Fråga: Vad är bokens huvudbudskap?
S: Rut är en av de fem böckerna i Gamla testamentet som kallas Megilloth, vilka lästes upp vid högtider. Rut lästes upp under veckofesten, eller pingst. Rutboken fyller ett par viktiga syften i Bibeln.
Historiskt sett visar Rutboken oss Davids härstamning. Detta är uttryckligen ett syfte, enligt Rut 4:18–22. Rut ingår i Josefs släktregister i Matteus 1:5.
Begreppsmässigt förekommer orden ”lösa ut” eller ”förlossning” (ga’al) 23 gånger i boken, och detta begrepp skulle visa sig användbart senare när Messias kom.
I boken *735 Baffling Bible Questions Answered*, s. 98, påpekas att Rut-bokens perspektiv också fungerar som en motvikt till de tragiska skildringarna i Domarboken.
Fråga: Vilka är några av de litterära värdena i Rutboken?
S: Förutom det andliga värdet är Rut också ett utmärkt exempel på litteratur. I The Believer’s Bible Commentary, s. 287–288, berättas följande.
En gång när Benjamin Franklin befann sig vid det franska hovet hörde han några franska aristokrater tala nedsättande om Bibeln. Även om Benjamin Franklin själv inte var kristen, uppskattade han Bibeln som litteratur, så här agerade han. Franklin skrev ner berättelsen om Rut med egen hand och bytte ut alla namn mot franska. Sedan läste han berättelsen för aristokraterna. De frågade honom: ”Men var hittade ni denna litterära pärla, Monsieur Franklin?” Franklin svarade: ”Den kommer från den bok som ni så föraktar, la sainte [Heliga] Bibeln!”
F: Vad är en sammanfattning av Rutboken?
S: Rut 1:1–5 Återvändandet efter flykten till Moab
Rut 1:6–22 Vänd om, om du inte verkligen vill ha välsignelsen
Rut 2 Rut plockar ax och ser Boas
Rut 3: Besöket på tröskplatsen
Rut 4:1–12/17 Inlösen av Rut och hur Gud kan vägleda
Planera, göra anspråk, lova och se fram emot inlösen
Rut 4:13/18-22 Glädje över en sons födelse och en kunglig släktlinje
Fråga: Skulle inte Rut, enligt Rut och 5 Mos 23:3, uteslutas från Herrens församling?
S: Först lite bakgrundsinformation, sedan två möjliga svar.
Bakgrund: En anledning till denna begränsning var att barn som till hälften var israeliter inte skulle växa upp och tillbe andra gudar. Ruts israelitiske make bröt mot lagen när han gifte sig med moabitiskan Rut. Men Gud kan använda även olydnad i sin plan. Utöver detta är de kristna oeniga om två svar.
Ja, Rut skulle uteslutas från församlingen, men även om någon hade denna lägre status och uteslöts från församlingen, kunde hon ändå tillbe Gud och följa Honom. Ibland utesluts kristna från vissa tjänstemöjligheter på grund av synd (skilsmässa från sin make/maka osv.), eller helt enkelt för att målgruppen har fördomar mot deras nationalitet. Men de kan ändå tjäna Gud i en ny roll som Gud nu har gett dem.
Nej: ”Ditt folk skall vara mitt folk, och din Gud skall vara min Gud” (Rut1:16 ). Om en person klassificerades som en av ”de främlingar som ansluter sig till Herren” (Jesaja 56:6), som Rut var, skulle hon vara en israelit genom adoption. Faktum är att kung David var Ruts sonsons son (tre generationer), enligt Rut4:21 –22, Matteus 1:5–6 och Lukas 3:31–32. På samma sätt säger Jesaja 56:3 att utlänningar som har anslutit sig till Herren inte kommer att uteslutas från hans folk.
En sista punkt är att både Rut och byborna i dessa mörka tider i Israel kanske inte kände till denna begränsning. Ibland använder Gud till och med vår okunnighet. Till exempel slöt israeliterna ett fördrag med gibeoniterna i Josua 9.
Fråga: Skrevs Rut 1 på 400-talet för att försöka motverka Nehemias förbud mot att gifta sig med icke-judar, som det hävdas i Asimovs Guide to the Bible, s. 265?
S: Nej, Asimov framför ett påstående utan bevis. Det finns fyra punkter att beakta i svaret.
1. Det faktum att Boas var en förfader till David, vars regeringstid började omkring 1010 f.Kr., dokumenterades också senare i en historisk berättelse: 1 Krönikeboken 2:11–12.
2. Även om vi inte vet exakt när Rutboken skrevs, skrevs den troligen före Davids död, eftersom den inte nämner Davids berömda son Salomo.
3. Att Rut var moabitiska förklarar dessutom något som annars skulle vara ett mysterium: när läget blev svårt tog David med sig sina föräldrar till Moab för att söka skydd (1 Samuelsboken 22:3–4).
4. Slutligen verkar författaren inte benägen att infoga egna fakta. I Rut 1:7 hade det varit enkelt att helt enkelt nämna en stad i Moab. Men författaren sa endast att Noomi ”lämnade den plats där hon hade bott”. Författaren tänkte inte försöka berätta för oss var Noomi bodde i Moab, eftersom han uppenbarligen inte själv visste det.
Man skulle kunna hävda att vi inte har några bevis utöver det som folk skrev i Rut och 1 Krönikeboken. Även om det är sant, har vi inga bevis för någonting i historien utöver artefakter och det som folk skrev. Till exempel har vi inga bevis för att Julius Caesar ens hade en mor (kläcktes han kanske?) utöver det som folk skrev. På samma sätt har vi inga bevis för att David hade en mormorsmor, utöver det som folk skrev.
Fråga: I Rut 1:1, var Elimelek fattig på grund av hungersnöden, eller var Naomi ”mätt”, som det står i Rut1:21 ?
S: Man behöver inte ha mycket pengar för att ha ett rikt familjeliv. De lämnade Juda på grund av hungersnöden. Att Naomi lämnade ”mätt” i Rut 1:21 syftar på att hon hade sin man och två söner, som senare dog. Människor kan vara fattiga i ekonomiskt hänseende, men ändå ha ett rikt liv. Se ”Difficulties in the Bible”, s. 335–336, för i stort sett samma svar.
