< Bibelfråga om Nya testamentets manuskript

Fråga: Var kan vi själva ta del av enskilda manuskript från Nya testamentet?

S: En av de bästa böckerna för att läsa den faktiska grekiska texten, samt för diskussioner om texten, är The Text of the Earliest New Testament Greek Manuscripts (A Corrected Enlarged Edition…) redigerad av Philip W. Comfort och David P. Barrett. Tyndale House Publishers, Inc. 1999, 2001.

Om du befinner dig i Dublin, Irland, kan du besöka Chester Beatty Library eller Bodmer Library i Genève, Schweiz.

Om du vill se de manuskriptvariationer som anges för en viss vers är en bra källa *The Greek New Testament: fourth revised edition* av Kurt Aland, Matthew Black, Carlo M. Martini, Bruce M. Metzger och Allen Wikgren. United Bible Societies 1988.

F: Hur kan vi veta att Nya testamentet har översatts på ett tillförlitligt sätt?

S: Vi har inte originalen, men vi har åtminstone 178 grekiska manuskript från före slutet av 400-talet, och om någon medvetet skulle förvränga något på engelska (som Jehovas vittnen har gjort), kan vi alla se exakt var de har förvrängt det. Men det är inte hela historien.

Man skulle kunna ställa frågan om hur vi vet att vi har en korrekt förståelse av det grekiska språket. Det finns tre oberoende sätt som ger oss denna visshet.

1. Vi har omfattande hänvisningar till Gamla och Nya testamentet på grekiska och latin hos kyrkofäderna. De citerar cirka 64 % av Nya testamentet. De upprepade inte bara vad som stod i Nya testamentet, utan tolkade och förklarade det också, och vi kan se hur de förstod grekiskan.
2. Vi har många icke-religiösa grekiska manuskript, och vi kan se hur de flesta orden i Nya testamentet användes i vardagsspråket. Till exempel kunde ett skepp sägas vara ”döpt” om det sjönk.

3. Vi har biblar översatta från grekiska till andra språk, däribland koptiska, armeniska, georgiska och latin. En av de mer intressanta är den gotiska. Den gjordes faktiskt av en ariansk kättare, Ulfilas. Eftersom han var arian skulle man kunna tro att han hade ett motiv att antingen ändra betydelsen eller åtminstone använda grekiska varianter som hade en betydelse som var mer gynnsam för hans teologi, men betydelsen av hans översättning är identisk med den grekiska Bibeln med ett anmärkningsvärt undantag. Han översatte inte alls 1 och 2 Kungaböckerna, eftersom han ansåg att goterna redan var alltför krigiska.

Fråga: Hur kan en ofullkomlig bok komma från en fullkomlig Gud? När man läser igenom Skrifterna finns det ett stort antal fotnoter som säger att vi inte kan vara säkra på om vissa avsnitt bör ingå. Kristna får höra att dessa problem beror på påstådda ”kopieringsfel” och att Bibelns ”ursprungliga skrifter” är fullkomliga. Men hur kan någon veta det? Vi har ju inte de ursprungliga skrifterna!

S: Gud lovade att bevara sitt ord i Jesaja 55:10–11; 59:21; 1 Petrus 1:24–25 och Matteus 24:35. Gud är fullkomlig och en sanningsgud. Allt som Gud sade i de ursprungliga manuskripten var sant. Kopieringsfel påverkar inte sanningen i det som ursprungligen sades, och kopieringsfel visar inte att en ofullkomlig bok härstammar från en fullkomlig Gud. När någon, till exempel jag, säger att Bibeln är ofelbar, menar man att Bibeln är utan några fel i de ursprungliga manuskripten och utan väsentliga fel (ofelbar) idag.

Jag tror dock att en del av det du egentligen frågar är hur vi kan lita på budskapet i en bok som innehåller kopieringsfel. Enligt mina studier är vi säkra på 97 % av orden i Nya testamentet, men det lämnar fortfarande cirka 3 928 ord, där slutet av Markusevangeliet (166 ord) utgör den största källan till osäkerhet. Jag tror att vi kan vara säkra på den mening som Gud avsåg, eftersom dessa osäkerheter inte väsentligt förändrar innebörden. (För övrigt nämns varenda lära i slutet av Markusevangeliet på andra ställen, utom det om att dricka gift.) Jag har inga problem med att det i slutet av Markusevangeliet står att Gud kan skydda sitt lydiga folk när de dricker gift, eftersom Gud kan skydda människor från gift, precis som Han kan skydda oss från vad som helst. Men Bibeln säger också i Matteus 4:7 och på andra ställen att vi inte ska fresta Gud. Gud är inte skyldig att skydda människor som dåraktigt frestar Honom. Sammanfattningsvis tror jag alltså inte att en allvetande, allsmäktig och allestädes närvarande sanningsgud skulle tillåta att Hans ord förvanskades.

Även om 3 % inte är särskilt mycket, kan vi ändå undra varför Gud överhuvudtaget tillät den här avvikelsen på 3 %. Jag tror att Gud kanske gjorde det medvetet. Kanske gjorde han det för att tydliggöra att det inte är de enskilda orden som är viktiga, utan innebörden och budskapet i det som sades. Fariséerna var stolta över att kunna de enskilda orden i Gamla testamentet, men de letade inte efter Messias; istället utnyttjade de änkor istället för att ta hand om de fattiga, och de älskade pengar och prestige mer än Gud och människor. Tyvärr är det alltför lätt att göra samma sak idag, och detta kan vara en påminnelse om att om du tror att målet bara är att känna till orden, så visar dessa 3 % att ditt mål aldrig kommer att förverkligas fullt ut och att du söker på fel ställe.

F: Vilket är det tidigaste datum då minst en vers citerades från varje bok i Nya testamentet?

S: Redan år 188 e.Kr. hade man citerat ur varje enskild bok utom tre: Filemon, 3 Johannes och Judas.

Origenes (225–254 e.Kr.) var den förste som är känd för att ha citerat ur Filemonbrevet. Han citerar de sista 11 av 20 grekiska orden i Filemon 14 som ”Paulus … sade till Filemon” i Homilies on Jeremiah, predikan 20, kap. 2.2, s. 224.

Klemens av Alexandria (193–217/220 e.Kr.) var den förste som är känd för att ha citerat ur Judasbrevet. Han citerade Judasbrevet 5–6 i sin helhet i *The Instructor*, bok 3, kap. 8, s. 282.

Även om Origenes (225–254 e.Kr.) och Dionysius av Alexandria (246–265 e.Kr.) båda hänvisade till 3. Johannesbrevet, citerades det inte av någon författare förrän efter år 350 e.Kr.

Sinaiticus (340–350 e.Kr.) innehåller dock 3 Johannesbrevet.

Fråga: Vilka verser har vi en kopia eller ett citat av från år 350 e.Kr., antingen i manuskript eller i citat?

S: Vid tiden för Vaticanus och Sinaiticus, omkring år 350 e.Kr., har vi citat av varenda vers utom: Markus 15:18a (4 av 8 ord), Markus 16:11, 16–20 (delar av Markus 16:9, 10, 12–15), Apostlagärningarna 8:37 (inte 11, utan 3, inte 9 ord, dvs. alla utom 3 ord), Apostlagärningarna 15:34; Apostlagärningarna 28:29, Johannes 7:53–8:11. Det är alla eller delar av varje vers utom 20. Naturligtvis hittades inte heller tillägget i 1 Johannes 5:7–8, eftersom det lades till senare.

F: Är något sant bara för att någon skriver ner det? Kristna lärs ofta att ”manuskriptbevisen” bevisar Bibelns sanningsenlighet. Mer specifikt får kristna höra att det finns tusentals kopior av manuskript av skrifterna, och att detta på något sätt gör Bibeln tillförlitlig. Men hur då? Vem som helst kan skriva ner något och ta fram tusentals kopior av det de har skrivit. Gör det på något sätt det de skrev ner sant? Självklart inte!

S: Din iakttagelse är 100 % giltig. För att fastställa sanningshalten i vår Bibel idag måste man

a) fastställa att den ursprungligen var Guds ord, och

b) fastställa att den har bevarats utan väsentliga fel.

Därför är de manuskriptbevis som kristna talar om, b), nödvändiga men inte tillräckliga. Manuskripten är viktiga för att fastställa b), men de berör inte a). När jag undervisar om Bibelns tillförlitlighet i söndagsskolan anser jag att det är viktigt att lyfta fram båda aspekterna.

Fråga: Hur dateras forntida manuskript?

S: Vissa, såsom John Rylands-fragmentet (117–138 e.Kr.), daterades utifrån handstilen. Andra är enkla att datera, eftersom författaren antingen skrev ned datumet för när texten skrevs eller nämnde en känd händelse (såsom början på en kungs regeringstid). Många manuskript dateras genom att jämföra handstilen med dokument av känt datum (såsom begravningar i Pompeji). I några få fall är datumet för en korrekturläsare av ett manuskript känt, så uppenbarligen måste manuskriptet vara äldre än så.

På engelska skiljer sig handstilen från tiden för den amerikanska revolutionen, handstilen från Abraham Lincolns tid och handstilen 100 år senare åt avsevärt. Grammatiken och de ord man kunde använda skiljer sig också åt. På samma sätt kan sättet att forma grekiska bokstäver och grammatiska tecken ibland datera ett manuskript med en noggrannhet på 50 år.

Skrivare övergick från att skriva på skriftrullar till att skriva i böcker i början av 200-talet. Magdalen-manuskriptet av Matteus 26:7–8, 10, 14–15, 22–23, 31–33 (3 fragment, vart och ett med fram- och baksida) var skrivet med versaler och utgjorde en del av en bok. Handstilen liknar i hög grad den i manuskript som begravdes i Pompeji och Herculaneum. Forskare är oeniga om detta manuskript, med dateringar så tidiga som 50–60 e.Kr., men vi följer ”bokbeviset” och ansluter oss till Philip Comfort, som daterar det till början av 200-talet (100 e.Kr.).

I några få fall har det dock förekommit felaktiga ledtrådar. Sätt att skriva vissa bokstäver, som man trodde skulle bevisa att ett manuskript var från efter ett visst datum, har visat sig förekomma i äldre manuskript som senare upptäckts och vars datering är känd. Äldre forskare inom Nya testamentet tenderade att vara ganska konservativa i sina slutsatser, så dateringar som anges i böcker från tidigt och mitten av 1900-talet brukar antingen vara korrekta eller något för sent daterade.

F: Vad är bristfälligt i många kristnas kunskap om Nya testamentets manuskript?

S: Många kristna (inklusive jag själv) har förmedlat en något föråldrad uppfattning som lyder ungefär så här.

117–138 e.Kr. John Rylands (fortfarande korrekt)

150–200 e.Kr. Bodmer II (p66) (92 % av Johannesevangeliet)

ca 200 e.Kr. Chester Beatty (s. 45, s. 46, s. 47) (större delen av Nya testamentet)

325–350 e.Kr. Vaticanus (B) Större delen av Gamla testamentet och Matteus 1–Hebreerbrevet9:15 (fortfarande korrekt)

340–350 e.Kr. Sinaiticus (Aleph) Större delen av Bibeln (fortfarande korrekt)

Några andra manuskript är daterade 25 till 75 år senare än de borde vara.

En brist i detta tillvägagångssätt är att så många andra tidiga bibelmanuskript har hittats under de senaste femtio åren. En andra brist är att många andra icke-bibliska manuskript har hittats, vilket tvingar oss att datera om vissa av manuskripten till ännu tidigare tider.

Det råder oenighet om dateringen av Bodmer II. Comfort anger mitten av 200-talet, Hunger anger 100–150 e.Kr. och Turner anger 200–250 e.Kr. Comfort ger ett effektivt motargument mot Turners resonemang i The Complete Text of the Earliest New Testament Manuscripts, s. 367–368, och han är mer försiktig än Hunger. Detta innebär alltså att Bodmer II är från 125–175 e.Kr.

Chester Beatty II (s. 46) dateras till 81–96 e.Kr. av Young Kyu Kim. Comfort daterar det till början till mitten av 200-talet. Kenyon daterade det 1936 till 200–250 e.Kr., främst utifrån de stichometriska anteckningarna. (Comfort säger att skrivaren var utmärkt och uppenbarligen en professionell.) Wilcken daterade den 1935 till år 200 e.Kr., men han granskade endast ett blad. Comfort gör dock omfattande jämförelser med andra manuskript, och även om han inte kan utesluta Kims datering, daterar han Chester Beatty II till 100–150 e.Kr.

Andra anmärkningsvärda fakta är att p4 (av Lukas) tidigare daterades till 300-talet, men nu anses vara från mitten av 200-talet. p104 (av Matteus) har daterats till slutet av 100-talet till slutet av 200-talet, men det är mer troligt att det är från början till mitten av 200-talet, ungefär samma tid som John Rylands-fragmentet av Johannes 18:31–33, 37–38.

F: Vad är en sammanfattning av de grekiska Nya testamentets manuskripten?

S: Här följer en sammanfattning av enbart de grekiska Nya testamentets manuskripten eller tvåspråkiga manuskripten där ena sidan är på grekiska.

Datumen är hämtade från The Complete Text of the Earliest New Testament Manuscripts (Comfort 1999), Manuscripts of the Greek Bible (Metzger 1981), The Greek New Testament 4th Revised Edition (Aland et al. 1993), http://textus-receptus.com/wiki/List_of_New_Testament_uncials samt vissa från Wikipedia, till exempel https://en.wikipedia.org/wiki/Category:6th-century_biblical_manuscripts.

F: Vilka är några detaljer om de tidigaste fragmentariska och fullständiga manuskripten av Nya testamentet?

S: Vi har bevarat 41 handskrifter av Nya testamentet från tiden fram till år 300 e.Kr. Här följer en kronologisk förteckning över dessa, liksom över senare handskrifter. Vissa av dessa handskrifter daterades först för 70 år sedan, men senare liknande papyrusrullar har visat att vissa av dessa dateringar var för konservativa (för sena). Dateringarna är huvudsakligen hämtade från *The Complete Text of the Earliest New Testament Manuscripts* (Comfort 1999) och i andra hand från *Manuscripts of the Greek Bible* (Metzger 1981) samt *The Greek New Testament*, 4:e reviderade upplagan (Aland m.fl. 1993).

F: När det finns olika läsningar av en bibelvers, hur bedömer vi då vilken som är mest sannolik att vara den ursprungliga?

S: Låt oss först titta på fyra typer av fel, sedan på de kriterier som många använder och slutligen på kriteriernas relativa vikt.

Fyra typer av fel

Jag räknar till cirka 3 928 avvikande ord i Nya testamentet där vi inte är säkra på vilken läsning som är korrekt. Det skulle innebära att vi är säkra på 97 % av orden. Generellt antas dessa härröra från fyra källor.

Oavsiktliga skrivfel: Många gånger har kopisterna gjort enkla, små stavfel, eller ibland duplicerat en rad. De flesta av dessa följer inget mönster och är lätta att korrigera genom att jämföra med de andra manuskripten. Ett undantag från denna regel är att vi inte är helt säkra på hur man stavar ”Iskariot”, som i Judas Iskariot. Av alla ord som vi är osäkra på i Nya testamentet är ungefär 1/3 (1 121 ord) varianter av ett enda ord, och 329 ord är varianter av två ord. Dessa faller både inom denna kategori och de följande två kategorierna.

