, handlar sammanhanget om att Gud är ett vittne mot synden.

En fråga är: mot vem är Gud ett vittne? De följande verserna talar endast om Juda och Samarien. Om Gud inte anklagar alla nationer, så anklagar Gud Juda och Samarien, och alla nationer ska lyssna och ta till sig detta.

Fråga: I Mika 1:4, när kommer bergen att smälta och splittras?

S: Detta och Mika 4 kommer att ske i de sista dagarna. Sakarja 14 beskriver mer detaljerat hur Olivberget kommer att delas i två delar.

Fråga: Varför kallar Mika i Mika 1:5 deras synd för ”Jakobs överträdelse”?

S: Som vi ser i Mika 1:10–15 är Mika mycket specifik i sina termer och uttryck. Mika använder namnet ”Jakob” för att påminna dem om deras härkomst och vilka de är. Ofta när man tillrättavisar någon för deras synd är det bra att påminna dem om vilka de är och var de har varit. En tillrättavisning kan vara högljudd och hård, men den kan också vara tyst och eftertänksam.

F: Hur skulle Samaria, enligt Mika 1:6, bli som en hög på ett fält och som en vingårdsplantering?

S: Dessa metaforer är synliga påminnelser om avfall och värdelöst material som tidigare har rensats bort. För kristna är 2 Timoteusbrevet 2:20–21 och 2 Petrusbrevet 1:8 påminnelser om att vi måste se till att vår olydnad inte gör oss värdelösa.

F: I Mika 1:7, hedrar Gud någonsin offer som ges till Honom av pengar som förvärvats på ont sätt?

S: Gud står fritt att göra som Han vill med pengar som förvärvats på ohederliga sätt. Vi bör dock aldrig ge Gud våra ohederligt förvärvade tillgångar, men å andra sidan bör vi inte ha några ohederligt förvärvade tillgångar överhuvudtaget. Gud vill att vi ska ge Honom av vårt ärliga och hedervärda arbete. Till och med David i 2 Samuelsboken 24:24 ville inte ge HERREN ett offer som inte kostade David någonting. David insisterade på att betala Arauna för det han skulle offra. I Markus 12:41–44 berömde Jesus den generösa änkan som gav av sitt eget. Pengar som erhållits på omoraliskt eller olagligt sätt, eller genom att utnyttja andra, är värdelösa som något som behagar Gud.

Fråga: I Mika 1:8–9, vad är betydelsen av att schakalen och ugglan nämns tillsammans? Hur hänger detta ihop med Mika?

S: Båda är djur som rör sig (och ger ifrån sig ljud) på natten. De kanske låter skrämmande, men man ser dem inte. Kanske kommer Mika på liknande sätt att sörja över dem, oavsett om de ser honom eller inte. På samma sätt varnar Gud dem för deras synd, och de måste lyssna även om de inte ser Honom, eller effekterna av sin synd – ännu.

F: I Mika 1:9; 2:10 och Jeremia 30:12,15 – när är människors andliga sår obotliga för Gud?

S: För vissa människor verkar det vara lättare att omvända sig från vissa synder än från andra. Även om Gud är allsmäktig finns det vissa saker som han väljer att inte göra. När någon inte vill att Gud ska bota dem från deras ondska och avvisar Gud, har Gud ingen skyldighet att tvinga på dem något de inte vill ha. När så är fallet är såret obotligt, som i Hosea 5:13.

F: Varför använder profeten i Mika 1:10–14 ordlekar i denna allvarliga situation?

S: Dessa ordlekar är inte humor, utan ett litterärt grepp inom forntida hebreisk poesi. Det var bra att profetiorna framfördes på ett sätt som var lätt att komma ihåg, eftersom människorna skulle minnas orden när profetian gick i uppfyllelse. Mika var inte ensam om detta, eftersom Gud redan första gången han gav Jeremia en syn gjorde det i form av ett ordspel.

Även om detta, liknelser och upprepade uttryck kan fungera som minneshjälpmedel, är det en underdrift att säga att det bara är ett minneshjälpmedel. Varje gång människor hörde namnen på dessa välbekanta städer, skulle de komma ihåg denna dikt och minnas den kommande domen. Dessutom handlade det inte bara om att domen skulle drabba landsbygden i allmänhet, utan att just dessa städer (liksom de andra) skulle drabbas.

Fråga: Hur fungerar verserna i Mika 1:10a och 1:15b som bokstöd, och vilken betydelse har de?

S: Mika 1:10a är inte ett originalcitat från Mika. Han citerar 2 Samuelsboken 1:20, där Saul och Jonatan dödades av filistéerna. Mika 1:15b nämner Adullam, där David gömde sig för Saul i en grotta enligt 1 Samuelsboken 22:1. Dessa är i omvänd kronologisk ordning.

F: I Mika 1:13, på vilket sätt liknar vissa synder befallningen att ”spänna för dina vagnshästar”?

S: Vissa synder är i princip avklarade så fort man begått dem. Andra synder är mer beroendeframkallande och växer, precis som cancer. Men ytterligare andra synder kan kallas ”inkörsportssynder”. Precis som marijuana kan vara en inkörsport till hårdare droger, så bryter vissa synder ner barriärer eller gör det möjligt för personen att begå fler synder. Att till exempel stjäla och tjäna pengar på det kan göra det möjligt för personen att bli berusad, betala en prostituerad, ta droger eller göra andra saker. Vissa synder är precis som att spänna in sina vagnshästar.

Lakis var en stor stad i Shephelah, Judas lågland, och känd för sitt häststall. I 5 Mosebok 17:16–17 står det att kungen inte får samla på sig ett stort antal hästar eller hustrur. Men från och med Salomo hade kungarna i Israel och Juda stora hästbesättningar. Hästar är dock viktigare i anfallskrigföring och mindre viktiga när man försvarar en stad. Sanherib var så stolt över att ha erövrat staden att han lät göra en reliefföreställning av den på sitt palats i Nineve. Det fanns dock aldrig någon bild av Jerusalem.

Fråga: Varför skulle de i Mika 1:16 raka sina huvuden i sorg?

S: De sörjde inte förlusten av sina hus eller sin rikedom, utan sina egna barn, som antingen var döda eller hade förts bort till slaveri och aldrig mer setts.

Fråga: I Mika 1:16 står det att de ska bli skalliga som en örn – fanns det skalliga örnar i Palestina?

S: Det fanns inga fåglar av den art som vi kallar ”vithövdad örn” i Palestina, eftersom dessa fåglar lever i Nordamerika. Mika 1:16 säger: ”Gör er lika skalliga som en örn”, och det hebreiska ordet för örn kan också betyda gam.

Svarta gamar, även kallade fiskgjusar, var skalliga på huvudet och halsen, precis som många andra fåglar som livnär sig på döda djur.

Gierörnar, även kallade egyptiska gamar, har också ett kalhuvud med gula halsfjädrar.

Griffonvulturer, som också helt enkelt kallas örnar, har en hals som är kal eller mycket tunt täckt med vitt dun.

Två äkta örnar i Palestina, kejsarörnen och kungsörnen, har varken skalligt huvud eller skallig hals.

Den kala huden förhindrar att fjädrarna klumpar ihop sig på grund av blodproppar när fågeln störtar huvudstupa in i det döda djurets inälvor.

Fråga: Vad är det som är betydelsefullt med att smida onda planer i sina sängar i Mika 2:1?

S: Det var inte bara så att människor gjorde ont när de frestades i en viss situation, och inte bara så att de begick överlagt ont, utan de låg till och med vakna i sina sängar på natten och smidde planer på hur de skulle göra ont. Kanske är detta en anledning till att Psalm 4:4 uppmanar människor att ”på din säng, granska ditt hjärta och var stilla.” (Berean Standard Bible)

F: Hur kan människor i dag smida onda planer av ekonomisk natur, enligt Mika 2:1–2?

S: Mika 2:2, 4, 9 talar specifikt om att lägga beslag på åkrar och beröva män och kvinnor deras hem, samt att ge åkrar till förrädare. Idag kan det även innefatta att ta ifrån människor deras investeringar, besparingar och pensioner, antingen genom olagliga medel eller genom lagliga men skrupelfria metoder.