F: Varför lämnar människor i Rut 1:1 det som Gud har gett dem för något bättre?
S: Som ordspråket lyder: ”Gräset är grönare på andra sidan staketet.” Moab, på östra sidan av Jordanfloden, hade bördig mark öster om Döda havet. Senare i historien kunde Mesha, kung av Moab, kallas ”fårkungen”, eftersom landet var så lämpligt för fårskötsel.
Gud sade både till Mose och Josua att han gav Kanaans land till israeliterna. Medan många människor i Betlehem inte såg något behov av att ge sig av på grund av hungersnöden, beslutade Elimelek att han skulle klara sig bättre på egen hand genom att bege sig till rikare betesmarker som inte var det som Gud hade gett dem.
Ibland har människor så många distraktioner – vare sig det handlar om underhållning, saker de inte kan göra något åt eller småsaker – att de inte hinner fundera över om de verkligen lever så som de vill leva.
Idag måste troende som säger sig tro på Gud ställa sig en andra fråga: tror de verkligen att Guds väg är den bästa vägen? Tror de verkligen att de i slutändan kommer att bli lyckligare om de håller sig inom det som Gud har förberett för dem, eller faller de för frestelsen att tro att de kan bli lyckligare genom att sträva efter ”något extra” utöver det som Gud har avsett för dem?
Fråga: Varför kallades folket i Betlehem för efratiter i Rut 1:2?
S: Det beror på att det fanns två städer som hette Betlehem, och de föddes i den södra. Den södra staden hette Betlehem-Efrata, vilket framgår av 1 Mosebok 35:19, 1 Samuelsboken 17:12 och Mika 5:2.
F: I Rut 1:2 var Betlehem, inte Moab, den plats där Gud skulle välsigna dem. På vilka sätt kan vi idag kanske inte befinna oss på den plats där Guds välsignelse finns?
S: Ibland prioriterar vi något annat framför den plats där Gud vill att vi ska vara. Dessutom gör vi det ibland i Guds tjänsts namn. Jag har hört talas om flera fall där män, antingen inom militären eller utanför, tar värvning eller antar ett jobb med vetskapen om att de kommer att vara åtskilda från sina fruar i några år och endast kunna besöka dem sporadiskt. Detta utsätter äktenskapet för stor påfrestning, vilket ofta leder till att äktenskapen går i kras. Att vara borta från hemmet hela tiden, eller åtminstone alla vardagar, kan också påverka din förmåga att uppfostra dina barn på ett bra sätt. Innan du bestämmer dig för att göra det – oavsett om det är för att tjäna mer pengar för att försörja din familj, för att spara till barnens studier eller för att ge mer pengar till Herren – se till att du frågar: ”Gud, vill du verkligen att jag ska göra det här?”
Ett annat sätt är att vi kanske älskar Gud och vill tjäna Gud, men har ett beroende som vi älskar så mycket att vi helt enkelt inte vill ge upp det. Vi vill tjäna Gud och samtidigt ha ett beroende. Men så fungerar det inte.
Ett tredje sätt är att kompromissa genom att göra något som inte är etiskt eller lagligt för att tjäna mer pengar. Även om vi ger en del av våra orättmätigt förvärvade pengar till kyrkan, vill Gud inte ha några pengar som kommer från sådana källor.
Ett fjärde sätt, som kan förstöra pastorer äktenskap, är att lägga så mycket tid på att tjäna andra att man försummar den tid och omsorg som Gud vill att man ska visa sin make eller maka och sina barn.
Fråga: I Rut 1:2, är namnen Mahlon (som betyder ”sjukdom”) och Chilion (som betyder ”förfall”) mer lämpliga för fiktion, som Asimovs Guide to the Bible på s. 263–264 hävdar?
S: Man skulle kunna gissa att dessa kanske inte nödvändigtvis var deras ursprungliga namn, utan vad de kallades senare efter att de hade dött.
Ett mer troligt svar hittar man dock genom att studera icke-västerländska kulturer. Israeliterna, liksom många afrikaner även under 1900-talet, brukade ge namn vars betydelse baserades på aktuella händelser, oavsett om de var goda eller dåliga. Om sönerna alltså föddes under svåra tider, vore det naturligt för israeliterna att ge dem lämpliga namn.
Som bevis på detta namngav Rakel sin son Ben-Oni (min sorgs son) när hon låg för döden i 1 Mosebok 35:18, och Pinehas hustru namngav sin son Ichabod (ingen härlighet, eller härligheten har försvunnit) när hon låg för döden i 1 Samuels4:19 –20. Hosea fick av Gud i uppdrag att döpa sin förstfödde son till Jizreel efter massakern vid Jizreel, sin dotter till Lo-Ruhama (den icke älskade) och sin andre son till Lo-Ammi (inte mitt folk). Gud sade till Jesaja att han skulle döpa sin son till Maher-Shalal-Hash-Baz (snabb till plundringen, skyndsam till bytet) i Jesaja 8:1–4.
Sammanfattningsvis var det inte ovanligt att människor namngavs efter sin tid, även svåra tider. När det gäller mina barn tror jag dock att jag kommer att hålla mig till enklare namn.
Fråga: I Rut 1:4, gjorde de rätt i att ta moabitiska hustrur?
S: Oavsett om de gjorde rätt eller inte, så redogör Bibeln helt enkelt för vad dessa vanliga människor gjorde. Detta var inte klokt, eftersom barn till moabiter skulle uteslutas från den religiösa församlingen.
F: I Rut 1:1–5 ger Gud oss välsignelser när vi väntar på honom och gör hans vilja. Hur skulle du råda en troende som funderar på att kringgå detta genom att försörja sig själv utan Gud?