Medvetna små korrigeringar: Många gånger försökte kopisterna rätta till stavfel eller små grammatiska fel. Översättare till ett annat språk försökte översätta innebörden korrekt. Ibland blev det fel.

Utjämning: Ibland kan den grekiska grammatiken eller formuleringen vara lite klumpig, eller så kanske ordvalet inte är det bästa (enligt kopistens åsikt), så kopisten försökte då rätta till det för att bättre framhäva innebörden. Många manuskript anger i olika verser ”Jesus Kristus” medan andra anger ”Kristus Jesus”.

Stora förändringar: Det finns 38 ställen med 10 eller fler ordförändringar. En av de största varianterna är slutet på Markusevangeliet. Manuskriptet Vaticanus (325–350 e.Kr.) saknar slutet på Markusevangeliet, men har ett tomt utrymme där. Vaticanus har endast tomma utrymmen mellan ett fåtal böcker, såsom Malaki och Matteus. Sinaiticus (340–350 e.Kr.) har också ett tomt utrymme där, men det har ett tomt utrymme mellan nästan alla böcker.

Följande andra verser saknas i Sinaiticus men finns i Vaticanus: Matt 24:35; Luk10:32 ;17:35 ; Joh 9:38;16:15 ;21:25 ; och 1 Kor 13:2. Följande verser saknas i Vaticanus men finns i Sinaiticus: Matt 12:47; Luk 23:17. Däremot utelämnar B Luk 23:34. Varken Vaticanus eller Sinaiticus innehåller: Matt17:21 ,18:11 ,23:17 ; Mark7:16 ,9:44 , 46,11:26 ,15:28 ; Luk 9:55-56,17:36 , och Joh 5:4.

Se http://www.ecclesia.org/truth/vaticanus.html för mer information.

Kriterier för en variants ”styrka”

Dessa kriterier gäller inte bara bibelmanuskript, utan alla antika manuskript.

Äldre manuskript: I allmänhet anses ett manuskript som är skrivet närmare händelsen ha större sannolikhet att vara mer tillförlitligt än ett manuskript som är skrivet mycket senare.

Antal manuskript: I allmänhet ges en variant som förekommer i ett stort antal manuskript större vikt än en variant som endast förekommer i ett fåtal manuskript, förutsatt att manuskripten är av liknande ålder.

Kätterska läsningar: Utan att nödvändigtvis ha för avsikt att göra det har kättare bidragit med värdefulla insatser till kyrkan och bibelmanuskripten. När en kättersk källa anger att ett manuskript ser ut på ett visst sätt, och de saknar incitament att vara partiska i den riktningen – eller till och med har ett möjligt incitament att vara partiska i motsatt riktning – är det ett starkt bevis på att kättaren inte kände till något bibelmanuskript som stödde hans åsikt.

Svårigheten att läsa (Lectio difficilior potior): Även om det är mycket osannolikt att en kopist skulle försöka göra texten svårare att läsa, är det lätt att tro att om en skrivare inte kopierade texten på samma sätt, försökte han göra den lättare att läsa. Därför utgår denna princip från att den svårare läsningen ligger närmare det oredigerade originalet. I 1 Kor14:38 , till exempel, står det i en variant ”ignorerad” (Sinaiticus, Alexandrinus, andra) jämfört med ”okunnig” (p46 och andra). Man antar att ”ignorerad” är den svårare och mer stötande läsningen, så många skulle tro att ”ignorerad” förmodligen är den korrekta betydelsen, även om p46 är äldre än de andra manuskripten.

Ett andra exempel: I Matt 16:2–3 jämför Jesus att känna till tiderna med att veta att när himlen är röd kommer det att regna. Detta väderfenomen gäller i Palestina men inte i Egypten. Manuskript från Egypten, såsom Vaticanus och Sinaiticus, saknar dessa verser. Det är lätt att anta att eftersom denna läsning var svårare för egyptiska läsare, skulle egyptiska kopister ha gjort denna omfattande (30 ord) ändring.

Relativ viktning av kriterierna

Forskarna är oeniga om hur viktiga dessa kriterier är. Här följer några ”riktlinjer” som vissa använder, tillsammans med en motargumentation.

Manuskriptfamilj: Många forskare har kommit fram till att den bysantinska familjen, med sitt stora antal manuskript, trots att den är senare, i allmänhet är mer korrekt. Översättarna av NKJV verkar föredra detta. Många andra forskare, såsom Westcott och Hort, anser att de tidigare, men färre, alexandrinska manuskripten (såsom Vaticanus och Sinaiticus) är de mer korrekta. Andra, såsom NIV-översättarna, är ”eklektiska” och hävdar att de inte uteslutande föredrar någon av familjerna. Generellt sett gäller att när det finns varianter är det oftast så att den alexandrinska familjen saknar ordet eller frasen (eller har tagit bort det, beroende på hur man ser det), medan den bysantinska familjen har ordet eller frasen med (eller har lagt till det, beroende på hur man ser det). Ett manuskript, Bezae Cantabrigiensis (500-talet e.Kr.), innehåller ofta båda varianterna tillsammans!

Tidigare manuskript: Det stämmer inte att alla anser att de tidigare manuskripten alltid är bäst. Senare manuskript skrevs ofta av professionella skrivare (vilket vi kan se på handstilen) och utarbetades troligen efter mer ingående forskning om olika läsvarianter. Vissa av de allra tidigaste manuskripten kan ha skrivits hastigt av vanliga kristna, med många skrivfel.

Att förlita sig på tidigare forskares insatser och misstag: Origenes från Alexandria utförde ett monumentalt arbete med att samla in varianterna av olika verser, vilket skulle hjälpa till att avgöra vilken som var mest korrekt. Tyvärr har hans verk, Hexapla, med alla dess symboler och anteckningar, gått förlorat. Vi är dock säkra på att resultaten av hans arbete var kända för den alexandrinska kyrkan och sannolikt användes för att skapa mer korrekta manuskript. Om man anser att Origenes arbete och beslut förmodligen till största delen var korrekta, tenderar man att lita mer på den alexandrinska manuskriptfamiljen. Om man däremot tror att han kan ha gjort många fel och vill granska manuskripten utan hans förutfattade meningar, kanske man litar mer på bysantinska, latinska, syriska eller andra manuskript.

Läsbarhet: Vissa använder läsbarhet som kriterium. Detta bygger på antagandet att senare kopister skulle ha korrigerat texten och gjort den lättare att läsa, så den svårare läsningen skulle vara den tidigaste, förutsatt att alla övriga bevis är desamma.

Vilken varianttyp och vilket manuskript: Om ett manuskript är mycket likt andra manuskript i en viss manuskriptfamilj, skulle vissa anse att de varianter i det manuskriptet som skiljer sig från andra manuskript i samma familj är mer betydelsefulla.

Validering: En statistisk metod är att dela upp data i tränings- och testuppsättningar. Man beräknar vikter för träningen och använder dem sedan för att förutsäga testdata, som ett mått på hur bra viktningen är. Detta skulle kunna tillämpas på manuskript.

Varning: Ibland får man ett annat svar när man fokuserar på en annan fråga. Om man frågar: ”Vilket manuskript är mest troligt det ursprungliga?”, kan man få en ”vinnare” med 60 % säkerhet. Men om man frågar: ”Kan vi avgöra vilken variant som är den ursprungliga, och i så fall vilken?”, då kan man säga att det är oklart om inte säkerheten är minst 96 %.

F: Vilka bevis (för och emot) finns det för att p4 härstammar från samma manuskript som p64 och p67?

S: Detta enligt Philip Comfort i *The Complete Text of the Earliest New Testament Manuscripts*, s. 38–39.

Bevis för samma manuskript

S1. Alla bokstäver utom tre som kunde jämföras i alla tre manuskripten är identiska. Fyra bokstäver kunde inte jämföras. Sigma, epsilon och alfa är ganska lika i alla manuskripten men inte helt identiska. I vissa fall i p4 är undersidan mindre fullt böjd än i andra. I p64 och p67 är alla dessa bokstäver alltid mindre fullt böjda.

S2. Sidorna är mycket lika; alla har samma bredd, samma antal kolumner (2), cirka 36 rader per kolumn och 15–17 bokstäver per rad.

S3. Liknande skiljetecken och styckeindelning är gemensamt för de tre.

S4. s. 64 och s. 4 köptes i samma stad.

S5. ”Heliga förkortningar” användes i många manuskript från slutet av andra och början av tredje århundradet för Gud, Herre, Jesus, Kristus och Ande. Dessa tre gjorde det också, men de hade även ”heliga förkortningar” för Son, Fader, människa, kors och korsfästa.

S6. Tillsammans med p4 finns ett annat litet fragment, skrivet av en senare författare, som ingår i en titelsida med titeln ”Matteusevangeliet”. Comfort, s. 43–44, säger att det var vanligt att skrivare lade till en titel mellan år 175 och 200 e.Kr. Detta avgör inte om p4 är samma manuskript som p64/p67, men det vittnar om en tidig datering för p4.

S7. Anseendet hos Colin Roberts (som daterade John Rylands-manuskriptet), Joseph van Haelst, C.H. Roberts och Philip Comfort.

Bevis från olika manuskript

D1. Papyrus p4 har finare och tunnare pennstreck än p64/p67. En annan skrivpenna och/eller bläck i händerna på samma skrivare skulle kunna ge upphov till denna skillnad.

D2. Papyrusen p64/p67 är i genomsnitt ljusare än p4, även om delar av p4 har samma ljushet som p64/p67. Skillnader i bevarandevillkor skulle kunna orsaka detta. Oavsett vilket är p4 inte enhetligt och vissa delar stämmer överens med p64/p67.

D3. Alands anseende. År 1965 föreslog Kurt Aland att p4 var samma kodex som p64/p67, men senare listade han dem som separata. Philip Comfort skriver på s. 36 att han inte känner till någon anledning som Aland angav för ändringen.

F: Exakt hur många handskrifter av Nya testamentet (inklusive fragment) finns det idag?

S: Här är siffrorna från olika forskare enbart för de grekiska manuskripten (kompletta manuskript, små fragment och allt däremellan). En anledning till att siffrorna skiljer sig åt är att ett antal nya manuskript har upptäckts sedan 1975. Dessutom betecknar vissa personer flera manuskript som vad andra kallar ett manuskript med flera delar.

Manuskripten på andra språk, inklusive 89+ italiska (gammalatin), fyra Vulgata-familjer, 8 syriska familjer, 8 koptiska familjer, arameiska, armeniska, 2 georgiska familjer, 3 etiopiska familjer, slaviska, 5 gotiska manuskript, arabiska och persiska, bringar det totala antalet upp till över 11 000 manuskript.

The Complete Text of the Earliest New Testament Manuscripts (upphovsrätt 1999) s. 627 sträcker sig fram till manuskript p104.

Vissa skulle hävda att det egentligen rör sig om fyra papyrusrullar färre, eftersom p45 + p46 + p47 uppenbarligen är skrivna av samma skrivare. p64 + p67 är uppenbarligen också från samma skrivare. p20 + p27 är möjligen av samma skrivare.

Som jämförelse anges i Manuscripts of the Greek Bible, s. 5, att forskare har katalogiserat 55 000 grekiska manuskript inom alla ämnesområden. Därmed utgör bibelmanuskripten nästan 10 % av alla grekiska manuskript. Homeros Iliaden har det näst största antalet exemplar med 1 757 manuskript.

För övrigt finns det motstridiga uppgifter om när Homeros levde. Den antika grekiske historikern Aristarchos anger 1044 f.Kr., auktoriteter i Filostratos anger 1159 f.Kr., och i pseudo-Herodotos verk *Homers liv* anges 1102 f.Kr. Däremot hävdade historikern Theopompos att Homeros levde så sent som 685 f.Kr. Herodotos säger att det inte var tidigare än omkring 730 f.Kr. Utvandringen ägde rum omkring 1447 f.Kr. Se Encyclopaedia Britannica, vol. 11 (1956), s. 689 under ”Homer”. Där står det att Iliaden och Odysséen framfördes i Aten vart fjärde år och att det endast finns tio papyrusrullar av Homeros från tiden före 150 f.Kr.

Fråga: Hur många flerspråkiga manuskript finns det idag när det gäller Nya testamentet?

S: Det äldsta bevarade tvåspråkiga manuskriptet är Bezae Cantabrigiensis. Här är en lista över tvåspråkiga manuskript.

Grekiska och latin (20 manuskript) D (Bezae Cantabrigiensis), D (Claromontanus), E, F, G, övriga

Grekiska och arabiska (16 manuskript) (0136, 0137, 211, 609, l6, l225, l311, l762, l804, l937, l1023, l1343, l1344, l1746, l1733, l1774)

Grekiska och armeniska (1 manuskript) (256)

Grekiska och koptiska (52 manuskript) (p6, p41, p42, p62, T, 070, 086, 0100, 0110, 0113, 0124, 0125, 0129, 0139, 0164, övriga)

Grekiska och slaviska (3 manuskript) (525, 2136, 2137)

Grekiska och turkiska (1 manuskript) (manuskript 1325)

Det finns tre kända trespråkiga manuskript:

Grekiska, koptiska och arabiska (2 manuskript) (l1993, l1605)

Grekiska, latin och arabiska (manuskript 460)

Se Manuskripten av den grekiska Bibeln, s. 56, för mer information.

F: Kortfattat, när skrevs dessa manuskript?

S: Lukas-manuskriptet i Paris (s. 4), som innehåller delar av Lukas 1–6, dateras av Philip Comfort till omkring år 100 e.Kr. Lukas-evangeliet skrevs naturligtvis före Apostlagärningarna. Mer om detta finns i boken av Thiede, Carsten P. och Matthew d’Ancona, Eyewitness to Jesus: Amazing New Manuscript Evidence About the Origin of the Gospels (NY Doubleday 1996, 206 s.). Men medan Thiede och d’Ancona daterar detta till ”inte mycket senare än år 68 e.Kr.”, är Philip Comfort mer försiktig och daterar det till år 100 e.Kr. Aland m.fl. daterar i The Greek New Testament, fjärde reviderade upplagan (1998), detta till 300-talet.

Det tidigaste fragmentet av Johannesevangeliet, kallat John Rylands-papyrusen, skrevs 117–138 e.Kr. Det näst äldsta var Chester Beatty II-papyrusen, 150–200 e.Kr. (eller 200–225 e.Kr.). Därefter kom Bodmer II-papyrusen, skriven omkring 125–175 e.Kr. (tidigare ansågs den vara från 150–200 e.Kr.). Enbart dessa två manuskript innehåller 40 % av Nya testamentet, enligt både min egen studie och boken *The Qur’an and the Bible*, s. 148.

Det fanns totalt 4 bevarade manuskript omkring år 200 e.Kr., ytterligare 30 manuskript före år 300 e.Kr., 8 manuskript omkring år 300 e.Kr., ytterligare 28 manuskript före år 400 e.Kr., 16 manuskript omkring år 400 e.Kr. och ytterligare 38 manuskript före år 500 e.Kr. Se *The Text of the New Testament: An Introduction to the Critical Editions and to the Theory and Practice of Modern Textual Criticism* av Aland och Aland, s. 52, samt *A General Introduction to the Bible*, s. 387, för översikter över alla handskrifter fram till år 1600 e.Kr.

José O’Callaghan fann i grotta 7 vid Qumran fragment av en papyrus daterad till år 50 e.Kr. som kan vara fragment av Markusevangeliet. I *The Expositor’s Bible Commentary*, volym 8, s. 608, står det dock att detta ”i stor utsträckning har avvisats av Nya testamentets forskare (jfr EBC 1:420–421, not 1). De bevis som O’Callaghan lägger fram är alldeles för fragmentariska för att vara tillförlitliga.”