Här är ett förenklat exempel. Föreställ dig ett skrupelfritt investeringsbolag som har åtta fonder, och var och en av dem satsar alla sina pengar på investeringar som är lika riskfyllda som Las Vegas. Sannolikheten att få en avkastning på 48 % var 50 %, och sannolikheten att förlora allt var 50 %. I genomsnitt förlorade hälften av fonderna allt och försvann i tysthet. Hälften av fonderna tjänade 40 % (de behöll de övriga 8 % för förvaltningsavgifter och bonusar). Upprepa nu detta i ytterligare två år. I genomsnitt skulle en fond ha en årlig avkastning på 40 % under tre år i rad, vilket ser ut som en extremt imponerande resultathistorik. Man hör aldrig talas om de andra fonderna, med nästan samma strategi, som försvinner.

Ett mer realistiskt exempel är en nyhetsbrevstjänst om investeringar som jag följde under några månader. När de sa att en aktie skulle stiga, så steg den oftast – ungefär en tredjedel av gångerna. Ungefär en tredjedel av gångerna sjönk den. Och ungefär en tredjedel av gångerna hände ingenting. Så i själva verket var det som att kasta tärningar att följa deras råd. De kunde dock marknadsföra de vinnare som de hade förutsett korrekt och tiga om de övriga två tredjedelarna.

Fråga: Hur kan en person i Mik 2:2b beröva någon hans arv?

S: Under Gamla testamentets tid ärvdes marken inom släkten. Även om marken såldes skulle den återgå till den ursprungliga ägaren under jubelåret, som inföll vart femtionde år (3 Mosebok 25:10–13). Men vid denna tid var Israel och Juda som de omgivande nationerna och följde inte denna regel. De bröt mot lagen och behöll för alltid mark som de inte skulle ha behållit. Idag kan människor skrupelfritt tillskansa sig saker genom rättssystemet, om de väcker kostsamma stämningar eller har falska vittnen.

Fråga: Vad är det för fel med att ”gå så stolt” eller ”gå med högt huvud” i Mika 2:3?

S: Att vara stolt kan tyda på att man litar mer på sig själv än på Gud. Det kan få en att känna sig bättre än andra. Någon sa en gång att på engelska är den mellersta bokstaven i både ”sin” (synd) och ”pride” (stolthet) ”I”. När någon värderar sig själv, eller sin egen betydelse, högre än sin kärlek till Gud och andra, bryter man mot de två största buden som Jesus gav.

F: Vad säger du om de människor som i Mika 2:3 hävdar att Herren inte blir arg eller hyser vrede?

A: De missar en viktig aspekt av Guds karaktär. Har de aldrig läst Uppenbarelseboken? Har de aldrig läst böckerna i Gamla testamentet förutom Höga visan, Rut och Ester? Varje bok i Gamla testamentet utom dessa tre tar upp Guds vrede och straff. För den delen tar varje bok i Nya testamentet upp Guds vrede och straff utom följande: Filipperbrevet, 1 och 2 Timoteusbrevet, Titusbrevet, Filemonbrevet, 1 Petrusbrevet samt 1, 2 och 3 Johannesbrevet. Här är en ofullständig lista med referenser.

Gud är en svartsjuk Gud. 2 Mosebok 20:5; 34:14; 5 Mosebok 4:24; 5:9; 6:15; Josua 24:19; Nahum 1:2; Sakarja 8:2; 1 Korintierbrevet 10:22

Gud straffar. 1 Mosebok 3:14–19; 4:13; 15:14; 2 Mosebok 32:34; 3 Mosebok 18:25; 26:18, 28; 5 Mosebok 22:18; 1 Samuelsboken 15:2; 2 Samuelsboken 7:14; Job 21:19; 37:13; Psaltaren 59:5; 89:32; 94:10; Jesaja 10:12; 13:11; 24:21; 26:21; 27:1; Jeremia 5:9,29; 6:15; 9:9,25; 11:22; 14:10; 21:14; 23:34; 27:8; Hesekiel 5:8–10; Sakarja 10:3; (underförstått) Zefania 3:15; Matteus 25:46; Apostlagärningarna 7:7; 2 Korinthierbrevet 10:6; 1 Tessalonikerbrevet 4:6; 2 Tessalonikerbrevet 1:8–9; Hebreerbrevet 2:2; 10:29; 12:6; Judasbrevet 7; Uppenbarelseboken 17:1; straffa Babylon Jeremia 25:12

Gud låter sig inte hånas. Galaterbrevet 6:7

Gud hämnas. 5 Mosebok 32:35,43; 1 Samuelsboken 24:12; 2 Kungaboken 9:7; Jesaja 1:24; 65:6; 66:6; Jeremia 5:9,29; 9:9; 15:15; 51:6b,36; Romarbrevet 12:19; 2 Tessalonikerbrevet 1:6; Hebreerbrevet 10:30; Uppenbarelseboken 6:10; Underförstått i Psaltaren 79:12; 94:2; Klagovisorna 3:64

Gud har vrede. 2 Mosebok 15:7; 22:24; 32:10–12; 3 Mosebok 10:6; 4 Mosebok 11:33; 16:46; 5 Mosebok 9:7–8,22; 11:17; 29:23,28; 1 Samuelsboken 28:18; 2 Kungaboken 22:13,17; 23:26; 1 Krönikeboken 27:24; 2 Krönikeboken 12:7,12 (vreden avvärjd); 19:2,10; 24:18; 28:11,13; 29:8,10; 30:8; 32:25–26; 34:21,25; 36:16; Esra 5:12; 8:22; 10:14; Nehemja 13:18; Job 14:13; 21:20,30; 32:2; Psaltaren 2:5,12; 21:9; 59:13; 78:31,38,49; 79:6; 89:46; 90:7,11; 95:11; 102:10; 106:23,40; 110:5; 124:3; Ordspråksboken 11:4; Jesaja 9:19; 10:6; 13:13; 14:6; 60:10; Jeremia 7:29; 10:10; 18:20 (avvärja vrede); 21:5; 32:37; 50:13; Klagovisorna 3:1; Hesekiel 7:12,14,19; 21:31; 38:19; Hosea 5:10; 13:11; Amos 1:11; Nahum 1:2; Habackuk 3:2,8; Zefania 1:15,18; Sakarja 7:12; 8:14; Matteus 3:7; Lukas 3:7; 21:23; Johannes 3:36; Romarbrevet 1:18; 2:5; 9:22; Efesierbrevet 2:3 (vredeens barn); 5:6; Kolosserbrevet 3:6; 1 Tessalonikerbrevet 1:10; Hebreerbrevet 3:11; 4:3; Uppenbarelseboken 6:16–17; 11:18; 12:12; 14:8, 10, 19; 15:1, 7; 16:1, 19; 18:3; 19:15

Gud blir arg. 2 Mosebok 4:14; 4 Mosebok 11:10; 12:9; 22:22; 25:3–4; 32:10; 5 Mosebok 4:25; 6:15; 7:4; 9:18–19; 13:17; 29:20,23–24,27–28; 31:17,29; 32:16,21–22; Josua 7:1,26; 23:16; Domarboken 2:12,14,20; 3:8; 10:7; 2 Samuelsboken 6:7; 24:1; 1 Kungaboken 11:9; 14:9,15; 15:30; 16:2,7,13,26,33; 21:22; 22:53; 2 Kungaboken 13:3; 17:11,17–18; 21:6,15; 22:17; 23:19,26; 24:20; 1 Krönikeboken 13:10; 2 Krönikeboken 25:15; 33:6; 34:25; Esra 9:14; Nehemja 4:5; 9:5,13; Psaltaren 2:12; 6:1; 7:6,11; 21:9; 27:9; 38:3; 56:7; 69:24; 74:1; 76:7; 78:21,49,50; 79:5; 80:4; 85:3–5; 90:7,11; Predikaren 5:6; Jesaja 1:4; 5:25; 9:12,17,21; 10:4–5,25; 12:1; 13:3,9,13; 42:25; 48:9 (Gud skjuter upp sin vrede); 63:3,6; 65:3; 66:15; Jeremia 3:12; 4:8,26; 12:3; 15:14; 17:4; 18:23; 21:5; 23:20; 25:37–38; 30:23; 32:37; 33:5; 36:7; 42:18; 44:3,6; 49:37; 51:45; 52:3; Klagovisorna 1:12; 2:1,3,6,21–22; 4:11,16; Hesekiel 5:13,15; 7:3,8; 13:13; 20:8,21; 22:20; 25:14; 43:8; Daniel 9:16; Hosea 8:5; 11:9; Jona 3:9; Mika 2:3; 5:15; Nahum 1:6; Sefanja 2:2–3; Sakarja 10:3