S: Tror du verkligen att du vet bättre än Gud vad som kommer att ge lycka, utan att det leder till större ånger och sorg? De flesta människor är lyckligt ovetande om all den hjärtesorg, elände, sorg, bedrövelse (och fängelsetid) som de har gått miste om genom att undvika att göra onda saker. Vill du verkligen uppleva dessa fruktansvärda saker? Guds väg är den bästa vägen, och du kan lära dig det på det lätta sättet – eller på det hårda sättet.
F: Vad betyder det i Rut 1:6 att ”Herren hade tagit hand om sitt folk genom att förse dem med mat”?
S: På ytan är svaret enkelt: hungersnöden var över. Det är dock oklart om
a) hungersnöden orsakades av brist på regn, eller
b) hungersnöden orsakades av plundring och krig, och att Gud hade befriat dem från deras förtryckare.
Hur som helst var det väsentliga att hungersnöden var över.
Fråga: Varför försökte Noomi i Rut 1:6–18 övertala sina två svärdöttrar att inte följa med henne tillbaka?
S: I Rut 1:6 hade båda svärdöttrarna ursprungligen tänkt följa med Naomi. Vi kan gissa att hon troligen ansåg att det inte var det bästa av två skäl.
Ekonomiskt sett hade hon inte möjlighet att försörja sina två svärdöttrar. Det verkade som om de skulle ha större chans att gifta sig, eller åtminstone hitta stöd bland sina släktingar i Moab. Hungersnöd och svält var mycket allvarliga realiteter.
Andligt sett fanns det ingen mening med att de skulle följa med till Israel om de inte skulle tillbe den ende sanne Guden.
Rut gav frivilligt upp utsikterna till trygghet och lycka med en ny moabisk make för osäkerheten i att leva tillsammans med en gammal kvinna. Utan söner skulle Naomi inte ha några ekonomiska resurser. Vilket löfte hade Rut? Naomi gjorde klart för Rut att hon inte hade något löfte, någon garanti eller något annat. Naomi ville vara säker på att Rut förstod vad hon beslutade sig för.
Detta är åtminstone det fjärde exemplet i Bibeln på någon som blir en del av Guds folk genom sitt eget aktiva val, snarare än enbart genom födseln. Se även diskussionen om Rut 1:15 för mer information.
Fråga: I Rut 1:6–18, när säger man till någon att ”gå tillbaka till dina gudar”?
S: Om personen aldrig har lämnat sina gudar från början, kan man påpeka vad deras nuvarande beslut är. En sann kristen ”kan inte återvända till sina gudar” (plural), eftersom dessa avgudar inte längre är deras gudar, oavsett deras förkristna förflutna.
F: I Rut 1:7, vad skulle du säga till en troende som har gjort något riktigt fel och nu vill omvända sig och återvända till Gud?
S: Tänk på berättelsen om den förlorade sonen. När han bestämde sig för att återvända (utan tvekan hjälpt av att han var utblottad och hungrig), sprang hans äldre far genast glädjefyllt ut för att möta honom. Det är så Gud välkomnar oss tillbaka. När du omvänder dig och återvänder är du inte någon sorts ”andraklassens kristen”, utan en Guds tjänare precis som alla andra. Även om det kan finnas vissa uppgifter som en person kanske inte längre är kvalificerad för, såsom att vara äldste eller diakon, finns det fortfarande många sätt att tjäna Gud på. Gå inte miste om glädjen och möjligheterna genom att skjuta upp din återkomst!
Fråga: I Rut 1:10 ville de två unga kvinnorna stanna hos Noomi efter att hon först hade sagt åt dem att gå tillbaka. Hur odlar vi en tilltalande attityd, så att människor vill vara tillsammans med oss?
S: Vid detta tillfälle kände Rut en anknytning till Noomis Gud genom Noomi. Genom Noomi längtade Rut efter att lära känna Israels Gud. Generellt sett gäller det att vara genuint intresserad av den andra personen och dennes välbefinnande. Bry dig om dem och visa det. Ta dig tid för dem, gläd dig åt deras framgångar och visa medkänsla när de misslyckas.
F: I Rut 1:11, när skulle det vara klokt att vända sig bort från Guds välsignelse?
S: För någon som inte vill ta emot Guds välsignelse hjälper det inte att försöka halvhjärtat eller att vända sig till Gud med villkor som Gud måste uppfylla.
Om du inte tänker lyda Gud är det bättre för dig att inte veta vad Guds vilja och välsignelse skulle vara, än att veta och vända ryggen åt den. Läs om det allvarliga misstaget som folket begick när de bad Jeremia att be Gud besvara deras fråga i Jeremia 42:19–22.
För en lydig kristen kan det finnas en lycklig och behaglig plats som Gud vill att vi ska lämna för att predika för dem som behöver höra det mer. Detta är inte att vända ryggen åt Guds välsignelse (det vore att vända tillbaka för att stanna kvar), men ibland kan det verka så i stunden.
Fråga: I Rut 1:12–13 brottades Noomi själv med vissa problem och kallade sig bitter. Varför trodde Noomi att Guds hand var emot henne?
S: Naomi följde fortfarande Gud, men med hungersnöden och dödsfallen av hennes man och två söner, och utan hopp om efterkommande, hade hon definitivt sett bättre omständigheter. Men även om Naomi hade fel i att vara bitter och berätta för folk att hon var bitter, hade hon ändå hopp i Gud och tjänade honom fortfarande.
Se även diskussionen om Rut 1:20 för mer information om hennes reaktion.
Fråga: Tyder de arameiska orden i Rut 1:13 och 1:20 på att boken skrevs under 400-talet f.Kr.?
S: Nej. Den skeptiska boken Asimov’s Guide to the Bible, s. 262, hävdade till och med att den skrevs under 500-talet f.Kr. Nedan kommer vi först att diskutera varför de påstådda arameiska orden inte är relevanta, och därefter varför den troligen skrevs tidigare.
1. Ordet ”lahen” i Rut1:13 betyder visserligen ”därför” på arameiska, men det betyder också ”till dem” på hebreiska. Ordet ”mara” i Rut 1:20 stavas på arameiskt sätt, men det hebreiska ordet har identiskt uttal och skiljer sig endast något i stavningen. Eftersom boken kopierades genom åren kunde naturligtvis skrivare som kunde arameiska lätt ha infört den andra ändringen.