Fråga: Hur många variationer finns det i manuskripten när man jämför Nya testamentet med andra antika verk?

S: Vi är säkra på över 97 % av orden i Nya testamentet. Homeros *Iliaden* är det näst mest tillförlitligt bevarade dokumentet. Det finns 1 757 manuskript av den, och den är 95 % korrekt. Den består av 15 600 rader, varav cirka 764 rader är osäkra. Det hinduiska Mahabharata har 250 000 rader och är enligt Bruce Metzger ungefär 90 % korrekt. Det har över 26 000 rader med textfel.

F: Jämfört med Nya testamentet, vilka är några av dateringarna för andra tidiga dokument och antalet kopior?

S: Här är antalet bevarade (existerande) manuskript av andra antika verk.

Du kan se dessa på: https://biblequery.org/Bible/BibleReliability/ExistingNTManuscripts.html (och .docx)

För en mycket detaljerad lista över ytterligare författare, se även https://www.tertullian.org/rpearse/manuscripts/greek_classics.htm

Källor: https://www.toughquestionsanswered.org/2012/12/11/how-do-other-ancient-texts-compare-to-the-new-testament/ och https://truediscipleship.com/manuscript-evidence-for-the-superior-new-testament-reliability/ samt The Origin of the Bible. Observera att vissa äldre referenser anger lägre siffror för Demosthenes, Herodotos, Homeros, Julius Caesar, Platon, Tacitus och Thukydides, eftersom fler manuskript har upptäckts i efterhand.

F: Hur ser sammanfattningen av manuskriptvariationerna ut i Nya testamentet?

S: Vi är praktiskt taget säkra på cirka 97 % av orden i Nya testamentet. (Andra kan ha något annorlunda siffror om de utesluter vissa variationer som säkert felaktiga.) Här följer en sammanfattning bok för bok. Se slutet av avsnittet om varje bok för detaljer.

Detta finns online på https://www.biblequery.org/ntmss.html. Du kan se de enskilda varianterna som ingår i detta antal på www.biblequery.org/[bookname]%20Manuscripts.html genom att ersätta [bookname] med bokens namn.

F: Varför skiljer sig den angivna procentandelen av varianter (97 %) från ett annat tal, 99,5 %?

S: Aland et al.s The Greek New Testament ger, förutom manuskriptvariationer, även en uppskattning av textens säkerhet. I den fjärde upplagan, s. 3, betyder bokstäverna:

A – ”indikerar att texten är säker”

B – ”anger att texten är nästan säker”

C – ”anger att kommittén hade svårt att avgöra vilken variant som skulle tas med i texten”

D – ”förekommer endast sällan och anger att kommittén hade stora svårigheter att komma fram till ett beslut.”

Observera att i den tredje upplagan, på s. xii–xiii, har bokstäverna något annorlunda betydelser.

A – ”praktiskt taget säker”

B – ”viss grad av tvivel”

C – ”betydande tvivel”

D – ”mycket stor grad av tvivel”

Man kommer fram till siffran 97 % genom att inkludera alla kategorier, och siffran 99,5 % genom att endast inkludera kategorierna C och D. Siffran 99,5 % inkluderar till exempel inte många grekiska textvarianter som var de främsta valen för de bibelforskare som översatte NKJV, däribland det längre slutet på Markusevangeliet och perikopen om den äktenskapsbrytande kvinnan. Vad mig beträffar vill jag, snarare än att försöka säga vilken grupp av forskare som har rätt, helt enkelt redogöra för de fall där pålitliga forskare är osäkra eller oeniga. Det är därför jag inkluderade dem i siffran 97 % istället för siffran 99,5 %. Siffran 97 % inkluderar alla varianter utom de där slutsatsen är mycket uppenbar.

F: Vilka kännetecken har tryckfelen i Nya testamentet?

S: Följande tabell har beräknats utifrån de möjliga betydande manuskriptvariationerna som listas i slutet av diskussionen om varje bok.

Följande tabell visar skillnader som främst beror på skrivfel, stavning, grammatik och ordändringar. Lägg märke till det relativt stora antalet ändringar av enstaka ord.

Detta finns online på https://www.biblequery.org/ntmss.html

Således förekommer över hälften av de ord i Nya testamentet som har varianter på ställen med endast en till tre ordvarianter. Det är intressant att andelen ord som är föremål för osäkra typografiska fel är mycket likartad i variationerna med 1, 2 och 3 ord. Markusevangeliet och de andra böckerna i Nya testamentet har fler osäkra typografiska fel, troligen på grund av att färre manuskript har bevarats. Enligt ett kort samtal jag hade med Daniel Wallace är variationerna i de antika manuskripten dessutom inte större än variationerna mellan moderna översättningar, såsom New King James och New International Version.

F: Hur kom du fram till siffran 97 % för osäkerheter i manuskripten?

S: Jag fann att det totala antalet grekiska ord i Nya testamentet uppgår till 137 986 enligt både Aland et al. 3:e upplagan och Aland et al. 4:e upplagan. Detta inkluderar de omtvistade orden som stod inom parentes. Det inkluderar också den längre avslutningen av Markus, inte den kortare.

Det totala antalet ord med manuskriptvariationer som jag har sett är 3 928 ord på 1 291 ställen. Dessa fastställdes genom att gå igenom Aland et al. 3:e upplagan, Aland et al. 4:e reviderade upplagan, Metzgers *A Textual Commentary on the Greek New Testament*, Barry samt fotnoter från *NASB *, NIV, NKJV och NRSV.

Jag uteslöt minst 441 ord på 82 ställen som listas nedan, eftersom de flesta av följande kriterier var uppfyllda:

1. Det fanns ingen oenighet mellan de alexandrinska och bysantinska manuskriptfamiljerna,

2. De tidigaste manuskripten var eniga,

3. Aland m.fl. betecknade det i den tredje eller fjärde reviderade upplagan som ”A – praktiskt taget säkert”,

4. Varianten förekom endast i ett manuskript eller annars endast i vissa sena manuskript.

Jag utgick från följande antaganden.

1. Jag lade i allmänhet större vikt vid tidiga manuskript,

2. Jag lade mindre vikt vid kyrkliga skrifter när det gällde skillnader på ett eller två ord, eftersom de kunde ha varit omskrivningar,

3. Jag bortsåg inte från vare sig den alexandrinska eller den bysantinska manuskriptfamiljen.

Detta innebar att 3 928 ord av totalt 137 986 ord var osäkra, eller 3 928 / 137 986 = 3 %.

F: Vad anser andra om osäkerheten kring orden i Nya testamentet?

S: Innan man jämför siffror är det viktigt att notera att olika siffror avser olika saker.

Mina 97 % avser alla manuskriptvariationer som har en rimlig sannolikhet att vara den korrekta läsningen. Detta gäller oavsett hur obetydlig stavningen eller annan förändring i betydelsen skulle vara.

I *The Baker Encyclopedia of Christian Apologetics* och *A General Introduction to the Bible*, s. 474, anges att Westcott och Horts siffror skulle uppgå till 98,33 %.

Bruce Metzger uppskattade 99,5 % för alla manuskriptvariationer som medför någon förändring av betydelsen. Min uppskattning är 98,8 % för alla manuskriptvarianter som är osäkra och medför någon förändring av betydelsen.

Keith Elliott och Ian Moir skriver i *Manuscripts and the Text of the New Testament*, s. 8: ”De flesta moderna textkritiker är överens om huvuddelen av texten (kanske omkring 95 procent av den). Det är de återstående cirka 5 procenten där tvister uppstår och olika slutsatser kan förekomma.”

Enligt *A General Introduction to the Bible*, s. 474, uppskattade Ezra Abbot siffran till cirka 95 % respektive 99,75 %. Varianterna och de konkurrerande läsningarna ger siffran 95 %. Om man tar bort de variationer som inte medför någon märkbar skillnad i textens innebörd får man siffran 99,75 %. Återigen, med samma kriterier, får jag 98,8 %.

När det gäller alla variationer i alla manuskript anges i *A General Introduction to the Bible*, s. 468, att dessa förekommer på 10 000 ställen i Nya testamentet. Om en variant förekom i 20 manuskript skulle man multiplicera den varianten med 20, och om man gjorde på samma sätt för alla varianter anger *A General Introduction to the Bible*, s. 468, att man på det sättet får 200 000 manuskriptställen. Det är intressant att både i samtal med mormonska missionärer och vid läsning av fotnoter av muslimska författare är det enda tal jag har sett för variationer i bibelmanuskripten 200 000, utan någon förklaring om att detta inte är 200 000 variationer utan variationer multiplicerat med antalet manuskript som innehåller variationerna. När någon upprepar det antalet utan att veta vad det betyder, fråga dem hur de tror att det kan stämma, eftersom det finns färre än 140 000 ord i hela Nya testamentet.

F: Hur stor är osäkerheten när det gäller de olika läsningarna i Nya testamentet?

S: Aland m.fl. (3:e upplagan), Aland m.fl. (4:e reviderade upplagan) och Green har olika åsikter om vissa ord. Aland m.fl. (3:e upplagan) visar manuskriptvariationer på 1 333 ställen och delar in variationerna i fyra kategorier. ”A” betyder ”praktiskt taget säkert”, ”B” betyder ”viss grad av tvivel”, ”C” betyder ”betydande grad av tvivel” och ”D” betyder ”mycket hög grad av tvivel”. ”Det till synes stora antalet C-beslut beror på att många läsningar i klasserna A och B inte har fått några varianter inkluderade i apparaten, eftersom de inte var viktiga för syftet med denna utgåva. Den överlägset största delen av texten representerar vad man kan kalla en A-grad av säkerhet.” (s. xiii) Om jag har räknat rätt finns det i den tredje upplagan 121 (9 %) A, 468 (35 %) B, 603 (45 %) C och 141 (11 %) D i hela Nya testamentet. Sannolikheten för att en variant ska vara en viss bokstav verkar ganska jämn mellan böckerna, med undantag för att Uppenbarelseboken har 71 av de 92 listade varianterna som C.

F: Vilka manuskript är i allmänhet de mest tillförlitliga?

S: Alla manuskripten har i grunden samma ord, med en skillnad på endast 3 % (cirka 3 928 ord). Vissa kristna forskare debatterar dock livligt skillnaderna inom dessa 3 %, med främst tre olika synsätt.

De alexandrinska manuskripten är de äldsta och vissa anser att de är de mest tillförlitliga (med undantag för Johannesevangeliet7:53-8:11 ). Aland m.fl., översättarna av NIV och en majoritet av dagens forskare ansluter sig till denna uppfattning. En kyrkofader vid namn Origenes (225–254 e.Kr.) studerade ingående många bibeltexter som vi inte har tillgång till idag, och hans verk påverkade utan tvekan den alexandrinska manuskriptfamiljen. Clemens av Alexandria (193–217/220 e.Kr.) var en ännu tidigare författare som i stor utsträckning citerade ur den alexandrinska manuskriptfamiljen.

Tidiga manuskript ur den alexandrinska familjen är p45 i Apostlagärningarna, p46, p66, p75, en del av det sahidiska manuskriptet samt två tidiga manuskript, Sinaiticus och Vaticanus, skrivna på dyrt pergament (hjortskinn). Dessa två kan ha varit de ”officiella kopiorna” som Konstantin beordrade att skrivas strax efter att kristendomen legaliserades, eller så kan de vara utslagna exemplar. Dessa går tillbaka till omkring 325–350 e.Kr. Två tidiga författare som använde denna text är Clemens av Alexandria och, delvis, Origenes. Enligt The Text of the New Testament, s. 216, har ”de flesta forskare övergett Horts optimistiska uppfattning att Codex Vaticanus (B) innehåller den ursprungliga texten nästan oförändrad, bortsett från några skrivfel”.

Senare alexandrinska manuskript är Ephraemi Rescriptus, L, T, Freer-evangelierna (i Lukas 1:1–8:12 och Johannes), X, Z, Delta i Markus, Xi, Psi, 33, 81, 104, 326, 579, 892, 1241 och bohairisk koptiska. Alexandrinus och Ephraemi Rescriptus är alexandrinska i allt utom evangelierna. För Apostlagärningarna i senare alexandrinsk tradition har vi p50 (284–305 e.Kr.).

För Paulusbreven har vi H, I, 1739.

För de övriga bokstäverna har vi p20, p23, 1739.

För Uppenbarelseboken har vi 1006, 1611, 1854, 2053, 2344.

Denna lista är hämtad från The Text of the New Testament, s. 216.

De bysantinska manuskripten är de mest talrika och vissa anser att de är de mest tillförlitliga. I öst ”standardiserades” manuskripten gradvis när de skrevs, och det finns mellan 1 761 och 2 209 separata manuskript av den bysantinska lektionären. Dessa är från omkring år 850 e.Kr. till 1576 e.Kr. Denna uppfattning vinner mark bland forskare, eftersom manuskripten i regel stämmer överens med citat från Johannes Chrysostomos, vilket spårar denna tradition tillbaka till åren 392–407 e.Kr. Jämförelser: När det gäller större förändringar finns det minst 54 ordändringar mellan de alexandrinska och bysantinska manuskriptfamiljerna samt 577 ord som saknas i de alexandrinska men finns i de bysantinska. Detta motsvarar cirka 0,5 % (631 ord). Med andra ord beror 20 % av alla textvariationer på skillnader mellan den alexandrinska och den bysantinska traditionen.

Textus Receptus (TR), även kallad den mottagna texten, anses av vissa vara den mest tillförlitliga. Den utgör den primära grunden för de katolska biblarna och KJV-biblarna. I väst blev de handskrifter som skrevs alltmer standardiserade. Denna latinska standard kallas ”Textus Receptus”. King James-versionen följer Textus Receptus, med undantag för att den lägger till 1 Johannes 5:7–8. Jay P. Green, Sr. använder främst Textus Receptus i sin parallellbibel från grekiska/hebreiska till engelska.

Man kan finna fördelar med var och en av de tre synsätten när det gäller olika bibelställen. Det vore trevligt att hitta ”den enda familjen” som har alla korrekta läsningar, men kanske är sanningen den att alla familjer har några felaktiga läsningar.

En galen uppfattning som vissa människor har idag är att ”Guds inspirerade ord” inte är den betydelse som orden förmedlar, och inte heller det grekiska och hebreiska, utan att det är de engelska orden i King James-versionen. Alla andra versioner betecknas som ”New Age-versioner”. Vissa kallar detta för ”King James Only”-synsättet, och dessa människor kallas ”onlyites”. Man bör dock vara medveten om att inte alla forskare som anser att King James-versionen är den mest exakta engelska översättningen nödvändigtvis hyser denna galna uppfattning.

1 Johannes 5:7–8 lades till i King James-versionen eftersom det fanns med i den tredje upplagan av det grekiska Nya testamentet av Erasmus. Erasmus utelämnade det i sina två första upplagor, trots att den katolska kyrkan ville ha med det, eftersom han vägrade att ta med det om de inte kunde visa honom ett enda grekiskt manuskript som innehöll det. Han tog med det i den tredje upplagan eftersom de visade honom ett grekiskt manuskript. Vad han inte visste var att det manuskriptet hade skrivits först året innan. Han tog med det från och med sin tredje upplaga.