Långsam till vrede (men kan ändå bli vred). Joel 2:13b; Jona 4:2; Nahum 1:3

Blir inte arg för alltid. Mika 7:18

Gud förgör [i vrede] 1 Mosebok 6:13 (syndafloden); 19:12–13 (Sodom och Gomorra); Amos 6:11; 9:8; Obadja 8,15; Habackuk 1:5-11; Haggai 2:22; Malaki 1:3; 2:16; Markus 12:9; 1 Korintierbrevet 3:17; 10:8; Jakob 4:12; 2 Petrus 2:4-9,12

Guds vrede. Daniel 9:16

Guds vrede. Malaki 1:4

Gud kan provoceras till vrede. Psaltaren 78:58; 106:29; Jeremia 7:18–20; 8:19; 11:17; 25:6–7; 32:29–32; Hesekiel 8:17; 16:26

Gud kan provoceras till svartsjuka. 1 Korintierbrevet 10:22

Gud är det mest kärleksfulla väsen i universum, men Han har också den största vreden.

Fråga: Hur kan någon, enligt Mika 2:9, ta bort Guds härlighet från ett barn för alltid?

S: När det gäller våra val, och till och med vilka människor vi växer upp till att bli, har vi ett visst mått av ömsesidigt beroende av dem omkring oss.

Fråga: Varför är det, enligt Mika 2:11, lämpligt att falska profeter skulle profetera om vin för detta folk?

S: En sådan profet skulle både profetera om vad folket ville höra och vad de skulle få. Ingen övernaturlig gåva behövdes för en profetia som folket alltför gärna skulle uppfylla själva. 2 Timoteusbrevet 4:3 talar om människor som har ”klåda i öronen” och endast lyssnar på predikanter som säger vad de vill höra.

F: Varför tenderar människor i Mika 2:11 att tro på saker som är behagliga för dem?

S: Detta är ett vanligt drag hos den fallna mänskliga naturen; människor har en förvriden form av hopp. Vi vill tro på saker som vi hoppas är sanna, och kan lura oss själva. Människor vill beteckna obehagliga saker som är nästan säkra som helt osäkra, och behagliga saker som är mycket osäkra som säkra. Om man räknar antalet gånger i nyheterna som någon har framställt något som ett faktum när de inte kunde veta att det var ett faktum, skulle man komma fram till ett mycket högt antal.

F: I Mika 2:12–13 ges absolut ingen anledning till dessa löftesord i Mika 1–2:10. Varför tror du att Gud lovar detta?

S: Det har ingenting att göra med folket i sig. Det har delvis att göra med Gud, och delvis med Guds förhållande till folket. Gud gav löften till Abraham, David och andra, och Gud kommer att hålla sitt löfte oavsett vad. Men Gud älskar också Abrahams efterkommande, och han kommer att göra detta på grund av sin kärlek till dem. Ingenting tyder dock på att de förtjänar det.

F: I Mik 2:12 och Jes 34:6, var ligger Bozra?

S: Enligt Amos 1:12 låg det i Edom. Bozra var Edoms huvudstad; det är dagens Buseirah, som ligger 25 till 30 miles söder om Döda havet.

F: Varför hatar vissa ledare det goda och älskar det onda i Mika 3:1–2?

S: Det onda kan vara det som brottslingar gör, men det onda kan också vara politiskt, juridiskt och religiöst. Vissa ledare kan vara ”symbionter” som inser att deras makt endast kommer från att orättvist gynna vissa framför andra.

Vissa människor utövar ondska av ingen annan anledning än för egen vinning eller säkerhet. Men det innebär inte nödvändigtvis att de älskar ondskan. Andra vill ha ”sluga” människor som allierade, som de vet kommer att kringgå reglerna när det ligger i deras intresse. Ytterligare andra känner en personlig tillfredsställelse i att få de rättfärdiga att falla eller se dem drabbas av lidande.

Fråga: Handlar det i Mika 3:2–4 om verklig kannibalism?

S: Nej. Det handlar om att förtära människors själar för pengarnas skull. Mika använder ett så hårt och levande språk för att förmedla djupet och envisheten i det onda hos de politiska, juridiska och religiösa ledarna.

F: I Mika 3:4, håller Gud någonsin tillbaka sin välsignelse från människor som ber om den?

S: Ofta gör han det. Man måste fråga sig varför människorna ber om Guds välsignelser. När människor vill ha välsignelserna av en nära relation med Gud, samtidigt som de undviker en nära relation präglad av lydnad mot Gud, får de inte alltid vad de vill ha. Jakob 4:3 talar om människor som ber Gud, men inte får svar eftersom de ber för att använda det till sina egna begär.

F: Varför ger Gud ibland endast tystnad till människor som säger att de vill höra Honom, enligt Mika 3:5–7,11?

S: Falska profeter ”förkunnar fred medan de tuggar med sina tänder” (Mika 3:5); det vill säga, de biter andra samtidigt som de talar om fred. Det hebreiska ordet för att tugga eller bita, nasak, kan betyda ett bett med tänderna, ett ormbett och ränta på ett lån.

F: I Mika 3:9, vad är skillnaden mellan att inte bry sig om rättvisa och att förakta rättvisa?

S: Först lite bakgrund, sedan svaret. Det hebreiska ordet för att förakta, ta’ab, är ett mycket starkt ord som betyder att avsky. Från 701 f.Kr. och framåt var ledarskapet i Jerusalem mycket svagt. Kungen förvisades drygt hundra år senare, år 597 f.Kr., och templet förstördes år 586 f.Kr.

Vissa ledare bryr sig om rättvisa för alla, även för dem som inte stödde dem. Andra ledare bryr sig egentligen inte om rättvisa skipas eller inte, så länge de får vad de behöver. Kanske vill de helst inte tänka på orättvisa. Ytterligare andra anser att ”ändamålet helgar medlen” och att alla medel – rättvisa eller inte – är berättigade för att uppnå det de vill ha. Vissa vill uppnå något specifikt, till exempel att vinna ett val. Andra vill ha allt de kan få, för sig själva och sina lojala anhängare, och att försöka tillfredsställa dessa behov räcker aldrig till för att de ska tänka: ”Nu kan jag sluta.”

F: I Mik 3:9, vilka är några historiska exempel på ledare som föraktar rättvisan?

S: Nabots vingård

De falska dekretalerna

De falska dekretalerna är 100 brev som fastställer påvarnas auktoritet. I dem säger Petrus att han fick befogenhet att leda Kristi kyrka på jorden. Petrus överlämnade denna befogenhet till nästa påve, och så vidare.

De flesta falska dekretalerna är ”pseudo-isidoriska” dekretaler, uppkallade efter en man som beskrev sig själv som ”Isidore Mercator” och som uppenbarligen skrev dem i Frankrike och förde dem till Metz, Frankrike, mellan år 847 och 859 e.Kr. De utger sig för att vara brev från påvar och kyrkomöten från åren 78–731 e.Kr. Det finns många plagierade citat, men överlag är stilen den hos en och samma person.

Tydligen var huvudmotivet bakom dekreterna att skapa större självständighet för de lokala biskoparna genom att hävda att de inte var ansvariga inför metropoliterna, synoderna eller staten, utan endast inför påven. De falska dekreterna fick den genomgripande effekten att de höjde påvarna till en ställning som var högre än någon annans på jorden.

Dekretalerna användes vid synoderna i Worms (868), Köln (887), Metz (893) och Tribur (895). Den ortodoxa kyrkan accepterade dem aldrig, och i väst avfärdades de som förfalskningar omkring år 1100 e.Kr. Två oöverstigliga problem är att ingen någonsin hade hört talas om dem före år 850 e.Kr., och att de innehåller många historiska anakronismer, t.ex. ”hur kommer det sig att påvar citerade personer som föddes efter deras död?” Trots detta använde till och med det katolska Corpus Juris år 1580 de falska dekretalerna för att bevisa att katolicismen hade rätt. År 1628 var det fortfarande nödvändigt för protestanten David Blondel att motbevisa förfalskningarna.