2. Författaren Gleason Archer påpekar också att den troligen skrevs ned mellan Davids och Salomos tid. Även om David inte ingår i berättelsen nämndes han uttryckligen. Salomo skulle troligen också ha nämnts om han hade regerat när den skrevs ned. Dessutom visar Rutboken tydligt en tid innan moabiterna hatade israeliterna på grund av deras ständiga förtryck.
Fråga: Varför sa Naomi i Rut 1:15 till Rut att hon skulle återvända till sina [moabitiska] gudar, precis som hennes svägerska hade gjort?
S: I den här situationen kan Naomi ha vetat vad hon gjorde. Naomi pressade Rut att fatta ett bestämt beslut. Naomi ville inte att Rut skulle följa med henne av ekonomiska eller känslomässiga skäl. Att låta Rut hävda att hon ville tjäna den levande Guden skulle inte heller tjäna något syfte, om det bara var en fasad. Denna konversation visar att det inte var en fasad, och det var definitivt Rut, och inte Naomi, som ville följa Naomis Gud.
Ibland behöver vi i dagens evangelisationsarbete ge människor utrymme att fatta sitt eget beslut och låta dem inse att det verkligen är deras beslut. För ett andra exempel som har vissa likheter med detta, se Josua 24:14–25.
Fråga: I Rut 1:20, hade Naomi rätt i att vilja kallas Mara, vilket betyder ”bitter”?
S: Naomi hade en tragisk vistelse i främmande land, en deprimerande tomhet och en bitterljuv hemkomst. Med tre dödsfall i familjen hade Naomi inget rimligt hopp om efterkommande, vilket var viktigt i den kulturen. Hon följde fortfarande Gud, men att hon ville kallas ”bitter” är förståeligt. Förståeligt betyder dock inte att det var bra. Troende kan brista på olika sätt, och hon var på väg att bli mycket nedslagen. Gud lyfte nådigt upp henne ur hennes förtvivlan och gav henne ett stort hopp.
Idag kanske du ibland känner dig väldigt nedslagen; det gjorde Paulus i 2 Korintierbrevet 1:8–10. Du kanske känner att ”dåliga nyheter” eller ”bitter” borde vara ditt namn också. Gud kan lyfta dig ur det och visa dig ett verkligt hopp. 1 Petrusbrevet 1:3–12 berättar om vårt stora hopp, liksom Paulus i Romarbrevet 8:18. Hebreerbrevet 12:1–3 talar om Jesu och andras uthållighet och hopp inför lidandet, och hur vi behöver ha samma hopp. Inte ett svagt, fegt hopp, utan ett hopp som ger oss styrka att stå emot alla prövningar.
Fråga: I Rut 2:4 (två gånger), 2:12, 2:19, 2:20 – vilken roll bör välsignelsen spela i våra liv?
S: Det första som kan komma en person att tänka på är hur vi kan vara i Guds välsignelse. Men det antyds att det finns två saker som är viktigare än det. För det första: hur kan vi välsigna Gud i våra liv? För det andra: hur kan vi välsigna andra?
Naomi hedrade och välsignade Rut genom att åtta gånger i Rutboken kalla henne ”min dotter”.
I Rutboken är varje bön en välsignelsebön, och varje bön blir besvarad.
Boas talade troens språk och välsignade andra. Vad kommer ut ur våra munnar?
Fråga: Varför ska vi, enligt Rut 2:4 (två gånger), vara uppmärksamma på våra hälsningar (och avsked)?
S: Våra hälsningar och avsked bör inte vara banala, utan bör betyda något. Vi vill att de ska ha en god innebörd, och varför inte göra dem till en bön till Gud om att välsigna andra?
Fråga: Varför tillät förste tjänaren i Rut 2:6–7 Rut att plocka ax efter skördemännen utan att informera Boas i förväg?
S: Skriften säger inget om detta, men det kan finnas två skäl.
Rättsligt: I den israeliska lagen (3 Mosebok19:10 ;23:22 ; och 5 Mosebok 24:21) beordrades bönderna att inte gå över åkrarna en andra gång, utan att lämna kvar det som blivit kvar för främlingar och fattiga.
Relationellt: Tydligen var relationen mellan Boas och den överste tjänaren sådan att den överste tjänaren kunde ta initiativet, innan han informerade Boas, utan att tvivla på att Boas skulle vilja vara snål och bryta mot lagen. I en relation mellan chef och underordnad är en av de mest uppskattade egenskaperna hos en underordnad att man kan lita på att hen gör det chefen vill ha gjort.
Som en sidokommentar kan nämnas att i dagens affärsrelationer gynnas ofta den ena parten mer om den ”lämnar lite pengar på bordet” åt den andra parten. När båda parter befinner sig i en win-win-situation har båda incitament att fortsätta den gynnsamma relationen.
Fråga: I Rut 2:12, hur kom Rut ”under Guds vingar”, och finns det vissa kristna som är under Guds vingar medan andra kanske inte är det?
S: Det hebreiska ordet för hörnet på ett klädesplagg är kanap. Det kan också betyda vinge.
I juridisk mening befinner sig varje äkta troende under Guds vingar, eftersom Jesu blod frälser dem från syndens straff. Men i vardagen bör en kristen inte tro att hen kan räkna med Guds skyddande vingar när hen vandrar på en väg som Gud har sagt att hen inte ska vandra på, och strävar efter saker som Gud har sagt att hen inte ska sträva efter. Men även när vi lever i lydnad mot Gud, under Hans vingar, kan sjukdom, olyckor och andra smärtsamma saker fortfarande drabba oss, men ingenting annat än det som Gud tillåter och det som Han kommer att vara där med oss för att hjälpa oss igenom.
Fråga: Varför tror du att Boas i Rut 2:15–16 sa detta om Rut till skördemännen, eller tror du att han sa detta om alla?