Innan du dock bestämmer dig för att ägna hela ditt liv åt att studera dessa 3-procentiga variationer, kom ihåg 2 Timoteus 2:14 och 1 Timoteus 6:4, där Paulus befaller Timoteus att undvika att tvista om ord.

Varför finns dessa skillnader? En viktig orsak är att de grekiska kopisterna troligen ansåg att det inte var deras främsta syfte att kopiera varje ord exakt. Deras huvudsakliga syfte var att förmedla Guds budskap så korrekt och precist som möjligt. Vissa gjorde det genom att göra en bokstavlig kopia, andra genom att korrigera stavning och grammatik, förbättra formuleringarna och göra innebörden mer precis, och vissa genom att parafrasera.

F: Vilka är några av de äldsta bibeltexterna i den alexandrinska manuskriptfamiljen?

S: De äldsta alexandrinska manuskripten är Vaticanus (325–350 e.Kr.), Sinaiticus (340–350 e.Kr.), p20 (300-talet), p23 Urbana (300-talet), p45 + p46 (= Chester Beatty I och II), p47, p50 (284–305 e.Kr.), p52, p66 (125–175 e.Kr.) (= Bodmer II) samt Ephraemi Rescriptus (400–500 e.Kr.). Det är omtvistat om s. 4, s. 8 och s. 13 ingår i denna familj. s. 75 (tidigt 3:e århundradet) kallas proto-alexandrinsk. P.Antinoopolis 2.54 innehåller Matteus 6:10–12 och s. 104 innehåller Matteus 21:34–37, 43, 45(?). Det finns också ett antal koptiska och etiopiska manuskript som översatts från alexandrinska manuskript. De koptiska manuskripten är i sin tur indelade i bohairiska, sahidiska, fayyumiska, mellanegyptiska och andra. I Metzgers *A Textual Commentary on the New Testament*, s. 15, står det att sahidisk koptiska endast delvis är alexandrinsk text. I *The Origin of the Bible*, s. 302, står det att sahidiska troligen först skrevs omkring år 200 e.Kr. Observera att manuskriptet *Alexandrinus*, som låter som om det borde vara alexandrinskt, i själva verket betraktas som en bysantinsk text när det gäller evangelierna.

Bland de tidiga kyrkoförfattarna citerar Clemens av Alexandria och Origenes (delvis) ur alexandrinska texter.

F: Vilka är de viktigaste bysantinska texterna?

S: Dessa inkluderar manuskriptet Alexandrinus i evangelierna, Freer-evangelierna (Matteus och Lukas8:13-24:53 ) och den bysantinska lektionären. Den gotiska översättningen är bysantinsk. Den främsta och tidigaste källan till bysantinsk text är predikningarna av Johannes Chrysostomos (392–407 e.Kr.), som i stor utsträckning citerade Skriften.

F: Vilka är några av skillnaderna mellan den alexandrinska manuskriptfamiljen och den bysantinska?

S: I Gamla testamentet saknar Vaticanus och Alexandrinus 2 Mosebok 28:23–28. 2 Mosebok finns inte bevarad i Sinaiticus. Dessa verser finns i den complutensiska Septuaginta liksom i den hebreiska masoretiska texten. Döda havsrullarna 4Q22 (=4QPaleoExodusm) innehåller fragment av 28:22–24, 26–28, 30–43. Se The Septuagint Version: Greek and English av Sir Lancelot C.L. Brenton, s. 1131–1132 för mer information.

När det gäller Nya testamentet har de alexandrinska manuskripten minst 33 verser färre än den bysantinska traditionen, vilket motsvarar 577 färre ord. Det finns också minst 54 ordändringar. Om någon var övertygad om att de tidigaste alexandrinska manuskripten var helt korrekta, skulle följande verser inte finnas med i Bibeln: Mt 12:47; 17:21; 18:11; 23:14; Mk 9:44, 46; 11:26; 15:28; 16:9–20; Luk 23:24; Joh 5:4; Joh 7:53–8:11. Manuskripten Bodmer 14, 15 och Vaticanus saknar Luk23:17 , medan Sinaiticus har det.

Det var inte först i modern tid som man började studera variationer i bibelmanuskripten. En ovanlig kristen från Alexandria vid namn Origenes var uppenbarligen den förste som mycket systematiskt granskade olika manuskript och avgjorde vilken läsning som med största sannolikhet var den ursprungliga. Origenes hade tillgång till ett stort antal manuskript som idag är förlorade för oss, och man antar att alla alexandrinska manuskript har påverkats av hans verk. (Dagens kristna debatterar om hans inflytande är något positivt eller negativt.) Här följer ett litet urval av variationer mellan handskrifterna där de alexandrinska handskrifterna i allmänhet säger samma sak och de bysantinska handskrifterna säger något annat.

Mt18:11 (”Ty Människosonen kom för att rädda de förlorade.”) saknas i Sinaiticus, Vaticanus, sahidisk koptiska, bohairisk koptiska, Origenes (225–254 e.Kr.), Eusebius och Hieronymus. Dessa nio ord ingår i den bysantinska lektionären, de syriska och armeniska texterna, Diatessaron (ca 172 e.Kr.) och Chrysostomos (392–407 e.Kr.).

Mark10:34 står det ”efter tre dagar” i Sinaiticus, Vaticanus, Ephraemi Rescriptus, Bezae Cantabrigiensis, sahidisk koptiska och bohairisk koptiska. Det står ”På den tredje dagen” i Alexandrinus, den bysantinska lektionären, gotiska, armeniska, etiopiska, georgiska och hos Origenes (225–254 e.Kr.).

Mark11:26 : ”Men om ni inte förlåter, kommer inte heller er Fader i himlen att förlåta era överträdelser.” saknas i Sinaiticus, Alexandrinus, bohairisk koptiska och sahidisk koptiska. (17 ord)

Mark 16:9–20 Följande källor har inte det längre slutet.

ca 360 e.Kr.    Eusebius Frågor till Marianus I

193–217/220 e.Kr. Clemens av Alexandria

225–254 e.Kr.    Origenes

407 e.Kr.    Hieronymus, brev 120

Minst 6 andra antika manuskript

        Syriska

900–1000 e.Kr. Det framgår av en armenisk handskrift, men där anges att uppgiften tillfogades av Aristion, som Papias nämner

325–350 e.Kr.    Vaticanus: tomt utrymme där. Vaticanus har endast tomma utrymmen mellan några få böcker, såsom Malaki och Matteus.

340–350 e.Kr.    Sinaiticus har också ett tomrum där, men det har ett tomrum mellan nästan alla böcker.

Följande manuskript har det längre slutet

182–188 e.Kr.    Irenaeus, Mot kätterierna 3:11

110–155 e.Kr. (lärjunge till Polykarp, lärjunge till Johannes)

ca 172 e.Kr.    Tatians Diatessaron

200 e.Kr.    Tertullianus: Avhandling om själen

        Minst 38 antika bibeltexter

120–150 e.Kr.    Didache

~700 e.Kr. och framåt    Bysantinsk textfamilj

500-talet    Freer-evangelierna

400–600 e.Kr.     Manuskriptet Codex Bezae

De senare alexandrinska manuskripten har det också.

ca 450 e.Kr.    Alexandrinus

400–500 e.Kr.     Ephraemi Rescriptus-manuskriptet

3:e–4:e århundradet Bohairisk koptiska

3:e–4:e århundradet Sahidisk koptiska

Joh 5:4 (”Ty då och då steg en ängel ner i dammen och rörde om vattnet. Så snart det rördes om blev den som först steg ner i dammen botad från sin sjukdom.”) saknas i p66 (150–200 e.Kr.), p75, Sinaiticus, Vaticanus, sahidisk koptiska, bohairisk koptiska samt originalhandskrifterna av Ephraemi Rescriptus, Alexandrinus och Diatessaron. Kyrkofadern Nonnus (431 e.Kr.) har inte detta. De tidigaste kopiorna med dessa 29 ord är de armeniska och georgiska versionerna (båda från 400-talet), samt senare korrigeringar i Alexandrinus, Ephraemi Rescriptus och Freer-evangelierna. Däremot hänvisar de tidiga kyrkofäderna Tertullianus (198–220 e.Kr.), Ambrosius av Milano (370–390 e.Kr.), Didymus, Johannes Chrysostomos (392–407 e.Kr.) och Cyrillus till detta i sina omskrivna återgivningar.

Joh7:53-8:11 kallas ”perikopen om den äktenskapsbrytande kvinnan”. Sinaiticus, Vaticanus, p56, p75, den sahidiska koptiska texten och den gotiska texten innehåller inte den. Inte heller Diatessaron (ca 172 e.Kr.), Clemens av Rom (96–98 e.Kr.), Tertullianus (192–220 e.Kr.), Origenes (225–254 e.Kr.) och Chrysostomos har den. Övriga viktiga manuskript har den. Aland m.fl. säger: ”Alexandrinus och Ephraemi Rescriptus hade uppenbarligen den, även om deras bevarandestatus gör detta osäkert.” Aland m.fl. bedömer att det är ”praktiskt taget säkert” att denna passage saknas i originalmanuskriptet, i överensstämmelse med den alexandrinska manuskriptfamiljen, som, med undantag för den bohairiska koptiska versionen, inte innehåller den. Om man alltså förlitar sig på den alexandrinska manuskriptfamiljen måste man göra det med vetskapen om att denna familj saknar hela detta avsnitt. Naturligtvis har den bysantinska familjen detta avsnitt, men Johannes Chrysostomos har det inte. (Perikopen om den äktenskapsbrytande kvinnan och slutet på Markusevangeliet är de två största icke-triviala manuskriptvariationerna i Nya testamentet.)

Joh 10:34 ”lagen” finns i Bodmer II 125–175 e.Kr., Bodmer 14, 15 från början av 300-talet, Sinaiticus, Vaticanus, Alexandrinus, den bysantinska lektionären, sahidisk koptiska, bohairisk koptiska, gotiska, armeniska samt Athanasius (326–373 e.Kr.). Det står ”er lag” i Chester Beatty-papyrerna från år 200 e.Kr., Sinaiticus (korrigerad), Cantabrigiensis, Tertullianus (197–220 e.Kr.) och Hilarius av Poitiers (355–367/368 e.Kr.).

Ef 1:1 Orden ”i Efesos” saknas i Chester Beatty II (200 e.Kr.), den ursprungliga Vaticanus, den ursprungliga Sinaiticus samt hos de tidiga kristna författarna Tertullianus (198–220 e.Kr.) och Origenes (225–254 e.Kr.). En korrekturläsare lade senare till orden i Sinaiticus och Vaticanus. Alexandrinus har också dessa ord, liksom det bysantinska lektionariet och Johannes Chrysostomos (392–407 e.Kr.).

1 Kor11:24 : ”bruten för er”, jämfört med ”bruten”, saknas i Chester Beatty II (200 e.Kr.), Vaticanus, Sinaiticus, Ephraemi Rescriptus (originalet), Alexandrinus och Athanasius (326–373 e.Kr.). ”Bruten” förekommer som en senare korrigering i Sinaiticus, Ephraemi Rescriptus (3:e korrektorn), den gotiska, den bysantinska lektionären och Johannes Chrysostomos (392–407 e.Kr.).

Det råder delade meningar om Mk 1:2, där den bysantinska lektionären och den armeniska versionen anger ”I profeterna”, liksom Alexandrinus, den syriska, den bohairiska koptiska, den etiopiska, Irenaeus och andra manuskript. ”I Jesaja” nämns i de flesta andra manuskripten, inklusive Sinaiticus, Vaticanus, sahidisk koptiska, gotiska, Bezae Cantabrigiensis m.fl.

Oavsett vilket saknar både den alexandrinska och den bysantinska manuskriptfamiljen 1 Joh 5:7–8. Det första bevarade grekiska manuskriptet som innehåller detta skrevs inte förrän på 900-talet, även om kättaren Priscillianus (380 e.Kr.) hade hört talas om det.

F: Varför lägger man mindre vikt vid de ”västliga texterna”?

S: ”Västtext” är en benämning på manuskript främst i Europa som inte passar in i den alexandrinska eller bysantinska familjen. Vissa ifrågasätter om det är korrekt att tala om en västerländsk text, eftersom manuskripten inte har särskilt stor ”släktskap” med varandra, förutom att när de alexandrinska och bysantinska texterna skiljer sig åt tenderar de att ta med båda läsningarna. Enligt Bruce Metzgers *A Textual Commentary on the Greek New Testament*, s. 6, är problemen med den västerländska texten mest akuta i Apostlagärningarna, där den västerländska texten är 10 % längre.

Fråga: Vad vet vi om citat ur Nya testamentet hos Clemens av Alexandria?

S: Clemens hade en grundlig behärskning av Skriften, som han använde i stor utsträckning. Hans största verk, *Stromata*, publicerades dock enligt *Ante-Nicene Fathers*, vol. 2, s. 168, troligen först år 194 e.Kr. och fullbordades innan Clemens lämnade Alexandria år 202 e.Kr. Det sista datumet som nämns i verket är år 192 e.Kr. På sidan 169 står det: ”Klemens citat ur Skriften hämtas från Septuaginta-versionen, ofta felaktigt ur minnet, ibland från en annan text än den vi har tillgång till, ofta med språkliga anpassningar; och det är inte sällsynt att olika texter blandas samman.” Vid utvärderingen av variantformer i Nya testamentets manuskript bör därför Klemens citat tillmätas mindre vikt än andra manuskript.

F: Vilka korrigeringar finns i manuskriptet p46?

S: Det kopierades troligen inte av en professionell skrivare, och en eller två personer kom senare och korrigerade det. Här är några exempel från 1 Korintierbrevet 13–16 på enkla bokstavsfel, som inte räknas med i de tidigare listorna.

1 Kor 13:5 mu lades till efter ”till”.

1 Kor13:12 : ”prosopon” ändrat till ”prosupon” genom att lägga till ett ”u” (omega) ovanför linjen.

1 Kor 14:9 auloumenon ändrades till laloumenon genom att au ströks över och la lades till ovanför linjen.

1 Kor 14:9 ”genu” har lagts till efter ”tuchoi”.

1 Kor14:20 : tai ändrades till tais genom att s lades till ovanför linjen.

1 Kor 15:2 punkter sattes ovanför katecheiv, vilket innebär att korrekturläsaren ansåg att detta borde strykas.

1 Kor15:17 : estai ändrades till easte

1 Kor15:24 : korrekturläsaren satte ett streck över ”i” när han istället borde ha satt ett streck över ”a”

1 Kor 15:34 amartanute till amartanete

1 Kor 16:1 ei till eis

1 Kor 16:7 pardu till parodu

När jag jämförde manuskripten för att hitta betydande varianter använde jag den ursprungliga läsningen (i stället för senare korrigeringar) i alla manuskripten.

F: Vad vet vi om Vatikanus-manuskriptet?

S: Vaticanus (325–350 e.Kr.) är det äldsta bevarade manuskriptet i den alexandrinska manuskriptfamiljen. Det förkortas ofta som ”B” eller kallas uncial 03. Det dateras till 325–350 e.Kr. enligt Wycliffe Bible Dictionary, s. 253, och till ca 325–350 e.Kr. enligt A General Introduction to the Bible, s. 393.

Vad som har bevarats: Vaticanus har endast bevarat verserna 46:29–50:26 i Första Moseboken samt resten av Gamla testamentet med undantag för 2 Kungaboken 2:5–7 och 1–13 samt Psaltaren 105:27–137:6. Den saknade delen i Psaltaren lades till på 1400-talet. Liksom i Sinaiticus följer Hebreerbrevet efter 2 Tessalonikerbrevet.