Vissa påvars karaktär:

Ska vi ansluta oss till påve Julius II (”den stridande påven”, 1503–1513) i hans armé och erövra, mörda och plundra italienska städer för att utvidga ”Guds rike”, dvs. påvestaten?

Hur dåliga var vissa påvar? Enligt Austins *Topical History of Christianity*, s. 148,

”Då [efter 904] inleddes den så kallade ’pornokratin’, under vilken Theodora och hennes två döttrar, Theodora den yngre och Marozia, i praktiken kontrollerade Rom och själva kyrkan. Dessa kvinnor, som var förföriska skökor, hade sålt sina kroppar för att få befattningar, titlar och mark, vilket gav dem omfattande makt. Marozia hade en olovlig affär med påven Sergius III, ur vilken en son föddes som senare blev påve Johannes XI. När Marozia försökte kröna sig själv till kejsarinna kidnappade och fängslade hennes yngre son Alberic sin mor, spärrade in sin halvbror, påven, och blev själv kejsare. Han regerade från 932 till 954 och utövade absolut kontroll över påvedömet. Efter Alberics död valdes hans son Octavian till påve Johannes XII och visade sig vara den mest avskyvärda medlemmen av denna depraverade familj.

b. Otto-regimerna. År 962 krönte den ondskefulle Johannes XII den tyske kungen Otto I till kejsare över det heliga romerska riket. Johannes trodde att han hade funnit en allierad i fördärvet, men upptäckte snart att den nye kejsaren var en man med karaktär, hängiven åt att återställa påvedömet till anständighet och heder. När Otto sammankallade en synod för att diskutera avsättandet av Johannes hotade påven dem alla med exkommunikation, men de avsatte honom ändå. Tre månader senare sammankallade Johannes en ny synod som upphävde det beslut som Ottos synod hade fattat. Därför beslutade Otto att med våld befria påvedömet från dess onda härskare.

... De följande fyrtioåtta åren [efter 1004] av påvarnas historia präglades av intensiv rivalitet, opportunistisk medelmåttighet, andlig kraftlöshet, laster och korruption. Det verkade nå sin lägsta punkt med valet av en fördärvad tolvårig pojke, påve Benedikt IX (1032–1045), som efter skamligt utsvävande leverne och kaotisk förvaltning sålde den heliga tiaran (dvs. påveämbetet) till den som bjöd högst. Han var känd som Gregorius VI (1045–1046)…”

Fråga: Varför litar vissa som ignorerar Gud fortfarande på att Gud ska skydda dem, enligt Mika 3:11–12?

S: Istället för att förlita sig på Herren försöker vissa forma om Gud efter sin egen bild.

Människor bedrar sig själva när de betraktar kristendomen som inget mer än en brandförsäkring. De ser ofta Gud som viktig, men de ser inte sin lydnad som viktig. En amerikansk sång lyder ”God bless America”, men en skylt sattes upp med frågan: ”Välsignar Amerika Gud?”

F: Varför tror du att Mika 4:1–3 är nästan identiskt med Jesaja 2:2–4?

S: Detta tyder på att det handlar om samma händelse. Det kommer inte bara att råda fred, utan det kommer inte heller att finnas något hot om krig; det kommer inte att finnas något behov av befästa anläggningar och städer. Oavsett hur stort välståndet är kommer det att räcka till alla.

Fråga: Vem är kvinnan i nöd i Mika 4:9–13?

S: Detta är en allegori över folket i Juda och Israel. Hon gråter på grund av sin förlust. Det liknar också en kvinna i förlossning, för efter exilen återfödde de återvändande sin nation.

F: Visar hänvisningen till Babylon i Mika 4:10 att Mika skrevs senare, om det inte var en gudomligt inspirerad profetisk vision av framtiden?

S: Två saker att tänka på i svaret.

1. Babylon blev inte den dominerande världsmakten förrän nästan ett sekel efter att Samaria förstördes.

2. Även om detta är en gudomligt inspirerad profetia, finns det också en del historiska fakta här. Strax efter att assyrierna stoppats utanför Jerusalem sände kung Merodak-Baladan av Babylon sändebud till Juda för att ingå en allians. Kung Hiskia visade dem allt som beskrivs i 2 Kungaboken 20:12–15 och 2 Krönikeboken 32:31. Gud använde Jesaja för att meddela Hiskia att folket skulle förvisas till Babylon, vilket framgår av 2 Kungaboken 20:16–18.

Sammanfattningsvis skulle babyloniernas besök, i kombination med Jesajas offentliga profetia vid denna tidpunkt då Juda var i exil, inte göra Mika anachronistisk.

F: Varför är Mika 4:11–13 poetisk rättvisa för de nationer som samlats mot Jerusalem?

S: De samlades för att sluka och ta krigsbyten. Men Gud hade andra planer. Det slutar med att de samlas för att själva bli uppslukade och bli krigsbyten.

Fråga: Varför nämner Mika ”Efrata” här i Mika 5:2?

S: Det fanns två Betlehem, ett i norr och ett i Juda; Betlehem Efrata var Betlehem i Juda. Som Walter Kaiser säger i *Hard Sayings of the Bible*, s. 335–336: ”Efrata är det äldre namnet på Betlehem. Det kommer från ordet ’att vara fruktbar’, och det namnet är högst passande för födelseorten för den som skulle bringa frälsning till jorden.” Betlehem kallas Efrata i 1 Mosebok 35:19 och 48:7.

Dessutom hette en av Kalebs hustrur Efrat. Hur var deras son, Salma var hans son, och Salma sägs vara Betlehems stamfader i 1 Krönikeboken 2:19, 50–51.

Fråga: Vad är det som är överraskande med Betlehem i Mika 5:2?

S: Även om Betlehem bara låg 5 eller 6 miles sydsydväst om Jerusalem, var det långt ifrån lika viktigt. Det var så litet och obetydligt att det inte ens nämndes bland städerna i Josua 15 och Nehemja 11. Eftersom David hade fötts i Betlehem kallades det Davids stad. Om det inte vore för det skulle det knappast vara känt, eftersom det knappt hände något annat av betydelse där.

F: I Mika 5:2b, på vilket sätt är Israels härskares ursprung ”från forna tider”?

S: Det hebreiska uttrycket här betyder bokstavligen ”dagar av omätbar tid”. Jesus har funnits sedan urminnes tider (Joh 1:1; 17:5; Hebr 7:3). Redan före tidens allra första sekund var Jesus född av Gud Fadern.

F: Eftersom Mika 5:2 säger ”tusentals” i den masoretiska texten och Septuaginta, varför står det då ”härskare” i Matt 2:6?

S: Oavsett vad Mika 5:2 säger, är detta vad prästerna och lärarna enligt uppgift sa till Herodes. Låt oss titta på fyra punkter som kan förklara varför de sa så.

1) I Mika 5:2 står det: ”Du, Betlehem Efrata, som är den minsta bland Judas tusentals, från dig skall han komma fram till mig, för att bli härskare i Israel…” (Green’s Literal Translation). Poängen är att även om Betlehem var litet till storleken, skulle det bli stort i betydelse.

2) Det hebreiska ordet för ”tusentals” (plural) i Mika 5:2 är ’alapim. Den grekiska motsvarigheten är chiliasin. Det hebreiska ordet för guvernörer/härskare (plural) är ’allupe. Den grekiska motsvarigheten är hegemosin. Medan de grekiska orden är helt olika, är de hebreiska orden mycket lika, om man bortser från vokalerna. Gamla testamentet skrevs ursprungligen utan vokaler; de lades till först omkring år 700 e.Kr. Detta tyder på att de inte läste ur den grekiska Septuaginta, utan antingen ur den hebreiska, den arameiska eller möjligen en annan grekisk översättning.

3) Detta yttrades av prästerna och laglärarna. De kan ha gjort ett misstag, eller så kan de ha citerat en grekisk översättning för Herodes som inte var Septuaginta. Mer troligt är dock att de översatte muntligt från hebreiska till arameiska eller grekiska medan de talade.