S: Även om han kanske kände så här om alla på sin åker, är det mest troligt att han särskilt sa detta till sina skördare om Rut. Han tyckte om Rut och beundrade henne för att hon stannade kvar för att ta hand om sin svärmor. Idag, när en person letar efter en make eller maka, funderar man kanske på saker som ”är de roliga att umgås med”, ”hur attraktiva är de” eller ”hur rika är de”. Men viktigare frågor är: ”Är hen en mogen troende?”, ”Hur är hens karaktär?” och ”Är hen den typ av person som stannar kvar, även om mina omständigheter skulle vända till det sämre?”. Den rikaste, mest attraktiva och roligaste maken eller makan i världen ger dig ingen lycka alls efter att hen har lämnat dig.
Fråga: Varför sa Naomi detta i Rut 2:19?
S: När Naomi såg att mängden var en hel efa, förstod hon vad som pågick. Någon hade lagt märke till Rut och var särskilt generös mot henne.
Fråga: Hur hittar vi ”en viloplats” (ett hem) i Rut 3:1?
S: Det hebreiska ordet för vila, menuhah, liknar nästan ordet för hem, manoah. Som troende bör vi aldrig vara nöjda, utan alltid sträva efter att komma närmare Gud och göra mer för att ära Honom. Men samtidigt bör vi vara tillfreds och känna oss ”hemma” och vila i att vara i Guds vilja.
Fråga: Vad gjorde Rut och Boas i Rut 3:7–9?
S: Även om vissa försöker tolka in i detta avsnitt att de hade sex här, säger Rutboken uttryckligen inte detta. I Bibeln betyder uttrycket ”ligga med någon” att ha sex med någon, men Rut gjorde inte det. Att Rut lade sig betyder bara att hon lade sig för att sova.
Som det står i *Hard Sayings of the Bible*, s. 199–200, blev Boas ”förskräckt” mitt i natten när hans fötter var blottade och Rut låg där. Det är alltså uppenbart att Boas före detta inte hade haft något som helst att göra med Rut, annars skulle han inte ha blivit förvånad. Både detta och i *735 Baffling Bible Questions Answered*, s. 98, förklaras att det var en sed att Boas bredde ut hörnet av sin klädnad över henne för att visa att han skulle gifta sig med henne. I *Hard Sayings of the Bible*, s. 200, nämns också att det fortfarande är sed bland vissa araber idag att en man kastar en klädnad över en kvinna som han ska gifta sig med.
Att Rut kom på natten innebar inte att allmänheten skulle sätta press på Boas att ta emot henne. Enligt boken *When Critics Ask*, s. 153, var det en sed att Rut blottade Boas fötter för att visa sin underordning gentemot honom.
Fråga: Var Ruths djärva begäran i Rut 3:7–9 i praktiken ett frieri till Boas, och var det rätt?
S: På ett indirekt och respektfullt sätt var Rut faktiskt mycket djärv. I våra liv finns det tillfällen då man ska vara djärv, och tillfällen då man inte ska vara det. Men även när vi ska vara djärva kan vi vara det i ödmjukhet och med respekt för andra.
Fråga: Varför kallade Boas Rut för ”en kvinna med ädel karaktär” i Rut 3:11?
S: För att Boas såg att Ruts lojalitet mot honom var större än hennes önskan att gifta sig med en yngre man.
F: Varför accepterade Boas inte Rut förslag då, i Rut 3:12–13?
S: Boas tyckte uppenbarligen om Rut, och han var både glad och smickrad över att hon ville gifta sig med honom. Men det var rätt att först fråga den närmaste släktingen. Så trots sin glädje värderade Boas det som var rätt och riktigt högre än att gifta sig med just den här flickan. Å ena sidan hade Boas uppenbarligen inte haft något emot om den närmare släktingen hade beslutat sig för att gifta sig med Rut. Men å andra sidan visste Boas redan vem den närmaste släktingen var.
F: Varför ville Boas i Rut 3:14 inte att det skulle bli känt att en kvinna hade kommit till tröskplatsen?
S: Boas var förmodligen rädd för att det skulle se ut som om han gjorde något ont (2 Kor8:21 ; 1 Tess5:22 ). Dessutom, om det blev känt att Boas tillät Rut att komma, skulle andra kvinnor, till exempel deras hustrur, kanske vilja komma och besöka de yngre männen. Det finns tillfällen när vi måste skydda vårt rykte, även när vi inte har gjort något fel.
Fråga: Varför verkade både Noomi och Rut så lugna i Rut 3:18, när en dramatisk förändring i Ruts framtid höll på att avgöras?
S: Genom Noomis råd och Ruts handlingar hade båda gjort allt de kunde. Det fanns inget mer för dem att göra nu. Det låg i Guds händer. Gud, som hade ordnat så att Rut kunde plocka ax, till synes av en slump, på Boas åker, kunde fortsätta att ta hand om dem. När vi befinner oss i en liknande situation, där det inte finns något mer vi kan göra, måste vi lära oss att vara lugna i Guds händer, oavsett hur viktigt utfallet kommer att bli.
Fråga: Använde Boas en väl genomtänkt strategi i Rut 4:1–9?
S: Kanske det. Om den närmaste släktingen bodde utanför staden och arbetade i staden, skulle Boas veta att han förr eller senare skulle komma in genom porten.
Boas hälsning har ingen exakt motsvarighet på engelska. ”Min vän” är som att säga ”John Doe”, eller en hälsning där man känner personen men inte vill säga hans namn formellt. Kanske ville Boas göra det lättare för mannen att dra sig ur utan att hans namn skulle bli till skam.
Först presenterade Boas det positiva: marken var till salu, och om mannen hade pengar kanske han skulle vilja köpa den. Boas sa att han själv ville köpa den, men han lät vänligt (faktiskt enligt lagen) mannen köpa den, eftersom han hade rätten som närmaste släkting.
Sedan överraskade Boas honom med Rut. Detta innebar att arvet av marken skulle räknas till Elimelek och Mahlon, inte till mannens familj. Dessutom, om mannen ännu inte hade några barn, skulle den son som föddes av Rut bli förstfödd och få ett dubbelt arv.