Vissa apokryfiska böcker finns i Vaticanus, precis som i de flesta grekiska biblar. Vaticanus innehåller inte 1–4 Makkabéerböckerna eller Manasses bön.

Nya testamentet är bevarat i sin helhet fram till Hebreerbrevet 9:15. Därefter har vissa blad gått förlorade. Det saknas 1 och 2 Timoteusbrevet, Titusbrevet, Filemonbrevet och Uppenbarelseboken. Aland hänvisar till Vaticanus i Jakobsbrevet, och i New International Greek Testament Commentary om Jakobsbrevet, s. 60, står det att Vaticanus innehåller hela Jakobsbrevet.

Fysiskt utseende: Den skrevs med brunt bläck på dyrt pergament, där varje blad mäter 27–28 centimeter i kvadrat. Det fanns tre spalter per sida och 40–44 rader per spalt. Idag förvaras den i Vatikanstaten mitt i Rom.

Ordningen på böckerna i Gamla testamentet: Första Moseboken, Andra Moseboken, Tredje Moseboken, Fjärde Moseboken, Femte Moseboken, Josua, Domarboken, Rut, 1–2 Samuelsboken, 1–2 Kungaboken, 1–2 Krönikeboken, 1 Esra, 2 Esra (= Esra–Nehemja)

Psaltaren (med Psalm 151), Ordspråksboken, Predikaren, Höga visan, Job, Salomos visdom, Siraks bok (=Sirach, =Siraks visdom), Esters bok, Judits bok, Tobits bok, Hosea, Amos, Mika, Joel, Obadja, Jona, Nahum, Habackuk, Zefania, Haggai, Sakarja, Malaki, Jesaja, Jeremia, Baruk, Klagovisorna, Jeremias brev, Hesekiel, Daniel (med Azarias bön och de tre unga männens sång, Susanna samt Bel och draken). Se *The Journey from Texts to Translations*, s. 50, för mer information.

Ordningen på böckerna i Nya testamentet: Matteus, Markus, Lukas, Johannes, Apostlagärningarna, Jakob, 1 Petrus, 2 Petrus, 1 Johannes, 2 Johannes, 3 Johannes, Judas, Romarbrevet, 1 Korintierbrevet, 2 Korintierbrevet, Galaterbrevet, Efesierbrevet, Filipperbrevet, Kolosserbrevet, 1 Tessalonikerbrevet, 2 Tessalonikerbrevet, Hebreerbrevet, (följande saknas men är den antagna ordningen) 1 Timoteusbrevet, 2 Timoteusbrevet, Titusbrevet, Filemonbrevet, Uppenbarelseboken. Se *The Journey from Texts to Translations*, s. 60 för mer information.

Skrivare och korrekturläsare: En skrivare skrev Gamla testamentet, och en annan skrev Nya testamentet. Det fanns två korrekturläsare. En person korrigerade manuskriptet omkring år 350 e.Kr., strax efter att det hade skrivits. Den andra korrekturläsaren levde på 900- eller 1000-talet. En humoristisk anmärkning är att en korrekturläsare gjorde en ändring i Hebreerbrevet 1:3. En senare korrekturläsare ändrade tillbaka den och skrev i marginalen: ”Dåre och skurk, kan du inte låta den gamla lydelsen vara ifred och låta bli att ändra den!” Det visade sig att originalet inte var korrekt.

Särdrag hos Vaticanus: Den följer i allmänhet de andra manuskripten i den alexandrinska familjen. Den saknar Johannes7:53-8:11 , Lukas 22:43–44 och Lukas 23:34. Liksom Sinaiticus har den ett tomt utrymme för det längre slutet på Markus. Vaticanus innehåller hela Romarbrevet (förutom16:24 ) i samma ordning som dagens biblar. Inget forntida manuskript utelämnade 1 Petrus 5:3 (9 ord) förutom Vaticanus.

Joh16:28 : ”från/av Fadern” finns i Vaticanus. Många andra manuskript har ”kom fram från Fadern”, däribland p5 (200–250 e.Kr.), p22, Sinaiticus, Alexandrinus, Ephraemi Rescriptus, det bysantinska lektionariet och Diatessaron (ca 172 e.Kr.).

Som en sidokommentar finns det ett manuskript av evangelierna som kallas Codex Vaticanus 354 (S). Det är dock ett helt annat manuskript, daterat till år 949 e.Kr., som bara råkar ha namnet Vaticanus i sig också.

Fråga: Vad vet vi om Sinaiticus-manuskriptet?

A: Sinaiticus (340–350 e.Kr.) är det näst äldsta bevarade exemplaret i den alexandrinska manuskriptfamiljen. Det förkortas ofta till ”Aleph” eller kallas uncial 01. Det är daterat till 340 e.Kr. enligt Wycliffe Bible Dictionary, s. 253, och omkring 340 e.Kr. enligt A General Introduction to the Bible, s. 393. Det finns tillgängligt online på www.codexsinaiticus.org/en/.

Vad som har bevarats: Den har bevarat hälften av Septuagintas Gamla testamentet. Närmare bestämt innehåller den 1 Mosebok 23:19–24:46 (med luckor); 4 Mosebok 5:26–7:20 (med luckor), 1 Krönikeboken 9:27–19:17, Esra–Nehemja som en enda bok från Esra 9:6 och framåt, Ester, Jesaja, Jeremia och Klagovisorna till 2:22, Joel till och med Malaki, Psalmerna, Ordspråksboken, Predikaren, Höga visan och Job.

Apokryferna finns i Sinaiticus: närmare bestämt Tobit, Judit, 1 och 4 Makkabéerboken, Vishetens bok och Siraks bok.

Nya testamentet är i sin helhet bevarat, förutom att skrivarna inte inkluderade Johannes7:53-8:11 , och det finns ett tomt utrymme i stället för Markus 16:9–20. Sinaiticus innehåller hela Romarbrevet (minus16:24 ) i samma ordning som dagens biblar. Ordningen på böckerna i Nya testamentet är de fyra evangelierna, Paulusbreven, Hebreerbrevet, Apostlagärningarna, de katolska breven, Uppenbarelseboken, Barnabasbrevet och Hermas herde, enligt Metzgers Manuscripts of the Greek Bible, s. 76.

Två andra böcker finns i Sinaiticus: Barnabasbrevet och en del av Hermas herde.

Fysiskt utseende: Den hade ursprungligen minst 730 blad. Idag har vi 390 blad plus fragment av ytterligare 3 blad. (Ett blad består av två sidor.) Det finns fyra spalter per sida och 48 rader per spalt. Den är skriven på dyrt pergament. Det fanns inga mellanslag mellan orden och nästan ingen skiljetecken. Citat från Gamla testamentet anges som citat. Idag finns den i London, Storbritannien.

Ordningen på böckerna i Gamla testamentet: Första Moseboken, (Andra Moseboken och Tredje Moseboken saknas), Fjärde Moseboken, (Femte Moseboken till och med Andra Kungaboken saknas), Första och Andra Krönikeboken, 1 Esra, 2 Esra (= Esra–Nehemja), Ester, Tobit, Judit, 1 och 4 Makkabéerboken, Jesaja, Jeremia, Klagovisorna (Hesekiel, Daniel, Hosea, Amos och Mika har gått förlorade), Joel, Obadja, Jona, Nahum, Habackuk, Sefanja, Haggai, Sakarja, Malaki, Psalmerna (inklusive 151), Ordspråksboken, Predikaren, Höga visan, Salomos visdom, Ecclesiasticus (=Sirach, =Sirachs visdom), Job.

Ordningen på böckerna i Nya testamentet: Matteus, Markus, Lukas, Johannes, Romarbrevet, 1 Korintierbrevet, 2 Korintierbrevet, Galaterbrevet, Efesierbrevet, Filipperbrevet, Kolosserbrevet, 1 Tessalonikerbrevet, 2 Tessalonikerbrevet, Hebreerbrevet, 1 Timoteusbrevet, 2 Timoteusbrevet, Titusbrevet, Filemonbrevet, Apostlagärningarna, Jakobsbrevet, 1 Petrusbrevet, 2 Petrusbrevet, 1 Johannesbrevet, 2 Johannesbrevet, 3 Johannesbrevet, Judasbrevet, Uppenbarelseboken, Barnabasbrevet, Hermas herde.

Skrivare och korrekturläsare: Tre skrivare kopierade Sinaiticus. Skrivare A, som kopierade de flesta av Gamla testamentets historiska och poetiska böcker, nästan hela Nya testamentet och Barnabasbrevet, stavade bättre än B, men inte alls lika bra som D. B kopierade profetböckerna och Hermas herde och stavade dåligt. D hade en nästan perfekt stavning. Han avskrev Tobit och Judit, den första halvan av 4 Makkabéerboken och de första två tredjedelarna av Psaltaren. Han avskrev uppenbarligen sex sidor av Nya testamentet.

Särdrag hos Sinaiticus: Enligt Herman Hoskier finns det följande antal ställen med skillnader mellan Sinaiticus och Textus Receptus i evangelierna: Matteus 656+, Markus 567+, Lukas 791+, Johannes 1022+, vilket ger totalt 3036+ ställen med skillnader i evangelierna.

Sinaiticus är ovanlig vad gäller avslutningarna på evangelierna. Liksom Vaticanus har Sinaiticus ett tomt utrymme för det längre slutet på Markusevangeliet. De kände alltså till ett längre slut, men valde att inte kopiera det.

Dessutom har ultravioletta lampor visat att skrivaren avslutade Johannesevangeliet vid 21:24, satte in två dekorativa linjer (så kallade coronis) och skrev att det är fullbordat. Därefter tvättades pergamentet för att ta bort linjerna och den sista meningen, och samma skrivare skrev vers 25, lade till coronis och skrev att det var färdigt. Detta framgår av boken *The Text of the New Testament*, s. 45–46, skriven av Bruce Metzger 1968. Vi betraktar därför Sinaiticus-versionen av Johannesevangeliet som avslutad vid21:25 eftersom samma skrivare skrev den.

Enligt D.A. Waite påverkades 8 972 ord i evangelierna jämfört med Textus Receptus. 3 455 ord utelämnades, 839 lades till, 1 114 ersattes, 2 299 byttes plats och 1 265 modifierades. Den har fler förändringar än Vaticanus. Waite kan naturligtvis inte bevisa att några ord har lagts till eller utelämnats, utan endast att de fanns med eller saknades.

Luk11:23 : ”scatters me” finns i originalet Sinaiticus, i den bohairiska koptiska texten och i Ephraemi Rescriptus. Alla andra viktiga manuskript har ”scatters”.

Joh1:34 ”den utvalde” finns i p5 (198–220 e.Kr.), det ursprungliga Sinaiticus, sahidisk koptiska och några andra manuskript. ”Son” finns i det korrigerade Sinaiticus, Alexandrinus, Vaticanus, Cantabrigiensis, den bysantinska lektionären, bohairisk koptiska, armeniska, Origenes (225–254 e.Kr.) och Johannes Chrysostomos (392–407 e.Kr.).

F: Vad vet vi om manuskriptet Alexandrinus?

S: Alexandrinus (ca 450 e.Kr.) är något senare än Vaticanus och Sinaiticus. Det förkortas ofta ”A” eller kallas Uncial 02. Det är från ca 425 e.Kr. enligt Wycliffe Bible Dictionary, s. 253, och från ca 450 e.Kr. enligt A General Introduction to the Bible, s. 393.

Vad har bevarats: Hela Första Moseboken har bevarats med undantag för 1 Mos 14:14–17; 15:1–5, 16–19; 16:6–9, som är skadade. De tolv mindre profeterna följer direkt efter Jesaja. Den innehåller resten av Gamla testamentet med undantag för 1 Samuelsboken 12:17–14:9 och Psaltaren 49:20–79:11.

I Nya testamentet har Alexandrinus bevarat Matteus 25:7 till slutet, Markus, Lukas, Johannes (förutom6:50-8:52 ), Romarbrevet (minus16:24 ), 1 Korintierbrevet, 2 Korintierbrevet (förutom4:13 –12:6), resten av Nya testamentet, 1 Klemensbrevet och 2 Klemensbrevet fram till 12:4. Salomos psalmer finns med i innehållsförteckningen men är förlorade.

Alexandrinus innehåller hela Romarbrevet (förutom16:24 ) i följande ordning: 1:1–14:23;16:25 –27; 15:1–16:23;16:25 –27 (The Wycliffe Exegetical Commentary: Romans 1–8, s. 6). Den innehåller16:25 –27 två gånger. Den innehåller hela Jakobsbrevet.

Apokryferna finns i Alexandrinus: tillägg till Daniel, Tobit, Judit, 1 Esra, 1–4 Makkabéerböckerna, Sirak.

Andra böcker som skrevs i slutet av manuskriptet var Salomos psalmer samt 1 och 2 Klemensbrevet, där vissa delar av 2 Klemensbrevet saknas.

Utseende: Bladen mäter 32,1 cm x 26,4 cm. Det är skrivet på dyrt pergament med brunt bläck. Det finns två spalter per sida och 46–52 rader per spalt. Det finns inga mellanslag mellan orden, och citat från Gamla testamentet är markerade. Det är skrivet med stora, fyrkantiga uncialbokstäver utan skiljetecken. Det befinner sig för närvarande i London, Storbritannien.

Ordningen på böckerna i Gamla testamentet: Första Moseboken, Andra Moseboken, Tredje Moseboken, Fjärde Moseboken, Femte Moseboken, Josua, Domarboken, Rut, 1–2 Samuelsboken, 1–2 Kungaboken, 1–2 Krönikeboken, Hosea, Amos, Mika, Joel, Obadja, Jona, Nahum, Habackuk, Sefanja, Haggai, Sakarja, Malaki, Jesaja, Jeremia, Baruk, Klagovisorna, Jeremiasbrevet, Hesekiel, Daniel (med Azarias bön och de tre unga männens sång, Susanna samt Bel och draken)

Ordning på Nya testamentets böcker: Matteus (vissa delar saknas), Markus, Lukas, Johannes (vissa delar saknas), Apostlagärningarna, Jakob, 1 Petrus, 2 Petrus, 1 Johannes, 2 Johannes, 3 Johannes, Judas, Romarbrevet, 1 Korintierbrevet, 2 Korintierbrevet (vissa delar saknas), Galaterbrevet, Efesierbrevet, Filipperbrevet, Kolosserbrevet, 1 Tessalonikerbrevet, 2 Tessalonikerbrevet, Hebreerbrevet, 1 Timoteusbrevet, 2 Timoteusbrevet, Titusbrevet, Filemonbrevet, Uppenbarelseboken, 1 Klemensbrevet (delar saknas), 2 Klemensbrevet (delar saknas), Salomos psalmer (endast innehållsförteckning). Se The Journey from Texts to Translations, s. 60, för mer information.

Skrivare och korrekturläsare: Två till fem skrivare har författat detta manuskript, och det finns ett stort antal korrigeringar, både av den skrivare som ursprungligen skrev texten och av andra. Den korrigerade versionen liknar i hög grad Textus Receptus.

Särdrag hos Alexandrinus: Vissa skulle säga att det framstår som ett alexandrinskt manuskript med bysantinskt inflytande. Andra skulle säga att det representerar en tredje familj, den västerländska familjen, som är en kombination av de alexandrinska och bysantinska texterna. Det innehåller inte Lukas 22:43f, och Johannes7:53-8:11 saknas.