4) I själva verket gjorde dock prästerna och laglärarna inget misstag när de förmedlade innebörden: det lilla Betlehem är INTE minst viktigt för den härskare som kommer att komma därifrån.

Fråga: I Mika 5:3, där det profeteras att Israel skulle överges tills Messias kommer, varför tror du att Gud gjorde det?

S: Även om Skriften inte säger det, kan det liknas vid en dramatiker som sätter takten i berättelsen och skapar en lugn stund före den stora scenen.

Fråga: Tror du att det som står i Mika 5:4–5a är ett löfte som vi kan ta till oss idag, eller gäller det först när vi kommer till himlen?

S: Det nämns ”jorden”, så det uppfylls på jorden. Även om det i slutändan uppfylls under tusenårsriket och i den nya himlen och den nya jorden, är det ett löfte som vi i viss utsträckning kan ta till oss redan nu. Idag försörjer Gud oss med sin kraft. Mika 5:5a säger att detta ska vara vår frid, och denne är Jesus. Idag ska vi förbli i Gud och förhärliga hans namn till jordens ändar.

F: Varför står det i Mika 5:5 ”sju herdar, ja, åtta ledare”?

S: Härskare i Mellanöstern kallades ofta för herdar. Denna litterära teknik att para ihop siffror återfinns även i Amos 1:3, 6, 9, 11, 13; 2:1, 4, 6 och Ordspråksboken 30:15, 18, 21, 29. Det betyder att det exakta antalet inte är viktigt; det är storleken på antalet som är viktig. Så, i kontrast till bristen på gudfruktiga ledare, eller till och med ledare överhuvudtaget, under Mikas tid, skulle det finnas tillräckligt många ledare för att leda folket.

Fråga: Hur liknar Guds folk dagg från Herren i Mika 5:7?

S: Dagg är inte iögonfallande, men den vattnar överallt. I Palestina, under torrperioden, var dagg det främsta sättet för grödorna att få fukt. Dagg riktar sig inte selektivt mot några få platser; den når överallt. Eftersom vi är vittnen för världen kanske vi inte är iögonfallande, men kristna bör gå överallt. Vi är som ett brev från Kristus (2 Kor 3:3), och det enda brevet från Kristus som vissa människor ser.

Fråga: Varför ägnar sig människor åt trolldom och besvärjelser i Mika 5:12, och hur hänger Mika 5:12 ihop med Mika 5:11 och 5:13?

S: Vissa gör det för att de tror att det kan fungera, medan andra kanske inte är säkra men gör det för säkerhets skull och för att de tror att det inte kan skada. Vissa vill manipulera naturen, andliga krafter och så vidare för att få dem att göra som de vill. En annan del av anledningen är en känsla av kontroll över övernaturliga krafter. Vissa människor ber andra att hjälpa dem att uppnå vissa saker, till exempel att vinna en älskad eller att förbanna andra. Ibland vill människor som offrar till avgudar eller ägnar sig åt ockultism ingenting annat än att bli lämnade ifred av demoner. De är rädda för ondskefulla krafter.

Men ännu värre än detta är de människor som bara gör det för att tjäna pengar och uppmuntrar andra att göra detsamma.

Fråga: Varför tror du, enligt Mika 5:12, att Gud är så emot trolldom och spåmän?

S: Det handlar i grunden om att erkänna att man tror på det övernaturliga, att man behöver hjälp och att man vänder sig till någon annan istället för till Gud. Föreställ dig veckorna före skolbalen, när en kille bjuder ut en tjej. Hur tror du att han skulle känna sig om hon sa: ”Jag vill verkligen gå på skolbalen, och jag har ingen att gå med, och jag skulle hellre gå med nästan vem som helst än med dig.” Det kan vara lite som vad människor säger till Gud när de vill avvisa hans hjälp och skydd och istället vända sig till onda demoner.

F: Varför talade Mika till kullarna och bergen i Mika 6:1–2?

S: Detta är ett poetiskt uttryck för en litterär figur som kallas personifiering. Gud kallade kullarna och bergen som vittnen till Guds trofasthet mot israeliterna och deras otrohet mot Honom. Som en sidokommentar kan nämnas att Jesaja, som levde vid samma tid, använde liknande litterära figurer.

F: Hur kan vissa i Mika 6:3 vara trötta på religionen och trötta på Gud? Vad är skillnaden?

S: Vissa tror att de är trötta på Gud, men de inser inte att de egentligen är trötta på religionen. De är trötta på att göra samma saker, som är meningslösa för dem, och ser inga resultat. Men Gud säger att även när vi ber Honom om saker, med tvivel istället för tro, kommer vi inte att få något (Jakob 1:6–7). Vissa är faktiskt trötta på Gud, eftersom de ser lydnad mot Gud som något som hindrar dem från att få den njutning de verkligen vill ha. De inser inte att många av Guds bud inte bara är till för hans ära, utan också för vårt skydd och vårt bästa.

Fråga: Vad är lösningen, enligt Mika 6:4–5, när vi känner oss trötta på att tjäna Gud?

S: Närma dig Gud i bön.

Kom ihåg vad Gud har gjort för andra i det förflutna; läs Hans Ord.

Tänk på vad Gud har gjort för dig.

Planera hur du från och med nu ska börja tjäna Gud bättre igen.

Fråga: Vad säger Mika 6:6–8 om offer i Gamla testamentet?

A: Det finns inget bud här om att upphöra med offren. Fem punkter att beakta i svaret.

1. Den som talar i denna poetiska text är Mika, inte Gud.

2. Mika säger heller aldrig att han kommer att upphöra med sina offer. Han kommer att fortsätta att böja sig inför Gud och frambära brännoffer.

3. Mika frågar själv om Herren skulle glädjas åt överdådiga offer, som Gud inte har begärt, såsom tusentals baggar, tiotusen floder av olja eller människooffer av hans förstfödde. Det underförstådda svaret är naturligtvis nej.

4. Vissa kanske inte inser att Mika här talar om prioriteringar. De mest överdådiga frivilliga offer man kan tänka sig är inte lika värdefulla för Gud som att handla rättvist, älska barmhärtighet och vandra ödmjukt med Honom.

5. Det omedelbara historiska sammanhanget här är troligen det enorma offer som Hiskia offrade i 2 Krönikeboken 30:24, vilket omfattade 1 000 tjurar och 7 000 får. Mika lade en viss ”dämpare” på denna situation. Hur imponerande detta offer än skulle se ut, skulle Gud bli mer imponerad av att folket alla vandrade lydigt med Honom än av denna yttre uppvisning.

Fråga: Varför är ”att vandra” viktigare än offer i Mika 6:6–8?

S: Offer utan lydnad är meningslösa och tröttsamma för Gud, som det står i Jesaja 1:14. Om du lydigt behagar Gud kommer du att vilja offra det som Gud önskar. Gud bryr sig om både ditt hjärta och dina handlingar. Jesus visade i Matteus 5:23–24 att om din broder har något emot dig, ska du skjuta upp ditt offer tills du först har löst problemet med din broder.

F: Hur skulle folket i Mika 6:6–8 kunna uppnå frälsning här?

S: Även om människor får frälsning genom att Gud ger den till dem, talar Mika 6:6–8 inte om frälsning. Istället frågar Mika, riktat till någon som redan är troende:

1) Vad han bör frambära till Gud

2) Vad som skulle behaga Gud

3) Vad Gud har visat är gott, och vad Herren kräver.

Det är intressant att de två första frågorna besvaras av följande frågor.

1) För att veta vad du ska frambära inför Gud bör du fråga vad som skulle behaga Gud.

2) Istället för att gissa vad Gud skulle finna behag i, fråga vad Gud har visat är gott och vad Gud kräver.

3) Gud har visat att vi ska handla rättvist, älska barmhärtighet och vandra ödmjukt med Gud.

Fråga: Vad är det som är betydelsefullt med satsens objekt här i Mika 6:8?

S: Det hebreiska ordet här, adam, betyder människa. Detta är alltså definitivt inte avsett endast för Israel utan för alla människor.

Fråga: Varför får vissa människor i Mika 6:6–8 felaktiga föreställningar om hur man behagar Gud?