Han påminde också mannen om att Rut var moabitiska, vilket också kunde avskräcka mannen från att gifta sig med henne.
Slutligen, genom att nämna både Naomi och Rut, är det möjligt att eftersom Naomis man och Ruts man Mahlon dog i förtid, kunde mannen ha en oro för att även han skulle dö i förtid.
Men även om Boas framförde sina argument väl fanns det ingen garanti för att detta skulle fungera. Allt Boas kunde göra var att överlåta resultatet till Herren.
Fråga: Stred detta i Rut 4:3–8 mot lagarna om att en man ska gifta sig med sin avlidne brors hustru enligt 5 Mos 25:5–10?
S: Inte alls. Sex punkter att beakta i svaret.
1. Det fanns ingen överlevande bror. Istället gick man efter den närmaste manliga släktingen.
2. Observera att i Rut 4:4 var den närmaste släktingen inledningsvis villig att köpa fastigheten, tills han fick reda på att Rut skulle bli hans hustru genom affären. Den närmaste släktingen, vars namn nu är glömt, var mer bekymrad över att hans efterkommande alla skulle bära hans namn än över Ruts välbefinnande eller ens fastigheten.
3. Rut var inte israelit, utan moabit, vilket kan förklara den närmaste manliga släktingens motvilja.
4. Föreskrifterna i 5 Mosebok 25:5–10 var inte tillämpliga här, eftersom mannen inte var maken till Rut. De försökte dock följa principen och andan i 5 Mosebok 25:5–10.
5. Eftersom 5 Mosebok 25:5–10 inte var ett bud i detta fall följde de inte heller straffet strikt. Mannen tog av sig sin egen sandal; Rut spottade inte honom i ansiktet. Archer påpekar att Rut uppenbarligen inte ville skämma ut mannen.
6. Det fanns skillnader mellan lagen i 5 Mosebok 25:5–10 och vad de gjorde i Rutboken. Rutboken återger helt enkelt vad dessa människor gjorde.
Fråga: Vem ägde marken före försäljningen i Rut 4:3?
S: Elimelek hade troligen belånat den när han gav sig av till Moab, vilket framgår av *Believer’s Bible Commentary*, s. 292. Med andra ord sålde han marken till någon annan, men om den inte köptes tillbaka skulle den återgå till Elimeleks ”arvinge” (vem det nu än skulle vara) under jubileumsåret, det femtionde året.
F: Varför gick den närmaste släktingen i Rut 4:6 först med på att köpa marken, för att sedan dra sig ur?
S: Den anledning han angav var att han inte kunde gifta sig med Rut, eftersom det skulle kunna äventyra hans egen egendom. Eftersom polygami var vanligt på den tiden är den verkliga anledningen att om Rut födde hans förstfödde son, skulle andra kunna anse att denne son skulle ärva både Ruts makes namn och mannens egendom. I 5 Mosebok 25:5–10 anges att en man måste gifta sig med sin brors änka om bröderna bodde tillsammans. I det här fallet var de dock inte bröder och de bodde inte tillsammans.
Fråga: Finns det i Rut 4:8 några andra bevis på att en transaktion bevittnades genom utbyte av sandaler?
S: Ja. Inte bara står det i 5 Mosebok 25:7–10 att de skulle göra detta, utan även Nuzi-tavlorna (slutet av 1300-talet f.Kr., strax efter Mose tid) beskriver hur man avstod från äganderätten genom att överlämna en sandal till den nye ägaren, enligt The NIV Study Bible 1985, s. 369.
Att byta sandaler kan också metaforiskt betyda att ha rätten att gå på den mark som säljs, enligt The Nelson Study Bible, s. 447. Keil-Delitzschs kommentar till Gamla testamentet, vol. 2, s. 490, säger att människor i Tyskland och Indien också hade sedvänjan att ta besittning av köpt egendom genom att trampa på marken.
Fråga: Varför nämns Tamar här i Rut 4:12?
S: Folket tog troligen upp detta eftersom det var ett annat exempel på leviratäktenskap, även om det var ett ofullkomligt sådant. När ”Juda skaffade en hustru åt Er, sin förstfödde” (1 Mosebok 38:6), säger Skriften inte att hon var Jakobs barnbarn. Detta skulle alltså vara ett annat exempel på leviratäktenskap, även om det var innan Gud gav lagen genom Mose. När Er dog lät Juda Onan och Tamar gifta sig för att föra vidare Ers släktlinje. När Onan dog lovade Juda Tamar att hon skulle få gifta sig med Sela, även om han sedan bröt det löftet. Så bevarades släktlinjen genom Juda själv.
Tamar gjorde något ont genom att prostituera sig för Juda, sin svärfar. Men folket hedrade sin förfader och mindes hennes fruktsamhet efter det, och såg därför genom fingrarna med hennes synd. Hon var trogen mot en man, Juda, som var rädd för att gifta sig med henne.
Fråga: Varför är Rut en ”köpt hustru” i Rut 4:10? (En muslim nämnde att detta var något mycket dåligt.)
S: Boas ”köpte” Rut (dvs. betalade en hemgift för henne) genom att köpa marken av Noomi. Boas tog hand om Rut och sin svärmor, änkan Noomi, och varför denna muslim har problem med Boas kärleksfulla handling av medkänsla är oklart för mig. Jag hoppas att han inte bara plockade fram vilken vers som helst ur Bibeln som han kunde.
Om denna muslim har invändningar mot brudgåvor till hustrur, bör man notera att Muhammed betalade 4 000 dirham för sin hustru Umm Habibah (Abu Dawud, vol. 2, nr 2103, s. 565). Dessutom köpte ’Ali bin Abi Talib Rab’iahs dotter till sig själv. Hon födde honom en dotter vid namn Umm Ruqayyah (al-Tabari, vol. 11, s. 66).
Fråga: Varför hade Mahlon och Rut inte redan en son i Rut 4:13?
S: Mahlon och Rut hade varit gifta i ungefär tio år utan att få barn. Antingen Mahlon eller Rut kan ha varit ofruktbar. I Rut 4:13 står det att ”Herren gjorde det möjligt för henne att bli gravid”.