I 2 Tim2:22 har Alexandrinus ”älskande” medan andra manuskript har ”kallande”.

Filemon 12: I Alexandrinus och den korrigerade Sinaiticus står det nästan som enda undantag ”som jag skickade tillbaka till er”, medan andra manuskript har ”som jag skickade tillbaka till dig” eller liknande.

Filemon 25: I Alexandrinus saknas ”amen” i slutet. Sinaiticus, den bysantinska lektionären och p87 från omkring år 125 e.Kr. har ”amen” i slutet.

F: Vad vet vi om manuskriptet Ephraemi Rescriptus [C]?

S: Ephraemi Rescriptus (400–500 e.Kr. eller 400–450 e.Kr. eller ca 345 e.Kr.) betraktas varken som ett tidigt eller ett sent manuskript. Det förkortas ofta till ”C” eller kallas uncial 04.

Det skrevs under 400-talet (400–500 e.Kr.) enligt Aland m.fl., eller 400–450 e.Kr. enligt olika webbplatser. Det skrevs ca 345 e.Kr. enligt Wycliffe Bible Dictionary, s. 253, och A General Introduction to the Bible, s. 393.

Vad som bevarats: Den har bevarat Jakob 1:1–4:2 samt evangelierna, Apostlagärningarna, breven och Uppenbarelseboken. Ephraemi Rescriptus innehåller hela Romarbrevet (förutom16:24 ) i samma ordning som dagens biblar. Den innehöll troligen hela Nya testamentet, och åtminstone delar av varje bok i Nya testamentet har bevarats, med undantag för 2 Tessalonikerbrevet och 2 Johannesbrevet. Mycket av Gamla testamentet har gått förlorat. Endast hela eller delar av Job, Ordspråksboken, Predikaren och Höga visan har bevarats.

När det gäller de apokryfiska böckerna har åtminstone delar av Siraks bok och Salomos visdom bevarats.

Särdrag hos Ephraemi Rescriptus: I Uppenbarelseboken står det 616 istället för 666. I Wycliffe Bible Dictionary, s. 253, står det att manuskriptet är ”en sammansättning av alla huvudtyper, men att det ofta överensstämmer med den bysantinska.” I A General Introduction to the Bible, s. 394, står det också att det är en sammansättning av olika typer men att det ofta överensstämmer med den bysantinska familjen. ”Neron Caesar” skulle endast ge 666 om man bytte ut C mot ett Q. ”Nero Caesar” ger dock 616. Irenaeus nämner bytet från 666 till 616 som en vilseledande kätteri i Irenaeus *Mot kätterierna*, bok 5, kap. 30.3, s. 559.

F: Vad vet vi om manuskriptet Bezae Cantabrigiensis (D)?

S: Till skillnad från Vaticanus, Sinaiticus, Alexandrinus, den latinska Vulgata och dagens biblar har Bezae Cantabrigiensis evangelierna i en annan ordning.

Ordningen på Nya testamentets böcker: Bezae har endast bevarat följande i ordning: Matteus, Johannes, Lukas, Markus, Apostlagärningarna och 3 Johannes.

F: Vad vet vi om Freer-evangelierna (W)?

S: Freer-evangelierna kallas även Codex Washingtonianus. De härstammar från 300-talet eller början av 400-talet (300–450 e.Kr.) eller från 300- till 400-talet (Aland m.fl.).

Vad som bevarats: Gamla testamentet har gått förlorat med undantag för delar av Femte Moseboken, Josua och Psalmerna. I Nya testamentet har de fyra evangelierna, 1 och 2 Korintierbrevet, Galaterbrevet, Efesierbrevet, Filipperbrevet, Kolosserbrevet, 1 och 2 Tessalonikerbrevet, 1 och 2 Timoteusbrevet, Titusbrevet, Filemonbrevet och Hebreerbrevet bevarats. (Romarbrevet är det enda av Paulus brev som inte finns bevarat här.)

Ordningen på böckerna i Nya testamentet: Evangelierna i ordning är Matteus, Johannes, Lukas och Markus. Markus har det längre slutet.

Särdrag hos Freers evangelier: Efter Markus16:14 står det: ”Och de ursäktade sig och sade: ’Denna tid av laglöshet och otro står under Satan, som inte tillåter att Guds sanning och kraft segrar över andarnas orena ting. ’ ’Därför, uppenbara nu din rättfärdighet’ – så talade de om Kristus. Och Kristus svarade dem: ’Tiden för Satans makt har fullbordats, men andra fruktansvärda saker närmar sig. Och för dem som har syndat överlämnades jag till döden, så att de må återvända till den oförgängliga härligheten av rättfärdighet som finns i himlen.’” (A General Introduction to the Bible, s. 400)

F: Vilka är kännetecknen för de tre koptiska översättningsfamiljerna av Nya testamentet?

S: De tre huvudsakliga koptiska översättningsfamiljerna är den sahidiska, den bohairiska och den fayyumiska, och de översattes nästan säkert från manuskript i den alexandrinska familjen. Det finns inga särskilda översättningar listade i Aland. De olika koptiska översättningsfamiljerna överensstämmer inte alltid med varandra. Till exempel,

Mt12:47 Inkluderar vers 47: ”Någon sade till honom: ’Se, din mor och dina bröder står där ute och vill tala med dig.’”
(Sinaiticus, Ephraemi Rescriptus, bohairisk koptiska) jämfört med att vers 47 saknas (korrigerad Sinaiticus, Vaticanus, sahidisk koptiska) (17 ord)

En fjärde, mindre familj är den akhmimiska. Den innehåller delar av Mt 9; Lk 12–13, 17–18, Gal 5–6; Jak 5. En liknande familj, kallad sub-akhmimisk, innehåller delar av Joh 2:12–20:20.

F: Vad vet vi om de gamla syriska manuskripten?

S: Det finns två gamla versioner: den sinaitiska syriska (400-talet) och den curetoniska syriska (500-talet).

Det sinaitiska syriska (SyrS) manuskriptet upptäcktes år 1897. Det är svårt att tyda, eftersom det överskrevs under 700-talet. 142 av 166 blad har bevarats. De bevarade bladen innehåller Mt 1:1–6:10, 7:3–12:4, 12:6–25, 12:29–16:15, 18:11–20:24, 21:20–25:15, 25:17–20, 25:25–26, 25:32–28:7, Mk 1:12–44, 2:21–4:17, 5:1–26, 6:5–16:8 (utan avslutning), Lk 1:36–5:28, 6:12–24:52, Joh 1:25–47, 2:16–4:37, 5:6–25, 5:46–18:31, 19:40–slutet. Den betraktas som en ”västerländsk text” med färre särdrag än D.

Den curetoniska syriska texten (SyrC) upptäcktes 1842. Den innehåller Matt 1:1–8:22; 10:32–23:25; Mark 16:17–20; Luk 2:48–3:16; 7:33–15:21; 17:24–24:44; Joh 1:1–42; 3:6–7:37; 14:10–29 (skadad). Den har vissa likheter med den sinaitiska syriska texten.

F: Vad vet vi om den syriska Peshitta-översättningen av Bibeln?

S: Peshitta betyder ”enkel” och Gamla testamentet översattes före slutet av 200-talet e.Kr. Peshitta innehåller inte 2 Petrus, 2–3 Johannes, Judas eller Uppenbarelseboken. Nya testamentet översattes under de sista decennierna av 300-talet (375–400 e.Kr.) enligt Eerdmans’ Bible Dictionary, s. 817. Aland m.fl. anger årtalen 400–450 e.Kr., men i Eerdmans’ Bible Dictionary, s. 978, står det: ”Peshitta, som en gång ansågs vara ett verk av biskop Rabbula av Edessa från början av 400-talet, verkar nu ha färdigställts i slutet av 300-talet på grundval av tidigare syriska versioner.” Den mer moderna dateringen är alltså 375–400 e.Kr.

Fråga: Vad vet vi om den armeniska översättningen av Bibeln?

S: Kristendomen kom tillArmenia under ledning av en tidigare förföljare, kung TiridatesIII (ca 287–314 e.Kr.). Han omvände sig genom Gregorius Upplysaren i slutet av 300-talet. Thaddaeus och Bartholomew kan ha rest tillArmenia redan före dess. Dionysius, biskop avAlexandria (död ca 264 e.Kr.), skrev till folket iArmenia . Enligt biskop Koriun (död ca 450 e.Kr.) var Mesrop Mashtotz (ca 361–439 e.Kr.) en före detta soldat och kristen missionär som skapade det armeniska alfabetet år 406 e.Kr. och översatte Bibeln till armeniska. Det finns över 1 244 armeniska manuskript av Nya testamentet.

Andra böcker: Förutom de bibliska böckerna innehåller vissa armeniska manuskript ”Josefs och Asenats historia”, ”4 Esra” samt ”De tolv patriarkernas testamenten”. I Nya testamentet finns ”Korintierbrevet till Paulus” och ”Paulus tredje brev till korintierna”.

Böckernas ordning: Efter Apostlagärningarna följer Hebreerbrevet, Jakobsbrevet, 1 och 2 Petrusbrevet, 1, 2 och 3 Johannesbrevet samt Judasbrevet. Uppenbarelseboken infördes inte förrän omkring år 1000 e.Kr.

Särdrag:

Mt 1:7–8 stavningen av ”Asa” (bysantinsk lektionär, syriska) jämfört med ”Asaf” (p1, [troligen] Sinaiticus, Vaticanus, Ephraemi Rescriptus, sahidisk koptiska, bohairisk koptiska, mellanegyptisk koptiska, armeniska, etiopiska, georgiska) (skillnad på 1 bokstav)

I Matteus 26:28

finns ordet ”ny” i Alexandrinus (ca 450 e.Kr.), Ephraemi Rescriptus (500-talet), Bezae Cantabrigiensis, Freer-evangelierna, sahidisk koptiska (300–400-talet), bohairisk koptiska (300–400-talet), den bysantinska lektionären, f1-familjen, f13-familjen (1000-talet), armeniska, etiopiska m.fl.

”Ny” saknas i p37 (mitten av 300-talet), Sinaiticus (340–350 e.Kr.), Vaticanus (325–350 e.Kr.) m.fl.

I Markus 14:24

”Ny” förekommer i Alexandrinus, sahidisk koptiska, Diatessaron, det bysantinska lektionariet, f1-familjen, f13-familjen, armeniska, etiopiska m.fl.

”Ny” saknas i Sinaiticus, Vaticanus, Ephraemi Rescriptus, Bezae Cantabrigiensis, Freer-evangelierna, bohairisk koptiska m.fl.

Mk7:25 ”Hade en oren ande” jämfört med ”pressades/klämdes av en oren ande” (endast armeniska)

Joh 5:7 ”medan jag kommer” jämfört med ”medan jag släpar mig fram” (endast armeniska, räknas därför inte med i sammanräkningen).

Uppenbarelseboken21:12 ”och namnen” (Alexandrinus) jämfört med ”och namn” (bysantinsk lektionär) jämfört med ”och” (Sinaiticus, armeniska) (2 ord)

Uppenbarelseboken22:14 : ”de som tvättar sina kläder” (Sinaiticus, Alexandrinus, Vulgata, sahidisk koptiska, etiopiska) jämfört med ”de som gör hans bud” (bysantinsk lektionär, italisk, filoxenisk syriska, bohairisk koptiska, Tertullianus, Cyprianus, armeniska)

F: Vad vet vi om den georgiska översättningen av Bibeln?

S: Bibeln översattes till georgiska på 400-talet e.Kr. Kristendomen infördes i Georgien av en slavkvinna vid namn Nino, som togs till fånga av Bakur, kungen av Georgien, under kejsar Konstantins tid. Enligt armenisk tradition härstammar den georgiska översättningen från Mesrop, en kristen från Armenien. Andra tror att den istället kan ha översatts från syriska. Man tror dock också att den jämfördes med bysantinska texter.

Georgiska är det viktigaste kartveliska språket och är inte besläktat med armeniska eller några större språk. Den äldsta georgiska utgåvan av de fyra evangelierna (Geo1) kallas Adysh-manuskriptet (897 e.Kr.). Det finns även geoA och geoB, som utgör grunden för geo2.

Några särdrag:

Mt1:25 ”en son” (Sinaiticus, Vaticanus, syriska, mellanegyptisk koptiska, georgiska) jämfört med ”en förstfödd son” jämfört med ”den enfödde sonen” (Ephraemi Rescriptus, Freer-evangelierna, bysantinsk lektionär, armeniska, etiopiska, Diatessaron) (4 ord). Observera att detta skiljer sig från den armeniska versionen.

F: Vilken är den äldsta arabiska översättningen av Bibeln?

S: Den arabiska kodexen 151 från berget Sinai översattes år 867 e.Kr. Den innehåller kommentarer av översättaren och anteckningar till lektionariet. Den hittades i Sankta Katarinas kloster på berget Sinai på 1800-talet. Kodex 151 använder ordet ”Allah” för Gud. För mer information, se http://www.arabicbible.com/bible/codex_151.htm.

F: Vad vet vi om de övriga papyrusmanuskripten?

S: Det finns 88 stycken, betecknade p1 till p88.

p20 + p27 (300-talet) p20 innehåller Jakob 2:19–3:2; 3:4–9 och andra böcker. Handstilen liknar i hög grad den i p27, vilket kan tyda på att samma skrivare har skrivit båda.

p23 Urbana (3:e århundradet) Jakob 1:10–12, 15–18 och andra icke-paulinska brev

p45 + p46 + p47 är troligen skrivna av samma skrivare. Tillsammans kallas de Chester Beatty-papyri I, II respektiveIII . Se frågan om Chester Beatty-papyri nedan för mer information om dessa papyri.

s. 54 (500-600-talet) Jakob 2:16–18, 21–26; 3:2–4 och andra böcker

p52 är det äldsta manuskriptet, kallat John Rylands-papyrusen, och dateras till 117–138 e.Kr. Det hittades i Egypten. Detta visar att Johannesevangeliet inte bara var skrivet vid den tiden, utan också hade spridits till Egypten vid den tiden. Det är skrivet på båda sidor och innehåller Johannes 18:31–33 och 37–38.

p66 skrevs troligen omkring 125–175 e.Kr. (tidigare ansågs det vara 150–200 e.Kr.). Det kallas Bodmer II-papyrusen. Se frågan om p66 för mer information.

Se Wycliffe Bible Dictionary, s. 248–257, och A General Introduction to the Bible, s. 387–391, för en mer ingående diskussion om de tidigaste manuskripten från Gamla testamentet och Nya testamentet.

F: Vad vet vi om Papyrus Oxyrhynchus 2 (s. 1)?

S: Detta manuskript är daterat till mitten av 200-talet och härstammar från Oxyrhynchus i Egypten. Det innehåller Matteus 1:1–9, 12, 14–20 samt möjligen2:14 . Det är mycket fragmentariskt. Sidnumreringen består av grekiska bokstäver. Det finns många likheter mellan detta manuskript och s. 69, liksom med Vaticanus.

F: Vad vet vi om Papyrus Oxyrhynchus 657 +PSI 1292 (s. 13)?

S: Detta manuskript är daterat till 225–250 e.Kr. och kommer från Oxyrhynchus i Egypten. Det innehåller Hebreerbrevet 2:14–5:5; 10:8–22;10:29-11:13 ;11:28-12:17 . Det har sidnummer med grekiska bokstäver. Det hittades tillsammans med ett manuskript från 200-talet, Papyrus Oxyrhynchus 656, en kopia av Första Moseboken. Denna papyrus har sidnummer som visar att det fanns tidigare sidor, som troligen innehöll tidigare delar av Nya testamentet. Det finns många likheter mellan p13 och p46.