S: När något först verkar rimligt för dig är du mer benägen att tro på det, även om det inte är korrekt.

Felaktig undervisning från andra: Antingen har de bara hört felaktiga saker, eller så har de hört både rätt och felaktiga saker och valt att tro på det felaktiga.

Lättare att definiera: Att säga att Gud bara vill att du ska följa lagar låter på sätt och vis rimligt. Gud gav ju trots allt många lagar. Dessutom är Gud en domare, och dessa lagar är SMART: specifika, mätbara, genomförbara, realistiska (eller relevanta) och tidsbundna. Det är mer svartvitt än att ha en relation med Gud.

Nästan omöjligt att misslyckas: Att säga att du bara behöver ha kärleksfulla känslor gentemot Gud låter mer lockande. Det finns ingen kamp och inget ansvar, och det låter trevligt. När någon ser religiösa människor som bara bryr sig om att följa regler kan de ibland reagera till den andra ytterligheten och tro att Guds bud inte är mer än förslag.

Det känns bättre att uppnå något: I Matteus 7:21–23 kommer många att försöka berätta för Kristus vad de har åstadkommit, men Kristus kommer att säga att han aldrig har känt dem och kalla dem ”laglösa”. Vissa kan fokusera enbart på evangelisation, eller evangelisation och lärjungaskap, och om de arbetar tillräckligt hårt spelar det ingen roll att de inte lyder Gud. Robin Hood sägs ha haft som tillvägagångssätt att ta från de rika och ge till de fattiga. Med andra ord: om man ger lite pengar till de fattiga, ursäktar det att man rånar de rika. Under medeltiden och senare blev botgöring ett sätt att, genom att betala något till kyrkan eller avstå från något, få sina synder förlåtna.

Det fanns en förskola som hade problem med att föräldrarna hämtade sina barn för sent. Personalen kunde inte gå hem när de skulle. Så började de ta ut en avgift av föräldrarna när de kom för sent. Problemet blev värre istället för bättre, eftersom föräldrarna inte längre kände någon skuld över att hämta sina barn för sent, eftersom det räckte med att betala pengar för att allt skulle vara i sin ordning.

Slutligen är en anledning att de i slutändan inte strävar efter att behaga Gud, utan har något annat som sitt huvudmål.

F: Hur lurar människor andra genom att ge dem för lite i Mik 6:10–12?

S: På den tiden vägde köpmännen upp säd, metaller eller andra varor med vikter, där de använde en viktstång med känd vikt. Men om de medvetet gjorde vissa vikter lättare eller tyngre, så lurade de andra. Det skulle vara ungefär som en bensinpump där det varje gång stod att man tankade en gallon, men man egentligen bara tankade 0,95 gallon. Det skulle vara som att sälja ett hus eller en bil där man visste att det fanns ett problem men inte upplyste köparen om det.

F: Vad är en ”falsk vikt” i Mika 6:11?

S: Det är en vikt som en handlare bedrägligt utger för att vara antingen en viss vikt eller motsvarande en annan vikt, vilket 5 Mosebok 25:13 visar. Till exempel använder en fuskande köpman, när han väger upp något för att sälja det, en vikt märkt med ett kilo som i själva verket väger 0,95 kilo. När han väger upp något för att köpa det använder han en vikt märkt med ett kilo som i själva verket väger 1,05 kilo.

F: Hur kommer Gud, enligt Mika 6:13–15, att beröva dem deras välstånd och lycka?

S: De kommer att ”äta men inte bli mätta”. Märkligt nog kommer Gud ändå att ge dem mat och rikedom. Men de kommer inte att förvalta eller använda sin mat eller rikedom på rätt sätt. Om de tror att svaret på den yttersta lyckan är mycket mat och rikedom, kommer Gud att visa dem detta genom att låta dem få dessa saker, men utan att de blir mätta.

Det finns en likhet mellan en som hamstrar varor och någon som går ett steg längre genom att vara oärlig för att samla på sig rikedom. De använder inte oärliga vikter, rånar eller skaffar sig orättmätiga skatter för att de svälter. De är förmodligen redan välbärgade, men vill samla på sig ännu mer.

Fråga: Varför visar Gud i Mika 7 först ingen barmhärtighet och sedan barmhärtighet?

Svar: Tre saker att tänka på när det gäller Guds barmhärtighet.

1. Barmhärtighet är oförtjänt. Mer specifikt innebär barmhärtighet att man slipper de dåliga saker man förtjänar.

2. Gud är inte skyldig att visa nåd mot någon. Men Gud är mycket barmhärtig, och Han finner glädje i att visa nåd.

3. Gud är inte skyldig att visa samma grad av barmhärtighet mot alla. Som Romarbrevet 9 visar var Gud rättvis mot både Esau och Jakob, men Gud visade Jakob en särskild barmhärtighet som Han inte visade Esau.

Fråga: Vad är det som är dåligt med att äta sommarfrukt i Mika 7:1?

S: Det är inte skördetid ännu. Frukten kan vara liten, bitter och grön. Ändå innebär att äta lite nu att det blir mycket mindre kvar vid skördetiden. Människor kan ändå göra detta och sätta sin framtid på spel om de är desperata efter mat just nu.

F: Hur äter människor sommarfrukten idag, enligt Mika 7:1?

S: Människor sätter sin framtid på spel på många olika sätt.

I extrema fall skadar de sina kroppar genom missbruk av droger, alkohol och rökning.

På ett mer subtilt sätt kan de sätta sin framtida hälsa på spel genom kronisk sömnbrist, brist på motion och dålig kost redan nu. Ibland kan människor äventyra sin framtida hälsa genom överdriven träning eller farligt spännande aktiviteter.

Ekonomiskt sett kan man teckna en ”omvänd inteckning”, där banken betalar ut pengar varje månad under ett visst antal år, och när tiden är slut äger banken hela huset. Ibland kan man dock bara få tillbaka 50 % av det man satsat, vilket skulle göra detta till en fruktansvärd investering, såvida man inte är desperat.

När det gäller relationer kan man svika eller förstöra en långvarig vänskap för att uppnå omedelbar vinning idag.

Andligt sett kan de engagera sig i ockultism eller andra saker som kan ge demoner ett ”grepp” om dem för resten av livet.

Karaktärsmässigt kan de hamna i porr, ett festande liv eller andra saker som också kan ge demoner ett ”grepp” om dem för resten av livet. Det är därför det är så viktigt att uppfostra sina barn väl i Herren.

Fråga: Vad betyder det i Mika 7:3 att göra ont med båda händerna?

S: De nöjde sig inte med att bara göra lite ont för att vinna materiellt. De ville få större vinning genom att göra ännu mer ont.

F: I Mika 7:3 lyder den sista frasen bokstavligen ”väva samman allt”. Hur väver vissa förtryckare vid makten samman sitt nät idag?

S: De förtryckta drabbas från flera håll: orättvisa lagar, ett rättssystem som är för dyrt för dem och människor som upprätthåller orättvisan med hjälp av lagarna. Människor skadar dem våldsamt, rånar dem eller förtrycker dem olagligt, och de har ingen möjlighet att få upprättelse.

F: I Mika 7:4, på vilket sätt liknar vissa människor törnen eller taggar?

S: Vissa är som vackra rosor, men man blir stucken av taggarna när man kommer nära dem. Andra ser fula ut och har också taggar. Djur skadar sig i munnen om de betar på dem.

F: I Mik 7:5, vem är den kvinna som avses här?

S: Denna kvinna är troligen lyssnarens hustru. Språket är ovanligt här och antyder ett avstånd eller en separation. Det antyder inte bara brist på kommunikation, utan säger också att det finns legitima skäl att undanhålla information från henne och att inte lita på henne. Detta är en sorglig kommentar till ett äktenskap, när denna situation stämmer. Äktenskapen skulle vara sådana under dessa tider av olydnad.

F: Varför förekommer det ofta stridigheter inom familjen i Mika 7:5–6?

A: Familjemedlemmar förväntar sig ofta en orubblig och villkorslös lojalitet. Det kan komma som en chock för familjemedlemmarna att vissa värderar ett arv eller pengar högre än de människor de växte upp med. Missbruk kan också vara en källa till stridigheter.