Fråga: I Rut 4:16–17, adopterade Naomi sonen?
S: Förmodligen inte. Men Naomi var så överlycklig över sin sonson att det var samma glädje som en mor skulle känna. En annan tolkning finns i The Bible Knowledge Commentary: Old Testament, s. 428, där man anser att detta kan ha varit en formell adoption av Naomi.
F: Hur är denna inlösen i Rut 1–4 en förebild för Kristi inlösen av oss?
S: Låt oss ”låsa upp” Rutboken och se tolv sätt på vilka detta relaterar till Kristus och oss.
1) Sannolikheten för att Rut av en slump skulle få en ättling som skulle bli kung över Israel var i praktiken noll. Detta hände inte någon annan moabitiska kvinna. Att hon plockade ax på Boas åker, att Boas lade märke till henne, att Boas var en släkting-inlösare, att den närmare släktingen inte ville bli inblandad osv. – allt detta måste ha fallit på plats precis rätt.
2) I Rut 1:1–2 valde Noomis familj att lämna det utlovade landet och bodde i Moab i tio år. De kunde lika gärna ha glömts bort, precis som så många andra israeliter som assimilerades i de omgivande länderna. På samma sätt har människor valt att lämna Gud och Hans ”skyddande paraply” av beskydd och vilja och bege sig till sitt eget främmande land.
3) I Rut 3:10 kunde Rut ha ignorerat det här med släktingen som återlösare, eftersom hon ändå var moabitiska, och istället bara hittat en ung man, kanske en välbärgad sådan, utan större besvär i Moab. Det var ju trots allt vad Orpa gjorde. Rut kände till sin plats som utlänning i Rut 2:10, men hon accepterade den och tog emot Boas vänlighet.
4) I Rut 3:11–13 gav Boas Rut ett löfte om att han skulle ordna saken, och både Rut och Noomi trodde fullt och fast på Boas löfte.
5) Rut tillhörde inte Guds folk, utan var en utländsk moabitiska, och moabiterna var främmande för israeliterna. Vi var en gång främmande och fiender till Gud enligt Kolosserbrevet 1:21. Men precis som Boas förde in Rut i Guds folk, så förde Kristus in oss i sitt utvalda folk.
6) I Rut 4:17 blev Rut dock inte bara en israelit, en av Guds folk; hon blev stamfader till Davids kungliga släktlinje. På samma sätt är vi ett kungligt prästerskap, kungar och präster, i Kristus enligt 1 Petrusbrevet 2:9–10.
7) I Rut 3:1–9 föreslog Noomi vad som skulle göras, och Rut fullgjorde sin del, men varken Noomi eller Rut var i stånd att köpa marken och ingå äktenskap; det måste vara Boas.
8) Boas, den närmaste släktingen som inlöste, var en förebild för Kristus. Kristus löste in oss från lagens förbannelse. Men medan Boas använde pengar för att köpa marken och Rut och föra vidare Mahlons släktlinje, använde Kristus sitt eget blod för att köpa in oss, sitt heliga folk.
9) I Rut 4:3 kan den ”närmaste släktingen” symbolisera lagen. Lagen hade företräde till oss, men lagen kunde inte frälsa oss. Vi vet inte med säkerhet varför Boas ville ha tio vittnen, men det påminner oss om de tio budorden.
10) När vi står som vittnen vid någons dop, tänk då tillbaka på Rut. I Rut 4:2 var de äldste och folket i Betlehem vittnen till den förlossningen på den tiden.
11) I Rut 4:13–17 gifte sig Rut och Boas ”för att bli fruktsamma”, för att få avkomma som skulle föra vidare Elimeleks och Mahlons släktlinje. På samma sätt är vi frälsta för att bli fruktsamma, skapade ”för att göra goda gärningar, som Gud i förväg har förberett som vårt livs sätt” (Efesierbrevet 2:10).
12) Gud använder ofta ödmjuka och osannolika medel för att åstadkomma sin härlighet. Guds försyn kan verka under ovanliga omständigheter, och vem som helst kan bli troende, bli frälst och ta emot Guds välsignelser. Gud använde Boas och Rut inte bara för Davids släktlinje, utan också för Kristi släktlinje, både juridiskt genom Josef och biologiskt genom Maria. Än i dag frälser Gud syndare, osannolika människor, som inte är lämpliga för himlen, och för dem in i sin familj och sitt folk, och slutligen in i sin fullkomliga himmel.
Fråga: Vilka tidiga kristna författare hänvisade till Rutboken?
S: Den ende kristne författaren före Nicene som hänvisade till Rut är Melito/Meleto från Sardis (170–177/180 e.Kr.). Han räknar upp alla böckerna i Gamla testamentet och inkluderar alla böcker vi har utom Nehemja och Ester. Fragment 4 ur ”The Book of Extracts”, s. 759.
Efter Nicene
Eusebius av Caesarea (318–339/340 e.Kr.)
Anonym Synopsis Scripturae Sacrae (350–370 e.Kr.)
Athanasius (367, 325–373 e.Kr.)
Efraim/Efrem (350–378 e.Kr.)
Aphrahat den syriske (337–345 e.Kr.) anspelar på Rut
Gregorius av Nazianzus (330–391 e.Kr.) räknade upp varje bok i Skriften i en dikt och sade att alla böcker utöver dessa inte är äkta Skrift. Hans lista var densamma som protestanterna använder idag, med undantag för att han inte inkluderade Nehemja, Ester eller Uppenbarelseboken. Han nämnde inte Klagovisorna, men han kan ha ansett att den ingick i Jeremia. Han nämnde inte Paulusbreven eller Hebreerbrevet vid namn, men han sade att Paulus skrev fjorton brev. Gregorius dikt finns (på grekiska) i volym 37 av Mignes *Patrologia Graeca*, kolumnerna 471–474 (Carmina Dogmatica, bok 1, avsnitt 1, Carmen XII). Se http://www.bible-researcher.com/gregory.html för mer information.