F: Vad vet vi om Papyrus Oxyrhynchus 1229 (p23)?

S: Detta manuskript är daterat till omkring år 200 e.Kr. och kommer från Oxyrhynchus i Egypten. Det innehåller Jakob 1:10–12, 15–18. Det har sidnummer med grekiska bokstäver. Skrivaren föredrog uppenbarligen att kopiera exakt (inklusive grammatiska fel) snarare än att rätta till de grammatiska felen.

F: Vad vet vi om Papyrus Oxyrhynchus 1598 (s. 30)?

S: Den dateras till början av 200-talet e.Kr. Endast tre sidor har bevarats, med texten från 1 Tessalonikerbrevet 4:12–13, 16–17; 5:3, 8–10, 12–18, 25–28; 2 Tessalonikerbrevet 1:1–2; 2:1, 9–11. Två av sidorna har sidnummer med grekiska bokstäver. Eftersom sidnumren är 207 och 208 innehöll den uppenbarligen mycket mer ursprungligen.

Fråga: Vad vet vi om Papyrus Michigan Inventory 1571 (s. 38)?

S: Den dateras till slutet av 200-talet eller början av 300-talet, och endast en sida har bevarats, vilken innehåller Apostlagärningarna18:27 –19:6, 12–16. Den har ett sidnummer (59) med grekiska bokstäver (”nu” och ”theta”). Philip Comfort drar därför slutsatsen att den ursprungligen endast innehöll Apostlagärningarna.

F: Vad vet vi om Papyrus Oxyrhynchus 1780 (s. 39)?

S: Detta fragmentariska manuskript innehåller Johannes 8:14–22 och är skrivet under första hälften av 300-talet. Det har sidnummer på de jämna sidorna (74), vilket enligt Philip Comfort tyder på att det ursprungligen endast innehöll Johannesevangeliet. Det upptäcktes i Oxyrhynchus i Egypten och stämmer till 100 % överens med Vaticanus, vilket gör det till en del av den alexandrinska manuskriptfamiljen.

F: Vad vet vi om Chester Beatty-papyrierna I, II ochIII (s. 45 + s. 46 + s. 47)?

S: Det finns faktiskt tre Chester Beatty-manuskript: p45 som innehåller evangelierna och Apostlagärningarna (300-talet), p46 som innehåller Paulusbreven (cirka 200 e.Kr.) och p47 som innehåller Uppenbarelseboken (slutet av 300-talet). De kan alla vara från samma tid. Åtminstone p45 och p46 har sidnummer med grekiska bokstäver.

Vad som har bevarats: På de bevarade sidorna finns de flesta av Paulus brev (men inte 1 och 2 Timoteusbrevet eller Titusbrevet) samt andra böcker i Nya testamentet. De första sju sidorna har gått förlorade, och den första bevarade sidan inleds med Romarbrevet 5:17. Därefter följer böckerna i följande ordning: Hebreerbrevet, 1 och 2 Korintierbrevet, Efesierbrevet, Galaterbrevet, Filipperbrevet, Kolosserbrevet och 1 Tessalonikerbrevet.

Utseende: Böckerna var uppenbarligen ordnade efter längd. Papyrus p46 bestod ursprungligen av 104 blad, varav 56 finns bevarade idag på ett museum i Dublin, Irland, och 30 blad finns i Ann Arbor. Vi vet vilka sidor som saknas eftersom sidorna hade sidnummer.

Skrivare: Det fanns endast en skrivare och inga korrekturläsare.

Särdrag hos Chester Beatty-papyri: En av särdragen hos p46 är att Romarbrevet 16:5–27 är placerat i slutet av kapitel 15.

När det gäller Uppenbarelseboken innehåller p47 numeriska värden efter några av orden i Uppenbarelseboken (Theomatics II s. 27–28).

Bruce Metzger säger om papyrus p47: ”I allmänhet överensstämmer texten i P-47 oftare med den i Codex Sinaiticus än med någon annan, även om den ofta uppvisar en anmärkningsvärd självständighet.” Del Washburn säger i Theomatics II, s. 632, att detta visar att p47 är mycket felaktig.

Fråga: Vad vet vi om papyrusen Bodmer II (p66)?

S: Detta är den tredje äldsta bevarade samlingen av papyrusrullar. Martin daterade den ursprungligen till år 200 e.Kr., Hunger angav 100–150 e.Kr., The Complete Text of the Earliest New Testament Manuscripts, s. 366, anger mitten av 200-talet, och Aland m.fl.s The Greek New Testament, 4:e reviderade upplagan, anger ”cirka 200”. Turner daterade den till 200–250 e.Kr., delvis på grund av de stora avvikelserna. Stora avvikelser har dock sedan dess även påträffats i manuskript från 200-talet. Comfort ger ett bra motargument mot Turners skäl och hävdar att det är från mitten av 200-talet (125–175 e.Kr.). Papyrus p66 hittades i Egypten mellan Theben och Panopolis, nära Nag Hammadi. Det sägs vara antingen ett alexandrinskt manuskript eller en blandning av alexandrinska och västerländska typer. Det har dock omkring 20 avvikelser från de läsningar som förekommer i alla västerländska typer.

Vad som bevarats: p66 innehåller Johannes 1:1–6:11; 6:35b–14:26, 29–30; 15:2–26; 16:2–4, 6–7; 16:10–20:20, 22–23; 20:25–21:9, 12, 17. I boken *The Archaeology of the New Testament* (Finnegan), s. 381, framgår det att sidan 137 är mycket fragmentarisk och innehåller en del av Johannes 19:16.

Utseende: p66 har 78 blad, 14,2 centimeter gånger 16,2 centimeter. Den har 15–25 rader per sida och sidnumren är angivna med grekiska bokstäver. Vanligtvis, där orden ”kors” och ”korsfästa” förekommer, förkortade skrivaren dem genom att skriva bokstäverna chi och rho ovanpå varandra. Idag finns p66 i Cologny-Genève, Schweiz.

Särdrag hos papyrusen Bodmer II: Vissa ser en doketisk tendens i p66.

Joh1:18 står det ”den enfödde Guden” och inte ”den enfödde sonen”

Joh3:13 saknar ”Människosonen som är i himlen”.

Joh7:53-8:11 – detta är det äldsta bevarade manuskriptet där berättelsen om den äktenskapsbrytande kvinnan saknas.

Joh9:35 säger ”Guds son” istället för ”Människosonen”

Joh 19:5 saknar ”Och han sade till dem: ’Se, människan’”

Fråga: Vad vet vi om Bodmer-papyrusen p72?

S: p72 skrevs omkring år 300 e.Kr. Det var uppenbarligen en privat kopia som någon lät fyra skrivare skriva. Den liknar den sahidiska alexandrinska typen och har sidnummer med grekiska bokstäver.

Vad som bevarats: Böckerna i ordning är: Marias födelse, den apokryfiska Brevväxlingen mellan Paulus och korintierna, Salomos elfte ode, Judasbrevet, Melitos predikan om påsken, ett fragment av en hymn, Filéas försvarstal, Psalm 33, Psalm 34, 1 Petrusbrevet och 2 Petrusbrevet.

Utseende: Den mäter 6 × 5 ¾ tum (15 ¼ × 14,5 cm).

F: Vad vet vi om Bodmer-papyrusen 14/15 s. 75?

S: p75 (Bodmer 14/15) skrevs mellan år 175–225 e.Kr. Comfort och Barrett anger ca. år 175 e.Kr. Liksom p66, Sinaiticus, Vaticanus och Alexandrinus saknar den grekiska texten skiljetecken, enligt Bruce Metzgers A Textual Commentary on the Greek New Testament, s. 167. Teckenställning tillkom dock uppenbarligen senare i p75 och Sinaiticus.

Innehåll: p75 innehåller större delen av Lukas och Johannes. Mer specifikt innehåller den Lukas 3:18–22; 3:33–4:2; 4:34–5:10; 5:37–6:4; 6:10–7:32; 7:35–39, 41–43; 7:46–9:2; 9:4–17:15; 17:19–18:18; 22:4–24:53. Den innehåller även Johannes 1:1–11:45, 48–57; 12:3–13:1; 13:8–9; 14:8–29; 15:7–8. (Lukas 1:1–3:17 saknas på grund av att åtta blad har gått förlorade.) Johannes7:53-8:11 har aldrig funnits med.

Fysiskt utseende: p75 har 102 bevarade blad (av ursprungligen 144) som mäter 10 ¼ × 5 1/3 tum (26 × 13,5 cm). På många, men inte alla, ställen förkortades ”kors” och ”korsfästa” med bokstäverna chi och rho skrivna ovanpå varandra, enligt The Archaeology of the New Testament (Finnegan) s. 382, 383.

Särdrag hos Bodmer-papyri 14/15: Enligt The Complete Text of the Earliest New Testament Manuscripts, s. 494–496, hade skrivaren en tendens att utelämna pronomen. På grekiska kan man ändå utläsa subjektet utifrån verbändelserna. I övrigt verkar den professionella kristna skrivaren ha kopierat texten ganska noggrant. Han använde uppenbarligen Apostlagärningarna 12:20 för att göra en ändring i Lukas14:32 , liksom några andra harmoniseringar.

Statistik över Bodmer-papyri 14/15: Enligt The Complete Text of the Earliest New Testament Manuscripts, s. 496, överensstämmer de till 87 % med Vaticanus (92 % i Johannesevangeliet). Vaticanus och Bodmer-papyri 14/15 har 35 betydande läsningar som endast förekommer i dessa två manuskript, liksom gemensamma stavfel.

F: Vad vet vi om Uncial 0189?

S: Detta är det äldsta bevarade pergamentmanuskriptet av Nya testamentet, daterat till slutet av 200-talet eller början av 300-talet. Det består av en fragmentarisk sida som innehåller Apostlagärningarna 5:3–21. Det har ett sidnummer (15) skrivet med grekiska bokstäver.

F: Vad vet vi om Papyrus Antinoopolis 12 (Uncial 0232)?

S: Den dateras till ca 300 e.Kr. och innehåller 2 Johannesbrevet 1–9. Den hittades i Antinoopolis i Egypten och har sidnummer (164 och 165) med grekiska bokstäver.

F: Vad vet vi om Bezae Cantabrigiensis (även kallad Codex Bezae)?

S: Detta är det äldsta kända tvåspråkiga manuskriptet, med grekiska på vänstra sidan och latin på den högra. Bezae Cantabrigiensis var en västerländsk text som kopierades omkring 450–550 e.Kr. Den förkortas ofta till ”D” eller kallas uncial 05.

Vad som har bevarats: Det har bevarat större delen av de fyra evangelierna och delar av Apostlagärningarna. 3 Johannes 11–15 finns bevarat endast på latin. På grekiska saknas Matteus 1:1–20;6:20 –9:2; 27:2–12; Johannes1:16-3:26 ; Apostlagärningarna8:29-10:14 ; 21:2–10; 15–18;22:10 –20;22:29 –28:31. I den latinska versionen saknas Matteus 1:1–11; 6:8–8:27; 26:65–27:1; Johannes 1:1–3:16; Apostlagärningarna 8:20–10:4; 20:31–21:2; 21:7–10; 22:2–10; 22:20–28:31.

Utseende: Det finns 510 blad, som mäter 25,8 till 26,7 cm x 17 till 22,9 cm. (De flesta andra större manuskript har mer enhetliga mått.) Det är skrivet på dyrt pergament med brunt bläck. Det finns en kolumn per sida och 33 rader per kolumn. Det finns inga mellanslag mellan orden, och citat från Gamla testamentet är inte markerade. Manuskriptet befinner sig för närvarande i London, Storbritannien.

Skrivare och korrekturläsare: Det finns nio korrekturläsare, som levde från 500-talet till 1100-talet.

Särdrag hos Bezae Cantabrigiensis: Den har den längre avslutningen på Markusevangeliet. Metzger säger: ”Textmässigt innehåller inget känt handskrift av Nya testamentet så många särskilda läsningar, främst fria tillägg (och ibland utelämnanden) av ord, meningar och till och med händelser.” i Manuscripts of the Greek Bible, s. 89. Bruce Metzger skriver i *A Textual Commentary on the Greek New Testament*, 2:a uppl. (1971), s. 356, att Bezae Cantabrigiensis var mycket förtjust i det grekiska ordet *tote*.

Utelämnanden: De 86 ord som visas nedan saknas främst just i Bezae Cantabrigiensis.

Mt5:32 : ”och den som är skild/förskjuten och gifter sig begår äktenskapsbrott” saknas i den och i många italienska manuskript samt hos Augustinus. (6 ord)

Mt9:34 saknas i Bezae Cantabrigiensis och i Diatessaron (12 ord).

Mk3:18 ”Lebbaeus” kontra ”Thaddaeus” i de flesta andra manuskripten

Luk12:21 saknas i den: ”den som samlar för sig själv är inte rik inför Gud” (9 ord)

Luk 22:17–20 saknar delar av 19b–20 (cirka 38 ord)

Luk 24:12 saknas. (21 ord)

Apg1:26 I stället för ”elva apostlar” står det i detta och hos Eusebius ”tolv apostlar”.

Apg 19:9 har ”Tyrannus från11:00 på morgonen till4:00 på eftermiddagen” istället för ”Tyrannus” jämfört med ”en viss Tyrannus” (6 ord fler)

Tillägg:

Apostlagärningarna12:23 ”blev uppäten av maskar” jämfört med ett tillägg som endast finns i den syriska versionen jämfört med ett tillägg som endast finns i Bezae Cantabrigiensis och Italic

Apostlagärningarna13:43 : Bezae Cantabrigiensis, Italic och vissa syriska versioner lägger till 11 ord efter ”Gud”. (Mellanegyptisk koptiska lägger till 8 ord efter ”Gud”.)

Apg 15:2 ”det verkade som om Paulus och Barnabas och vissa andra bland dem skulle bege sig upp” jämfört med att ersätta en fras på 10 ord med en fras på 24 ord (6 gemensamma ord) (även Italic, vissa syriska texter, mellanegyptisk koptiska) (räknas inte med i totalen)

Apostlagärningarna15:12 : En fras på 10 ord har ersatts med en fras på 25 ord (2 gemensamma ord) (Endast i Bezae Cantabrigiensis, den kursiva versionen, vissa syriska versioner och den mellanegyptiska koptiska versionen)

Apostlagärningarna15:41 lade till 5 ord

Apostlagärningarna16:39 ersatte en fras på 10 ord med en fras på 36 ord (3 gemensamma ord)

Apostlagärningarna16:35 ersatte en fras på 3 ord med en fras på 18 ord (2 gemensamma ord)

Apostlagärningarna16:35 lade till 3 ord.

Apg 19:1 ersatte en fras på 27 ord med en fras på 17 ord. Detta finns också i p38 (cirka 300 e.Kr.) samt i vissa syriska texter.

Förutom Bezae Cantabrigiensis finns dessa i vissa syriska texter (500-talet).

F: Vad vet vi om Codex Claromontanus?

S: Detta manuskript skrevs på 500-talet och kompletterar Bezae Cantabrigiensis.