F: I Mika 7:7–8, hur väntar vissa troende på Gud i mörkret på ljuset av sin frälsning och rättfärdigande?

S: De kan vara hårt pressade av andra. Eller så kan de ha prövningar som rör hälsa eller ekonomi. Eller så kan de känna missmod som får dem att ifrågasätta om deras arbete och tjänst överhuvudtaget är viktigt, när en falsk profet sprider lögner.

F: Varför är en herdestav viktig i Mika 7:14, och på vilket metaforiskt sätt har Gud en stav?

S: En stav har en krok så att herden kan lyfta upp ett får ur en trång situation. Den kan också användas som en klubba mot rovdjur.

F: I Mika 7:16, vad är skamkänsla, och varför har människor den ibland, medan de ibland saknar den?

S: Människor känner skam när de skäms för vad de har sagt, gjort eller till och med för vilka de är. I den kinesiska kulturen betyder skam ”att rodna”. Men vissa människor har ett så avtrubbat samvete att de inte längre har någon skamkänsla.

F: Vilka är några av de äldsta manuskripten från Mika som fortfarande finns kvar idag?

S: Döda havsrullarna: (300–200 f.Kr.) Det finns två exemplar av Mika bland Döda havsrullarna, kallade 4Q81 (=4QXIIf) och 4Q82 (=4QXIIg). Det finns också en kommentar till Mika som kallas 1Q14 (=1QpMic).

4Q81 innehåller Mika 5:1–2

4Q82 innehåller Mika 1:7,12–15; 2:3–4; 3:12; 4:1–2; 5:6–7; 7:2–3,20

Nahal Hever är en grotta nära En-Gedi, där man har hittat ett fragment av de tolv mindre profeterna på grekiska (8 Hev XIIgr). Det tros ha skrivits mellan 50 f.Kr. och 50 e.Kr. Det gömdes undan under Bar Kokhba-upproret mot Rom. Det är en omarbetning av Septuaginta, gjord i Judeen, och nästan identisk med den masoretiska texten. Den innehåller Mika 1:1–8; 2:7–8; 3:5–6; 4:3–10; 5:1–6 [LXX 2–7].

Wadi Murabb’at-rullen (MurXII) är från ca 132 e.Kr. Den innehåller Mika 1:1–16; 2:1–13; 3:1–12; 4:1–14; 6:1–7,11–16; 7:1–20.

Sammantaget finns följande verser ur Mika bevarade i Döda havsrullarna, Nahal Hever och Wadi Murabb’at: 1:2–5, 6, 7, 8, 9, 12–15; 2:2–3, 6, 10–11; 3:12; 4:1–2,13; 5:1–2, 6–7,14–16; 7:2–3,11,20.

Kristna bibelmanuskript från omkring år 350 e.Kr. innehåller Gamla testamentet, inklusive Mika. Mika finns i sin helhet både i Vaticanus (325–350 e.Kr.) och Alexandrinus (ca 450 e.Kr.), där de tolv mindre profeternas böcker placerades före Jesaja.

Hosea, Amos och Mika fanns inte med i Sinaiticus (340–350 e.Kr.).

Nya testamentet citerar Mika två gånger: Matteus 2:6; 10:35–36.

F: Vilka tidiga författare hänvisade till Mika?

S: Författare från tiden före konciliet i Nicea som hänvisade till eller anspelade på verser i Mika är:

Justin Martyr (ca 138–165 e.Kr.) nämner Mika som en av de tolv [mindre profeterna]. ”Dialog med Tryfon, juden”, kap. 108, s. 253

Melito/Meleto av Sardis (170–177/180 e.Kr.)

Melito av Sardis (170–177/180 e.Kr.) (underförstått) nämner ”Gamla testamentet” och räknar upp böckerna. Han räknar inte upp de tolv mindre profeterna enskilt, utan kallar dem ”De tolv”. Fragment 4 ur ”Book of Extracts”, vol. 8, s. 759

Irenaeus av Lyon (182–188 e.Kr.) citerade från Mika

Irenaeus, *Mot kätterierna*, bok 3, kap. 20.4, s. 451, citerade felaktigt Mika 7:9 som om det vore från Amos.

Den muratoriska kanon (190–217 e.Kr.), s. 603 (utdrag), nämner ”skrifterna i Gamla testamentet”

Klemens av Alexandria (193–202 e.Kr.) ”Sådana är de om vilka profeten Mika säger: ’Hör Herrens ord, ni folk som lever i ångest.’” *Stromata*, bok 4, kap. 26, s. 440

Tertullianus (198–220 e.Kr.) ”Eftersom Israels söner hävdar att vi felar när vi tar emot Kristus, som redan har kommit, låt oss därför invända mot dem med hjälp av själva Skrifterna, nämligen att den Kristus som var föremål för förutsägelsen har kommit; även om vi genom tidsangivelserna i Daniels förutsägelse har bevisat att den Kristus som var föremål för tillkännagivandet redan har kommit. Nu var det nödvändigt att han skulle födas i Betlehem i Juda. Ty så står det skrivet hos profeten: ’Och du, Betlehem, är inte den minsta bland Judas furstar; ty ur dig skall en Furste utgå, som skall vara herde för mitt folk Israel.’” [Mika 5:2] Ett svar till judarna, kap. 12, s. 169

Tertullianus (207/208 e.Kr.) ”Angående syndernas förlåtelse säger också Mika”, och citerar Mika 7:18–19. Fem böcker mot Marcion, bok 4, kap. 10, s. 358

Hippolytus (222–235/236 e.Kr.) ”genom vilket Guds oföränderliga Ord utsattes för lidande, såsom även profeterna vittnar för mig. Ty så talar den välsignade Mika:” och citerar Mika 2:7–8. Mot Noetus’ kätteri, kap. 13–14, s. 228

Hippolytus (222–235/236 e.Kr.) ”Ty så talar den välsignade Mika: ’Jakobs hus väckte Herrens Ande till vrede. Detta är vad de strävar efter. Är inte Hans ord goda för dem, och vandrar de inte rätt? Och de har rest sig i fiendskap mot Hans fridens ansikte, och de har avklätt Honom Hans härlighet.’” Mot Noetus-kätteriet, kap. 15, s. 229

Origenes (240 e.Kr.) citerar Mika 2:9 som ”detta är vad den gudomliga Skriften uttrycker”. Predikningar över Jeremia, predikan 28, kap. 5, s. 264 (översatt av Hieronymus)

Origenes (240–254 e.Kr.) (grekiska) ”Efter att kort ha talat om den gudomliga inspirationen av de heliga skrifterna är det nödvändigt att gå vidare till (övervägandet av) det sätt på vilket de ska läsas och förstås, ...” Därefter hänvisar han till Sakarja 9:10; Jesaja 7:15; Jesaja 11:6,7; Jeremia 15:14; 2 Mosebok 20:5. Han citerar 1 Samuelsboken 15:11; Jesaja 45:7; Amos 3:6; Mika 1:12 samt delar av 1 Samuelsboken 16:14; 18:10. Sedan säger Origenes: ”och otaliga andra avsnitt som dessa – de har inte vågat tvivla på att dessa är Guds Skrifter;” Origenes, Mot Celsus, bok 6, kap. 47, s. 595

Origenes (225–254 e.Kr.) ”profeten Mika kommer att bevisa detta när han säger”, och citerar Mika 6:8. *De Principiis* [grekiska] bok 3, kap. 1.6, s. 305

Avhandlingen ”Mot Novatian” (ca 248–258 e.Kr.), kap. 12, s. 661, citerar Mika 7:8–10 som om det vore av den Helige Ande.

Cyprianus av Kartago (ca 246–258 e.Kr.) citerar från Mika 6:6–9; 7:14–18 som om det vore av ”Mika” i Avhandling 12, den tredje, kap. 20, s. 541.

Victorinus av Petau (martyrdöd 304 e.Kr.) hänvisar till Mika som Skriften.