Epifanius av Salamis (360–403 e.Kr.)
Ambrosius av Milano (370–390 e.Kr.)
Rufinus (374–406 e.Kr.)
Hieronymus (373–420 e.Kr.) diskuterar böckerna i Gamla testamentet. Han tar särskilt upp Första Moseboken, Andra Moseboken, Tredje Moseboken, Fjärde Moseboken, Femte Moseboken, Pentateuken, Job, Jesus, son till Nave [Josua], Domarboken, Rut, Samuel, Kungaböckerna (2 böcker), de tolv profeterna, Hosea, Joel, Amos, Obadja, Jona, Mika, Nahum, Habackuk, Sefanja, Haggai, Sakarja, Malaki, Jesaja, Jeremia, Hesekiel, Daniel, Ester, Esra, Nehemja, Brev 53 kap. 7–8 s. 99–101.
Det 17:e konciliet i Kartago (393–419 e.Kr.) (218 biskopar)
Fråga: Vilka är några av de äldsta manuskripten i Ru som fortfarande finns kvar idag?
A: Döda havsrullarna: (ca 1 f.Kr.) Fyra separata exemplar enligt *The Dead Sea Scrolls Today*, s. 30, och *Wycliffe Bible Dictionary*, s. 436–438. De benämns 2Q16, 2Q17, 4Q104 och 4Q105. (The Dead Sea Scrolls in English, 4:e uppl., s. xxix–xlii) 2Q17 består egentligen av två fragment, 4Q104 består av tre fragment, varav ett är inledningen. 4Q105 består av tre mycket små fragment av en annan kopia av Rut. (The Dead Sea Scrolls Translated: The Qumran Texts in English, 2:a uppl., s. 471, 481)
4QRuth(a) 1:1–12;2:13 –23; 3:1–8; 4:3–4
4QRuth(b) 1:1–6, 12–15;3:13 –18
Sammantaget finns följande verser från Rut bevarade i Döda havsrullarna: 1:1–12;2:13 –23; 3:1–8, 13–18; 4:3–4. Se The Meaning of the Dead Sea Scrolls för mer information.
Kristna bibelmanuskript från omkring år 350 e.Kr. innehåller Gamla testamentet, inklusive Rutboken.
Vaticanus (325–350 e.Kr.) har bevarat hela Rutboken.
Alexandrinus (ca 450 e.Kr.) har bevarat hela Rutboken.
Vi har inga delar av denna bok från Sinaiticus (340–350 e.Kr.).
F: Vilka tidiga författare hänvisade till Rut?
S: Den enda författaren från tiden före konciliet i Nicea som hänvisade till eller anspelade på verser i Rutboken är Melito/Meleto av Sardis (170–177/180 e.Kr.), som nämnde den vid namn.
Julius Africanus nämner i sitt Brev till Aristides, kap. 5, släktregistren över Ammoniten Achior och Moabitiskan Rut, men han nämnde inte Rutboken vid namn.
F: Vilka är några av översättningsskillnaderna mellan den hebreiska texten och den grekiska Septuaginta i Rutboken?
S: Här är några av översättningsskillnaderna. För att ge ett urval av variationerna mellan den hebreiska masoretiska texten (först) och den grekiska Septuaginta-översättningen (sedan) fokuserar denna del på kapitel 1.
Rut 1:1 ”Moabs fält” jämfört med ”Moabs land”
Rut 1:2 namnen skiljer sig något åt (Naomi, Mahlon, Chilion jämfört med Noemin, Maalon, Chelaion)
Rut 1:3 Ruts svägerska ”Orpa” jämfört med ”Orfa”
Rut 1:6 ”Moabs fält” jämfört med ”Moabs land”
Rut1:13 : ”Det är mycket bitterare för mig än för dig.” jämfört med ”Jag sörjer för dig”
Rut1:14 : ”kysste sin svärmor” jämfört med ”kysste sin svärmor och återvände till sitt folk”. (Underförståelsen att hon återvände till sitt folk är densamma i båda fallen.)
Rut1:18 ”slutade att tala till henne” jämfört med ”sluta att tala till henne längre” (I båda fallen antyder sammanhanget att hon inte talade till henne igen om detta ämne.)
Rut1:19 ”rörde vid dem” kontra ”ringde med dem”
Rut1:20 ”bittert” jämfört med ”mycket bittert”
Rut1:21 ”riktade [Hans] blick mot mig, och den Allsmäktige har gjort mig ont?” jämfört med ”förödmjukade mig, och den Mäktige har plågat mig?”
Rut1:22 ”Moabs fält” jämfört med ”Moabs land”
Rut3:15 ”då gick han tillbaka” (många hebreiska texter) jämfört med ”då gick hon tillbaka” (många hebreiska manuskript, Septuaginta, syriska) (Döda havsrullarna 2QRuth(b) [=2Q17] avser Rut3:13 –18, men det är osäkert vilket av dem som avses.) Författare från den förnikenska kyrkan hänvisar inte till denna vers.
Rut 4:4 ”men om du inte vill” (de flesta masoretiska texterna, Septuaginta) jämfört med ”men om han inte vill” (många hebreiska manuskript)
Rut 4:5 ”Naomi och Rut, moabitiskan, du förvärvar den avlidnes änka” (masoretisk text) jämfört med ”Noemin och Rut, moabitiskan, den avlidnes hustru, du måste också köpa henne” (Septuaginta) jämfört med ”Naomi, du förvärvar Rut, moabitiskan, den avlidnes änka” (Vulgata, syriska)
Rut4:20 : ”Salma” (de flesta masoretiska texterna) jämfört med ”Salmon” (några hebreiska manuskript, vissa Septuaginta-texter, Vulgata)
Källförteckning för denna fråga: den hebreiska översättningen är hämtad från Jay P. Greens Literal Translation och Septuaginta-översättningen är hämtad från Sir Lancelot C.L. Brentons översättning av The Septuagint: Greek and English. The Expositor’s Bible Commentary och fotnoterna i NASB-, NIV 1985-, NKJV- och NRSV-biblarna har också använts.