Vad som har bevarats: Det innehåller mycket av det som saknas i Bezae Cantabrigiensis. Det innehåller alla Paulusbrev och Hebreerbrevet, med undantag för följande. Romarbrevet 1:1–7, 27–30 och 1 Korintierbrevet 14:13–22 har gått förlorade på grekiska, och 1 Korintierbrevet 14:8–18 samt Hebreerbrevet 13:21–23 saknas i den latinska versionen. Den grekiska texten är välskriven, men den latinska översättningen är inte särskilt bra.

Utseende: Det finns 533 sidor, som mäter 7 x 9 tum (18 x 23 cm). Texten är skriven i en kolumn på pergament.

F: Vad vet vi om den bysantinska lektionären?

S: Det bysantinska lektionariet består av cirka 1 761 till 2 209 grekiska manuskript som i stort sett överensstämmer med varandra. Lektionarier var samlingar av läsningar ur evangelierna och Apostlagärningarna. Det bysantinska lektionariet är inte alltid enhetligt. I Johannes 8:4 har till exempel vissa versioner ”sade till honom” medan andra har ”sade för att fresta honom”.

Den första bevarade bysantinska lektionären skrevs före år 400 e.Kr. Det fanns en andra före år 500 e.Kr., ytterligare tre före år 600 e.Kr., ytterligare fem före år 700 e.Kr., 22 före år 800 e.Kr., 123 före år 900 e.Kr. och 147 före år 1000 e.Kr. De övriga sträcker sig fram till år 1800 e.Kr., varav huvuddelen, cirka 1 496, skrevs mellan år 1000 e.Kr. och 1400 e.Kr. Se The Text of the New Testament: An Introduction to the Critical Editions and to the Theory and Practice of Modern Textual Criticism av Aland och Aland, s. 82, för en tabell över lektionarierna uppdelade efter århundrade.

F: Varför finns det så många små variationer i manuskripten?

S: Först några alternativa hypotetiska scenarier, och sedan en spekulation om svaret.

1. FÖRESTÄLL DIG: Manuskript som innehåller hela Nya testamentet har hittats i en liten grotta i Israel. Radiokarbonanalysen visar att de är från år 90 e.Kr. ± 100 år. I slutet av varje manuskript finns en kort anteckning som säger att detta var originalmanuskriptet av den ursprungliga författaren.

Gud är allsmäktig, och han kunde ha låtit saker och ting ske på detta sätt, om han hade velat.

2. FÖRESTÄLL DIG: Under de senaste åren har hundratals fullständiga manuskript av Apostlagärningarna hittats, daterade till mellan år 100 och 300 e.Kr. Inget av dem liknar något annat, och inget av dem har mer än 20 % gemensamt med någon annan kopia av Apostlagärningarna.

Gud kunde ha låtit sitt ord i Nya testamentet i praktiken gå förlorat om han så hade önskat.

3. FÖRESTÄLL DIG: Det har upptäckts att de kristna ledarna år 325 e.Kr. samlade in alla tillgängliga exemplar av Nya testamentet och brände de flesta av dem. Därefter gav de ut en ”standardiserad” version. Några få tidiga exemplar överlevde dock, och de religiösa ledarnas tidigare vittnesmål om längden på olika kapitel visar sig vara pinsamma för dem som tror att den standardiserade versionen var den enda.

Gud kunde ha låtit detta ske om Han så hade önskat. Om man flyttade fram datumet med cirka 400 år och ersatte orden ”Nya testamentet” med ”Koranen”, skulle detta vara vad man skulle behöva tro om man var en muslim som studerade Koranens historia.

Den faktiska situationen är att vi har så många exemplar av Nya testamentet att det inte råder något tvivel om vad de säger om någon kristen lära. Vi har så många exemplar, för att inte tala om alla citat och parafraser från de tidiga kyrkoförfattarna, att vi känner till hela Bibelns innebörd. Många exemplar innehåller dock kopieringsfel, och vi är säkra på cirka 97 % av orden i Nya testamentet. Å ena sidan är detta en mycket hög procentandel. Å andra sidan kunde den ha varit högre. Kanske är lärdomen att Gud var ytterst mån om att bevara 100 % av Nya testamentets innebörd, men inte lika mån om de enskilda orden.

Vi har inte lika många kopior av Gamla testamentet, men Jesus bekräftade det Gamla testamentet från sin tid, och vi har kopior av det Gamla testamentet från hans tid.

F: Vad utmärker den armeniska översättningen av Nya testamentet?

S: Den första armeniska översättningen gjordes på 400-talet e.Kr. Man trodde tidigare att den gjordes av biskop Mesrob/Mesrop (död 439 e.Kr.). Numera tror vi dock att den gjordes av Sahak/Sahok den store (390–439 e.Kr.). Vissa tror att den översattes från grekiskan, men Mesrobs brorson och lärjunge säger att Sahak översatte den från syriska. I A General Introduction to the Bible, s. 519–520, påpekas att de armeniska manuskripten reviderades före 700-talet utifrån grekiska manuskript som fördes från Konstantinopel efter konciliet i Efesos. Idag har vi endast de reviderade versionerna, och de äldsta manuskripten är från 800-talet. Det finns cirka 100 armeniska manuskript enligt *A Textual Commentary on the Greek New Testament*, andra upplagan, s. 102.

Den armeniska översättningen innehåller alla böcker i Nya testamentet och följer både den bysantinska och den kesariska manuskriptfamiljen. Här är några av de särskilda läsningarna i den armeniska texten.

Joh7:53-8:11 Enligt *The Greek New Testament*, 4:e upplagan, s. 347, har vissa tidiga armeniska manuskript ”Joh7:53-8:11 ”, medan andra tidiga inte har det. Den standardiserade armeniska versionen har ”Joh7:53-8:11 ” efter ”Joh21:25 ”.

Joh 8:8 ”skrev på marken” (de flesta andra manuskript) jämfört med ”skrev på marken var och en av deras synder” (5 ord). De manuskript som har den andra läsningen är de armeniska och mycket senare manuskript, från och med 800-talet.

Joh21:25 Den armeniska översättningen (500-talet) och manuskriptfamiljen ”f1” lägger till ”7:53 to 8:11 ” här istället för efter ”Joh7:52 ”. Aland säger dock att detta inte är ”Arm”, utan ”Arm(mss)”, vilket innebär att det var en forntida version eller en tidig kyrkoförfattare som skilde sig från den redigerade armeniska texten.

Rom 8:1 slutar med ”Jesus” jämfört med ”Jesus, som inte vandrar efter köttet” jämfört med ”Jesus, som inte vandrar efter köttet, utan enligt Anden”

De flesta manuskripten har bara ”Jesus”. I 1001 Bible Questions Answered, s. 18, står det att det inte råder någon oenighet om detta bland textkritikerna; det bör helt enkelt vara ”Jesus”.

Den andra varianten finns i den armeniska texten, Gothic 493–555 e.Kr. och Alexandrinus ca 450 e.Kr.

Den tredje varianten finns i det bysantinska lektionariet,

Sinaiticus (korrigerad) efter år 340 e.Kr. och Claromontanus (korrigerad) från 500-talet.

Användbarhet: Den armeniska översättningen stöder Bibelns tillförlitlighet från omkring 400-talet och framåt. Det sena datumet begränsar dock dess användbarhet när det gäller att fastställa den exakta grekiska originaltexten.

F: Vad utmärker den gotiska översättningen av Nya testamentet?

S: Den gotiska bibeln översattes av Ulfilas (eller någon som arbetade tillsammans med honom) omkring år 350 e.Kr. Goterna var ett mäktigt och krigiskt folk. Just dessa goter, kallade moesogoter, hade bosatt sig i Moesia sedan år 250 e.Kr. och besegrade under sin ledare Fritigern den romerske kejsaren Valens nära Adrianopel år 378 e.Kr. Ett exemplar av den gotiska bibeln finns idag i Uppsala, Sverige, och mer än hälften av evangelierna har bevarats. Ulfilas, en grekisktalande got, var goternas andre biskop och arian. Trots detta var hans översättning välgjord. Den enda särarten jag har hittat finns i Romarbrevet 8:1, där den överensstämmer med den armeniska och Alexandrinus-utgåvan.

Det är viktigt att inse att Ulfilas var en ariansk kättare. Här har vi en person vars teologi fördömdes vid konciliet i Nicea, och som inte hade någon anledning att upphöja Kristus eller följa de ortodoxa kristna. Eftersom den dessutom var på gotiska skulle varken grek- eller latinspråkiga kristna kopiera eller revidera den, eftersom de inte kunde gotiska. Ändå var hans gotiska översättning så objektiv att det är omöjligt att utifrån översättningen avgöra att den inte gjordes av en ortodox kristen. Till dem som hävdar att Bibeln manipulerades av kristna som hade teologiska egna intressen att driva, ges svaret genom Ulfilas och den gotiska översättningens objektivitet.

Manuskript: Det finns fem bevarade gotiska manuskript. Codex Argenteus är från ca 520 e.Kr.

Noggrannhet: När det gäller textvariationer har den gotiska översättningen mycket få. I *A General Introduction to the Bible*, s. 518–519, står det: ”Översättningen följer noggrant, nästan bokstavligt, den grekiska texten av bysantinsk typ och ger textkritikern föga att gå på.” Idag har vi fem fragmentariska kopior av den gotiska översättningen, från 493–555 e.Kr., inklusive en gotisk-latinsk version.

I boken ”The Text of the Old Testament” (av Ernst Würthwein), s. 206, står det: ”I regel citeras den [den gotiska versionen] endast i förbigående, eftersom den allmänna karaktären hos dess textunderlag är ganska välkänd; för sin översättning använde sig Wulfilas [Ulfilas] av ett manuskript av den senbyzantinska texten som skilde sig föga från det vi finner i det grekiska manuskriptet.”

Fråga: Vad vet vi om Diatessaron?

S: Diatessaron (ca 172 e.Kr.) betyder på engelska ”genom [de] fyra”. Det är en sammanställning av evangelierna som Tatianus skrev på antingen syriska eller grekiska. Tatianus levde mellan 110 och 177 e.Kr. Han var en assyrisk kristen som studerade under Justinus Martyr (död 165 e.Kr.). Tyvärr blev Tatian senare kättare och anslöt sig till enkraterna.

Enkratiterna (vilket betyder ”sina egna herrar”) var en asketisk (och vegetarisk) gnostisk sekt som uppstod omkring år 166 e.Kr. I sitt Diatessaron utelämnade Tatian de verser som visade att Jesus var en människa. Därför utelämnade han släktregistren och andra verser. Diatessaron citerar cirka 79 % av de fyra evangelierna.

Det äldsta bevarade fragmentet av Diatessaron är det enda som finns kvar på grekiska. Det användes i staden Dura-Europos vid Eufrat innan perserna förstörde staden år 256 e.Kr. Vi har en syrisk kopia och tre arabiska kopior, varav den äldsta är från 500-talet. År 1957 upptäckte arkeologer en kommentar till Diatessaron skriven av Efrem av Syrien (375 e.Kr.). Förutom gnostikerna var det endast vissa inom den syriska kyrkan som uppskattade Diatessaron. En syrisk biskop beordrade att hundratals exemplar skulle förstöras, och det är därför endast ett fåtal har bevarats till idag.

Försiktighet vid hänvisning till Diatessaron: På grund av det sena datumet för de få bevarade exemplaren är Diatessaron inte en särskilt användbar källa för att fastställa evangeliernas exakta ordalydelse. Dessutom finns större delen av texten bevarad på arabiska, och arabiska tempus är mindre exakta än de grekiska.

Det stora värdet av detta kätterska vittnesbörd: Men även Diatessaron är ett mycket användbart vittnesbörd i ett annat avseende. Å ena sidan har vi en gnostisk kättare som inte har några betänkligheter mot att utelämna hela avsnitt ur sin sammanställning som inte passar honom, nämligen de avsnitt som betonar Jesu mänsklighet. Kanske ansågs detta mer acceptabelt eftersom han inte bara kopierade ett enda evangelium, utan skapade en sammanställning av dem alla, och han lade inte till något material. Å andra sidan har de 79 % av evangelierna som Tatianus citerade bevarats som ett självständigt verk. När vi betraktar detta verk ser vi en mycket nära överensstämmelse med de grekiska skrifterna som bevarats till idag.

Tatian, kättaren som inte hade något emot att utelämna hela avsnitt, kunde ha haft motiv att inkludera de stora skillnader som påstods finnas i berättelserna om Jesus. Ändå är det som står skrivet i Diatessaron helt enkelt citat från de fyra evangelierna, minus cirka 20 procent som betonade Jesu mänsklighet.

De huvudsakliga skillnaderna är små, men man kan ändå se hur Tatianus asketiska åsikter har färgat dem. Det står att Johannes Döparen åt mjölk och honung istället för gräshoppor och vildhonung, och inget nämns om Maria och Josefs äktenskap.

Detaljer: Här är de versdelar som saknas i varje kapitel i Diatessaron. Dessa siffror har beräknats utifrån Ante-Nicene Fathers, volym 9, s. 34–138, och vissa från Metzgers A Textual Commentary on the Greek New Testament.

F: I vilken ordning stod böckerna i Nya testamentet i manuskripten?

S: I de manuskript där evangelierna har bevarats kommer de vanligtvis först, i ordningen Matteus, Markus, Lukas och Johannes. Ett undantag från detta är det curetoniska syriska manuskriptet, där Lukas och Johannes byter plats.

Här är bokordningen i olika manuskript.

p30 har 1 och 2 Tessalonikerbrevet i ordning.

p45 har Matteus, Markus, Lukas och Johannes i ordning.

p46 har Romarbrevet, Hebreerbrevet, 1 och 2 Korintierbrevet, Efesierbrevet, Galaterbrevet, Filipperbrevet och 1 Tessalonikerbrevet i ordning.

p72 har 1 och 2 Petrusbrevet som sidorna 1–46. Judasbrevet finns på sidorna 62–68.

s. 75 innehåller Lukas och Johannes.

Sinaiticus har böckerna i följande ordning: De fyra evangelierna, Paulusbreven, Hebreerbrevet, Apostlagärningarna, de katolska breven, Uppenbarelseboken, Barnabasbrevet och Hermas herde. Både Vaticanus och Sinaiticus har 2 Tessalonikerbrevet precis före Hebreerbrevet. Alexandrinus hade efter Nya testamentets böcker 1 och 2 Clemensbrevet, även om en del av 2 Clemensbrevet nu saknas. Innehållsförteckningen anger också att Salomos psalmer följde efter 2. Klemensbrevet.

F: Varför saknar de allra flesta manuskripten skiljetecken?

S: Interpunktion är användbar för att tala om för läsaren när man ska göra en paus och andas, eftersom en del av tanken då är avslutad. Enligt boken *Manuscripts of the Greek Bible*, s. 31–32, är det allmänt accepterat att Aristofanes av Bysans uppfann andnings- och accenttecken. Han använde en punkt längst ner (som liknar en punkt), en punkt i mitten och en punkt längst upp. Någon annan införde kommatecknet omkring 800-talet, och frågetecknet (;) dök upp omkring 700- eller 800-talet.

F: Eftersom de flesta grekiska manuskripten skrev orden utan mellanslag, var uppstår då tvetydigheter?

S: På grund av strukturen hos de grekiska språkets ändelser orsakar detta få tvetydigheter enligt Manuscripts of the Greek Bible, s. 31. Tvetydiga ställen är Romarbrevet 7:14; 1 Timoteusbrevet 3:16 och den grekiska översättningen (men inte det ursprungliga hebreiska originalet) av 3 Mosebok 5:4.