Methodius av Olympus och Patara (270–311/312 e.Kr.) citerar Mika 4:4 som av Mika. ”De tio jungfrurnas festmåltid”, diskurs 10, s. 350

Athanasius (ca 318 e.Kr.) citerar halva Mika 4:3 (vilket är identiskt med Jesaja 2:4). Om Ordets inkarnation, kap. 52

Laktantius (ca 303–ca 325 e.Kr.): ”Ty Mika förkunnade att Han skulle ge en ny lag, med följande ord: ’Lagen skall utgå från Sion, och Herrens ord från Jerusalem. Och Han skall döma bland många folk och tillrättavisa mäktiga nationer.’” De gudomliga institutionerna, bok 4, kap. 17, s. 118

Efter Nicea (325 e.Kr.):

Athanasius av Alexandria (367 e.Kr.) (Underförstått eftersom han nämner de tolv profeterna) ”Det finns alltså i Gamla testamentet tjugotvå böcker till antalet; … sedan profeterna, där de tolv räknas som en bok….” Athanasius påskbrev 39, kap. 4, s. 552.

*Synopsis Scripturae Sacrae* (350–370 e.Kr.)

Efraim Syrus (350–378 e.Kr.)

Basilius av Kappadokien (357–378/379 e.Kr.) citerar hälften av Mika 2:7. Om Anden, kap. 50, s. 31

Cyril av Jerusalem (ca 349–386 e.Kr.) nämner profetböckerna, både de tolv och de övriga. Mika 3:8 enligt Mika, Joel 2:28 enligt Joel, Haggai 2:4 enligt Haggai, Sakarja 1:6 enligt Sakarja. Kateketiska föreläsningar, föreläsning 16.29, s. 122

Ambrosius av Milano (370–390 e.Kr.)

Gregorius av Nazianzus (330–391 e.Kr.)

Didymus den blinde (398 e.Kr.) citerar Mika 7:1–3 som om det vore av profeten Mika. Kommentar till Sakarja 12, s. 294

Epifanius av Salamis (360–403 e.Kr.)

Rufinus (373–406 e.Kr.)

Johannes Chrysostomos (-407 e.Kr.) hänvisar till Mika 6:1 som skriven av profeten Mika. Kommentar till Romarbrevet, predikan 5, s. 366

Hieronymus (373–420 e.Kr.) diskuterar böckerna i Gamla testamentet. Han behandlar särskilt Första Moseboken, Andra Moseboken, Tredje Moseboken, Fjärde Moseboken, Femte Moseboken, Pentateuken, Job, Jesus, son till Nave [Josua], Domarboken, Rut, Samuel, Kungaböckerna (2 böcker), de tolv profeterna, Hosea, Joel, Amos, Obadja, Jona, Mika, Nahum, Habakuk, Sefanja, Haggai, Sakarja, Malaki, Jesaja, Jeremia, Hesekiel, Daniel, Ester, Esra och Nehemja. Brev 53, kap. 7–8, s. 99–101.

Kyrkomötet i Kartago (393–419 e.Kr.) (underförstått)

Augustinus av Hippo (388–430 e.Kr.) citerar Mika 6:6–8 i *Guds stad*, bok 10, kap. 5, s. 183. Han nämner Mika i *Guds stad*, bok 17, kap. 30, s. 376.

Bland kättare och förfalskade skrifter

Tatian (död 172 e.Kr.) citerar ur Mika.

Teodor av Mopsuestia (392–423/429 e.Kr.) skrev en hel kommentar till Mika, som vi fortfarande har kvar idag.

Efter Nicea finns det även andra författare.

Fråga: Vilka är några av översättningsskillnaderna mellan den hebreiska texten och den grekiska Septuaginta i Mika?

S: Här är några av översättningsskillnaderna från Mika 1:1–10, där den första är på hebreiska och den andra från den grekiska Septuaginta-översättningen, om inte annat anges.

Mika 1:1 ”från Moreset” (masoretisk text) jämfört med ”son till Moreset” (Septuaginta)

Mika 1:2 ”Låt folken höra” (masoretisk text) jämfört med ”hör [dessa] ord, ni folk” (Septuaginta)

Mika 1:2 ”vittna mot er” (masoretisk text) jämfört med ”bland er som ett vittnesbörd” (Septuaginta)

Mika 1:4 ”bergen skall smälta” (masoretisk text) jämfört med ”bergen skall skakas” (Septuaginta)

Mik 1:4 ”dalarna skall spricka” (Masoretisk) jämfört med ”dalarna skall smälta” (Septuaginta)

Mika 1:6 ”ruinerna på fältet” (masoretisk text) jämfört med ”förrådshuset för fältets frukter” (Septuaginta)

Mika 1:7 ”de uthuggna/snidade avbildningarna skall slås i bitar” (Masoretisk) jämfört med ”de skall hugga i bitar alla de uthuggna/snidade avbildningarna” (Septuaginta)

Mika 1:7 ”alla hennes gåvor [eller otukt] skall brännas med eld.” (Masoretisk) jämfört med ”allt som hon har hyrt skall de bränna med eld” (Septuaginta)

Mika 1:7 ”De skall återvända till en skökas lön.” (Masoretisk text) jämfört med ”Hon har samlat [rikedom] genom sin otukt” (Septuaginta)

Mika 1:8 ”Jag skall jämra mig och yla; jag skall gå avklädd och naken; jag skall jämra mig som schakalerna” (Masoretisk text) jämfört med ”hon skall klaga och jämra sig, hon skall gå barfota, och [då hon är] naken skall hon jämra sig som ormarna” (Septuaginta)

Mik 1:8 ”strutsdöttrar” (masoretisk text) jämfört med ”sirendöttrar” (Septuaginta)

Mik 1:9 ”Hennes sår är obotliga” (Masoretisk text) jämfört med ”Hennes plåga har blivit svår” (Septuaginta, syriska, Vulgata)

Mika 1:10 ”Förkunna inte [detta] i Gat; gråt inte bittert i Leafras hus, vält er inte [i] stoft.” (Masoretisk) jämfört med ”Ni (plural) som är i Geth, upphöj er inte, och ni Enakim, bygg inte upp [ruinerna av] huset i hån: strö stoft [i stället för] ert skratt.” (Septuaginta)

Mik 2:6 ”De skall inte återgälda förolämpning med förolämpning” (Masoretisk) jämfört med ”Han skall inte ta bort smädelserna” (Septuaginta) jämfört med ”Han skall inte ta emot skam” (Vulgata)

Mik 3:2 ”hugga dem i bitar som en gryta” (masoretisk) jämfört med ”hugga dem i bitar som kött i en gryta” (Septuaginta)

Mik 4:10 ”och jag skall” (Masoretisk) jämfört med ”och [ni] skall” (Septuaginta, syrisk, Targum)

Mik 5:5 ”Assyrierna … trampar i våra palats” (Masoretisk) jämfört med ”Assyrierna … trampar på vår mark” (Septuaginta)

Mik 6:13 ”har gjort sjuka” (masoretisk text) jämfört med ”har börjat” (Septuaginta, Theodotion, syriska, Vulgata). (Tekniskt sett är detta inte en variant i manuskripten, eftersom konsonanterna är desamma och vokalerna ursprungligen inte skrevs ned.)

Mik 6:14 ”Hunger skall råda bland er” (masoretisk) jämfört med ”Ni skall ta tag i” (Targum, Vulgata) jämfört med ”mörker skall lägga sig över er” (Septuaginta)

Mik 6:16a ”Omris stadgar/lagar hålls” (masoretisk) jämfört med ”ni har hållit Omris stadgar/lagar” (Septuaginta, syriska, Vulgata, Targum)

Mik 6:16b ”skam/förakt över/som tillkommer mitt folk” (Masoretisk text, Targum, Vulgata) jämfört med ”skam/förakt över/som tillkommer nationerna” (Septuaginta)

Mik 7:19 ”kasta bort alla deras synder” (Masoretisk text) jämfört med ”kasta bort alla våra synder” (Septuaginta, syriska, Vulgata, Targum)

Källförteckning för denna fråga: den hebreiska översättningen är hämtad från Jay P. Greens Literal Translation och Septuaginta-översättningen är hämtad från Sir Lancelot C.L. Brentons översättning av The Septuagint: Greek and English. The Expositor's Bible Commentary och fotnoterna i bibelöversättningarna NASB, NIV, NKJV och NRSV har också använts.

Om inte annat anges är bibelcitat hämtade från The Holy Bible, Berean Standard Bible (BSB), som har överlåtits till allmänheten: https://berean.bible